Denna rapport är en sammanställning grundad
på Utrikesdepartementets bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild
av läget för de mänskliga rättigheterna i
Utrikesdepartementet
landet. Information bör sökas också från
andra källor.
Mänskliga rättigheter i Nederländerna 2010
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Nederländerna fäster av tradition stor vikt vid frågor om mänskliga rättigheter.
Haag är också säte för bland annat Internationella domstolen, Internationella
brottmålsdomstolen, Tribunalen för krigsförbrytelser i det forna Jugoslavien,
Libanontribunalen, Specialdomstolen för Sierra Leone (ligger även i Freetown,
Sierra Leone) och International Centre for Counter Terrorism.
Generellt är respekten för mänskliga rättigheter god. Nederländerna är en
modern demokrati med hög levnadsstandard. Kvinnor har enligt lagstiftningen
samma rättigheter som män, men har ofta lägre befattningar, lägre löner och är
arbetslösa i större utsträckning än män. Våld i hemmet och våld mot barn
förekommer, liksom illegal prostitution och människohandel.
Nederländerna har från flera håll fått kritik för sin asylprocess, särskilt gällande
avvisningar av asylsökande till Somalia. På senare tid har man kritiserats av
FN:s flyktingskommissariat (UNHCR), Amnesty International och Human
Rights Watch som menar att förfarandet strider mot internationell rätt och
FN:s riktlinjer för avvisningar till södra eller centrala Somalia.
Religionsfriheten och yttrandefrihetens gränser är ett aktuellt ämne i den
nederländska debatten. Under 2010 åtalades parlamentsledamoten och
partiledaren Geert Wilders för hans yttranden om bland annat islam. Innan
dom hann meddelas förklarades dock domstolen partisk och hela förfarandet
ska tas om. Wilders själv utmålar rättegången som ett slag mot yttrandefriheten
och frågan har väckt stor uppmärksamhet i Nederländerna.
2
Nederländerna har ratificerat de centrala konventionerna om mänskliga
rättigheter och uppfyller överlag sin rapporteringsskyldighet till FN:s
konventionskommittéer.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
–
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt de fakultativa protokollen
om enskild klagorätt och avskaffande av dödsstraffet, har ratificerats. Vad
gäller konventionen har Nederländerna dock gjort reservationer när det
gäller artiklarna 10, 12 (1, 2 och 4), 14 (3d, 5 och 7), 19 (2) och 20 (1).
Nederländerna rapporterade senast 2008 till FN:s konventionskommitté.
–
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR), har
ratificerats. Reservation har dock gjorts för artikel 8 (1d). Det fakultativa
protokollet om enskild klagorätt har inte ratificerats.
–
Nederländerna rapporterade senast 2010 till FN:s konventionskommitté.
–
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD), har
ratificerats.
–
Nederländerna rapporterar med ett par års mellanrum till FN:s
konventionskommitté, från vilken man fått både beröm och kritik. Senaste
rapporten lämnades under 2010. Kritiken rörde bland annat bristande
regelverk för att motverka diskriminering och olikabehandling av
europeiska och icke-europeiska invandrare.
–
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against
Women (CEDAW) samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt,
har ratificerats.
–
Nederländerna har rapporterat fem gånger till FN:s konventionskommitté.
Efter den senaste rapporten från 2009, fick landet delvis beröm för sina
åtgärder mot våld mot kvinnor, kvinnlig könsstympning, hedersrelaterat
våld och människohandel. Landet fick samtidigt kritik bland annat för att
man inte implementerat konventionen fullt ut i den nationella
lagstiftningen.
3
–
Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman
or Degrading Treatment or Punishment (CAT), samt det fakultativa protokollet
om förebyggande av tortyr, har ratificerats.
–
Nederländerna rapporterade till FN:s konventionskommitté senast 2005.
Landet har sedan dess fått kritik av kommittén, bland annat för bristande
implementering av konventionens artikel 1 och 16.
–
Nederländerna har anslutit sig till Konventionen om barnets rättigheter,
Convention on the Rights of the Child (CRC). Reservationer har gjorts mot
artikel 26, 37 och 40. De två protokollen om barn i väpnade konflikter
respektive om handel med barn och barnpornografi har ratificerats.
–
Nederländerna rapporterade senast 2008 till FN:s konventionskommitté.
–
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities, har undertecknats med inte
ratificerats. Det tillhörande protokollet från 2006 har inte undertecknats.
–
Det finns inga uppgifter om att Nederländerna har rapporterat till FN:s
konventionskommitté.
–
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the Protection of
All Persons from Enforced Disappearances), har undertecknats men inte
ratificerats.
–
Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees, har
ratificerats och Nederländerna har anslutit sig till tillhörande protokoll från
1967.
–
Nederländerna har anslutit sig till Romstadgan för internationella
brottmålsdomstolen, International Criminal Court (ICC), genom ”acceptance”.
Nederländerna är även värdnation för domstolen som är placerad i Haag.
