Tema: Feminism - Adolf Fredriks musikklasser

Lyran
ADOLF FREDRIKS MUSIKKLASSERS SKOLTIDNING
Årgång 44 - 09/10 Nr. 2 - Released 29/4
Tema: Feminism
Tävling
ar
or
ik
rön
K
e Waldén
Intervju med Louis
Ledaren
Pappret framför mig är fortfarande vitt.
Jag försöker tvinga fram ord, meningar… Pappret är fortfarande vitt.
Min telepatiska förmåga är lite rostig, men det är väl bara att vänta sig. Kvällen har gjort luften mättad och
ljuset skumt, Jag kisar med ögonen och försöker minnas vilket årtalet var, och vad kvinnan hette.
Att fatta beslutet att vi skulle ha tema feminism var enkelt, att ta på sig rollen som chefredaktör var enkelt,
men nu sitter jag här med en ovässad penna och kroppen i samma hållning som en fällkniv. En vecka till
deadline, bara en vecka.
Jag har så mycket andra saker jag vill göra, och huvudet surrar av ovälkomna tankar, betyg och det senaste
grälet med Systra mi.
En ledare om feminism, var börjar man?
Provokation
Reaktion
Det är vad feminism är för mig just nu, när jag blir äldre
kommer det att handla mer om andra saker, som vem som
diskar hemma och min lön i förhållande till mina arbetskamraters löner. Men just här och nu handlar det om att
slå sig ned på tunnelbanan, ta plats, våga se killen som
ivrigt exponerar skrevet på sätet framför mig i ögonen och
hålla kvar blicken tills han tittar bort. Att våga armbåga
mig in i diskussionerna inom olika organisationer och
lägga korten på bordet;
Foto: Katarina Bergström
Feminismen har för mig alltid varit högst påtaglig. Jag har sett det som en naturlig del av vardagen att lägga
märke till då genusteorier* praktiseras i verkligheten, och att reagera på saker som jag anser kränkande och
orättvisa. Först på senare tiden har jag på riktigt lagt märke till att det är något unikt.
När jag klippte av mig håret för första gången var det för att jag helt enkelt hade tröttnat på att ha långt hår,
när jag klippte det andra gången var det en medveten gest för att provocera dem som hade reagerat första
gången.
Efter som att vi alltid kommer att leva med gränser handlar inte feminism för mig om att sudda ut gränserna,
det handlar om att provocera de gränser vi har, få människor att lägga märke till dem. Ge alla människor en
möjlighet att se gränserna och därför själva kunna
förändra dem efter eget huvud.
=)
Hej, jag är feminist, och jag tänker inte acceptera något
annat än att du respekterar det.
*Genusterorier: idéer om hur man
ska vara/bete sig som kille eller tjej
Katarina Bergström 8D, Chefredaktör
Sid 2 Lyran 09/10 Nr 2
Layout & Redigering:
Vilhelm Stenstedt 9A
Bildredaktör:
Vilma Dahlström 9F
Textredaktörer:
Katarina Bergström 8D och Gina Minarji 9A
Ansvarig utgivare:
Sören Bergström
[email protected]
Om Lyran:
=)
Omslagsfoto:
Vilma Dahlström 9F
Där inget annat anges är fotografen bildredaktören.
Chefredaktör:
Katarina Bergström 8D
Lyran är en oberoende skoltidning som görs av elever
på skolan och ges ut av Adolf Fredriks Föräldraförening (afff.se).
Eleverna planerar och gör innehållet själva. Antalet nummer per år ska vara fyra, men det är inte alltid
vi hinner det. Alla på skolan – personal, elever och
föräldrar – är välkomna att skriva. Redaktionen och
ansvarig utgivare avgör vad som tas in.
=)
Innehåll
LEDARE
- 2
INNEHÅLL
- 3
INTERVJU MED LOUISE WALDÉN
- 4
GÄSTKRÖNIKA
- 6
KRÖNIKOR OM FEMINISM
- 7
REPORTAGE
- 8
INSÄNDARE: BILDER AV FEMINISM
- 9
ANSLAGSTAVLA
- 10
TÄVLINGAR
- 11
BAKSIDAN
- 12
Skriv för Lyran!
