Utrikesdepartementet - Mänskliga rättigheter

Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Nederländerna 2005
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Nederländerna fäster av tradition stor vikt vid frågor om mänskliga rättigheter,
såväl inrikes- som utrikespolitiskt. I Haag finns ett flertal viktiga internationella
institutioner med anknytning till de mänskliga rättigheterna (MR), till exempel
Internationella domstolen, Tribunalen för krigsförbrytelser i det forna
Jugoslavien samt den nyligen inrättade Internationella brottmålsdomstolen.
Generellt är respekten för mänskliga rättigheter god. Nederländerna är ett av
de få länder som inte omnämns i Amnesty Internationals årsrapport för 2005.
Våld i hemmet fortsätter dock att vara ett utbrett problem. Kritik har även
riktats mot asylprocessen och MR-organisationer har också uppmärksammat
användandet av diplomatiska garantier. Problem finns också när det gäller
människohandel och illegal prostitution. Som positivt kan dock framhållas att
dessa problemområden står högt upp på den politiska agendan och att
lösningar, i vissa fall nydanande, diskuteras i en öppen debatt.
2. Ratifikationsläget avseende de centrala konventionerna om mänskliga
rättigheter
Nederländerna har ratificerat de centrala konventionerna om mänskliga
rättigheter. När det gäller konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter har landet avgett tolkningsdeklarationer avseende artiklarna 10, 12,
14 (3d, 5, 7), 19 (2) och 20 (1). Nederländerna har också reserverat sig mot
artikel 1 i FN:s tortyrkonvention. Landet har inte skrivit under konventionen
om migrerande arbetares rättigheter (MWC). Under sommaren 2002 trädde det
fakultativa protokollet till FN:s konvention om avskaffande av all slags
diskriminering mot kvinnor i kraft. I augusti 2005 ratificerade Nederländerna
de två tilläggsprotokollen till barnkonventionen; protokollet om barn i väpnade
konflikter samt protokollet om handel med barn, barnprostitution och
barnpornografi.
2
Nederländerna är i dröjsmål med två rapporter under konventionen om de
ekonomiska, sociala och kulturella, rättigheterna. Rapporterna skulle ha varit
inne 1997 respektive 2002.
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
I Nederländerna är aktiv dödshjälp tillåtet sedan 2002 då den mycket
uppmärksammade lagen om dödshjälp trädde i kraft. Lagen är den första i sitt
slag i världen och innebär i korthet att en läkare under vissa förutsättningar får
lämna aktiv dödshjälp till patienten utan att det betraktas som ett brott. Varje
fall granskas i efterhand av en särskild kommitté. Förespråkarna menar att varje
människa har rätt att förfoga över sitt liv och att lagen, med sina tydliga
förutsättningar och kontrollmekanismer, ger lidande människor i livets
slutskede möjlighet till ett värdigt slut. FN:s kommitté för de mänskliga
rättigheterna har dock uttryckt viss oro för att lagen inte tar tillräcklig hänsyn
till riskerna för otillbörliga påtryckningar (från till exempel anhöriga) som kan
leda till att kriterierna kringgås och att det i framtiden ges dödshjälp
rutinmässigt. Kommittén är vidare kritisk till att lagen även tillämpas på barn
från 12 års ålder.
Nederländerna har i likhet med ett antal andra länder kritiserats för
användandet av så kallade diplomatiska garantier vid utlämnande av misstänkta
terrorister till länder där de riskerar att utsättas för tortyr eller annan omänsklig
behandling. Human Rights Watch, HRW, har särskilt uppmärksammat
Turkiets begäran att få den kurdiska kvinnan Nuriye Kesbir utlämnad. Under
våren gav Nederländernas högsta domstol klartecken för utlämnandet och det
är nu upp till justitieministern att fatta beslut frågan. Domstolen framhöll att
Kesbirs farhågor om tortyr inte var helt ogrundade och uppmanade
justitieministern att söka ytterligare garantier för Kesbirs säkerhet. HRW har
dock upprepade gånger varnat för att Kesbir oavsett Turkiets garantier löper
stor risk att torteras om hon utlämnas.
Europarådets kommitté mot tortyr har kritiserat förhållandena för
frihetsberövade personer som misstänkts för brott. I en rapport från 2002
uppmärksammades alltför begränsade möjligheter till vistelse utomhus och
läsning. Vidare påvisade kommittén brister i den misstänktes rätt till advokat
under polisförhör. Kommittén ansåg dock att förhållandena i nederländska
fängelser överlag är goda.
