Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Nederländerna 2005 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Nederländerna fäster av tradition stor vikt vid frågor om mänskliga rättigheter, såväl inrikes- som utrikespolitiskt. I Haag finns ett flertal viktiga internationella institutioner med anknytning till de mänskliga rättigheterna (MR), till exempel Internationella domstolen, Tribunalen för krigsförbrytelser i det forna Jugoslavien samt den nyligen inrättade Internationella brottmålsdomstolen. Generellt är respekten för mänskliga rättigheter god. Nederländerna är ett av de få länder som inte omnämns i Amnesty Internationals årsrapport för 2005. Våld i hemmet fortsätter dock att vara ett utbrett problem. Kritik har även riktats mot asylprocessen och MR-organisationer har också uppmärksammat användandet av diplomatiska garantier. Problem finns också när det gäller människohandel och illegal prostitution. Som positivt kan dock framhållas att dessa problemområden står högt upp på den politiska agendan och att lösningar, i vissa fall nydanande, diskuteras i en öppen debatt. 2. Ratifikationsläget avseende de centrala konventionerna om mänskliga rättigheter Nederländerna har ratificerat de centrala konventionerna om mänskliga rättigheter. När det gäller konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter har landet avgett tolkningsdeklarationer avseende artiklarna 10, 12, 14 (3d, 5, 7), 19 (2) och 20 (1). Nederländerna har också reserverat sig mot artikel 1 i FN:s tortyrkonvention. Landet har inte skrivit under konventionen om migrerande arbetares rättigheter (MWC). Under sommaren 2002 trädde det fakultativa protokollet till FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor i kraft. I augusti 2005 ratificerade Nederländerna de två tilläggsprotokollen till barnkonventionen; protokollet om barn i väpnade konflikter samt protokollet om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi. 2 Nederländerna är i dröjsmål med två rapporter under konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella, rättigheterna. Rapporterna skulle ha varit inne 1997 respektive 2002. 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr I Nederländerna är aktiv dödshjälp tillåtet sedan 2002 då den mycket uppmärksammade lagen om dödshjälp trädde i kraft. Lagen är den första i sitt slag i världen och innebär i korthet att en läkare under vissa förutsättningar får lämna aktiv dödshjälp till patienten utan att det betraktas som ett brott. Varje fall granskas i efterhand av en särskild kommitté. Förespråkarna menar att varje människa har rätt att förfoga över sitt liv och att lagen, med sina tydliga förutsättningar och kontrollmekanismer, ger lidande människor i livets slutskede möjlighet till ett värdigt slut. FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna har dock uttryckt viss oro för att lagen inte tar tillräcklig hänsyn till riskerna för otillbörliga påtryckningar (från till exempel anhöriga) som kan leda till att kriterierna kringgås och att det i framtiden ges dödshjälp rutinmässigt. Kommittén är vidare kritisk till att lagen även tillämpas på barn från 12 års ålder. Nederländerna har i likhet med ett antal andra länder kritiserats för användandet av så kallade diplomatiska garantier vid utlämnande av misstänkta terrorister till länder där de riskerar att utsättas för tortyr eller annan omänsklig behandling. Human Rights Watch, HRW, har särskilt uppmärksammat Turkiets begäran att få den kurdiska kvinnan Nuriye Kesbir utlämnad. Under våren gav Nederländernas högsta domstol klartecken för utlämnandet och det är nu upp till justitieministern att fatta beslut frågan. Domstolen framhöll att Kesbirs farhågor om tortyr inte var helt ogrundade och uppmanade justitieministern att söka ytterligare garantier för Kesbirs säkerhet. HRW har dock upprepade gånger varnat för att Kesbir oavsett Turkiets garantier löper stor risk att torteras om hon utlämnas. Europarådets kommitté mot tortyr har kritiserat förhållandena för frihetsberövade personer som