Artikel till Svenska FAO-kommittén
2010-11-22/JPh
Husdjurens mångfald för nutida och framtida behov
- hot och möjligheter
Statsagronom Jan Philipsson, Inst. för husdjursgenetik, SLU, Uppsala
Husdjuren betyder mer än Du tror...
I alla delar av världen spelar husjuren en viktig roll. Inte bara för matförsörjningen utan också
för utnyttjande av gräsbevuxen mark som inte lämpar sig för spannmålsodling. De betande
djuren bidrar därigenom till att hålla landskapet öppet. l utvecklingsländerna spelar de
animaliska livsmedlen en särskild roll genom att bidra till en allsidig kost med framför allt
värdefullt protein. Av världens ca 1 miljard fattiga människor är 70% beroende av sina
husdjur för sitt livsuppehälle. Djuren spelar i dessa länder stor roll både som dragkraft och för
produktion av fiber, läder, energi och gödsel. Djuren utgör dessutom för många människor det
kapital man förfogar över. I många samhällen har djuren en speciell betydelse för olika
traditionella eller kulturella aktiviteter i samband med högtider eller evenemang av olika slag.
I u-länderna svarar ofta de livsmedelsproducerande djuren för 30-50% av jordbrukets
inkomster. Det är därför särskilt viktigt att husdjurens betydelse för en tryggad
livsmedelsförsörjning uppmärksammas när utländska investeringar i jordbruksmark ökar så
kraftigt att de därmed kan kan utgöra ett hot mot, eller riskerar att att förstöra,
förutsättningarna för fattiga människor att kunna behålla sina djur.
I Sverige är markfrågorna helt annorlunda. Vi har för få betande djur för att klara de miljömål
politikerna ställt upp med ett öppet varierat odlingslandskap och önskemål om biologisk
mångfald. Ändå är det så att djuren svarar för så mycket som hälften av jordbrukets
föräljningsintäkter. Dessutom används i vårt land ca 70% av den spannmål som produceras
till djurfoder. Det svenska jordbruket och landskapet liksom vår livsmedelsindustri är därför i
hög grad beroende av en livskraftig animalieproduktion. Detta till trots har den svenska
animalieproduktionen gått kraftigt tillbaka under senare år.
....och har anpassats till varierande förhållanden
Den betydelse djuren har beror på deras mångfald ifråga om olika arters och djurrasers
förmåga att producera livsmedel och andra nyttigheter under kraftigt varierande
produktionsförhållanden. Djuren spelar stor roll i bergsområden lika väl som i kustområden, i
varma och kalla klimat, i nederbördsrika liksom i torra områden och i extensiva liksom i
intensiva produktionssystem. Djuren har under tusentals år utvecklats för att passa alla dessa
miljöer så att de naturligt i människans tjänst kan både producera mat och reproducera sig. De
har med sina varierande egenskaper, som enkelmagade djur eller idisslare, utvecklats till att
kunna ta tillvara biprodukter av olika slag från spannmål och livsmedelsindustri. De utgör
därför en naturlig del av ekosystemet i alla delar av världen.
Ökad produktivitet – mindre miljöproblem
Men djuren producerar inte bara nyttigheter. Det är väl känt att särskilt idisslarna producerar
växthusgaser, i första hand metan, i sådan omfattning att de har ett klart negativt inflytande på
1
Artikel till Svenska FAO-kommittén
2010-11-22/JPh
miljön. Av utsläppen i vårt land, räknat i koldioxidekvivalenter, svarar idisslarna för 4%.
Samtidigt innebär den produktivitetshöjning vi haft i vår animalieproduktion, som betyder att
vi kan producera en oförändrad mängd livsmedel från färre djur, att utsläppen av växthusgaser
från djuren minskat med 10% under de senaste 20 åren. Så är det inte överallt i världen. I
Afrika söder om Sahara, där man har stora djurpopulationer, som i och för sig är väl
anpassade till svåra klimatologiska förhållanden, har djuren ofta en mycket låg produktivitet.
