Käre användare!
Denna pdf-fil är nedladdad från webbplatsen för Världens Historia
(www.varldenshistoria.se) och får inte lämnas vidare till tredje part.
Av hänsyn till upphovsrätten är vissa bilder borttagna.
Med vänlig hälsning
Redaktionen
Teknik
Med 3.500 km/tim. var SR-71 Blackbird
VÄRLDENS
SNABBASTE
PLAN
USA/1963
I en undanskymd
hangar i Burbank
arbetar flygUSA
plansfabriken
Burbank
Lockheeds
ingenjörer med
ett hemligt projekt för USA:s försvar: ett spaningsplan som kan flyga både högre
och fortare än fiendens missiler.
Med Blackbirds karaktäristiska
form var spionplanet nästan osynligt för sovjetiska radaroperatörer.
US Air Force
Av Ebbe Rasch
I största hemlighet byggde USA spaningsplanet SR-71
Blackbird under 1960-talet. Det var snabbare än en
gevärskula och omöjligt för ryssarna att skjuta ned.
S
trax efter klockan 10 på förmiddagen den 6 mars 1990 gick överstelöjtnant Ed Yeilding in för landning på flygplatsen utanför
Washington. Han och hans
kollega Joseph Vida hade
just flugit 3.700 km från Los
Angeles till Washington på bara 64 minuter och 20 sekunder.
Genomsnittshastighet: 3.452 km/
tim. – historiens snabbaste resa tvärs
över Nordamerika.
Resan var inte bara den snabbaste någonsin med spaningsplanet Lockheed
SR-71 Blackbird. Den var även den sista. Under 25 år av kallt krig hade de kolsvarta spaningsplanen opererat osedda
över fiendeland och samlat in värdefull
information. Men det avancerade flygplanet var extremt dyrt i drift. Både politiker och militära ledare ville hellre ta
fram nya flygplanstyper. Dessutom ansåg man att spionsatelliter kunde utföra
samma uppdrag som Blackbird – och
dessutom både bättre och billigare.
Förvissade om att SR-71 aldrig skulle
flyga igen överlämnade Yeilding och
Vida­sitt plan till Smithsonians flygplansmuseum och tog reguljärflyget tillbaka
till Los Angeles. Resan tog fem timmar.
Svensk ingenjör antog utmaningen
Nio månader senare dog upphovsmannen till Blackbird, flygingen­jören Cla-
rence ”Kelly” Johnson. Johnson var son
till fattiga, svenska immigranter från
Malmö. Redan som ung visade han sig
ha stor talang för flygplanskonstruktion
och som nyutbildad ingenjör fick han år
1933 jobb hos flygplanstillverkaren
Lockheed där han gjorde kometkarriär.
År 1943 beslöt Lockheed att ta fram
ett jetdrivet jaktplan och tillsatte en särskild utvecklingsavdelning, Skunk
Works, som under Johnsons ledning
byggde jaktplanet P-80 Shooting Star.
Planet hann aldrig spela någon roll i slaget om Europa men efter kriget fick
Skunk Works ett nytt, brådskande uppdrag. CIA ville veta vad fienden gjorde
bakom järnridån och beställde ett spaningsplan som obemärkt skulle kunna
flyga över sovjetiskt territorium och ta
bilder av t.ex. militäranläggningar.
Johnsons svar blev en Lockheed U-2
”Dragon Lady”. Planet var varken osynligt, ljudlöst eller särskilt snabbt men
kunde flyga på upp till 21 km höjd och
var därför utom räckhåll för sovjetiska
missiler, jaktplan och radar.
U-2 blev en stor succé men Johnson
visste att det bara var en tidsfråga innan
fiendens ingenjörer skulle hitta ett sätt
att begränsa U-2:s operationer eller rentav skjuta ned spaningsplanet.
Experterna i Pentagon visste att man
måste agera för att behålla USA:s försprång. I april 1958 satte Johnson upp
All over press
Föregångaren flyger än
Blackbird skulle ersätta spionplanet U-2 men efter 56 år i luften
har det gamla spaningsplanet fortfarande inte gått i pension.
N
är kalla kriget bröt ut behövde
USA ett spionplan som kunde
övervaka sovjetiskt territorium. På
rekordtid utvecklade Lockheed-fabriken planet U-2 Dragon Lady som
flög premiärturen i augusti 1955.
Med kropp från jaktplanet F-104
Starfighter och långa, raka vingar
som ett glidflygplan var U-2 varken
snabbt eller lätt att flyga men blev
trots det en långlivad succé. Planet
kunde flyga på drygt 20 km höjd och
undgick därigenom fiendens jaktplan, missiler och radar. Spionplanet
härjade nästan fritt – till 1 maj 1960.
Under en flygning över Sovjet blev
piloten Gary Powers nedskjuten och
händelsen försämrade drastiskt
relationen mellan USA och Sovjet.
Trots det fortsatte U-2 att operera.