–
Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) har
ratificerats. Alla tillhörande protokoll har ratificerats, utom nummer sju
som endast undertecknats.
År 2008 genomgick Nederländerna FN:s råd för mänskliga rättigheters
universella granskning (UPR) av respekten för mänskliga rättigheter.
Granskningen resulterade bland annat i kritik mot Nederländerna på grund av
att man inte ratificerat eller implementerat alla ovan nämnda konventioner för
4
mänskliga rättigheter och att landet inte tillräckligt väl hanterar problem med
främlingsfientlighet och våld mot kvinnor. Landet fick även kritik för att ha
försummat att rapportera kring mänskliga rättigheter i Aruba och dåvarande
Nederländska Antillerna.
Angående den bristande ratificeringen svarade Nederländerna att man efter
granskningen hade undertecknat konventionen mot påtvingade försvinnanden
och skulle ratificera den inom kort. Detta har ännu inte gjorts. Man svarade
även att man skulle ratificera det fakultativa protokollet till konventionen mot
tortyr, vilket man gjorde under 2010. Vidare skulle man ratificera det
fakultativa protokollet om barn i väpnade konflikter, vilket man även gjorde
under 2009.
Nederländerna svarade vidare att man nu har etablerat en
antidiskrimineringsbyrå, samt försöker stärka lagstiftningen mot diskriminering
av invandrare.
Nederländerna ratificerade 2010 Europarådets konvention om åtgärder mot
människohandel, (Council of Europe Convention on Action Against Trafficking in
Human Beings).
Under 2008 besökte en av FN:s specialrapportörer (Special Rapporteurs on the
adverse effect of the movement and dumping of toxic and dangerous products and wastes on
the enjoyment of human rights) Nederländerna angående eventuell kränkning av
mänskliga rättigheter i samband med att ett fartyg dumpat giftigt avfall först i
Amsterdam och senare utanför Elfenbenskusten. Fartyget dumpade giftigt
avfall i Amsterdams hamn, för att sedan samla in det igen innan man reste
vidare till Elfenbenskusten där avfallet slutligen dumpades. Specialrapportören
kritiserade i viss mån nederländska myndigheter för hanteringen av situationen.
Bland annat borde man bättre inspekterat, och eventuellt kvarhållit, fartyget för
att förhindra att avfallet istället dumpades någon annanstans, ansåg
rapportören. Specialrapportören menade att Nederländerna borde stärka sin
lagstiftning på området, samt hjälpa Elfenbenskusten att sanera området där
avfallet dumpades.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Det förekommer inga uppgifter om att några summariska avrättningar eller
liknande skulle ha ägt rum i Nederländerna. (Se även punkt 4 om dödsstraffet).
Dödshjälp
I Nederländerna är aktiv dödshjälp, under vissa förutsättningar, tillåten sedan
2002 då lagen om dödshjälp trädde i kraft. Lagen innebär att aktiv dödshjälp
avkriminaliseras i de fall den lämnas av en läkare och vissa villkor är uppfyllda.
5
Varje fall måste bland annat rapporteras till en särskild kommitté som granskar
fallet. Följs inte de särskilda kraven kan dödshjälpen fortfarande vara straffbar.
Dödshjälp till barn under tolv år är olagligt. Enligt praxis, det så kallade
Groeningen-protokollet, kan dödshjälp till barn under tolv år dock lämnas i
extrema fall utan att åtal väcks.
Förespråkarna för dödshjälp i Nederländerna menade att varje människa har
rätt att förfoga över sitt eget liv och att lagen ger lidande människor en
möjlighet till ett värdigt slut. År 2009 lämnades dödshjälp i 2 636 fall, vilket är
en ökning från 2002 (då lagen trädde i kraft) då 1 882 fall rapporterades.
FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna har uttryckt oro för att lagen inte
tar hänsyn till riskerna för otillbörliga påtryckningar, till exempel från anhöriga.
Man är även kritisk till att lagen tillämpas på barn från tolv år och uppåt.
Tortyr
Nederländsk lagstiftning förbjuder tortyr. Det finns inga uppgifter om att
sådana handlingar skulle ha utförts.
Nederländerna har tidigare kritiserats för att acceptera så kallade diplomatiska
garantier vid utlämnande av misstänka terrorister till länder där de riskerar att
utsättas för tortyr eller annan omänsklig behandling. Under 2009 meddelade
den nederländska regeringen att man inte längre skulle acceptera diplomatiska
garantier.
(Se punkt 18 gällande flyktingars rättigheter.)
4. Dödsstraff
Nederländerna avskaffade dödstraffet i fredstid år 1870. Dödsstraffet i krigstid
avskaffades år 1982.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Det förekommer inga uppgifter om ofrivilliga försvinnanden eller godtyckliga
frihetsberövanden i Nederländerna. Regeringen tillåter oberoende
organisationer att inspektera förhållandena i fängelser.
När det gäller rörelsefriheten så är Nederländerna en del av Schengenområdet
och tillämpar dess regler för viseringar och in- och utresetillstånd.
