Sverige + Kvinnokonventionen = sant?

Sverige +
Kvinnokonventionen
= sant?
En rapport om Kvinnokonventionens ställning i
kommuner och landsting
1
2
Sverige + Kvinnokonventionen
= sant?
En rapport om Kvinnokonventionens ställning i
kommuner och landsting
3
Sverige + Kvinnokonventionen = Sant?
En rapport om Kvinnokonventionens ställning i kommuner och landsting
Första upplagan 2012
Text: Hanna Glans & Bettina Rother, EQO – equal opportunities
Omslag: Kamila Pinilla Schneltser
Grafisk form: Bettina Rother
Tryck: Punkt & Pixel
© Författarna, UN Women nationell kommitté Sverige och Fredrika Bremer förbundet 2012
ISBN 978-91-637-1135-0
Producerad med stöd av Ungdomsstyrelsen
www.unwomen.se
www.fredrikabremer.se
4
Jämställdhet är en mänsklig rättighet!
FN:s Kvinnokonvention brukar kallas den globala jämställdhetslagen. Den
antogs 1979 och Sverige var första land i världen att ratificera den år 1980.
Det är vi stolta över. Genom att Pekingplattformen antogs femton år senare,
fick världens länder en handlingsplan för att kunna omsätta konventionen i det
praktiska normeringsarbetet. Vad har då hänt efter trettiotre år med Kvinnokonventionen och sjutton år med Pekingplattformen? I vilken utsträckning
känner politiker och tjänstemän i kommuner och landsting till dessa viktiga
instrument? Och hur arbetar man med Kvinnokonventionen och Pekingplattformen idag? Det ville vi ta reda på.
UN Women Sverige tog hösten 2011 initiativ till en granskning av
kunskapsnivå och grad av implementering av Kvinnokonventionen och
Pekingplattformen i kommuner och landsting. Studien har gjorts i ett
samarbete mellan UN Women Sverige och Fredrika Bremer förbundet.
Representanter från våra båda organisationer har lett arbetet med studien,
som genomförts av konsultföretaget Equal Opportunities i Lund. Syftet var
att få en bild av hur kommuner och landsting uppfattar och använder sig
av Kvinnokonventionen och Pekingplattformen.
De Övergripande frågeställningarna var:
• Hur ser kunskapsnivån om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen ut?
• Hur uppfattas ansvaret för Kvinnokonventionens och Pekingplattformens
implementering?
• Hur integreras Kvinnokonventionen och Pekingplattformen i det
jämställdhetsarbete som bedrivs?
• Vilket utbildningsbehov finns och hur kan ökad kunskap göra skillnad?
När vi nu presenterar den färdiga rapporten kan vi konstatera att många
arbetar i Kvinnokonventionens och Pekingplattformens anda och gör därmed
ett viktigt arbete för att främja arbetet för mänskliga rättigheter och jämställdhetsintegrering. Samtidigt visar undersökningen att kunskaperna om
de internationella dokumenten och hur de bör tillämpas i det praktiska
jämställdhetsarbetet till stor del saknas. Det finns ingen tydlig koppling
mellan FN:s Kvinnokonvention och pågående jämställdhetsarbete. Det gäller
både på regeringsnivå och i kommuner och landsting. Att ha kunskap om lagar
och konventioner utgör en förutsättning för allt förändringsarbete, ett förändringsarbete som måste utgå ifrån de konventioner om mänskliga rättigheter
som Sverige ratificerat. Kommuner och landsting spelar en central roll för att
5
förverkliga jämställdhet och mänskliga rättigheter för den enskilda kvinnan
och mannen. Regeringen har det yttersta ansvaret för att så sker.
I denna rapport presenteras Kvinnokonventionens och Pekingplattformens ställning i kommuner och landsting år 2012. Rapporten är ett
viktigt dokument som är vårt första inspel till en landsomfattande dialog
med landsting och kommuner om mänskliga rättigheter och jämställdhet.
Vi startar aktiviteter i hela landet med början hösten 2012.
Välkommen!
Margareta Winberg
Ordf UN Women Sverige
6
Birgitta Wistrand
Ordf Fredrika Bremer förbundet
Om UN Women Sverige: UN Women är FN:s jämställdhetsenhet och har sitt
huvudkontor i New York. Arbetet inriktas huvudsakligen mot fem tematiska
områden:
• öka kvinnors deltagande på ledande positioner
• motverka våld mot kvinnor
• öka kvinnors deltagande i konfliktlösnings- och fredsarbete
• förstärka kvinnors deltagande som ekonomiska aktörer
• förbättra jämställdhetsprioriteringar på nationell och lokal nivå vad gäller
budgetplanering
UN Women Sverige är en av UN Womens arton nationella kommittéer och har
som uppgift att stödja UN Womens arbete för jämställdhet genom information,
utbildning, politisk påverkan och insamling. En viktig utgångspunkt är att
öka kunskapen om de centrala internationella jämställdhetsdokument som
Sverige, bland många andra länder, ratificerat - nämligen Kvinnokonventionen
och Pekingplattformen.
Läs mer: www.unwomen.se
Om Fredrika Bremer förbundeT: Fredrika Bremer förbundet bildades
1884 och arbetar för jämställdhet mellan kvinnor och män i hem, yrkesliv och
samhälle. Sedan starten har vi haft män som medlemmar och har idag en
styrelse med nio kvinnor och tre män. Våra tre huvuduppgifter är:
• kvinnors demokratiska inflytande och representation inom alla delar av
samhället
• rätten till utbildning
• möjligheten att försörja sig själv och ekonomisk makt
Vi anser att jämställdhet lönar sig på alla plan - även ekonomiskt. Vår verksamhet
omfattar opinionsbildning i Sverige och utomlands, internationellt arbete
inom IAW (International Alliance of Women) och andra organisationer samt
stipendieutdelning/förvaltning av våra stiftelser Nannylundsverksamheten
och Apelrydsskolan. Vi publicerar världens äldsta kvinnotidskrift, Hertha,
som utgavs första gången 1859 med titeln Tidskrift för hemmet. Våra
Apelrydsseminarier hålls i augusti varje år och trendspanar kring; Var står
jämställdheten idag och i morgon?
Läs mer: www.fredrikabremer.se
7
Författarnas Tack:
till alla tjänstemän och politiker från kommuner och landsting som besvarade
webbenkäten och de fördjupande frågorna, tack till regeringen, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet för uttalandena till rapporten.
Ett särskilt tack för givande intervjuer till Hans Ytterberg, Christina
Johnsson, Carina Hägg, Gunvor Ngarambe, Mikael Gustafsson, Gertrud
Åström, Gudrun Schyman, Marie Trollvik, Kajsa Svaleryd, Mikael Spång
och Kirsti Kolthoff. Stort tack till UN Women Sverige och Fredrika Bremer
förbundets arbetsgrupp: Anna Norlin, Louise Lindfors, Maud Edgren-Schori,
Birgitta Wistrand, Wendela Zetterberg, Matilda Lidström Dougnac, Helena
Bargholtz och Margareta Winberg. Tack även till Mattias Hansson, för bidrag
till rapportens upplägg och till Anna Lindman för efterforskningar gällande
webbenkätens respondenter.
Bettina Rother och Hanna Glans
Equal Opportunities
8
Innehåll
Förord: Jämställdhet är en mänsklig rättighet! Författarnas tack 5
8
Inledning: Kvinnokonventionen + Sverige = sant? 12
Bakgrund, syfte och mål
13
Undersökningen sammanfattad 14
Om undersökningen 15
Vem har deltagit i undersökningen?
15
Rapportens målgrupp och upplägg
18
Del 1. Kunskap om kvinnokonventionen och Pekingplattformen 19
Varför en konvention för kvinnors rättigheter? 19
Om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen
21
Samtal med Christina Johnsson
22
Samtal med Gunvor Ngrambe 23
Vilken kunskap har kommuner och landsting om Kvinnokonventionen
och Pekingplattformen? 24
Kännedom och kunskap om innehåll – inte samma sak 24
Diskussion: Kvinnokonventionen och Pekingplattformen är två
dokument bland alla andra 27
Sammanfattning del 1 29
Samtal med Gertrud Åström
30
Samtal med Carina Hägg 31
Del 2. Nationellt, regionalt, lokalt och enskilt ansvar
– Kvinnokonventionen påverkar oss alla33
Vilket ansvar ger Kvinnokonventionen? 33
Regionalt och lokalt ansvar för Kvinnokonventionen
35
”Regeringen har det yttersta ansvaret”
36
FN:s granskningar av Sverige ger regeringen skarp kritik 38
Oppositionspartierna ger respons på undersökningen 38
Samtal med Hans Ytterberg
42
Samtal med Gudrun Schyman 43
Hur uppfattar kommuner och landsting ansvaret för
Kvinnokonventionen? 44
Diskussion: Kunskap och förståelse av ansvar hänger ihop 45
Sammanfattning del 2 46
Samtal med Kirsti Kolthoff
47
Samtal med Kajsa Svaleryd 48
9
Del 3. Implementering av Kvinnokonventionen 51
Kvinnokonventionen och aktiva åtgärder för jämställdhet
51
Kvinnokonventionen, Pekingplattformen och jämställdhetsintegrering – hänger de ihop? 54
Internationella rättighetsdokument frånvarande regionalt och lokalt 55
Stöd för regional och lokal implementering av Kvinnokonventionen 56
Samtal med Mikael Spång
58
Samtal med Marie Trollvik 59
Hur implementerar kommuner och landsting Kvinnokonventionen? Kopplas den till arbete för jämställdhet? 60
Från policynivå till aktivt arbete – Kvinnokonventionen anses inte ge
uppenbart mervärde 60
Kopplas Kvinnokonventionen till arbete med jämställdhet?
63
Diskussion: Implementering av Kvinnokonventionen –
ingen självklarhet 65
Sammanfattning del 3 66
Samtal med Mikael Gustafsson
67
Del 4. Avslutande diskussion69
Kunskap om hur det är ger möjlighet att
komma vidare 69
Är jämställdhetsintegrering implementering av Kvinnokonventionen?
70
Regionala och lokala insatser för jämställdhet och implementering av
71
Kvinnokonventionen följs inte åt
Använd den kompetens och förändringsvilja som finns! 72
Undersökningen sammanfattad 73
Några ord till Sveriges kommuner och landsting om att upptäcka
det som inte fungerar och stärka det som är bra
74
Anpassad kunskap för tjänstemän och politiker 75
Rekommendationer till UN Women Sverige och Fredrika Bremer
förbundet 77
Referenser 80
Bilaga 1. Resultat från enkät till kommuner och landsting/regioner 82
Bilaga 2. Regeringens uttalande i helhet 95
Bilaga 3. Oppositionspartiernas uttalande i helhet 99
Foto th.
Kamila P. Schneltser
10
11
Inledning
Kvinnokonventionen + Sverige = sant?
Kvinnokonventionen
FN:s Konvention om
avskaffande av all slags
diskriminering av kvinnor omnämns här som
Kvinnokonventionen.
Den engelska termen
CEDAW är vanlig även
i Sverige och står för the
Convention on the Elimination of All Forms of
Discrimination against
Women.
Pekingplattformen är
FN:s handlingsplan för
jämställdhet och antogs
på FN:s fjärde kvinnokonferens i Peking 1995.
På engelska heter den
Beijing Platform for
Action.
Den allmänna deklarationen om mänskliga
rättigheter säger att
kvinnor och män ska
åtnjuta samma rättigheter. Varken kvinnor
eller män får diskrimineras på grund av
sin könstillhörighet.
Eftersom kvinnor utsätts
för omfattande diskriminering på grund av sin
könstillhörighet så syftar
Kvinnokonventionen och
Pekingplattformen till
att möjliggöra och säkra
just kvinnors mänskliga
rättigheter.
12
ÄVEN OM DET INTE ALLTID är självklart hur det ska göras finns det en hyfsad
enighet i att jämställdhet hör hemma högt upp på Sveriges gemensamma
att-göra-lista. Det märks i politiken, det märks i satsningar på enskilda
arbetsplatser, det märks i debatter och de många samtal om jämställdhet som
ständigt pågår. När det gäller kvinnors mänskliga rättigheter och kopplingen
till insatser för jämställdhet verkar enigheten vara mindre tydlig. När en del
suckar och tycker att frågan tillhör det förgångna menar andra att vi knappt
har börjat och att det är bråttom att komma vidare. Samtalen som förs idag om
jämställdhet, kvinnors livsvillkor och mänskliga rättigheter är såklart sprungna
ur ett sammelsurium av mindre och större förändringar; motsättningar, beslut,
tillbakagångar och samförstånd. I efterhand kan vi gemensamt minnas och tycka
oss se sambanden. Rosa Parks vägrar 1955 att ge upp sin sittplats i bussen till
en vit man och den moderna amerikanska medborgarrättsrörelsen kickas igång.
Ett flygblad mot nattarbetsförbud för kvinnor delar 1910 en kvinnokongress
i två läger, men får genklang i återkommande krav om jämlik arbetsmarknad
i Norden.1 En ordförande i en Demokratiberedning i Finspångs kommun
driver på 2000-talet igenom en låglönesatsning som kommer kvinnor tillgodo.
Vissa händelser blir globala erfarenheter och minnen, andra påverkar några få
och känns inte till av många.
Alla förändringar är inte greppbara. Såklart! Men att förstå hur besluten
i Finspångs kommun hänger samman med frågor om jämställdhet i regionen,
med nationell politik och lagstiftning, med statliga åtaganden för konventioner
om mänskliga rättigheter och världsomspännande, gemensamma satsningar för
förändring – det är viktigt. Det sätter in det pågående jämställdhetsarbetet på
en enskild arbetsplats i ett större sammanhang. Det synliggör att jämställdhet
hänger samman med rätten till lika rättigheter och värde för alla – även för
kvinnor. Det visar att de politiska mål som formuleras, de projektmedel
som öronmärks och strategier som antas är del av en pågående förändring.
Kopplingen synliggör även att ansvaret för att förverkliga mål om jämställdhet och kvinnors mänskliga rättigheter inte går att lämpa över på en
enskild person, organisation eller stat. Det är gemensamt. Och det som
sker här och nu har betydelse.
Bakgrund, syfte och mål
FN:s Kvinnokonvention och Pekingplattformen är viktiga internationella
jämställdhetsdokument. De länder som ratificerar konventionen ingår ett
juridiskt bindande avtal att arbeta för faktisk jämställdhet. Pekingplattformen
är FN:s handlingsplan för att nå jämställdhetsmålen och är moraliskt bindande
för de länder som undertecknat den. UN Women Sverige och Fredrika Bremer
1. U. Wikander, ”Ett flygblad 1910”, ur: Könspolitiska nyckeltexter, K. Arnberg m.fl.
(red.)2012
förbundet ville undersöka de internationella jämställdhetsdokumentens
ställning i svenska kommuner och landsting 2012. Regeringen har det yttersta
ansvaret för att Sverige lever upp till Kvinnokonventionen. Samtidigt berör
merparten av konventionens krav offentliga verksamheter på regional och lokal
nivå, vilket ger kommuner och landsting en ovärderlig roll.2 Bakgrunden till den
här undersökningen var en önskan att lära mer om hur tjänstemän och politiker
förhåller sig till och uppfattar betydelsen av Kvinnokonventionen och Pekingplattformen och det ansvar som Sveriges åtagande ger kommuner och landsting. UN Women Sverige och Fredrika Bremerförbundet vill, med avstamp
i rapportens resultat, sikta framåt genom en kommande landsomfattande
dialog med kommuner och landsting om de internationella jämställdhetsdokumenten. För att ge en bra grund för framtida satsningar har syftet därför
varit att undersöka:
• Hur ser kunskapsnivån om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen ut?
• Hur uppfattas ansvaret för Kvinnokonventionen och Pekingplattformen?
• Hur implementeras Kvinnokonventionen och Pekingplattformen i det
jämställdhetsarbete som bedrivs?
• Vilket utbildningsbehov finns och hur kan ökad kunskap göra skillnad?
2. Det handlar om förskoleverksamhet, grundskole-, gymnasieutbildning och Komvux,
vård och omsorg och all övrig kommunal och regional medborgarservice.
I rapporten används
landsting som beteckning
för både landsting och
regioner
Ratificera innebär att
underteckna och ansluta
sig till ett internationellt
juridiskt bindande avtal.
Genom att ratificera
Kvinnokonventionen
är den svenska staten
enligt folkrätten skyldig
att säkerställa att kraven
uppfylls. Förpliktelserna
omfattar även hela den
offentliga förvaltningen.
13
Undersökningen sammanfattad
1. Denna och tidigare regeringars otydlighet om Kvinnokonventionens betydelse för svensk
jämställdhetspolitik gör att jämställdhet inte förstås som en mänsklig rättighet. Otydligheten
bidrar till att kommuner och landsting arbetar i två spår: det ena innehåller insatser för
jämställdhet, det andra insatser för mänskliga rättigheter. Kvinnokonventionen hamnar mellan
dessa båda och förlorar angelägenhet.
2. Denna och tidigare regeringars ointresse för Kvinnokonventionen bidrar till kunskapsbrister om
betydelsen av Sveriges åtaganden på samtliga nivåer inom kommuner och landsting.
3. Kvinnokonventionens juridiska status, att den inte gäller som svensk rätt, bidrar till att den inte
tillskrivs betydelse eller får genomslag i kommuner och landsting.
4. Många tjänstemän och politiker inom kommuner och landsting arbetar i Kvinnokonventionens
och Pekingplattformens anda. En mängd satsningar på jämställdhetsintegrering genomförs och
på många håll arbetas det med Kvinnokonventionens innehåll. Samtidigt saknas kopplingen
mellan de internationella jämställdhetsdokumenten och jämställdhetsarbetet.
5. Många tjänstemän och politiker inom kommuner och landsting förmodar att arbete för
jämställdhet tillför större mervärde än arbete utifrån Kvinnokonventionen. En del menar att fokus
på kvinnors mänskliga rättigheter riskerar att rasera de framsteg som upplevs ha åstadkommits
genom jämställdhetsarbete. Majoriteten anser dock att arbete med Kvinnokonvention skulle bidra
positivt till organisationen.
6. Kvinnokonventionen är en av de mest kända rättighetskonventionerna inom kommuner
och landsting. Den upplevs betydelsefull, men på vilket sätt är otydligt. Få har hört talas om
Pekingplattformen vilken uppfattas som relativt oviktig för jämställdhetsarbetet.
7. Knappt hälften av respondenterna anser att de eller deras organisationer har ansvar att efterleva
Kvinnokonventionen. Förståelsen av vad ansvaret innebär är dock oklar.
8. Kvinnokonventionen anses bidra med viktiga jämställdhetsprinciper för kommunernas
och landstingens verksamheter, policy- och handlingsplaner. Kvinnokonventionen och
Pekingplattformen tycks samtidigt huvudsakligen ligga utanför verksamheternas styrinstrument.
Exemplen på hur konventionen tillämpas praktiskt saknas.
9. Undersökningen ger inga exempel på om eller hur en kvalitetssäkring av jämställdhetsarbetet sker
utifrån ett rättighetsperspektiv. Tjänstemän och politiker med arbetsuppgifter kring jämställdhet
har lägre kunskap om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen än personer med uppdrag att
arbeta med mänskliga rättigheter.
10. Respondenterna bedömer att det finns ett kunskapsbehov framförallt gällande
Kvinnokonventionen, men även om Pekingplattformen. Däremot tycks en förhållandevis stor
grupp tveka angående kunskapens relevans för verksamheten.
14
Om undersökningen
VId Tidigare Undersökningar av kommuners och landstings förhållningssätt
till konventionerna om de mänskliga rättigheterna har Kvinnokonventionen
berörts i olika omfattning. Det gäller inte minst Delegationen för mänskliga
rättigheter i Sveriges slutbetänkande Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter
(2010), utredningen Kommunernas ansvar för att förverkliga mänskliga rättigheter – en kartläggning av 16 kommuner i Sverige (2010) av Mikael Spång och
Hans Ytterbergs utvärdering av Regeringens handlingsplan för mänskliga
rättigheter, Samlat genomtänkt och uthålligt (2011). UN Women Sverige
och Fredrika Bremer förbundet har dock saknat en nationell studie kring
Kvinnokonventionens och Pekingplattformens ställning inom kommuner
och landsting.
Vi önskar att den här rapporten ska öka förståelsen för vilken betydelse
Kvinnokonventionen och Pekingplattformen har idag och framöver skulle
kunna få för kommuner och landsting. Förhoppningsvis väcker rapporten
idéer om hur de internationella jämställdhetsdokumenten kan knytas till
pågående arbete med jämställdhet och mänskliga rättigheter. Enligt vår
bedömning har en motsvarande studie inte gjorts tidigare. Rapporten kan
därför betraktas som ett bidrag till en fördjupad bild av förutsättningarna att
leva upp till Kvinnokonventionens krav och som ett tillskott till de granskningar
av Sverige som FN:s Kvinnokommitté regelbundet gör.
Vem har deltagit i undersökningen?
Kloka synpunkter, spännande idéer och viktiga erfarenheter från våra många
respondenter utgör rapportens stomme. Vi har haft kontakt med politiker och
tjänstemän från kommuner och landsting, pratat med experter och forskare
och frågat regeringen och oppositionspartierna hur de tycker att arbetet med
Kvinnokonventionen och Pekingplattformen drivs och borde drivas framöver.
Detta har skett genom:
De som besvarat
enkäten och de fördjupande frågorna omnämns
i rapporten som enkätrespondenter.
En webbenkät till samtliga kommuner och landsting. Bland mottagarna fanns
politiker och tjänstemän; en del har ett direkt uppdrag med tillhörande
arbetsuppgifter för jämställdhet, mänskliga rättigheter eller hot och våld i
nära relationer, andra har ansvar för frågorna genom sina positioner som
förtroendevalda eller chefer. För att kunna jämföra enkätrespondenternas
svar fick de ange könstillhörighet, om de var verksamma som tjänstemän
eller politiker inom kommun eller landsting och hade arbetsuppgifter kring de
berörda frågorna. Genom rapporten återkommer jämförelser av svaren utifrån den
här uppdelningen.
Svarsfrekvensen blev 54 procent, vilket motsvaras av att 528 av 975 enkätrespondenter svarade. Siffran kan tyckas i underkant, men ska ses i ljuset av
vår önskan att nå samtliga kommuner och landsting. Eftersom det saknas en
nationell förteckning över vem som har arbetsuppgifter knutna till jämställdhet,
mänskliga rättigheter eller hot och våld i nära relationer gick det inte att göra
15
ett respondenturval enbart efter dessa kriterier. En mängd kommuner och ett
antal landsting hade då hamnat utanför undersökningen. Vårt breda urval med
respondenter verkar dock ha haft effekt på representationen av kommuner och
landsting. Av Sveriges 290 kommuner har 83 procent (241 stycken) besvarat
enkäten och hela 95 procent av landstingen (20 av 21 stycken). Ett resultat
som vi är mycket nöjda med.3 För mer information om enkäten och dess
innehåll, se bilaga 1.
Fördjupande frågor till 38 webbrespondenter, från tio olika landsting och
28 kommuner. Av dessa var 16 politiker och 22 tjänstemän, 13 män och 25
kvinnor. Respondenterna var jämnt spridda över landet och deras svar gav
ytterligare förståelse för hur arbetet bedrivs och vilka reaktioner det möter
inom verksamheterna.
Intervjuer med experter, forskare och politiker.
Frågor till regeringen om inriktningen för implementeringen av Kvinnokonventionen. För att läsa regeringens uttalande i helhet, se bilaga 2.
Frågor till oppositionspartierna om uppfattningen om regeringens implementering av Kvinnokonventionen och FN:s Kvinnokommittés kritik av Sverige.
För att läsa oppositionspartiernas uttalande i helhet, se bilaga 3.
Rapportens målgrupp och upplägg
Rapporten är skriven för alla med intresse för jämställdhet, kvinnors
mänskliga rättigheter och frågornas betydelse på regional och lokal nivå. Mer
specifikt vänder sig rapporten till Sveriges regering och till alla er som arbetar
med eller är beslutsfattare för verksamheter inom kommun eller landsting. Vi
hoppas även att den ska ge ett bidrag till de många organisationer som arbetar
med eller utifrån ett jämställdhets- och/ eller mänskliga rättigheters perspektiv.
Rapporten består av fyra delar, uppbyggda utifrån undersökningens frågeställningar. De tre första delarna följer samma struktur; de inleds med ett
kunskapshöjande avsnitt, följs av enkätundersökningens resultat och röster
från intervjuerna och avslutas med våra reflektioner.
16
1
Del ett fokuserar kunskap om varför Kvinnokonventionen och Pekingplattformen tillkommit och vad de syftar till.
2
Del två lyfter det nationella, regionala och lokala ansvaret som Sveriges åtagande för de internationella jämställdhetsdokumenten innebär. Här
presenteras regeringens och oppositionspartiernas uttalanden till rapporten
och FN:s Kvinnokommittés kritik av Sverige.
3. Några av webbenkätens respondenter hörde av sig via e-post eller telefon för att meddela
att de inte skulle besvara våra frågor. Anledningarna var att de uppfattade att de inte hade
ansvar för jämställdhet eller mänskliga rättigheter eller hävdade att det var ointressanta ämnesområden. Ett fåtal uttryckte motstånd och framhöll webbenkäten som ”idiotisk” eller
”slöseri med tid”. Det här är intressanta reaktioner eftersom samtliga respondenter, genom
direkta arbetsuppgifter eller utifrån sina positioner, hade ansvar för jämställdhet och/ eller
mänskliga rättigheter.
3
Del tre handlar om implementering av Kvinnokonventionen på regional och lokal nivå.
4
Del fyra samlar upp resultatet och blickar framåt. Här finns rekommendationer för utbildning och fortsatta insatser, riktade till såväl kommuner
och landsting som UN Women Sverige och Fredrika Bremer förbundet.
Längst bak hittar ni referenslistan, bilagorna med regeringens och oppositionspartiernas uttalanden samt en översikt av enkätundersökningen.
17
18
Del 1. Kunskap om
Kvinnokonventionen och
Pekingplattformen
Varför en konvention för kvinnors rättigheter?
… diskriminering av kvinnor kränker principerna om lika rättigheter och respekt för
människans värdighet, är ett hinder för kvinnors deltagande, på samma villkor som
män i sina länders politiska, sociala, ekonomiska och kulturella liv, hindrar ett ökat
välstånd för samhälle och familj och försvårar den fulla utvecklingen av kvinnors
möjligheter i sitt lands och mänsklighetens tjänst. FN:s Kvinnokonvention
Att främja lika rättigheter för alla är centralt för FN:s uppdrag. Den
allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna (1948) förtydligar genom
artikel ett och två att rättigheterna gäller såväl kvinnor som män. Återkommande
konventioner har därefter understrukit detsamma. När FN bildades 1945
saknade emellertid fortfarande en majoritet av världens kvinnor rösträtt och
stod långt ifrån de lika rättigheter och värde som den allmänna förklaringen
gjorde gällande. Kampen för kvinnors rättigheter, förd av kvinnorörelser världen
över, har åtföljts av en kamp inom FN. Även om sakfrågornas fokus skiftat har
kraven på förändring av ojämställdhet varit angelägna i arbetet för mänskliga
rättigheter – och är så än idag.
FN:s Kvinnokonvention tillkom 1979 för att möjliggöra ett särskilt skydd
av kvinnors rättigheter. Trots de deklarationer, resolutioner och rekommendationer som antagits av FN och dess fackorgan för att främja lika rättigheter
för både kvinnor och män, var diskrimineringen av kvinnor utbredd.4 Den
stod i skarp kontrast till FN:s syn på förutsättningarna för en fullständig och
allsidig utvecklig av ett land, av välfärden i världen och möjligheterna till fred.
4. Sveriges riksdag har beslutat att den enskilde ska ha ett grundlagsenligt skydd mot diskriminering. Principerna om människors lika värde uttrycks i regeringsformen 1 kap. 2§.
Skyddet mot diskriminering regleras även i två andra lagar; skydd mot olaga diskriminering i
Brottsbalken 16 kap. 9 § och genom ett civilrättsligt skydd i Diskrimineringslagen (2008:567).
Foto tv.
Kamila P. Schneltser
19
Jämställdhet och att avskaffa diskriminering av kvinnor är nödvändigt för
att uppnå de önskade förändringarna av världen.5 Kvinnokonventionen gör
tydligt att jämställdhet förutsätter ändrad syn på moderskapet, att kvinnor
och män tar gemensamt ansvar för barnen och att mannens traditionella roll
inom familjen liksom kvinnans traditionella roll inom samhället förändras.
Alla former av uteslutande eller förhindrande av kvinnors rätt att leva sina
liv med tillgång till samma rättigheter och friheter som män skall räknas som
diskriminering av kvinnor - även om det sker oavsiktligt. Det gäller på det
politiska planet, inom det ekonomiska, sociala, kulturella, medborgerliga eller
något annat område, vilket betyder även hemmet och privatlivet.6
Att frågor om familje- och privatliv inkluderas gör Kvinnokonventionen
mycket speciell och radikal i sina krav. Kanske är det också därför som Kvinnokonventionen är den rättighetskonvention vars artiklar flest stater (50 stycken)
i olika utsträckning har reserverat sig mot.7 Det innebär i praktiken att de
har ratificerat konventionen men samtidigt, genom reservationerna mot vissa
artiklar, frånsagt sig ansvaret att leva upp till innehållet i sin helhet.
Fakultativt protokoll: FN:s generalförsamling antog 1999 ett så
kallat fakultativt (tilläggs-) protokoll till Kvinnokonventionen. Det ger enskilda
individer eller grupper klagorätt till Kvinnokommittén om de anser att deras
mänskliga rättigheter kränkts. Förutsättningen för att Kvinnokommittén ska ta
upp ett ärende är bland annat att alla relevanta nationella juridiska instanser
tidigare har prövat fallet. Det fakultativa protokollet ger även Kvinnokommittén
möjlighet att på eget initiativ undersöka situationen i länder om de tror att det
förekommer allvarliga eller systematiska kränkningar av kvinnors rättigheter.
Sverige ratificerade det fakultativa protokollet 2003.
Källa: A. Norlin, UN Women Sverige (2011), Sveriges internationella
överenskommelser (SÖ) 2003:11
5. C. Ljung (2004), A. Norlin (2011)
6. C. Ljung (2004)
7. A. Norlin (2011)
20
Om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen
Kvinnokonventionen antogs 1979 av FN:s generalförsamling och är ett juridiskt bindande
dokument. Sverige var det första landet att året där på ratificera konventionen. Sedan dess är det
187 länder som har gjort det samma. Kvinnokonventionen består av 30 artiklar som delas in i tre
huvudgrupper, varav de två första är så kallade rättighetsartiklar.
1
Del 1: Artiklarna 1-5 definierar och förklarar könsdiskrimineringens natur och räckvidd samt
vilket ansvar stater har att motverka könsdiskriminering. Bland annat tydliggör artikel 2 och 3
den grundläggande förpliktelsen att avskaffa all slags diskriminering av kvinnor.
2
Del 2: Artiklarna 6-16 förbinder stater till mer specifika förpliktelser. De reglerar rättigheter
inom områden där könsdiskriminering sker och förtydligar vilka åtgärder stater är skyldiga att
vidta.
