Nå vidare och djupare
– Bibelstudium om Paulus och missionen
vid EFS i Västerbottens konferens i Tegs kyrka 2 september 2012
Eftersom jag har varit i Iringa i Tanzania tre gånger på tre år och blivit väldigt inspirerad av
mötet med vår systerkyrka där och deras arbete, så var min första tanke att dela erfarenheter
därifrån idag. Av våra vänner där har vi mycket att lära om att nå vidare och djupare med
evangeliet.
Men nu står det ju inte Missionsföredrag i programmet för den här samlingen, utan
Bibelstudium. Så vi ska inte resa till Iringa, utan vi ska först och främst gå till Bibeln, till
Apostlagärningarna, som vi kan kalla Bibelns missionsbok.
Detta bibelstudium handlar mest om Paulus, hur han och Guds Ande arbetade för att nå vidare
med evangeliet om Jesus Kristus. Vi ska först se på ett par personer som blev viktiga alldeles i
början av Paulus liv som Jesu lärjunge, och sedan ska vi läsa om några händelser under hans
missionsresor för att förmedla det kristna budskapet på nya platser.
Det var Lukas som skrev både Lukasevangeliet och Apostlagärningarna. Den senare boken
kunde lika gärna heta Guds fortsatta gärningar, för Lukas skriver som inledning: ”I min förra
bok skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han steg upp till
himmelen”. - Och sedan kommer alltså Apostlagärningarna som ”del 2”, med Guds fortsatta
gärningar, genom sin Ande och genom apostlarna, när evangeliet om Jesus går vidare ut över
regionerna norr om Medelhavet.
Det fanns många vittnen, många som spred tron på de platser där de bodde och de platser dit
de kom. Men huvudpersonen - näst Jesus - i Apg är aposteln Paulus. (Liksom många judar
födda i utlandet hade han fått två namn. Ett judiskt: Saul, och ett grekiskt: Paulus.)
Gud har många medhjälpare – om Dwight L Moody
Vissa personer får särskilt stora uppdrag av Gud. Då finns det ibland en intressant förhistoria,
med andra människor som har hjälpt, väglett, stöttat och undervisat den aktuella personen.
Deras insatser kan vara helt avgörande för hur utvecklingen sedan ska bli.
I USA fanns på 1800-talet en yngling som hette Dwight. Han var inte en troende, men hans
släktingar peppade honom att gå till kyrkan, och han gjorde det ibland. Så när han flyttade till
Boston gick han till en kyrka, som hade söndagsskola även för tonåringar.
Läraren, mr Edward, berättade att han aldrig hade mött en yngling i kyrkan ”med så mycket
mörker omkring sig”. Men evangeliet är ju till för alla, och en dag gick denne lärare till
skoaffären där Dwight jobbade för att tala personligt med honom om Jesus stora kärlek - och
undret skedde! Han blev omvänd, han blev en evangelisk kristen.
Men när Dwight sedan sökte medlemskap i församlingen fick han avslag! Varför? Jo, för att
styrelsen kände sig tveksam till att han någonsin skulle bli en genuin kristen, än mindre en
som skulle bli användbar på något sätt i församlingen, sa man… Ja, ni märker att det var inte
helt lätt att bli medlem där…
Men den nyomvände Dwight stod troget kvar med sin önskan om medlemskap, och efter ett
års väntan blev han äntligen upptagen i församlingen!
Så vad blev det nu av den här ynglingen i skoaffären? Kunde Gud använda honom på något
sätt, tror ni? Jodå!
Dwight hette Moody i efternamn – och som vuxen blev han 1800-talets störste och mest
kände väckelseevangelist. Dwight L Moody höll massmöten både i USA och England, med
upp till 20-30.000 deltagare och hans skrifter spreds till många andra länder, bl a Sverige. Vi
kan säga att han var 1800-talets Billy Graham i den engelskspråkiga världen.
Men vad tror ni? Skulle han ha blivit det, om inte söndagsskolläraren Mr Edward hade
engagerat sig och personligen vittnat för honom - trots detta att han sällan eller aldrig hade
mött en yngling med ett så andligt mörkt sinne, som när han träffade Dwight...?