I dåvarande Nederländska Antillerna (som upplöstes i oktober 2010) har
förhållanden beskrivits som mindre bra, med undermålig standard på fängelser.
6
2008 avsatte den nederländska regeringen åtta miljoner euro för upprustning av
fängelserna i Nederländska Antillerna.1
Kampen mot terrorism har trappats upp i Nederländerna. Under 2002 och
2004 skärptes lagstiftningen för att mer effektivt kunna bekämpa terrorism.
Man utreder även möjligheterna att ge åklagare och polis större befogenheter
när det gäller terrormisstänkta. Flera av förslagen har kritiserats för att tänja på
gränserna till bland annat artikel 5 (rätt till frihet och säkerhet) och artikel 8
(rätt till privat- och familjeliv) i Europakonventionen. Till exempel kan
terrormisstänkta nu frihetsberövas i upp till 14 dagar på en lägre misstankegrad
än normalt.
Nederländerna delar årligen ut ett människorättspris, Human Rights Tulip. År
2010 tilldelades Bertha Olivia från Honduras priset för hennes kamp att stärka
rättigheter för släktingar till personer som försvunnit i landet mellan åren 1979
och 1989.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Nederländerna har generellt sett ett väl utvecklat rättssystem, med goda
garantier för rättssäkerhet. Mål kan prövas i tre instanser, där högsta domstolen
inte gör någon prövning i sak utan endast utreder rättstillämpningen i
underinstanserna.
Nederländerna toppade 2010, tillsammans med Sverige, den oberoende
organisationen World Justice Projects lista över de mest rättssäkra länderna.
Nederländerna har relativt generösa regler gällande anonyma vittnesmål inför
domstolar. Förfarandet regleras i särskild lag om vittnesskydd. I vissa fall, då
vittnets säkerhet bedöms vara i allvarlig fara, kan vittnesmål avläggas utan att
vare sig den tilltalade, försvaret eller åklagaren är närvarande. Förhöret
genomförs då av en så kallad ”investigative judge”. Förfarandet har kritiserats från
flera håll, bland annat av den europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna (Europadomstolen) då det kan inkräkta på den tilltalades
rättigheter.
Straffbarhetsåldern i Nederländerna är tolv år. Särskilda bestämmelser tillämpas
dock vid påföljdsbestämningen för barn mellan 12 och 18 år.
Sedan 1982 har Nederländerna en nationell ombudsman med uppgift att utreda
och bedöma regeringens och administrativa myndigheters ageranden i
förhållande till enskilda. Ombudsmannen kan till exempel välja att diskutera
1
USA:s MR-rapport från 2009 om Nederländerna, (www.state.gov/g/drl/hr)
7
klagomålet med den berörda myndigheten eller att skriva en offentlig rapport
med förslag på lösningar.
Enligt ombudsmannens rapport från 2009 tog man samma år emot över
12 000 klagomål från enskilda. Av dessa lämnade ombudsmannen en offentlig
rapport i 295 fall, varav 241 av dessa rapporter fann att den enskilde haft rätt
på minst en punkt. De största delarna av klagomålen rörde finansiella frågor
samt sjukvårds- och hälsofrågor.
7. Straffrihet
Det förekommer inga uppgifter om straffrihet.
Enligt International Crimes Act från 2003 (ICA), har nederländska domstolar
universell jurisdiktion över brotten folkmord, brott mot mänskligheten,
krigsbrott och tortyr. Den misstänkte måste dock befinna sig i Nederländerna
och brottet måste ha begåtts efter den 1 oktober 2003, då lagen trädde i kraft.
Domstolen får endast agera om varken de nationella domstolarna i landet där
brottet begåtts eller den Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) kan, eller
vill, pröva målet. Enligt Human Rights Watch (HRW) har åtminstone fyra
personer dömts i Nederländerna då domstolen agerat under universell
jurisdiktion.
Enligt Radio Netherlands Worldwide (RNW) befinner sig hundratals personer i
Nederländerna vilka skulle kunna åtalas för internationella brott, om
domstolarna hade jurisdiktion över brott begångna tidigare än 1 oktober 2003.
Nederländska domstolar har jurisdiktion över folkmord begånget innan 2003
års lag trädde i kraft, men endast gällande nederländska medborgare.
Jurisdiktion över folkmorden i Rwanda och på Balkan under 1990-talet saknas
således oftast. Möjligheterna att utöka nederländska domstolars jurisdiktion
över internationella brott diskuteras.
Nederländerna är värdland för ett flertal institutioner vilka bland annat verkar
för mänskliga rättigheter. I Haag finns bland annat Internationella domstolen,
Internationella brottmålsdomstolen, Tribunalen för krigsförbrytelser i det forna
Jugoslavien, Libanontribunalen, Specialdomstolen för Sierra Leone (ligger även
i Freetown, Sierra Leone) och International Centre for Counter Terrorism.
Nederländerna ger även ekonomiskt stöd åt ovannämnda institutioner, samt
erbjuder i vissa fall förmånliga hyresavtal för dess lokaler.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Den nederländska grundlagen skyddar yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och
religionsfriheten. Generellt sett respekteras och uppmuntras dessa friheter.