3
Del 3: Resterande artiklar behandlar Kvinnodiskrimineringskommitténs arbete, rapportering,
ratificering av konventionen och tvister om tolkningen.
FN:s Kvinnodiskrimineringskommitté (här kallad Kvinnokommittén) består av 23 oberoende experter
som övervakar hur länder följer Kvinnokonventionen. Länder som ratificerat Kvinnokonventionen
är skyldiga att vart fjärde år rapportera till Kvinnokommittén om hur arbetet för att leva upp till
konventionens artiklar fortskrider.
Pekingplattformen – en handlingsplan för faktisk jämställdhet
Efter den fjärde världskvinnokonferensen i Peking, 1995, antog 189 länder Pekingplattformen.
Plattformen är en handlingsplan för att göra verklighet av innehållet i Kvinnokonventionen och
uppnå jämställdhet på såväl internationell som nationell, regional och lokal nivå. I handlingsplanen
lyfts tolv centrala områden fram, inom vilka kvinnors rättigheter systematiskt kränks. Bland dessa
nämns fattigdom, utbildning, hälsa, våld mot kvinnor och ekonomi. Pekingplattformen är tydlig med
att jämställdhetsintegrering är strategin för att, jämte särskilda åtgärder, uppnå jämställda villkor. Till
skillnad från Kvinnokonventionen är Pekingplattformen inte ett juridiskt utan enbart ett moraliskt
bindande dokument. Den innehåller FN:s rekommendationer och konkreta åtaganden för hur länderna
ska säkerställa kvinnors rättigheter. Pekingplattformen följs upp årligen genom ett två veckor långt
möte i FN, vid vilket representanter från FN:s medlemsstater och frivilligorganisationer deltar.
Källa: A. Norlin, UN Women Sverige (2011)
21
Samtal med Christina Johnsson
Det är en primär uppgift för staten, varje landsting och kommun
att alltid ställa frågan: kränker det här beslutet någons mänskliga
rättigheter?
Foto: Mikael Ohlsson
Christina Johnsson är
chef för Raoul Wallenberginstitutets avdelning för
forskning och akademisk
utbildning.
Hur uppfattar du att arbetet med Kvinnokonventionen bedrivs i Sverige?
Enligt min uppfattning är det få som har kunskaper om Kvinnokonventionen, den har
fått ett litet genomslag i Sverige. Även om det finns en medvetenhet om genus och
jämställdhet i många kommuner så saknar jämställdhetsarbetet en tydlig koppling
till Kvinnokonventionen. Medvetenheten är låg om vad de mänskliga rättigheterna
egentligen betyder för den statliga verksamheten trots att Sverige faktiskt genomför dem
i stora delar. Man tänker inte rättigheter och det är den stora bristen. Jag undervisar
emellanåt tjänstemän och politiker i Sverige om mänskliga rättigheter och upplever
att jag får börja på precis samma ställe som när jag utbildar i länder som exempelvis
Indonesien och Ryssland. Det finns många fördomar om vad de mänskliga rättigheterna
är för något och om varför vi ska arbeta med dem.
Vad innebär det att arbeta med ett människorättsperspektiv?
För mig innebär det framförallt en medvetenhet om att detta inte är något särintresse
utan en prioritet för att staten ska kunna utvecklas på ett hållbart sätt. Det är grundläggande för en statsapparat att inte kränka människor. Att staten inte kan garantera
kvinnor deras mänskliga rättigheter utan ger dem ett sämre skydd är för mig helt
oacceptabelt. Det är en primär uppgift för varje stat, landsting och kommun att
alltid ställa frågan ”kränker det här beslutet någons mänskliga rättigheter?”. Men det
görs inte. Det saknas kunskap om skyldigheten att arbeta med Kvinnokonventionen.
Vad beror det på?
Jag tror det beror på flera saker. Regeringen genomför internationella konventioner på
ad hoc-basis. Europakonventionen har blivit svensk lag och Barnkonventionens fyra
grundprinciper har inkorporerats i lagstiftningen. Däremot har det inte gjorts motsvarande med Kvinnokonventionen. Inte ens när man pratar könsdiskriminering utgår man
från Kvinnokonventionen i Sverige. Med det upplever jag att Sverige skickar signaler
om att konventionerna man skriver under inte betyder särskilt mycket innan man har
gjort lag av dem. Den kulturen tycker jag är rättighetsfrånvänd och regeringen har ett
delansvar för situationen. Sverige har inte heller någon oberoende nationell människorättsinstitution, vilket vi däremot ger bistånd till andra länder för att upprätta. Syftet
med de nationella människorättsinstitutionerna är att de agerar oberoende av staten
och kan driva individuella klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
22
Samtal med Gunvor Ngarambe
Sverige har ratificerat Kvinnokonventionen och vi har inga
reservationer. Det är bara att följa den.
Vilken betydelse har Kvinnokonventionen för Sverige?
Den har egentligen haft väldigt stor betydelse. Bland annat låg den till grund för Sveriges
första jämställdhetslag. Men det är ett problem att den är så okänd. Fortfarande är det
många politiker, tjänstemän och folk från media som jag träffar som inte känner till
att det finns en Kvinnokonvention. Det refereras det ofta till Barnkonventionen som
troligtvis är den mest kända konventionen i Sverige, men under alla mina år som aktiv
för kvinnors rättigheter har jag aldrig hör någon politiker, tjänsteman eller journalist
referera till Kvinnokonventionen.
Vem ansvarar för Kvinnokonventionens implementering?
Regeringen har det yttersta ansvaret, men på den punkten händer inte särskilt mycket.
Om och hur arbetet bedrivs beror ju på vilka kunskaper personen har som ska driva
frågorna. Jag anser att Jämställdhetsministern och regeringen saknar tillräckliga
kunskaper. CEDAW-nätverket var med i Geneve 2008 vid Kvinnokommitténs förhör
med regeringen om arbetet med Kvinnokonventionen. Regeringen fick då frågan varför
de inte gjort något för att öka andelen kvinnor i näringslivets styrelser. Enligt kommittén
borde det inte vara problem att hitta kompetenta kvinnor eftersom fler kvinnor än män
i Sverige har högre utbildning. Dåvarande statsekreterarens svar var ”we have asked
the business community, but they dont like it.” Det illustrerar hur mycket kunskap
regeringen har om vad en konvention innebär. Sverige har ratificerat Kvinnokonventionen och vi har inga reservationer. Det är bara att följa den. Punkt.
Foto: Privat
Gunvor Ngarambe är
ordförande för Stockholms
FN-förening, Koordinator
för svenska CEDAW -nätverket och aktiv i kampen
för kvinnors rättigheter och
jämställdhet.
Menar du att Sverige inte följer konventionen?
Nej, det gör de inte. Det har dessutom blivit värre nu när jämställdhetsministern inte
längre har något eget departement utan är biträdande utbildningsminister i Utbildningsdepartementet.
Påverkar det hur kommuner och landstings arbetar med kvinnokonventionen?
Under årens lopp har vi samarbetat en del med jämställdhetsansvariga på olika länsstyrelser. Vi har haft gemensamma seminarier för kommuner och landsting och intresset
för att komma har varit bra. Givetvis hoppas vi att det ska leda till att de vidtar åtgärder,
men det är svårt att veta om det påverkar politiska beslut. Däremot tycker jag att kunskapen om kvinnokonventionen sakteligen börjar öka bland kommunanställda tjänstemän.
Det är också allt oftare som kommunala tjänstemän ringer till CEDAW Nätverket och ber
om råd. De vill lära sig mer om hur de kan arbeta med kvinnokonventionen. Men jag
tror dessvärre inte att man använder sig av konventionen särskilt mycket. Det finns
enstaka som gör det, men i allmänhet brister det. Det är framförallt ett resultat av
att regeringens ansvar inte är känt och att de inte tar sitt uppdrag på allvar.
23
Vilken kunskap har kommuner och landsting om
Kvinnokonventionen och Pekingplattformen?
Att mäta och skatta
kunskap är svårt.
Det finns alltid utrymme
för skiftande syn på vad
som ska mätas, av vem,
på vilket sätt och hur
resultaten kan förstås.
I den här enkätundersökningen står respondenternas uppskattning och
kännedom i fokus.
Svaren ger indikatorer
på hur kunskapsnivån
ser ut men är ingen
heltäckande bild av hur
det säkert ser ut. Forskning visar dessutom att
det finns skillnader i hur
kvinnor och män bedömer sin egen kunskap
och att bedömningen
även påverkas av vilken
socialgrupp de tillhör.
Det är därför viktigt att
resonera kring kunskapsmätningens resultat i
ljuset av andra källor till
information.*
* Forskning om att mäta
kunskap bedrivs bl.a. vid
Institutionen för beteendevetenskapliga mätningar vid
Umeå Universitet. Intressanta
exempel på studier i ämnet, är
bl.a. ”Comparing the incomparable: a predictive validity
analysis based on matching
methods” av Christina Wikström (2008) samt “Gender
aspects of sense making in
word problem solving” av
Peter Nyström m.fl. (2009)
24
När enkätrespondenterna anger vilka av de nio rättighetskonventionerna
som de har hört talas om sedan tidigare hamnar Kvinnokonventionen högt i
topp. Det är den konvention som, efter Barnkonventionen, är mest känd (71
procent respektive 95 procent) inom kommuner och landsting. Det är fler
tjänstemän än politiker (och något fler kvinnor än män inom båda grupperna)
som känner till konventionen.8 Tittar vi närmre på resultatet visar det sig
även att det i störst utsträckning är enkätrespondenterna med arbetsuppgifter
kring hot och våld i nära relationer och mänskliga rättigheter som känner
till Kvinnokonventionen (80 procent respektive 75 procent). Enkätrespondenter som har arbetsuppgifter kring jämställdhetsfrågor eller ett specifikt
jämställdhetsuppdrag menar i lägre utsträckning att de har hört talas om
Kvinnokonventionen sedan tidigare; 70 procent jämfört med 71 procent av
de genomsnittliga respondentsvaren.
Betydligt färre har hört talas om Pekingplattformen sedan tidigare. I
genomsnitt svarar 35 procent ja, men skillnaden mellan svaren är stora.
Medan 65 procent av enkätrespondenterna från landstingen svarar att de har
hört talas om Pekingplattformen är det bara 31 procent från kommunerna
som gör det samma. Framförallt är det kvinnor, verksamma som tjänstemän
inom landstingen, som har kännedom om Pekingplattformen: 74 procent
av dem som svarat ja tillhör den här gruppen, att jämföra med 0 procent av
männen, verksamma som tjänstemän inom landstingen.9
De svenska jämställdhetspolitiska målen känner dock 94 procent till och
skillnaderna är små respondentgrupperna emellan.
Kännedom och kunskap om innehåll – inte samma sak
Att dra sig till minnes att man vid något tillfälle har hört talas om en
konvention, handlingsplan eller nationell målsättning är givetvis något annat än
att också veta vad de innehåller eller innebär för ens verksamhet och uppdrag.
Gunvor Ngarambe är ordförande för Svenska FN-förbundet och har under
många år arbetat med Kvinnokonventionen. Hon anser att såväl kännedomen som kunskapen om konventionen är låg i Sverige. Fortfarande träffar
jag många som inte känner till att det finns en Kvinnokonvention. Under alla
mina år som aktiv för kvinnors rättigheter har jag aldrig hört någon politiker,
tjänsteman eller journalist referera till Kvinnokonventionen. Det är ett problem
att den är så okänd.
8. I genomsnitt har 74 procent av tjänstemännen sedan tidigare hört talas om Kvinnokonventionen. Av dessa är 76 procent kvinnor och 70 procent män. Bland politikerna är
det i genomsnitt 65 procent som hört talas om den, varav 66 procent är kvinnor och 60
procent män.
9. Bland män som är politiker inom framförallt kommuner, men även inom landsting, är
det få som anger att de känner till Pekingplattformen. 84 respektive 67 procent svarar
nekande på frågan. Av tjänstemän inom kommuner är det 76 procent av männen respektive 60 procent av kvinnorna som inte känner till Pekingplattformen sedan tidigare.
Hur ser kunskapen om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen ut
inom kommuner och landsting? För att närma oss svaret lät vi enkätens
respondenter uppskatta sina egna och kollegornas kunskaper. Via fördjupningsfrågorna till utvalda enkätrespondenter har bilden utvecklats. Vi har
även tagit hjälp av experter inom området och låtit dem ge sin bedömning av
den generella kunskapsnivån.
De respondenter som hört talas om Kvinnokonventionen sedan tidigare
bedömer sin kunskap om innehållet som ganska bra. Kunskapen om Pekingplattformen uppfattas däremot som sämre. Flest respondenter anger att de
känner till de jämställdhetspolitiska målens innehåll.
I genomsnitt bedömer män sina kunskaper om innehållet i Kvinnokonventionen som högre än vad kvinnor gör. Samtidigt är män överrepresenterade
bland dem som inte känner till vad konventionen innebär för deras organisation eller politiska uppdrag: 56 procent av männen, jämfört med 48 procent
av kvinnorna svarar nekande. Av kvinnorna anser 72 procent att konventionen
har relevans för utförandet av det dagliga arbetet eller politiska uppdraget. För
männen är siffran 66 procent. Störst kunskap om såväl Kvinnokonventionen
som Pekingplattformen och betydelsen av dessa för det egna uppdraget, tycks
kvinnor anställda som tjänstemän inom landstingen ha.
Landstingens enkätrespondenter bedömer generellt sin kunskap om
Kvinnokonventionen och Pekingplattformen som större än vad kommunernas
enkätrespondenter gör. Överlag tycks tjänstemän inom både kommuner och
landsting ha större förståelse för vad konventionen innebär än politiker.
Däremot uttrycker politiker att de har ansvar för Kvinnokonventionen i högre
utsträckning än tjänstemän. Bland enkätrespondenter som har arbetsuppgifter knutna till jämställdhet, mänskliga rättigheter eller hot och våld i
nära relationer är det gruppen som arbetar med jämställdhet som uppfattar
Kvinnokonventionen och Pekingplattformen som minst relevanta för
utförandet av uppdraget.10
Vad visar då siffrorna? Bland annat att kännedomen om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen inte nödvändigtvis medföljs av kunskap om
innehållet och dokumentens betydelse för det egna uppdraget och organisationen. Det saknas en tydlig linje mellan enkätrespondenternas bedömning
av kunskapen om innehållet i konventionen och uppfattningen om vad detta
betyder för det egna uppdraget eller för organisationen. Kvinnokonventionen
anses dock av majoriteten vara relevant för utförandet av arbetet och det
politiska uppdraget.
Flera respondenter ger, både genom enkätens fritextsvar och i de fördjupande
frågeformulären, uttryck för att specifik kunskap om Kvinnokonventionen
och Pekingplattformen inte är nödvändiga för jämställdhetsarbetet. En enkätrespondent skriver: Den allmänna kunskapen om dessa frågor är ganska hög,
även om den inte i alla lägen kopplas till just den eller den konventionen.
Bokstavskunskap är inte alltid det viktigaste. Snarare beskrivs konventionen
och handlingsplanen som bakgrunds-dokument. Ytterligare ett fritextsvar
understryker detta: Jag vet inte fullt ut vad som finns i Kvinnokonventionen och
i Pekingplattformen. Men kommunen arbetar aktivt i jämställdhetsfrågorna för
både kvinnor och män. Likaså i politiken verkar man för att man skall ha lika
10. Bland dem med jämställdhetsansvar är det 72 procent som ser Kvinnokonventionen
som relevant, jämfört med 80 procent bland dem som har ansvar för mänskliga rättigheter
och 77 procent bland dem med ansvar för hot och våld i nära relationer.
25
rättigheter oavsett kön. Man arbetar också med stöd till människor som är våldsutsatta och förtryckta. Vid en kort titt på konventionen så tror jag att det lokalt
arbetas med frågorna fastän vi inte vet att det finns en konvention.
Mikael Gustafsson är ordförande i EU-parlamentets jämställdhetsutskott
(FEMM). Han beskriver hur han först reagerade på frågan om hur Sverige
arbetar med internationella åtaganden i EU: Min första tanke var - vadå
internationella åtaganden, tills det slog mig att det gör vi ju varje dag. Men vi
plockar ut och jobbar med vissa delar mer intensivt i perioder. För att få igång
ett systematiskt arbete med kvinnors rättigheter är det särskilt viktigt att vara
tydlig med att det är Kvinnokonventionen som man jobbar utifrån. Annars
finns det en risk att man missar vissa artiklar och bara väljer dem som känns
passande. Det kan bli olyckligt på längre sikt.
Även Mikael Gustafsson menar att många i praktiken säkert arbetar med
konventionens artiklar utan att veta om det. Kopplingen mellan Kvinnokonventionen, mänskliga rättigheter och jämställdhet görs dock inte.
Ytterligare en förklaring till den förhållandevis låga kunskapen om
Kvinnokonventionen och Pekingplattformen kan antas bero på frånvaron
av utbildning. Bara 11 procent säger att de utbildats i Kvinnokonventionen
och endast 3 procent i Pekingplattformen. Av dessa befinner sig merparten
inom landstingen.
26
Diskussion:
Kvinnokonventionen och Pekingplattformen är
två dokument bland alla andra
Som Land Rankas Sverige högt när det gäller arbetet för jämställdhet; såväl
lagstiftning som olika åtgärder understryker vikten av att motverka diskriminering. På flera sätt täcks Kvinnokonventionens krav in genom svensk
lagstiftning och de nationella jämställdhetspolitiska målen.11 Kopplingen
mellan jämställdhetsinsatser och Sveriges åtaganden för att leva upp till internationella jämställdhetsdokument och ett rättighetsperspektiv tycks emellertid
långt ifrån självklar. Det är tydligt att de flesta inte känner till vad kvinnors
rättigheter betyder. Det går tretton kommentarer på dussinet som handlar om
varför det inte också finns en konvention om mäns rättigheter, säger Gertrud
Åström, jämställdhetsexpert och ordförande i Sveriges Kvinnolobby. Hon
upplever att det ofta är lätt att arbeta med jämställdhet i Sverige, men att
jämställdhet som en fråga om kvinnors mänskliga rättigheter behöver
klargöras.
Kajsa Svaleryd är jämställdhetsstrateg i Gävle kommun. Enligt henne är
det viktigt att uppmärksamma betydelsen av kunskap och hur jämställdhet,
mänskliga rättigheter och Kvinnokonventionen hänger ihop. Mänskliga
rättigheter och Kvinnokonventionen är ju vår gemensamma värdegrund.
Sveriges eller Gävle kommuns värdegrund är inte uppfunna ur tomma intet – de
hänger fast i något och utgår från det. Under mina utbildningar använder jag
mycket tid för att synliggöra strukturella skillnader mellan män och kvinnor och
föra diskuss-ioner om normer och värderingar. Kajsa Svaleryd tror att många
i Sverige tar jämställdhet för självklart och inte ser vilka förändringar
reell jämställdhet faktiskt skulle innebära för vårt samhälle. Det här är en
uppfattning som märks i en del av enkätsvaren. En respondent uttrycker
att: I den värld jag lever i så tycker jag att man klarar sig bra med en sund
värdegrund, sedan vet jag att det finns avarter i världen där man behöver lägga
mycket energi i dessa frågor.
Stopp ett tag, kanske någon tänker nu. Tjänstemäns och politikers kunskap
om att Kvinnokonventionen skyddar kvinnor mot diskriminering och att Pekingplattformen är en handlingsplan för jämställdhet brister kanhända. Är
kundskapsnivån ett problem om kvinnors rättigheter skyddas genom svensk
lagstiftning, ett omfattande jämställdhetsarbete och en allmänt sund inställning? Det borde väl vara resultatet som är viktigt? Frågorna är berättigade.
Mikael Gustafsson möter ofta en tveksamhet mot att sammankoppla jämställdhetsarbete med Kvinnokonventionen och fokus på kvinnors situation.
Hans reflektioner om förståelsen av mäns våld mot kvinnor ger delvis också
svar på varför ett välfungerande jämställdhetsarbete behöver kunskap om de
internationella jämställdhetsdokumenten. I vissa länder där man tycker sig ha
kommit långt när det gäller kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor tycker jag
mig se en olycklig utveckling. Framförallt upplever jag det när det gäller frågor om
mäns våld mot kvinnor. Då möter jag ofta kommentaren: är det inte bättre att
11. Regeringskansliet (2007), E. Abiri, A. Brodin, P. Johansson (2008)
27
CEMR-deklarationen
Den europeiska deklarationen för jämställdhet
mellan kvinnor och män
på lokal och regional
nivå. CEMR står för
Council of European
Municipalities and
Regions och är de europeiska kommunförbundens
och regionförbundens
samarbetsorganisation.
Källa: Sveriges kommuner och landsting, Den
europeiska deklarationen
för jämställdhet mellan
kvinnor och män på
lokal och regional nivå
(2009)
28
prata om våld i nära relationer, det är ju inte bara kvinnor som drabbas. Förvisso är det sant. Men det stora strukturella problemet är att det främst är kvinnor
som drabbas. Självklart ska även män som drabbas av våld i nära relationer
få stöd, men de drabbas inte på grund av att det finns en könsmaktsordning i
samhället. Att prata om våld mot kvinnor anser inte jag förminskar att även
andra kan drabbas, man måste kunna ha flera tankar i huvudet samtidigt.
Kvinnokonventionen och Pekingplattformen understryker att jämställdhet är en mänsklig rättighet och att det finns samhällsstrukturer som ger
kvinnor mindre makt, färre möjligheter och rättigheter än män. Att utöver att
följa den svenska lagstiftningen även känna till de internationella åtagandena
för jämställdhet är ett sätt att kvalitetssäkra jämställdhetsarbetet. Det är
ett sätt att, som Mikael Gustafsson säger, hålla flera tankar i huvudet
samtidigt och inte tappa betydelsen av kvinnors mänskliga rättigheter.
Den bristande kunskapen om Kvinnokonventionens betydelse för svenska
kommuner och landsting belyser att den generella förståelsen för vad ratificering av en konvention innebär saknas. En majoritet av enkätrespondenterna
ger bestämt uttryck för att de eller deras organisation driver ett aktivt jämställdhetsarbete. Om det tar sin utgångspunkt i CEMR-deklarationen (Den
europeiska deklarationen för jämställdhet mellan kvinnor och män på lokal
och regional nivå) diskrimineringslagstiftningen eller i Kvinnokonventionen
är för de flesta inte så viktigt. Resultatet förmodas bli det samma. En enkätrespondent skriver: Det är innehållet, inte själva konventionen, som är viktigt.
Vi har skrivit på CEMR, jämställdhetsdeklarationen, och jag antar att det är
ett liknande innehåll. En annan att: Jag tror att flertalet kommuner indirekt
beaktar de åtaganden som de ratificerade konventionerna stipulerar, genom lag,
regler och förordningar. Med detta följer ett arbetssätt där policy, riktlinjer, regler,
rutiner, kompetens och arbetssätt hos kommuner är ett flätverk av valda delar ur
samtliga konventioner för mänskliga rättigheter.
För att Kvinnokonventionen ska uppfattas som ett konkret verktyg för
jämställdhetsarbete måste innehållet tydligt kopplas till den berörda verksamheten. Likaså behövs ett förtydligande om vilka förpliktelser som ratificering av
konventioner och undertecknande av internationella handlingsplaner ålägger
tjänstemän och politiker. Kvinnokonventionen är juridiskt bindande och
inte ett dokument bland alla andra. Det går därför inte att, med hänvisning
till arbete med jämställdhet, anta att kraven per automatik uppfylls. Bristen
på kunskap får förmodas påverka uppfattningen om ansvaret för implementeringen inom kommuner och landsting.
Sammanfattning Del 1
Kvinnokonventionen är, efter Barnkonventionen, den mest kända
rättighetskonventionen inom kommuner och landsting. Kännedomen om
Kvinnokonventionen och Pekingplattformen medföljs inte nödvändigtvis av
kunskap om innehållet och dokumentens betydelse för det egna uppdraget
och organisationen. Det saknas en tydlig linje mellan enkätrespondenternas
bedömning av kunskapen om innehållet i konventionen och uppfattningen
om vad detta betyder för det egna uppdraget eller för organisationen.
Kvinnokonventionen anses dock av majoriteten vara relevant för utförandet
av arbetet och det politiska uppdraget, om än odefinierat på vilket sätt. Få
respondenter känner till Pekingplattformen eller bedömer den som viktig för
nationella jämställdhetsinsatser.
Ett fåtal av respondenterna anger att de har fått utbildning i
de internationella jämställdhetsdokumenten och dess innebörd för
kommunernas och landstingens verksamheter.
29
Samtal med Gertrud Åström
Att ha kunskap om lagar och konventioner gör en stark
Foto: Sveriges Kvinnolobby
Gertrud Åström driver
bolaget Hela HUT AB,
genom vilket hon arbetar
med utredningar och
analyser, utbildning, handledning och föreläsningar
om mestadels jämställdhets
frågor. Gertrud är även ordförande i Sveriges kvinnolobby.
Är Kvinnokonventionen känd i de verksamheter som du har kontakt med?
De flesta känner inte till Kvinnokonventionen men min uppfattning är att gruppen som
åtminstone har hört talas om Kvinnokonventionen har ökat under de senaste tio åren.
Sen vet man inte riktigt vad den innehåller. Jag inkluderar alltid FN:s arbete och dokument och innebörden av mänskliga rättigheter i mitt arbete med jämställdhet. Det är
även tydligt att de flesta inte känner till vad kvinnors rättigheter betyder. Det går tretton
kommentarer på dussinet som handlar om varför det inte också finns en konvention
om mäns rättigheter. Kunskapen om vårt eget samhälle ur ett jämställdhetsperspektiv
är låg. Det blir därför viktigt att exempelvis visa att orsaken till att de nordiska länderna
hamnar högt i olika index, hänger samman med en acceptans av kvinnors mänskliga
rättigheter. 100 procent känner däremot till Barnkonventionen. Men vem jobbar egentligen med Kvinnokonventionen och får betalt för det? Det är en stor skillnad jämfört med
villkoren för hur Rädda Barnen arbetar.
Har personer med jämställdhetsansvar kunskap om Kvinnokonventionen då?
Nej, merparten har det inte. Det gör att arbetet med jämställdhet försvagas. Att ha
kunskap om lagar och konventioner gör en stark. Att bedriva ett förändringsarbete är
alltid tufft, men utan stöd i lagstiftningen är det svårt. Utan jämställdhetsintegrering
hade inte mycket hänt. Och jämställdhetsintegrering är inskrivet i Pekingplattformen
fast det är det många som inte vet.
Hur kan Kvinnokonventionen bli en del av jämställdhetsarbetet?
Jag håller med om Sveriges hållning att innehållet i Kvinnokonventionen redan till stor
del är inskrivet i svensk lag. Låt oss inte förstöra det vi uppnått utan istället förbättra
det vi inte lyckats med. Vi behöver analysera vad Kvinnokonventionen betyder. Vad kan
den hjälpa oss att få syn på och åtgärda? Kvinnokonventionen borde användas för att
lagstifta och inte lyftas fram som en parallell ordning. Det är viktigt att inte blanda ihop
arbetet med jämställdhet och Kvinnokonventionen inom kommuner och landsting. Det
handlar snarare om att se till att den viktiga kontentan av Kvinnokonventionen blir känd
och finns med som en del av vår moraliska och faktiska ryggrad. Kvinnokonventionen
säger i mångt samma saker som våra lagar. Vi har inte ett samhälle som är likvärdigt för
alla idag och det är viktigt att veta att Kvinnokonventionen ger tyngd till jämställdhetsarbetet. Mänskliga rättigheter och jämställdhetsintegrering hänger ihop, men vi behöver
bli tydligare.
Människor i verksamheterna har väldigt mycket att göra, därför är det viktigt
att sätta ner foten och säga att det här ska göras och nu genomför vi det. Folk vill
ha konkreta verktyg, det är i sitt professionella jobb man gör skillnad. Dessutom behöver
det politiska modet att tala om jämställdhet bli starkare. Och vi som medborgare behöver
ställa krav och ha förväntningar.
30
Samtal med Carina Hägg
Konventionens uppfyllelse är ett ansvar som både kommunerna
och staten har
Hur uppfattar du Sveriges arbete med jämställdhet och Kvinnokonventionen?
Jag tycker att fokus på jämställdhetsfrågorna har försvagats de senaste åren. Även
språket på nationell nivå har blivit vagare och det blir såklart normgivande för hela
landet. Bland annat märks en allt försiktigare användning av ordet feminism och det
gör att kopplingen mellan jämställdhetsarbete och kvinnors rättigheter försvinner. Min
erfarenhet är att frågor om jämställdhet väldigt sällan knyts ihop med Kvinnokonventionen. Mycket hade vunnits om konventionen fick vara vägledande för hur man arbetar
både på nationell, landstings- och kommunnivå. Konventionens uppfyllelse, det är ett
ansvar som både kommunerna och staten har, sen kan de politiska vägarna för att leva
upp till det se olika ut. Men konventionen gäller alla. Även frivilligorganisationerna har
under de senaste åren haft en lågmäld ton. Såklart kan man jobba på olika sätt i perioder
– det är inte alltid tid för plakat. Men jag tycker ändå att frivilligorganisationerna inom
jämställdhetsområdet är för lågmälda.
Foto: Socialdemokraterna
Carina Hägg är riksdagsledamot för Socialdemokraterna, ledamot
i Utrikesutskottet och
ledamot i Europarådets
svenska delegation
Hur menar du att jämställdhetsfrågorna skulle vinna på att konventionen lyfts
fram tydligare?
Om konventionen var utgångspunkten för jämställdhetspolitiken skulle de politiska
partierna få backa i hur de anser att jämställdhetsfrågor ska hanteras. Konventionen
gäller ju för alla och då hade det gått att ta ett steg vidare på många områden. Hade
utgångspunkten varit att ”såhär säger konventionen, så här långt har vi kommit i vår
kommun, så här kommer vi vidare” hade vi oftare kunnat sikta framåt istället för att
återupprepa många diskussioner som det görs idag. Nu börjar man allt för ofta om från
början igen. Jag anser att det fortfarande finns mycket ifrågasättande om jämställdhetsarbete måste göras ute i kommunerna. Det hade underlättat om det tydliggjordes att
det här är ett internationellt åtagande och inte ett politiskt tyckande. Då hade ju även
fokus på att det är ett förpliktigande och efterfrågan av utbildning ökat. För dessvärre
är kunskapen om Kvinnokonventionen generellt sett låg i kommunerna idag.
Blir det inte mer jobb för kommunerna och landstingen om de också ska hänsyn
till Kvinnokonventionen?
Om de tycker det så tänker de fel. Kvinnokonventionen är ju ett stöd i arbetet med
jämställdhet. Om de tycker sig göra så mycket redan att det inte behövs så borde de
istället se konventionen som ett sätt att stärka implementeringen av jämställdhet i
kommunen. Sen kan man ju ifrågasätta om deras resultat är så goda att ett konventionsperspektiv skulle bli överflödigt.