Guds verktyg för Paulus: Ananias och Barnabas
Åter till Paulus. Vi vet att han var en studiebegåvning som läste teologi för några av de bästa
lärarna i Jerusalem. Han var också en svuren fiende till den nya läran om Jesus som började
sprida sig. Men så kom den där dagen på vägen till Damaskus, då Herren själv mötte honom
med orden: Jag är Jesus, den som du förföljer. Paulus blev blind och fick instruktioner att gå
in i staden. – Då möter vi den första av de två lärjungar som fick spela en viktig roll för hans
utveckling nämligen Ananias. (Apg 9:10-20)
Vi ska inte stanna länge vid Ananias. Men vi kan lägga märke till två saker: Dels att han, fast
han är rädd, vågar gå till Saul, efter att Gud har gett honom noggranna instruktioner och
förklarat sammanhanget. Dels att han möter honom så fint. Hans första ord när han kom till
huset är: ”Saul, min broder”. Ananias kommer som en broder i tron, för att be för och betjäna
honom. Gud ger Saul synen tillbaka, och redan samma dag ber han att få bli döpt.
Men allt blir inte frid och fröjd direkt för Saul Paulus. När han kommer tillbaka till Jerusalem
och vill gå med i församlingen där blir det stopp, som för Dwight Moody (Apg 9:26).
Det är i och för sig lätt att förstå varför de troende var misstänksamma. Paulus var ju den
värste motståndaren av alla. Hur mycket kunde man egentligen lita på att han verkligen var
lärjunge? Kanske, om han blev insläppt, att han i stället skulle anmäla varje medlem som han
fick namn och ansikte på. - Så dörren var stängd för honom.
Vi kan förstå dem. Vi kan också förstå att Paulus blev frustrerad. Vart skulle han nu ta vägen?
Hans gamla vänner och studiekamrater såg honom naturligtvis som en förrädare, så till dem
kunde han inte heller gå… - Tur att han hade en syster i stan, så att hade någonstans att ta
vägen och möta lite ”praktisk teologi”. - Som prästen Carl-Erik Sahlberg kallar det: ”The och
logi”.
Det här kunde ha blivit riktig kris för Paulus om inte en av ledarna i församlingen var
modigare än alla de andra. Det var Barnabas från Cypern. Han kände att man ändå borde
lyssna ordentligt på Paulus, och inte bara avfärda honom så där. ”Okej, det finns en risk att
jag blir arresterad av honom”, tänkte han, ”men den risken får jag ta. Mannen måste ju få en
ärlig chans.”
När de möts och Barnabas får lyssna i lugn och ro, märker han snabbt att Paulus omvändelse
är hur äkta som helst. Han har haft ett personligt möte med Jesus och han är redan döpt.
Därmed öppnas dörrarna! När den kloke och erfarne Barnabas går i god för honom, då kan de
andra ledarna i församlingen också vara trygga. (Apg 9:27-30).
Nu är det väl sällan lika dramatiskt för oss, men det finns ändå ofta en likhet med de flesta av
oss som i vår tid kommer till tro och in i tjänst för Gud. - Det finns några som har hjälpt till
och väglett: som har visat värme och kärlek, kanske visat på rätt väg när man höll på att fara
fel, uppmuntrat mig att tjäna fast jag var en darrig och inte särskilt skicklig nybörjare eller
frågat efter mig när jag blev lite osynlig en tid…
Barnabas var en stor uppmuntrare som fick betyda mycket för många medkristna. Och
uppmuntran är någonting som alla människor far väl av, så det ska vi inte tveka att ge
varandra.
Väckelse i Anthiochia
Det här var förspelet till Paulus liv som missionär. Sedan blir det tyst om honom ett par år.
Det står att bröderna skickade honom hem till Tarsos. Kanske lever han en tid ett stilla liv där
i personlig bibelskola hos Gud? Kanhända att han behövde läsa om de heliga skrifterna och se
dem i det nya ljuset från Kristus? Vi kan bara gissa, för det står inget om det i Apg.
När han återkommer i berättelsen finns han i det nuvarande Syrien. Historiens första stora
”hednaväckelse” skedde i staden Antiokia. Dit kom några kristna som vittnade också för andra
än judarna, och många kom till tro. Det står inte vad de här evangelisterna hette, fast de var
pionjärer, men deras vittnesbörd bar rik frukt.
Denna alldeles nyfödda församling fick förstärkning av två goda ledare. Först och främst av
Barnabas, som Jerusalem-församlingen skickade dit. Och sedan som ”andrepastor” Paulus,
som Barnabas hämtade upp i Tarsus. Troligen reste de med båt, för både Antiochia och Tarsus
är hamnstäder vid Medelhavet.
Båda undervisade mycket och det verkar som att de blev ett radarpar som jobbade bra
tillsammans. Och så kunde budskapet om Jesus både nå djupare in hos dem som redan tagit
emot det, och nå vidare till fler människor i staden.