8
Enskilda kan kritisera regeringen utan att straffas.
Yttrandefrihetsfrågan, och dess relation till behandlingen av religiösa och
etniska minoriteter, ställdes på sin spets under 2010, i och med rättegången
mot parlamentsledamoten och partiledaren Geert Wilders. Wilders åtalades för
ett flertal brott på grund av hans uttalanden om bland annat islam, muslimer,
marockaner och icke-västerländska invandrare. Efter ett par kontroversiella
händelser förklarades dock domstolen partisk och alla domare byttes ut.
Rättegången ska nu tas om i sin helhet och beräknas börja under 2011. Wilders
själv utmålar rättegången som ett slag mot yttrandefriheten och processen har
väckt stor uppmärksamhet i Nederländerna.
Religionsfriheten respekteras generellt. Enligt kommissionen för
likabehandling, ”Commissie Gelijke Behandeling” (CGB), bör restriktioner
angående huvudbonader och religiösa klädesplagg minimeras, utom när
exempelvis säkerheten kräver det. Det finns således ingen lag som förbjuder så
kallade burkhor eller liknande, men de får inte bäras av till exempel domare
eller poliser.
Privata skolor, men inte offentliga, får under vissa förutsättningar förbjuda
klädesplagg som täcker ansiktet. Förbudet får inte vara diskriminerande. CGB
har bedömt att detta inte strider mot religionsfriheten om förbudet avser att
underlätta kommunikation med, och identifiering av, eleverna. Enligt
nederländsk lagstiftning måste alla personer, från och med 14 års ålder, kunna
identifiera sig på offentliga platser. Personer med klädesplagg vilka täcker
ansiktet måste således avlägsna dem om polisen kräver det för identifikation.
Arbetsgivare är skyldiga att ta hänsyn till religiösa krav från sina anställda.
Arbetstagare har rätt att vägra arbeta på söndagar av religiösa skäl, såvida inte
arbetets natur, till exempel inom vården, kräver det.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Nederländerna är en parlamentarisk demokrati och konstitutionell monarki.
Parlamentet består av en indirekt vald första kammare och en direkt vald andra
kammare. Eftersom det saknas annan mandatspärr än den som följer av
parlamentets storlek (150 i den politiskt dominerande andra kammaren och 75
i den första), är det förhållandevis lätt för små partier att komma in.
Ledamöterna i den första kammaren utnämns av landets tolv provinser . Den
andra kammaren fylls genom personval där partierna listar sina kandidater.
Nederländerna har i princip alltid koalitionsregeringar, eftersom valsystemet
gör det mycket osannolikt att något parti får egen majoritet. Man strävar efter
att undvika minoritetsregeringar. Samhället och politiken präglas traditionellt
sett av kompromisser och koalitioner.
9
Det senaste nederländska parlamentsvalet hölls den nionde juni 2010. Det
finns inga uppgifter om att valet på något sätt skulle ha varit odemokratiskt.
Valdeltagandet var 75,4 procent.
Nederländska medborgare har rösträtt från 18 års ålder.
I december 2010 bestod regeringen av 20 regeringsmedlemmar, varav fyra
kvinnor. Av parlamentets andra kammares 150 ledamöter var 61 kvinnor. I
första kammaren var 25 av de totalt 75 ledamöterna kvinnor.
Nederländerna har en offentlighetsprincip, reglerad i grundlagen. Inga
uppgifter finns om att denna princip inte skulle respekteras.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Enligt Statistics Netherlands (CBS) uppgick arbetslösheten i Nederländerna i juli
2010 till 5,7 procent. För män var arbetslösheten 5,1 procent och för kvinnor
6,3 procent. I statistiken delar man upp invandrare i två grupper: personer av
västerländskt och av icke-västerländskt ursprung. Det första kvartalet 2009 var
arbetslösheten bland icke-västerländska invånare 10,2 procent. Detta kan
jämföras med 3,9 procent total arbetslöshet vid samma tidpunkt.
Minimilönen är 1 398 euro per månad.
Arbetsveckan är enligt lag 40 timmar och rätten till övertidsarbete är reglerad.
Minimiåldern för anställning är 16 år och det finns särskilda regler för
feriearbete.
Utöver en lag om likabehandling finns även regler om icke-diskriminering i
arbetslivet. Kvinnor innehar dock oftast lägre befattningar än män. Detta kan
åtminstone delvis bero på att kvinnor i stor utsträckning arbetar deltid. (Se mer
om detta under punkt 14).
Fackföreningar är tillåtna och får agera fritt. Enligt CBS är omkring 1,8
miljoner personer medlemmar i olika fackföreningar. En tredjedel av dessa är
kvinnor.
Nederländerna har skrivit under och ratificerat ILO:s åtta centrala
konventioner om rättigheter i arbetslivet.
10
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Alla har enligt grundlagen lika rätt till vård. Diskriminering är inte tillåten.
