The Seven Proofs

Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
Brottstycken från Bábs skrifter.
#4 Sju bevis.
Dalá’il-i-Sab‘ih
av
Haji Siyyid ‘Alí Muḥammad Shírázi
Báb
Báb uppenbarade Dalá’il-i-Sab‘ih (”Sju bevis”) medan Han
satt fängslad i Mah-Ku, 1847-48. I den förklarar Han
grunden för sanningen i Hans budskap.
”Sju bevis” är ett försvarstal, skrivet av Báb, i försvar av
sina påståenden. Det var under denna tid som idén om en ny
profetisk religionsordningen tog form hos Bábs anhängare.
4.1. Du har frågat om religions grunder och dess förordningar: Vet du att det första
och främsta i religion är kunskapen om Gud. Den dess fullbordan uppnås i
erkännandet av Hans gudomliga enighet, som i sin tur når sin uppfyllelse i prisandet
av Hans helgade och upphöjda helgedom, Hans översinnliga majestät, är helgat från
alla kännetecken. Och vet att i tillvarons värld kan kunskap om Gud aldrig uppnås
förutom genom kunskap om Honom som är den gudomliga daggryningens realitet.
4.2.
Nådige Gud! Inom av Isláms domäner finns det för närvarande sju
mäktiga härskare som styr världen. Ingen av dem har informerats om Hans [Báb's]
Manifestation och om informerade, hade ingen trott på Honom. Vem vet, de kanske
lämnar denna värld fulla av lust och utan att ha insett att det som de väntade på har
inträffat. Det är vad som hände med monarkerna som höll fast till evangeliet. De
förväntade sig ankomsten av Guds profet [Muḥammad] och när Han framträdde,
Page 1 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
misslyckades de med att igenkänna Honom. Skåda huru stora de belopp äro är som
dessa härskare förbrukar utan minsta tanke på att utse en tjänsteman med uppgift att
göra dem i sin egen värld förtrogen med Gudsmanifestation! De skulle därmed ha
uppfyllt det syftet för vilket de har skapats. Alla deras önskningar har varit och är
fortfarande bestämda att efterlämna spår av deras namn.
4.3.
Begrunda likaså Guds apostels religionsordning som varade i tolv
hundra sjuttio år[1] ända till gryningen av Bayáns manifestationen. Han ledde alla till
att invänta ankomsten av den utlovade Qá’im. Alla gärningar som i den islamska
religionsordningen började med Muḥammad skall finna sin fullbordan genom
1
Muḥammads tillkännagivelse; detta skedde tio år före Hegira som markerar startpunkten för den muslimska kalendern.
Hijra' (latin ”hegira) är ett arabiskt ord som brukar översättas till migration, utvandring eller flykt. Vanligt är att man i tal
om hijra hänvisar till den som profeten Muhammed och hans anhängare gjorde från Mekka till Yathrib (nuvarande
Medina) år 622. Muhammed och hans anhängare hade utsatts för förföljelser i Mekka där man inte ville erkänna hans
budskap. Efter att ha haft kontakt med företrädare för Yathrib under en tid började de utvandringen under våren och
sommaren. Muhammed själv flydde därifrån och kom till Yathrib i september samma år. Efter hijra kom Yathrib att heta
Madinat an-nabi som ungefär kan översättas med ”Profetens stad”, som kort efter blev Medina. Man brukar säga att då
började utvecklingen av det första islamiska samhället.
Muḥammad's Hegira
I Mecka på pilgrimsfärd år 620, träffade Muḥammad sex män från Banu Khazraj stammen från Medina, framställde för
dem islams doktriner om, och läses upp delar av koranen. Imponerad av detta, omfamnade de sex Islam och under
pilgrimsfärden till 621, förde fem av dem med sig sju andra. Dessa tolv informerade Muḥammad om början av successiv
utveckling av Islam i Medina och tog ett formellt åtagande av lojalitet till muhammad, lovande att acceptera honom som
en profet, och avstå från vissa synder såsom stöld, äktenskapsbrott och mord. Detta kallas för det ”Första löftet”, alAqaba. På deras begäran, sände Muḥammad dem Mus`ab ibn `Umair för att undervisa dem om islam. Levnadstecknare
har noterat betydande framgången för Mus`ab ibn `Umair med undervisning islams budskap och att förde människor in
under islams paraply i Medina.
Nästa år, under pilgrimsfärden 622, kom en delegation på cirka 75 muslimer från Banu Aws och Khazraj i Medina, och
förutom förnyelsen av de formella löftena, försäkrade de är också Muḥammad om sitt fulla stöd och beskydd om den
sistnämnda skulle migrera till deras land. De uppmanade honom att komma till Medina som skiljeman att förena de
fientliga stammarna. Detta är känt som ”andra löftet”, al-aqabah, och var en ”politisk-religiös” framgång som banade väg
för hans och hans anhängares utvandring till Medina. Dessa utfästelser, uppmuntrade Muḥammad hans anhängare att
migrera till Medina, och under loppet av två månader, migrerade nästan alla muslimer i Mecca till Medina.
Under de tidiga sjunde århundradet, var Medina bebott av två grupper av folk: judiska och hedniska araber. Judarna
tillhörde tre huvudsakliga klaner – Banu Qaynuqa, Banu Nadir, och Banu Qurayza. De hedniska arabiska tillhörde två
stammar – Banu Aws och Khazraj. Vid den tidpunkten, hade judarna övertaget med sina stora bosättningar och enorma
egendomar. Före mötet mellan Muḥammad och de sex männen från Medina i 620, utkämpades en fruktansvärd strid
mellan Aws och Khazraj, känd som Ka'b ibn Asad. Striden om Buath, där flera ledande personligheter på både sidor dog
och lämnade Yathrib i ett oordnat tillstånd. De traditionella reglerna för att upprätthålla lag och ordning blev
funktionsodugliga, och utan en neutral människa med stor makt över tingen, verkade stabilitet osannolikt. När de
hedniska araberna som bodde nära judarna i Medina, hade fått kunskap om deras skrifterna och hade hört att judarna
väntar på ankomsten av en framtida profet. Det är på grund av denna kunskap, tillsammans med deras behov av en
domare, som de sex männen när de träffade Muḥammad under pilgrimsfärden år 620 lätt accepterade hans budskap, för
att inte judarna i smyg skulle marschera emot dem.
Migration
Enligt den muslimska traditionen efter att ha fått gudomliga ledning att avresa från mecka, inledde Muḥammad
förberedelserna och informerade Abu Bakr om hans plan. På natten före hans avresa, blev Muḥammads hus belägrat av
män från Quraysh som planerade att döda honom följande dag. Vid den tiden, hade Muḥammad i sin ägo olika saker som
Quraysh givit honom i förtroende, som han gav dem till ‘Alí och bad honom återlämna dem till sina ägare och bad
honom att ligga ner på hans säng försäkrade honom om guds beskydd. Det sägs att när Muḥammad gick ut ur sitt hus,
läste han nionde versen i suran Ya Sin [36:9 ”och Vi har satt ett hinder framför dem och ett hinder bakom dem, och Vi
har täckt över deras ansikten så att de inte kan se.”] i Koranen och kastade en handfull stoft i riktning mot belägrarna, då
kunde belägrarna inte se honom. Snart, Muḥammad gick Abu Bakr lämnade staden och de två tog skydd i en grotta, jabal
al-Thawr, utanför staden. Nästa morgon, blev belägrarna frustrerad över att hitta ‘Alí Muḥammad's i sängen. Lurade och
svikna av Muḥammad's plan, genomsökte de staden på jakt efter honom och några av dem nådde så småningom grottans
ingång, men framgången uteblev. När Quraysh fick kännedom om Muḥammads flykt, tillkännagav de e stor belöning för
att föra Muḥammad tillbaka till dem, levande eller död. Det gick inte att motstå denna frestelse, förföljare spred sig i alla
riktningar. Efter att ha bott i tre dagar i grottan, återupptog Muḥammad och Abu Bakr sin resa och var jagade av Suraqa
bin Malik. Men varje gång han närmade sig Muḥammad, snubblade hans häst, han övergav till sist sin önskan att fånga
Muḥammad. Efter åtta dagar lång resa, anlände Muḥammad till i utkanten av Medina runt juni 622, men gick inte direkt
in i staden. Han stannade vid ett ställe som heter Quba moskén, en plats några mil från centrala staden, och etablerade en
moské där. Efter en fyra dagars vistelse i Quba, fortsatte Muḥammad tillsammans med Abu Bakr sin migrering till
Medina, deltog i sin första fredags bön längs vägen och hälsades hjärtligt av dess folket.
Page 2 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
uppenbarelsen av Qá’im. Gud har uppenbarat försett Honom med bevis med vilka
Guds apostel var försedd, så att ingen av de troende på Koranen kan hysa tvivel om
Hans saks giltighet, för det är nedskrivet i Koranen att ingen annan än Gud kan
uppenbara verser. Under en period på 1270 år har ingen av anhängarna av Koranen
någonsin sett en person framträda med övertygande bevis. Nu har den evigt levande
Herren uppenbarats och försett den efterlängtade utlovade med enastående
vittnesbörd från en plats ingen kan föreställa sig och från en person vars kunskap
ansågs vara utan betydelse. Hans ålder är inte mer än tjugofem, men med Hans ära
kan ingen av de lärda bland Isláms folk mäta sig eftersom människans ära beror på
Hans kunskap. Skåda de lärde som är stolta över sin förmåga att förstå skrifterna och
Gud har upphöjt dem till en sådan grad att när Han hänvisar till dem säger Han:
”Ingen förstår innebörden därav, utom Gud och dem som har väl grundad
kunskap.”[2] Hur märkligt är det att denna oskolade tjugofemåring som valdes ut och
uppenbarade Hans verser på ett så häpnadsväckande sätt. Om de muslimska
gudomliga hade satt ära i att förstå innebörden av de heliga skrifterna, Hans ära när
Han uppenbarar skrifter, skulle ingen av dem tveka att tro på Hans ord. Så stor är den
himmelska makten och kraften som Gud har uppenbarat för Honom att om det var
Hans vilja kunde Han inom loppet av fem dagar och nätter, uppenbara verser
motsvarande Koranen som sändes ned under tjugotre år. Betänk nu och begrunda.
Har någon någonsin likt Honom framträtt i forna tider, eller är detta kännetecken
strikt begränsat till Honom?
4.4.
Överväg mångfalden av de gåvor som förunnats den Utlovade och
utgjutelsen av Hans nåd som har genomsyrat skaran av Isláms anhängare för att
möjliggöra för dem att uppnå frälsning. Verkligen se hur Han representerar
skapelsens ursprung, Han som är framställaren av versen, ”Jag är sannerligen Gud.”
identifierar sig med porten [Báb] före ankomsten av den utlovade Qá'im, en ättling
till Muḥammad och i sin första bok föreskrev efterlevnad av Koranen, så att
människor inte må grips av förvirrade sinnen med anledning av en ny Bok och en ny
Uppenbarelse och kanske betraktar Hans tro lik deras egen, att de möjligen inte skulle
vända sig bort från sanningen och ignorera det som de har skapats för.