misstänkts för brott. I en rapport från 2002 uppmärksammades alltför begränsade möjligheter till vistelse utomhus och läsning. Vidare påvisade kommittén brister i den misstänktes rätt till advokat under polisförhör. Kommittén ansåg dock att förhållandena i nederländska fängelser överlag är goda. Europadomstolen för mänskliga rättigheter slog under 2003 i två fall fast att de stränga säkerhetsåtgärder som tillämpats ifråga om fångar som placerats i isolering, så kallad EBI, Extra Beveiligde Inrichting, utgjort omänsklig eller förnedrande behandling och således en kränkning av de klagandes rättigheter under artikel 3 Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen). 3 För personer placerade i EBI tillämpas mycket stränga regler för att helt utesluta möjligheten för rymning. De intagnas celler genomsöks rutinmässigt och i samband med detta sker såväl kroppsvisitering som kroppsbesiktning. Domstolen fann att det långtgående tillämpandet av kroppsbesiktningar inte kunde rättfärdigas eftersom det ofta skedde utan att vara motiverat ur säkerhetssynpunkt. I båda fallen var det visat att de intagna mådde psykiskt dåligt av förfarandet och att detta förhållande var känt för myndigheterna. 4. Dödsstraff Dödsstraffet är avskaffat i Nederländerna, såväl i freds- som krigstid. 5. Rättssäkerhet Sedan 1982 har Nederländerna en nationell ombudsman med uppgift att utreda och bedöma administrativa myndigheters ageranden i förhållanden till enskilda. Under 2004 tog ombudsmannen emot 11 156 skriftliga klagomål, en ökning med 6 procent sedan föregående år. Av de 3 062 klagomål som togs upp till prövning utdelade ombudsmannen kritik i 504 fall. Klagomålen rörde främst rättsväsendet inklusive immigrations- och integrationsfrågor samt sociala ärenden och anställningar. Nederländernas generösa regler för tillåtande av anonyma vittnesmål har kritiserats av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter ur ett rättssäkerhetsperspektiv. I Nederländerna kan vittnesmål avläggas utan att vare sig den tilltalade, den offentliga försvararen eller åklagaren är närvarande och utan att dessa parter får veta vittnets identitet. År 2002 fälldes Nederländerna av Europadomstolen för användandet av ett anonymt vittnesmål under en brottmålsprocess. Domstolen fann att den nederländske domaren i målet tillåtit det anonyma vittnesmålet utan att göra en tillräckligt noggrann bedömning av hotbilden mot vittnet. Rättegången hade därför inte uppfyllt kraven på en rättvis rättegång som ställs i artikel 6 Europakonventionen. Under året väckte rättegången mot en holländsk marinsergeant stationerad i Irak stor uppmärksamhet i Nederländerna då ett antal politiker offentligt kritiserade och kommenterade åklagarens och domstolens sätt att hantera målet. Sergeanten hade avfyrat två varningsskott i närheten av en grupp irakier varpå en man dödades. Sergeanten åtalades för brott mot det militära regelverket men friades från anklagelserna. Politikernas uttalanden mötte stark kritik eftersom de ansågs inkräkta på domstolarnas självständighet. Det kan för övrigt noteras att även andra delar av rättsväsendet blivit föremål för politikernas uppmärksamhet. Ett exempel är parlamentsdebatten om ett gammalt mordfall, för vilket en person blivit felaktigt dömd. Åklagarmyndigheten misstänktes ha underlåtit att till domstolen vidarebefordra vissa tvivel 4 från rättsmedicinska institutet rörande den tekniska bevisningen. Även polisen förhörsmetoder kritiserades. Sedan flera tjänstemän vittnat om likartade brister tvingades åklagarmyndigheten genomföra en snabbutredning, i vilken kritiken förklarades delvis berättigad. Parlamentet avkrävde justitieministern åtgärder för att skärpa rutinerna. Kampen mot terrorism har trappats upp efter de senaste årens terrorattacker. En ny terroristlag har trätt i kraft och flera förslag till ökade befogenheter för åklagare och polis är under utredning. Flera av dessa förslag har kritiserats för att tänja på gränserna till både artikel 5 – rätt till frihet och säkerhet och artikel 