Kvaliteten på vården är generellt sett god, men relativt dyr.
Sjukförsäkringssystemet administreras av privata företag men finansieras
genom statliga medel. Alla invånare är skyldiga att ha en sjukförsäkring och kan
välja mellan ett antal privata försäkringsbolag. Försäkringsbolagen har inte rätt
att neka någon försäkring och de har heller inte rätt att ta ut en högre premie
för dem som är äldre eller behöver mer vård. Man kan utöver den obligatoriska
försäkringen välja flera tilläggsförsäkringar. Den försäkrade betalar en nominell
premie som är lika hög för alla med samma försäkringspolicy. Utöver detta
betalar försäkringstagaren en inkomstbaserad premie. Arbetsgivare är skyldiga
att ersätta sina anställda för den inkomstbaserade premien. Personer med till
exempel kroniska sjukdomar eller handikapp som kräver vård under lång tid
kan kompenseras för kostnaderna.
12. Rätten till utbildning
Artikel 23 i den nederländska grundlagen reglerar rätten till utbildning. Bland
annat följande grundprinciper gäller för utbildningssystemet:
1. Möjlighet ska finnas att etablera skolor på religiösa och ideologiska
grunder,
2. Det ska råda ekonomisk jämställdhet mellan offentliga och privata
skolor,
3. Det finns ett krav på lokala myndigheter att tillhandahålla offentlig
utbildning.
Den grundläggande utbildningen i Nederländerna är obligatorisk för alla barn
mellan 5 och 16 års ålder. Många barn börjar dock skolan redan vid fyra års
ålder.
Det finns offentliga, religiösa och privatdrivna skolor. De två första finansieras
helt eller delvis genom statliga bidrag. Skolgången är avgiftsfri men vissa skolor
uppmuntrar föräldrarna att lämna frivilliga donationer. Skolorna erbjuder inte
gratis lunch åt eleverna. Det finns ett stort antal religiösa skolor, även om
många av dem inte längre har någon religiös inriktning på utbildningen. De
religiösa skolorna har rätt att neka elever som inte tillhör deras religion, men
detta sker i praktiken sällan. Vidare måste skolorna undervisa om olika
religioner och ideologier. De ska även arbeta för att bekämpa diskriminering
och intolerans.
11
Enligt CBS avbröt 10,9 procent av alla ungdomar mellan 18-24 år sin
utbildning under 2009. Det ligger ungefär i linje med vad som anses
acceptabelt enligt EU:s rekommendationer.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Levnadsstandarden i Nederländerna är en av de högsta i världen. Elva procent
av invånarna lever dock under den gräns för fattigdom som Nederländerna
själva satt.
Nederländerna har ett socialförsäkringssystem som delvis finansieras genom
premier till socialförsäkringarna som dras direkt från arbetstagarnas lön
tillsammans med inkomstskatten. Den resterande delen finansieras av staten.
Utöver socialbidrag, arbetslöshetsersättning, arbetsskadeersättning, sjukpension
med mera, finns bland annat barnbidrag och en statlig pension.
Nederländerna rankades 2009 på sjätte plats på UNDP:s Human Development
Index.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Könsdiskriminering är olagligt enligt nederländsk lagstiftning och kvinnans
rättsliga ställning är densamma som mannens.
CGB (se punkt 8) behandlar framförallt enskilda individers klagomål mot
myndigheter eller organisationer. CGB kan sedan till exempel försöka medla
mellan parterna samt utfärda icke bindande rekommendationer eller rådgivande
meningar över hur situationen bör lösas. Enligt CGB:s årsrapport från 2009
tog man samma år emot 76 förfrågningar, främst från enskilda, där man bad
om CGB:s råd gällande könsdiskriminering i olika former. Av dessa
förfrågningar gällde 21 förfrågningar könsdiskriminering i arbetslivet. Man tog
även emot 188 juridiska frågor gällande könsdiskriminering. CGB har i en
rapport på några punkter kritiserat Nederländerna för dess rapportering
angående implementeringen av CEDAW. CGB menade att rapporteringen kan
förbättras och bli ännu tydligare.
Arbete
Ungefär 65 procent av alla kvinnor i Nederländerna förvärvsarbetar. Av dessa
arbetar omkring 75 procent deltid. Enligt regeringen är detta en av
anledningarna till att kvinnor har lägre löner, lägre befattningar och i högre
12
grad är arbetslösa än män. En anledning till det höga antalet deltidsarbetande
kvinnor kan vara den relativt dyra barnomsorgen i landet. Nämnvärt är att
antalet kvinnor på arbetsmarknaden ökar snabbare än antalet män.
Enligt CBS finns det fortfarande löneskillnader mellan män och kvinnor, även
om de har minskat på senare år. Unga män tjänar i snitt 10 procent mer än
unga kvinnor. Män över 45 år tjänar upp till 35 procent mer än sina kvinnliga
motsvarigheter. Sammantaget tjänar kvinnor omkring 23 procent mindre än
män. Antalet ekonomiskt oberoende kvinnor i samhället ökar. År 2000 var
siffran 39 procent, år 2008 hade den stigit till 46 procent. Regeringen har som
mål att denna siffra ska vara minst 60 procent efter år 2010.