4.5.
Låt mig framställa några rationella argument för er. Om någon önskar
omfamna Isláms tro idag, skulle Guds vittnesbörd vara tillräckligt för honom? Om ni
hävdar att det inte är så, hur kommer det sig då att Gud kommer att tukta honom efter
döden och när han lever, avkunnas domen ”icke troende” över honom? Om ni
bekräftar att vittnesmål är avgörande, hur skall ni bevisa detta? Om era påstående är
baserade på hörsägen, är de bara ord vilket är oacceptabelt som bindande vittnesbörd;
men om ni anser Koranen vara vittnesbörden, skulle detta vara ett tungt vägande och
uppenbart bevis.
4.6.
Betrakta nu Bayáns uppenbarelse. Om Koranens anhängarna hade själva
använt samma bevis som de ställde upp för icke troende på Islám, skulle inte en enda
2
Koranensbudskap, [3:7] ”Det är Han som har uppenbarat för dig denna Skrift, där det finns fast och klart formulerade
budskap - de utgör dess kärna - och andra som är framställda i bilder. Men de vilkas hjärtan har farit vilse går efter sådant
i Skriften som har framställts i bild, när de försöker så split och förvirring genom godtycklig tolkning av dess innersta
mening - dess innersta mening känner ingen utom Gud. - De vilkas kunskap är fast och djupt rotad säger: ’Vi tror på
denna Skrift; allt är från vår Herre.’ Men ingen ägnar eftertanke åt och tar varning av detta utom de som har förstånd. ”
Page 3 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
själ ha förblivit berövad sanningen och på uppståndelsens dag skulle alla skulle ha
uppnått frälsning.
4.7.
Skulle en kristen påstå, ”Hur kan jag anse Koranen vara ett vittnesmål
när jag inte kan förstå den?” ett sådant påstående skulle inte vara acceptabelt. Likaså
om Koranens folk föraktfullt konstaterade, ”Vi är oförmögna att förstå
uttrycksfullheten i Bayáns verser, hur kan vi anse den vara ett vittnesbörd?” Vem
som än yttrar sådana ord, säg till honom, ”O du okunnige! För vilka bevis har du
anammat Isláms religion? Är det för profeten som du aldrig har sett? Är det för
mirakel som du aldrig bevittnat? Om du har accepterat Islám omedvetet, varför har
du gjort det? Men om du icke har anammat tron genom att erkänna Koranen som
vittnesbörd, för du har hört de lärda och de trogna uttrycka sin maktlöshet inför den,
eller om du har, när du hörde de gudomliga verserna, genom din spontana kärlek för
det sanna Guds orden, besvarat dem i en anda av fullkomlig ödmjukhet och ringhet –
en anda som är ett av de mäktigaste tecken på äkta kärlek och förståelse – sådana
bevis har och kommer evinnerligen betraktas som välgrundade.”
4.8.
Erkännande av Honom som är Bäraren av den gudomliga sanningen är
inget annat än erkännandet av Gud och att älska Honom är inget annat än att älska
Gud. Men jag svär vid den upphöjda essensen av Guds upphöjdhet och prisad vare
Han – att jag önskade inte göra min identitet vara känd bland människor och gav
instruktioner om att mitt namn skulle vara fördolt, eftersom jag var fullt medveten om
detta folks oduglighet, som inte är några andra än de som har hänvisats till av ingen
mindre än Guds apostel – ojämförlig som Han alltid varit – har anmärkt, ”Han är
sannerligen galen”[3] Om de nu hävdar att de är andra än detta folk, vittnar deras
gärningar om felaktigheten i deras påståenden. Det som Gud vittnar om är inget annat
än vad Hans upphöjda vittnesbörd själv vittnar om. Skulle alla världens folk vittna
om en sak och skulle Han vittna om en annan, kommer Hans vittnesbörd betraktas
som Guds vittnesbörd, för något annat förutom Honom har varit och kommer att
förbli intet, för det är genom Hans makt som tingen får liv.
4.9.
Överväg omfattningen av dessa människors trohet i trosfrågor. När det
gäller deras egna angelägenheter är de mycket nöjda med vittnesmål av två rättvisa
vittnen och trots vittnesmålen av så många rättfärdiga människor tvekar de att tro på
Honom som är Bäraren av den gudomliga sanningen.
4.10.
Bevisen som folket krävde av Guds apostel på grund av sina tomma
fantasier har mestadels avvisats i Koranen, i suran om Israels barn, sura [17:90-93],
har det uppenbarats: ”och de säger: ’Vi kommer inte att tro dig förrän du låter en
källa springa fram ur marken åt oss, eller visar dig äga en trädgård med
dadelpalmer och druvor och låter porlande bäckar rinna upp i dess mitt, eller förmår
himlen att störta ned över oss i stycken – som du har sagt skall ske – eller gör så att
Gud och änglarna stiger ned inför våra ögon, eller visar oss att du äger ett hus prytt
med guldornament, eller stiger upp till himlen – men vi kommer inte att tro på din
uppstigning till himlen om du inte för med dig därifrån till oss en skrift som vi kan
3
Koranensbudskap, [68:51] ”Ha tålamod även om de som förnekar sanningen kastar så hätska blickar mot dig,
när
de får höra stycken av Koranen att de så när får dig att förlora fattningen och säger: ’Han är sannerligen
galen!’”
Page 4 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
läsa!’ Säg: ’Stor är min Herre i Sin härlighet! Är jag inte en vanlig dödlig människa,
ett sändebud?’”[4]
4.11.
Var nu rättvis! Araberna yttrade sådana ord och nu manade av era
önskningar, efterfrågar ni ännu fler ting? Vad är skillnaden mellan er och dem? Om
ni för en stund begrundar, är det uppenbart att det åligger en ödmjuk tjänare att foga
sig oavsett vilka bevis som Gud har förordnat och inte följa sina egna fria fantasier.
Om folkens önskningar skulle uppfyllas skulle inte en enda otrogen finnas kvar på
jorden. För skulle Guds apostel uppfylla önskemålen skulle de tveklöst omfamnat
tron. Må Gud frälsa er, skulle ni söka bevis enligt era, själviska önskningar, istället
anstår de er att försvara de orubbliga bevisen som Gud har angett. Syftet med eran tro
på Gud är inget annat än att tillförsäkra Hans välbefinnande. Huru djärves du då söka
bevis på din tro en sak som har varit och är i motsats till Hans välbefinnande?
4.12.
Befria er själva från alla bindningar till något förutom Gud, berika er i
Gud genom att lösgöra er från allt utom Honom och deklamera denna bön:
4.13.
”Säg: Gud tillfredställer allt över alla ting och ingenting i himmelen eller
på jorden eller mellan dem tillfredställer utom Gud, din Herre. Sannerligen, Han är i
Sig den Vetande, Upprätthållaren, den Allsmäktige.”
4.14.
Betrakta inte Guds alltillfredsällande kraft som bara fantasi. Det är
verklig tro som du hyser för Gudsmanifestationen i varje religionsordning. Det är en
sådan tro som tillfredställer över alla ting som finns på jorden, medan inte något
skapat ting jorden tillfredställer dig, förutom tron. Om du inte är en troende, fördömer
den gudomlig sannings träd dig till utrotning. Om du är en troende, skall din tro vara
tillräckligt för dig framför allt som finns på jorden, även om du inte äger något.
4.15.
Det är nedtecknat i en tradition att hela skaran av kristna, inte mer än
sjuttio människor anammade Guds apostels tro. Skulden faller på deras lärda
doktorer, för om dessa hade trott skulle de ha åtföljts av massan av sina landsmän.
Skåda, då det som har inträffat! Kristenhetens lärda män anses lärda på grund av
deras beskydd av Kristus undervisning och ändå begrunda hur de själva har varit
orsaken till människans oförmåga att acceptera tron och uppnå frälsning! Är det
fortfarande din önskan att gå i deras fotspår? Anhängarna av Jesus överlämnade till
deras prästerskapet att bli frälsta på uppståndelsens dag, som en följd av denna
lydnad skulle de så småningom inträda i elden och på dagen när guds apostel
framträdde avskärmade de sig från erkännandet av Hans upphöjda person. Önskar du
följa sådana gudomliga.
4.16.
Nej, vid Gud, var varken en gudomlig ledare eller en anhängare utan
urskillning, för båda dessa förgås på uppståndelsens dag. Istället anstår det dig att
vara gudomlig med urskillning, eller att med insikt gå Guds väg genom att lyda
religionens sanna ledare.
Koranensbudskap[17:90-93] ”och de säger: ’Vi kommer inte att tro dig förrän du låter en källa springa fram ur marken åt
oss, eller visar dig äga en trädgård med dadelpalmer och druvor och låter porlande bäckar rinna upp i dess mitt, eller
förmår himlen att störta ned över oss i stycken – som du har sagt skall ske – eller gör så att Gud och änglarna stiger ned
inför våra ögon, eller visar oss att du äger ett hus prytt med guldornament, eller stiger upp till himlen – men vi kommer
inte att tro på din uppstigning till himlen om du inte för med dig därifrån till oss en skrift som vi kan läsa!’ Säg: ’Stor är
min Herre i Sin härlighet! Är jag inte en vanlig dödlig människa, ett sändebud?’”
Page 5 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
4.17.
I varje land kan du skåda otaliga andliga ledare som är berövade verklig
urskillningsförmåga och bland alla folk möter du myriader av anhängare som är i
avsaknad av samma egenskap. Begrunda en stund i ditt hjärta, ha förbarmande över
dig själv och vänd inte bort din uppmärksamhet från bevis och belägg. Emellertid sök
icke bevis och belägg i din tomma fantasi, utan grunda dina bevis på vad Gud har
bestämt. Vet dessutom att varken en lärd människa eller en anhängare är i sig en källa
till ära. Om du är en lärd människa, blir din kunskap en ära, och om du är en
anhängare, blir din tillgivenhet för ledarskapet en ära, endast när dessa är i
överensstämmelse med Guds välbehag. Och akta er så att ni inte betraktar era tomma
fantasier som Guds välbehag; som är detsamma som Hans budbärares välbehag.
Betrakta Jesus anhängare. De sökte ivrigt efter Guds välbehag, men ändå nådde ingen
av dem fram till Hans apostels välbehag som är identisk med Guds välbehag, utom de
som anammade Hans tro.
4.18.
Ditt brev har blivit lästs. Skulle sanningen i denna uppenbarelse bli
fullständigt demonstrerad med genomtänkta bevis, skulle alla böcker som finns
mellan i himmelen och på jorden vara otillräckliga för att innefatta dem.
4.19.
Emellertid är ämnet och ämnets kärna följande, det kan inte råda någon
som helst tvivel om att i evighet har Gud varit försedd med oberoende upphöjdhet
över Hans höghet och evinnerligen kommer Han förbli oåtkomlig i Hans översinnliga
majestäts heliga väsen. Ingen varelse har någonsin erkänt Honom som det anstår ett
erkännande av Honom, inte heller har något skapat någonsin bedömts vara värdigt
Hans lov. Han är upphöjd över alla namn och är helgad från varje jämförelse. Genom
Honom blir allt känt, medan alltför upphöjd är Hans realitet för att bli känd för någon
utom Honom. Hans skapelseprocess har inte haft någon början och kan inte ha något
slut, annars skulle det krävas att Hans himmelska nåd upphör. Gud har rest upp
profeter och uppenbarat böcker lika många som varelserna i världen och kommer
fortsätta göra så för evigt.