Det innebär ett mycket stort djurantal i förhållande till befolkningen och att överbetning och
Figur 1. Total köttproduktion med olika djurslag i olika delar av världen 1990 and 2007.
Källa: FAO (2009).
erosion av markerna ofta förekommer. I t.ex. de fyra östafrikanska länderna Etiopien, Kenya,
Uganda och Tanzania finns närmare 90 miljoner nötkreatur och 100 miljoner får och getter,
medan antalet människor uppgår till ca 200 miljoner. För u-världen som helhet räknar FAO
med att produktionen av mjölk och kött behöver mer än fördubblas de närmaste 20-30 åren.
Det kan inte ske genom ett ökat djurantal, som det huvudsakligen skett hittills, utan måste ske
genom en ökad produktivitet per djur. Och det kan bara åstadkommas genom friskare djur
med bättre produktionsanlag och en bättre foderförsörjning. Man förutspår behovet av en
”Livestock revolution”. En sådan har redan kommit långt i delar av Asien för både mjölk- och
köttproduktionen, medan mycket litet har hänt i Afrika som framgår av figurerna 1 och 2. Vad
gäller köttproduktion har den ökat högst dramatiskt sedan 1990 i Asien, där gris- och
fjäderfäkött dominerar. Beträffande mjölkproduktionen (figur 2) så har ökningen i Asien
också varit dramatisk och man har passerat Europa i produktionsvolym. Till det har
buffelmjölken i hög grad bidragit, och i Indien, som har världens största mjölkproduktion,
produceras mer än hälften av mjölken av bufflar.
2
Artikel till Svenska FAO-kommittén
2010-11-22/JPh
De husdjursgenetiska resursernas utnyttjande avgör utvecklingen
Den utveckling, eller brist på utveckling, vi sett i olika delar av världen är i hög grad beroende
på hur vi utnyttjat den mångfald de husdjursgenetiska resurserna erbjuder. I Asien har både de
traditionellt förekommande djurarterna och raserna, liksom för regionen nya eller
nyutvecklade raser, baserade på långsiktiga korsningsförsök, fortsatt att utnyttjas i allt
effektivare produktionsformer. Detta har bl.a. lett till en viss utarmning av de genetiska
resurserna genom att primitiva eller mindre produktiva raser korsats bort. Alternativt har de
med sina särskilt viktiga ”anpassningsgener” lagt grunden till nya raser.
Figur 2. Total mjölkproduktion från olika djurslag i olika delar av världen 1990 and 2007.
Källa: FAO (2009).
Historiskt sett har husdjursraserna alltid genomgått en viss evolution. Ofta har raser någon
gång i tiden korsats och sedan utvecklats till en ny ras. Ett intressant sentida exempel på
bildandet av en sådan s.k. syntetisk ras är nötkreatursrasen Sunandini i provinsen Kerala i
sydvästra Indien. Genom korsningsförsök mellan den inhemska oförädlade boskapen och
olika raser från tempererade områden, främst Brown Swiss och i viss mån också Jersey och
Holstein, följt av urval inom korsningspopulationen, har Sunandini-rasen under 30-40 år
utvecklats till att ge 6-8 kg mjölk per dag jämfört med de 1-2 kg som den ursprungliga rasen
gav. Samtidigt med avelsarbetet har foderproduktionen förbättrats. Med de över 2 miljoner
3
Artikel till Svenska FAO-kommittén
2010-11-22/JPh
djur som rasen nu omfattar har många familjer som lever på sina djur kunnat lämna
fattigdomen bakom sig.