Europadomstolen för mänskliga rättigheter slog under 2003 i två fall fast att de
stränga säkerhetsåtgärder som tillämpats ifråga om fångar som placerats i
isolering, så kallad EBI, Extra Beveiligde Inrichting, utgjort omänsklig eller
förnedrande behandling och således en kränkning av de klagandes rättigheter
under artikel 3 Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
(Europakonventionen).
3
För personer placerade i EBI tillämpas mycket stränga regler för att helt
utesluta möjligheten för rymning. De intagnas celler genomsöks rutinmässigt
och i samband med detta sker såväl kroppsvisitering som kroppsbesiktning.
Domstolen fann att det långtgående tillämpandet av kroppsbesiktningar inte
kunde rättfärdigas eftersom det ofta skedde utan att vara motiverat ur
säkerhetssynpunkt. I båda fallen var det visat att de intagna mådde psykiskt
dåligt av förfarandet och att detta förhållande var känt för myndigheterna.
4. Dödsstraff
Dödsstraffet är avskaffat i Nederländerna, såväl i freds- som krigstid.
5. Rättssäkerhet
Sedan 1982 har Nederländerna en nationell ombudsman med uppgift att
utreda och bedöma administrativa myndigheters ageranden i förhållanden till
enskilda. Under 2004 tog ombudsmannen emot 11 156 skriftliga klagomål, en
ökning med 6 procent sedan föregående år. Av de 3 062 klagomål som togs
upp till prövning utdelade ombudsmannen kritik i 504 fall. Klagomålen rörde
främst rättsväsendet inklusive immigrations- och integrationsfrågor samt
sociala ärenden och anställningar.
Nederländernas generösa regler för tillåtande av anonyma vittnesmål har
kritiserats av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter ur ett
rättssäkerhetsperspektiv. I Nederländerna kan vittnesmål avläggas utan att vare
sig den tilltalade, den offentliga försvararen eller åklagaren är närvarande och
utan att dessa parter får veta vittnets identitet. År 2002 fälldes Nederländerna
av Europadomstolen för användandet av ett anonymt vittnesmål under en
brottmålsprocess. Domstolen fann att den nederländske domaren i målet tillåtit
det anonyma vittnesmålet utan att göra en tillräckligt noggrann bedömning av
hotbilden mot vittnet. Rättegången hade därför inte uppfyllt kraven på en
rättvis rättegång som ställs i artikel 6 Europakonventionen.
Under året väckte rättegången mot en holländsk marinsergeant stationerad i
Irak stor uppmärksamhet i Nederländerna då ett antal politiker offentligt
kritiserade och kommenterade åklagarens och domstolens sätt att hantera
målet. Sergeanten hade avfyrat två varningsskott i närheten av en grupp irakier
varpå en man dödades. Sergeanten åtalades för brott mot det militära
regelverket men friades från anklagelserna. Politikernas uttalanden mötte stark
kritik eftersom de ansågs inkräkta på domstolarnas självständighet.
Det kan för övrigt noteras att även andra delar av rättsväsendet blivit föremål
för politikernas uppmärksamhet. Ett exempel är parlamentsdebatten om ett
gammalt mordfall, för vilket en person blivit felaktigt dömd. Åklagarmyndigheten misstänktes ha underlåtit att till domstolen vidarebefordra vissa tvivel
4
från rättsmedicinska institutet rörande den tekniska bevisningen. Även polisen
förhörsmetoder kritiserades. Sedan flera tjänstemän vittnat om likartade brister
tvingades åklagarmyndigheten genomföra en snabbutredning, i vilken kritiken
förklarades delvis berättigad. Parlamentet avkrävde justitieministern åtgärder
för att skärpa rutinerna.
Kampen mot terrorism har trappats upp efter de senaste årens terrorattacker.
En ny terroristlag har trätt i kraft och flera förslag till ökade befogenheter för
åklagare och polis är under utredning. Flera av dessa förslag har kritiserats för
att tänja på gränserna till både artikel 5 – rätt till frihet och säkerhet och artikel
8 – rätt till privat- och familjeliv, Europakonventionen.