4.20.
Om du seglar på Guds namns hav, vilka är återspeglade i alla ting, vet då
att Han är upphöjd och helgad över att bli känd bland Sina varelser, eller beskriven av
Hans tjänare. Allt ni skådar har skapats genom Hans vilja. Hur kan ett sådant skapat
ting därför vittna om Hans enhets innersta kärna? Guds existens vittnar i sig om Hans
egen enhet, medan allt skapt, av sin natur, bär vittnesbörd om att det har blivit format
av Gud. Sådant är beviset för den fulländade visdomen enligt uppfattningen hos dem
som seglar på den gudomlig sanningens ocean.
4.21.
Om emellertid du seglar på skapelse hav, vet då att den första
Hågkomsten, som är Guds Urvilja, kan liknas till solen. Gud skapade Honom genom
styrkan av Sin makt och Han har från början som intet har någon början, förmått
Honom att uppenbaras i varje religionsordning genom den tvingande kraften i Hans
befallning och Gud kommer i slutet som intet har något slut, fortsätta att uppenbara
Honom i enligt med Hans välbehags osynliga syfte.
4.22.
Och vet att Han verkligen påminner om solen. Skulle soluppgången
fortgå till slutet som inte har något slut, det har dock aldrig funnits heller kommer
aldrig någonsin finnas mer än en sol. Det är denna urvilja som framträder lysande i
varje profet och talar ut i varje uppenbarad bok. Den har ingen början, eftersom som
Page 6 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
den erhåller sin början från den och känner inget slut, för den har sitt slut att tacka
den för.
4.23.
På tiden för den första manifestationen framträdde urviljan i Adam, på
Noas tid blev den känd i Noa, på Abrahams tid i Honom; och så även på Moses dag,
på Jesus, och på Muḥammads, på Guds apostel dag; på dagen för ”Bayáns punkt”, på
dagen för Honom som Gud skall uppenbara; och på dagen som kommer efter Honom
som Gud skall uppenbara. Därför är det den inre betydelsen av orden yttrade av Guds
apostel, ”jag är alla profeter”, eftersom de som lyser strålande i var och en av dem
har varit och kommer alltid att förbli en och samma sol.
Appendix
Hela historien om Ḥusayn ibn ‘Alí
”Jag önskar bara sprida goda värderingar
och förhindra det onda.”
– Ḥusayn ibn ‘Alí
Inte mer än 50 år hade gått efter Muḥammads död (islams siste profet) och det
muslimska imperiet var på väg att glida in i korruption under en tyrann från
Ummayad dynastin, Yazid.
Ḥusayn ibn ‘Alí, Sonson till profeten Muḥammad tog ställning mot Yazids
illegitima styre. Medan Yazid var i lika delar fruktade och föraktade för sin
hänsynslöshet, var Ḥusayn var beundrad och respekterad i samhället i stort.
Med detta för ögonen, beslutade Yazid att han skulle avkräva en trohetsed av
Ḥusayn, hoppas på att få någon form av legitimitet av hans arvsberättiga
styre.
Ḥusayn tar ställning mot tyranni.
Ḥusayn hade ett val att göra. Att stödja Yazid skulle utan tvivel innebära en
stor belöning och ett liv i lyx. Att vägra skulle oundvikligen leda till hans
egen undergång. Vad skall han göra? Vad skulle du eller jag ha gjort? För
Ḥusayn valet mellan lätta och rätta var inget val alls.
Ḥusayn vägrade.
Han sade: ”Jag kommer aldrig att ge Yazid min hand som en man som har
kränkts och jag kommer inte heller att fly som en slav… Jag har inte stått upp
Page 7 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
för att sprida ondska eller skryta … Jag önskar bara sprida goda värderingar
och förhindra det onda.”
Resan från Mecka till Kufa.
Hans var liv nu hotat, Ḥusayn beslutat att flytta med sin familj till Mecka i
hopp om att Yazids agenter skulle respektera den heliga staden. När han
väntade, funderar över sitt nästa steg, började meddelanden om stöd anlända
från hela riket. Han avreste till Kufa, en stad i Irak, men vägen var han fångat
upp vid en bataljon av Yazids soldater, som blockerade vägen för Ḥusayn och
hans anhängare från att gå till Kufa och istället avledas de mot öken staden
Karbala.
När de nådde Karbala, omringades deras lilla trupp och deras tillgång till
vatten, blockerades. Med båda lägren är stationerade vid Karbala, ett dödläge.
Ḥusayn hade klargjort att han inte kunde och skulle inte buga för Yazid.
Motståndarna var 30000 soldater, vilket var avsevärt mer än Ḥusayns lilla
styrka på 72 män och deras familjer, de hade stränga order att inte låta
Ḥusayn avvika.
Efter en vecka, nåddes Ḥusayn av meddelandet att Yazids hade befallt att
han inte skulle tillåtas att lämna Karbala förrän han hade avlagt en trohetsed.
Slutet kom närmare.
Ḥusayn ibn ‘Alís slutliga ställningstagande.
Den natten samlade Ḥusayn ihop sin grupp och betonade att det var hans liv
som Yazid ville åt och att de skulle kunna fly. Åter lyste Ḥusayns osjälviskhet
igenom. Där stod han, bland sin familj och följeslagare, alla i behov av vatten
i den stekheta öknen under tre dagar, bad dem lämna honom och rädda sig
själva!
Efter några dagar i detta dödläge, befalldes regeringsstyrkorna att attackera
och döda Ḥusayn och hans följeslagare. Ḥusayn män var i ett oerhört
numerärt underläge. Stridens timme närmade sig, Ḥusayns följeslagare
lämnade deras läger i små grupper och den ena efter den andra – alla kämpade
tappert innan de dödades.
Hela dagen bad Yazids trupper Ḥusayn om hans lojalitet, men Ḥusayn
motstånd. Så småningom var Ḥusayn ensam ingen var kvar som kunde stödja
honom. Trött, törstig och svårt sårad, föll Ḥusayn till marken medan kvinnor
och barn tittade på.
Även han dödades obarmhärtigt, men han dog fasthållande vid sina
principer.
Ḥusayns seger och inspirerande arv.
Efter hans död, fängslades kvinnor och barn från Ḥusayns läger. Hans syster,
Zainab, tog upp ledarskapets mantel i små grupper och i tal efter tal fördömde
de Yazids och hans regerings åtgärder, som kulminerade i en konfrontation i
de styrandes egen domstol. Zainab var kanske den första personen att bli
inspirerad av Ḥusayn ställningstagande och använde det som en katalysator
för förändring. Hon vägrade att bli underkuvad och lade sin rädsla åt sidan så
att hon kunde hålla dem ansvariga för samhällets moraliska förfall.
Page 8 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
Trots den genomgripande sexismen i samhället vid den tiden, lyckades
Zainab leda och inspirera både kvinnor och män. Ḥusayn, är ett exempel på
att en människa kan stå ensam mot en armé av tusentals, inspirerade henne till
den punkt där hon hudflängde och kritiserade en mordisk diktator i sitt eget
palats, vilket lade grunden för ett kommande störtandet av den umayyadiska
dynastin.
Idag hedrar miljontals människor Ḥusayn ibn ‘Alí för hans
ställningstagande och årligen sörjer hans tragiska kamp i Karbala där Ḥusayn,
hans familj och trogna följeslagare blev brutalt dödade en efter en. Pilgrimer i
livets alla skeden besöker Imam Ḥusayn gravhelgedom för att visa sin
respekt, i staden Karbala, i Irak.
Ashura Dagen
Ashura Dagen markerar årsdagen av Ḥusayn ibn ‘Alí, sjunde århundradets
revolutionära ledare som dödades i slaget vid Karbala. På Ashura dagen sörjer
miljontals människor över hela världen minnet av Ḥusayns tappra kamp för
social rättvisa, mot en korrumperad tyrann kallad Yazid.
Historien om Ashura Dagen
Ḥusayn ibn ‘Alí var sonson till Muḥammad (den sista profeten av Islam),
född i 620 AD i en familj som var känd för sina värderingar av kärlek, ära och
frid. Ḥusayn var en ledare som var känd för sin medkänsla, visdom och
integritet. Inte långt efter Muḥammads död, hade det muslimska imperiet
glidit in i ett politiskt kaos och av Yazids korrumperade (från Ummayad
dynastin) maktövertagande och började långsamt förtära samhällsstrukturens
moraliska fiber.
Yazid ville att Ḥusayn skull svära trohetsed till honom för att legalisera
hans olagliga styre. På grund av sin moraliska skyldighet mot sina principer
om social rättvisa och ära vägrade Ḥusayn att göra det, trots att han då
riskerade sitt liv.
Ḥusayn valde att göra motstånd och han inledde ett litet men mäktigt
uppror – han valde att lämna bekvämligheten i sin egen stad och påbörjade en
resa österut mot dagens Irak. Ḥusayn reste med sin familj och 72 kamrater för
att göra det tydligt att han inte önskade strid, men var beredd att försvara sig
och offra allt han hade i sitt folk.
Ord nådde Yazid om Ḥusayns företag och på grund av rädsla för att det
skulle växa i styrka skickade han en armé på 30000 man för att stoppa
Ḥusayn och hans anhängares på deras väg. De hindrades från att gå vidare
tills Ḥusayn skulle svära trohetsed, men Ḥusayn vägrade. Yazid befallde sin
armé att anfalla och döda Ḥusayn och hans anhängare, på tionde dagen i
första månaden av den islamiska kalendern (Muharram) – som är känd som
Ashura Dagen (900 dagar).
Ashura och striden i Karbala
Page 9 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
Ḥusayn och hans anhängare hade stoppats i öknen i Karbala (i Irak), där de
hade förvägrats tillgång till vatten under 3 dagar. I gryningen på Ashura
Dagen, läste Ḥusayn och hans män sina böner, medvetna om att vad som
väntade dem var ett säkert nederlag men alla förblev trogna och lojala sina
principer.
Slaget vid Karbala inleddes kl. 12.00, små grupper av män sändes från
Ḥusayns läger som stred tappert mot Yazids armé. Den ena efter den andra av
Ḥusayns anhängare kämpade och dödades tills Ḥusayn slutligen inte hade
några kvar som stödde hans motstånd.
Ḥusayn, trött, törstig och svårt sårad, kämpade tappert mot fienden, tills
han slutligen stupade. De fientliga styrkorna anföll honom från alla sidor med
svärd, spjut och pilar tills en man vid namn Shimr skoningslöst halshögg
Ḥusayn på brinnande slätten i Karbala.
Arvet efter Ashura
Medan Ḥusayn dog i striden, blev han segrade genom sitt arv. Hans
handlingar och det han gjorde i Karbala utlöste en serie små revolter mot den
tyranniska regimen Yazid som ledde till hans eventuella frånfälle. Yazids
armé tog kvinnor och barn från Ḥusayns läger som krigsfångar och de fördes
marscherande från Irak till Syrien där de hölls fångna.