[email protected]
=)
=)
Lyranredaktionen!
Vilhelm Katarina Gina Vilma
Du som vill skriva för Lyran, hör av dig! Gå på lyranmötena – titta efter anslag om när de är. Prata gärna
med oss i redaktionen ifall du vill skriva något, men du
inte riktigt vet vad.
Du kan skicka ditt bidrag till mailadressen, helst som
Wordfil i bilaga. Skicka alltid bilder separat i bildfil,
gärna jpeg.
Redaktionen måste ibland korta ner och redigera i
bidragen. Se alltid till att lämna namn och gärna en mailadress där vi kan nå dig.
Obs! Nästan hela redaktionen ska snart avgå,
ifall du är intresserad av att driva skoltidningen,
lägg en ansökan i Lyranfacket, fack 116 - precis
bredvid rektorsexpeditionen.
Lyran 09/10 Nr 2 Sid 3
Var glad, gå till anfall!
Samtal med Louise Waldén.
Jag får leta ett tag innan jag hittar fram till Louise Waldéns bostad. Det krävdes lite telefoninstruktioner för
att hitta fram, och jag är en halvtimme försenad. Inte riktigt den stilfulla entré jag hade hoppats på, men
när jag väl kommer fram till det vita huset med blå knutar och platt tak står hon i dörren och vinkar in mig.
Grupp 8-veteranen, forskaren, författaren.
Mitt första intryck är slående, jag ser en kraftfull människa, inget tillbakadraget, ingen osäkerhet som fått
sitt uttryck i reservation. Egentligen borde jag väl inte ha förväntat mig något annat, med erfarenhet
kommer självförtroende.
Vi gör kaffe och te och hittar pepparkakor i ett skåp, jag lägger bandspelaren på bordet, radion spelar
opera.
Det är så här jag vill bli, tänker jag innan jag ställer min första fråga...
=)
Om du skulle beskriva dig själv, vad skulle du
säga då? Berätta… Vem är du?
– Jag har gjort så mycket i mitt liv, har ju jobbat med
väldigt mycket olika saker, så det är svårt att
beskriva mig själv... Jag har jobbat inom kultursektorn och jag har jobbat med sex och samlevnad.
Jag har hållit på med forskning om teknik och jag
har de senaste tio-femton åren skrivit väldigt mycket
om kvinnor och textil. Och sen var jag ju med och
startade Grupp 8 en gång i tiden och var aktivist i
Grupp 8 under 70-talet. Och så var jag redaktör för
tidskriften Vi mänskor som var väldigt viktig i
70-talets kvinnorörelse.
Nu är jag dels pensionär. Och dels är jag forskare,
kvinnoforskare.
Hur bildades Grupp 8? Jag har för mig att det
började på ett seminarium..
– Karin Westman Berg som så småningom
utnämndes till professor, (hon var litteraturvetare)
fick inte möjlighet att på universitetet i Uppsala
undervisa om kvinnolitteratur, då startade hon ett
eget seminarium som kallades könsrollsseminariet.
Det var där som de ursprungliga åtta medlemmarna
träffades. Det var flera som pendlade från Stockholm
till Uppsala, och när de åkte hem från Uppsala till
Stockholm då bestämde de sig för att ”nu minsann,
nu är det dags”.
Vad var det huvudsakliga målet med Grupp 8,
vad var det som drev er?
– Vi ansåg ju att vi skulle förändra världen, införa ett
nytt samhällssystem, där det som kvinnor stod för
skulle ha mycket mera inflytande. Vården,
omsorgen, förmänskligandet och ja… Vi var ju mot
deltidsarbete, mot låglönerna, drev frågor om daghem, fri abort, rätt till smärtlindring vid förlossning,
ja vi ville helt enkelt förändra välden. Vår paroll var
Sid 4 Lyran 09/10 Nr 2
”Ingen kvinnokamp utan klasskamp, ingen klasskamp utan kvinnokamp”.