Men grundproblemet är att de här frågorna inte anses ha någon tyngd och sällan
får organisatoriskt stöd. Jag tror pratet om rättigheter utmanar. Det signalerar tydligt
att något är fel – att någons rättigheter inte har tillgodosetts. När man pratar kvinnors
rättigheter så upplevs det som provocerande för att det utmanar grundläggande maktstrukturer i samhället. Det innebär omfattande krav på förändringar som hänger ihop
både med det privata och offentliga livet. Därför är det också en stor utmaning att lyfta
diskussionen.
31
32
Del 2. Nationellt,
regionalt, lokalt och
enskilt ansvar –
Kvinnokonventionen påverkar
oss alla
Vilket ansvar ger Kvinnokonventionen?
Diskriminering av kvinnor:… varje åtskillnad, undantag eller inskränkning på
grund av kön som har till följd eller syfte att begränsa eller omintetgöra erkännandet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på det politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller medborgerliga området eller något annat område för
kvinnor, oberoende av civilstånd. FN:s Kvinnokonvention artikel 1.
Frågorna Hopar Sig När ansvar för implementeringen av Kvinnokonventionen förs på tal: vilka krav ställer ratificeringen på Sveriges regering? På
vilket sätt beskriver regeringen hur de arbetar för att axla kraven? Vilket är det
regionala och lokala ansvaret för att implementera konventionen och hur
uppfattas detta av enkätrespondenterna? Vad säger egentligen Kvinnokommittén om hur Sverige lever upp till kraven?
Kvinnokonventionen slår redan i inledningen fast staters ansvar för att
avskaffa diskriminering av kvinnor. Jämställdhetsprincipen ska finnas med i
grundlagen och kvinnor ska skyddas mot diskriminering genom lagstiftningen.
Det är viktigt att stater vidtar åtgärder för att förhindra att myndigheter, företag och privatpersoner diskriminerar. Stater är med andra ord ansvariga även
för enskilda personers handlande om de inte gjort tillräckligt för att förhindra detta. Samma sak gäller om diskriminering inte utreds och straffas eller
om kompensation inte ges till den som utsatts för brottet. Det är den faktiska
efterlevnaden av jämställdhetsprincipen som konventionen kräver och den går
därför mycket längre än att bara begära ändring av en stats lagar.12
För Sverige, liksom för övriga länder som ratificerat Kvinnokonventionen och undertecknat Pekingplattformen, innebär detta bland annat ett
12. Artikel 2. Kvinnokonventionen, A. Norlin (2011)
Foto tv.
Kamila P. Schneltser
33
förpliktigande att avskaffa diskriminering av kvinnor inom livets alla områden.
Kvinnokonventionens artikel 3 förtydligar att det ska ske med hjälp av alla
lämpliga åtgärder och med särskilt fokus på de politiska, sociala, ekonomiska
och kulturella områdena.13 Konkret innebär det att diskriminering av kvinnor
ska avskaffas inom:
• • • • • utbildning
arbetsmarknad
hälso- och sjukvård
ekonomi
sociala och kulturella områden
Sverige och övriga anslutna stater uppmanas att använda positiv särbehandling
och kvotering för att hantera att skillnaden mellan lagstiftningen och möjligheterna att uppnå jämställdhet i verkligheten ofta är stor. Kvinnokommittén
har upprepade gånger uppmanat de anslutna staterna att använda artikel 4 för
att nå målen på arbetsmarknaden, inom utbildningsväsendet och i politiken.14
Kvinnokonventionen artikel 2
Skyldighet att avskaffa diskriminering av kvinnor: Konventionsstaterna
fördömer diskriminering av kvinnor i alla dess former, är eniga om att på
lämpligt sätt och utan dröjsmål inrikta sin politik på att avskaffa diskriminering
av kvinnor och åtar sig i detta syfte att:
a)införa principen om jämställdhet mellan män och kvinnor i sina nationella
grundlagar eller andra lämpliga författningar, om så inte redan skett, och
säkerställa att denna princip genomförs i praktiken genom författningar och andra lämpliga medel;
b)vidta lämpliga lagstiftnings- och andra åtgärder, vid behov innefattande påföljder, som förbjuder all diskriminering av kvinnor;
c)skapa rättsligt skydd för kvinnors rättigheter på samma grunder som för män
och att genom behöriga nationella domstolar och andra offentliga institutioner säkerställa ett effektivt skydd för kvinnor mot varje diskriminerande handling;
d)avstå från varje diskriminerande handling eller förfarande mot kvinnor
och säkerställa att myndigheter och offentliga institutioner handlar i överensstämmelse med denna skyldighet;
e)vidta alla lämpliga åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor från enskilda personers, organisationers eller företags sida;
f)vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att ändra eller upphäva gällande lagar och förordningar, sedvänjor eller bruk som innebär diskriminering av kvinnor;
g)upphäva alla nationella straffbestämmelser som innebär diskriminering av kvinnor
13. Artikel 3. Kvinnokonventionen
14. C. Ljung (2004), A. Norlin (2011)
34
Regionalt och lokalt ansvar för
Kvinnokonventionen
Kvinnokonventionen är en av nio kärnkonventioner som berör de
mänskliga rättigheterna. Kommuners och landstings ansvar för mänskliga
rättigheter i allmänhet och Kvinnokonventionen i synnerhet upplevs inte
sällan som otydligt. En av förklaringarna till otydligheten brukar handla
om att det är staten som, genom riksdagen och regeringen, fattar beslut
om internationella överenskommelser om konventioner. Det är därför
statens skyldighet att garantera genomförandet av de mänskliga rättigheterna,
samtidigt som det praktiska ansvaret för att alla individer får tillgång till sina
rättigheter i stora delar ligger på regional och lokal nivå.15 En annan förklaring är att det sällan talas specifikt om Kvinnokonventionen och kvinnors
mänskliga rättigheter – vare sig inom kommuner och landsting eller nationellt.
Istället är det, som vi kommer att visa längre fram, jämställdhetsintegrering,
jämställdhetspolitiska mål eller särskilda insatser för jämställdhet som hamnar
i fokus och gör avtryck inom kommuner och landsting. Inte så konstigt, med
tanke på att det är dessa ord som återfinns i regeringens beskrivning av sin
syn på hur Sveriges åtaganden för Kvinnokonventionen ska möjliggöras.
Sverige har kommunalt självstyre. Det betyder att ramarna för den
kommunala självstyrelsen är satta men att det inom dessa finns en fri
beslutanderätt. Kommuners och landstings verksamheter berör ofta förverkligandet av den enskildes ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter –
exempelvis frågor som rör skola, socialtjänst, hälso- och sjukvård, stadsplanering och flyktingmottagande. De prioriteringar som görs här kan därför
vara avgörande för om Sverige som stat kan leva upp till sina förpliktelser.16
Under åren 2006 – 2010 arbetade Delegationen för mänskliga rättigheter i
Sverige på regeringens uppdrag med att ta fram förslag på hur ett långsiktigt
arbete med mänskliga rättigheter kan säkras och stärkas. I sitt slutbetänkande
från 2010 skriver de: Ansvaret för att respektera de konventioner om mänskliga
rättigheter som Sverige har ratificerat åvilar det allmänna som helhet. Kommunerna och landstingen har en central roll för att de mänskliga rättigheterna ska
förverkligas för den enskilde.17
Även Europarådets kongress för lokala och regionala organ och rådets
kommissionär för mänskliga rättigheter uttrycker kommuners och landstings
betydelse. I Europadeklarationen poängteras att de har en avgörande roll för
arbetet med och förverkligandet av mänskliga rättigheter.18 Christina Johnsson är chef för avdelningen för forskning och akademisk
utbildning vid Raoul Wallenberginstitutet. Hon menar att många tenderar
att haka upp sig vid det kommunala självstyret som försvårande för förståelsen av kommuners och landstings ansvar för Kvinnokonventionen.
15. Se bland annat SOU2010:70, E. Abiri, A. Brodin, P. Johansson (2008), DO (2011),
H. Ytterberg (2011)
16. SOU2010:70
17. SOU2010:70: 212
18. M. Spång (2009). Kommuner och landstings ansvar lyfts även fram i den nationella
handlingsplan för mänskliga rättigheter som riksdagen antog 2006.
35
Kommunen är en del av staten. När Sverige skriver under en konvention så är
hela statsapparaten skyldig att följa de här konventionerna. Det är oväsentligt
på vilken nivå man ska genomföra det, för staten kan vara organiserad hur som
helst. Att Sverige har valt att ha kommuner är ointressant ur folkrättslig mening.
Kommunerna är lika skyldiga att känna till och följa Kvinnokonventionen som
regeringen är. De ska se till att alla beslut de fattar följer Kvinnokonventionen
annars måste de tolka sina lagar och bestämmelser i enlighet med den. Det ingår i
uppdraget för alla kommunala tjänstemän och kvinnor. Därför kan jag inte förstå
att det finns kommuner som anser att de inte behöver arbeta med de mänskliga
rättigheterna och Kvinnokonventionen, för det måste de.
Konventionerna om de mänskliga rättigheterna och därmed även Kvinnokonventionen, ska följas inom ramen för den kommunala självstyrelsen.
Det samma gäller Pekingplattformen19 vars genomförande i stort är förlagt till
kommuner, länsstyrelser och landsting. Men hur implementeringsarbetet
ska bedrivas är inte detaljstyrt. Därför är det särskilt viktigt att de beslut som
fattas sker med kunskap om Kvinnokonventionen och kvinnors mänskliga
rättigheter samt om vilket ansvar som ställs på såväl enskilda politiker och
tjänstemän som berörda verksamheter.
”Regeringen har det yttersta ansvaret”
Regeringen är ytterst ansvarig för att Sverige lever upp till förpliktelserna
i Kvinnokonventionen och har därmed en central funktion för att fastställa
och sprida normgivande riktlinjer för implementeringen. Men hur ser regeringen
på sitt ansvar? Hur arbetar de för att implementera Kvinnokonventionen
regionalt och lokalt? Frågorna är intressanta eftersom regeringens uppfattning och hur den uttrycks, alldeles oavsett kommuners och landstings
regionala ansvar, är grundläggande för hur arbetet med Kvinnokonventionen
kan och bör bedrivas. Men även för vilken betydelse konventionen tillskrivs.
Regeringen sitter dessutom på möjligheterna att rikta insatser för att underlätta
och driva på det regionala arbetet.20 För att få klarhet bad vi om regeringens
uttalande gällande:21
1. Det övergripande ansvaret att implementera Kvinnokonventionen.
2. Lämpligt stöd för kommuners och landstings arbete med Kvinnokonventionen.
3. Framtida implementering av Kvinnokonventionen nationellt, regionalt
och lokalt.
Regeringen understryker i sitt uttalande att de är ytterst ansvariga för att
Kvinnokonventionen följs. Ansvaret för att de mänskliga rättigheterna inte
kränks vilar dock på både den statliga och kommunala verksamheten. Arbetet
med jämställdhet och mänskliga rättigheter pågår i olika former på Regeringskansliets samtliga departement och är en viktig aspekt av allt från lagstiftningsprocesser till internationell samverkan. Jämställdhetsintegrering kompletterat
19. SOU2010:70
20. I den kommande regeringsrapporten till FN:s Kvinnokommitté, som ska vara färdig
senast i september 2014, förväntas kritikpunkterna från 2008 ha behandlats samt insatserna
i det kommande arbetet besvarats utförligt.
21. Se bilaga 2 för regeringens uttalande i dess helhet.
36
med särskilda åtgärder utgör regeringens strategi för att genomföra jämställdhetspolitiken och nå de jämställdhetspolitiska målen.
Regeringen beskriver att de för att få ett samlat grepp om mänskliga rättigheter på nationell nivå och arbeta systematiskt för det långsiktiga målet har
genomfört följande insatser:
• Beslutat om två nationella handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna
(skr. 2001/02:83 respektive skr. 2005/06:95). Handlingsplanerna har
avsett perioden 2002–2004 respektive 2006–2009.
• Under 2011 inlett arbetet med att ta fram regeringens tredje handlingsplan, eller strategi, för mänskliga rättigheter i Sverige. Målsättningen är
att en sådan ska kunna beslutas under 2012.
• Genomfört en samrådsprocess (genom Arbetsmarknadsdepartementet
under hösten 2011 och våren 2012), med bl.a. statliga myndigheter,
organisationer inom det civila samhället och kommuner och landsting,
som en del av arbetet med den nya handlingsplanen/ strategin.22
Vi ställde frågan om hur regeringen framöver kommer att implementera
Kvinnokonventionen nationellt, regionalt och lokalt. Svaret understryker
framförallt betydelsen av regeringens jämställdhetspolitik och hur de anser
att den går i linje med åtagandet för Kvinnokonventionen. De pågående
exempel på främjande av jämställdhet som regeringen lyfter fram handlar om:
• Jämställdhetsintegrering som den huvudsakliga strategin för att uppnå de
jämställdhetspolitiska målen.
• Åtgärder för att främja jämställdhet; möjligheten till skatteavdrag för
hushållsnära tjänster, jämställdhetsbonusen i föräldraförsäkringen, åtgärder för att främja kvinnors företagande liksom åtgärder för att främja
jämställdhetsarbetet inom nationella minoriteter.
• Intensifierat arbete (2011–2014) med att förebygga och bekämpa sexuellt
våld och andra sexuella övergrepp, bl.a. genom förebyggande arbete och
insatser till stöd för utsatta.
• Uppföljning av handlingsplanen för att motverka mäns våld mot kvinnor,
hedersrelaterat våld och förtryck och våld i samkönade relationer genom
nya insatser i syfte att de kunskaper, arbetsmetoder och verksamheter
som har utvecklats integreras i myndigheternas ordinarie verksamheter.23
• Delegation för jämställdhet i arbetslivet har tillsatts för att sammanställa
och tillgängliggöra kunskap om kvinnors och mäns olika villkor och
möjligheter i arbetslivet liksom om de förhållanden som är grunden
för dessa skillnader. Delegationen ska lämna förslag på insatser som kan
främja jämställdhet i arbetslivet och minska lönegapet mellan kvinnor
och män.
22. Ett annat viktigt underlag för arbetet med handlingsplanen/ strategin är de synpunkter
och rekommendationer som internationella övervakningsorgan, bl.a. FN:s kvinnokommitté,
har framfört om situationen gällande jämställdhet och mänskliga rättigheter i Sverige.
Se bilaga 2 med regeringens uttalande.
23. I april 2012 utsåg regeringen även en nationell samordnare mot våld i nära relationer
för att säkerställa ett samlat, samordnat och effektivt arbete mot våld i nära relationer.
Se bilaga 2 med regeringens uttalande.
37
FN:s granskningar av Sverige ger regeringen skarp kritik
Kvinnokommittén
övervakar och granskar
hur de anslutna länderna
följer Kvinnokonventionen.
Läs mer om Kvinnokommittén på s.19.
Skuggrapporter
Parallellt med att länders
regeringar rapporterar
till Kvinnokommittén
lämnar även nationella
kvinnorörelser och intresseorganisationer in en
eller flera skuggrapporter.
Skuggrapporterna ger röst
åt det civila samhället
och är ett viktigt instrument för Kvinnokommitténs granskning.
I Sverige är det CEDAWnätverket som bidrar
till FN:s granskning.
Nätverket bildades 1998
och består av ett tjugotal
organisationer. Under
2014, i samband med
att regeringen lämnar
sin rapport, görs nästa
skuggrapportering till
Kvinnokommittén.
Vart fjärde år rapporterar Sveriges regering insatserna för att göra verklighet
av Kvinnokonventionens innehåll till Kvinnokommittén. Utöver regeringens
rapport får Kvinnokommittén även en skuggrapport från CEDAW-nätverket
i vilken regeringens arbete granskas. Skuggrapporterna har ofta stor betydelse
för kommitténs bedömning och de är noga med att inhämta kunskap från
det civila samhället.24
Kvinnokommitténs senaste granskning av Sverige kom 2008 som ett svar
på regeringens rapport från 2006.25 Bedömningen av Sverige inkluderade
dessutom CEDAW-nätverkets skuggrapport och den muntliga utfrågningen
av representanter för regeringen och nätverket. Regeringen får positiv feedback
på beslutet gällande nya jämställdhetspolitiska mål (2006)26, på initiativet till
en nationell handlingsplan för mänskliga rättigheter (2006-2009)27, samt på
handlingsplanen för att motverka mäns våld mot kvinnor (2007)28. I övrigt
bestod responsen av en rad punkter vilka Kvinnokommittén önskar se åtgärder
för vid granskningen 2014.29
UN Women Sverige beskriver i sin handbok Jämställdhet är en mänsklig
rättighet, huvuddragen i kritiken. Den handlade om:
1. Behovet att göra en grundläggande översyn av Sveriges fyra grundlagar
ur ett genusperspektiv så att dessa överensstämmer med Kvinnokonventionens innehåll. Kommittén uppmanar regeringen att se till att den nya
diskrimineringslagen medför att Kvinnokonventionen införlivas i svensk
lag och inkluderar de facto (faktisk) jämställdhet.
2. Att staten bör se till att kunskapen om kvinnokonventionen, tilläggsprotokollet och kommitténs rekommendationer ökar hos domare, advokater,
jurister och övriga, så att de också refereras till i juridiska processer.
3. Att regeringen bör arbeta aktivt för att avskaffa stereotypa attityder
kring kön genom att bland annat driva informationskampanjer och hålla
utbildningar riktade till allmänheten och media. Regeringen behöver
förstärka strategierna för att motverka sexualiseringen av det offentliga
rummet.
4. Behovet att förstärka arbetet för att öka andelen kvinnor på höga beslutsfattande positioner inom utbildningssektorn och det privata näringslivet.
Kvinnokommittén rekommenderar att tillfälliga åtgärder så som möjligen
kvotering (enligt artikel 4), inkluderas i jämställdhetslagstiftningen för
att användas i privat och offentlig verksamhet.
24. A. Norlin (2011)
25. Den svenska regeringens sjätte och sjunde periodiska rapport om åtgärder för genomförande av Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, Näringsdepartementet N005/7933/JÄM
26. Jämställdhetspolitiken mot nya mål. SOU 2005:66
27. En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006-2009. Skr. 2005/06:95
28. Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck
samt våld i samkönade relationer. Skr. 2007/08:39
29. Inte bara Kvinnokommittén utan även Europarådet har kritiserat Sverige för att inte ha
vidtagit tillräckliga åtgärder för att genomföra de rättigheter som föreskrivs i konventionerna
(Diskrimineringsombudsmannen, 2011).
38
5. Att regeringen bör prioritera att faktisk jämställdhet uppnås på arbetsmarknaden och genom politiska åtgärder uppmuntra delat ansvar för
hem och barn och att män tar ut sin föräldraledighet.
6. Att handlingsplanen mot mäns våld mot kvinnor behöver finansieras och
implementeras och samarbetet mellan regering, regioner och kommuner
förstärkas. Det måste finnas kvinnojourer även för funktionshindrade.
7. Att regeringen bör vidta åtgärder för att förhindra handel med kvinnor
för sexuella ändamål och skärpa lagen för svenska medborgare som
utnyttjar personer sexuellt utomlands.
8. Behovet av att tillämpa ett genusperspektiv i all forskning och utbildning
inom medicin, hälso-och sjukvård.
9. Förstärkta åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor med invandrarbakgrund och kvinnor med funktionsnedsättning.
I våra intervjuer med experter upprepas Kvinnokommitténs kritik av
regeringen. Flertalet menar att ansvaret för den regionala implementeringen
av Kvinnokonventionen och för den bristande kunskapen om de internationella jämställdhetsdokumenten inte tas på allvar av regeringen. Kritiken
är bitvis hård och regeringen framhålls som otydlig med hur de vill arbeta
med Kvinnokonventionen och Pekingplattformen. Regeringen får också
kritik för att stöd och riktlinjer till kommuner och landsting saknas, vilket
gör konventionens åtaganden svåra att följa. Hans Ytterberg var delaktig i
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sveriges slutbetänkande 2010. Han
granskade 2011 även regeringens handlingsplan för mänskliga rättigheter.
Bedömningen är att regeringen gjort åtaganden å rikets räkning utan att ha
en agenda om vad de vill uppnå med de mänskliga rättigheterna på nationell
nivå. Det är, enligt Hans Ytterberg, ett problem som: … skickar signaler om
att det här inte är ett särskilt viktigt arbete. Sen är det givetvis väldigt olika på
lokalnivå. Det finns kommuner som jobbar väldigt bra, men arbetet har sällan
en koppling till ett rättighetsperspektiv.
39
Oppositionspartierna ger respons på undersökningen
Vi bad riksdagens oppositionspartier om deras syn på hur Kvinnokonventionen bör
implementeras. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna inkom med svar. För att läsa
uttalandena i helhet, se bilaga 3.
Miljöpartiet
Fråga 1. Sveriges regering har åtagit sig ett ansvar att implementera FN:s Kvinnokonvention.
Hur anser ni att denna implementering bör hanteras av regeringen?
Politiken som regeringen bedriver måste tydligare adressera och förhålla sig till konventionens
bestämmelser, t.ex. om kvinnors rätt på arbetsmarknaden, lika lön etcetera. Det görs inte i
tillräcklig utsträckning i dag. Det saknas också klara sanktioner för dem som inte följer uppsatta
jämställdhetsmål.
Det behövs tydligare krav och uppdrag, t.ex. genom regleringsbrev, från regeringen till olika
aktörer/myndigheter inom respektive ansvarsområde. Det krävs tydligare uppföljning och bättre
konsekvensanalyser utifrån ett jämställdhetsperspektiv innan nya politiska åtgärder föreslås.
Fråga 2. Det regionala självstyret gör att det i praktiken är inom kommuner och landsting som
arbetet för att efterleva FN:s Kvinnokonvention sker.
Vilken är er uppfattning om möjligheterna för kommuner och landsting att i dagsläget implementera
FN:s Kvinnokonvention?
Miljöpartiet delar Sveriges Kvinnolobbys och CEDAW-nätverkets uppfattning. Det behövs rutiner för
uppföljning och tydligare strukturer. I dag är det alldeles för mycket upp till enskilda personer som kan
och tar frågan på allvar. Detta gör att vissa kommuner och landsting implementerar konventionen på
ett bättre, mer effektivt sätt än andra. Det ska inte få skilja sig åt mellan kommuner. Dessutom ska det
löna sig att implementera Kvinnokonventionen och det ska kosta att inte göra det.
Socialdemokraterna
Fråga 1. Sveriges regering har åtagit sig ett ansvar att implementera FN:s Kvinnokonvention.
Hur anser ni att denna implementering bör hanteras av regeringen?
Intresset brister i såväl regeringens internationella engagemang som nationellt.
Jämställdhetsministern har en viktig roll. Hon finns inte med i den politiska debatten och tar
heller inga initiativ eller kontakter som vi kan överblicka. Det är allvarligt med tanke på kvinnors
extremt utsatta situation i till exempel krigshärjade länder men också när det gäller generella
levnadsförhållanden. Regeringen brister i analys, konsekvens och beslut. Det finns ingen röd tråd där
jämställdhetsfrågan i allmänhet eller Kvinnokonventionen i synnerhet kan spåras.
Fråga 2. Det regionala självstyret gör att det i praktiken är inom kommuner och landsting som
arbetet för att efterleva FN:s Kvinnokonvention sker.
Vilken är er uppfattning om möjligheterna för kommuner och landsting att i dagsläget implementera
FN:s Kvinnokonvention?
Möjligheten att arbeta med frågan är stor men regeringens arbete är avgörande. En idé är att
regeringen tillsätter en kommitté som har till uppgift att följa upp målsättningar och åtgärder inom
ramen för Kvinnokonventionen. På så sätt skulle regeringen kunna visa en viljeinriktning. Denna
40
kommitté skulle kunna väcka frågan på ett sådant sätt att det uppstår ringar på vattnet regionalt och
lokalt.
Vi tror också att det krävs regelbunden jämställdhetsrevision av regeringens politik. På
kommunal nivå ser vi att det behövs en handlingsplan som följs upp med regelbundna rapporter om
hur arbetet fortskrider till berörda politiska församlingar.
Vänsterpartiet
Fråga 1. Sveriges regering har åtagit sig ett ansvar att implementera FN:s Kvinnokonvention.
Hur anser ni att denna implementering bör hanteras av regeringen?
Först och främst handlar det om att prioritera frågor om kvinnors mänskliga rättigheter. Varje
statsråd som ansvarar för sitt politikområde/departement behöver arbeta med/sätta sig in i/inhämta
kunskap/föra upp på den politiska dagordningen. Vänsterpartiet menar att utskotten bör ha en
plattform för att kunna föra upp jämställdhetspolitiska frågor inom sina sakområden. Ett sätt att
utveckla jämställdhetsarbetet i feministisk riktning är att regleringsbreven ska ha tydliga direktiv och
prioriteringar som går att relatera till de övergripande målen. Återrapportering ska vara obligatorisk
och samtliga återrapporteringskrav ska finnas samlade i regleringsbrevet.
Fråga 2. Det regionala självstyret gör att det i praktiken är inom kommuner och landsting som
arbetet för att efterleva FN:s Kvinnokonvention sker.
Vilken är er uppfattning om möjligheterna för kommuner och landsting att i dagsläget implementera
FN:s Kvinnokonvention?
Först och främst handlar det även på den här nivån om att prioritera frågor som rör kvinnors
mänskliga rättigheter. Finns kunskapen hos politikerna i kommuner och landsting? Det är A och O
för att kunna implementera och omsätta konventioner om mänskliga rättigheter i praktiken. Det
föreligger betydande risk för att arbetet för kvinnors lika möjligheter och rättigheter, p.g.a. olika
förutsättningar i kommuner/landsting/regioner runt om i Sverige, inte framskrider i samma takt.
41
Samtal med Hans Ytterberg
Regeringen måste först och främst bestämma sig för om de vill
arbeta med mänskliga rättigheter i Sverige
Hur tycker du att regeringens arbete för mänskliga rättigheter fungerar i Sverige?
Det är ett stort problem att regeringen, som gjort åtaganden å rikets räkning, inte har
någon agenda om vad de vill med de mänskliga rättigheterna på nationell nivå. Det
finns ett glapp mellan bakgrundsredovisningen i handlingsplanen och de åtgärder som
planen innehåller. Regeringens egen bedömning saknas. Gör man inte en egen analys
av situationen och därefter en prioritering av vad som ska åtgärdas så är det svårt att
bedriva ett systematiskt arbete.
Foto: UN Photo Geneva
Hans Ytterberg var
tidigare generaldirektör för
Regeringskansliet, särskild
utredare av Regeringens
nationella handlingsplan
för mänskliga rättigheter
2006-2009 och ledamot i
Delegationen för mänskliga
rättigheter i Sverige. Sedan
2011 är han chef för Statens
haverikommission.
Hur påverkas kommuner och landsting?
I grunden skickar det signaler om att det här inte är ett särskilt viktigt arbete. Det finns
kommuner som jobbar väldigt bra men arbetet har sällan en koppling till ett rättighetsperspektiv. Det tycker jag är problematiskt. Det som står i regeringsformen, i myndighetsinstruktioner, i kommunallagen och så vidare är en sammanhängande kedja. Om
perspektivet mänskliga rättigheter är totalt frånvarande i alla styrdokument påverkar
det givetvis arbetet på alla nivåer. Även om man inte behöver sätta etikett på allt som
görs så är det svårt att veta om man lever upp till kraven om man inte kan relatera till
sina skyldigheter.
Vad innebär det för Kvinnokonventionens betydelse för jämställdhetsarbetet?
Det har funnits en svensk förvaltnings- och rättstradition som i princip gått ut på att det
inte funnits andra rättigheter och skyldigheter utom de som riksdagen har slagit fast. Då
är det inte märkligt att Kvinnokonventionen inte är ett arbetsredskap i Sverige. Samtidigt
så har det pågått en diskussion i många år när det gäller inkorporering av Kvinnokonventionen i svensk lagstiftning. Men regeringen har aldrig prövat frågan ordentligt. Det
tycker jag man borde göra. Därmed inte sagt att det är lätt. Men det skulle vara en skillnad
att i en domstol kunna peka på att konventionen är svensk lag. När det är gratis att bryta
mot en konvention, då görs det ju också i större utsträckning.
Du säger att det finns en okunskap. Behövs utbildning inom kommuner och
landsting?
Det är de som ska arbeta med perspektivet som måste uppleva behovet av kunskap
istället för att utbildningskravet kommer uppifrån. Några sätt är att göra olika konventioner synliga i styrdokumenten. Tänk om det stod i kommunallagen, socialtjänstlagen,
förvaltningslagen, rättegångsbalken och så vidare att ärendehanteringen och beslut ska
fattas med beaktande av alla internationella åtaganden gällande skydd av de mänskliga
rättigheterna. Då skulle handläggare, förhoppningsvis, så småningom se behovet och
efterfråga utbildning.
Vilka andra insatser behövs?
Regeringen måste först och främst bestämma sig för om de vill arbeta med mänskliga
rättigheter i Sverige. De måste redovisa sin egen syn på var bristerna finns, tala om
vad de tänker prioritera, varför och vilka effekter de vill uppnå och sätta en tidslinje för
genomförandet. Prioriteringen kan ju se olika ut i olika tidscykler men man måste ta
ställning. Det har de aldrig gjort.
42
Samtal med Gudrun Schyman
Det finns ett stort politiskt ansvar att bräcka myten om att vi redan
har kommit så långt i Sverige när det gäller kvinnors mänskliga
rättigheter och jämställdhet.
På vilket sätt märks Kvinnokonventionen i arbetet för jämställdhet i Simrishamns
kommun?
Kvinnokonventionen är inte alls närvarande i kommunen, det är många som inte känner
till den och det skulle behövas en föredragning i fullmäktige för att öka kunskapen.
Utbildning är ett sätt att få folk att förstå att det finns en konvention som ställer krav och
har betydelse för kommuners sätt att arbeta. Det finns en uppfattning om att jämställdhet inte är en kommunal fråga utan något man håller på med i riksdagen och regeringen.
Regeringen lägger allt mer ansvar på kommuner och landsting och då är det viktigt att
de även ser till att det finns tillräcklig kunskap för att kunna ta det ansvaret. Nivån är
alldeles för låg idag. Det finns dessutom ett stort politiskt ansvar att bräcka myten om
att vi redan har kommit så långt i Sverige när det gäller kvinnors mänskliga rättigheter
och jämställdhet. Det har vi inte. Många ser inte att det faktiskt finns en direkt koppling
mellan kvinnors mänskliga rättigheter och jämställdhet.
Varför saknas förståelse för den kopplingen?
Det är lättare att prata om jämställdhet – alla skriver under på att det är viktigt. Men när
man talar om makt och om mänskliga rättigheter så är det inte alla som är entusiastiska.
Tvärtom. Det beror på att inte alla verkligen vill förändra. Ofta ställs frågan om varför vi
inte har kommit längre. Men det beror ju på att det finns ett motstånd mot förändring
och en konflikt. Det är väldigt viktigt att lyfta fram det här och visa att vi inte är
överens. Nu tycker vi inte att det är konstigt att kvinnor ska ha rösträtt, men det var
revolutionerande då.
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin
Gudrun Schyman är
debattör, föredragshållare
och kommunpolitiker för
Feministiskt initiativ i Simrishamns kommun.
Hur kan kunskapen höjas då?