OLIKA GRUPPERS SITUATION
6. Kvinnans ställning
Diskriminering på grund av könstillhörighet förekommer inte i lagstiftningen
och kvinnans rättsliga ställning är densamma som mannens. Utöver en lag om
likabehandling finns även regler syftande till icke-diskriminering i arbetslivet.
Kommissionen för likabehandling, den så kallade "Commissie Gelijke
Behandeling" (se mer härom under avsnitt 8 nedan), tar emot och behandlar
klagomål rörande könsdiskriminering. År 2003 meddelades 37 fällande utslag
avseende könsdiskriminering, främst i anställningsfrågor.
Kvinnor och män genomgår högre utbildning i lika stor utsträckning. Trots
detta påvisar arbetsmarknaden i Nederländerna stora skillnader mellan kvinnor
och män sett till arbetstid och löner. Andelen yrkesarbetande kvinnor uppgick
till 58 procent år 2003 jämfört med 79 procent för männen, och dessutom
arbetar kvinnor deltid i betydligt större utsträckning än män (drygt 60 procent
av kvinnorna jämfört med cirka 10 procent av männen). En orsak till detta är
den bristfälligt utbyggda och dyra barnomsorgen. Antalet kvinnor på
arbetsmarknaden ökar dock betydligt snabbare än antalet män vilket talar för
att en positiv förändring är på gång. Regeringen strävar efter att öka andelen
kvinnor som är ekonomiskt självständiga till över 60 procent år 2010 (idag 38
procent). Bland annat arbetar regeringen med att ta fram en policy för att
bekämpa orättvisa skillnader på arbetsmarknaden. Dessutom pågår arbete för
att ta fram instrument för att upptäcka skillnader i lönesättningen hos företag
och för att hjälpa anställda att själva utvärdera lönesättningen ur ett
jämställdhetsperspektiv. Snittlönen för kvinnor är ungefär 50 procent lägre än
snittlönen för män vilket främst beror på den stora andelen deltidsarbetande
kvinnor. Det bör i sammanhanget noteras att familjeekonomin i
Nederländerna ofta gör det möjligt att leva på en lön, främst på grund av att
skattekvoten är relativt låg (cirka 39 procent jämfört med 52 procent i Sverige).
5
Av de sexton ministrarna i regeringen är fem kvinnor (räknar man med
statssekreterarna, som i Nederländerna ingår i regeringen, blir antalet nio av
tjugosex).
Våld mot kvinnor utgör ett problem. Enligt Socialministeriet utsätts årligen
ungefär 200 000 kvinnor för våld i hemmet. 50 000 av dessa kvinnor har
utsatts för grovt våld, med till exempel sexuella inslag, och i 60-80 fall per år
har våldet dödlig utgång. Mörkertalet är stort då uppskattningsvis endast 10
procent av kvinnorna polisanmäler våld i hemmet. Årligen åtalas cirka 800 män
för brott begångna mot sin partner. Regeringen stöder olika program för att
minska och förebygga våldet mot kvinnor, bland annat genom att ge finansiella
bidrag till ett femtiotal olika centra där utsatta kvinnor kan söka skydd och få
hjälp av socialarbetare och psykologer. Vidare ges rätt för misshandlade
kvinnor, som lämnar sin partner, att erhålla sociala förmåner såsom
bostadsbidrag och underhåll för barnen. Det är kommunernas uppgift att
arbeta mot våld i hemmet på lokal nivå. Tyvärr verka detta inte efterlevas, då
endast 11 procent av de medelstora kommunerna har en särskild policy för
detta.
Prostitution, som varit tillåtet sedan 1815, förekommer öppet i Nederländerna.
Eftersom det bedöms omöjligt att genom regler förhindra prostitution, är
lagstiftningen inriktad på styrning och övervakning snarare än förbud. Sedan
den 1 oktober 2000 är licensierad bordellverksamhet tillåten. Syftet med
avkriminaliseringen är att öka kontrollen över de cirka 2 000 bordeller och
sexklubbar som finns i Nederländerna och därigenom motverka ofrivillig
prostitution, skydda minderåriga samt minska utnyttjandet av kvinnor som
befinner sig illegalt i landet.