Ḥusayns syster Zainab och hans son Zain Al-Abideen, trotsade Yazid på
hans egen hemmaplan i en berömd predikan som skakade om även hans
närmaste allierade. Därefter, spred de kvarvarande medlemmarna Ḥusayns
familj orden till folket om massakern som ägt rum och de brott som hade
begåtts på Ashura Dagen.
Ashura Dagen – en dag för sorg
På Ashura Dagen sörjer och minnas av miljontals människor över hela
världen den dag Ḥusayn och hans anhängare dödades i slaget vid Karbala.
Idag, besöker pilgrimer från hela världen Ḥusayn ibn ‘Alís gravhelgedom i
Karbala där han är begravd, för att hylla hans mod.
På Ashura Dagen deltar många muslimer i stora fredliga sammankomster
där de deklamerar dikter till minne av Ḥusayn och hans uppoffring samtidigt
som de jämrar sig och slår sig för sina bröst, en kulturell tradition för att visa
sin sorg. Många människor använder Ashura Dagen som en dag för att utföra
handlingar av godhet och kärlek som ett sätt för dem att hålla vid liv samma
principer och värden som Ḥusayn gav sitt liv för.
Arbaeen Dagen
Arbaeen Dagen är den fyrtionde dagen efter Ashura Dagen, dagen då Ḥusayn
ibn ‘Alí blev martyrdöd i slaget vid Karbala. Ḥusayn ibn ‘Alí var en sjunde
århundradet revolutionära ledare som uppoffrade sitt liv för social rättvisa.
Vad är Arbaeen Dagen?
Page 10 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
Arabiska ordet ”Arbaeen” (uttalas Arr-ba-een) översätter till fyrtio (ie
fyrtionde dagen). Den traditionella perioden av sorg i islamisk kultur är 40
dagar. För miljoner människor tunt om i världen uppmärksammar Arbaeen
Dagen genom att sörja den tragedi som drabbade Ḥusayn ibn ‘Alí, hans familj
och hans följeslagare.
Historien om Arbaeen dagen
Ḥusayn ibn ‘Alí var en sjunde århundradet revolutionära ledare som gjorde ett
ställningstagande mot Yazid ibn Muawiyah. Yazid var en tyrannisk härskare
som illegalt hade tillskansad makten och kränkte grundläggande rättigheter
och värdighet. Yazid ville att Ḥusayn svära trohet gentemot honom, för att ge
trovärdighet åt sitt eget korrupta styre. Men Ḥusayn vägrade göra det, baserat
på hans moraliska värderingar och principer och dödades av en armé av över
30000 man som stod mot ett litet antal 72.
Efter slaget vid Karbala, tog Yazids styrkor tillfånga kvinnor och barn i
Ḥusayn familj. De paraderades i kedjor genom gatorna i Kufa (Irak) och
Damaskus (Syrien) – där de smädades av åskådarna tills slutligen Yazid
fängslade dem.
Men efter Ḥusayns död, fortsatte dock hans rörelse genom hans syster
Zainab och son Zain Al-Abideen. Ḥusayns syster och hans son trotsade Yazid
på hans egen hemmaplan i en berömd predikan som även rörde hans närmaste
allierade. Så småningom, hade Yazid inget annat val än att befria de fångarna
när ryktet spreds i hela regionen om det brott han hade begått mot Ḥusayn ibn
‘Alí och hans familj.
Det är sagt att Arbaeen Dagen är den dag då Ḥusayn familj återvände till
landet i Karbala, för att riktigt ta farväl av de fallna hjältarna och slutligen
sörja sin älskade.
Arbaeen Dagen, idag
Idag, nästan 1400 år senare, är Arbaeen Dagen sorgens dag för miljontals
människor runt om i världen. Den är markerad som en dag att hedra Ḥusayns
uppoffring för social rättvisa. Typiskt, för denna dag är att människor
organisera stora marscher i städer över hela världen för att symbolisera den
eviga naturen av Ḥusayns revolution och visa att de står för social rättvisa, ära
och frid.
Under de senare åren – efter Saddams regims fall – har tradition av att gå
de 80 km från Najaf (viloplatsen för Ḥusayn ibn ‘Alí's fader) till Karbala har
återupptagits. Varje år, eftersom antalet har stadigt ökat från 17 miljoner
pilgrimer till minst 25 miljoner. Människor från alla samhällsskikt och alla
hörn gör resan, trots det överhängande hotet om terrorister som har lovat att
attackera pilgrimer.
Längs den 80 km långa sträckan från Najaf till Karbala distribuerar
volontärer gratis mat och dryck till de som företar pilgrimsfärden, som även
erbjuder platser för vila, tvagning och övernattning. Arbaeen Dag är nu den
största årliga fredliga sammankomsten i världen, med deltagarantal som
stadigt ökar år från år.
Page 11 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
Zaynab bint ‘Alí
Sayyidah Zaynab bint ‘Alí aven: ’Zainab’ var den fjärde dottern Sunni
kalifen och första Shiitiska imamen, ‘Alí och hans första hustru Fáṭimih. Den
islamiska profeten (Nabi) Muḥammad var hennes mor morfar och därmed är
hon medlem av hans Bayt (hushåll). Därför är hon ofta hyllad, inte bara för
hennes beundransvärda egenskaper och handlingar, men också för hennes
släktskap med och hennes blodsband med Muḥammad. Liksom andra
medlemmar av hennes familj blev hon en stor förebild för uppoffring, styrka
och gudsfruktan i islam – i Sunnitiska och Shiitiska sekter. Zaynab var gift
med ‘Abdu’lláh ibn Ja‘far och hade tre söner och två döttrar. När hennes bror,
Imam Al-Ḥusayn, stod upp mot Yazid ibn Mu'awiyah i 680 CE (61 AH),
följde Zaynab med honom. Hon spelade en viktig roll i att skydda liv av
hennes systerson, Imam ‘Alí ibn Al-Ḥusayn och eftersom hennes uppoffring
och hjältemod, hon blev känd som ’hjältinnan i Karbala’. Zaynab dog i 681
CE och är begravd i Damaskus, Syrien, Ash-Sham,[5] eller i Kairo, Egypten,
osäkra uppgifter.
Tidiga liv
Zaynab var tredje barnet till ‘Alí ibn Abi Talib och hans hustru (Muḥammads
dotter) Fáṭimih. Källor antyder på att hon var född i Medina under det femte
året efter Hijrah (onsdag, 2 oktober 626 CE i den Julianska kalendern / 5
Jumada al-awwal, 5 AH). Det råder en viss debatt om huruvida hon var
föddes på 5 Jumada al-awwal eller 1st av Sha'aban den islamiska kalendern.
Liksom hennes två äldre bröder, Al-Ḥasan och Al-Ḥusayn fick Zaynab sitt
namn av Muḥammad.
Namnet ’Zaynab’ betyder ’hennes faders prydnad’ (Walid ki Zeenat i
Urdu). Tre av ‘Alís döttrar hade i själva verket namnet Zaynab, så ibland
kallas Zaynab för ’Zaynab den äldre’.
Fáṭimih dog när Zaynab var sju år gammal. Denna tragiska händelse vid
tidig ålder kan hjälpa till att förklara hennes särskilda samhörighet med
hennes bröder Al-Ḥasan och Al-Ḥusayn.
Äktenskap och familjeliv
När Zaynab växte upp, gifte hon sig med sin kusin ‘Abdu’lláh ibn Ja‘far, en
kusin till ‘Alí, i en enkel ceremoni. Trots Zaynabs make var en rik man, levde
paret ett blygsamt liv. Mycket av sin rikedom ägnades åt välgörenhet.
‘Abdu’lláh kallades ibland för ”frikostighetens hav” eller ”frikostighetens
moln”.
5
Ash-Shám: Under senantiken avser ash-Shám Syrien ett område öster om Medelhavet, väster om floden Eufrat, norr om
den arabiska öknen och söder om Taurusbergen, det moderna Syrien omfattar, Libanon, Jordanien, Israel, Palestina och
delar av södra Turkiet nämligen Hatay provinsen och den västra delen av den sydöstra Anatolien regionen. Denna
definitionen motsvarar regionen känd i klassisk arabiska under namnet ash-Shám vilket betyder landet i norr (från roten
till vänster, north).
Page 12 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
Zaynabs äktenskap förringade inte hennes starka engagemang för sin
familj. ‘Alí kände stor tillgivenhet för sin dotter och svärson, så att när han år
37 AH (657/65/8) blev kalif och flyttade huvudstaden från Medina till Kufa,
flyttade Zaynab och ‘Abdu’lláh med honom. Zaynab fick fyra söner – ‘Alí,
Aun, Muḥammad och Abbas – och en dotter, Umm Kulthum.
Vissa källor menar på att Zaynab höll samlingar för att hjälpa andra
kvinnor att studera koranen och lärde dem mer om islam. Enligt en av hennes
biografier, ’En seger för sanningen’, började hon med det i Medina och
fortsatte senare med det när hon flyttade med sin far och familj till Kufa.[6]
Zaynab och striden i Karbala
En tid efter Muawiyah den förstes död begav sig Ḥusayn, till Kufa efter att ha
inbjudits av folket i Kufa till att göra anspråk på ledarskapet för den
muslimska gemenskapen. Zaynab följde med honom, liksom de flesta av hans
familj. Med vid tiden då Ḥusayns armé anlände, hade folket i Kufa ändrat sina
sinnen och förrådde honom och deltog inte i Ḥusayns armé i slaget vid
Karbala.
På många sätt fungerade Zaynab som en modell som utmanade förtryck
och andra former av orättvisa. När hennes kusin ‘Alí ibn Ḥusayn Zayn alAbidin, dömdes till döden av guvernören Kufah (Ubayd Allahs ibn Ziyad),
kastade hon sig över honom i en skyddande omfamning och ropade ”Vid Gud,
jag kommer inte att släppa honom. Om du tänker döda honom, måste ni döda
mig tillsammans med honom.” Rörd av Zaynab agerande, skonade
tillfångatagarna Zayn al-Abidin's liv. Eftersom Zayn al-Abidin var den enda
av Ḥusayn söner som överlevde striden i Karbala, var denna modiga handling
avgörande för att bevara en viktig del av ‘Alís ättlingar och därmed Shia
Islams framtida imamer.
Zaynab och andra överlevande från Ḥusayns army, de flesta av dem
kvinnor och barn, fördes marscherande till Damaskus, Yazid huvudstad, där
de hölls fångna. Traditionen säger att Zaynab, redan i vånda på grund av
hennes broder Ḥusayn och hennes söner Aun och Muḥammads död, tvingades
marschera obeslöjad. Detta var att tillfoga en högt uppsatt muslimsk kvinna,
barnbarnsbarn till Muḥammad, en extrem förödmjukelse.
Under fångenskapen i Damaskus, höll Zaynab sin första samling (majlis,[7])
eller samling för klagosång i Yazids palats för att sörja förlusten av hennes
älskade broder Ḥusayn.