Jag menar att det här är en maktfråga, ungefär som när Miljöpartiet kom med sina krav
på hållbarhet. Då sades att det inte var en politisk fråga och få tog det på allvar. När
Miljöpartiet sedan kom in och blev en maktfaktor så gick frågan inte att ignorera. Då
behövde alla läsa på och diskussionen fördes in i politiken. Det här har tagit trettio år
ungefär och det har legat makt bakom kraven. Därför har de nått fram. Att föra in en
ny dimension som handlar om mänskliga rättigheter och att få denna att genomsyra
hela politiken möter samma slags motstånd. Det blir ingenting gjort, frågorna möts
av samma förlöjligande och förakt. Konflikten måste tydliggöras, då kan det bli en
politisering och på det viset måste det sättas kraft bakom kraven om ett organiserat
och systematiskt arbete. Partierna i regeringen idag är inte förmögna att göra detta, de
har helt andra utgångspunkter.
Vilken betydelse får det om personer med ansvar för jämställdhet inom kommuner inte känner till Kvinnokonventionen?
Då förstår de inte heller att sätta in arbetet i ett större sammanhang, de ser inte att det
handlar om en global fråga och att Sverige inte är färdiga med arbetet. De rapporter
som FN:s Kvinnokommitté tar fram, i vilka Sverige kritiseras, lyfts inte fram. Det finns
ingen politisk makt i frågan och då behöver inte regeringen ta rapporterna på allvar.
Det finns ingen som trycker på eller visar på allt som inte görs.
43
Hur uppfattar kommuner och landsting ansvaret
för Kvinnokonventionen?
När ansvaret för Kvinnokonventionen omnämns hamnar ofta staten i
centrum. Vad statens åtagande betyder för nationell jämställdhetspolitik är
otydligare. Vad det innebär för kommuner och landsting än mer så. Knappt
hälften av enkätrespondenterna ansåg att de själva, deras organisationer, kollegor
eller övriga förtroendevalda har ansvar att arbeta med Kvinnokonventionen.
En knapp fjärdedel svarar att det inte finns ett ansvar och en dryg fjärdedel är
osäker på huruvida så är fallet.
Några variationer i enkätsvaren är särskilt intressanta: 55 procent av
landstingen, jämfört med 47 procent av kommunerna, anser sig ha ansvar
för att implementera Kvinnokonventionen. Fler politiker än tjänstemän (58
respektive 42 procent) menar att deras arbetsuppdrag ger dem ett ansvar.30
Det är små skillnader i hur kvinnor och män generellt har svarat. Ser vi
närmre på resultatet sticker dock resultatet från landstingen ut: här anser fler
kvinnor än män att de har ansvar för att implementera Kvinnokonventionen
(58 respektive 38 procent).31
Hälften av enkätrespondenterna med arbetsuppgifter kring jämställdhet
menar att de eller deras organisation har ansvar att arbeta med Kvinnokonventionen. De respondenter som har arbetsuppgifter kring mänskliga
rättigheter anser i störst utsträckning att de eller deras organisation har ansvar
för arbete med Kvinnokonventionen (68 procent).
Att drygt hälften av respondenterna inte känner till eller anser att det
finns ett ansvar för implementeringen av Kvinnokonventionen speglar i
mångt kunskapsnivån. Bristande kunskap om Kvinnokonventionens innehåll
påverkar förståelsen av vilka krav som medföljer ratificeringen av konventionen. Det är en sak att instämma i en allmän hållning om att ”alla har ansvar
för mänskliga rättigheter.” En annan att veta vad det betyder för ens uppdrag och organisation. När en specifik konvention hamnar i fokus blir det
särskilt synligt om ansvaret är odefinierat. Enkätens fritextsvar och de fördjupande frågorna till en del av enkätrespondenterna rymmer kommentarer som
antyder att Kvinnokonventionen uppfattas sakna reell betydelse för arbetet
för jämställdhet eftersom den inte är integrerad i det svenska rättsystemet.
Ansvaret för implementeringen förstås även som frånkopplat de nationella
kraven på jämställdhetsåtgärder. Kunskap om de skyldigheter som ratificeringen av Kvinnokonventionen innebär är viktigt för alla med ansvar för
planering och styrning av kommuners och landstings verksamheter. Att
politiker i undersökningen inte i högre utsträckning uttrycker ett ansvar för att
säkra implementeringen av Kvinnokonventionen är därför anmärkningsvärt.
44
30. Inom landstingen anser 48 procent av tjänstemännen och 63 procent av politikerna
att de har ett ansvar. Motsvarande siffror för kommunerna är 42 procent av tjänstemännen
och 57 procent av politikerna.
31. Motsvarande siffra för kommunerna är 47 procent för både kvinnor och män.
Diskussion:
Kunskap och förståelse av ansvar hänger ihop
Vi återvänder till frågan som ställdes i tidigare avsnitt, den om varför
kunskap om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen är viktigt för
kommuner och landsting. Ett svar är att brist på kunskap om konventionens
innehåll och de krav som medföljer en ratificering minskar förståelsen av
ansvar. Kvinnokonventionens implementering är i mångt beroende av insatser inom kommuner och landsting, men vår undersökning gör tydligt att det
behövs riktlinjer för hur ansvaret för implementeringen bör hanteras.
Christina Johnsson, utbildnings- och forskningsansvarig chef på Raoul
Wallenberginstitutet, menar att: Även om det finns en medvetenhet om genus
och jämställdhet i många kommuner, så bygger den inte på Kvinnokonventionen.
Varje kommunanställd ska känna till konventionen och använda den om det
finns en konflikt mellan svensk lag och konventionen. Den svenska lagen ska tolkas
i ljuset av Kvinnokonventionen. Kvinnokonventionen är rättsligt bindande för
Sverige och för svenska myndigheter på alla nivåer. Kunskap om Kvinnokonventionen och Pekingplattformens handlingsmöjligheter ger tjänstemän och
politiker ökat utrymme att fatta beslut som stärker och möjliggör kvinnors
mänskliga rättigheter. Christina Johnsson understryker att: Det är en primär
uppgift för varje stat, landsting och kommun att alltid ställa frågan ’kränker det
här beslutet någons mänskliga rättigheter’. Men det görs inte. Det saknas kunskap
om skyldigheten att arbeta med Kvinnokonventionen.
Även Carina Hägg, riksdagsledamot för Socialdemokraterna och ledamot
i Utrikesutskottet, resonerar kring frånvaron av kunskap. Hon säger att:
Mycket hade vunnits om konventionen fick vara vägledande för hur man arbetar
både på nationell, landstings- och kommunnivå. Konventionens uppfyllelse, det
är ett ansvar som både kommunerna och staten har, sen kan de politiska vägarna
för att leva upp till det se olika ut. Men konventionen gäller alla. Kunskapen om
vad kvinnors mänskliga rättigheter betyder och vad det innebär för kommuner
och landsting finns ofta inte, menar Carina Hägg.
Genom de övriga intervjuerna förstärks bilden av att det många gånger
saknas en grundläggande kunskap om det svenska samhället ur ett jämställdhets- och rättighetsperspektiv – bland såväl tjänstemän som beslutsfattare
och politiker på alla nivåer. Jämställdhetsinsatser uppfattas som en nationell
angelägenhet och det är otydligt hur de skulle kunna stärkas av kunskap
om och hänvisning till Kvinnokonventionen och Pekingplattformen.
Resonemanget kan dock tyckas motsägelsefullt när det jämförs med
enkätundersökningens resultat. Merparten av enkätrespondenterna är överens om att mänskliga rättigheter och jämställdhet är viktigt för kommuner
och landsting. Kunskapen om innehållet i Kvinnokonventionen bedöms av
dem själva som ganska så bra. Framförallt kvinnor från landstingen tycks ha
bättre kunskaper än övriga respondenter. Resultatet visar samtidigt att Kvinnokonventionen och Pekingplattformen generellt inte tillskrivs någon större
betydelse för jämställdhetsarbetet. Kanske beror det på att kommuner och
45
landsting inte använder sig av de internationella jämställdhetsdokumenten,
även om man eventuellt förstår deras betydelse. Kanske på att dokumenten,
på grund av bristande kunskap om innehållet, inte anses praktiskt användbara. Men det beror mycket möjligt även på att svensk jämställdhetspolitik
av tradition inte har varit kopplad till ett rättighetsperspektiv eller hänvisar
till Kvinnokonventionen.
Ansvaret för att Kvinnokonventionen implementeras tillfaller ytterst
regeringen, men i högsta grad även beslutsfattare och förtroendevalda inom
kommuner och landsting. Om kunskapen om vilket ansvar de internationella
åtagandena ger kommuner och landsting vacklar kan det få betydelse för
hur Sverige nationellt, regionalt och lokalt kan säkra mänskliga rättigheter
överlag och kvinnors rättigheter specifikt.
Sammanfattning Del 2
Cirka hälften av respondenterna känner inte till eller anser inte att det finns
ett ansvar för implementeringen av Kvinnokonventionen. Bristande kunskap
om Kvinnokonventionens innehåll tycks påverka förståelsen av vilka krav som
ratificeringen innebär för kommuner och landsting. Bland de respondenter
som anger att de känner till att ansvaret finns framstår förståelsen som allmänt
hållen. Regeringen understryker att de har det yttersta ansvaret, men skickar
samtidigt vidare frågan om implementering till kommunerna och landstingen.
Någon ansvarsfördelning för implementeringen tycks inte finnas inom
kommuner och landsting. Likaså saknas normgivande riktlinjer från regeringen
om hur ansvaret ska hanteras.
46
Samtal med Kirsti Kolthoff
Det behövs tydliga riktlinjer och verktyg för genomförandet
Berätta om projektet Jämställdhet i Sverige – en myt eller?
Vi i SweQ bestämde oss för att undersöka hur Sveriges nationella och internationella
åtaganden avspeglar sig i lokalt jämställdhetsarbete genom att granska sju kommuners
jämställdhetsarbete. Som en del av arbetet genomför vi även hearings och seminarier i
kommunerna dit både tjänstemän och politiker bjuds in.
Vad har ni kommit fram till?
Vi har valt att främst fokusera på om och hur kommunerna använder sig av och utgår
ifrån CEMR-deklarationen. Det är stor skillnad i hur kommunerna arbetar med jämställdhet. Det finns flera som har ett ganska konkret jämställdhetsarbete även om de inte
baserar det på exempelvis de allmänna mänskliga rättigheterna, Kvinnokonventionen,
Pekingplattformen och CEMR-deklarationen.
Hur märkte ni det?
På våra hearings ställde jag frågor om hur många som kände till de olika internationella
dokumenten sedan tidigare. En hel del av deltagarna hade varken hört talas om Kvinnokonventionen eller Pekingplattformen. Det var även tydligt i diskussionsinläggen att det
främst hänvisades till de svenska jämställdhetspolitiska målen och inte till de internationella riktlinjerna. Men även att vissa politiska partier var mer intresserade av konventioner
och internationella åtaganden än andra. Det positiva är att jag upplevde att våra hearings
bidrog till att flera ansåg sig få bättre förståelse för hur olika delar av jämställdhetsarbetet
hänger ihop och vad det är för typ av åtaganden som Sverige har förpliktigat sig till.
Foto: Kjell Arenschhof
Kirsti Kolthoff är
ordförande i Internationella
Kvinnoförbundet för Fred
och Frihet - IKFF, tidigare
vice president i Womens
International League for
Peace and Freedom, samt
f.d. ordförande i European
Women Lobby (EWL). Hon
var även med och startade
SweQ - Sveriges Quinnoråd
1995 och är idag sekreterare i föreningen.
Är det ett problem att främst de nationella jämställdhetspolitiska målen åberopas?
För att förstå vad man arbetar med på lokal och regional nivå måste det finnas en
förankring i förhållande till det nationella och internationella arbetet. Det tror att jag är
väldigt viktigt. I Sverige handlar det om att regeringen måste bli tydligare i hur man vill
arbeta med Kvinnokonventionen och även arbeta för att möjliggöra fler åtgärder inom
det rättsliga systemet. Det behövs tydliga riktlinjer från regeringen om hur kommunerna
förväntas arbeta med de internationella dokumenten och verktyg för att genomföra det.
Det förutsätter att de prioriterar området och avsätter resurser.
Vilka är utmaningarna för att kunna lyfta Kvinnokonventionen inom kommuner
och landsting?
Det som löpande kommer upp från alla håll är resursfrågan. Att det måste finnas tid och
pengar för att kunna arbeta med det här. Sen är det många som också lyfter fram betydelsen av ett ledarskap som är positivt till att genomföra jämställdhetsåtgärder. Men om
det kommer att innebära tydligare kopplingar till Kvinnokonventionen är svårt att säga.
Hur skulle ett arbete med Kvinnokonventionen kunna se ut?
Det behövs ett större intresse från regeringens sida att stärka jämställdhetsarbetet och
ta fasta på vikten av att arbeta utifrån Kvinnokonventionen. Kanske kunde man tänka
sig att först makthavarna på regeringsnivå och sen på regional och lokal nivå utbildades.
Då hade kunskapen förhoppningsvis spridit sig som ringar på vattnet till medborgarna.
47
Samtal med Kajsa Svaleryd
Det är viktigt att påvisa att vårt arbete ingår i ett sammanhang och
är del av ett större åtagande.
Foto: Privat
Kajsa Svaleryd är jämställdhetsstrateg i Gävle
kommun och har en bakgrund som förskollärare,
beteendevetare och författare. Kajsa har skrivit en
rad böcker inom områdena
jämställdhet, likabehandling och genuspedagogik.
Vad betyder Kvinnokonventionen för Gävle kommun?
När jag tillträdde som jämställdhetsstrateg 2006 var det en ny tjänst inom Gävle kommun.
Varken tidigare jämställdhetsarbete eller tjänsten var kopplad till något dokument högre
upp än på kommunnivå. Jag inledde därför med att tydliggöra en koppling mellan vårt
arbete och mänskliga rättheter och internationella dokument såsom kvinnokonventionen, nationella riktlinjer och lagstiftning. För mig är det viktigt att hela tiden påvisa
att det här inte är något vi gör bara för att Gävle kommun har bestämt det, utan vårt
arbete ingår i ett sammanhang och är del av ett större åtagande.
Vad möter du för reaktioner när du kopplar jämställdhetsfrågor till kvinnors
rättigheter?
Det är intressant. Om jag frågar i en föreläsningssal hur många som är feminister är
det inte många som räcker upp handen. Frågar jag hur många som är för mänskliga
rättigheter så räcker alla upp handen. Då brukar jag förklara, ”men då är ni feminister,
för det är samma sak”. Det väcker frågor om hur jag tänker och är en bra ingång till
att prata om vad jämställdhet och mänskliga rättigheter har med till exempel samhällsplanering och trygghet för medborgarna att göra. Men det är klart att jag också får
frågor om jämställdhet bara är en kvinnofråga och varför man inte pratar om mäns
rättigheter. Mycket tid av mina utbildningar använder jag därför till att med hjälp av
nyckeltal och jämställdhetsindex synliggöra skillnader mellan män och kvinnor och
föra diskussioner om normer och värderingar. Det är viktigt att komma ihåg att det inte
finns någon motsättning i att arbeta med att förbättra kvinnors situation och samtidigt
ta höjd för ett intersektionellt perspektiv. Men eftersom vi har Kvinnokonventionen
har vi ett särskilt ansvar att fokusera på kvinnors rättigheter.
Varför är det viktigt att knyta ihop jämställdhetsarbetet med Kvinnokonventionen?
Skulle man ta de allmänna mänskliga rättigheterna och sen radda upp dem med alla
underkonventioner blir det tydligt vem de ursprungligen är skrivna för och vem som
fortsatt är normen i samhället. I diskussionerna om normer och värderingar är mänskliga rättigheter och Kvinnokonventionen en bra utgångspunkt. Det är ju de som är vår
gemensamma värdegrund. Sveriges eller Gävle kommuns värdegrund är inte uppfunna
ur tomma intet – de hänger fast i något och utgår från det.
Vilka är utmaningarna för att tydligare integrera Kvinnokonventionen i jämställdhetsarbetet?
Här i Gävle tycker jag att vi kommit över många av de största utmaningarna. Jämställdhet har fått en aktiv plats i kommunens arbete. Det ingår i budget och är ett eget
strategiområde. Men för många som arbetar med jämställdhet vet jag att det är en
utmaning att det inte bara ska bli ett sidospår i verksamheten. Många verksamheter
nöjer sig med att mäta antalet anställda kvinnor och män och är inte intresserade av
48
redskap för att analysera resultatet. Men jämställdhet handlar om både kvantitet och
kvalitet, struktur och kultur.
Vilket stöd anser du att kommuner behöver?
Jag tror det är nödvändigt att hela tiden tänka jämställdhetsintegrering och alltid sätta
in arbetet i ett kommunalt sammanhang. Om jag jobbar med arkitekter, medarbetare
inom socialtjänsten, förskollärare eller någon annan så måste jag gå in i deras sammanhang och möta dem där de är. Material som tydligt riktas till alla olika förvaltningar och
tar utgångspunkt i deras verksamhet skulle jag önska fanns. Det vore ett oerhört stöd.
Hur bedömer du behovet av utbildning om Kvinnokonventionen?
Jag tror det är stort om man känner sig berörd. Ska man ha framgång med en utbildning så gäller det att rikta in den på rätt nivå och målgrupp. Det går inte att ha
en utbildning för alla. För mig är en utbildning för alla en utbildning för ingen. Då
går deltagarna dit och blir berörda men förmår inte att omsätta vad de lärt sig till
den egna verksamheten. För att en utbildning ska kännas relevant så måste den vara
tydligt kopplad till uppdraget i verksamheten. Om det erbjuds så finns det ett stort
behov av utbildning.
49
50
Del 3. Implementering av
Kvinnokonventionen
Kvinnokonventionen och aktiva åtgärder för
jämställdhet
De stater som har anslutit sig till denna konvention (konventionsstaterna)
konstaterar att Förenta nationernas stadga bekräftar tron på grundläggande mänskliga rättigheter, på människans värdighet och värde samt på lika rättigheter för män
och kvinnor. FN:s Kvinnokonvention
Kvinnokonventionen är handlingsinriktad och berör behovet av förändring
inom fler områden än de svenska jämställdhetsmålen och strategin för jämställdhetsintegrering täcker in. Det rör sig om rättigheter med tillhörande krav
på förändringar som i flera fall inbegriper och kan genomföras i kommuners
och landstings verksamheter. Några exempel:32
Positiv särbehandling och kvotering
Artikel 4 anger särskilda åtgärder, likt positiv särbehandling och kvotering,
som en tillåten och nödvändig metod för att uppnå jämställdhet. Åtgärderna
behövs eftersom skillnaden mellan lagen och möjligheten till faktisk förändring ofta är stor. Däremot ska särbehandlingen upphöra så fort målet om
jämställdhet uppnåtts.
Kvinnokommittén har upprepade gånger uppmanat de anslutna staterna
att använda artikel 4 i större utsträckning för att nå konventionens mål på
arbetsmarknaden, inom utbildningsväsendet och i politiken. I Sverige är
positiv särbehandling tillåtet i samband med exempelvis rekrytering av det
underrepresenterade könet. Kvotering är dock inte tillåtet på den svenska
arbetsmarknaden.
Förändring av stereotyp syn på kön
Artikel 5 uppmanar till förändring av stereotypa uppfattningar och handlingar
som framställer det ena könet som bättre eller sämre än det andra. Inte minst
gäller detta i hemmet där könsrollerna ofta är som tydligast. Kvinnokommittén
uppmanar staterna att utbilda och informera allmänheten för att förändra ett
sådant synsätt och möjliggöra kulturell och social jämlikhet.
32. Beskrivningen nedan är fritt hämtad från CEDAW-nätverkets bok Kvinnors rättigheter
– en handbok för aktivister, journalister och beslutsfattare, av: C. Ljung (2004) och UN
Women Sveriges handbok Jämställdhet är en mänsklig rättighet, av: A. Norlin (2011).
Foto tv.
Kamila P. Schneltser
51
Aktivt politiskt och offentligt deltagande
Artikel 7 ställer krav på kvinnors aktiva deltagande i det politiska och offentliga
livet för att uppnå jämställdhet. Ett ökat deltagandet kan, i enlighet med artikel
4, möjliggöras genom kvotering eller positiv särbehandling.
Möjliggöra lika villkor att utbildas
Artikel 10 ställer krav på att kvinnor och män ska ha samma möjligheter
till utbildning, från förskola till högre utbildning. Fördomar om kvinnor och
män ska motverkas genom samundervisning och anpassning av undervisningsmetoderna.
Diskriminering i arbetslivet och sexuella trakasserier ska upphöra
Artikel 11 slår fast att staterna förbinder sig att övervaka att direkt eller indirekt
diskriminering mot kvinnor i arbetslivet upphör. Det handlar om lika lön,
möjlighet att förena föräldraskap och arbete, rätt till befordran, vidareutbildning och säkerhet på arbetsplatsen. Kvinnor ska ha möjlighet att välja yrke
utan att begränsas eller inriktas på professioner som uppfattas som typiska för
kvinnor. Artikel 11 understryker också att sexuella trakasserier på arbetsplatsen
ska klassas som könsbaserat våld och att pornografi på arbetsplatsen kan betecknas som sexuella trakasserier.
Jämställd vård
Artikel 12 ställer krav på att kvinnor ska ha tillgång till hälso- och sjukvård
och att särskild hänsyn visas för hälsotillstånd som är specifika för kvinnor.
Staterna har även i uppgift att se till att både män och kvinnor får utbildning i familjeplanering (vilket är unikt för Kvinnokonventionen). I samband
med graviditet och förlossning ska kvinnor ha tillgång till kostnadsfri vård
och kvinnors generellt längre livslängd än män förutsätter en effektiv äldreomsorg. Det är dessutom mycket viktigt att vårdpersonal utbildas för att
kunna upptäcka våld mot kvinnor. Om ett hälsotillstånd har orsakats av våld
måste rättssystemet kopplas in för att inte staten ska bryta mot artikel 12.
Förhindra ekonomisk diskriminering
Artikel 13 anger att diskriminering av kvinnor inom det ekonomiska livet och
samhället, både inom den offentliga och privata sektorn, ska avskaffas. Artikeln
ställer krav på rätten till familjeförmåner så som barn- och bostadsbidrag,
skattelättnader och tillgång till barnomsorg. Kvinnor ska dessutom garanteras
rätt att ta banklån och delta i kultur- och andra aktiviteter på sin fritid.
Utjämna skillnader i kvinnors villkor i städer och på landsbygd
Artikel 14 kräver ett särskilt fokus på landsbygdens kvinnor för att de stora
sociala, ekonomiska och kulturella skillnader som finns mellan landsbygd
och städer i många länder ska utjämnas. För Sveriges del innebär artikeln
exempelvis krav att planera transporter och kommunikationer ur ett jämställdhetsperspektiv. Många kvinnor på landsbygden saknar körkort och/ eller
är beroende av allmänna kommunikationer. Något som påverkar kommuner
och regioner i tillhandahållandet av fungerande kommunikationsmedel.
52
Likhet inför lagen och en familjesituation som följer principerna om
jämställdhet
Artiklarna 15-16 erkänner kvinnors och mäns likhet inför lagen, deras rättsliga
befogenheter och lika rättigheter och skyldigheter inom äktenskapet och i
familjeförhållandena. Utan dessa rättigheter skulle kvinnor vara helt beroende
av en man för att till exempel ingå avtal och låna pengar. Det skulle även
vara omöjligt för en kvinna att försörja sig själv och sina eventuella barn.
Artiklarna berör även behovet att förhindra en stereotyp syn på kvinnor
vid exempelvis utfrågningar i våldtäktsmål och i hur dessa beskrivs i media.
Kvinnors familjesituation och villkor måste överensstämma med principerna
om jämställdhet och rättvisa för alla. Samma villkor för kvinnor och män
ska gälla vid skilsmässa, föräldrar ska ha samma rättigheter och skyldigheter
gentemot sina barn och samma möjlighet till uttag av föräldraledighet.
Fråga till
Anna Ebenmark,
Mångfaldsstrateg i
Jämtlands läns landsting
Vad är viktigt för att
arbetet för jämställdhet ska ge resultat?
Att komma bort från
projekt och externa satsningar! Visst kan extra
medel vara en igångsättare och möjliggörare,
men då måste det nästan
vara ett krav på att det
därefter ska införas i
ordinarie verksamhet
och att det sedan finns
en tjänst som arbetar
med frågorna. Även om
arbetet ska integreras behöver det finnas särskilt
ansvariga för att det ska
bli genomfört. Det är
inte säkert att det krävs
egna kunskapscentrum
överallt, det beror ju lite
på hur landstinget eller
kommunen är organiserad, men att det finns
någon som driver frågorna tror jag är väsentligt.
Den funktionen tror jag
dessutom behöver vara
placerad bortom personal,
i alla fall om arbetet ska
bli något mer än att leva
upp till diskrimineringslagen utifrån ett arbetsgivarperspektiv.
53
Kvinnokonventionen, Pekingplattformen och
jämställdhetsintegrering – hänger de ihop?
Kvinnokonventionen och Pekingplattformen har många gemensamma
nämnare med den svenska jämställdhetspolitiken och insatserna för att
möjliggöra jämställdhet. När Sveriges regering och riksdag under mitten av
1990-talet beslutade att använda jämställdhetsintegrering som strategi för
att uppnå jämställdhet var det i samklang med såväl EU som FN. Trots
ambitionen att lyfta frågor om jämställdhet hade det tidigare varit svårt att
få upp dem på dagordningarna. Den undanskymda placeringen gjorde att
viktiga beslut och insatser hamnade vid sidan av andra politiska områden
och innebörden för enskilda verksamheter var otydlig. Med jämställdhetsintegrering som politisk strategi var förhoppningen att ett samlat grepp om
olika jämställdhetsfrågor skulle underlättas. Inte bara i Sverige utan även
inom EU och FN.33
Jämställdhet är en förutsättning för att mänskliga rättigheter ska bli
verklighet för alla och därför måste:34
• alla frågor som berör individer förstås ur ett jämställdhetsperspektiv
• kvinnors och mäns villkor, hur de skiljer sig åt och är beroende av varandra,
uppmärksammas
• processer, beslut och företeelser som leder till att kvinnor och män får
olika villkor och möjligheter i livet upptäckas, förhindras och förändras
Den som läser Pekingplattformen kan inte undgå att se att jämställdhetsintegrering även här lyfts fram som en viktig strategi för jämställdhet. Det
blir dessutom tydligt att vår svenska inriktning på området ligger i linje med
handlingsplanens formuleringar och tolv fokusområden. Såväl Pekingplattformen som Kvinnokonventionen sätter ljus på centrala förändringar för att
möjliggöra jämställdhet såväl juridiskt som praktiskt. Att bara ändra ett lands
lagar räcker inte - det behövs aktiva åtgärder för att verkligen förändra.
Det övergripande målet med svensk jämställdhetspolitik är att kvinnor
och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Målet
knyter an till Kvinnokonventionen som syftar till att avskaffa alla former
av diskriminering för att möjliggöra kvinnors mänskliga fri- och rättigheter
på lika villkor som män. Kvinnokonventionen och Pekingplattformen känns
även igen i de svenska jämställdhetspolitiska delmålen:
En jämn fördelning av makt och inflytande: kvinnor och män ska ha samma
rätt och möjlighet att vara aktiva samhällsmedborgare och forma villkoren
för beslutsfattandet.
• Ekonomisk jämställdhet: kvinnor och män ska ha samma möjligheter och
villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut.
• 33. Delad makt - delat ansvar (Prop. 1993/94:147). Propositionen antogs av riksdagen 1994
34. H. Glans & B. Rother (2011)
54
och
män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjlighet att ge och få
omsorg på lika villkor.
• Mäns våld mot kvinnor ska upphöra: kvinnor och män, flickor och pojkar,
ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet.
• En jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet: kvinnor
Trots parallellerna mellan svensk jämställdhetspolitik, Kvinnokonventionen och Pekingplattformen är det svårt att säga vilken betydelse som de
internationella dokumenten har haft för den nationella utvecklingen på
jämställdhetsområdet. Forskning om sambanden saknas.35 Det är sällsynt
att det hänvisas till Pekingplattformen, Kvinnokonventionen eller mänskliga rättigheter mer än i en bisats när regeringens beslut om jämställdhetsintegrering förs på tal. Mikael Gustafsson menar att det är ett problem att
sambanden inte synliggörs: Jag har aldrig hört regeringen säga att de arbetar
utifrån Kvinnokonventionen eller ens nämna något om konventionen. Min åsikt
är att Sverige är väldigt passivt när det gäller arbete med mänskliga rättigheter generellt. Om man tittar historiskt så har Sverige som land haft rätt hög svansföring
och drivit många frågor i FN. Idag sitter vi ofta och väntar på att andra ska göra
eller säga något.
Att jämställdhetsintegrering och mänskliga rättigheter inte sammanlänkas
hänger bland annat samman med att svensk jämställdhetspolitik av tradition
har haft ett nationellt fokus och inriktats främst på arbetsmarknaden och
arbetsrättsliga frågor. Det har även att göra med en bristande kunskap om
hur internationellt arbetet för jämställdhet påverkar det svenska. En tillbakablick visar att när Sverige 1980 ratificerade Kvinnokonventionen så trädde
också vår första lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet
i kraft.36 Regeringen ansåg då att svensk rätt redan överenstämde väl med
Kvinnokonventionen och att förändring av lagstiftningen därför var onödig.37
Den nya diskrimineringslagen från 2009 innebar inte någon omvärdering av
den här synen, trots att formuleringarna om jämställdhet förändrats. Kopplingen mellan svensk jämställdhetspolitik och mänskliga rättigheter är fortsatt svag.38
Internationella rättighetsdokument frånvarande regionalt och lokalt
Mikael Spång har som forskare vid Malmö Högskola ägnat mycket tid åt hur
svenska kommuner förhåller sig till mänskliga rättigheter. Hans studier visar
att kommunerna knappt refererar till internationella rättighetsdokument när
utgångspunkterna för verksamheterna beskrivs. Det samma gäller för jämställdhetsarbetet till vilket Kvinnokonventionen sällan knyts. Vid satsningar
på kvinnofrid och hot och våld i nära relationer dyker dock referenser till
rättighetsdokument ofta upp. Mikael Spång menar att Kvinnokonventionens
35. A. Norlin (2011)
36. 1977 lägger Kvinnokommissionen fram ett utkast till Kvinnokonventionen inför FN:s
generalförsamling. 18:e december 1979 antar generalförsamlingen konventionen som
därefter träder i kraft 1980. 1979 skrivs Sveriges första jämställdhetslag, Lag (1979:1118)
om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet. Lagen träder i kraft 1:e januari 1980.
37. Regeringen hade givetvis följt beredningsarbetet med Kvinnokonventionen. Jämställdhetslagen baserades delvis på Kvinnokonventionen, delvis på nordiskt lagberedningssamarbete
(Scheinin/ Grimheden 2008).
38. A. Norlin (2011)
Frågor till
Lena Sturk,
jämställdhetsstrateg och
personalstrateg i Piteå
kommun
Möter arbete med jämställdhet reaktioner i
Piteå Kommun?