Den nya lagen utvärderades hösten 2002. Det framkom då att kommunernas
och den lokala polisens kontroll varierade i de olika regionerna. Den illegala
verksamheten kunde därför fortsätta genom att flytta till de områden där
övervakningen var som sämst. Trots ofullkomligheter i implementeringen var i
princip samtliga berörda, det vill säga prostituerade, bordellägare och
myndigheter samt även allmänheten positiva till lagen som sådan. Experter på
Justitieministeriet menar att utvecklingen idag går åt rätt håll. Legaliseringen
har lett till en sanering av bordellerna och den illegala sektorn har inte
expanderat. Varken utbud eller efterfrågan på sexuella tjänster tycks ha ökat
sedan lagens tillkomst. Polisens arbete att spåra illegala bordeller underlättas av
ett ökat samarbete med prostituerade och kunder vid de legala bordellerna.
Ytterligare uppföljning av lagens implementering planeras väntas inom kort.
Legaliseringen av bordeller har lett till en för svenska ögon något främmande
debatt, där banker och skattemyndigheter kritiseras för att inte göra tillräckligt
6
för att underlätta de prostituerades affärsverksamhet. Den nederländska
sexindustrin beräknas årligen omsätta 1,6 miljarder euro.
Det är svårt att få officiella siffror på hur många kvinnor som misstänks vara
offer för människohandel i Nederländerna. Antalet registrerade offer sjönk
från 343 under år 2002 till 257 år 2003 men förväntas öka igen under de
nästkommande åren. Mörkertalet är stort och ungefär 10 procent av de totalt
35 000 prostituerade i landet uppskattas vara offer för människohandel. Offren
kommer främst från Central- och Östeuropa. Nederländerna har sedan 2002
en särskild nationell byrå kallad NRM (Nationaal Rapporteur Mensenhandel)
som årligen rapporterar på området. Efter rekommendationer från NRM antog
regeringen under 2005 en nationell handlingsplan mot människohandel. Sedan
1982 finns den statligt finansierade Stiftelsen mot kvinnohandel som verkar på
fältet och deltar i internationella projekt.
7. Barnets rättigheter
Nederländerna har haft långtgående planer på att, i likhet med Sverige, inrätta
ett ombudsmannainstitut för barnfrågor. Dessa planer har dock inte följts upp,
vilket man fått kritik för av FN:s barnrättskommitté. Däremot har landet
etablerat en särskild kommissionär, som i ungdomsfrågor ska ansvara för
koordineringen mellan de berörda ministerierna.
Regeringen har inlett ett omfattande projekt för att bekämpa barn- och
ungdomsbrottslighet som under de senaste åren stigit något. För barn under 12
år, som alltså inte är straffmyndiga, finns det så kallade Stop-programmet.
Syftet är att tidigt uppmärksamma barn på glid och därmed förhindra framtida
grövre kriminalitet.
De relativt långa handläggningstiderna för brott begångna av barn har varit ett
problem. Regeringen har därför angivit vilka tidsramar som skall iakttas. Tiden
mellan det första förhöret och domstolens utslag bör vara maximalt sex
månader och mellan dom och straffverkställighet bör det inte dröja mer än en
månad. Samtliga berörda myndigheter har därför samordnat sina procedurer
för att ovan angivna tidsgränser skall kunna respekteras framöver.
I slutet av 2004 kom den nationella ombudsmannen med en rapport som
visade att ett stort antal omhändertagna barn och ungdomar, på grund av
platsbrist, placerats på ungdomsanstalter trots att de inte dömts för något brott.
Ombudsmannen poängterade att detta inte bara är otillåtet enligt
europakonventionen utan även olämpligt eftersom anstalter av det slaget inte
har möjlighet att möta dessa barn och ungdomars särskilda behov. FN:s
barnrättskommitté har också kritiserat Nederländerna för detta.
7
Beträffande ekonomiskt utnyttjande av barn (art 32 i barnkonventionen),
ratificerade Nederländerna 2003 ILO-konventionen 182 om de värsta
formerna av barnarbete.
För bekämpning av sexuellt utnyttjande och sexuellt våld mot barn bedrivs
sedan ett par år tillbaka ett nationellt handlingsprogram. Programmet syftar till
tidig upptäckt och rehabilitering. En handbok på området har publicerats. FN:s
kommitté för mänskliga rättigheter har välkomnat detta initiativ, men samtidigt
uttryckt kritik mot att det fortfarande är ett stort antal barn som drabbas.