Du var ju med innan gruppen blev offentlig, hur
gick det till?
– Det var 8 pers men väldigt snabbt blev det 9, när
Irene Matthis kom in, sedan kom väl Gunilla
Thorgren och jag in som nummer 10 och 11. Innan
vi gick ut offentligt lär vi har varit 17 stycken. Men
då var det ju fortfarande en sluten grupp. Jag brukar
jämföra det med en junta – ordet kommer ju från
latinets junctus, som betyder förenad, i Sverige har
vi det i ord som syjunta och militärjunta. Det
bygger på idén att en liten sluten grupp är en
förutsättning för att man ska kunna vara helt öppen.
Vi hade väldiga diskussioner inom gruppen om vi
verkligen skulle gå ut offentligt, en del av oss
menade ju att vi först måste studera färdigt så att vi
hade ett klart program. Och sedan fanns det de till
vilka jag hörde, som menade att vi måste gå ut
offentligt. Det var vi som vann.
Så du har alltid varit en person som slåss?
– Det tycker jag ju inte själv men det finns de som
säger det. Den roll jag däremot har haft väldigt ofta,
det är att jag har varit spindeln i nätet, den som
sätter igång saker och fixat... Jag var initiativtagare
till flera av de kulturmanifestationer vi gjorde inom
Grupp 8: utställningar, böcker, skivor. Nuförtiden då
man försöker dra in mig i den rollen så spjärnar jag
emot, det är en väldigt rolig roll men det är
fruktansvärt slitigt. Hålla reda på alla och så…
Existerar Grupp 8 fortfarande?
Grupp åttor existerar fortfarande, men inte Grupp 8,
nej...
Träffas ni?
– Det har ju också blivit så att det finns grupper som
håller ihop. Jag är t.ex. med i en grupp som heter
Vi har tyvärr inte lyckats få tag på
någon bild av Louise Waldén
LyranIntervju
LyranIntervju
=)
Grupp 7 som består av gamla 8-or: Suzanne Osten,
Margareta Garpe, Gunilla Thorgren, Irene Matthis,
Gertrud Gidlund och Ulla Torpe som var jätteviktig
för Grupp 8 - hon är död nu…Men vi träffas, det blir
mer och mer sporadiskt men nu ska vi ses så fort vi
hittar ett datum där vi kan få ihop oss.
Sedan känner man ju många från Grupp 8- tiden
som man sporadiskt håller kontakten med men inte
så organiserat som Grupp 8.
Ni hade ju mycket för er, t.ex. porrdemonstrationerna… Var det kul? Och var det alla som var
med och gjorde sådant?
– Det går inte att tala om en gemensam Grupp 8historia för vi alla var så olika, varje åtta har sin
historia.
Just porraktionerna var jag inte med om, men de
som var med tyckte att det var skitroligt. De
sprejade på porrbutikerna och på torskarnas bilar och
så. Flera av dem som jag stod väldigt nära var med
om dem. Men jag var ju med och satte upp sådana
där klisterlappar utanför tobaksaffärerna
”här förnedras och utnyttjas kvinnor”
Jag var nog som sagt inte så bra på att vara arg och
göra sådana aktioner. Jag höll ju mest på med
utställningar och böcker.
Men vi hade ju framför allt väldigt roligt… Som
Barbro Backberger, som också var en av ur-8orna,
sade ”Gråt inte, kämpa. Var glad, gå till anfall!” - det
var väl lite så vi var; var glad, gå till anfall. Så det
var ju hemskt mycket som var roligt. Det som jag
framförallt höll på med, arbetet inom kultursektorn
var ju så mycket musik och sång och bilder, arga
bilder. Bilderna i Kvinnobulletinen och Vi mänskor
är så fräcka och roliga, och många av sångerna är
också så kul. Det var mer en lustfylld vrede än direkt
argsinthet. Vi var ju förbannade, men vi hade kul.
Karin Westman Berg gav ju ut en bok senare,
”Gråt inte, forska!”.