Jag möter mest medarbetare i mitt arbete med
jämställdhet och reaktionerna är väldigt blandade; allt från ”äntligen”
till ”vi arbetar ju med
individers behov och inte
med kön.” Ibland rör
det sig även om direkt
motstånd i form av uttryck som att det är inte
relevant för oss och att vi
har gjort det här redan.
Vilka möjligheter tycker du att ni har för att
kunna implementera
Kvinnokonventionen?
Konventioner är bra
övergripande dokument
och Kvinnokonventionen
i synnerhet är ju konkret.
Det svåra med att arbeta
med konventioner i till
exempel vår kommun är
ju att allt som ligger utanför styrsystemet inte är
lika relevant och aktuellt
som det som finns inom.
För att kunna arbeta
med Kvinnokonventionen måste den vara en
del av systemet och följas
upp där, annars blir det
en hyllvärmare.
55
Här finns kunskap om
och stöd för jämställdhetsintegrering:
Sveriges kommuner
och Landstings (SKL)
Program för Hållbar
jämställdhet har sedan
2008 haft stor betydelse
för finansiering av och
kunskapsspridning om
jämställdhetsintegrering.
www.skl.se
Jämställ.nu är ett
samarbete mellan Tema
Likabehandling, Nationella Sekretariatet för
Genusforskning, SKL och
Vinnova. Webbportalen
är en kunskapsbas som
bland annat ger verktyg
för jämställdhetsintegrering.
www.jamstall.nu
Länsstyrelsernas
gemensamma satsning
ESF Jämt har satt fokus
på kravet att jämställdhetsintegrera ESF-finansierade projekt. Genom
stöd och verktyg har ESF
Jämt bidragit till att
offentliga organisationer
arbetat med strategin.
www.esf.se/jamt
forts...
56
och andra internationella rättighetsdokuments frånvaro i jämställdhetsarbetet
möjligen beror på att jämställdhetsområdet under lång tid har haft en nationell
prägel i Sverige. Men även på att det upplevs som oklart hur kommunernas
skyldigheter berör individers rättigheter. Den otydliga regionala och lokala
betydelsen och vilket ansvar rättighetskonventionerna medför försätter tjänstemännen i en oklar sits. Hans Ytterberg är inne på samma spår och säger att:
… även om man inte behöver sätta etikett på allt som görs, så är det svårt att veta
om man lever upp till kraven om man inte kan relatera till sina skyldigheter. Det
är viktigt att veta vad åtagandena i konventionerna innebär för att kunna ha ett
systematiskt förhållningssätt och göra tydliga prioriteringar i vad som ska göras.
Mänskliga rättigheter blir synliga inom specifika områden, verksamheter
och perspektiv inom kommunerna - främst gällande barn och unga. Men de
fungerar inte, konstaterar Mikael Spång, som ram för att länka samman olika
policys och åtgärder.39
Stöd för regional och lokal implementering av Kvinnokonventionen
Kommuner och landsting är centrala för förverkligandet av mänskliga rättigheter, inte minst regeringens uttalande om implementeringen
av Kvinnokonventionen gör detta tydligt.40 Samtidigt anser många kommun- och landstingsföreträdare att staten inte har tillfört tillräckliga resurser
för att det ska vara möjligt att axla ansvaret.41 Genom våra intervjuer med
experter både stärks och motsägs den synen; en del understryker att det redan
finns möjligheter att implementera Kvinnokonventionen regionalt och lokalt.
Det behövs förvisso kunskap om ansvaret, vilja och politiska beslut för
att komma vidare – men det är något som kommuner och landsting, om de
såg och tog sitt ansvar, skulle kunna lyckas med idag. Andra menar att det
behövs tydligare riktlinjer och stöd för att kommuner och landsting alls ska
upptäcka vilket ansvar de har. Gudrun Schyman är kommunpolitiker för
Feministiskt initiativ i Simrishamn. Hon menar att regeringen, när de lägger
ansvar på kommuner och landsting, också måste se till att det finns tillräcklig
kunskap för att det ska kunna efterlevas. Det finns dessutom ett stort politiskt
ansvar att bräcka myten om att vi redan har kommit så långt i Sverige när det
gäller kvinnors mänskliga rättigheter och jämställdhet. Det har vi inte. Det är
viktigt att använda ett språk som är tydligare, att lyfta att det handlar om att
arbeta mot diskriminering och för kvinnors mänskliga rättigheter. Målet är jämställdhet och vi behöver ta bort de hinder som finns för att nå dit.
Även Gunvor Ngarambe hänvisar till regeringen när hon resonerar om
kommuners och landstings möjligheter att leva upp till Kvinnokonventionen.
Hon upplever att kunskapen om konventionen så smått har ökat och att det
finns ett intresse bland tjänstemän att lära mer. Men jag tror dessvärre inte att
man använder sig av konventionen särskilt mycket. Det finns enstaka som gör
det, men i allmänhet brister det. Det är framförallt ett resultat av att regeringens
ansvar inte är känt och att de inte tar sitt uppdrag på allvar.
39. M. Spång (2010)
40. Frågor till regeringen om inriktningen för arbetet med implementeringen av Kvinnokonventionen. Se bilaga 2 för att läsa regeringens uttalande i helhet.
41. M. Spång (2010)
Regeringens uttalande till den här rapporten visar att den regionala implementeringen av Kvinnokonventionen bygger på att ett jämställdhetsperspektiv
integreras i all verksamhet som bedrivs av statliga myndigheter, kommuner
och landsting. Det är alltså jämställdhetsintegrering som hamnar i fokus för
stödåtgärderna i regeringens plattform med insatser. Plattformen riktas till
såväl central som regional och lokal nivå och innehåller:
• Ett utvecklingsprogram för myndigheter liksom stöd till jämställdhetsintegrering på regional nivå, samt kvalitetssäkring av utvecklingen av
jämställdhetsintegrering i kommuner och landsting. Detta sker genom
fortsatt stöd till Sveriges Kommuner och Landstings program Hållbar
Jämställdhet som stödjer jämställdhetsintegrering av verksamheter i
kommuner, landsting, regionala- och kommunala självstyrelseorgan.
• Plattformen för jämställdhetsintegrering innehåller även fortsatta insatser
för att samla och sprida erfarenheter och kunskap om praktiskt arbete
med jämställdhetsintegrering.
Regeringen hänvisar även till Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige och deras slutbetänkande Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter
(SOU 2010:70). Regeringen skriver: I betänkandet lämnar delegationen en
rad förslag, bl.a. föreslås en nationell institution för de mänskliga rättigheterna
samt att kommunernas och landstingens ansvar för de mänskliga rättigheterna
förtydligas i vissa lagar och styrdokument. Vidare föreslås utbildningsinsatser för
statsanställda samt för anställda och förtroendevalda inom kommuner och landsting. Betänkandet har remissbehandlats och utredningens förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Frågor om kommunernas och landstingens roll
i arbetet för mänskliga rättigheter har även behandlats i utvärderingen av den
andra nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter (SOU 2011:29).42
Ytterligare verktyg har
utarbetats genom JämStöds utredningar om
behov av jämställdhetsintegrering i staten.
I samband med slutbetänkandet ”Stöd för
framtiden - om förutsättningar för jämställdhetsintegreringar”, gav de ut
en metod- och idébok för
chefer och strateger.
www.regeringen.se
Se även JÄMI:s program
för jämställdhetsintegrering i staten.
www.jamiprogram.se
För kommuner och landsting innebär insatserna i dagsläget med andra
ord främst stöd för jämställdhetsintegrering. Civilsamhällets organisationer
är centrala för opinionsbildning och lobbyverksamhet i syfte att uppmärksamma Kvinnokonventionen och kvinnors mänskliga rättigheter. De är viktiga
för att utöva påtryckning på såväl politiker som offentliga verksamheter och
kräva att rättigheterna säkras. Många av de frågor som de internationella
jämställdhetsdokumenten belyser återfinns i det arbete som drivs inom
flertalet frivilligorganisationer. För dem, oavsett verksamhetstillhörighet,
som söker kunskap om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen finns
det därför en viktig källa att ösa ur här. Kvinnokommittén är dessutom tydlig
med hur viktig civilsamhällets granskningar av regeringens och berörda
verksamheters förhållningssätt till Kvinnokonventionen är. I Sverige finns
organisationer som exempelvis UN Women Sverige, Fredrika Bremer förbundet,
CEDAW-nätverket och Sveriges Kvinnolobby, vars arbete och kunskap kan ge
värdefulla tillskott även för verksamheterna inom kommuner och landsting.
42. Regeringen hänvisar även till det kommande svaret på FN:s Kvinnokommittés granskning, som ska vara färdig senast i september 2014. För uttalandet i dess helhet, se bilaga 2.
57
Samtal med Mikael Spång
Jämställdhetsarbetet i Sverige har ett tydligt nationellt perspektiv
och är sällan konventionsrelaterat
Foto: Privat
Mikael Spång är docent
i statsvetenskap och verksam vid institutionen för
Globala politiska studier
vid Malmö högskola. Han
genomförde på uppdrag av
Delegationen för mänskliga
rättigheter i Sverige studien
”Kommunernas ansvar för
att förverkliga mänskliga
rättigheter – en kartläggning av 16 kommuner i
Sverige” (2010).
På vilket sätt arbetade kommunerna med Kvinnokonventionen?
Kvinnokonventionen var knappast något särskilt vanligt instrument. Det var mest när
vissa av kommunerna formulerade särskilda policys som de hänvisade till FN och Kvinnokonventionen. Framförallt i samband med arbete mot våld i nära relationer. Men jag
upplevde aldrig att kommunerna gjorde explicita referenser till konventionen, beskrev
hur de arbetade med eller använde sig av den i olika sammanhang. Ingen av kommunerna arbetade med mänskliga rättigheter som ett ramverk för kommunens verksamhet,
även om det finns de som refererade till mänskliga rättigheter i centrala styrdokument.
Jämställdhetsarbetet som bedrivs i Sverige har ett tydligt nationellt perspektiv och är
sällan konventionsrelaterat. Man anser att den typen av fokus redan är inarbetat och att
ett explicit fokus inte skulle göra någon större skillnad.
Hur tog det sig uttryck?
Kommunerna arbetade inte med mänskliga rättigheter som ett instrument när de till
exempel skulle utforma policys, utvärdera dem eller diskutera organisatoriska frågor. På
sin höjd fanns begreppet med i olika styrdokument där det vanligtvis formulerades
i övergripande termer som ”allas lika värde”, ”lika rättigheter” och likande. Då glider
mänskliga rättigheter dessutom över till att handla om en allmän värdegrund om
demokrati och jämlikhet. Det upplever de flesta som en självklar utgångspunkt som de
tror att de är bra på. Men när det gällde Barnkonventionen hade man i flera kommuner
tagit konventionen, analyserat vad den innehöll och vilka delar som var intressanta
att arbeta särskilt med ur kommunens perspektiv. Den fick en konkret betydelse för
arbetets resultat.
Hur skulle kommunerna kunna arbeta med Kvinnokonventionen?
Som de arbetar med Barnkonventionen kan även de arbeta med mänskliga rättigheter
generellt. Det vill säga utgå från ett rättighetsperspektiv när de utformar policys och tar
beslut. Ett annat sätt är att utvärdera och följa upp det mänskliga rättighetsarbete som
bedrivs med hjälp av olika nyckeltal och indikatorer. Ett tredje område är att arbeta för
medborgarnas ökade delaktighet och deltagande i samhällsprocesser.
Har kommunerna något stöd de kan ta del av?
Staten är inte särskilt proaktiv när det gäller stödåtgärder. Behöver kommunerna stöd
får de söka det själva. Men det finns stöd och inspiration att hämta från bland annat SKL
och vissa regioner, till exempel Västra Götalandsregionen, som arbetar med mänskliga
rättigheter i sin regionala organisation.
58
Samtal med Marie Trollvik
En framgångsfaktor vore om vi kan föra ihop Kvinnokonventionen
med implementeringen av CEMR-deklarationen
Hur märks Kvinnokonventionen i ert arbete?
Kvinnokonventionen är ett dokument som omnämns och finns med i bakgrundsmaterialet till det arbete som bedrivs. Den är en del, men citeras inte och lyfts inte fram
specifikt. Vi har valt att underteckna och arbeta med CEMR-deklarationen istället. Jag
tycker att den täcker upp och konkretiserar innehållet i Kvinnokonventionen.
Märker du om regeringen erbjuder redskap för att implementera Kvinnokonventionen?
Jag har inte sett deras arbete med konventionen, men det är möjligt att det finns. Om
regeringen ska driva kampanjer gällande Kvinnokonventionen är det viktigt att få
reda på hur de tänker sig att arbetet ska se ut. En framgångsfaktor vore om vi kan föra
ihop det arbetet med implementeringen av CEMR-deklarationen. CEMR är i mångt en
vidareutveckling av arbetet med Kvinnokonventionen på lokal och regional nivå och
det vore en win-win situation att föra samman arbetet.
Hur tror du att ett arbete med Kvinnokonventionen hade mottagits idag?
Jag tror inte att det i Sverige hade setts som lika positivt i dag som då konventionen
togs. Idag har vi rört oss från ett fokus på kvinnofrågor till att se att jämställdhet som
en fråga för både kvinnor och män. Om fokus hamnar enbart på Kvinnokonventionen
kan män komma att känna sig ifrågasatta. Att fokusera bara kvinnors rättigheter döljer
att även män kan riskera att hamna i utanförskap. Även om det fortfarande är så att det
är kvinnor som missgynnas mest av ojämställdheten finns en rad områden där män
är förlorare. Det är viktigt att fortsätta arbete med jämställdhet som inkluderar både
kvinnor och män. Det här är i mångt en kommunikationsfråga. Det är ingen tvekan
om att vi lever i en könsmaktsordning, det finns väldigt mycket att vinna på att ändra
på det både för den enskilde och för samhället i stort
Foto: Sveriges kommuner och
landsting (SKL)
Marie Trollvik är chef för
SKL:s Program för Hållbar
Jämställdhet. Satsningen
har beviljats 245 miljoner
kronor av regeringen för
att stödja jämställdhetsintegrering i kommuner,
landsting och regioner
fram till 2013. I centrum
står möjligheterna för de
berörda aktörerna att på
ett målinriktat, uthålligt
och kunskapsbaserat sätt
jämställdhetsintegrera sina
verksamheter så att de kan
garantera likvärdig och bra
service för kvinnor, män,
flickor och pojkar.
Vilka är utmaningarna för att kunna lyfta frågor om jämställdhet inom kommuner
och landsting?
Att få beslutsfattare att se att det här är en viktig fråga i de övriga utmaningar som
verksamheterna står inför. De behöver se att arbetet med jämställdhet är ett sätt att lösa
problem. Idag är det för mycket ett sidospår. Kommuner är hårt reglerade på många
sätt och långsiktiga frågor om jämställdet får stryka på foten när dagsaktuella uppgifter
dyker upp. Vi vill kunna visa även de ekonomiska incitamenten och hur jämställdhet
bidrar till ökad kvalitet.
Hur skulle arbetet med Kvinnokonventionen kunna se ut?
Jag tror på samverkan och på att kombinera det med CEMR-arbetet. Genom att visa vad
som gjorts tidigare och knyta olika satsningar samman skapas också delaktighet. Det är
betydligt svårare om arbetet med att implementera Kvinnokonventionen presenteras
som något helt nytt.
59
Hur implementerar kommuner och landsting
Kvinnokonventionen? Kopplas den till arbete
för jämställdhet?
Att undersöka relationen mellan Kvinnokonventionen, Pekingplattformen och kommuners och landstings arbete för jämställdhet är intressant
av flera skäl. Dels för att få en bild av hur svenska nationella, regionala och
lokala insatser förstås i ljuset av internationella mål och åtgärder för
jämställdhet. Dels för att ta reda på om jämställdhetsarbete kopplas till
kvinnors rättigheter. Men i förlängningen även för att lära mer om hur
Kvinnokonventionen och kvinnors mänskliga rättigheter kan säkras lokalt
och regionalt. Det har inte varit möjligt att kartlägga om eller hur kommuner
och landsting praktiskt arbetar med Kvinnokonventionen. Däremot har vi
med hjälp av enkäten och de fördjupande frågorna till utvalda respondenter
kunnat ställa övergripande frågor om implementering. Enkätsvaren har
utvecklats och stärkts genom våra intervjuer med experter. Givetvis ger detta
inte någon heltäckande beskrivning. Resultatet bygger på respondenternas
uppfattning om arbetet och svaren är på inget sätt ett kvitto på exakt vad
som görs. Fler studier krävs för att fördjupa den kunskapen. Vad undersökningen dock visar är att implementeringen av Kvinnokonventionen långt
ifrån uppfattas som självklar. Den är knappt ens en punkt på jämställdhetsarbetets dagordning.
Utöver att lära mer om hur implementeringen sker, undrade vi om
respondenterna ansåg att det finns behov av utbildning och stöd för att lyfta
de internationella jämställdhetsdokumenten. Vi har även frågat om fokus
på Kvinnokonventionen och Pekingplattformen uppfattas som positivt och
mervärdeskapande för organisationerna.
Från policynivå till aktivt arbete – Kvinnokonventionen anses inte ge
uppenbart mervärde
Genom såväl enkäten som intervjuerna bekräftas att Kvinnokonventionen
måste hamna inom ramarna för verksamheternas styrdokument för att
påverka jämställdhetsarbetet. En del enkätrespondenter uttrycker att Kvinnokonventionen inte har gjort avtryck i styrdokumenten. Andra menar att den
är osynlig eftersom den är omformulerad för att passa verksamheterna. En av
enkätrespondenterna skriver: I våra styrdokument har vi brutit ner frågan om
mänskliga rättigheter, kvinnors rätt med flera konventioner och översatt dessa i
verksamhetsmål. De som arbetar med inriktning och mål behöver känna till mer
på djupet men för organisationen i stort räcker det med att relatera till det som
är uttalat.
Att besvara frågor om implementering upplevdes av många som svårt
eftersom det saknades en tydlig kedja mellan konventionen, Pekingplattformen
och verksamhetens uppdrag. Min organisation jobbar inte direkt med dem men
60
mycket av våra styrdokument (jämställdhetsplan, lönepolicy, rekryteringsriktlinjer,
värdegrund och liknande)grundar sig på eller har bäring från konventionerna,
stod att läsa i ett enkätsvar. Ytterligare enkätsvar underströk uppfattningen
om att Kvinnokonventionen och Pekingplattformen spelar mindre roll som
enskilda dokument. En respondent menade att detta beror på att arbetet:
… med jämställdhetsintegrering per definition innebär att man operationaliserar mål och sammansmälter internationella och nationella policys. Därför spelar det ena eller andra dokumentet mindre roll - vi är inne på att göra verkstad
av de grundläggande intentionerna. Därför blir era frågor lite konstiga.
Vi bad enkätens respondenter att ange om och i så fall vilka av FN:s
nio kärnkonventioner som omnämns i styrdokumenten. Barnkonventionen
hamnar i topp (54 procent), åtföljd av Kvinnokonventionen (23 procent)
och Konventionen om skydd av personer med funktionsnedsättning (22
procent). Flest enkätrespondenter från landstingen svarar att någon eller
några av konventionerna omnämns i deras styrdokument. Kvinnokonventionen uppges av 31 procent av landstingens enkätrespondenter som omnämnda
i styrdokumenten, jämfört med 24 procent från kommunerna. En tredjedel
svarar att de inte vet om några konventioner omnämns.
Sätter Kvinnokonventionen spår i organisationernas jämställdhetsplaner?
För att närma oss Kvinnokonventionens närvaro i jämställdhetsarbetet frågade
vi tjänstemännen från både kommunerna och landstingen om det fanns en
jämställdhetsplan eller handlingsplan för lika rättigheter och möjligheter, och
om de kände till huruvida den refererade till Kvinnokonventionen. En
majoritet av enkätrespondenterna svarar att det finns en jämställdhetsplan (92 procent) och 14 procent av dessa menar att den även omnämner
Kvinnokonventionen.43
Kvinnokonventionen och övriga rättighetskonventioner anses bidra med
viktiga principer som, även om de inte omnämns, genomsyrar styrdokumenten.
Flera enkätrespondenter poängterar att även om Kvinnokonventionen inte är
känd eller omnämnd i styrdokumenten så förhåller sig organisationerna till
innehållet ändå. Inte minst genom att det förutsätts att den svenska lagstiftningen redan säkrar mänskliga rättigheter och statens åtagande för Kvinnokonventionen. En enkätrespondent skriver: Jag förstår att ni är ute efter att
belysa konventionerna, men vi har ett utmärkt nationellt regelverk och lagstiftning
som tar avstamp i internationella konventioner och har ett tydligt mänskliga
rättigheters-perspektiv. Därför ser inte jag någon anledning till att vi skulle
behöva fokusera på konventionerna. Vi har ett mycket aktivt jämställdhets- och
mångfaldsarbete redan som det är.
Enkätfrågorna om hur Kvinnokonventionen och Pekingplattformen
påverkar arbetet med jämställdhet tycks motsägelsefulla för en del enkätrespondenter. Fritextsvaren rymmer flera kommentarer om att jämställdhetsarbetet, oavsett det rör sig om jämställdhetsintegrering, undertecknande av CEMR-deklarationen eller andra åtgärder, också innebär att
Kvinnokonventionen implementeras. De som uttrycker osäkerhet om
detta är fallet nämner också att de inte känner till innehållet i Kvinnokonventionen och Pekingplattformen eller hur det påverkar kommunen
43. Något fler tjänstemän från landstingen känner till att Kvinnokonventionen omnämns
i jämställdhetsplanen (17 procent) än de från kommunerna (13 procent). Inga män, verksamma som tjänstemän inom landstingen, känner till om konventionen omnämns.
Frågor till
Per-Åke Andersson,
Ordf. i Demokratiberedningen Finspångs
kommun
Hur arbetar du med
jämställdhet?
Demokratiberedningen
har ansvar för allt jämställdhetsarbete utöver
det som är lagstiftat i
kravet på jämställdhetsplan. Bland annat har
vi utbildat politiker i
jämställdhet och via SKL
antagit erbjudandet om
utbildning i jämställdhetsintegrering för den
politiska och administrativa ledningen i kommunen. Det är dock svårt
att få ett stöd för arbetet.
Exempelvis har resultaten
av de undersökningar som
vi genomfört i verksamheten negligerats helt. En
tillräcklig politisk vilja
saknas i alla läger.
Vad är viktigt för att
arbetet för jämställdhet
ska ge resultat?
Det behöver komma
högre upp på agendan.
Jag tror att vårt initiativ
med jämställdhetsintegrering på sikt kommer
att förbättra situationen i
kommunen. Men vi behöver göra jämställdhetsanalyser i alla verksamheter.
Vi behöver inspirera till
mansgrupper och ifrågasättande av maskulinitet.
Även lagstiftningen skulle
behöva skärpas för att
göra det möjligt att rättsligt driva frågorna.
61
eller landstinget; ... Men kommunen arbetar aktivt i jämställdhetsfrågorna
för både kvinnor och män. Likaså i politiken verkar man för att man skall ha
lika rättigheter oavsett kön. Man arbetar också med stöd till människor som
är våldsutsatta och förtryckta. Vid en kort titt på konventionen så tror jag att
det lokalt arbetas med frågorna fastän vi inte vet att det finns en konvention.
Det kan finnas en poäng i att detta påpekas och att vi funderar på om det görs
tillräckligt, skriver en enkätrespondent.
När enkätrespondenterna anger vilka rättighetskonventioner som de anser att organisationerna arbetar med känns mönstret igen från tidigare frågor: Kvinnokonventionen hamnar på andra plats (41 procent) efter Barnkonventionen (63 procent) och före Konventionen om skydd av personer
med funktionsnedsättning (38 procent). Vad arbetet innebär framgår inte
av svaren, vilket gör att respondenterna lär ha en skiftande uppfattning om
detta. Det är dock intressant att konstatera att det främst är kvinnor inom
landstingen (58 procent) som anger att de eller deras organisation arbetar
med Kvinnokonventionen. Att jämföra med män inom landstingen som i
lägst utsträckning ansåg att så var fallet (25 procent). En fjärdedel av samtliga
respondenter svarar att de inte vet om deras organisation eller övriga förtroendevalda arbetar med några konventioner medan en tiondel svarar att de
inte arbetar med någon av dem.44
Under våra många samtal med experter har behovet av stöd för att implementera Kvinnokonventionen dykt upp. Även regeringen besvarade i sitt
uttalande hur de, genom vad de benämner som en plattform med insatser
för jämställdhetsintegrering, tar sig an uppgiften att stödja kommuner och
landsting för att Sveriges åtagande för konventionen ska kunna följas.45
Upplever enkätens respondenter att de har tillgång till stöd gällande
Kvinnokonventionen och Pekingplattformen? En fjärdedel av respondenterna svarar att de har någon som de kan vända sig till för stöd i arbetet.
Den resterande delen svarar antingen att de inte vet eller inte anser att det finns
möjlighet till stöd. Minst möjlighet till stöd upplever kvinnor, verksamma
som tjänstemän inom kommuner (14 procent). De som i högst utsträckning
svarar att det finns stödmöjligheter är män som är politiker inom landstingen
(67 procent).
Tjänstemännen fick även ange om deras organisationer samverkar
externt i frågor som berör Kvinnokonventionen och Pekingplattformen.
Fyra femtedelar svarar antingen att de inte vet eller att de inte samverkar
med någon extern organisation. Av den femtedel som anser att samverkan förekommer är det främst Sveriges Kommuner och Landsting (SKL),
länsstyrelserna och andra kommuner som omnämns. Ett fåtal lyfter fram
organisationer såsom UN Women Sverige, Sveriges Kvinnolobby och lokala kvinnojourer som samverkansparter. Fler tjänstemän inom landstingen
62
44. 28 procent av dessa kom från kommunerna och 18 procent från landstingen.
45. Regeringen hänvisar i sitt uttalande, likt vi beskrivit tidigare, till att stödet för implementering av Kvinnokonventionen inom kommuner och landsting ges genom ett utvecklingsprogram för myndigheter och stöd för jämställdhetsintegrering på regional och lokal nivå,
samt kvalitetssäkring av utvecklingen av jämställdhetsintegrering i kommuner och landsting.
Detta sker genom fortsatt stöd till Sveriges Kommuner och Landstings program Hållbar
Jämställdhet som stödjer jämställdhetsintegrering av verksamheter i kommuner, landsting,
regionala- och kommunala självstyrelseorgan. Plattformen för jämställdhetsintegrering innehåller även fortsatta insatser för att samla och sprida erfarenheter och kunskap om praktiskt
arbete med jämställdhetsintegrering. Se Bilaga 2 för regeringsuttalandet i dess helhet.
samverkar med andra gällande Kvinnokonventionen (27 jämfört med 15
procent inom kommunerna). När det gäller samverkan kring Pekingplattformen är antalet som svarar att det förekommer lägre (4 procent). Även i
detta fall är det fler landsting än kommuner som svarar jakande (15 jämfört
med 3 procent). Organisationerna som omnämns är de samma som gällande
Kvinnokonventionen.
Kopplas Kvinnokonventionen till arbete med jämställdhet?
Undersökningen visar att förhållandet mellan Kvinnokonventionen, Pekingplattformen och regionalt och lokalt arbete för jämställdhet inte är helt enkel.
Det dras inga självklara paralleller även om de internationella åtagandena för
mänskliga rättigheter överlag anses viktiga. En majoritet av de enkätrespondenter som arbetar med jämställdhet menar att diskrimineringslagen och de svenska jämställdhetspolitiska målen har relevans för deras uppdrag (88 respektive
81 procent). Betydligt färre att Kvinnokonventionen och Pekingplattformen
har relevans (44 respektive 16 procent).
Resultatet är intressant att jämföra med enkätrespondentgruppen som
arbetar med mänskliga rättigheter inom kommuner eller landsting. Här
skattas betydelsen av Kvinnokonventionen och Pekingplattformen högre. 58
procent anser att konventionen påverkar arbetet och 24 procent att Pekingplattformen gör det. Inom den här respondentgruppen är det dock inga män
från landstingen som anser att Pekingplattformen har betydelse för arbetet
med mänskliga rättigheter, till skillnad från hälften av kvinnorna som arbetar
med mänskliga rättigheter inom landstingen. Även bland dem som arbetar
med hot och våld i nära relationer rankas betydelsen av såväl Kvinnokonventionen som Pekingplattformen högre än bland dem som har ett jämställdhetsuppdrag. 55 procent menar att Kvinnokonventionen har betydelse, 22
procent att Pekingplattformen har det.
Skillnaderna mellan kvinnor, män, tjänstemän och politiker som arbetar
med hot och våld i nära relationer eller med ett specifikt jämställdhetsuppdrag är marginella. Tendensen är dock att respondenter från landstingen i
något högre utsträckning än de från kommunerna tillskriver Kvinnokonventionen och Pekingplattformen betydelse.
Genom svaren återkommer synen på jämställdhetsarbete som kopplat till
arbetsmarknaden i mycket högre utsträckning än till kvinnors mänskliga
rättigheter. Sifforna säger även en del om hur okänd framförallt Pekingplattformen tycks vara bland dem som arbetar med jämställdhet.
Uppfattar respondenterna att ett eventuellt arbete med Kvinnokonventionen skulle ge organisationerna ett mervärde? Samtliga enkätrespondenter
fick ange om de ansåg att arbete med jämställdhet, mänskliga rättigheter eller
Kvinnokonventionen skulle tillföra mervärde eller innebära en belastning för
organisationerna. Svaren visar att framförallt jämställdhetsarbete, inom både
kommuner och landsting, uppfattas bidra positivt till organisationen, följt
av arbete för mänskliga rättigheter. Kvinnokonventionen anses något mindre
angelägen att arbeta med. Ett litet fåtal menar snarare att det vore belastande
för organisationen. Framförallt är det kvinnor som ställer sig positiva till
63
aktiva insatser, oavsett om frågan gällde arbete med jämställdhet, mänskliga
rättigheter eller Kvinnokonventionen.
Svaren ger sammantagna en bild av att det å ena sidan finns en uppfattning
om att man i viss mån arbetar med Kvinnokonventionen och Pekingplattformen.
Å andra sidan att betydelsen av de internationella jämställdhetsdokumenten
för organisationerna eller ett pågående jämställdhetsarbete är otydligt. Enkätrespondenter med arbetsuppgifter kring mänskliga rättigheter (bland dessa
framförallt kvinnor, anställda som tjänstemän inom landstingen) uppfattar
relevansen av Kvinnokonventionen och Pekingplattformen som störst.
Det tycks som att kunskap om mänskliga rättigheter eller hot och våld i
nära relationer ger större kännedom även om Kvinnokonventionen och
Pekingplattformen. Arbete med jämställdhet har dock inte samma tydliga
förankring i internationella åtaganden för kvinnors mänskliga rättigheter.
Det märks inte minst i kännedomen om huruvida jämställdhetsplanerna omnämner Kvinnokonventionen eller Pekingplattformen. Svaren visar att detta
tycks ske i förhållandevis låg utsträckning. Uppfattningen om det något lägre
mervärde som arbete med Kvinnokonventionen förmodas ge, jämfört med
mervärdet i att satsa på jämställdhet, antyder att jämställdhetsarbetet inte har
en given förankring i ett rättighetsperspektiv. Det ses snarare som ännu ett
spår att ta hänsyn till. Att arbetsbelastningen många gånger är hög gör att
satsningar som saknar en direkt koppling till verksamheten tappar relevans.