Paulus och Barnabas sänds ut som missionärer
Ett drygt år efter att väckelsen kom till Antiochia, kommer vi till nästa milstolpe i
kyrkohistorien: det första officiella utsändandet av missionärer, på den Heliga Andens eget
uppdrag. (Apg 13:1-3)
Nu åker de ut på det som i läroböckerna brukar kallas Paulus första missionsresa. Det var tre
som åkte: Barnabas, Saul Paulus och en lärling som hette Johannes Markus. Jag ska dela
några lärdomar från Paulus missionsresor.
Det kostar alltid någonting att nå vidare med evangeliet
Tre av de första områden de kommer till är Cypern, Pisidien och Lystra. I grund och botten
händer samma saker på varje plats. Några tar emot budskapet och kommer till tro, andra blir
upprörda och bekämpar Paulus. I Lystra blir han till och med stenad, så att en del tror att han
är död.
Om man nu kollar i Apostlagärningarna, så hittar man ingenting om att Paulus blev förföljd
på Cypern, så då kan ni tänka att jag överdriver litet. Men när jag och min fru var i Pafos på
Cypern en semesterdag för 20 år sedan och fick se en del antika byggnader som fanns kvar, så
fanns där också en stor påle av sten. Den var från Paulus tid, sa man. Där hade aposteln blivit
bunden och piskad innan han fick lov att åka vidare. Så troligen mötte han motstånd också på
Cypern.
Vi i Sverige riskerar inte misshandel och förföljelse för att vi vittnar om Jesus. Men motstånd
kan vi få möta, och förakt och gliringar. Det börjar märkas allt tydligare. Det finns ungdomar i
Sverige idag, som möter hårt motstånd från t ex sina föräldrar, när de börjar gå i kyrkan. Det
är inte unikt ens här i Västerbotten, så det ska vi vara beredda på.
Det kostar alltid någonting att nå vidare med evangeliet. Om inte annat, kostar det
bekvämlighet och kraft och kärlek. Så är det för alla barn- och ungdomsledare och så är det
för alla andra Guds medhjälpare också, vad än vi gör för att sprida budskapet. Därför skriver
Paulus på gamla dagar till sin allra närmaste vän, den unge Timotheos: ”Var också du beredd
att slita ont som en god soldat åt Jesus Kristus.”
Men slitet bär nästan alltid frukt. Ibland till och med hundrafaldig frukt som för Edward
Kimball, söndagsskolläraren i tonårsklassen i Mount Vernon Church i Boston.
Mission är att gå över gränser
Paulus gjorde tre långa missionsresor. Inte lång tid efter att den första var avslutad, sa han:
”Låt oss resa ut igen, och se hur det står till i de städer där vi har förkunnat ordet om Herren.”
Så det blev en del återbesök, men som den missionens man han var, åkte han också till nya
platser. Även till en ny världsdel, för den heliga Anden sa åt honom att han skulle gå över
gränsen in i vårt nuvarande Europa.
Den första plats som Paulus och hans team då kom till, var staden Filippi i norra Grekland.
Och den allra första europé som tog emot evangeliet var en kvinnlig småföretagare som hette
Lydia och som handlade med fina tyger. (Apg 16:12-15)
Lydia var alltså en lekmannakristen, och hon fick spela en viktig roll i församlingen i Filippi.
Hon är därmed också ett tidigt exempel både på att ”kvinnor kan”, och att Guds Ande kan och
vill använda både kvinnor och män i sina församlingar.
I den muslimska gemenskapen är det männen som dominerar. Vid en muslimsk begravning i
Iringa, Tanzania, så är det männen som är med, kvinnorna får stanna hemma. Men vid en
kristen begravning följs män och kvinnor åt. Självklart står de också tillsammans i alla de
härliga körerna i kyrkorna i Tanzania! – Ja, självklart för oss, men inte alls för alla i världen.
Men en av kristendomens tydliga frukter är att kvinnorna får större utrymme och ansvar.
Att korsa gränser också idag ” …to walk across the room”
Besöket i Filippi visar oss att det ofta handlar om att gå över gränser för att nå vidare med
evangeliet. Det kan vara geografiska gränser som behöver korsas också idag, när någon kyrka
eller mission skickar evangelister till byar och folkgrupper, där Jesus ännu inte är känd. Det
har vi många härliga exempel på i t ex Etiopien och Tanzania, och det är en av orsakerna till
att de kyrkorna växer så kraftigt.