8 – rätt till privat- och familjeliv, Europakonventionen. OLIKA GRUPPERS SITUATION 6. Kvinnans ställning Diskriminering på grund av könstillhörighet förekommer inte i lagstiftningen och kvinnans rättsliga ställning är densamma som mannens. Utöver en lag om likabehandling finns även regler syftande till icke-diskriminering i arbetslivet. Kommissionen för likabehandling, den så kallade "Commissie Gelijke Behandeling" (se mer härom under avsnitt 8 nedan), tar emot och behandlar klagomål rörande könsdiskriminering. År 2003 meddelades 37 fällande utslag avseende könsdiskriminering, främst i anställningsfrågor. Kvinnor och män genomgår högre utbildning i lika stor utsträckning. Trots detta påvisar arbetsmarknaden i Nederländerna stora skillnader mellan kvinnor och män sett till arbetstid och löner. Andelen yrkesarbetande kvinnor uppgick till 58 procent år 2003 jämfört med 79 procent för männen, och dessutom arbetar kvinnor deltid i betydligt större utsträckning än män (drygt 60 procent av kvinnorna jämfört med cirka 10 procent av männen). En orsak till detta är den bristfälligt utbyggda och dyra barnomsorgen. Antalet kvinnor på arbetsmarknaden ökar dock betydligt snabbare än antalet män vilket talar för att en positiv förändring är på gång. Regeringen strävar efter att öka andelen kvinnor som är ekonomiskt självständiga till över 60 procent år 2010 (idag 38 procent). Bland annat arbetar regeringen med att ta fram en policy för att bekämpa orättvisa skillnader på arbetsmarknaden. Dessutom pågår arbete för att ta fram instrument för att upptäcka skillnader i lönesättningen hos företag och för att hjälpa anställda att själva utvärdera lönesättningen ur ett jämställdhetsperspektiv. Snittlönen för kvinnor är ungefär 50 procent lägre än snittlönen för män vilket främst beror på den stora andelen deltidsarbetande kvinnor. Det bör i sammanhanget noteras att familjeekonomin i Nederländerna ofta gör det möjligt att leva på en lön, främst på grund av att skattekvoten är relativt låg (cirka 39 procent jämfört med 52 procent i Sverige). 5 Av de sexton ministrarna i regeringen är fem kvinnor (räknar man med statssekreterarna, som i Nederländerna ingår i regeringen, blir antalet nio av tjugosex). Våld mot kvinnor utgör ett problem. Enligt Socialministeriet utsätts årligen ungefär 200 000 kvinnor för våld i hemmet. 50 000 av dessa kvinnor har utsatts för grovt våld, med till exempel sexuella inslag, och i 60-80 fall per år har våldet dödlig utgång. Mörkertalet är stort då uppskattningsvis endast 10 procent av kvinnorna polisanmäler våld i hemmet. Årligen åtalas cirka 800 män för brott begångna mot sin partner. Regeringen stöder olika program för att minska och förebygga våldet mot kvinnor, bland annat genom att ge finansiella bidrag till ett femtiotal olika centra där utsatta kvinnor kan söka skydd och få hjälp av socialarbetare och psykologer. Vidare ges rätt för misshandlade kvinnor, som lämnar sin partner, att erhålla sociala förmåner såsom bostadsbidrag och underhåll för barnen. Det är kommunernas uppgift att arbeta mot våld i hemmet på lokal nivå. Tyvärr verka detta inte efterlevas, då endast 11 procent av de medelstora kommunerna har en särskild policy för detta. Prostitution, som varit tillåtet sedan 1815, förekommer öppet i Nederländerna. Eftersom det bedöms omöjligt att genom regler förhindra prostitution, är lagstiftningen inriktad på styrning och övervakning snarare än förbud. Sedan den 1 oktober 2000 är licensierad bordellverksamhet tillåten. Syftet med avkriminaliseringen är att öka kontrollen över de cirka 2 000 bordeller och sexklubbar som finns i Nederländerna och därigenom motverka ofrivillig prostitution, skydda minderåriga samt minska utnyttjandet av kvinnor som befinner sig illegalt i landet. Den nya lagen utvärderades hösten 2002. Det framkom då att kommunernas och den lokala polisens kontroll varierade i de olika regionerna. Den illegala verksamheten kunde därför fortsätta genom att flytta till de områden där övervakningen var som sämst. Trots ofullkomligheter