En av enkätrespondenterna uttrycker att: Jämställdhetsfrågorna är oerhört viktiga, men måste betraktas som en kvalitetsfråga i vården. Att blanda in teorier och
policydokument som inte direkt berör vården skulle ge ett stort energitapp och leda
till en stor backlash. Det sista vi behöver vore att tvinga in vår stressade och högt
upptagna personal på utbildningar som inte direkt berör dem.
64
Diskussion:
Implementering av Kvinnokonventionen –
ingen självklarhet
När kvinnokonventionen anses påverka jämställdhetsinsatserna inom
kommuner och landsting är det främst som ett bakgrundsdokument som
bidrar med viktiga principer för jämställdhetsarbetets inriktningar. I vår
undersökning är det ytterst få enkätrespondenter som uppger att de konkret
arbetar i enlighet med konventionens artiklar. Att så inte sker, skulle man
kunna hävda, är inte särskilt märkligt. Detta då kopplingarna till nationell
lagstiftning på området och de jämställdhetspolitiska målen kunskapsmässigt
och praktiskt ligger närmre till hands för kommunernas och landstingens
verksamheter och täcker in delar av Kvinnokonventionen. Kvinnokonventionens artikel elva kräver exempelvis rätt till lika lön för lika arbete, men
det gör ju svensk diskrimineringslagstiftning med. Artikel sexton innehåller
bland annat en anmodan om föräldrars möjligheter till föräldraledighet och
delat ansvar för barnen. Formuleringar som i allra högsta grad känns igen i
målen för svensk jämställdhetspolitik och skyddas genom diskrimineringslagen. Med andra ord arbetas det i många avseenden med innehållet i flertalet
av Kvinnokonventionens artiklar och med delar av Pekingplattformen. Det
är dock slående att insatserna mycket sällan kopplas till vare sig de internationella jämställdhetsdokumenten, statens åtaganden för dessa eller ett rättighetsperspektiv. Det här stöds inte minst i enkätundersökningens resultat som
gör tydligt att tjänstemän och politiker med ansvar att arbeta för jämställdhet
inom sina respektive verksamheter skattar kunskap om Kvinnokonventionen
och framförallt Pekingplattformen som mindre betydelsefull, än personer
med uppdrag kring mänskliga rättigheter.
Genomgående tycks alltså Kvinnokonventionen och Pekingplattformen,
om de är närvarande i kommuners och landstings verksamheter, betraktas
som bakgrundsdokument, som principer om jämställdhet vilka det i bästa fall
hänvisas till i policydokument eller jämställdhetsplaner. Att Kvinnokonventionen är ett rättsligt bindande åtagande för den svenska staten och därigenom
för kommunernas och landstingens verksamheter tycks inte ha fått genomslag
i ett tydligt förhållningssätt. Gertrud Åström menar att den bristande kunskapen om Kvinnokonventionen hos de som ansvarar för jämställdhetsinsatser
ger problem: Det gör att arbetet med jämställdhet försvagas. Att ha kunskap om
lagar och konventioner gör en stark. Att bedriva ett förändringsarbete är alltid
tufft, men utan stöd i lagstiftningen är det svårt. Utan jämställdhetsintegrering
hade inte mycket hänt. Och jämställdhetsintegrering är inskrivet i Pekingplattformen, fast det är det inte många som vet.
Enkätsvaren antyder att de internationella jämställdhetsdokumenten
inte länkas till lokalt eller regionalt arbete för jämställdhet. Men även att jämställdhet som en fråga om kvinnors mänskliga rättigheter inte uppfattas som
given. Genom enkätundersökningen och en del av våra intervjuer framträder
Frågor till
Anna SwiftJohannison,
Jämställdhetsstrateg i
Örebro läns landsting
Möter arbetet med jämställdhet reaktioner?
De flesta är väldigt positiva. Men det finns en del
äldre, manliga politiker
som inte ser att jämställdhet är en viktig fråga eller
ställer den mot ett jämlikhetsarbete. Även en del
manliga läkare uttrycker
att vård och medicin inte
har med jämställdhet
att göra. Det kan vara
svårt att få förståelse för
genusbegreppet inom
medicinen. Därför gäller
det att bygga på kunskap
och skapa allianser.
Vilka möjligheter har
ni att implementera
Kvinnokonventionen?
Principerna i Kvinnokonventionen finns i
allt vårt arbete. Men
att komma ut i vården
och prata om den vore
vansinnigt ostrategiskt.
Det skulle skapa frustration och energiförluster.
Att diskutera Kvinnokonventionen kan motiveras
för en liten grupp högt
uppsatta tjänstemän och
politiker. Sedan måste
tankarna översättas i
konkreta handlingar och
program för medicin,
omvårdnad och liknande.
65
även en osäkerhet kring hur fokus på Kvinnokonventionen och kvinnors
mänskliga rättigheter skulle inverka på arbetet med jämställdhet. Någon
uttrycker att det vore ostrategiskt att lyfta Kvinnokonventionen för andra än
möjligen högre chefer. Någon att det jämställdhetsarbete som bedrivs idag
uppfattas inkludera både kvinnor och män och att Kvinnokonventionen
och kvinnors mänskliga rättigheter i vissa fall ses som en tillbakagång. Som
del av ett arbete och en diskurs som jämställdhetsarbetet förflyttats flera steg
ifrån. Det här är intressanta synpunkter som antyder en rädsla för att riva
upp de framsteg som uppfattas ha uppnåtts inom jämställdhetsområdet.
Synpunkterna belyser även att det saknas kunskap om att Kvinnokonventionen handlar om både kvinnor och män och inte om att kvinnor ska ha
särskilda rättigheter som är förvägrade män.
Enkätrespondenternas svar förstärks genom intervjuerna med experter
och de fördjupande frågorna till utvalda enkätrespondenter. Kvinnokonventionen och Pekingplattformen framstår, oberoende av hur deras betydelse
bedöms, som frånvarande. Flertalet av dem vi talat med är kritiska till att
Kvinnokonventionen inte märks i verksamheterna, inte minst att den inte
syns tydligare i pågående arbete med jämställdhet. Det gör att förståelsen av
jämställdhet som ett sätt att säkra kvinnors mänskliga rättigheter försvåras.
Kvinnokonventionens artiklar och Pekingplattformen är handlingsinriktade
och tydliga med såväl hur olika insatser kan ske som målet med dessa. På så
vis är de också väl lämpade att använda i arbetet med jämställdhet på regional
och lokal nivå. I vår undersökning framkommer dock inga exempel på om
Kvinnokonventionen och Pekingplattformen används som redskap eller
centrala utgångspunkter för det praktiska jämställdhetsarbetet.
Sammanfattning Del 3
Kvinnokonventionen bidrar emellanåt med viktiga principer för kommunernas
och landstingens verksamheter och märks som sådana i en del policyeller handlingsplaner. Undersökningen ger emellertid inga exempel på
hur Kvinnokonventionen och Pekingplattformen används praktiskt. De
internationella jämställdhetsdokumenten tycks inte vara integrerade i
styrinstrumenten. Inte heller ger undersökningen exempel på om arbetet
för jämställdhet kvalitetssäkras ur ett rättighetsperspektiv. Emellanåt
påpekar en del enkätrespondenter att jämställdhetsarbetet tar avstamp
i Kvinnokonventionen och Pekingplattformen men hur är inte tydligt. De
enkätrespondenter som framhåller konventionen och handlingsplanen
som handlingsinriktade menar samtidigt att de inte används vid
jämställdhetsarbetet. Det är CEMR-deklarationen, de jämställdhetspolitiska
målen eller diskrimineringslagen som ger arbetet riktlinjer och
jämställdhetsintegrering är den huvudsakliga strategin. Satsningar för
jämställdhet förmodas tillföra verksamheterna större mervärde än arbete
utifrån Kvinnokonventionen. En del respondenter uttrycker en rädsla för att
fokus på kvinnors mänskliga rättigheter äventyrar de framsteg som upplevs ha
uppnåtts genom jämställdhetsarbetet. Andra framhåller istället att arbete med
Kvinnokonventionen förmodas bidra positivt till organisationen.
66
Samtal med Mikael Gustafsson
Kvinnokonventionen är radikal och utmanar på djupet rådande
strukturer
Du har nyligen utnämnts som ordförande för EU-parlamentets jämställdhetsutskott och är känd för ditt engagemang i jämställdhetsfrågor. Vad bottnar engagemanget i?
I mitt intresse för frågor om demokrati och mänskliga rättigheter. För mig är jämställdhet inte en kvinnofråga utan en fråga om mänskliga rättigheter. När jag blickar ut över
världen och ser en struktur där kvinnor konsekvent missgynnas, då vill jag ändra på den
strukturen. Det är också därför som jag är feminist.
Hur ser du på Kvinnokonventionen som redskap för att påverka de strukturerna?
Första gången jag läste Kvinnokonventionen blev jag riktigt imponerad eftersom den
är så heltäckande. Den har en enorm betydelse. I artiklarna finns en mängd saker som
talar om att kvinnor ska ha makt att vara ekonomiskt oberoende, makt att påverka sitt
äktenskap och även makt att påverka inom äktenskapet, den ger verktyg att motverka
stereotyper. Kvinnokonventionen är radikal, utmanar på djupet rådande strukturer och
uppmärksammar att kvinnor diskrimineras just på grund av att de är kvinnor. Det finns
givetvis även män som diskrimineras, men inte på grund av deras kön.
Foto: EU-parlamentet
Mikael Gustafsson är ordförande i EU-parlamentets
jämställdhetsutskott (FEMM)
och ledamot i utskottet för
den inre marknaden (IMCO).
Vad tror du det beror på att Kvinnokonventionen inte är särskilt känd i Sverige?
En av anledningarna är att det har informerats väldigt lite om den. Jämför med Barnkonventionen som blivit en tydlig politisk fråga och även fått en egen myndighet
som driver informationskampanjer. En annan anledning är att vi inte har inkorporerat
Kvinnokonventionen i vår lagstiftning. Vi har ratificerat men kan inte använda den
som ett bindande juridiskt dokument att hänvisa till i svensk domstol. Det gör att den
hela tiden ligger vid sidan av. I praktiken kan det vara så att många egentligen arbetar
med konventionens artiklar utan att veta om det. De använder inte begreppen Kvinnokonventionen och mänskliga rättigheter vilket gör att de missar kopplingen.
Vad har det för betydelse?
Det får betydelsen att de tappar helhetsperspektivet. När jag första gången fick frågan
”Hur jobbar ni med internationella åtaganden i EU”, var min första tanke, ”vaddå, internationella åtaganden?” tills det slog mig att det gör vi ju varje dag. Det gör vi ju hela
tiden! Men vi plockar ut och jobbar med vissa delar mer intensivt i perioder. Och det
är ju poängen med en konvention, att samtidigt som man tar hänsyn till alla artiklarna
periodvis kunna prioritera utvalda frågor. Det handlar om att få igång ett systematiskt
arbete med kvinnors rättigheter. Därför är det också särskilt viktigt att vara tydlig med
att det är Kvinnokonventionen som man jobbar utifrån. Annars finns det en risk att man
missar vissa artiklar och bara väljer dem som känns passande. Det kan ju bli olyckligt
på längre sikt.
67
68
Del 4.
Avslutande diskussion
Kunskap om hur det är ger möjlighet att
komma vidare
För tjänstemän i ledande positioner, liksom för förtroendevalda, kan kunskap om
och förståelse för de mänskliga rättigheterna ses som en kompetens som är nödvändig för att medborgare och medarbetare ska behandlas på ett korrekt sätt, alltsåsom en aspekt på rättsäkert och gott ledarskap.
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige (SOU2010:70)
Innovation är ett ord som utan tvekan kommer att förknippas med
2000-talets inledning. En innovation är en helt ny idé som ingen kläckt
tidigare eller en förnyad lösning på något vi redan känner till och använder.
Innovationsforskningen delar upp innovationerna i två sorter: radikala och
inkrementella. De radikala innovationerna ger en total förändring i aktiviteter
och beteenden inom en organisation. Inte sällan gör de att tidigare kunskap
minskar betydligt i värde. Inkrementella innovationer innebär istället små
förändringar som stärker och utvecklar den tidigare kunskapen.46 Att föra
upp Kvinnokonventionens och Pekingplattformens betydelse för det regionala
och lokala jämställdhetsarbetet i Sverige kräver inga omstörtande förändringar.
Det är inte ett helt nytt sätt att handla eller tänka som kommuner och
landsting ställs inför. Tvärtom. Den spännande frågeställningen när vi nu
siktar framåt är snarare hur de internationella jämställdhetsdokumenten
kan stärka kunskapen om och arbetet med jämställdhet, hur de kan utveckla
ett förhållningssätt till jämställdhet som genomsyras av ett rättighetstänk.
Gertrud Åström menar att det är viktigt att: … inte förstöra det vi uppnått
utan istället förbättra det vi inte lyckats med. Vi behöver analysera vad Kvinnokonventionen betyder. Vad kan den hjälpa oss att få syn på och åtgärda? Kvinnokonventionen borde användas för att lagstifta och inte lyftas fram som en parallell
ordning. Grunden för att lyfta och implementera Kvinnokonventionen finns
redan i det jämställdhetsarbete som bedrivs på många håll. Men vi måste
fortsätta byggandet och till detta behövs kunskap om hur det ser ut idag och
vad vi önskar istället.
En sak är dock viktig att påminna om innan vi ivrigt drar vidare: att göra
slut på ojämställdhet och ställa krav på kvinnors mänskliga rättigheter stöter
emellanåt på motstånd. Det tar sig varierande uttryck i olika sakfrågor och
46. Wikipedia, http://sv.wikipedia.org/wiki/Innovation
Foto tv.
Kamila P. Schneltser
69
sammanhang - en del vill förändring och andra inte. Det finns en konflikt
som präglar arbete för jämställdhet, oavsett den uttalas eller inte. Vid några
tillfällen har enkätrespondenterna uttryckt oro för att fokus på kvinnors
mänskliga rättigheter skulle rasera de framsteg som uppnåtts genom insatser
för jämställdhet. Även att implementering av Kvinnokonventionen, jämfört
med arbete för jämställdhet, förmodas vara svårare för kvinnor och män att
genomföra gemensamt. Farhågorna är exempel på en förståelig önskan om
samförstånd i det ofta väldigt komplexa förändringsarbetet för jämställdhet.
De är viktiga att ta på allvar och planera utifrån när aktiviteter för att höja
kunskapen om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen beslutas. Risken
är annars att rädslan för att inte nå enighet i jämställdhetssträvandena faktiskt
försvårar synliggörandet av kvinnors mänskliga rättigheter.
Är jämställdhetsintegrering implementering av Kvinnokonventionen?
Regeringen är tydlig med jämställdhetsintegreringens betydelse för att
leva upp till de internationella åtagandena för Kvinnokonventionen. Pekingplattformen understryker det samma och gör klart att jämställdhetsintegrering,
jämte särskilda insatser, är strategin för att möjliggöra jämställdhet. Vår
undersökning visar dock att personer som arbetar med jämställdhet inom
kommuner och landsting har något lägre kännedom om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen än personer med uppgifter kring mänskliga
rättigheter och hot och våld i nära relationer. Undersökningen visar även att
en relativt stor andel av politikerna inte uppfattar ansvaret för Kvinnokonventionen som del av deras uppdrag. Vad gör det med möjligheterna till
implementering av konventionen? Vi kan, mot bakgrund av den här
undersökningen, inte ge heltäckande svar. Åtskilligt arbete kvarstår för att
den bilden ska framkallas med tydlig skärpa. Det som emellertid blivit synligt
är att delar av Kvinnokonventionens krav och därmed även delar av Sveriges
åtagande säkerligen uppfylls. Det bedrivs ett många gånger viktigt arbete
med jämställdhet och inte minst insatserna med jämställdhetsintegrering har
gjort positivt avtryck. Men att arbeta med olika jämställdhetsinsatser eller
med jämställdhetsintegrering kan inte per automatik anses vara en implementering av Kvinnokonventionen. Om inte jämställdhetsarbetet kvalitetssäkras
ur ett rättighetsperspektiv och synas utifrån de krav som Kvinnokonventionen
ställer – hur vet vi då att jämställdhetsinsatserna också tar höjd för Sveriges
internationella juridiska åtaganden?
Även om flertalet tjänstemän och politiker känner ett ansvar och framhåller att Kvinnokonventionen genomsyrar verksamheterna, så förmodas
ofta kraven uppfyllas genom att kommuner och landsting följer rådande
lagstiftning och regeringens jämställdhetspolitik. Regeringen betonar att de
har det yttersta ansvaret, men understryker samtidigt offentliga förvaltningars
roll för att omsätta åtagandena i praktiken. Uppfattningen om betydelsen av
jämställdhet, av kvinnors mänskliga rättigheter, svensk inhemsk jämställdhetspolitik och internationella mål och insatser drar inte jämt. Det torde
vara svårt att lyckas med implementeringen om kunskapen om Kvinnokonventionen och det ansvar som medföljer saknas eller haltar. Våra experter
menar att kunskapsbristen märks på samtliga nivåer inom såväl regeringen
som de offentliga organisationerna. Vår undersökning bekräftar bilden av att
70
kunskapsluckorna är en bidragande orsak till att de nationella åtagandena
sällan tillskrivs större mervärde och funktion än som grundläggande
principer om jämställdhet.
Regionala och lokala insatser för jämställdhet och implementering av
Kvinnokonventionen följs inte åt
Bristen på forskning om hur Kvinnokonventionen har inverkat på svensk
jämställdhetspolitik begränsar slutsatserna kring dess relevans för det lokala
och regionala jämställdhetsarbetet. En sammanställning av vår undersökning,
jämte de resonemang som förs av experter på området, ger några tänkbara
svar på varför jämställdhetsarbetet, Kvinnokonventionen och Pekingplattformen inte tydligt följs åt. Förklaringarna kan ha skiftande relevans beroende
på sammanhang, men ger en bild av hur frågeställningen berörs.
• Kvinnokonventionen knyts inte till strategin jämställdhetsintegrering
och få känner till att Pekingplattformen anger strategin som en metod
för att uppnå jämställdhet.
• Kvinnokonventionen kan inte självklart spåras till tidigare jämställdhetslagstiftning och nuvarande diskrimineringslagstiftning eftersom
kvinnors mänskliga rättigheter inte ges fokus.
• Kvinnokonventionen förmodas vara integrerad i och säkrad genom
svensk lagstiftning och jämställdhetspolitik. Kommuner och landsting
uppfattar därför inte att det behövs andra insatser än de som krävs via
nationell lagstiftning.
• Kvinnokonventionen har av tradition inte kopplats till jämställdhetspolitiken, vilken historiskt sett har haft en utpräglad tonvikt på arbetsmarknaden och arbetsrättsfrågor.
• Kvinnokonventionen uppfattas inte som prioriterad från regeringshåll.
Den omnämns inte i dialog med eller i direktiv till kommuner och
landsting.
• Kvinnokonventionens nationella, regionala och lokala betydelse är oklar,
vilket bidrar till att kommuner och landsting inte berör eller förstår vilket ansvar ratificeringen ger.
• Kvinnokonventionen och frågor om kvinnors mänskliga rättigheter
hamnar inte i tillräcklig utsträckning där makten finns och drivs inte
genom relevanta ledningsfunktioner eller i politiska församlingar.
• Kvinnokonventionen uppfattas handla enbart om kvinnor och sätts inte
i relation till begreppet jämställdhet, som kopplas till både kvinnor och
män (detta trots att konventionen berör relationen mellan könen och
syftar till att kvinnor ska åtnjuta samma rättigheter som män).
• Kvinnokonventionen uppfattas ibland som ett föråldrat sätt att arbeta
med jämställdhet genom att män förmodas vara utestängda.
• Kvinnokonventionens krav, liksom arbete för jämställdhet, väcker
emellanåt motstånd och en ovilja att synliggöra kvinnors mänskliga
rättigheter inom kommuner och landsting.
• Kvinnokonventionen behöver kraftfullt stöd från civilsamhället genom
krav på efterlevnad och lobbyverksamhet, vilket inte alltid fungerar.
71
Använd den kompetens och förändringsvilja som finns!
Kvinnokonventionen och Pekingplattformen är kraftfulla och konkreta
förändringsverktyg, tillkomna för att säkra kvinnors mänskliga rättigheter och
uppnå jämställdhet. Innehållet känns igen från svensk jämställdhetspolitik och
är, även om kopplingen till konventionen och plattformen inte görs, bekant
för alla med kunskap om jämställdhet och erfarenheter av att arbeta praktiskt
med frågorna. De många tjänstemän och politiker inom kommuner och
landsting som arbetar med jämställdhet, mänskliga rättigheter och hot och
våld i nära relationer är en ovärderlig tillgång för implementeringen av
Kvinnokonventionen. De sitter inte bara på en fantastisk kunskapskälla de är även experter på sina egna organisationer. För att stödja arbetet och
knyta det till internationella åtaganden för jämställdhet behövs på sikt ökad
kunskap hos och stöd till de här grupperna. Undersökningen visar dessutom
att cirka hälften av respondenterna välkomnar arbete med Kvinnokonventionen som positivt.
Om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen ska få genomslag som
de praktiska redskap de är, måste de förenas med insatser för jämställdhet och
mänskliga rättigheter och inte bli ett i mängden av projekt inom kommuner
och landsting. Var ett arbete med att knyta kunskap om Kvinnokonventionen
och Pekingplattformen till insatser för jämställdhet och mänskliga rättigheter
skulle landa är såklart svårt att säga. Men vi är övertygade om att mötet mellan
den erfarenhet av praktiskt jämställdhetsarbete som finns inom kommuner
och landsting och kunskapen om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen skulle visa utvecklingsmöjligheterna. Svenska kommuner och landsting har medarbetare med potential att ta sig an det här arbetet. Även om de
många nationella, regionala och lokala jämställdhetsinsatserna tycks drivas
vid sidan av de internationella jämställdhetsdokumenten, så lever frågeställningarna om hur sambanden ser ut och vilken betydelse de egentligen
har. Samtidigt som vi arbetar oss framåt mot ökad kunskap behöver vi
emellertid samla upp alla sidospår; knyta samman de praktiska jämställdhetsinsatserna med Kvinnokonventionen och ett rättighetsperspektiv och
ge dem en gemensam riktning.
Framöver är det därför viktigt:
• Att regeringen uttryckligen kommunicerar vad Sveriges åtagande för
Kvinnokonventionen betyder nationellt, regionalt och lokalt och klargör
vad kommuner och landsting förväntas leva upp till. Det behöver tydliggöras att tidigare och pågående jämställdhetspolitiska satsningar syftar till
att implementera Kvinnokonventionen.
• Att beslutsfattare inom kommuner och landsting, genom att öka sin
egen kunskap, även analyserar vad Kvinnokonventionen betyder för
verksamheterna och hur efterlevnad av kraven kan säkras.
• Att civilsamhällets organisationer, mot bakgrund av det kunskapsbehov
som finns lokalt och regionalt, initierar och/ eller deltar i kunskapshöjande satsningar och opinionsbildande arbete för att synliggöra Sveriges
åtagande för Kvinnokonventionen.
72
Undersökningen sammanfattad
1. Denna och tidigare regeringars otydlighet om Kvinnokonventionens betydelse för svensk
jämställdhetspolitik gör att jämställdhet inte förstås som en mänsklig rättighet. Otydligheten
bidrar till att kommuner och landsting arbetar i två spår: det ena innehåller insatser för
jämställdhet, det andra insatser för mänskliga rättigheter. Kvinnokonventionen hamnar mellan
dessa båda och förlorar angelägenhet.
2. Denna och tidigare regeringars ointresse för Kvinnokonventionen bidrar till kunskapsbrister om
betydelsen av Sveriges åtaganden på samtliga nivåer inom kommuner och landsting.
3. Kvinnokonventionens juridiska status, att den inte gäller som svensk rätt, bidrar till att den inte
tillskrivs betydelse eller får genomslag i kommuner och landsting.
4. Många tjänstemän och politiker inom kommuner och landsting arbetar i Kvinnokonventionens
och Pekingplattformens anda. En mängd satsningar på jämställdhetsintegrering genomförs och
på många håll arbetas det med Kvinnokonventionens innehåll. Samtidigt saknas kopplingen
mellan de internationella jämställdhetsdokumenten och jämställdhetsarbetet.
5. Många tjänstemän och politiker inom kommuner och landsting förmodar att arbete för
jämställdhet tillför större mervärde än arbete utifrån Kvinnokonventionen. En del menar att fokus
på kvinnors mänskliga rättigheter riskerar att rasera de framsteg som upplevs ha åstadkommits
genom jämställdhetsarbete. Majoriteten anser dock att arbete med Kvinnokonvention skulle bidra
positivt till organisationen.
6. Kvinnokonventionen är en av de mest kända rättighetskonventionerna inom kommuner
och landsting. Den upplevs betydelsefull, men på vilket sätt är otydligt. Få har hört talas om
Pekingplattformen vilken uppfattas som relativt oviktig för jämställdhetsarbetet.
7. Knappt hälften av respondenterna anser att de eller deras organisationer har ansvar att efterleva
Kvinnokonventionen. Förståelsen av vad ansvaret innebär är dock oklar.
8. Kvinnokonventionen anses bidra med viktiga jämställdhetsprinciper för kommunernas
och landstingens verksamheter, policy- och handlingsplaner. Kvinnokonventionen och
Pekingplattformen tycks samtidigt huvudsakligen ligga utanför verksamheternas styrinstrument.
Exemplen på hur konventionen tillämpas praktiskt saknas.
9. Undersökningen ger inga exempel på om eller hur en kvalitetssäkring av jämställdhetsarbetet sker
utifrån ett rättighetsperspektiv. Tjänstemän och politiker med arbetsuppgifter kring jämställdhet
har lägre kunskap om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen än personer med uppdrag att
arbeta med mänskliga rättigheter.
10. Respondenterna bedömer att det finns ett kunskapsbehov framförallt gällande
Kvinnokonventionen, men även om Pekingplattformen. Däremot tycks en förhållandevis stor
grupp tveka angående kunskapens relevans för verksamheten.
73
Några ord till Sveriges kommuner och landsting
om att upptäcka det som inte fungerar och stärka
det som är bra
Är ökad kunskap den självskrivna lösningen för att komma vidare? De flesta
kan väl svepande hålla med om att vi alltid behöver lära mer. Men kunskap
tenderar att tillskrivas väl stora möjligheter att påverka och förändra. En
föreläsning, några workshops, kanske en checklista att ta med tillbaka till
arbetsplatsen. Fint och sedan då? Det är givetvis vad vi gör med kunskapen
som är relevant om den ska få betydelse för hur Kvinnokonventionen implementeras. Vår undersökning visar att kunskapen varierar eller saknas och
våra experter upprepar febrilt genom intervjuerna att det gäller brett – från
regeringsnivå till beslutsfattare och enskilda tjänstemän inom kommuner
och landsting. Det gör att de många kunniga röster som finns riskerar att
dämpas eller försvinna. Men även att den information som är tillgänglig
idag inte når fram. Oklarheter om konventionens betydelse bidrar till missuppfattningen att det handlar om att ge kvinnor särskilda rättigheter, vilka
förvägras män. Själva namnet Kvinnokonventionen tycks dölja att det faktiskt
är relationen mellan kvinnor och män, jämställdet och lika rättigheter och
möjligheter för alla, som konventionen syftar till. Om konventionen antagits
idag är det inte otänkbart att den istället hade hetat något i stil med Jämställdhetskonventionen eller Konventionen om lika rättigheter oavsett kön. Kanske,
undrade någon, rör det sig om en gigantisk kommunikationsmiss? Kanske
har Sveriges åtaganden och Kvinnokonventionens betydelse för lokalt och
regionalt arbete för jämställdhet helt enkelt inte nått kommuner och
landsting?
Utbildning inom den offentliga sektorn tillskrivs en angelägen roll för att
möjliggöra förändring och efterleva åtagandet som rättighetskonventionerna
ger. Flera internationella instrument för de mänskliga rättigheterna lyfter fram
detta. Även regeringen betonar vikten av kompetenshöjande insatser och har
tillsammans med SKL försökt att stimulera kommuner till utbildning eller
annat arbete med frågorna.47 Pekingplattformen är tydlig med att kunskapen
om kvinnors mänskliga rättigheter behöver nå samhällets alla nivåer. Kvinnor
måste känna till sina rättigheter för att kunna hävda dem och män och
pojkar behöver engageras aktivt för att göra verklighet av Kvinnokonventionens syfte.48 Skyddet av de mänskliga rättigheterna är beroende av att
människor känner till rättigheterna och vet vilka institutioner som finns för
att upprätthålla dem.
Runt om i Sverige pågår en mängd spännande satsningar. Kommuner och
landsting jämställdhetsintegrerar sina verksamheter, utbildar i jämställdhet
47. Se Regeringens uttalande i Bilaga 2, samt Första och andra handlingsplanen för de
mänskliga rättigheterna skr. 2001/02:83 och 2006/06:95. Vid en kongress 2006 beslutade
dessutom SKL att verka för att medlemmarna får stöd i arbetet med mänskliga rättigheter ett stöd som innefattar ökad kunskap. SOU 2010:70
48. A. Norlin (2011)
74
och mångfald, upprättar handlingsplaner utifrån CEMR-deklarationen och
deltar i olika samverkansprojekt för jämställdhet. Satsningarna sker vanligtvis
på ordinarie arbetstid inom organisationer som redan har en hög arbetsbelastning. Kommuner och landsting har ansvar att ta reda på vad Kvinnokonventionen och Pekingplattformen egentligen innebär och varför de är
viktiga dokument. Men vi är övertygade om att de internationella jämställdhetsdokumenten inte gagnas av att bli ytterligare ett sidospår eller
projekt vid sidan av annat arbete med jämställdhet eller mänskliga rättigheter. Kunskapsbristerna åtgärdas genom att särskilt fokus läggs på Kvinnokonventionen – men en utbildningssatsning behöver knytas till verksamheten och
annat arbete med jämställdhet, mångfald och mänskliga rättigheter. Målet
behöver vara att genom ökad kunskap ge utrymme att formulera vad ansvaret
innebär, upptäcka var det brister och finna underlag till lämpliga åtgärder.
Men även att bekräfta och stärka det arbete som redan fungerar väldigt bra.
För att göra utbildningsinsatser effektfulla är följande viktigt:
• Kunskap om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen måste förankras i
verksamhetens uppdrag och behov. Konkreta exempel på hur och varför
kunskapen är betydelsefull är a och o.
• Kunskapen måste syfta till att användas som ett verktyg för att utveckla och
driva verksamheten och kopplas till arbete för jämställdhet och mänskliga
rättigheter.
• Kunskapen måste i ett första skede förläggas dit makt att besluta om verksamheten finns. Till ansvariga chefer och politiker eller personer med
mandat att påverka och förändra. Först därefter kan kunskapen på sikt
integreras i verksamheten och bli del av medarbetarnas rutiner och förståelse av uppdraget.