I dag är planet oumbärligt i bl.a.
Afghanistan och i mars i år beslöt
USA:s försvar att Dragon Lady inte
ska skrotas förrän tidigast år 2015.
År 2011 har U-2
bl.a. övervakat
Libyen och kärnkraftverket utanför
Okuma i Japan.
Världens Historia 13 • 2011
47
Teknik
Under kodnamnet ”Oxcart” – oxkärran
– arbetade Skunk Works ingenjörer hårt
under flera år för att förverkliga Kelly
Johnsons vilda vision.
Vid 3.500 km/tim. skulle luftmotståndet värma upp flygplanskroppen till
över 400 °C. Aluminium var det vanligaste materialet inom flygindustrin men
vid så höga temperaturer blir aluminium mjukt. Ingenjörerna var tvungna att
hitta någon annan metall. Den enda
möjligheten tycktes vara titan: det är
Bilden utelämnad
med hänsyn till
copyright
SR-71:s bilder av missilramper på Cuba
gav USA viktig information om fienden.
men i planet fördes över till bränslet
precis innan det leddes ut i motorerna.
Det fanns inga jetmotorer som var
starka nog för SR-71 och det var inte
Skunk Works uppgift att konstruera nya
motorer. Kelly Johnson tog kontakt med
motortillverkaren Pratt & Whitney som
nyligen hade presenterat en särskilt
kraftfull motor, modell J58.
Normalt har jaktplan så kallade turbojetmotorer med efterbrännkammare. Efterbrännkammaren sprutar in bränslet i
Fart gjorde planet starkare
Blackbirds kropp skulle tillverkas i titan. Ingen hade byggt ett helt flygplan av den metallen tidigare och det satte konstruktörerna på svåra prov.
L
ockheeds flygingenjörer insåg snart
att det enda material som var både
lätt, starkt och tillräckligt värmetåligt
till det ultrasnabba planet var titan.
På 1960-talet var titan ett exotiskt
material; i USA användes det bara till
smådelar på jetmotorer. Att bygga ett
helt flygplan av titan var inte bara oer-
SR-71 Blackbird
Längd.................................... 32,7 m
Vingspann............................. 16,9 m
Höjd.........................................5,6 m
Vingyta..................................170 m2
Vikt, tom................................ 30,6 t
Max. startvikt....................... 78,0 t
Toppfart................... över mach 3,2
Max. flyghöjd..................... 25,9 km
Räckvidd...........................5.400 km
Besättning..................... 2 personer
Motorer..............2 st. P&W J58-1
48
Världens Historia 13 • 2011
hört dyrt utan medförde även en mängd
oförutsägbara problem. Ett streck med
en vanlig spritpenna visade sig kunna
fräta hål på metallen, huvudet på titanskruvarna blev skört som glas om det
kom i kontakt med fabrikens kadmiumlegerade skiftnycklar och planets svetsfogar gav efter om de kyldes med klore-
Planets sensorer
sitter i nosen. En
infraröd och en optisk
kamera filmar under
hela färden för att
dokumentera rutten,
medan en annan kamera används till att
ta mycket skarpa
bilder av målet.
Cockpiten
rymmer piloten och en
systemoperatör som sitter
längst bak.
rat vatten direkt från kranen. Hela
produktionsprocessen måste anpassas
efter det nya materialet, som dock
visade sig ha en oväntad fördel:
Metallen blev allt starkare av
alla flygtimmar med
överljudshastighet.
ence
Endast titan kunde stå emot hettan
starkt som stål och hälften så tungt. Ingen hade dock byggt ett helt flygplan av
titan förut så teknikerna på Skunk
Works var tvungna att prova sig fram.
Dessutom var metallen ovanlig i USA.
För att få tillräckligt med titan till en
hel flygplansserie måste Lockheed
­köpa in materialet via mellanhänder
och fiktiva bolag från världens största
titan­exportör: Sovjetunionen.
De tunna titanplåtarna gjordes medvetet en aning vågiga. Vid hög fart fick
värmen flygplanskroppen att sträcka ut
sig, och på så sätt kunde plåtarna sträckas utan att slitas av. Precis som själva
flygplanskroppen var även bränsletankar, -ventiler och -slangar konstruerade
så att de hade rätt dimensioner vid flygplanets marschfart. Det innebar att stora mängder av det giftiga bränslet JP-7
läckte ut på marken när en kall Blackbird stod på startbanan.
Jetbränslet JP-7 framställdes i laboratorier. Det var mycket värmetåligt och
fungerade även som värmeväxlare: Vär-
Department of Def
tre mål för ett nytt spaningsplan: Flyghöjden skulle vara minst 27 km, räckvidden 6.500 km och en hastighet på
Mach 3 – mer än 3.500 km/tim. För de
flesta lät det fullständigt orealistiskt. Jettekniken var ny och inget plan kunde
upprätthålla en fart på över Mach 1 i
mer än några minuter. Men Johnson ville inte bara pressa den befintliga tekniken till det yttersta – han ville konstruera ett helt nytt, revolutionerande plan.
ga delar inom flygplansindustrin – var- net. När produktionen var slutförd gav
ken hydraulikpumpar, kablar, smörjol- försvarsminister Robert McNamara
jor, packningar, kameror, däck eller fall- order om att Lockheed skulle förstöra
skärmar – var konstruerade för hastighe- alla specialverktyg och maskiner som
använts i produktionen. USA ville inte
ter på flera tusen km/tim.