I lagen om sexuella trakasserier finns särskilt reglerat om skolans skyldighet att
polisanmäla fall bland skolelever. Vidare föreskrivs om vilket tillvägagångssätt
som skall iakttas om en relation uppstår mellan lärare och elev.
8. Olika befolkningsgruppers situation (etniska och religiösa
minoriteter)
Nederländerna är ett land med en hög andel invandrare av utomeuropeiskt
ursprung (cirka 10 procent av den totala befolkningen). De största
minoritetsgrupperna är turkar, marockaner och surinameser. Nederländerna
har tidigare förskonats från allvarliga rasistiska och diskriminerande yttringar.
Sedan terrorattackerna i USA den 11 september 2001 har dock antalet
incidenter ökat markant och en tydlig skepsis gentemot muslimer kan skönjas i
det nederländska samhället. Den negativa hållningen har förstärkts till följd av
två mycket uppmärksammade mord på offentliga kritiker av den muslimska
kulturen – partiledaren Pim Fortuyn (2002) och
journalisten/samhällsdebattören Theo van Gogh (2004). Det var dock endast i
det senare fallet som förövaren själv var muslim.
En allt vanligare inställning är att invandrarna bättre bör anpassa sina normer
och värderingar till det nederländska samhället. Från att tidigare ha betonat
invandrares rättigheter har inriktningen på integrationspolitiken svängt till att
uppmärksamma invandrares skyldigheter. Regeringen har infört en ny strängare
policy när det gäller så kallad anhöriginvandring. Ett av de mest kontroversiella
inslagen är kravet på att den sökande, redan innan han eller hon lämnar sitt
hemland, har skaffat sig grundläggande språkkunskaper i nederländska. Vidare
skall den sökande själv, eller den anhörige i Nederländerna, bekosta de
introduktionsprogram ("Medborgarskapskurser") som krävs för
uppehållstillstånd. Medborgarskapskurserna är obligatoriska och innehåller
momenten nederländska språket (600 studietimmar), grundläggande kunskap
om det nederländska samhället samt förberedelse inför arbetslivet.
Kravet på medborgarskapskurs skall enligt regeringens planer även komma att
omfatta invandrare som redan bor i landet och som, i vissa fall, har förvärvat
nederländskt medborgarskap. Vad avser den senare gruppen sker för
8
närvarande en juridisk granskning om integrationskravet är förenligt med
konstitutionens krav på likabehandling av nederländska medborgare.
Beträffande situation för personer tillhörande minoriteter kan konstateras att
personer med invandrarbakgrund har svårare att komma in på arbetsmarknaden. I viss mån förklaras detta av att utbildningsnivån är lägre bland
vissa minoritetsgrupper. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har efterlyst
mer information från Nederländerna om konkreta resultat av de åtgärder som
vidtagits för att förbättra de etniska minoriteternas position på
arbetsmarknaden och inom universiteten.
På lagstiftningsområdet ligger Nederländerna generellt sett långt framme i
arbetet mot diskriminering. 1994 antog Nederländerna en lag om
likabehandling (AWGB) som förbjuder direkt eller indirekt diskriminering på
basis av religion, ras, kön eller sexuell läggning. Kommissionen för
likabehandling (CGB) har till uppgift att på enskildas eller eget initiativ utreda
misstänkta överträdelser av lagen. CGB:s beslut är inte bindande, men väger
tungt och följs regelmässigt. Antalet fall för behandling under 2003 minskade,
jämfört med 2002, från 304 till 238. De vanligaste diskrimineringsfallen rör
ojämlik behandling på grund av könstillhörighet eller etnisk tillhörighet.
Trenden är att antalet anmälningar minskar, särskilt avseende diskriminering
med rasistiska förtecken.
Som ett exempel på CGB:s praxis under året, kan nämnas att ett förbud i
skolorna mot att bära niqaab (huvudduk) inte bedömdes vara diskriminering på
grund av religion, eftersom förbudet avsåg att underlätta kommunikation med
och identifiering av eleverna.
Till följd av konferensen mot rasdiskriminering som hölls i Sydafrika 2002 har
regeringen tagit fram en nationell handlingsplan för att bekämpa
rasdiskriminering. Planens fokus ligger på arbete, utbildning, infrastruktur och
grannsämja.