Kvinnor och män skaffar sig högre utbildning i ungefär samma utsträckning.
Våld och våldtäkt
Våldtäkt är ett brott. Maximistraffet för våldtäkt är 15 års fängelse, men endast
åtta år för våldtäkt inom äktenskapet.
Våld i hemmet förekommer. Det är den vanligaste formen av våld i
Nederländerna, med uppskattningsvis 500 000 fall per år.2 Kvinnor är värst
drabbade. Cirka 40 procent av befolkningen har någon gång utsatts för våld i
hemmet och av dessa är cirka 85 procent kvinnor, enligt rapporten.
Mörkertalet är säkerligen mycket stort och polisen uppskattar att endast tolv
procent av alla fall anmäls. Regeringen håller med anledning av detta på att
genomföra en plan för att bekämpa våld i hemmet, vilken inkluderar en
landsomfattande undersökning. Tvärtemot vad som gäller för våldtäkt har våld
inom äktenskapet högre straffvärde än vanlig misshandel.
Regeringen försöker på olika sätt förhindra och förebygga våld i hemmet. Man
har finansierat mottagningscentra för misshandlade kvinnor och stödjer
organisationer som hjälper sådana våldsoffer. I januari 2009 ändrades
lagstiftningen för att göra det möjligt att utfärda interimistiska besöksförbud.
Regeringen har även startat informationskampanjer mot våld i hemmet och
påtvingade äktenskap.
Hedersrelaterat våld förekommer. Det är dock svårt att finna officiell statistik
över detta. Under 2006 rapporterades 279 fall av hedersrelaterat våld enbart i
Haag. Nederländska medier har hävdat att minst 13 så kallade hedersmord ska
ha ägt rum under januari-september 2010. Under 2009 bidrog regeringen med
cirka 13 miljoner euro till ett program mot hedersrelaterat våld.
2
Se not 1.
13
Prostitution
Prostitution har länge varit tillåtet i Nederländerna. Det är lagligt för personer
över 18 år att prostituera sig och verksamheten regleras genom arbetsrättsliga
regler. Man bedömer det i princip omöjligt att förhindra prostitution, varför
lagstiftningen fokuserar på kontroll och övervakning av verksamheten.
Bordeller är avkriminaliserade i syfte att öka kontrollen över dem och därmed
motverka ofrivillig prostitution, skydda minderåriga samt minska utnyttjandet
av kvinnor som befinner sig illegalt i landet.
Enligt RNW lades en proposition fram under 2009, och uppdaterades 2010,
gällande en höjning av den tillåtna åldern för prostitution till 21 år. Förslaget
innehåller även ytterligare reglering av verksamheten.
Människohandel
Människohandel, både inom och över gränserna, är ett problem i
Nederländerna. Det är dock svårt att finna officiell statistik angående detta.
Den nationella rapportören om människohandel, Nationaal Rapporteur
Mensenhandel (NRM) rapporterar årligen på området. Det finns även en
nationell myndighet för registrering av människohandel, CoMensha. Enligt
NRM rapporterade CoMensha under 2009 om 909 offer för människohandel,
varav cirka 85 procent var kvinnor, mörkertalet är dock säkerligen mycket
stort. Denna siffra har tredubblats de senaste tio åren, vilken enligt CoMensha
även kan bero på större uppmärksamhet och fler utredningar och åtal gällande
människohandel. Polisen och ett antal NGO:er uppskattar dock att mellan
1 000-3 600 kvinnor utsätts för människohandel varje år i Nederländerna.
NRM:s rapport från 2010 berättar om förbättrade rutiner vad gäller utredning
och åtal av förbrytare. Den slår dock fast att det krävs förbättringar vad gäller
hjälp till offren för människohandel, samt för att bekämpa människohandel på
Internet.
Det blir allt vanligare att unga kvinnor manipuleras in i prostitution av unga
män, så kallade ”loverboys”. CoMensha registrerade 180 sådana fall under 2008.
Människohandlarna använder ofta hot riktade mot offren eller deras familjer,
vilket gör det svårt för offren att ta sig ur situationen.
Enligt NRM etablerades under 2008 en specialistgrupp bestående av
representanter från myndigheter, polis och åklagare, med uppgift att bekämpa
människohandel.
Under 2009 skärptes straffskalan för brott gällande människohandel. Under
perioden 2000-2009 registrerade åklagarmyndigheten totalt 1 834 fall av
misstänkt människohandel. Av de drygt 1 000 fall som gick till första instansen
resulterade närmare 700 i fällande dom; mer än hälften av domarna
överklagades.3
3
NRM:s årsrapport 2010.