Anpassad kunskap för tjänstemän och politiker
I vår undersökning har tjänstemän och politiker stått i fokus. En del
har haft arbetsuppgifter knutna till jämställdhet, mänskliga rättigheter eller
hot och våld i nära relationer, andra inte. Enkätsvaren har synliggjort vissa
skillnader i kunskapsbehov mellan grupperna. Det handlar om tendenser
som, utan att ses som giltiga för samtliga enkätrespondenter, bitvis ändå
är påtagliga. En förklaring till skillnaderna är såklart att tjänstemäns och
politikers uppdrag skiljer sig åt och därmed även kunskapsbehovet. Variationerna ger emellertid en uppfattning om hur kunskapen skulle kunna
anpassas. Vid en jämförelse syns att:
Skillnader mellan kommuner och landsting:
• Kännedomen om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen och vilket
ansvar som dessa ger är lägre inom kommuner än inom landsting.
• Fler landsting än kommuner omnämner Kvinnokonventionen i sina
jämställdhetsplaner/handlingsplaner för lika rättigheter och möjligheter
samt i styrdokument, budget, policydokument eller liknande.
• Kvinnokonventionens och Pekingplattformens relevans för utförandet av
det dagliga arbetet eller politiska uppdraget skattas högre inom landsting
än inom kommuner.
75
Skillnader mellan politiker och tjänstemän:
• Tjänstemän har större kunskap om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen än politiker. Politiker upplever ett större ansvar för implementeringen än tjänstemän.
• Knappt hälften av tjänstemännen anser att det finns behov av ökad
kunskap om Kvinnokonventionen för egen och övriga medarbetares
del. Däremot är det 60 procent som menar att ökad kunskap är relevant
för verksamhetsansvariga och 65 procent som anser att det är viktigt att
förtroendevalda utbildas om Kvinnokonventionen.
• Drygt två tredjedelar av politikerna anser att det finns behov av ökad
kunskap om Kvinnokonventionen för egen del och knappt två tredjedelar att det gäller för övriga förtroendevalda. Fyra femtedelar anser att
utbildning om Kvinnokonventionen är viktigt.
• Det råder en osäkerhet bland både politiker och tjänstemän om behovet
av ökad kunskap och utbildning om Pekingplattformen.
Kvinnor och män:
• Kvinnor har större kunskap om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen än män. De anser även i högre utsträckning att kompetensutveckling
om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen är positivt och viktigt.
• Kvinnor som är tjänstemän inom landstingen är den grupp som har störst
kunskap om och ansvarsupplevelse av arbete med Kvinnokonventionen
och Pekingplattformen. Det är även de som i störst utsträckning anser
att det finns ett utbildningsbehov och att kunskapshöjande insatser vore
positivt.
• Skillnaderna mellan kvinnors och mäns svar är större inom landstingen än
inom kommunerna. De är även större inom gruppen med tjänstemännen
än bland politikerna.
76
FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter
har samlat en mängd erfarenheter från genomförda utbildningar.
Slutsatserna visar:
• att målen för utbildningarna bör vara att förmedla kunskap om
rättigheterna och rättighetssystemet
• att deltagarna behöver förstå sin egen roll i främjandet och skyddandet
av de mänskliga rättigheterna och sina egna möjligheter att påverka
rättigheterna i det dagliga arbetet
• att det är centralt att det finns utbildare inom mänskliga rättigheter som
har erfarenhet av deltagarnas verksamheter
• att utbildning av tjänstemän och beslutsfattare är avgörande för att skapa
medvetenhet och sprida kunskapen om rättigheterna bland medborgarna
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige utvecklar listan och
poängterar följande som angeläget för lyckade utbildningssatsningar:
• förberedelser genom kartläggning av deltagarnas kunskap, förväntningar
och behov
• introduktion genom övergripande kunskaper om de mänskliga
rättigheterna
• övningar för att bearbeta attityder och egna fördomar
• koppling till handlingsplaner, policydokument och verktyg för att
utarbeta sådana
• kunskaper om hur de mänskliga rättigheterna inverkar på den egna
yrkesutövningen
• ett upplägg i flera etapper för att ge utrymme för eftertanke och nya
frågor
• verktyg för att utbildade personer ska kunna föra över sin kunskap till
kollegor och verksamheten
Källa: Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige (SOU 2010:70) och
High Commissioner for Human Rights, Centre for Human Rights (nr. 6: 2000)
77
Rekommendationer till UN Women Sverige och
Fredrika Bremer förbundet
Inom den närmsta tiden:
Lobbyverksamhet för att få politiker att agera
En stor uppgift för UN Women Sverige och Fredrika Bremer förbundet är
att förtydliga att jämställdhet är en mänsklig rättighet, att visa på vilket sätt
ett rättighetsperspektiv är viktigt för svensk jämställdhetspolitik och hur
relationen mellan Kvinnokonventionen, Pekingplattformen och insatser för
jämställdhet och jämställdhetsintegering ser ut. Att synliggöra slutsatserna i
den här rapporten är en viktig utgångspunkt för det arbetet. I fokus för lobbyverksamheten behöver såväl regeringen som kommun- och landstingspolitiker
finnas.
Förslag: genom UN Women Sveriges och Fredrika Bremer förbundets
befintliga kanaler för dialog med och information till regeringen behöver den
här rapportens resultat spridas. I samband med att regeringen rapporterar sitt
arbete med Kvinnokonventionens åtagande, senast i september 2014, är det
viktigt att tillse att CEDAW-nätverkets skuggrapport lyfter undersökningen och
visar de internationella jämställdhetsdokumentens ställning inom kommuner
och landsting. Det är dessutom av stor betydelse att undersöka möjligheterna
till riktade informations- och utbildningsinsatser för kommun- och landstingspolitiker. Ansvaret för Kvinnokonventionen på regional och lokal nivå
måste synliggöras för att hamna på den politiska agendan. Samverkan med
lokala och regionala frivilligorganisationer kan stärka UN Women Sveriges
och Fredrika Bremer förbundets lobbyarbete.
Den nationella satsningen 2012
Den här rapporten är startskottet för en landsomfattande kampanj för att
synliggöra Kvinnokonventionen. Genom kampanjen kommer UN Women
Sverige och Fredrika Bremer förbundet att träffa tjänstemän och politiker
med en mängd spännande erfarenheter och synpunkter på fortsatt arbete.
Det är därför ett utmärkt tillfälle att samla in ytterligare idéer på fortsatt
arbete och öka kunskapen om förutsättningarna för en kommande utbildningsinsats.
Förslag: att genom exempelvis korta deltagarenkäter, i samband med seminarierna, samla in förslag på fortsatt arbete med Kvinnokonventionen och
Pekingplattformen. Passa även på att bygga vidare på en nationell kontaktlista
med uppgifter till personer med ansvar för jämställdhet, mänskliga rättigheter
och hot och våld i nära relationer. Listan kommer aldrig att vara helt aktuell,
men underlättar informationsspridning och satsningar framöver.
Gör information tillgänglig på nätet
Det finns givetvis redan en mängd information att tillgå för den som önskar
lära mer om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen. Samtidigt är de
78
webbportaler som idag bidrar med kunskap om och verktyg för jämställdhetsintegrering en värdefull resurs för information om de internationella
jämställdhetsdokumenten. Det är även viktigt att UN Women Sveriges arbete
med Kvinnokonventionen och Pekingplattformen når politiker och tjänstemän inom kommuner och landsting. Undersökningen visar att 36 procent av
respondenterna har hört talas om UN Women Sverige och att bara 29 procent
av dessa känner till uppdraget.
Förslag: initiera ett samarbete med webbportalen jämställ.nu som ett första
steg för att föra ut information om Kvinnokonventionen, Pekingplattformen
och dess koppling till jämställdhetsintegrering. Undersök på vilka webbplatser
som det är relevant att länkar till UN Women Sverige och Fredrika Bremer
förbundet återfinns.
På längre sikt:
Utbildningsinsatser för beslutsfattare inom kommuner och landsting
UN Women Sverige och Fredrika Bremer förbundet kan som expertorganisationer föra ut kunskap om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen
regionalt och lokalt. För att få effekt behöver kunskapen tydligt knytas till
kommunernas och landstingens verksamheter. I ett första skede är det relevant
att insatserna riktas till beslutsfattare och personer med arbetsuppgifter relaterade till jämställdhet, mänskliga rättigheter och hot och våld i nära relationer.
Förslag: att i samverkan med SKL och andra, för kommuner och landsting
relevanta organisationer, initiera och driva en utbildningsinsats riktad till
beslutsfattare och personer med arbetsuppgifter relaterade till jämställdhet,
mänskliga rättigheter och hot och våld i nära relationer. Utbildningarna kan
med fördel ha som mål att resultera i kommande handlings-/ åtgärdsplaner.
Best-practice studie
Kanske ger en utbildningssatsning eller andra aktiviteter utrymme att framöver testa och studera hur implementeringen av Kvinnokonventionen kan
gå till inom en kommunal- eller landstingsverksamhet? Har exempelvis
handlingsplaner utarbetats så kan sjösättandet av dessa med fördel följas på
närmre håll. Kanske finns det redan idag kommuner eller landsting som vill ta
sig an ett arbete med att praktiskt implementera de internationella jämställdhetsdokumenten och knyta dem samman med arbete för jämställdhet och
mänskliga rättigheter?
Förslag: att UN Women Sverige och Fredrika Bremer förbundet som expertorganisationer, i samverkan med en kommun eller ett landsting och forskare
från högskola/ universitet, undersöker och testar en modell för implementering av de internationella jämställdhetsdokumenten i arbetet med jämställdhet. Det saknas idag exempel på hur detta sker eller kan ske. Att låta
expertkunskap möta en offentlig organisations behov och möjligheter i en
lärandeprocess kan bidra med ett spännande best-practice exempel.
79
Referenser
Abiri, E., Brodin, A., Johansson, P. (2008), Mänskliga rättigheter? ”Jag
vet att dom finns och jag tror Sverige är bra på dom” Stockholm: Fritzes
Agreed Conclusions of the Commission on the Status of Women on the
Critical Areas of Concern of the Beijing Platform for Action 1996-2005,
United Nations, 2006
Boman, U. Eklund, U., Löfgren, C. (2007), Stöd för framtiden – om
förutsättningar för jämställdhetsintegrering, Slutbetänkande från JämStöd,
Utredning om stöd för jämställdhetsintegrering i Staten, SOU2007: 15
CEDAW-nätverket & Sveriges Kvinnolobby (2007), Submission to
the United Nation’s Committee on the Convention on the Elimination of All
Forms of Discrimination Against Women (2007) Submitted by the Swedish
CEDAW-Network and the Swedish Women’s Lobby
Glans, H. Rother, B. (2011), Dragkraft. Om jämställdhetsintegrering och
ESF Jämt, Länsstyrelsen i Örebro län i samverkan med övriga Länsstyrelser
High Commissioner for Human Rights, Centre for Human Rights,
Human RightsTraining, A Manual on Human Rights Training Methodology,
Professional Training Series No. 6, 2000.
Jalakas, A. Nikell, E. (2011), Vägar till rättigheter – en inspirationsbok i
lokalt antidiskrimineringsarbete, Diskrimineringsombudsmannen, DO
Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, SÖ
1980:8, Proposition 1979/80:147
Ljung, C. (2004), Kvinnors rättigheter – en handbok för aktivister, journalister och beslutsfattare, CEDAW-nätverket, Wallin och Dalholm Boktryckeri AB
Norlin, A. (2011), Jämställdhet är en mänsklig rättighet. En handbok om
FN:s Kvinnokonvention och Pekingplattformen, UN Women Nationell kommitté Sverige: Printon Printing House
Osina, I. (red) (2008), Kvinna i världens mest jämställda land. En handbok
om kvinnors rättigheter, CEDAW-nätverket och Sveriges Kvinnolobby
Regeringskansliet (2007), Mänskliga rättigheter i Sverige, Utrikesdepartementet och Integrations- och jämställdhetsdepartementet
Regeringen (2003), Sveriges internationella överenskommelser (SÖ)
2003:11
Regeringens proposition 1993/94:147. Jämställdhetspolitiken: Delad
makt – delat ansvar
Regeringens skrivelse 2005/06: 95. En nationell handlingsplan för de
mänskliga rättigheterna 2006-2009
Regeringen (2006), Den svenska regeringens sjätte och sjunde periodiska
rapport om åtgärder för genomförande av Konventionen om avskaffande av all
slags diskriminering av kvinnor, Näringsdepartementet N005/7933/JÄM
Regeringens skrivelse 2007/08:39, Handlingsplan för att bekämpa mäns
våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade
relationer
Scheinin, M. (2008), Våra mänskliga rättigheter (Uppdaterad och
bearbetad till förhållanden i Sverige av Jonas Grimheden), Raoul Wallen-
80
berginstitutet för mänskliga rättigheter och humanitär rätt i samarbete med
Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi, Lund
Sifo Research International (2006), Kommuners, landstings och statliga
myndigheters arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd, SOU 2010:
70, Bilaga 7
Sveriges kommuner och landsting (2009), Den europeiska deklarationen
för jämställdhet mellan kvinnor och män på lokal och regional nivå (2009)
SOU 2010: 70. Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter, Slutbetänkande från delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige, Stockholm: Fritzes
SOU 2005:66. Makt att forma samhället och sitt eget liv – jämställdhetspolitiken mot nya mål, Slutbetänkande av Jämställdhetspolitiska utredningen, Stockholm
Spång, M. (2009), Mänskliga rättigheter – ett ofullbordat uppdrag,
Malmö: Liber
Spång, M. (2009), Politisk delaktighet, demokrati och mänskliga rättigheter i kommuner, Sveriges Kommuner och Landsting, Beredningen för
demokratifrågor – programarbete – politisk delaktighet
Spång, M. (2010), Kommuners ansvar för att förverkliga mänskliga
rättigheter – en kartläggning av 16 kommuner i Sverige, Malmö Högskola:
Institutionen för globala politiska studier
Sveriges Kommuner och Landsting (2008), Systematiskt arbete för mänskliga rättigheter – en utmaning för kommuner, landsting och regioner, Sveriges
Kommuner och Landsting i samarbete med Europarådets kongress för lokala
och regionala organ och Europarådets Kommissionär för mänskliga rättigheter,
Dokumentation från seminarium 6 oktober 2008
Staaf, A. Zanderin, L. (red) (2011), Mänskliga rättigheter i svensk
belysning, Malmö, Liber
Ytterberg, H. (2011), Samlat, genomtänkt och uthålligt? En utvärdering
av regeringens nationella handlingsplan för mänskliga rättigheter 2006 – 2009,
Betänkande av Utredningen för utvärdering av nationella handlingsplanen
för mänskliga rättigheter, SOU2011: 29
Wikander, U. (2012), ”Ett flygblad 1910”, ur: Könspolitiska nyckeltexter, K. Arnberg m.fl. (red.), Makadam förlag
Webbsidor
www.esf.se/jamt
www.fn.se
www.fredrikabremer.se
www.jamiprogram.se
www.jamstall.nu
www.manskligarattigheter.gov.se
www.un.org
www.unwomen.se
www.skl.se
www.sv.wikipedia.org/wiki/Innovation
81
Bilaga 1.
Resultat från enkät till kommuner och landsting/regioner
Syftet med undersökningen var att få en bild av hur kommuner och landsting uppfattar och använder sig av Kvinnokonventionen och Pekingplattformen. De övergripande frågeställningarna var:
• Hur ser kunskapsnivån om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen ut?
• Hur uppfattas ansvaret för Kvinnokonventionens och Pekingplattformens implementering?
• Hur integreras Kvinnokonventionen och Pekingplattformen i det jämställdhetsarbete som bedrivs?
• Vilket utbildningsbehov finns och hur kan ökad kunskap göra skillnad?
Undersökningens målgrupp var samtliga kommuner och landsting/regioner. Bland mottagarna
fanns både politiker och tjänstemän. En del med direkt uppdrag och arbetsuppgifter för jämställdhet, mångfald, mänskliga rättigheter eller hot och våld i nära relationer. Andra med indirekt ansvar genom sina positioner som förtroendevalda eller chefer har ansvar för frågorna. I det följande
redovisas undersökningens huvudsakliga resultat.
Tabell 1.
Svarsfrekvens representation kommuner och landsting/regioner
Svarsfrekvens representation
Målgrupp
Kommuner
Landsting/regioner
Svarsfrekvens antal
Målgrupp
Kommuner
Landsting/regioner
Totalt
Antal total
290
21
Antal inkomna
241
20
Svarsfrekvens
83 %
95 %
Antal utskick
873
102
975
Antal inkomna
459
69
528
Svarsfrekvens
52 %
67 %
54 %
Tabell 2.
Grunduppgifter respondenter
Totalt antal respondenter
Kommuner
Landsting/ regioner
Tjänstemän
Politiker
Kvinna
Man
Tjänsteman/ kvinna
Tjänsteman/ man
Politiker/ kvinna
Politiker/ man
82
528
87 %
13 %
64 %
36 %
60 %
40 %
70 %
30 %
42 %
58 %
Tabell 3. Har du inom ramen för ditt uppdrag ansvar för något eller några av följande områden?
Samtliga respondenter
Totalt
Kommuner
Landsting/regioner
Tjänstemän
Politiker
Kvinnor
Män
Jämställdhet
78 %
79 %
74 %
81 %
73 %
80 %
76 %
Mänskliga rättigheter
34 %
34 %
28 %
23 %
53 %
30 %
39 %
Hot & våld
23 %
23 %
21 %
18 %
32 %
20 %
27 %
Inget ansvar
20 %
20 %
22 %
18 %
24 %
18%
23 %
Tabell 4: Följdfråga till tabell 3.
Respondenter som svarat jämställdhet, mänskliga rättigheter eller hot och våld i nära relationer
Tjänstemän: Har du arbetsuppgifter som specifikt berör något eller några av följande områden?
Politiker: Har du arbetsuppgifter inom ramen för ditt politiska uppdrag som specifikt berör något eller några
av följande områden?
Respondenter: besvarad
av 78 %
Totalt
Jämställdet
Mänskliga rättigheter
Hot & våld
94 %
33 %
24 %
Kommuner
95 %
33 %
23 %
Landsting/regioner
92 %
30 %
21 %
Tjänstemän
96 %
22 %
20 %
Politiker
Kvinnor
91 %
95 %
55 %
33 %
20 %
22 %
Män
93 %
33 %
27 %
Tabell 5.
Tjänstemän: Anser du att mänskliga rättigheter har relevans för utförandet av ditt dagliga arbete?
Politiker: Anser du att mänskliga rättigheter har relevans för ditt politiska uppdrag?
Samtliga respondenter
Totalt
Ja
93%
Nej
4%
Vet ej
3%
Kommuner
92 %
4%
4%
Landsting/regioner
99 %
1%
0%
Tjänstemän
91 %
5%
4%
Politiker
Kvinnor
97 %
93 %
2%
4%
2%
4%
Män
93 %
4%
3%
Tabell 6.
Vilka av följande kärnkonventioner har du sedan tidigare hört talas om?
Samtliga respondenter
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering
*Konventionen om avskaffande av all form av diskriminering av kvinnor
Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller
bestraffning
Konventionen om barnets rättigheter
Konventionen om skyddet av alla migrantarbetares och deras familjers rättigheter
Konventionen om skydd av personer med funktionsnedsättning
Konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden
Jag känner inte till någon av ovanstående konventioner
44 %
70 %
52 %
71 %
56 %
95 %
12 %
53 %
8%
4%
83
Tabell 6. Forts.
*Kvinnokonventionen respondenter
Kommuner
Landsting/regioner
Tjänstemän
Politiker
Kvinnor
Män
71 %
72 %
74 %
65 %
73 %
67 %
Tabell 7. Följdfråga till tabell 6. Hur bedömer du din kunskap om konventionerna?
Respondenter: besvarad av 86 %
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering
*Konventionen om avskaffande av all form av diskriminering av kvinnor
Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller
bestraffning
Konventionen om barnets rättigheter
Konventionen om skyddet av alla migrantarbetares och deras familjers rättigheter
Konventionen om skydd av personer med funktionsnedsättning
Konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden
Jag känner inte till någon av ovanstående konventioner
*Kvinnokonventionen
respondenter
Totalt
Kommuner
Landsting/ reg.
Tjänstemän
Politiker
Kvinna
Man
Mycket
stor
8%
6%
20 %
10 %
4%
11 %
3%
Ganska
stor
20 %
20 %
23 %
19 %
22 %
20 %
19 %
Medel
25 %
26 %
21 %
23 %
31 %
22 %
32 %
Ganska
liten
19 %
20 %
11 %
20 %
18 %
18 %
20 %
Mycket
liten
18 %
19 %
13 %
18 %
18 %
18 %
18 %
Medelvärde av 6
2,63
3,27
2,92
3,51
2,89
4,19
1,91
2,82
1,72
2,76
Obefintlig
10 %
9%
11 %
11 %
7%
11 %
8%
Medelvärde av 6
3,51
3,45
3,9
3,5
3,53
3,55
3,45
Tabell 8. Följdfråga till tabell 6.
Tjänstemän: Hur bedömer du kunskapen om konventionerna bland personalen i din organisation?
Politiker: Hur bedömer du kunskapen om konventionerna bland övriga förtroendevalda i din kommun?
Respondenter: besvarad av 86 %
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering
*Konventionen om avskaffande av all form av diskriminering av kvinnor
Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller
bestraffning
Konventionen om barnets rättigheter
Konventionen om skyddet av alla migrantarbetares och deras familjers rättigheter
Konventionen om skydd av personer med funktionsnedsättning
Konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden
*Kvinnokonventionen
respondenter
Totalt
Kommuner
Landsting/ reg.
Tjänstemän
Politiker
Kvinna
Man
84
Mycket
stor
1%
1%
2%
0%
1%
1%
1%
Ganska
stor
10 %
9%
15 %
8%
13 %
8%
12 %
Medel
31 %
32 %
23 %
29 %
35 %
28 %
3%
Ganska
liten
26 %
20 %
28 %
26 %
26 %
24 %
30 %
Mycket
liten
25 %
25 %
25 %
29 %
19 %
29 %
19 %
Medelvärde av 6
2,76
3,06
2,86
3,12
2,77
3,76
2,45
3
2,3
Obefintlig
7%
7%
7%
8%
6%
10 %
8%
Medelvärde av 6
3,12
3,11
3,2
3
3,54
2,98
3,35
Tabell 9.
Tjänstemän: Omnämns konventionerna i din organisations styrdokument, budget, policydokument eller
liknande?
Politiker: Omnämns konventionerna i din kommuns/ landstings/ regions styrdokument, budget,
policydokument eller liknande? Om ja, kryssa i vilka konventioner som nämns.
Samtliga respondenter
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering
*Konventionen om avskaffande av all form av diskriminering av kvinnor
Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller
bestraffning
Konventionen om barnets rättigheter
Konventionen om skyddet av alla migrantarbetares och deras familjers rättigheter
Konventionen om skydd av personer med funktionsnedsättning
Konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden
Jag känner inte till någon av ovanstående konventioner
Vet ej
*Kvinnokonventionen respondenter
Kommuner
Landsting/regioner
Tjänstemän
Politiker
Kvinnor
Män
10 %
14 %
8%
23 %
1%
54 %
2%
22 %
0%
12 %
32 %
23 %
31 %
21 %
27 %
22 %
24 %
Tabell 10.
Tjänstemän: Anser du att FN:s Kvinnokonvention har relevans för utförandet av ditt dagliga arbete?
Politiker: Anser du att FN:s Kvinnokonvention har relevans för utförandet av ditt politiska uppdrag?
Samtliga respondenter
Totalt
Kommuner
Landsting/regioner
Tjänstemän
Politiker
Kvinnor
Män
Ja
70 %
68 %
79 %
68 %
70 %
72 %
66 %
Nej
11 %
12 %
3%
12 %
10 %
12 %
9%
Vet ej
20 %
20 %
18 %
20 %
20 %
17 %
25 %
Tabell 11. Tjänstemän: Vet du vad FN:s Kvinnokonvention innebär för din organisation?
Politiker: Vet du vad FN:s Kvinnokonvention innebär för ditt politiska uppdrag?
Samtliga respondenter
Totalt
Kommuner
Landsting/regioner
Tjänstemän
Politiker
Kvinnor
Män
Ja
49 %
47 %
60 %
68 %
49 %
52 %
44 %
Nej
51 %
53 %
40 %
12 %
51 %
48 %
56 %
85
Tabell 12. Tjänstemän: Har din organisation ansvar att arbeta med FN:s Kvinnokonvention?
Politiker: Har du och övriga förtroendevalda ansvar att arbeta med FN:s Kvinnokonvention?
Samtliga respondenter
Totalt
Kommuner
Landsting/regioner
Tjänstemän
Politiker
Kvinnor
Män
Ja
48 %
47 %
55 %
42 %
58 %
49 %
46 %
Nej
24 %
24 %
23 %
26 %
21 %
24 %
25 %
Vet ej
28 %
29 %
22 %
32 %
21 %
27 %
29 %
Tabell 13.
Har du sedan tidigare hört talas om Pekingplattformen?
Samtliga respondenter
Totalt
Kommuner
Landsting/regioner
Tjänstemän
Politiker
Kvinnor
Män
Ja
Nej
36 %
31 %
65 %
39 %
30 %
45 %
20 %
64 %
69 %
35 %
61 %
70 %
55 %
80 %
Tabell 14. Följdfråga till tabell 13.
Hur bedömer du din kunskap om Pekingplattformen?
Respondenter:
besvarad av 30 %
Totalt
Kommuner
Landsting/ regioner
Tjänstemän
Politiker
Kvinna
Man
Mycket
stor
2%
2%
3%
2%
2%
2%
0%
Ganska
stor
11 %
9%
18 %
12 %
10 %
13 %
6%
Medel
29 %
29 %
28 %
29 %
27 %
28 %
32 %
Ganska
liten
29 %
33 %
18 %
29 %
31 %
25 %
44 %
Mycket
liten
24 %
23 %
26 %
26 %
19 %
27 %
12 %
Obefintlig
5%
4%
8%
3%
10 %
5%
6%
Medelvärde av 6
3,23
3,21
3,31
3,27
3,15
3,24
3,21
Tabell 15. Följdfråga till tabell 13.
Tjänstemän: Hur bedömer du kunskapen om Pekingplattformen bland personalen i din organisation?
Politiker: Hur bedömer du kunskapen om Pekingplattformen bland övriga förtroendevalda i din kommun/ ditt
landsting/region?
Respondenter:
besvarad av 30 %
Totalt
Kommuner
Landsting/ reg.
Tjänstemän
Politiker
Kvinna
Man
86
Mycket
stor
0%
0%
0%
0%
0%
0%
0%
Ganska
stor
1%
2%
0%
2%
0%
2%
0%
Medel
11 %
9%
15 %
5%
23 %
9%
18 %
Ganska
liten
29 %
30 %
28 %
27 %
35 %
25 %
44 %
Mycket
liten
41 %
40 %
46 %
47 %
27 %
46 %
24 %
Obefintlig
18 %
20 %
10 %
19 %
15 %
18 %
15 %
Medelvärde av 6
2,37
2,33
2,46
2,24
2,67
2,29
2,65
Tabell 16. Har du sedan tidigare hört talas om UN Women nationell kommitté Sverige (fd. Unifem)?
Samtliga respondenter
Totalt
Kommuner
Landsting/regioner
Tjänstemän
Politiker
Kvinnor
Män
Ja
36 %
33 %
58 %
37 %
35 %
44 %
23 %
Nej
64%
67 %
42 %
63 %
65 %
56 %
77 %
Tabell 17. Följdfråga till tabell 16.
Känner du till UN Women nationell kommitté Sveriges uppdrag?
Respondenter:
besvarad av 31 %
Totalt
Kommuner
Landsting/regioner
Tjänstemän
Politiker
Kvinnor
Män
Ja
Nej
29 %
30 %
29 %
34 %
21 %
33 %
18 %
71%
70 %
71 %
66 %
79 %
67 %
82 %
Tabell 18. Har du sedan tidigare hört talas om Sveriges jämställdhetspolitiska mål?
Samtliga respondenter
Totalt
Ja
94 %
Nej
6%
Kommuner
93 %
7%
Landsting/regioner
100 %
0%
Tjänstemän
93 %
7%
Politiker
Kvinnor
95 %
95 %
5%
5%
Män
92 %
8%
Tabell 19. Följdfråga till tabell 18.
Hur bedömer du din kunskap om de jämställdhetspolitiska målen?
Respondenter:
Besvarad av 78%
Totalt
Kommuner
Landsting/ regioner
Tjänstemän
Politiker
Kvinna
Man
Mycket
stor
14 %
13 %
23 %
18 %
8%
20 %
0%
Ganska stor
Medel
33 %
31 %
45 %
34 %
32 %
34 %
32 %
38 %
39 %
27 %
35 %
42 %
32 %
47 %
Ganska
liten
11 %
12 %
2%
9%
15 %
9%
13 %
Mycket
liten
4%
4%
3%
4%
3%
4%
4%
Obefintlig
0%
0%
0%
0%
0%
0%
0%
Medelvärde av 6
4,43
4,36
4,83
4,52
4,27
4,57
4,19
87
Tabell 20. Följdfråga till tabell 18.
Tjänstemän: Hur bedömer du kunskapen om de jämställdhetspolitiska målen bland personalen i din
organisation?
Politiker: Hur bedömer du kunskapen om de jämställdhetspolitiska målen bland övriga förtroendevalda i din
kommun/ ditt landsting/region?
Respondenter:
besvarad av 78 %
Totalt
Kommuner
Landsting/ regioner
Tjänstemän
Politiker
Kvinna
Man
Mycket
stor
0%
0%
0%
0%
0%
0%
0%
Ganska stor
Medel
13 %
13 %
15 %
11 %
18 %
11 %
16 %
43 %
43 %
42 %
40 %
49 %
40 %
49 %
Ganska
liten
30 %
30 %
27 %
33 %
24 %
33 %
25 %
Mycket
liten
13 %
13 %
14 %
15 %
8%
15 %
9%
Obefintlig
1%
1%
2%
1%
1%
2%
1%
Medelvärde
av 6
3,54
3,54
3,56
3,44
3,73
3,44
3,71
Tabell 21. Endast tjänstemän
Finns det en jämställdhetsplan eller handlingsplan för lika rättigheter och möjligheter i din organisation?
Respondenter: tjänstemän
Tjänstemän totalt
Ja
92 %
Nej
7%
Vet ej
1%
Kommuner
93 %
6%
1%
Landsting/regioner
91 %
9%
0%
Kvinnor
90 %
8%
1%
Män
98 %
2%
0%
Tabell 22. Endast tjänstemän
Omnämns FN:s kvinnokonvention i jämställdhetsplanen eller handlingsplanen för lika rättigheter och
möjligheter i din organisation?
Respondenter: tjänstemän
Tjänstemän totalt
Kommuner
Landsting/regioner
Kvinnor
Män
Ja
Nej
Vet ej
14 %
13 %
17 %
12 %
16 %
65 %
67 %
47 %
67 %
58 %
22 %
20 %
37 %
20 %
25 %
Tabell 23.
Tjänstemän: Vilka av de mänskliga rättighetskonventionerna arbetar ni med i din organisation?
Politiker: Vilka av de mänskliga rättighetskonventionerna arbetar du och övriga förtroendevalda i din kommun/
ditt landsting/region med?