9. Diskriminering på grund av sexuell läggning
Vad beträffar främjande av homosexuellas rättigheter och likabehandling intar
Nederländerna, tillsammans med Sverige, en tätposition i världen. Från och
med den 1 april 2001 kan homosexuella män och kvinnor, utöver att ingå
registrerat partnerskap, även gifta sig borgerligt med i stort sett samma
rättsverkningar som ett heterosexuellt giftermål. Kyrklig välsignelse av vigseln
kan därefter ske (vilket dock inte är nödvändigt eftersom den borgerliga vigseln
har rättslig verkan i Nederländerna), men kyrkor och trossamfund är inte
förpliktade att utföra sådan. Homosexuella par kan även adoptera nederländska
barn.
9
10. Flyktingars rättigheter
Den nederländska asylpolitiken har blivit striktare genom den nya
utlänningslagen som trädde i kraft den 1 april 2001. Den nya lagen förenklar
och påskyndar asylansökningsprocessen. Möjligheten att överklaga har
begränsats, men samtidigt har kraven på beslut och beslutsunderlag skärpts av
rättssäkerhetsskäl. En asylsökande som fått slutligt avslag har inte längre rätt till
några sociala förmåner och är skyldig att lämna landet.
Ungefär 40 procent av de asylsökande snabbutreds inom den så kallad ACproceduren som skall vara slutförd på 48 arbetstimmar. I denna procedur slås
fast om ansökan omgående skall avslås eller om den asylsökande kvalificerar
för fortsatt utredning på ordinär flyktingförläggning. Lagändringen,
kombinerad med sämre ekonomiska tider i Nederländerna, har lett till en
halvering av antalet asylansökningar. År 2000 var antalet 43 895 och år 2003
hade siffran sjunkit till 13 400. Tendensen är att antalet asylansökningar
fortsätter att minska. Av det totala antalet behandlade asylfall år 2003 (det vill
säga inklusive även anhopade, vilande och överklagade fall) godkändes endast
6 690 av 33 116.
Under 2003 riktade Human Rights Watch, HRW, allvarlig kritik mot den nya
asylpolitiken. HRW pekade främst på brister i rättssäkerheten i den
summariska AC-proceduren, behandlingen av asylsökande barn och ungdomar
samt begränsningar i asylsökandes rätt till drägliga levnadsvillkor såsom tillgång
till mat och husrum. Den ansvariga ministern, Rita Verdonk
(liberalkonservativa VVD), har bemött kritiken, men utan att gå in på de
konkreta fall HRW lyft fram för sin kritik.
HRW har även under året skarpt kritiserat regeringens beslut att under tre års
tid verkställa avvisningarna för samtliga asylsökande som sökt asyl innan den
nya utlänningslagen trädde i kraft och som fått avslag. Totalt kommer det att
röra sig om cirka 26 000 personer. Regeringen försöker genom premier och
gratis yrkesutbildning att i första hans förmå de asylsökande att återvända hem
frivilligt, men i vissa fall kommer tvångsavvisningar att vara oundvikliga.
Under året har den nederländska motsvarigheten till Migrationsverket, IND
(Immigratie en Naturalisatiedienst), fått kritik från flyktingorganisationer och
advokater. IND har anklagats för att arbeta på ett långsamt och byråkratiskt
sätt utan att ta tillräcklig hänsyn till de asylsökandes situation. Kritikerna menar
att IND har blivit en "avvisningsmaskin". IND å sin sida hävdar att de endast
verkställer politiska beslut och att regler måste följas.
11. Funktionshindrades situation
I december 2003 utvidgades diskrimineringslagstiftningen till att även omfatta
olika former av handikapp. Det blev därmed straffbart att diskriminera
10
personer med funktionshinder eller kroniska sjukdomar, eller att anstifta till
sådan diskriminering. Ytterligare lagstiftning på området är föremål för
diskussion i parlamentet men det är svårt att bedöma när den kan komma att
träda i kraft.
Enligt lagen om faciliteter för funktionshindrade har kommunerna ansvaret att
se till att personer med funktionshinder i så hög grad som möjligt kan leva ett
normalt liv i samhället. Lagen reglerar boende, hjälp till transport och rullstolar.
Enligt en företrädare för paraplyorganisationen för kroniskt sjuka och
handikappade (Chronisch Zieken en Gehandicaptenraad) fungerar detta bra i
många kommuner, men sämre i andra.