i implementeringen var i princip samtliga berörda, det vill säga prostituerade, bordellägare och myndigheter samt även allmänheten positiva till lagen som sådan. Experter på Justitieministeriet menar att utvecklingen idag går åt rätt håll. Legaliseringen har lett till en sanering av bordellerna och den illegala sektorn har inte expanderat. Varken utbud eller efterfrågan på sexuella tjänster tycks ha ökat sedan lagens tillkomst. Polisens arbete att spåra illegala bordeller underlättas av ett ökat samarbete med prostituerade och kunder vid de legala bordellerna. Ytterligare uppföljning av lagens implementering planeras väntas inom kort. Legaliseringen av bordeller har lett till en för svenska ögon något främmande debatt, där banker och skattemyndigheter kritiseras för att inte göra tillräckligt 6 för att underlätta de prostituerades affärsverksamhet. Den nederländska sexindustrin beräknas årligen omsätta 1,6 miljarder euro. Det är svårt att få officiella siffror på hur många kvinnor som misstänks vara offer för människohandel i Nederländerna. Antalet registrerade offer sjönk från 343 under år 2002 till 257 år 2003 men förväntas öka igen under de nästkommande åren. Mörkertalet är stort och ungefär 10 procent av de totalt 35 000 prostituerade i landet uppskattas vara offer för människohandel. Offren kommer främst från Central- och Östeuropa. Nederländerna har sedan 2002 en särskild nationell byrå kallad NRM (Nationaal Rapporteur Mensenhandel) som årligen rapporterar på området. Efter rekommendationer från NRM antog regeringen under 2005 en nationell handlingsplan mot människohandel. Sedan 1982 finns den statligt finansierade Stiftelsen mot kvinnohandel som verkar på fältet och deltar i internationella projekt. 7. Barnets rättigheter Nederländerna har haft långtgående planer på att, i likhet med Sverige, inrätta ett ombudsmannainstitut för barnfrågor. Dessa planer har dock inte följts upp, vilket man fått kritik för av FN:s barnrättskommitté. Däremot har landet etablerat en särskild kommissionär, som i ungdomsfrågor ska ansvara för koordineringen mellan de berörda ministerierna. Regeringen har inlett ett omfattande projekt för att bekämpa barn- och ungdomsbrottslighet som under de senaste åren stigit något. För barn under 12 år, som alltså inte är straffmyndiga, finns det så kallade Stop-programmet. Syftet är att tidigt uppmärksamma barn på glid och därmed förhindra framtida grövre kriminalitet. De relativt långa handläggningstiderna för brott begångna av barn har varit ett problem. Regeringen har därför angivit vilka tidsramar som skall iakttas. Tiden mellan det första förhöret och domstolens utslag bör vara maximalt sex månader och mellan dom och straffverkställighet bör det inte dröja mer än en månad. Samtliga berörda myndigheter har därför samordnat sina procedurer för att ovan angivna tidsgränser skall kunna respekteras framöver. I slutet av 2004 kom den nationella ombudsmannen med en rapport som visade att ett stort antal omhändertagna barn och ungdomar, på grund av platsbrist, placerats på ungdomsanstalter trots att de inte dömts för något brott. Ombudsmannen poängterade att detta inte bara är otillåtet enligt europakonventionen utan även olämpligt eftersom anstalter av det slaget inte har möjlighet att möta dessa barn och ungdomars särskilda behov. FN:s barnrättskommitté har också kritiserat Nederländerna för detta. 7 Beträffande ekonomiskt utnyttjande av barn (art 32 i barnkonventionen), ratificerade Nederländerna 2003 ILO-konventionen 182 om de värsta formerna av barnarbete. För bekämpning av sexuellt utnyttjande och sexuellt våld mot barn bedrivs sedan ett par år tillbaka ett nationellt handlingsprogram. Programmet syftar till tidig upptäckt och rehabilitering. En handbok på området har publicerats. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har välkomnat detta initiativ, men samtidigt uttryckt kritik mot att det fortfarande är ett stort antal barn som drabbas. I lagen om sexuella trakasserier finns särskilt reglerat om skolans skyldighet att polisanmäla fall bland skolelever. Vidare föreskrivs om vilket tillvägagångssätt som skall iakttas om en relation uppstår mellan lärare och elev. 8. Olika befolkningsgruppers situation (etniska och religiösa minoriteter) Nederländerna är ett land med en hög andel invandrare av utomeuropeiskt ursprung (cirka 10 procent av den totala befolkningen). De största minoritetsgrupperna är turkar, marockaner och surinameser. Nederländerna har tidigare förskonats från allvarliga rasistiska och diskriminerande yttringar. Sedan terrorattackerna i USA den 11 september 2001 har dock antalet incidenter ökat markant och en tydlig skepsis gentemot muslimer kan skönjas i det nederländska samhället. Den negativa hållningen har förstärkts till följd av två mycket uppmärksammade mord på offentliga kritiker av den muslimska kulturen – partiledaren Pim Fortuyn (2002) och journalisten/samhällsdebattören Theo van Gogh (2004). Det var dock endast i det senare fallet som förövaren själv var muslim. En allt vanligare inställning är att invandrarna bättre bör anpassa sina normer och värderingar till det nederländska samhället. Från att tidigare ha betonat invandrares rättigheter har inriktningen på integrationspolitiken svängt till att uppmärksamma invandrares skyldigheter. Regeringen har infört en ny strängare policy när det gäller så kallad anhöriginvandring. Ett av de mest kontroversiella inslagen är kravet på att den sökande, redan innan han eller hon lämnar sitt hemland, har skaffat sig grundläggande språkkunskaper i nederländska. Vidare skall den sökande själv, eller den anhörige i Nederländerna, bekosta de introduktionsprogram ("Medborgarskapskurser") som krävs för uppehållstillstånd. Medborgarskapskurserna är obligatoriska och innehåller momenten nederländska språket (600 studietimmar), grundläggande kunskap om det nederländska samhället samt förberedelse inför arbetslivet. Kravet på medborgarskapskurs skall enligt regeringens planer även komma att omfatta invandrare som redan bor i landet och som, i vissa fall, har förvärvat nederländskt medborgarskap. Vad avser den senare gruppen sker för 8 närvarande en juridisk granskning om integrationskravet är förenligt med konstitutionens krav på likabehandling av nederländska medborgare. Beträffande situation för personer tillhörande minoriteter kan konstateras att personer med invandrarbakgrund har svårare att komma in på arbetsmarknaden. I viss mån förklaras detta av att utbildningsnivån är lägre bland vissa minoritetsgrupper. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har efterlyst mer information från Nederländerna om konkreta resultat av de åtgärder som vidtagits för att förbättra de etniska minoriteternas position på arbetsmarknaden och inom universiteten. På lagstiftningsområdet ligger Nederländerna generellt sett långt framme i arbetet mot diskriminering. 1994 antog Nederländerna en lag om likabehandling (AWGB) som förbjuder direkt eller indirekt diskriminering på basis av religion, ras, kön eller sexuell läggning. Kommissionen för likabehandling (CGB) har till uppgift att på enskildas eller eget initiativ utreda misstänkta överträdelser av lagen. CGB:s beslut är inte bindande, men väger tungt och följs regelmässigt. Antalet fall för behandling under 2003 minskade, jämfört med 2002, från 304 till 238. De vanligaste diskrimineringsfallen rör ojämlik behandling på grund av könstillhörighet eller etnisk tillhörighet. Trenden är att antalet anmälningar minskar, särskilt avseende diskriminering med rasistiska förtecken. Som ett exempel på CGB:s praxis under året, kan nämnas att ett förbud i skolorna mot att bära niqaab (huvudduk) inte bedömdes vara diskriminering på grund av religion, eftersom förbudet avsåg att underlätta kommunikation med och identifiering av eleverna. Till följd av konferensen mot rasdiskriminering som hölls i Sydafrika 2002 har regeringen tagit fram en nationell handlingsplan för att bekämpa rasdiskriminering. Planens fokus ligger på arbete, utbildning, infrastruktur och grannsämja. 