Men det finns många gränser att gå över också för oss i Sverige. Jag hörde ett jättebra
föredrag av Bill Hybels, pastor i Willow Creek, Chicago, som sa att: ”evangelisation kan vara
att gå tvärsöver ett rum”, ”to walk across the room”. Ibland finns vi, sa han, ett tryggt kristet
gäng, bokstavligt eller bildligt i ena änden av lokalen. På den andra sidan finns de vi
egentligen borde prata med. Så kan det vara både om vi är i kyrkan, eller på en personalfest
eller någon annanstans. Det är så lätt att slentrianmässigt välja det trygga hörnet i stället för att
se den som vi borde ta kontakt med och prata med.
Per-Ivan Palm, präst i Vännäs, berättade för mig om en gudstjänst som han höll i
församlingskyrkan. Som vanligt var det mest vana kyrkobesökare som deltog. Men den
gången var också en ung mamma där med sitt barn. Han kände henne inte, så han hälsade på
henne i kyrkgången efteråt och pratade litet.
I församlingsgården i Vännäsby finns det två långbord. När Per-Ivan lite senare kom till
kyrkkaffet, vad tror ni han såg? Var satt alla de kyrkvana? – De satt tillsammans vid det ena
långbordet. Några av dem samtalade kanske om vem den där unga kvinnan var... Var fanns
den unga kvinnan? - Vid det andra fikabordet satt hon ensam med sitt barn.
Så vart gick du, sa jag? ”Vad tror du?”, svarade Per-Ivan. ”Evangelisation är ju att gå tvärs
över rummet, dit jag behövs”. (Han hade också hört det där föredraget, som ni märker!)
Vissa uppdrag kan kännas för stora och svåra för en del av oss. Men att gå till rätt bord i
serveringslokalen för att möta en person som har kommit till kyrkan, det kan de flesta av oss.
Det handlar mest om att vi har öppna ögon för varandra och att vi inte enbart tänker på hur
trevligt vi själva vill ha det under fikat.
Vi behöver ständigt träna upp nya ledare och evangelister
Jag nämnde att en lärling som hette Johannes Markus åkte med på den första resan. Paulus
och Barnabas hade genast insett att det var viktigt att träna upp fler missionärer om de skulle
bli framgång.
Men på nästa resa hade Paulus två nya medarbetare: Silas och den unge Timotheos. Orsaken
var att Paulus och Barnabas hade blivit rejält oense på en viktig punkt.
Johannes Markus hade nämligen snabbt hoppat av första gången, och det tyckte Paulus var
dålig stil, så han ville inte ha med honom i teamet mera. Barnabas, däremot, tyckte att han
skulle få en chans till och ville inte åka med Paulus om inte Markus också fick vara med.
Det är egentligen ganska härligt att Bibeln inte förtiger det här, för det blev ett riktigt rejält
och högljutt gräl. (Apg 15:36-41) Men Nya testamentet visar många gånger på de troendes
brister. Och på sätt och vis vann missionen på det här, för Barnabas och Markus åkte också ut
på en resa. Så nu hade missionen två team i stället!
Dessutom gick det mycket bättre för Johannes Markus den andra gången. Han hade mognat,
nu hoppade han inte av utan blev en nyttig medarbetare och missionär resten av sitt liv. Även
Paulus berömde honom sedan och var inte långsint. Det visade sig alltså vara jättebra att
Barnabas stod på sig i dispyten med Paulus!
Berättelsen om Johannes Markus påminner om vikten av att hela tiden rekrytera, träna upp
och släppa fram nya medhjälpare, både yngre och äldre. I EFS Västerbotten har vi t ex en
Ledarskola varje år, där tonåringar får ledarutbildning, och sedan bland annat får börja hjälpa
till på läger. Vi vet att det också är jätteviktigt att vi hittar och kan skola in nya ledare till vårt
terminsarbete i kyrkorna, så att det inte dör när de gamla ledarna slutar eller flyttar ifrån oss.
Barnabas påminner oss då om att vissa ledare behöver få mer än en chans. En del som sviker
eller misslyckas kan komma igen, om någon ger dem nytt förtroende. Det finns ju så många
orsaker till varför det inte blir succé varje gång för oss människor…
Vår systerkyrka i Tanzania är skicklig på att få fram nya evangelister och församlingsledare.
EFS är ju med och stöder det så kallade TEE-arbetet, en bibelskola på gräsrotsnivå i
församlingarna. TEE finns i 7-8 stift. I Iringa stift, där det är mest utbrett, har man hela 2 000
personer (!) som går i dessa bibelklasser.
