Jordkulorna i Brudhyltan
Den som färdas vägen från Vassmolösa mot Påryd passerar strax innan bron över Åleboån vid
Brudhyltan en backe där det finns några underliga stenhögar. Många ser det just som
stenhögar och kör glatt förbi, andra stannar och tar intresserat del av den information som
finns på platsen.
Detta är Jordkulebacken i Brudhyltan. Inom det c:a ¼ ha stora område, som vårdas av
Södermöre hembygdsförening, finns lämningar efter 7 jordkulor. I grannskapet har funnits
ytterligare 8.
Jordkulan är en tidlös bostadsform. Det är känt att sådana användes som tillfällighetsbostäder
redan på vikingatiden, men under överbefolkningens tider på 1700- och 1800-talen blev de de
allra utfattigastes bostäder.
Jordkulan byggdes av naturens eget material. Man grävde in sig i en backsluttning, vanligtvis
åt öster eller söder. Den tidiga gryningens ljus skulle väcka innevånarna. Arbetsplatsen låg
ofta långt borta och arbetsdagen började kl. 04.00.
Väggarna murades av sten. De kallmurades, d.v.s. staplades utan murbruk. Taket bars upp av
längsgående stänger som vilade på gavlarna. Tvärs om stängerna lade man käppar av ene eller
underväxt gran. De täcktes i sin tur med björknäver och över det hela lades ett par lager torv.
I kulans fria ände fanns en dörr och över den låg som gavel några timmerträn. Ovanför dörren
fanns ett litet ljusinsläpp, vanligtvis täckt med en glasruta, men det kunde också vara en hinna
från något slaktat djur.
Eldstaden fanns vanligen innanför dörren, oftast till vänster. Den var byggd i eller invid själva
muren och utgjordes av en stenhäll som man kunde elda på. Maten lagades över den öppna
elden i en gryta som stod på en trefot. Röken leddes ut genom en rökgång i muren. Bakning
skedde också på hällen. När den eldats het sopades glöden ner, varefter degklumpar lades på
hällen och bakades.
Jordkulans möblering var spartansk. Ett par sängar, ett bord, några pallar, en kista och någon
gång ett skåp, det var allt. Utrymmet var vanligen inte mer än 2 x 3 m, ibland ännu mindre.
Golvet bestod av tilltrampad jord.
Jordkulan var en accepterad bostadsform till fram på 1860-talet. Då skedde en attitydförändring. Kulorna övergavs och man byggde riktiga hus, vilka heller inte alltid var så
varma. Ett yttrande har dröjt kvar efter en som med viss längtan tänkte tillbaka på jordkuletiden : ”Vi slapp i alla fall golvdraget”.
Kulorna på Jordkulebacken är av sådan ålder att minnena om deras användning har gått
förlorad. Dock är känt att här under 1800-talets sista år till och från huserade en man som
kallades för Stara-Pelle. Däremot vet man ganska mycket om innevånarna i några kulor längre
bort.
Vad kulorna här på backen en gång använts till är ett intressant spörsmål. Måhända var här
redan på myrmalmbränningens tid en underhållsdepå och en central plats för dem som
arbetade med järnframställning vid inlandets sjöar och vattendrag. Nuv. Karlslunda, förr
kallat ”Arby skog”, var under medeltiden ett viktigt järnframställningsområde.
Längre fram gick den stora färdleden mellan inlandet och kusten förbi här. När prästen i Arby
skulle till kapellet i Påryd, där gudstjänst enl. uppgift hölls var tredje söndag, red han den här
vägen. Just red! Fortfarande 1810 var denna väg inte körbar med vagn längre upp än till
Brudhyltan. Längre upp fanns bara ridstigar och släpvägar.
Bönderna i nuv. Karlslunda hade sina vagnar uppställda i skjul här. Vid färder mot kusten
lastade man över sina produkter på vagnar här och körde vidare ner mot hamnarna. För sina
färder mot Kalmar hade man på liknande sätt vagnar och skjul i Runtorp.
Brudhyltan var en omlastningsplats, varför då inte också ett övernattningsställe.