En annan spännande utveckling är den som skett i Brasilien. Zebu-raserna Nelore och Gir,
som importerades från Indien för ca 100 år sedan, har genom ett målmedvetet avelsarbete i
sitt nya hemland bidragit till Brasiliens starka ställning idag inom animalieproduktionen, inte
minst på exportmarknaden för kött. Djurimporter som tidigare i stor omfattning skett från
Europa till Brasilien har i stort sett misslyckats pga djurens bristande förmåga att överleva i
tropiskt klimat. Däremot har de tropiskt anpassade raserna från Indien snabbt brett ut sig och
finns nu i mångmiljontal. Ett intressant exempel på vikten av att vi har sådan genetisk
diversitet att det finns produktiva djur för kraftigt skiftande miljöförhållanden.
Många av världens husdjursraser utrotningshotade
I FAOs regi har under ett antal år ett omfattande arbete utförts för att klarlägga hur det
egentligen ligger till med de husdjursgenetiska resurserna. Inventeringen var en följd av
medlemsländernas åtaganden i anslutning till CBD (Konventionen om biologisk mångfald)
och de larmrapporter som kommit om allt fler utrotningshotade djurraser. Inventeringen
sammanställdes i en ”State of the World Report on Farm Animal Genetic Resources” och
presenterades för FAOs medlemsländer vid en konferens i Interlaken 2007. Rapporten visade
bl.a. att av världens över 7500 identifierade husdjursraser är 9% rapporterade som utrotade
och 21% är hotade att gå samma öde till mötes. Samtidigt vet man inte hur läget är för mer än
en tredjedel av raserna. De viktigaste orsakerna till att raser försvunnit är den modernisering
och i viss mån industralisering som skett inom jordbruket, framför allt i västvärlden med krav
på produktiva djur. Åtskilliga är också de misslyckade försök som gjorts att förädla djurraser
i u-länder med västerländska raser och metoder, och där man saknat långsiktighet i både
avelsarbete, organisationsuppbyggnad och utbildning. Ofta har korsningsavel i en generation
gått bra, men med raser som inte är anpassade till klimatet ger högre grad av inkorsning ofta
ett nedslående resultat. Då kan det vara för sent att ”rädda” den inhemska rasen. Samtidigt kan
man konstatera att det finns många inhemska raser i u-länder som är kraftigt underutnyttjade, i
den meningen att de skulle kunna ha en större utbredning än vad de nu har, och för att den
genetiska variationen inom ras ännu inte utnyttjats för förbättring av rasen i syfte att öka
produktiviteten.
Ett helt annat hot utgörs av de följder naturkatastrofer och inbördeskrig kan få. Den
långvariga torka som delar av östra Afrika var utsatt för under 2007-09 fick katastrofala
följder för djurpopulationerna som i stora områden dog av svält. Nötkreaturen var värst utsatta
medan getterna klarade sig bäst. En viktig fråga i klimatförändringarnas spår är därför hur
man bäst bygger upp nya djurstammar och vilka djurslag man då bör satsa på för att få igång
produktionen igen. Sannolikt är det fjäderfä, får och getter, men det ska ske i kulturer där
nötkreaturen står högst i kurs.
Ett liknande hot, men av människan tydligare initierat, är det som kan bli en följd av större
markinvesteringar av utländska affärsintressen som inte tar hänsyn till den traditionella
djurhållningen och dess villkor. Om de leder till att boskapens rörlighet över större områden
4
Artikel till Svenska FAO-kommittén
2010-11-22/JPh
begränsas, kan det leda till allvarlig överbetning och erosion av kvarvarande betesarealer,
spridning av sjukdomar, och till slut till att djurhållningen upphör. Detta är särskilt förödande
i torra, regnfattiga områden, där man har djur som särskilt anpassats till att kunna producera
under knappa förhållanden. Genom att just de fattiga småbrukarna saknar markrättigheter
förlorar de betesmarkerna när dessa säljs. Därmed försvinner småbrukarnas utkomst- och
överlevnadsmöjligheter, liksom de djurstammar som under århundraden avlats fram med
sådana egenskaper som kan vara särskilt betydelsefulla i en framtid då klimatförändringarna
just kräver sådana djur.