Ett annat exempel på Zaynabs fromma utmanande handlingar var när en
syrier vid Yazid i domstol krävde att han skulle få en av de yngre
tillfångatagna flickorna, Fáṭimih bint Ḥusayn. Zaynab motsatte sig detta
genom att antyda att den syriska mannen inte var värdig och inte hade denna
6
7
Kufa är en stad i Iraq, omkring 170 kilometres söder om Baghdad, and 10 kilometres norr om Najaf. Den ligger på
Euphrates flodbankar. Den uppskattas ha en befolkning 2003 på 110000.
Majlis är ofta namnet på den lagstiftande församlingen, parlamentet, i muslimska länder.Majlis är även den arabiska
beteckningen på ett boningsrum där männen, gamla och unga samlas. I huset ligger det långt från de inre rum där
kvinnorna vistas. Gäster, vänner, släktingar och affärsmän tas emot i majlis. Det är ett rum för såväl fester som för
affärsuppgörelser men också ett rum där männen utbyter nyheter, samtalar eller läser Koranen.
Page 13 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
typ av anseende. När Yazid hävdade han hade myndighet att besluta på ena
eller andra sättet gav Zaynab ett skarpt svar: ”Du, är en befälhavare som har
myndighet, är nedvärdera orättvist och förtrycka förenligt med din
myndighet.”
Denna kommentar är typisk för en längre predikan som tillskrivas Zaynab
där hon kritiserar Yazid och många av hans handlingar, särskilt med fokus på
hans behandling av Muḥammads släktingar. Predikan är mycket uttrycksfull
och påminner om arbeten i Koran tolkning, som Zaynab gjorde med andra
kvinnor i Medina och Kufa. För den fullständiga texten till denna predikan, se
den externa länkar nedan.
Så småningom släppte Yazid sina fångar och tillät dem att återvända till
Medina. På vägen tillbaka, stannade de åter till vid Karbala, för att sörja
förlusten av Ḥusayn och de andra som dog där.
Zaynab bint ‘Alís utläggning vid Yazids domstol.
På den första dagen i Safar, enligt Turabis berättelse, när de anlände till
Damaskus, fördes de och de stupades huvuden till Yazid. Identiteten på varje
dödad person blev förklarad för honom. Han uppmärksammade en
invändning från en kvinna. Yazid frågade: ”Vem är den arroganta kvinnan?”
Kvinnan reste sig och tog till orda och sade: ”Varför frågar du dem? Fråga
mig. Jag kommer att svara dig. Jag är barnbarn till Muḥammad. Jag är
dotter till Fáṭimih.” Personerna vid domstolen var imponerade och förvånade
över henne. Vid denna tidpunkt, höll Zaynab sin khutbah.[8]
Enligt Al-Shaykh Al-Mufids berättelse i Yazids närvaro, en man med röd
hud bad Yazid att få en av de tillfångatagna kvinnorna som en tjänstekvinna.
Zaynab höll då sin khutbah varefter Yazid knappade på sina tänder med sina
fingrar och sade: “Jag önskar att de i min klan som dödades vid Badr och de
som hade sett Khazrajs klan jämra sig (i slaget vid Uhud) på grund av lansett
såren, var här.”
Zaynab bint ‘Alís utläggning vid Yazids domstol. ”Prisad vare
Allah, världarnas Herre. Allahs's välsignelser över Hans budbärare,
Muḥammad, frid vare med honom och hela hans ättlingar. Sanna är
Allahs ord som lyder, ’Dessa förövare av det onda drabbades till sist
av det svåraste av alla straff – helvetets eld – därför att de kallade
Våra budskap för lögn och gjorde sig lustiga över dem.’ (Koranens
Budskap [30:10])
Anser du Yazid att när du blockerade alla vägar på jorden
och himmelens horisonter framför oss, så vi blev tillfångatagna, att vi
är värdelösa i Allahs åsyn, och att du är respektfull i Hans ögon? Eller
är det så att du tillsammans med Allah har en hög status? Du ser ner
8
Khuṭbah, kallas den predikan som hålls vid fredagsbönen och vid Eidbönerna i en moské. Eid Al-Fitr-bönen, eller Eid
Al-Adha-bönen, är den gemensamma bönen i moskén i gryningen på Eid-dagen (Muslimsk högtid som avslutar
fastemånaden ramadan). Bönen räknas inte som plikt av alla muslimer. Eidbönen skiljer sig i upplägg till viss del från de
dagliga bönerna, men den stora skillnaden utgörs av den predikan, Khuṭbah, som hålls av imamen, det vill säga
böneledaren, eller någon annan framstående person, efter den gemensamma böneritualen. Innehållet i predikan kan
handla om både troslära samt samhällsrelaterade ämnen som är aktuella för Eid-högtiden. Eidbön hålls i många moskéer i
två olika skift, med anledning av den höga närvaron av bedjande.
Page 14 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
på oss, och du har blivit så arrogant, eftersom du ser världen som
undergiven att du, medan du har tillskansat dig vår myndighet och
makt. Men vänta! Har du glömt att Allahs sade, ’Låt inte förnekarna
av sanningen tro att den frist Vi beviljar dem är till deras fördel. Vi
ger dem denna frist så att de kan hopa synd på synd; ett förnedrande
straff väntar dem.’ (3:178)
O, son till den befriade (slaven),[9] är det rättvist att du
förvarar dina kvinnor och jungfrur i din kammare, medan du håller
Budbärarens döttrar fängslade, obeslöjade i allas åsyn? Vad kan man
förvänta sig av en, som är ättling till Honom, som funderar över
martyrernas liv och vars kött växter av martyrernas blod. Vad annat
kan förväntas av dem, förutom illvilja och hat gentemot oss, Ahl alBayt?[10] Du visar ingen skuld eller ånger. Hur vågar du träffa Abu
'Abdullahs läppar, befälhavaren för ungdomar i paradiset? Varför
skulle du inte göra det, eftersom all barmhärtighet har tagits bort från
ditt hjärta, utgjutande blodet från Muḥammads ättlingar, frid vare med
Honom. Snart du skall återförenas med dina förfäder och sedan skall
du önska att du aldrig hade sagt vad ni sade, inte heller hade gjort vad
du gjorde... O, Allah, ta vad som tillhör oss ur hans händer, sök hämnd
för alla dem som förtryckter oss, låt din vrede sänka sig ned över vem
som än utgöt vårt blod och dödade våra beskyddare. … Det är
tillräckligt att Allah är dina domare och Muḥammad, frid var med
Honom, din motpart, och Gabriel (ärkeängeln) anhängare (av
Muḥammad). Du och alla de som uppmanade dig att göra vad du
gjorde, kommer förvisso få veta att ondskan är slutet för förtryckarna.
Även om katastrofer har tvingat mig att tala till dig, i mina ögon ser
jag dig som obetydlig. … Anstifta vad du önskar och genomför dina
planer vid Allah, du kommer aldrig att kunna utplåna vårt ärofulla
omnämnande, inte heller kunna förstöra uppenbarelsen, inte heller
kommer du någonsin kunna uppnå vår höga ställning, ej häller
kommer din skam någonsin bli borttvättad. Dina synpunkter skall visa
sig vara fruktlösa, dina dagar är begränsade, och din rikedom är
förslösad på dagen när kallelsen ljuder, ”… Ja, Guds fördömelse faller
sannerligen över dem som begår sådan orättfärdighet.” (Koranens
Budskap [11: 18])
All lovsång beror av Allah, världarnas Herre, Han som
förseglade vårt tidigare liv för med lycka och förlåtelse och vårt
senare med martyrskap och nåd. Vi vädjar till Allah att färdigställa
Sina belöningar för dem, bevilja dem en ökning och kompensera oss
och vara nöjd. Han är den mest Barmhärtige, den mest Medkännande.
Allah är tillräckligt för oss och Han är den bäste Beskyddaren.”
Sista dagarna av hennes liv
9
10
Zaynab påminde Yazid som på erövring av Makkah som ägde rum i 8 A.H. Då den helige profeten fritog alla män och
kvinnor i Makkah. Yazid själv var en ättling till dessa frisläppta människor. Hans fader Mu'awiya, hans farfar Abu
Sufyan och Mu'awiya's mamma var bland dem som blev fria vid tidpunktenför erövringen av Makkah. Den dagen släppte
den helige profeten alla fria oavsett vad de hade gjort i det förgångna och sade: “Gå, för ni alla är fria”.
Ahl al-Bayt, är en arabisk fras med den bokstavliga betydelsen ’husets folk’, eller familj. Frasen ’ahl al-bayt’ användes i
Arabien innan islam kom, för att hänvisa till någons stam. Inom islamisk tradition hänvisar frasen till profeten
Muhammeds familj, och används särskilt inom shia. Begreppet nämns i Koranen och muslimer vördar Muhammeds
hushåll.
Page 15 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
Exakt datum och plats för hennes död är inte klarlagd, men det är troligt att
hon dog år 62 AH (681/682) ungefär sex månader efter hennes återkomst till
Medina. Årsdagen för hennes död sägs vara antingen 11 eller 21 Jumada alThani, 24:e i Safar, eller 16 Dhu al-Hijjah. Vissa menar att hennes grav kan
finns i Sayyidah Zaynab moskén i Syrien. Alternativt anser många Sunnis att
hennes grav finns i al-Sayeda Zainab moskén, en annan moskén som finns i
Kairo. Den Fatimid/Bohra Dawoodi Påståendet att Zaynab är begravd i Kairo.
Deras 52:a Dai, Mohammed Burhanuddin, zarih, en burliknande struktur som
omger gravhelgedomen i Kairo. Fatimids och några andra menar att Sayyidah
Zaynab moskén i Damaskus faktiskt är begravningsplatsen för en av hennes
systrar, Umm Kulthum bint ‘Alí (kanske på grund av sammanblandning
mellan ’Sugra’ och ’Kubra’). Det finns några historiska bevis tyder Zaynab
bodde i Kairo nära slutet av sitt liv.
Arvet
I Iran, firas hennes födelsedag som sjuksköterskan dag möjligen eftersom hon
skötte om barn bland annat Ḥusayn son ‘Alí, men också på grund av att hon
tog hand om de sårade vid striderna i Karbala.
Rituella majils eller jämrande församlingar som sörjer den profetiska
linjens död, praktiseras fortfarande som en integrerad del av Shia Islam.
Ja‘far ibn Muḥammad
Shí‘itisk imam, Jaʿfar aṣ-Ṣádiq
Ja‘far ibn Muḥammad, även kallad Ja‘far Aṣ-ṣádiq (arabiska: ’Ja‘far den
trovärdige’) (född 699/700 eller 702/703, i Medina, Saudiarabien – dog 765, i
Medina), sjätte imamen eller profeten Muḥammads andliga efterföljare, för
den Shiitiska gren av Islám och den siste att erkännas som imam av alla
shiitiska sekter. Teologiskt förespråkade han en begränsad förutbestämmelse
och tillkännagav att om en Ḥadíth (traditionellt yttrande av profeten), står i
motsats till Koranen bör det förkastas.