14
Kvinnlig könsstympning
Kvinnlig könsstympning är olagligt enligt nederländsk lagstiftning. Det
uppskattas dock att omkring 50 flickor om året utsätts för liknande ingrepp. År
2008 visade en undersökning av 1 200 gravida kvinnor från så kallade
högriskländer (bland andra Somalia, Etiopien och Egypten) att 470 av dem
hade utsatts för könsstympning. Regeringen har etablerat en kommitté som
arbetar mot kvinnlig könsstympning. Man satsar även ungefär 1,5 miljoner
euro årligen på att bekämpa företeelsen. Maximistraffet för kvinnlig
könsstympning är nio års fängelse.
Abort är lagligt i Nederländerna sedan 1984.
15. Barnets rättigheter
Barnets rättigheter är på många sätt skyddade i den nederländska lagstiftningen.
Barn har rätt att utvecklas i en hälsosam och harmonisk miljö. Om misstanke
finns att denna rättighet kränks, har myndigheterna en skyldighet att ingripa.
Barnets intresse ska då alltid ha företräde.
Barnmisshandel och illabehandling av barn är dock ett problem i
Nederländerna. Enligt USA:s MR-rapport från 2009 gjordes under 2007 och
2008 undersökningar som visade att mer än 100 000 barn far illa varje år. Av
dessa var 4 700 offer för sexuella övergrepp och 19 000 för misshandel.
Uppskattningsvis 50-80 barn avlider varje år till följd av misshandel eller
liknande illabehandling.
Regeringen har genomfört landsomfattande informationskampanjer mot
illabehandling av barn, samt gett läkare skyldighet att anmäla illabehandling av
barn, även då det strider mot tystnadsplikten.
Europeiska kommittén för sociala rättigheter kritiserade under 2010
Nederländerna för att avvisa barn, som vistas illegalt i landet, från härbärgen
och liknande. Detta strider enligt kommittén mot barnets rätt till liv, säkerhet
och intressen.
Nederländerna har fått kritik av bland annat UNICEF för att inte ha en
oberoende myndighet, exempelvis en barnombudsman, vilken kan tillvarata
barnets intressen. Regeringen planerar att införa en barnombudsman i början
av 2011; denne ska arbeta inom kontoret för den nationella ombudsmannen.
Rekryteringen av landets väpnade styrkor börjar vid 17 år ålder, men
deltagande i strider är inte tillåtet förrän vid 18 års ålder.
15
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Nederländsk lagstiftning tillåter inte diskriminering på grund av etnicitet.
Det är oklart i hur stor mån etniska minoriteter utsätts för diskriminering i
Nederländerna. Arbetslösheten är högre bland invandrare än övriga invånare.
År 2008 visade undersökningar att polisen i större utsträckning stoppade och
kroppsvisiterade personer med ursprung från dåvarande Nederländska
Antillerna än andra grupper.
Regeringen har genom informationskampanjer försökt motverka rasism, bland
annat genom att möjliggöra anmälningar av diskriminering genom speciella
hemsidor på Internet.
Beroende på omständigheterna, kan enskilda anmäla etnisk diskriminering
bland annat till nationella domstolar, CGB eller den nationella ombudsmannen.
Enligt CGB gäller diskrimineringen mot etniska minoriteter ofta
arbetsmarknaden eller inträde till exempelvis nattklubbar. Inom polisen finns
en enhet (LECD) som arbetar mot olika typer av diskriminering. Man
samarbetar bland annat med åklagarmyndigheten och registrerar incidenter och
anmälningar. LECD har dock uttryckt oro för enskildas ovilja att anmäla
diskriminering. Under 2008 analyserade LECD 2 240 anmälningar gällande
diskriminering. Av dessa utgjorde 40 procent diskriminering på etnisk eller
religiös grund. De flesta fall rörde verbal diskriminering. 19 procent av
anmälningarna rörde hot, 13 procent våld, 18 procent högerextrema symboler
och åtta procent vandalism. Vidare noterades över 1 000 fall av diskriminering
på Internet. Judar, muslimer, marockaner och afrikaner är hårdast drabbade.
Tendensen tycks vara att inställningen mot flyktingar och invandrare blir allt
hårdare i Nederländerna. Från att tidigare ha betonat invandrares rättigheter,
tycks inriktningen på integrationspolitiken svänga mot att uppmärksamma
invandrares skyldigheter. Tidigare regeringar har infört allt striktare regler vad
gäller anhöriginvandring. Den nya regeringen planerar att ytterligare skärpa
kraven. Regeringsprogrammet från september 2010 beskriver Nederländernas
integrationspolicy som ”strikt men rättvis”.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Nederländerna betraktas generellt sett som progressiva vad gäller HBTpersoners rättigheter.
Sedan 2001 kan homosexuella, utöver att ingå registrerat partnerskap, gifta sig
borgerligt med i stort sett samma rättsverkningar som ett heterosexuellt
16
giftermål. Kyrklig välsignelse kan därefter ske, men kyrkor och trossamfund är
inte förpliktade att ge en sådan. Homosexuella par kan adoptera nederländska
barn.