Global plan för bevarande och utveckling av den genetiska diversiteten
Vid konferensen i Interlaken antogs en gemensam deklaration om den bedömning man gjort
om de husdjursgenetiska resursernas tillstånd. I en efterföljande ”Global Plan of Action”
förband sig regeringarna att vidta nödvändiga åtgärder för ett säkerställande av att vi
långsiktigt har den genetiska diversitet som en oförutsedd framtid kan innebära och att vi
utnyttjar de genetiska resurserna på ett hållbart sätt. I aktionsplanen anges fyra prioriterade
insatsområden:
1. Karaktärisering, inventering och ”monitoring” av arter och raser
2. Uthålligt nyttjande av husdjursraserna
3. Bevarande av hotade raser
4. Kompetens- och institutionsuppbyggnad
Bevara raserna genom utveckling!
Till skillnad från växterna består det främsta bevarandearbetet i att fortsatt utveckla de
levande djurpopulationerna genom avel i långsiktigt hållbara avelsprogram. Även om man
kan frysa in sperma och möjligen embryon (ex situ), så blir processen med att återställa
populationerna i levande skick en närmast praktisk omöjlighet. Genom spermabanker kan
dock generna, men knappast genotyperna (raserna), återskapas, och i första hand är det just
generna vi bör bevara. Men det sker till priset av att kanske kulturellt intressanta raser
förloras. Att bevara olönsamma raser med tillräckligt stora djurantal för att undvika inavel
eller genetisk drift och säkerställa deras långsiktiga överlevnad (in situ) är mycket kostsamt,
och ineffektivt jämfört med bevarandet av gener i form av spermabanker. Det viktigaste av
allt är därför att vi bedriver ett så framsynt avelsarbete med de raser vi har så att vi förhindrar
att värdefulla raser eller gener framgent blir utrotningshotade. Det gör vi bäst genom att
säkerställa att raserna utvecklas så att de fortsatt har ett kommersiellt eller kulturellt värde.
Värdefulla gener kan också bevaras och komma till nytta i nya former av ekonomisk och
social betydelse för människan, så som exemplet med Sunandini visat.
En evolution har skett av alla våra raser över tiden. Rasbegreppet är därför inte genetiskt
definierat, utan bl.a. betingat avkulturella värden och hur avelsmålen definierats för djur inom
ett visst geografiskt område. Och till slut är det ett administartivt beslut vad man kallar en ras.
Ett för oss näraliggande exempel är att år 1928 ”bildades” vår svenska SRB-ras genom
sammanslagning av stamböckerna för de besläktade RSB och Ayrshire djuren. I FAOstatistiken anges RSB därför som utrotad! Samtidigt har en ”ny” ras uppstått, SRB, som
5
Artikel till Svenska FAO-kommittén
2010-11-22/JPh
verkligen i internationella sammanhang visat sig vara värd att bevara genom fortsatt
avelsarbete med långsiktigt hållbara avelsmål för ögonen.
Med de framtida globala behoven av animaliska livsmedel som studier av FAO, IFPRI m.fl.
visat på, samtidigt som vi står inför allt tydligare klimatförändringar, finns det all anledning
att slå vakt om den genetiska diversiteten hos våra husdjurspopulationer. Men det måste ske
på rätt sätt. Det räcker inte med att bevara raser, det gäller att se till att de utvecklas om de ska
överleva. Medvetenheten om detta är större i u-länder, där frågan om mattillgång och
överlevnad är påtaglig, än hos oss. Här lägger vi fortfarande stor energi på att bevara små
raser, medan vi häromåret utan debatt låter en så stor och viktig svinras som den svenska
lantrasen totalt försvinna i ett nordiskt handelsspel om vilka raser varje land ska ta hand om.
Det är inte att leva upp till Interlaken-deklarationens intentioner!
6