Ja‘far var son till Muḥammad al-Báqir, den femte imam och sonson till den
fjärde kalifen, ‘Alí, som anses ha varit den första imam och grundare av
Shiismen. På hans mors sida, Ja‘far var ättlingar till den första kalifen, Abú
Bakr, vilken Shiiterna brukar anse vara en inkräktare. Detta kan förklara
varför han aldrig skulle tolerera kritik av de två första kaliferna.
Det råder vissa tvivel om huruvida den Shiitiska uppfattningen om en
ofelbar religiös ledare eller imam, verkligen var formulerad före 900-talet,
utom möjligen i någon slags ”underjordisk rörelse.” Men Shiiterna ansåg
verkligen att det politiska ledarskapet i Islám utövat av kalifen ska tillhöra de
direkta ättlingarna till ‘Alí. Dessutom var det politiska ledarskapet inte tydligt
Page 16 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
skilt från det religiösa ledarskapet och mot slutet av Umayyadiska regim,
skulle kaliferna ibland predika i moskén, använda predikan för att stärka sin
makt. Följaktligen, gjorde Ja‘far efter sin faders död, någon gång mellan 731
och 743 anspråk på kalifatet och en potentiell fara för den umayyadiska
dynastin.
Den umayyadiska regimen var redan hotad av andra fientliga element,
inklusive iranierna, som ogillade arabisk dominans. Spridningen av shia över
hela Iran från en blandning av religiösa, etniska och politiska motiv samlade
oppositionen. Den framgångsrika revolten år 749-750 som störtade den
umayyadiska dynastin leddes dock av ‘Abbásid familjen som härstammade
från en av profetens farbröder och inte från ‘Alís familj, grundade den nya
styrande dynastin.
De nya kaliferna var förståeligt, oroliga för Ja‘far. Al-Manṣúr som regerade
754-775, ville ha honom i sin nya huvudstad, Baghdad, där han kunde hålla
ett öga på honom. Ja‘far föredrog att bo i Medina och motiverade detta med
att citera profetens yttranden, även om mannen som lämnar sitt hem för att
göra karriär kan nå framgång, kommer han som stannar hemma leva längre.
Efter nederlaget och ‘‘Alíd död gjorde Muḥammad ibn ‘Abd Alláh uppror i
762, men Ja‘far tyckte det klokt att följa kalifens kallelse till Baghdad. Efter
en kort vistelse, övertygade han al-Manṣúr att han inte utgjorde något hot och
fick återvända till Medina, där han dog.
En rättvis bedömning av Ja‘far försvåras av senare Shiitiska berättelser,
som utmålar varje imam som ett slags supermänniska. Otvivelaktigt var han
både politiskt klokt och intellektuellt begåvade, som höll sig borta från
politiken och inte öppet yrkande på ett imam styre. Han samlade runt sig lärda
elever inklusive Abú Ḥanífah och Málik ibn Anas, grundare av två av fyra
erkända Islámiska juridiska skolor, Ḥanaíyah och Málikíyah och Wáṣil ibn
ʿAtaʾ, grundare av Muʿtazilí skolan. Lika berömd var Jábir ibn Hayyán,
alkemisten känd i Europa som Geber, som tillskrev Ja‘far många av hans
vetenskapliga idéer och föreslog faktiskt att vissa av hans verk är föga mer än
anteckningar av Ja‘fars undervisning eller sammanfattningar av hundratals
monografier skrivna av honom. Forskare i allmänhet betraktar i ett halvt
dussin handskrivna religiösa verk som bär Ja‘far namn, som falska. Det
verkar troligt att han var en lärare som lämnade skriftliga synpunkter till
andra.
Olika muslimska skribenter har tilldelat honom tre grundläggande religiösa
idéer. För det första antog han en medelväg i frågan om förutbestämdhet,
hävdar att Gud föreskrev vissa saker absolut men lämnade andra åt det
människans försorg, en kompromiss som var allmänt antagen. För det andra, i
vetenskapen om Ḥadíth, han proklamerade principen att det stred mot
Koranen (islámis skrift) borde förkastas, oavsett om andra bevis kan stödja
det. För det tredje, beskrev han Muḥammads profetiska mission som en
strimma av ljus, som skapas innan Adam och som förs vidare från
Muḥammad till hans ättlingar.
Page 17 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
Shiiterna skiljer sig åt angående datum för Ja‘far's död. Hans äldste son,
Ismá‘íl, överlevde honom, men ”Sju-sekten”,[ 11 ] som i dag främst är
representerade av Ismá‘ílites[ 12 ] (anhängare av Ismá‘íl) hävdade att Ismá‘íl
bara försvunnit och skall en dag återkomma. Tre andra söner hävdade också
att imam styre[13], Músá al-Káẓim hat vunnit det största erkännandet. Shiitiska
sekter som inte erkänner Ismá‘íl är främst känd som ’Tolv-sekten’[14]; de spårar
en följd från Ja‘far till den 12:e imamen som försvann och väntas återkomma
på domedagen.
Angående varför Ayesha Talha och Zubayr,
motsatte sig Ali och inledde ett krig?, skiver
Sayyid ‘Alí Ashgar Razwy
Talha bin Obaidullah
Den generöse
Talhas fader Obaidullah och Abú Bakrs fader, Abú Qahafa var bröder. Talhas
mamma var dotter till Hadhrami och hans far, Obaidullah, var hennes andra
11
12
13
14
Sju-sekten, är en gren av Ismá'ílí Shíʻa. De blev kända som ”Sju-sekten” eftersom de anser att Isma'il ibn Jaʻfar var den
sjunde och sista Imam (ärftlig ledare av den muslimska gemenskapen en direkt ättling till ‘Alí). De trodde att hans son,
Muḥammad ibn Isma'il, skall återvända och åstadkomma en tidsålder med rättvisa som Mahdi.
Ismailiʹter, benämning på de riktningar inom shiitisk islam som räknar Ja‘far ibn Muḥammads son Ismail som den
sjunde imamen, och där ledarskapet har förts vidare inom denna gren av Alis familj.
Imamiter, tolvor eller tolvshiiter kallas anhängarna av tolv-shiitisk islam. Drygt 85 procent av världens 120 miljoner
shiiter är tolvshiiter, vilket har medfört att termen shiaislam ofta behandlas som synonym med tolvshiitisk islam. Det
alternativa namnet "tolvor" härrör från deras tro på att profeten Muḥammad före sin död valde tolv imamer – den förste
var ‘Alí, profetens svärson – som skulle leda det islamiska samfundet efter honom samt på deras övertygelse om att den
messianske figuren Mahdi kommer att vara identisk med den återvändande tolfte imamen.
Shí‘á (‘Alís parti): Profeten Muḥammads svärson ‘Alí ibn Abi Talib förbigicks tre gånger vid valet av kalif. År 656 blev
det hans tur, men hans fem år som kalif blev inte särskilt lyckliga. Hans auktoritet ifrågasattes bland andra av Muawiya,
och de båda drabbade samman i slaget vid Siffin i Syrien år 657. År 661 mördades ‘Alí med ett förgiftat svärd medan han
bad i en moské i Kufa i Irak. Efter ‘Alís död utropade sig Muawiya till kalif och valde Damaskus som sin huvudstad.
Umayyaddynastin kom till makten, och skulle behålla den fram till år 750 då abbasiderna besegrade umayyaderna. ‘Alís
anhängare hade emellertid inte gett upp och ‘Alís parti, shia, uppstod med centrum i Irak. Shiiterna opponerade mot
umayyaderna i Damaskus, vilka de såg som orättmätiga innehavare av det islamiska ledarskapet. Muawiyas son Yazid
drog år 680 i krig mot ‘Alís son, Husayn, i slaget vid Karbala. Husayns lilla armé krossades och han stupade tillsammans
med sina närmaste medarbetare, de 72 martyrerna. Den bittra striden förorsakade en allvarlig söndring inom islam, vars
effekter är fullt påtagliga än idag. Shia och sunni har kommit att stå i ett fortlöpande oenighetsförhållande till varandra
genom sina olika sätt att tolka historien och religionen. Husayn och martyrskapet har fått en särställning och Karbala är
idag en av shias heligaste städer och ett stort pilgrimsmål. Där har koranlärda, skrivare, undervisare och olika lärda från
diverse shiamuslimska rörelser haft sin bas, så även Sayyid Kázim-i-Rashtí (1793-1843), ledare för den starkt messianska
och bannlysta tolvshiitiska shaykhí-sekten, driekta föregångare till Báb och Bahá'u'lláh, grundarna av bábí-tron och
bahá'í-tron.
Tolv-sekten, den räknar med tolv ofelbara imamer från ‘Alís släkt, av vilka den tolfte tros vara den fördolda levande
imamen som väntas komma åter; se Muḥammad al-Mahdi.
Page 18 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
make. För en kort tid hade hon också varit gift med Abú Sufyan, fader till
Muawiya men han hade skilt sig från henne.
Talha var gift med Umm Kulthoom, Abú Bakrs dotter och detta gjorde
honom Á’ishahs svåger. När Abú Bakr utsåg Umar som sin efterträdare,
protesterade Talha kraftigt och hans uppmärksamhet drogs till den utnämnda
kalifens myndighet. Senare, när Umar själv var döende, han hade gjort Talha
medlem av sin valkommitté.
Talha bröt sitt trohetslöfte till ‘Alí, eftersom han inte gjorde honom till
guvernör i Basra. Tidigare hade han antagligen samma skäl för sitt motstånd
mot Uthmán, även han hade inte utsett honom till guvernör. Baladhuri, den
arabiska historikern, skriver i sin bok, Ansab-ul-annika, vol. 1, s. 113:
”Bland
följeslagarna av Guds budbärare, det fanns få som
hudflängde Uthmán så grymt Talha som gjorde.”
När Uthmáns palats blev belägrat av rebellerna, det var Talha som inte lät
hans Uthmáns slavar föra in vatten. På natten, sköt han pilar mot palatset men
Uthmán visste om det. Tabari, historiker, säger i sin historia, vol. 3, s. 411:
”Uthmán bad ofta:
’O Gud! Rädda mig från den skada som Talha kan orsaka
mig. Det är han som har hetsat folket mot mig och han är
den som har fått mitt hus belägrat.’”
Talhas hat av Uthmán måste ha varit mycket starkt. Han kunde inte efter hans
död acceptera hans galenskaper. Han befallde Uthmáns grav och hans kistbärare skulle stenas. Uthmán kunde inte ens begravas på kyrkogården för
muslimer; utan han begravdes på judarnas kyrkogård.
Zubayr bin Awwam
Zubayrs moder var Safiya, dotter Abdul Muttalib bin Hashim. Således var
hans mor faster till Muhammad och ‘Alí.
Zubayr var också gift med en av Abú Bakrs döttrar och detta gjorde honom
till en svärfader till Á’ishah. Som Talha, protesterade även han mot sin
svärfaders utnämning av Umar som Kalif. När Umar var döende, gjorde han
Zubayr också medlem av sin valkommitté.
Ibn Saad säger i sin Tabqaat även var Zubayr var otroligt rik liksom Talha.