Det skall tilläggas att ”Stora vedvägen” från inlandet till Lovers alunbruk också gick förbi här.
Den kom uppifrån Oskars s:n och gick över Runtorps och Starbäcks marker fram till Brudhyltan och fortsatte sedan över Skällby, Gräsgärde ågata, Holmskvarn och Hagbytorp till Kolboda. Vid Lovers bruk, som var igång 1724-1841, gick det när driften var som störst på 1790talet åt närmare 10.000 m3 ved årligen. Det torde vara åtskilligt med ved som genom åren på
släpor forslats fram till Brudhyltan, för att där lastas på vagnar för vidare transport till kusten.
En annan sak som kan belysa jordkulornas användning är uppgifter i gamla handlingar från
1700-talet att kyrkfolket från ”Arby skog” under storhelgerna jul, påsk och pingst
”övernattade nära kyrkan”. Jul, påsk och pingst firades då i fyra dagar och varje dag skulle
man gå i kyrkan. Det var lång väg för folket i nuv. Karlslunda. Från Träknif till Arby var det 3
mil att gå eller rida. Jordkulorna vid Brudhyltan var deras övernattningsplats när de for till
kusten. Hur självklart var det inte då att använda dem när de skulle till kyrkan flera dagar i
sträck.
Firandet av storhelgerna inskränktes på Gustaf III:s tid. Från 1773 firas de med två dagar.
Här har framförts en rad uppslag till vad jordkulorna här på backen kan ha haft för
användning. En del är ganska självklara, andra mer hypotetiska. Det skall fastslås att platsen
har haft en viktig funktion för inlandets folk vid deras färder till kusten. Inget av de här
framförda användningssätten behöver utesluta de andra.
Hur som helst. 1816 var dess tid som omlastningsplats förbi. Då hade väg brutits ända till
Påryd. Prästen kunde nu åka vagn till sina förrättningar vid kapellet. Bönderna kunde ta hem
sina vagnar härifrån. De gamla vagnskjulen, som enl. berättelser som förts vidare genom
generationer, stod nedanför backen, lämnades åt sitt öde och fick förfalla. Detsamma gjorde
jordkulorna på backen. Platsen hade mist sin betydelse.
Olaus Stabys kula.
Något hundratal meter öster om Jordkulebacken finns resterna av Olaus Stabys kula. Det är en
ovanligt stor kula med ovanjordiska väggar och ett innermått på 4 x 4,5 m. Egentligen skall
den nog kallas stenstuga. Berättelser säger, att stenväggarna här på sin tid invändigt var
klädda med träslanor som isolering. På dessa hade sedan kletats lera och den släta yta som
erhölls var tapetserad med gråpapp och tidningar.
Här bodde i slutet av 1800-talet båtsmannen Olaus Staby med hustru Kajsa Lena och två
söner.
Bramstagakulan.
Ytterligare några hundra meter österut finns resterna av båtsman Anders Bramstags kula.
Denna kula uppfördes åt Bramstag 1864 och kostade då Arby sockens fattigkassa 2 kronor
och 50 öre. I unga år hade Bramstag varit båtsman för en gård i Skällby. Han hade varit gift
med en betydligt äldre kvinna, född på 1700-talet. Tillsammans hade de en son. En historia
berättar, att Bramstag vid ett tillfälle arbetade på en gård i Gräsgärde. En sugga där hade fått
grisar, alldeles för många. Bramstag fick med sig en hem. Några dagar senare fann en
besökare hustrun sittande och amma pojken vid det ena bröstet och grisen vid det andra.
Om Bramstag berättas att han var en svår hustruplågare och en stor buse. Som änkeman blev
denna jordkula hans bostad. Han försörjde sig bl.a. med att göra borstar. När han dött här
1889 skickade direktören på Applerums lantbruksskola Henrik August Wulff, som var en av
Arby sockens ledande män, upp några av sina elever för att riva taket på kulan. Man ville inte
att lösfolk skulle slå sig ner här och ligga socknen till last.
En kopia av Bramstagakulan finns uppförd i Karlslunda hembygdspark.