9. Diskriminering på grund av sexuell läggning Vad beträffar främjande av homosexuellas rättigheter och likabehandling intar Nederländerna, tillsammans med Sverige, en tätposition i världen. Från och med den 1 april 2001 kan homosexuella män och kvinnor, utöver att ingå registrerat partnerskap, även gifta sig borgerligt med i stort sett samma rättsverkningar som ett heterosexuellt giftermål. Kyrklig välsignelse av vigseln kan därefter ske (vilket dock inte är nödvändigt eftersom den borgerliga vigseln har rättslig verkan i Nederländerna), men kyrkor och trossamfund är inte förpliktade att utföra sådan. Homosexuella par kan även adoptera nederländska barn. 9 10. Flyktingars rättigheter Den nederländska asylpolitiken har blivit striktare genom den nya utlänningslagen som trädde i kraft den 1 april 2001. Den nya lagen förenklar och påskyndar asylansökningsprocessen. Möjligheten att överklaga har begränsats, men samtidigt har kraven på beslut och beslutsunderlag skärpts av rättssäkerhetsskäl. En asylsökande som fått slutligt avslag har inte längre rätt till några sociala förmåner och är skyldig att lämna landet. Ungefär 40 procent av de asylsökande snabbutreds inom den så kallad ACproceduren som skall vara slutförd på 48 arbetstimmar. I denna procedur slås fast om ansökan omgående skall avslås eller om den asylsökande kvalificerar för fortsatt utredning på ordinär flyktingförläggning. Lagändringen, kombinerad med sämre ekonomiska tider i Nederländerna, har lett till en halvering av antalet asylansökningar. År 2000 var antalet 43 895 och år 2003 hade siffran sjunkit till 13 400. Tendensen är att antalet asylansökningar fortsätter att minska. Av det totala antalet behandlade asylfall år 2003 (det vill säga inklusive även anhopade, vilande och överklagade fall) godkändes endast 6 690 av 33 116. Under 2003 riktade Human Rights Watch, HRW, allvarlig kritik mot den nya asylpolitiken. HRW pekade främst på brister i rättssäkerheten i den summariska AC-proceduren, behandlingen av asylsökande barn och ungdomar samt begränsningar i asylsökandes rätt till drägliga levnadsvillkor såsom tillgång till mat och husrum. Den ansvariga ministern, Rita Verdonk (liberalkonservativa VVD), har bemött kritiken, men utan att gå in på de konkreta fall HRW lyft fram för sin kritik. HRW har även under året skarpt kritiserat regeringens beslut att under tre års tid verkställa avvisningarna för samtliga asylsökande som sökt asyl innan den nya utlänningslagen trädde i kraft och som fått avslag. Totalt kommer det att röra sig om cirka 26 000 personer. Regeringen försöker genom premier och gratis yrkesutbildning att i första hans förmå de asylsökande att återvända hem frivilligt, men i vissa fall kommer tvångsavvisningar att vara oundvikliga. Under året har den nederländska motsvarigheten till Migrationsverket, IND (Immigratie en Naturalisatiedienst), fått kritik från flyktingorganisationer och advokater. IND har anklagats för att arbeta på ett långsamt och byråkratiskt sätt utan att ta tillräcklig hänsyn till de asylsökandes situation. Kritikerna menar att IND har blivit en "avvisningsmaskin". IND å sin sida hävdar att de endast verkställer politiska beslut och att regler måste följas. 11. Funktionshindrades situation I december 2003 utvidgades diskrimineringslagstiftningen till att även omfatta olika former av handikapp. Det blev därmed straffbart att diskriminera 10 personer med funktionshinder eller kroniska sjukdomar, eller att anstifta till sådan diskriminering. Ytterligare lagstiftning på området är föremål för diskussion i parlamentet men det är svårt att bedöma när den kan komma att träda i kraft. Enligt lagen om faciliteter för funktionshindrade har kommunerna ansvaret att se till att personer med funktionshinder i så hög grad som möjligt kan leva ett normalt liv i samhället. Lagen reglerar boende, hjälp till transport och rullstolar. Enligt en företrädare för paraplyorganisationen för kroniskt sjuka och handikappade (Chronisch Zieken en Gehandicaptenraad) fungerar detta bra i många kommuner, men sämre i andra.