Zubayr delade Talha begär för guld och ambitionen för den politiska
makten. Han hade hoppats att ‘Alí skulle behandla honom på samma sätt som
Uthmán hade behandlat hans kusiner, dvs. genom att göra honom till en
guvernör. Han var trots allt ‘Alís kusin.
Page 19 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
Men ‘Alí behandla inte, Zubayr, som Uthmán hade behandlat sina kusiner.
När det inte rådde någon tvekan om att ‘Alí inte skulle utse Zubayr till
guvernör, bröt han sitt trohetslöfte och gjorde uppror mot honom.
Zubayr delade Talhas hat av Uthmán och uppmanade ofta rebeller att döda
honom.
Ibn Qutayba, den arabiska historikern, säger att efter ett par dagar ‘Alí
accepterat tronen, kom Talha och Zubayr för att besöka honom och följande
ordväxling ägde rum mellan dem:
T & Z: Vet du varför vi har avlagt trohetslöfte till dig?
‘Alí: Ni har svurit lojalitet av samma anledning som andra
muslimer – för att lyda mig.
T & Z: Nej, vi har svurit i hopp om att du skulle återgälda vår
gest genom att ge oss en del i regeringen. Det var med vårt
stöd som du blev kalif.
‘Alí: Jag kanske rådfrågar er i regeringsfrågor, men det finns
inget sådant som en ”del” i regeringen.
Talha och Zubayr blev mycket illa berörda över beskedet att ‘Alí vägrade att
dela makten med dem och följande är deras kommentar om resultatet av deras
möte med honom:
Talha: I Medina, fanns det tre medlemmar i valkommittén. Av dem (Saad
bin Abi Waqqas) avstod från att ge ‘Alí sitt trohetslöfte men Zubayr och jag
gav honom vårt löfte. Vi båda gjorde det möjligt för honom att bli kalif men
han har redan glömt vad vi gjorde för honom.
Zubayr: Vi gjorde lista med Uthmáns misstag och vi klandrade honom, för
Alís skull. Under detta tumult, befann sig ‘Alí i sitt hem. Sedan blev han med
vår hjälp kalif. Men så snart han blivit kalif, glömde han våra tjänster och gav
alla upphöjda ämbeten till andra män.
Innebörden av dessa kommentarer var att föra uppmärksamheten till ‘Alí.
Han kallade på ‘Abdu’lláh ibn Abbás och sökte hans råd i frågan. Ibn
Qutayba skriver i sin bok Kitab-ul-Imama wa-Siyassa, att ‘Abdu’lláh ibn
Abbás sade:
”Det är min uppfattning att du bör utse Talha till guvernör i Basra och
Zubayr guvernören i Kufa. Detta kommer att tillfredsställa dem och tysta
dem.”
‘Alí gjorde en paus för att begrunda sin kusins råd och sade sedan:
”Nej. Jag tror inte att jag kan hålla med dig på den punkten.
Jag känner dem båda väl. Om jag gör det, kommer sedan
tyranni, förtryck och exploatering uppstå i Basra och Kufa och
de förtrycktas rop kommer åter tystas. Om jag skulle utse män
som Talha och Zubayr till guvernörer, då borde jag också
finna mig i att ha kvar Muawiya som guvernör i Syrien.”
Page 20 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
Ibn Qutayba skriver sedan:
”Amr bin Aas, Talha och Zubayr var de första att skymfa
Uthmán. De var de första att öppet uppvigla folket till att döda
honom. Talha och Zubayr var de första att svära trohetsed till
‘Alí och båda var de första att bryta sitt högtidliga löfte.”
Alltsedan Umar hade utsett dem som medlemmar i sin valkommitté, hade
Talha och Zubayr närt ambitionen att bli kalif. Men Abdur Rahman bin Auf
Uthmán gjorde inte någon av dem till kalif.
En andra möjlighet att bli kalif kom omedelbart efter Uthmán död. Men
denna gång har de upptäckt att muslimerna inte vill ha dem. De insåg att
oavsett vad de gjorde, skulle inte muslimerna inte acceptera dem. Alla i
Medina hade med egna ögon sett deras uppträdande mot Uthmán under
belägringen av hans palats.
Talha och Zubayr noterade också att det inte var ‘Alí som manövrerade för
att komma till toppen utan det var muslimerna som var manövrerade för att
tillsätta honom. Valet av ‘Alí till kalif var spontant och det motstånd som
fanns kom från honom själv. Talha Zubayr visste också att om de inte gav
honom sitt trohetslöfte om lojalitet, skulle det vara alltför iögonfallande. När
de inte ville att det skulle ske, gav de sitt trohetslöfte till ‘Alí.
När de såg att kalifatet var utom räckhåll, såg Talha och Zubayr Basra och
Kufa som ett tröst pris för sig själva. De hoppades på att ‘Alí inte skulle
ignorera deras status i umma och som medlemmar av Umars valkommitté. De
förutsatte också att ‘Alí inte kunde förbise deras prestige och inflytande på
folket i Basra och Kufa. Men ‘Alí var inte imponerad av deras status och
prestige och gav dem inte Basra och Kufa. Talha och Zubayr insåg att Medina
hade visat sig vara en ganska dålig språngbräda för deras ambitioner. De
beslutade därför att fara till Mecka och försöka söka lyckan där. ‘Alí gjorde
inga försök att stoppa dem. Talha och Zubayr lämnade Medina med tankar på
förräderi i sina hjärtan.
Om ‘Alí hade utnämnt Talha och Zubayr guvernörerna i Basra och Kufa,
skulle de ha konsoliderat sina ställningar i sina respektive provinser och sedan
skulle de ha avvisat tillhörigheten till den centrala regeringen. Det umma
skulle då ha funnit sig styrt av fyra oberoende och ömsesidigt fientliga
härskare – Talha i Basra, Zubayr i Kufa, Muawiya i Syrien och ‘Alí i Ḥijáz.
Vid utbrott av ett oundvikligt inbördeskrig bland dem, skulle den islamiska
gemenskapen blivit upplöst i anarki till att blivit åter ’styrd’ av arabiska
stammar som på okunnighetens tid.
Det var ‘Alís vision och geni som räddade i Dar-ul-Islam från ett sådant
tragiskt öde.
Det är ett välkänt faktum att statliga beslut och politik i många fall är
utformad av särskilda intressegruppers påtryckningar. Talha och Zubayr och
deras anhängare utgjorde en sådan grupp. De anbringade påtrycketningar men
när det mötte motstånd, de gick ut i krig.
Page 21 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
Á’ishah bint Abú Bakr
De troendes moder
Á’ishah var dotter till Abú Bakr, muslimernas första kalif. Hon föddes fyra år
efter att Islams profet utropat sin kallelse och hon var nio år gammal när hon
gifte sig med honom. Hon var hans tredje hustru. Eftersom hon förblev
barnlös, adopterade hon ‘Abdu’lláh bin Zubayr, sin systers son, som sitt eget
barn. Det var på grund av denna omständighet som hon även kallades Umm
‘Abdu’lláh, mor till ‘Abdu’lláh.
Á’ishah var närvarande i slaget vid Uhud. Bukhari säger med Anas
myndighet att han såg Á’ishah och Umm Saleem som förde vatten i läder
påsar till sårade soldater, att dricka. Á’ishah hade ett starkt hat mot ‘Alí. Hon
hatade honom så mycket att hon inte ens kunde tala om honom. Bukhari har
noterat följande händelse:
” Á’ishah sade att när Guds apostels tillstånd försämrades,
fick han tillstånd av sina andra fruar att tillbringa all tid i min
kammare när han ville att jag skulle sköta om honom. Den
dagen var han i Maymunas kammare. Eftersom han var svag,
stöddes han av två män som förde honom från Maymuna
kammare till mitt rum. En av de två männen var ‘Abdu’lláh
ibn Abbás.”
Á’ishahs berättelse av denna händelse rapporterades till ‘Abdu’lláh ibn Abbás
och han sade att den andra mannen som stödde aposteln när man går från
Maymuna kammare, var ‘Alí.
Historiker har försökt att ta reda på skälen till varför Á’ishah hatade ‘Alí.
En av anledningarna Anya's vara incidenten med ”ifk”, d.v.s. ”lögnen.” denna
incident inträffade under det sjätte året efter Hijra. När armén från Medina
återvände från sin expedition till Banu Mustaliq, Á’ishah som hade åtföljt
Aposteln, hade av misstag lämnas kvar bakom. Hon återvände senare med en
kamelförare.
Incidenten orsakade skvaller bland folket och var mycket hjärt slitande för
Aposteln. Han sägs ha rådfrågat Usama bin Zaid bin Haritha och ‘Alí ibn
Ábí-Tálib i denna fråga. Det berättas att Usama sade till honom att Á’ishah
var helt oskyldig, medan ‘Alí rapporteras ha sagt till honom att det var
onödigt för honom att uthärda en sådan plåga eftersom han alltid kunde hitta
andra kvinnor att gifta sig med.
Á’ishah hävdar också att ‘Alí slog hennes tjänarinna i ett försök att få
henne att avslöja ”sanningen”.
Page 22 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
Profeten var på helspänn för han visste inte vad sanningen var när en ny
uppenbarelse kom från himmelen som rentvådde Á’ishah från alla skuld eller
ansvar. Hennes oskuld försvarades och den obehagliga incidenten var
uppenbarligen avslutad.
Trots denna händelse hade ett lyckligt slut för Á’ishah, förlät hon aldrig
‘Alí för hans ”råd” han påstås ha givit hennes make, dvs att ha sagt till honom
att andra kvinnor fanns hela tiden tillgängliga för honom och att han inte
borde sörja över händelsen alltför mycket.
Om ‘Alí någonsin givit Aposteln ett sådant råd, då gjorde han ingenting
mer än en omskrivning av den femte versen i 66 kapitlet av Koranen (Sura
Tahreem) som lyder som följer:
”Om Profeten skulle förskjuta er skänker honom kanske
hans Herre bättre hustrur än ni – […]”
Enligt denna koran vers, om det fanns kvinnor som var bättre än makar till
profeten och skulle Gud ge dem till Honom.
Berättelsen som ‘Alí slog Á’ishahs tjänarinna, inte stämmer inte med hans
karaktär. Han var den mest höviska av män och även på slagfältet, inte vill
vara den första att anfalla sin fiende. Han uppmanade sin fiende till anfalla
honom först. Endast när fienden hade slagit ett slag, kände ‘Alí sig fri att
försvara sig. Det är otänkbart att han skulle slå upp en hjälplös flicka.
När armén marscherade vidare och Á’ishah lämnades kvar, var hon alldeles
ensam och hennes tjänarinna var inte med henne. Hur skulle hon veta vad
som hade hänt om hon inte var med hennes älskarinna? Även om någon hade
hotat att döda henne, kunde hon kunde inte säga något.
Sir William Muir, den brittiske historikern, har påpekat att berättelsen om
denna incident är Á’ishah egen och om det säger han, ”gör hennes vittnesmål
misstänkt”.