Samtliga respondenter
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering
*Konventionen om avskaffande av all form av diskriminering av kvinnor
Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller
bestraffning
Konventionen om barnets rättigheter
Konventionen om skyddet av alla migrantarbetares och deras familjers rättigheter
Konventionen om skydd av personer med funktionsnedsättning
Konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden
Jag känner inte till någon av ovanstående konventioner
Vet ej
88
21 %
28 %
18 %
41 %
5%
63 %
5%
38 %
2%
9%
26 %
Tabell 23. forts.
*Kvinnokonventionen respondenter
Kommuner
Landsting/regioner
Tjänstemän
Politiker
Kvinnor
Män
39 %
53 %
40 %
44 %
42 %
39 %
Tabell 24. Fråga endast till respondenter som specifikt arbetar med jämställdhet
Inledningsvis angav du att du arbetar med jämställdhetsrelaterade frågor.
Sker det arbetet utifrån…
Respondenter jämställdhet:
besvarad av 64%
Diskrimineringslagen och ett
arbetsgivarperspektiv
Strategin jämställdhetsintegrering
Annat perspektiv
60 %
65 %
31 %
65 %
49%
56 %
68 %
26 %
20 %
62 %
23 %
31%
28 %
22 %
14 %
15 %
7%
11 %
20 %
16 %
10 %
Totalt
Kommuner
Landsting/regioner
Tjänstemän
Politiker
Kvinnor
Män
Tabell 25. Följdfråga till tabell 24. Endast till respondenter som specifikt arbetar med jämställdhet
Tjänstemän: Vilka av följande har betydelse för arbetet med jämställdhet i din organisation:
Politiker: Vilka av följande har betydelse för ditt arbete med jämställdhet:
Respondenter
jämställdhet:
besvarad av 64%
Totalt
Kommuner
Landsting/ reg.
Tjänstemän
Politiker
Kvinna
Man
Allmän
kännedom
om mänskliga
rättigheter
63 %
61 %
78 %
60 %
70 %
64 %
62 %
FN:s Kvinnokonvention
Pekingplattformen
Sveriges
jämställdhetspolitiska mål
Diskriminerings
lagstiftningen
Ingen
av
dessa
Vet
ej
44 %
41 %
69 %
40 %
54 %
47 %
39 %
16 %
13 %
33 %
16 %
17 %
20 %
9%
81 %
80 %
89 %
33 %
78 %
87 %
78 %
88 %
88 %
87 %
15 %
93 %
76 %
88 %
0%
0%
0%
1%
1%
0%
1%
2%
2%
0%
2%
2%
2%
2%
Tabell 26. Fråga endast till respondenter som specifikt arbetar med mänskliga rättigheter
Inledningsvis angav du att du arbetar med mänskliga rättigheter.
Tjänstemän: Vilka av följande har betydelse för arbetet med mänskliga rättigheter i din organisation:
Politiker: Vilka av följande har betydelse för ditt arbete med mänskliga rättigheter:
Respondenter
Mänskliga rättigh.
besvarad av 22 %
Totalt
Kommuner
Landsting/ reg.
Tjänstemän
Politiker
Kvinna
Man
Allmän
kännedom
om mänskliga
rättigheter
90 %
90 %
88 %
90 %
89 %
91 %
88 %
FN:s Kvinnokonvention
Pekingplattformen
Sveriges
jämställdhetspolitiska mål
Diskriminerings
lagstiftningen
Ingen
av
dessa
Vet
ej
58 %
55 %
81 %
55 %
57 %
63 %
50 %
24 %
21 %
44 %
21 %
22 %
31 %
12 %
79 %
80 %
75 %
80 %
75 %
79 %
80 %
92 %
93 %
88 %
93 %
87 %
93 %
90 %
0%
0%
0%
0%
0%
0%
0%
3%
2%
6%
2%
5%
1%
5%
89
Tabell 27. Fråga endast till respondenter som specifikt arbetar med hot och våld i nära relationer
Tjänstemän: Vilka av följande har betydelse för arbetet med mänskliga rättigheter i din organisation
Politiker: Vilka av följande har betydelse för ditt arbete med mänskliga rättigheter:
Respondenter
hot och våld:
besvarad av 16%
Total
Kommuner
Landsting/ reg.
Tjänstemän
Politiker
Kvinna
Man
Allmän
kännedom
om
mänskliga
rättigheter
74 %
71 %
92 %
74 %
74 %
77 %
69 %
FN:s Kvinnokonvention
Pekingplattformen
Sveriges
jämställhetspolitiska mål
Diskrimineringslagstiftningen
Ingen
av
dessa
Vet
ej
55 %
52 %
75 %
64 %
45 %
62 %
44 %
22 %
21 %
33 %
28 %
16 %
30 %
9%
72 %
68 %
92 %
77 %
66 %
75 %
66 %
69 %
70 %
67 %
74 %
63 %
62 %
81 %
5%
5%
0%
4%
5%
6%
3%
6%
7%
0%
4%
8%
6%
6%
Tabell 28.
Tjänstemän: Finns det någon i din organisation som du kan vända dig till med frågor som rör FN:s
Kvinnokonvention och/eller Pekingplattformen?
Politiker: Har du möjlighet till stöd gällande frågor som rör FN:s Kvinnokonvention och/eller
Pekingplattformen?
Samtliga respondenter
Totalt
Kommuner
Landsting/regioner
Tjänstemän
Politiker
Kvinnor
Män
Ja
Nej
Vet ej
25 %
23 %
37 %
17 %
39 %
22 %
30 %
39 %
40 %
33 %
52 %
14 %
44 %
30 %
36 %
38 %
30 %
31 %
47 %
34 %
40 %
Tabell 29.
Har du fått kompetensutveckling för arbete utifrån några av följande:
Samtliga respondenter
Totalt
Kommuner
Landsting/regioner
Tjänstemän
Politiker
Kvinnor
Män
Allmänna förklaringen om de
mänskliga rättigheterna
20 %
18 %
28 %
18 %
23 %
17 %
24 %
FN:s Kvinnokonvention
11 %
9%
25 %
9%
16 %
13 %
9%
Pekingplattformen
3%
3%
5%
4%
1%
4%
1%
Inget av
ovanstående
77 %
79 %
65 %
79 %
72 %
79 %
73 %
Tabell 30a. Endast tjänstemän
Bedömer du att det finns behov av ökad kunskap om FN:s Kvinnokonvention?
Respondenter: tjänstemän
Totalt
Kommuner
Landsting/regioner
Kvinnor
Män
90
För din del
För personal
48 %
47 %
48 %
50 %
41 %
45 %
45 %
48 %
50 %
35 %
För verksamhetsansvariga
62 %
60 %
70 %
64 %
56 %
Vet ej
Nej
27 %
27 %
27 %
27 %
56 %
5%
6%
3%
3%
11 %
Tabell 30b. Endast politiker
Bedömer du att det finns behov av ökad kunskap om FN:s Kvinnokonvention?
Respondenter: politiker
Totalt
Kommuner
Landsting/ regioner
Kvinnor
Män
För din del
För övriga förtroendevalda
Vet ej
Nej
67 %
67 %
67 %
72 %
63 %
63 %
61 %
70 %
71 %
57 %
24 %
25 %
19 %
24 %
25 %
6%
7%
4%
0%
11 %
Tabell 31a. Endast tjänstemän
Bedömer du att det finns behov av ökad kunskap om Pekingplattformen?
Respondenter: tjänstemän
För din del
För personal
För verksamhetsansvariga
Vet ej
Nej
Totalt
38 %
28 %
Kommuner
38 %
28 %
38 %
47 %
6%
37 %
47 %
6%
Landsting/
regioner
Kvinnor
42 %
30 %
45 %
42 %
6%
40 %
31 %
40 %
47 %
4%
Män
35 %
21 %
32 %
46 %
11 %
Tabell 31b. Endast politiker
Bedömer du att det finns behov av ökad kunskap om Pekingplattformen?
Respondenter: politiker
Totalt
För din del
57 %
För övriga förtroendevalda
51 %
Vet ej
37 %
Nej
5%
Kommuner
57 %
49 %
38 %
5%
Landsting/ regioner
59 %
59 %
33 %
4%
Kvinnor
65 %
62 %
32 %
0%
Män
51 %
42 %
41 %
9%
Tabell 32.
Tjänstemän: Hur viktigt anser du det är att verksamhetsansvariga får utbildning i FN:s Kvinnokonvention och
dess betydelse för organisationen?
Politiker: Hur viktigt anser du det är att förtroendevalda politiker får utbildning i FN:s Kvinnokonvention?
Samtliga respondenter
Totalt
Kommuner
Landsting/ regioner
Tjänstemän
Politiker
Kvinna
Man
Mycket
viktigt
28 %
26 %
42 %
26 %
33 %
34 %
19 %
Ganska
viktigt
41 %
42 %
40 %
39 %
46 %
40 %
44 %
Inte särskilt
viktigt
12 %
13 %
3%
13 %
9%
10 %
15 %
Inte viktigt
alls
3%
3%
5%
2%
5%
1%
7%
Vet ej
15 %
16 %
10 %
20 %
7%
1%
7%
Medelvärde
av 5
3,31
3,09
3,31
3,1
3,15
3,26
2,88
91
Tabell 33.
Tjänstemän: Hur viktigt anser du det är att verksamhetsansvariga får utbildning i Pekingplattformen och dess
betydelse för organisationen? Politiker: Hur viktigt anser du det är att förtroendevalda politiker får utbildning i
Pekingplattformen?
Samtliga respondenter
Mycket
viktigt
17 %
15 %
23 %
15 %
19 %
21 %
10 %
Totalt
Kommuner
Landsting/ regioner
Tjänstemän
Politiker
Kvinna
Man
Ganska
viktigt
29 %
29 %
30 %
27 %
32 %
27 %
31 %
Inte särskilt
viktigt
13 %
14 %
5%
15 %
8%
12 %
15 %
Inte viktigt
alls
4%
4%
7%
4%
5%
2%
8%
Vet ej
38 %
38 %
35 %
39 %
36 %
39 %
36 %
Medelvärde
av 5
2,93
2,9
3,08
2,89
3
3,08
2,67
Tabell 34. Endast tjänstemän
Hur viktigt anser du det är att medarbetare får utbildning i FN:s Kvinnokonvention och dess betydelse för
organisationen?
Respondenter:
tjänstemän
Totalt
Kommuner
Landsting/ reg.
Kvinna
Man
Mycket
viktigt
20 %
19 %
27 %
21 %
15 %
Ganska
viktigt
38 %
39 %
36 %
40 %
35 %
Inte särskilt
viktigt
14 %
15 %
12 %
40 %
35 %
Inte viktigt
alls
3%
3%
6%
14 %
16 %
Vet ej
24 %
25 %
18 %
23 %
28 %
Medelvärde
av 5
2,99
2,98
3,04
3,05
2,81
Tabell 35. Endast tjänstemän
Hur viktigt anser du det är att medarbetare får utbildning i Pekingplattformen och dess betydelse för
organisationen?
Respondenter:
tjänstemän
Totalt
Kommuner
Landsting/ regioner
Kvinna
Man
Mycket
viktigt
12 %
12 %
18 %
15 %
6%
Ganska
viktigt
24 %
23 %
27 %
25 %
21 %
Inte särskilt
viktigt
17 %
18 %
6%
15 %
21 %
Inte viktigt
alls
4%
4%
6%
2%
9%
Vet ej
43 %
43 %
42 %
43 %
43 %
Medelvärde
av 5
2,77
2,74
3
2,91
2,43
Tabell 36. Endast tjänstemän
På vilket sätt tror du att arbete med mänskliga rättigheter skulle bidra till organisationen?
92
Respondenter:
tjänstemän
Mycket
positivt
bidrag till
organisationen
Positivt
bidrag till
organisationen
Totalt
Kommuner
Landsting/ reg.
Kvinna
Man
24 %
24 %
30 %
29 %
11 %
49 %
49 %
55 %
49 %
50 %
Varken
positivt eller
belastande
bidrag till
organisationen
12 %
13 %
3%
10 %
18 %
Det vore en
belastning
för
organisationen
1%
1%
3%
1%
3%
Det vore
mycket
belastande
för
organisationen
0%
0%
0%
0%
0%
Ingen
uppfattning
Medel
värde
av 6
13 %
14 %
9%
11 %
19 %
4,11
4,09
4,23
4,2
3,86
Tabell 37. Endast tjänstemän
På vilket sätt tror du att arbete med FN:s Kvinnokonvention skulle bidra till organisationen?
Respondenter:
tjänstemän
Mycket
positivt
bidrag till
organisationen
Positivt
bidrag till
organisationen
Totalt
Kommuner
Landsting/ reg.
Kvinna
Man
19 %
18 %
24 %
23 %
8%
50 %
49 %
55 %
50 %
50 %
Varken
positivt eller
belastande
bidrag till
organisationen
13 %
14 %
3%
11 %
18 %
Det vore en
belastning
för
organisationen
2%
3%
0%
2%
3%
Det vore
mycket
belastande
för
organisationen
1%
0%
3%
1%
0%
Ingen
uppfattning
Medel
Värde
av 6
15 %
16 %
15 %
13 %
23 %
3,98
3,96
4,14
4,04
3,81
Det vore
mycket
belastande
för
organisationen
0%
0%
0%
0%
0%
Ingen
uppfattning
Medel
värde
av 6
2%
2%
0%
1%
3%
4,46
4,44
4,61
4,54
4,24
Tabell 38. Endast tjänstemän
På vilket sätt tror du att ett jämställdhetsarbete skulle bidra till organisationen?
Respondenter:
tjänstemän
Mycket
positivt
bidrag till
organisationen
Positivt
bidrag till
organisationen
Totalt
Kommuner
Landsting/ reg.
Kvinna
Man
50 %
48 %
67 %
57 %
31 %
44 %
45 %
30 %
37 %
60 %
Varken
positivt eller
belastande
bidrag till
organisationen
4%
5%
0%
4%
5%
Det vore en
belastning
för
organisationen
0%
0%
3%
0%
1%
Tabell 39. Endast tjänstemän
Samverkar din organisation med externa organisationer gällande frågor som berör FN:s Kvinnokonvention?
Respondenter: tjänstemän
Totalt
Kommuner
Landsting/regioner
Kvinnor
Män
Ja
17 %
15 %
27 %
16 %
19 %
Nej
38 %
40 %
18 %
35 %
45 %
Vet ej
46 %
45 %
55 %
50 %
36 %
Tabell 40. Endast tjänstemän
Samverkar din organisation med externa organisationer gällande frågor som berör Pekingplattformen?
Respondenter: tjänstemän
Totalt
Kommuner
Landsting/regioner
Kvinnor
Män
Ja
4%
3%
15 %
5%
1%
Nej
42 %
43 %
27 %
38 %
51 %
Vet ej
54 %
54 %
58 %
57 %
48 %
93
Tabell 41.
Tjänstemän: Har din organisation avsatt resurser för kompetensutveckling gällande FN:s Kvinnokonvention
och/eller Pekingplattformen?
Politiker: Finns det avsatta resurser för förtroendevaldas kompetensutveckling gällande FN:s Kvinnokonvention
och/eller Pekingplattformen?
Samtliga respondenter
Totalt
Kommuner
Landsting/regioner
Tjänstemän
Politiker
Kvinnor
Män
Ja
7%
5%
18 %
6%
9%
7%
8%
Nej
71 %
72 %
60 %
71 %
69 %
72 %
68 %
Vet ej
22 %
22 %
22 %
22 %
22 %
12 %
24 %
Tabell 42. Är du intresserad av utbildning/ kompetensutveckling i FN:s Kvinnokonvention och/eller
Pekingplattformen?
Samtliga respondenter
Totalt
Kommuner
Landsting/ regioner
Tjänstemän
Politiker
Kvinna
Man
94
Ja, både i FN:s
Kvinnokonvention och
Pekingplattformen
43 %
43 %
55 %
44 %
47 %
51 %
35 %
Bara i FN:s
Kvinnokonvention
Bara i
Pekingplattformen
Nej
Eventuellt
2%
2%
3%
3%
1%
3%
2%
1%
1%
0%
1%
2%
0%
2%
16 %
17 %
10 %
50 %
21 %
12 %
24 %
35 %
36 %
32 %
35 %
36 %
35 %
36 %
Bilaga 2. Regeringens uttalande i helhet
95
96
97
98
Bilaga 3. Oppositionspartiernas uttalande i helhet
Miljöpartiet de gröna
1. Sveriges regering har åtagit sig ett ansvar att implementera FN:s Kvinnokonvention.
Hur anser ni att denna implementering bör hanteras av regeringen?
Svar: Politiken som regeringen bedriver måste tydligare adressera och förhålla sig till konventionens bestämmelser, t.ex. om kvinnors rätt på arbetsmarknaden, lika lön etc. Det görs
inte i tillräcklig utsträckning i dag. Många handlingsplaner har skrivits, höga målsättningar
och goda ambitioner har formulerats, metoder och indikatorer har utvecklats och utbildningsinsatser har genomförts.
Men regeringen behöver ta till sig kritiken från CEDAW när det gäller: att det saknas
verkningsfulla strategier och rutiner för att följa upp hur mål, lagar och regler omsätts i praktiken. Det saknas också klara sanktioner för dem som inte följer uppsatta jämställdhetsmål. I
stor utsträckning förlitar sig regeringen på den goda viljan och enskilda eldsjälar när det gäller
jämställdhetsarbetet i Sverige. Alltför få chefer och personer i ledande befattning tar frågan
om jämställdhet på allvar. Det behövs tydligare krav och uppdrag, t.ex. genom regleringsbrev,
från regeringen till olika aktörer/myndigheter inom respektive ansvarsområde. Krävs tydligare
uppföljning och det krävs bättre konsekvensanalyser utifrån ett jämställdhetsperspektiv innan
nya politiska åtgärder föreslås.
2. Det regionala självstyret gör att det i praktiken är inom kommuner och landsting/
regioner som arbetet för att efterleva FN:s Kvinnokonvention sker.
Vilken är er uppfattning om möjligheterna för kommuner och landsting/ regioner att i dagsläget
implementera FN:s Kvinnokonvention?
Svar: Miljöpartiet delar Sveriges Kvinnolobbys och CEDAW:s uppfattning enligt ovan. Det
behövs rutiner för uppföljning och tydligare strukturer. I dag är det alldeles för mycket upp
till enskilda personer som kan och tar frågan på allvar. Detta gör att vissa kommuner och
landsting implementerar konventionen på ett bättre, mer effektivt sätt än andra. Det ska inte
få skilja sig åt mellan kommuner. Dessutom ska det löna sig att implementera kvinnokonventionen och det ska kosta att inte göra det. Så är det inte i dag.
3. Vid FN:s Kvinnokommittés granskning av Sverige (2008) får regeringen kritik på en
rad punkter.
Vilka åtgärder anser ni nödvändiga för att framöver stärka och utveckla implementeringen av
FN:s Kvinnokonvention, såväl nationellt som regionalt och lokalt?
Svar: Se ovan svar om tydligare uppföljning, sanktioner och strukturellt arbete +
1.När det gäller att öka kvinnors deltagande på ledande positioner vill MP se
åtgärder som:
• kvotering till bolagsstyrelser, privata och kommunala bolag
• se över rekrytering av professorer
• utveckla ekonomiska styrmedel för att uppmuntra jämn könsfördelning inom näringslivet
99
2.När det gäller att motverka våld mot kvinnor vill MP se åtgärder som:
• mer resurser till kvinnojourer
• mansjourer som bygger på feministisk grund
• utredning av mansrollen och maskuliniteter, som gjorts i Norge.
• jourlinje för män som slår
• rehabilitering inom kriminalvården för män som är dömda för kvinnofridsbrott
3.Öka kvinnors deltagande i konfliktlösnings- och fredsarbete vill MP se åtgärder som:
• implementera resolution 1325
4.Förstärka kvinnors deltagande som ekonomiska aktörer vill MP se åtgärder som:
• jämställa löner och motverka lönediskriminering i kvinnodominerade yrken
• rätt till heltid
• resurser till barn- och äldreomsorg
• rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid/nattis
• tredelad och ökad individualisering av föräldraförsäkringen
5.Förbättra jämställdhetsprioriteringar på nationell och lokal nivå vad gäller budgetplanering
vill MP se
åtgärder som:
• gender-budgeting
100
Socialdemokraterna
1. Sveriges regering har åtagit sig ett ansvar att implementera FN:s Kvinnokonvention.
Hur anser ni att denna implementering bör hanteras av regeringen?
Svar: Intresset brister i såväl regeringens internationella engagemang som nationellt. Jämställdhetsministern har en viktig roll. Hon finns inte med i den politiska debatten och tar
heller inga initiativ eller kontakter som vi kan överblicka. Inte heller utrikesministern visar
något intresse för frågan under sina många och långa resor världen över. Det är allvarligt med
tanke på kvinnors extremt utsatta situation i till exempel krigshärjade länder men också när det
gäller generella levnadsförhållanden. Regeringen brister i analys, konsekvens och beslut. Det
finns ingen röd tråd där jämställdhetsfrågan i allmänhet eller Kvinnokonventionen i synnerhet
kan spåras.
2. Det regionala självstyret gör att det i praktiken är inom kommuner och landsting/
regioner som arbetet för att efterleva FN:s Kvinnokonvention sker.
Vilken är er uppfattning om möjligheterna för kommuner och landsting/ regioner att i dagsläget
implementera FN:s Kvinnokonvention?
Svar: Möjligheten att arbeta med frågan är stor men regeringens arbete är avgörande. Det
finns såväl enskilda som grupper som är mycket engagerade i jämställdhetsfrågorna men
det finns ingen som tar ansvar för att samla ihop och driva frågorna. Här vill vi nämna till
exempel Kvinnolobbyn, universitet och högskolor, kvinnoförbund, ungdomsorganisationer
och andra organisationer och grupper som har stort intresse av såväl kvinnofrågor som internationella frågor. En idé är att regeringen tillsätter en kommitté som har till uppgift att
följa upp målsättningar och åtgärder inom ramen för Kvinnokonventionen. På så sätt skulle
regeringen kunna visa en viljeinriktning. Denna kommitté skulle kunna väcka frågan på ett
sådant sätt att det uppstår ringar på vattnet regionalt och lokalt. Vi tror också att det krävs
regelbunden jämställdhetsrevision av regeringens politik. Att revidera politiken skulle kunna
kopieras på andra politiska nivåer. På detta sätt är det möjligt att se hur arbetet med Kvinnokonventionen implementeras inom olika departement och myndigheter. På kommunal nivå
ser vi att det behövs en handlingsplan som följs upp med regelbundna rapporter om hur
arbetet fortskrider till berörda politiska församlingar. Här är möjligheten att ta hjälp av lokalt engagemang enormt.
3. Vid FN:s Kvinnokommittés granskning av Sverige (2008) får regeringen kritik på en
rad punkter.
Vilka åtgärder anser ni nödvändiga för att framöver stärka och utveckla implementeringen av
FN:s Kvinnokonvention, såväl nationellt som regionalt och lokalt?
Svar: Nyckelordet är regelbundenhet. Frågan måste hållas levande. Det måste finnas en
tydlighet i regeringens arbete. Det kärvs målsättningar som ska gå hand i hand med politiska förslag och fattade politiska beslut. Arbetet måste följas upp, rapporteras och synas i
debatten. På inget sätt har regeringen levt upp till detta. Stort ansvar måste läggas på jämställdhetsministern och utrikesministern, deras attityd och ambition i arbetet. Det krävs
större kunskap inom regeringen och en förmåga att ta tillvara den kunskap som finns bland
regeringskansliets tjänstemän. Det skulle underlätta om regeringen tog strategiska kontakter
med andra intressenter, skapade nätverk och uppmuntrade olika initiativ. Inom jämställdhetsområdet finns många eldsjälar. Dessa måste tas tillvara och få bidra för att arbetet med
Kvinnokonventionen ska bli lyckosam.
101
Kvinnokonventionen är ett bindande dokument som Sverige har skrivit på. Om det inte sker
ett konkret arbete utifrån konventionen mister dokumentet sitt värde och blir bara ett papper bland andra papper. Vi menar att Sverige halkar efter på jämställdhetsområdet därför att
regeringen inte tar frågorna på allvar. Kvinnokonventionen är en del av detta arbete – inte
någonting som sköts på sidan om allt annat.
102
Vänsterpartiet
1. Sveriges regering har åtagit sig ett ansvar att implementera FN:s Kvinnokonvention.
Hur anser ni att denna implementering bör hanteras av regeringen?
Svar: Först och främst handlar det om att prioritera frågor om kvinnors mänskliga rättigheter. Finns inte dessa frågor på den politiska dagordningen, finns det små chanser till reell förändring. Inte att förglömma är det också en kunskapsfråga. CEDAW är precis som
övriga konventioner om mänskliga rättigheter en förpliktelse för de stater som ratificerat
den. Staten har därför ansvar för att garantera kvinnor och män samma rättigheter. Varje
statsråd som ansvarar för sitt politikområde/ departement behöver arbeta med/sätta sig in
i/ inhämta kunskap/ föra upp på den politiska dagordningen, oavsett om det rör utrikesfrågor, handelsavtal med andra länder, utarbetandet av en ny nationell skolplan, skatteuttag
från befolkningen etcetera. Ett minimum är att vi har en jämställdhetsminister som förstår
och erkänner könsmaktsordningen. Det har vi inte i dag, till exempel. Viktigt också att vår
politik för global utveckling, PGU, har jämställdhet som ett av sina absoluta mål - vilket inte
är fallet idag. Utskotten i riksdagen, sånär som på arbetsmarknadsutskottet, saknar formella
instrument för att behandla jämställdhetsfrågor inom sina sakområden. Det innebär att varje
annat utskott, om de så vill, kan förbise könsmaktsperspektivet. Vänsterpartiet menar att
utskotten bör ha en plattform för att kunna föra upp jämställdhetspolitiska frågor inom sina
sakområden. Det kan ske genom en övergripande tilläggsparagraf eller genom att samtliga
utskott får ett uppdrag att i sin beredning av utskottsärendena beakta jämställdhetsaspekter
ur ett feministiskt perspektiv. Ytterligare ett sätt att utveckla jämställdhetsarbetet i feministisk
riktning är att regleringsbreven (regleringsbrev är ett regeringsbeslut som innehåller regeringens mål- och resultatkrav på myndigheterna) ska ha tydliga direktiv och prioriteringar som
går att relatera till de övergripande målen. Återrapportering ska vara obligatorisk och samtliga
återrapporteringskrav ska finnas samlade i regleringsbrevet. Återkoppling till de övergripande
jämställdhetspolitiska målen och delmålen ska vara möjlig och göras från samtliga politikområden. Regleringsbreven liksom förordningarna ska ha relevanta myndighetsspecifika mål
med ett tydligt feministiskt perspektiv.
2. Det regionala självstyret gör att det i praktiken är inom kommuner och landsting/
regioner som arbetet för att efterleva FN:s Kvinnokonvention sker.
Vilken är er uppfattning om möjligheterna för kommuner och landsting/ regioner att i dagsläget
implementera FN:s Kvinnokonvention?
Svar: Först och främst handlar det även på den här nivån om att prioritera frågor som rör
kvinnors mänskliga rättigheter. Finns kunskapen hos politikerna i kommuner och landsting?
Det är A och O för att kunna implementera och omsätta konventioner om mänskliga rättigheter i praktiken. Det föreligger betydande risk för att arbetet för kvinnors lika möjligheter och
rättigheter, p g a olika förutsättningar i kommuner/landsting/regioner runt om i Sverige, inte
framskrider i samma takt.
3. Vid FN:s Kvinnokommittés granskning av Sverige (2008) får regeringen kritik på en
rad punkter.
Vilka åtgärder anser ni nödvändiga för att framöver stärka och utveckla implementeringen av
FN:s Kvinnokonvention, såväl nationellt som regionalt och lokalt?
Svar: Vi har läst 2008 års utvärdering av Sverige. Det är lätt att instämma i den kritiken.
103
Men sammanfattningsvis återgår vi till resonemanget om kunskap och vilja. För att stärka
och utveckla implementeringen av FN:s Kvinnokonvention nationellt/regionalt/lokalt behövs
– återigen – kunskap och vilja. Vi skulle gärna se än mer samhällsdebatt, där civilsamhället
och NGO:s ställer tydliga krav riktat mot oss politiker. Kvinnorörelsen och dess krav genom
årtiondena är ovärderlig för en samhällsutveckling där kvinnors rättigheter sätts på dagordningen. Vi återger här ett axplock över vad vi anser nödvändigt att göra för att kunna stärka
konventionen på olika nationella nivåer:
Först vi vill se ett renodlat Jämställdhetsdepartement, vilket vi har motionerat om flera
gånger. Vänsterpartiet anser också att Sverige, i likhet med exempelvis Danmark och Norge,
bör inrätta en särskild jämställdhetsmyndighet. Myndigheten bör få i uppdrag att bevaka
utvecklingen på jämställdhetsområdet både i Sverige och internationellt, samordna och stödja
andra myndigheter, verksamheter och organisationer, samt ansvara för metod- och kunskapsutveckling, bidragsgivning, information samt granskning av andra myndigheter. Myndigheten
skulle också ges i uppdrag att stärka kopplingen mellan forskning och praktik, som är eftersatt i
det svenska jämställdhetsarbetet. Utöver det behövs ett synliggörande av den offentliga resursfördelningen mellan män och kvinnor (genderbudgeting), tillämpning av kvoteringsverktyget,
delad föräldraförsäkring, särskilda jämställdhetspotter (fackligt förhandlingskrav), statligt stöd
till kvinnojourer, sanktioner som bestraffar dem som inte följer uppsatta jämställdhetsmål.
104
105
Sverige + Kvinnokonventionen = sant?
Det hänger ihop! Förändring av ojämställdhet på enskilda arbetsplatser, nationell jämställdhetspolitik och förhandlingar i FN:s
generalförsamling – arbetet är del av vårt gemensamma ansvar för
att möjliggöra mänskliga rättigheter för alla.
FN:s Kvinnokonvention brukar kallas den globala jämställdhetslagen. Sverige var först ut med att ratificera konventionen 1980,
vilket betyder att vi har ingått ett juridiskt bindande avtal att
arbeta för jämställdhet. Pekingplattformen är FN:s handlingsplan
för att nå jämställdhetsmålen och är moraliskt bindande för de
länder som undertecknat den. Kommuner och landsting har ansvar
för att Kvinnokonventionens krav uppfylls. Inte minst då det är
här, regionalt och lokalt, som förändring kan ske och målen om
jämställdhet bli verklighet.
Hur uppfattas betydelsen av Kvinnokonventionen och Pekingplattformen i kommuner och landsting? Används de internationella
dokumenten i arbetet för jämställdhet? Hur ser tjänstemän och
politiker på sitt ansvar för att kraven efterlevs? Vad har regeringen
och experter på området att säga om hur Sverige framöver behöver
arbeta för jämställdhet och mänskliga rättigheter?
UN Women Sverige och Fredrika Bremerförbundet ville undersöka
Kvinnokonventionens och Pekingplattformens ställning i svenska
kommuner och landsting. I den här rapporten presenteras resultatet.
ISBN 978-91-637-1135-0
106