Cockpiten, där piloten och system­ riskera att främmande makter fick
operatören skulle sitta, var en särskild möjlighet att bygga kopior av det
utmaning. Nyutvecklade tryckdräkter, effektiva spaningsplanet.
Med SR-71 fick de amerikanska mynsom senare användes i NASA:s rymdfärjor, skyddade besättningen i den tunna digheterna ett viktigt försprång i kalla
kriget. Bilder tagna
atmosfären på 25 km
med de inbyggda kahöjd och en effektiv
merorna från 25 km
luftkonditionering
höjd var så skarpa
höll temperaturen
att teknikerna kunnere. Om besättde urskilja strecken
ningsmännen skulle
på en parkeringsbehöva skjuta ut sig
plats på marken. Plamed katapultstolarna
Kelly Johnson, 1958
net kunde tanka i
kunde de andas i de
luften och därmed
höga luftlagren tack
Alla delar konstrueras från grunden
nå nästan var som helst på jordklotet
Varken förr eller senare har den tekni- vare inbyggda lufttuber i dräkterna.
Blackbird flög sin första tur i december från amerikanska flygbaser. Flyghöjden,
ken använts i något serietillverkat flygplan, och Lockheeds ingenjörer var 1964 och under åren därefter arbetade farten och den svårupptäckta radarprofitvungna att uppfinna i stort sett alla de- 8.000 man med att bygga totalt 32 len gjorde det nästan omöjligt för fienlar till SR-71 från grunden. Inga befintli- exemplar av det revolutionerande pla­ den att upptäcka Blackbird – och om
sovjetisk militär sköt missiler efter SR71 hann de ändå inte ikapp planet.
Alla kanter
är klädda med
ett speciellt
Blackbird oumbärligt för USA
material som
Titanplåtarna är
När Ed Yeilding avslutade sin rekordgör planet
lätta, tunna, starka
flygning 1990 hade inte ett enda SR-71
nästan osynsom stål och tål mycket
gått förlorat i strid trots mer än 17.000
ligt på radarn.
höga temperaturer.
flygningar över fiendeland. NASA fortsatte att använda två av planen till överljudstester och år 1994 inträffade det
otänkbara: Politikerna i kongressen beslutade att ta Blackbird i bruk igen.
Krigen vid Persiska viken och i ex-Jugoslavien hade visat att varken satelliter,
nya flygplan eller drönare kunde klara
det gamla planets arbetsuppgifter. Tre
plan togs ur malpåsen, fick ny och
bättre spaningsutrustning och
sattes i tjänst. Comebacken
blev dock kortvarig: president Clinton skrotade
planet 1999. Efter
terrorattackerna två
år senare övervägde
USA:s försvar att åter
sätta in Kelly Johnsons
flygplan men utvecklingen
hade till sist flugit ifrån det blixtsnabba Blackbird.
jetmotorns utloppsdel vilket ger en
enorm kraftökning. Systemet utvecklar
höga temperaturer och slukar extremt
mycket bränsle, och därför används det
i vanliga jaktplan endast under mycket
korta perioder. Men för att flyga ett helt
uppdrag i 3.500 km/tim. måste motorerna i SR-71 kontinuerligt använda
­efterbrännkammaren.
Tillsammans med Skunk Works
arbetade Pratt & Whitney vidare på motorn och slutprodukten var en ena­
stående ingenjörsbedrift. Tack vare ett
variabelt luftintag fungerade den vid hög
hastighet som en s.k. ramjet: Luftströmmen leds förbi de ömtåliga, rörliga
delarna i motorn och direkt in i efterbrännkammaren.
”Vi måste börja från
början, som om vi
ska bygga världens
första flygplan.”
DK Images
Bränsletankarna
rymmer nästan 50.000
liter – tillräckligt för två
timmar i 3.500 km/tim.
I flera av Lockheeds nya flygplan återanvändes delar från
äldre modeller
men till SR-71 var
allt specialbyggt.
Läs mer
R.H. Graham: SR-71 Revealed – The Inside Story, Zenith
Press, 1996 ● James Goodall & Jay Miller: Lockheed's SR-71
“Blackbird” Family, Midland Publishing, 2002 ● R.H. Graham:
SR-71 Blackbird – Stories, Tales, and Legends, Zenith Press,
2002 ● Ben R. Rich & Leo Janos: Skunk Works, Sphere, 2010
●
●
www.sr-71.org
Världens Historia 13 • 2011
49