Men Á’ishah behövde inte incidenten med ”ifk” att hata ‘Alí. Hennes hat
av ‘Alí går tillbaka långt tidigare än denna incident. Hon var avundsjuk på
Khadija, hennes dotter och hennes dotters barn. Muhammad brukade hela
tiden dalta och kelade med Khadijas dotters barn och Á’ishah kan ha trott att
om hon hade några barn, skulle han ha älskat dem som han älskade dottern
och barnbarnen till Khadija, men hon hade inga.
Att vara avundsjuk på dottern och Khadijas barnbarn kan ha varit normalt
och naturligt för Á’ishah. Men vad som inte var normalt och inte naturligt,
särskilt för en hustru till en Guds budbärare, var att vara hon lät sin svartsjuka
bli en styrande och irrationell besatthet.
Á’ishah sade själv ofta att hon aldrig hade sett Khadija, hon var mer
avundsjuk på henne än hon var någon annan av hans andra fruar. En orsak till
hennes svartsjuka var att hennes man alltid kom ihåg Khadija med äkta kärlek
och tacksamhet. Vid ett tillfälle var han prisade med Khadija komplimanger
förlorade Á’ishah sitt tålamod och sade:
Page 23 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
”Varför talar du hela tiden om en gammal kvinna? Har inte
Gud gett dig en bättre hustrur än henne?”
”Aldrig!” svarade apostel. ”Gud har aldrig givit mig en bättre
hustru än Khadija. Hon trodde på mig när andra motsatte sig
mig. Hon stödde mig när jag inte hade någon annan som
stödde mig. Hon var den första att acceptera Islam när alla
andra var avgudadyrkare. Och Gud välsignade mig med barn
genom henne och endast henne.” (Bukhari och Siyar-usSahabiyyat)
Men Á’ishah kunde inte undertrycka eller dölja sitt hat av Khadija, hennes
dotter och hennes barnbarn. Även Khadija och Fáṭimihas död kunde inte
övertala henne att glömma sitt gamla hat. Hon hatade ‘Alí och Khadijas
barnbarn.
Det var oundvikligt att Á’ishah skulle trassla till det med Uthmán. När
Uthmán använde kränkande och ovårdat språk, från predikstolen, för
‘Abdu’lláh bin Masood, en vän till Guds apostel och stod hon upp till hans
försvar. Det hade funnits andra tillfällen då hon hade försökt skära Uthmán i
bitar. En dörr till hennes kammare öppnades i moskén och från en tid till en
annan lade hon på dess golv ett par skor och en skjorta som hade tillhört
Aposteln och adresserade Uthmán när han var i predikstolen, sade:
”Innan dessa saker som tillhört din profet, har samlat något
damm, måste du ändra hans bud, hans traditioner och hans
seder och du har fördärvat hans religion.”
Á’ishah misstänkte att Uthmán ignorerade henne. Sedan han inskränkt
hennes fasta lön. Detta gjorde henne rasande. Detta och många andra små
irritationer gjorde henne till en bitter fiende till Uthmán. Abbás Mahmud AlAkkad Egypten skriver i sin bok, ’Abqarriyet al-Imam ‘Alí’ (Kairo, 1970), att
Á’ishah hade givit Uthmán namnet ”Náthals”. ”Náthals” var en gammal
judisk man i Medina. Det sades att Uthmáns skägg hade vissa likheter med
hans skägg. Á’ishah uppviglade öppet folket mot Uthmán, i ett ögonblick av
förtrytelse sade hon: ”Döda denna Na'thal. Han har blivit en kafir.[15]” Umar
Farookh skriver på sidan 190 i sin bok, ’The History of the Arabic Thought
Till the Days of Ibn Khaldoon’, publicerad 1983, av Dar-ul-‘Ilm lil-Malaeen,
Beirut, Libanon:
”Det berättas att Á’ishah brukade säga: ’Döda denna Náthals
(Uthmán bin Affan), han har blivit en otrogen’”.
15
Kafir är en arabisk term som betyder ”otrogen” eller ”förnekare”. Termen anspelar på en person som
förkastar eller inte Thor på Gud och den islamiska profetens Muhammad läror och förnekar Guds överhöghet
och auktoritet eller inte lyssnar övertygelser och föreskrifter inom religionen Islam.
Page 24 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
Belägringen av Uthmáns palats hade redan inlätts när Á’ishah lämnade
Medina för en pilgrimsresa till Mecka. Marwan hade bett henne att stanna i
Medina, men hon fäste inget avseende vid det och lämnade staden. Under
hennes frånvaro från Medina, dödades Uthmán.
I Mecka, var Á’ishah synnerligen angelägen om att få nyheter om
händelser som ägde rum i Medina. Efter sin pilgrimsresa, packade hon sitt
bagage för att återvända till Medina. Innan hon lämnade Mecka, informerades
hon av en man som hette Akhdhar, som hade kommit från Medina. Hon
ropade på honom och frågade honom vad som hände i Medina, sade han:
”Uthmán har dödats av rebellerna och har staden under kontroll.”
Á’ishah blev chockad över att få denna rapport och hon sade:
”Dödade Uthmán de människor som kom till Medina för att
protestera mot förtrycket och kräva rättvisa? Vid gud, vi är
inte nöjda med detta.” (Tabari, historia, Vol. 3, s. 468).
Men följande dag, kom en annan resenär kom från Medina och han berättade
för Á’ishah att rebellerna hade dödat Uthmán och att Akhdhar hade gett
henne en felaktig rapport. Hon sade:
”Må Gud sätta ett avstånd mellan sin nåd och Uthmán. Vad
som än har hänt, Uthmán orsakade det själv. Gud förtrycker
inte någon.”
När nyheterna om Uthmán död bekräftades, beslutade Á’ishah att omedelbart
lämna Mecka. Hennes närvaro i Medina, trodde hon var absolut nödvändig
innan valet av ny kalif. Hon lämnade Mecka, men hon hade inte nått långt när
hon träffade en tredje resenär, Obaid bin Abi Salma, från Medina. Hon
frågade honom vad som hade hänt i Medina innan han lämnade staden. Han
sade:
”Uthmán har dödats och folket i Medina har gett sitt trohetslöfte till ‘Alí
ibn Ábí-Tálib.”
Upphöjelsen av ‘Alí till kalifatets tron var inte den typ av nyhet som
Á’ishah var beredd att lyssna till. Men hon hoppas att hon inte hade hört rätt,
hon frågade: ”Sade du att folket i Medina har gett sitt trohetslöfte till ‘Alí?”
Obaid svarade: ”Ja, det har de. Och vem annars fanns det som de skulle
kunna ge sitt trohetslöfte till?”
Á’ishah sade klagande:
”Å, jag önskar att jorden delade sig eller att himmelen har fallit ned på jorden
om ‘Alí har blivit kalif. Nu vill jag inte åka till Medina. Jag skall återvända
till Mecka.” (Kamil, historia, Vol. 3, s. 105).
Á’ishah befallde hennes camel-förare återvända till Mecka och sade:
”Uthmán har dödades men han var oskyldig. Vid Gud, jag skall nu söka
hämnd för hans blod.”
Á’ishah s anmärkning förvånade Obaid bin Abi Salma och han frågade:
Page 25 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
”O moder för de troende! Kommer du att söka hämnd för
Uthmáns mord? Men var inte det han den man som du kallade
för ’Náthals’ och var inte du den kvinna som hetsade
muslimerna att döda honom, eftersom, som ni sade, hade han
blivit en otrogen?”
Á’ishah svarade:
”Ja, det är sant att jag kallade Uthmán med det namnet
och andra människor kallade också honom med samma namn.
Det är också sant att jag sade att han hade gått vilse och att
han borde tillrättavisas. Men det jag säger nu är sannare än
vad jag sade tidigare och jag säger redan nu att Uthmán hade
gjort bättring innan han dödades. Därför, när han dödades
var han oskyldig och jag kommer att söka hämnd för hans
blod.”
Hur fick Á’ishah veta att Uthmán hade gjort bättring? Fram tills dess hon
lämnade Medina hade han inte ångrat sig. Även efter att hon genomfört sin
pilgrimsresa och var redo att återvända till Medina, hade han inte ångrat sig,
för annars skulle hon inte ha uttryckt sin tillfredsställelse över hans mord.
Men när hon hörde nyheten att ‘Alí hade blivit kalif, upptäckte hon plötsligt
att Uthmán hade gjort bättring och var oskyldig. Hon förklarade att hon var
Uthmáns förkämpe och att hon skulle inleda en kampanj för att få hämnd för
hans blod.
Nu hade även Marwan som hade lämnat Medina vid ‘Alís trontillträde,
också anlänt till Mecka. Han kallade på Á’ishah och gav henne en bild av
mordet på Uthmán som sägs ha upprört henne och förde henne till tårarnas
rand.
Á’ishah iscensatte en tvådelad kampanj; hon skulle bevisa (1)
Uthmáns ’oskuld’ och (2) ‘Alís ’skuld’.
Resenärer förde nyheten om Á’ishahs kampanj till Medina. Talha och
Zubayr var mycket glada över att höra nyheten. De såg en strimma av hopp
för sig själva i sin kampanj. De skrev brev till henne, gav henne sina
välsignelser, beundrade henne för hennes initiativ och företagsamhet;
uppmuntrade henne och uppmanade henne att intensifiera sin propaganda mot
‘Alí. Snart skulle de själva vara på väg till Mecka ”för att företa umrah.[16]”
Á’ishah, under ledning av Marwan, började samla stöd. Den förste mannen
att besvara hennes kallelse var ‘Abdu’lláh bin Aamir al-Hadhrami, Uthmáns
guvernör i Mecka. Med honom kom även Saeed bin Aas, Walid bin Aqaba
och andra i den umayyadiska dynastin som var i Mecka, till Á’ishahs ”läger”.
16
Umrah, är en islamisk pilgrimsfärd till Mecka, Ḥijáz, Saudiarabien, utförd av muslimer som kan genomföras
när som helst på året, i motsats till Ḥajj.
Page 26 of 27
Excerpts from Bábs witings The Seven Proofs
Under tiden hade även, Talha och Zubayr anlänt från Medina och de
bildade en allians med Á’ishah och Marwan – en allians mot ‘Alí ibn ÁbíTálib. Nu fanns de flesta av dem som bakom kulisserna stött mordet på
Uthmán i Mecka. Eftersom det rådde enighet i syfte och alla hade samma mål,
bjöd bildandet av en allians inte på några svårigheter.
Det påstådda syftet med denna allians var att söka blods hämnd för
Uthmáns blod och de allierade var överens om att det inte fanns någon bättre
sätt att få det än genom att tillfångata själva kalifen. Men bakom scenen av
jakten på hämnd, fanns det makthunger och mäns rädsla och svartsjuka och en
kvinns okuvliga hämndlystnad.
och om Ali svor trohetsed till de tre
första kaliferna?
Å andra sidan är i sunniska källor som Sahih Bukhari, Seerat Ibn Ishaq, Seerat
Ibn Hatham, Tareekh Ibn Kathir, Tareekh och Al-Tabari, Tareekh Ibn
Khaldun och nästan alla andra källor oerhört oense med Shia-historikerna i
fråga om ‘Alís lojalitet med den första Kalifen Abú Bakr och sedan med
Umar och Uthman.
Page 27 of 27