Regeringen rapporterade 2009 om ökade trakasserier mot homosexuella. Det
rör sig oftast om verbala förolämpningar. Polisen menar dock att man
prioriterar våld mot HBT-personer.
18. Flyktingars rättigheter
Nederländerna har ratificerat Flyktingkonventionen från 1951 och
tilläggsprotokollet från 1967. Lagstiftningen gör det möjligt att erhålla asyleller flyktingstatus. Regeringen arbetar även för att skydda flyktingar i landet.
Flyktingar som kommer från så kallade säkra länder, eller som vistats en tid i
säkra länder innan de kom till Nederländerna, kan nekas asyl.
Amnesty International har kritiserat Nederländerna för sättet på vilket man
frihetsberövar flyktingar i väntan på avvisning. Bland annat har man
frihetsberövat barnfamiljer. Myndigheterna har svarat att det kan vara
olämpligt att separera familjemedlemmar från varandra.
Asylsökande, som väntar på besked om asyl, får inte arbeta och de åtnjuter
normalt inte sociala förmåner. De är dock berättigade till sjukvård och barn är
berättigade till undervisning.
Sedan 2007 finns så kallade medborgarskapsprov vilket ställer krav på
kunskaper i det nederländska språket och samhället. Dessa är oftast ett krav för
att erhålla medborgarskap eller permanent uppehållstillstånd.
Sedan 2006 finns även ett prov vilket kräver att medborgare från vissa länder,
för att kunna bosätta sig med familjemedlemmar vilka lever i Nederländerna,
måste kunna uppfylla vissa finansiella krav och kunskaper i det nederländska
språket. HRW menar att provet bör avskaffas då det diskriminerar särskilt
marockanska och turkiska medborgare, samt strider mot rätten till familjeliv.
Avvisning av asylsökande
Enligt det nya regeringsprogrammet (september 2010) kommer
flyktingpolitiken skärpas i Nederländerna framöver. Man kommer att strikt
följa Dublinförordningen, vilken slår fast att asyl ska sökas i det första land den
asylsökande anländer till från ett tredje land (land utanför EU). Vidare kommer
man att skärpa bestämmelserna gällande familjemedlemmar som i efterhand
söker asyl. Dessa kommer inte längre få automatisk asylstatus, utan behandlas
som vilken sökande som helst.
17
Nederländerna strävar efter att inte avvisa asylsökande till länder där deras
säkerhet riskeras. Under 2009 slutade myndigheterna dock att automatiskt
medge tillfälliga uppehållstillstånd för asylsökande från särskilda ”riskzoner”.
Istället började man bedöma ansökningarna från fall till fall.
FN:s flyktingskommissariat (UNHCR) och Amnesty International har kritiserat
Nederländerna för att avvisa flyktingar som kan komma till skada i sina
hemländer. Speciellt efterfrågades ett bättre skydd för flyktingar från Somalia,
Irak, Sudan och Elfenbenskusten, samt homosexuella och konverterade kristna
från Iran.
Vad gäller avvisningar till Somalia, har Nederländerna under 2009 och 2010
fått kritik från UNHCR, Amnesty International och HRW som menar att
förfarandet strider mot internationell rätt och FN:s riktlinjer, vilka slår fast att
inga utvisningar bör ske till södra eller centrala Somalia då risken anses stor att
de far illa vid återvändandet. Enligt nederländska Amnesty utvisades senast i
september 2010 en asylsökande till Mogadishu, Somalia. UNHCR och HRW
kritiserar även Nederländerna för att (i enlighet med Dublinförordningen)
avvisa asylsökande till Grekland då man anser att det grekiska asylsystemet inte
fungerar tillfredställande. Europadomstolen meddelade nyligen i ett
interimistiskt beslut att Nederländerna inte får avvisa somaliska asylsökande till
Grekland. Detta har följts, men landet fortsätter att avvisa andra asylsökanden
dit.
19. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Diskriminering av personer med funktionsnedsättning är olagligt. Nederländsk
lagstiftning förbjuder diskriminering i bland annat arbetslivet, utbildningen och
vården. CGB tog under 2009 emot ett flertal anmälningar, varav de flesta rörde
diskriminering i arbetslivet.
Enligt lagen om faciliteter för personer med funktionsnedsättning har
kommuner ett ansvar att se till så att personer med funktionsnedsättning i så
hög grad som möjligt kan leva ett normalt liv i samhället. Lagen reglerar bland
annat boende och hjälp till transport. Enligt en företrädare för organisationen
för kroniskt sjuka och handikappade (Chronisch Zieken en Gehandicaptenraad)
fungerar detta bra i många kommuner, men sämre i andra.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Det finns ett stort antal nationella och internationella organisationer som
agerar i Nederländerna utan restriktioner från myndigheterna. Enligt många av
organisationerna själva är myndigheterna hjälpsamma och samarbetsvilliga.
18
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Det förekommer inga svenska insatser för att främja de mänskliga
rättigheterna i Nederländerna. Nederländerna samarbetar med internationella
organisationer och FN-organ bland annat avseende rapportering till FN:s
konventionskommittéer.