Min fru Carina fick brev i somras från vår missionär Anki Persson, som hade varit på
evangelisthögtid. Ett antal personer som först hade gått tre år i TEE och sedan varit ledare av
olika slag i församlingarna hade blivit utvalda att gå tre år till för att bli evangelister. Nu var
det efter dessa tre år examenshögtid i universitetskapellet och alla eleverna var klädda i
nysydda vita albor. Den dagen fick Iringa stift hela 93 nya evangelister!! Vilken enorm resurs
för att nå vidare till nya platser och nya byar med evangeliet om Jesus! Visst är det härligt att
höra om detta!
Det sker alltid något när vi delar evangeliet med andra
Vi ska avsluta i Aten, för Paulus var också där en gång. Han höll en lång predikan, som finns i
Apg 17. Folket i lärdomsstaden Aten verkar ha varit ganska svårflörtade. Det fanns redan
några grupper filosofer som dominerade tänkandet där. Men jag tycker så mycket om de sista
raderna i Lukas berättelse. (Apg 17:32-34)
Den som läser märker att det inte blev några stora segrar för Paulus den här dagen. En del
började driva med honom, andra gick bara hem. Men det står också: "Det var dock några som
slöt sig till Paulus och kom till tro". Två av dem nämns vid namn. En kvinna som hette
Damaris, och en man, Dionysius, som var en betydande jurist och medlem i högsta
domstolen. Denne blev senare blev den förste föreståndaren för den lilla församlingen i Aten.
Alltså: för många som lyssnade betydde Paulus i Aten vittnesbörd inget speciellt, det blev
bara ett intressant avbrott. Men för några blev det en dag som förändrade deras liv.
Vi i Sverige får numera sällan vara med om de stora väckelserna. Vi får glädjas desto mera
över att det sker så stora ting i t ex Etiopien och Tanzania, där vi har haft missionärer i snart
100 år. Där finns nu Afrikas två största lutherska kyrkor, med närmare 6 miljoner medlemmar
vardera. Vår systerkyrka i Tanzania har växt på bara två år med 600 000 döpta medlemmar!
Vi får vara deras vänner och fortsätta att glädjas och stödja dem.
Men om än vi här hemma inte är i närheten av deras siffror, så tror jag att det sker någonting
också när vi försöker att nå vidare med evangeliet i Sverige. I varje söndagsskolklass, för
varje scoutgrupp och alphagrupp, för varje konfaläger, tonårsgrupp och öppen förskola, varje
kör och varje symötesgrupp, faller somligt i god jord och bär frukt.
Om vi däremot slutar att så ut, finns det heller ingenting som kan spira och växa.
Jag tror att ett problem för oss i EFS är att många känner att vi inte är duktiga, eller att vi är
gamla och inte orkar som förr. Vi passar inte längre som barnledare eller tonårsledare. Det
skulle behövas andra, yngre... – Detta kan väl ibland vara rätt känsla. Men även om det är så,
kan vi ändå vara med och nå vidare med evangeliet.
Jag själv var till exempel tonårsledare när jag var ung, nu tycker jag att jag är för gammal.
Men jag kan fortfarande stödja arbetet där det finns en tonårsgrupp. För det behövs alltid
pengar, det behövs alltid förböner, det behövs alltid uppmuntran – ibland behövs det också
praktiska saker som en påse bullar eller att jag lånar ut min bil en kväll.
Därför är jag glad för EFS. För när jag ger mina gåvor till EFS i Västerbotten eller till min
egen förening i Vasakyrkan, så går det ju bland annat till mission bland barn och unga.
Och därför kan du och jag ändå vara med och Nå vidare med evangeliet också när vi känner
oss för oskickliga på vissa andra punkter.
Bön:
Tack för alla vittnen, alla missionärer, alla evangelister - både i länder långt borta och här
hos oss, i våra församlingar och föreningar i Västerbotten.
Tack för att Din kyrka växer i världen, tack för att så många får en tro på dig och kommer in i
den kristna gemenskapen.
Gode Gud, hjälp också oss att vara med och sprida evangeliet där vi finns. Låt oss få vara
lärjungar, som liksom Timotheos och Paulus är beredda att slita ont och satsa någonting för
ditt rike.
Tack för att du har många redskap, många moderna Ananias och Barnabas, som ser, lyfter
fram, tränar och utrustar andra. Hjälp också oss att bli duktiga på det.
Hjälp oss att våga gå över gränser också här hemma. Hjälp oss att inte blunda för dem som
kommer nya till våra kyrkor och bönhus utan möta varandra med värme. Hjälp oss också att
se dem som inte kommer till kyrkan, men behöver få en hälsning från dig.
Och gode Gud, låt oss få bära med oss en förtröstan på att du verkar också genom oss med
din stora kraft, och att när vi sår ut, då vattnar du och sköter om det, så att det bär frukt. Gud,
vi tackar dig! Amen.