Ilska föder ju kreativitet på ett helt annat sätt…
– Och den samhörigheten man kände var speciell, vi
eldade ju på varandra.
Du skrev ju texten till låten ”Innerst inne är du
alla fall en riktig kvinna, Louise”...
– Ja, precis, och sedan skrev jag ju den där ”Vad
gjorde kvinnorna när männen skrev historia”, som
också finns på Röda Bönors platta.
Så du var musikaliskt engagerad också?
– Leif, min man, han var med i Blå Tåget och skrev
bland annat ”Staten och kapitalet”…
Jag brukar säga att i det här rummet så möttes
kvinnorörelsen och musikrörelsen för det är ett
sådant bra rum att mötas i, resten av huset är litet
men det här rummet är stort. Så Blå Tåget repeterade
här och Grupp 8 hade väldigt många möten här. Men
annars möttes de ju aldrig, för musikrörelsen var
ju så totalt manligt dominerad, och kvinnorörelsen
kvinnligt dominerad.
Hur har människors attityd till kvinnokampen
förändrats genom åren? Har det svalnat? Behövs
kvinnokampen och kvinnodagen fortfarande?
– Visst pågår det väldigt mycket men media bryr sig
ju inte… Det vore iditotiskt att lägga ned
kvinnodagen. Dels har vi i Sverige fortfarande så
många problem, låglöner, tonårsflickorna som skadar
sig själva på grund av sjuka ideal, hedersmorden,
våldtäkter… Dels tycker jag att man inte kan ge upp
och lägga ned så länge kvinnor i världen har det så
förjävligt. Det handlar om internationell solidaritet.
Det är så fånigt att säga att vi inte behöver 8 mars
längre med argumentet att ”kvinnodag ska det vara
varje dag hela året”, nej vi behöver en sådan där dag,
precis som arbetarrörelsen behöver arbetardagen
(1 maj). Man behöver känna att man är en av många,
det är så viktigt för att orka kämpa, och det är just
den känslan som dagens kvinnorörelse saknar,
systerskap.
Hur ser du på framtiden?
– Jag har ju blivit en person som lever i nuet, men
jag håller ju på och skriver, och i viss mån föreläser.
Men jag skulle tycka att det var väldigt roligt om det
kom en ny sammanhållen kvinnorörelse.
2008 firade vi att Grupp 8 fyllde 40 år. Då var
det jättemånga unga där och de kunde våra gamla
sånger, de sjöng med och det var jätteroligt. Och
på flera andra grejer jag har varit på har det varit
många unga, samtidigt som det är väldigt annorlunda
jämfört med 70-talet. Nu talar ju många man träffar
om att ”åh tänk, på er tid då kunde man hålla ihop,
det kan inte vi, vi är så olika”. Jag tror att det har att
göra med att samhället överhuvudtaget har splittrats
upp så mycket så att man håller sig i sin lilla fåra,
och då blir det ju ingen kraft, för det finns ju mycket
kvar att göra då det gäller kvinnorna…
Det finns ju fruktansvärt mycket aktiviteter, jag
vet inte hur många jag räknade till på 8 mars, det
var film, det var fester och det var dittan och dattan
på olika ställen. Det är länge sedan det var en stor
gemensam 8 mars demonstration, det är något jag
skulle vilja se i framtiden
Katarina Bergström 8D
=)
Lyran 09/10 Nr 2 Sid 5
LyranGästkrönika
Gästkrönika
=)
Helena Bergstöm är forskare på pedagogiska institutionen
vid Stockholms universitet. Hennes forskning handlar mycket
om situationer där man inte kan vara säker på vad kön
betyder, t.ex. när en vän byter kön(opererar sig) eller när
man får barn med oklart kön.
Helena är 39 år gammal, har två barn och bor med sin
sambo i centrala Stockholm.
Jag var nog fjorton och viktigt var; jag var inte feminist! Det var något avlägset släkte som inte var mitt.
Främmande och skrämmande med sina aviga utseenden. I mitt sökande efter vem jag var, var det inte bara
viktigt att inte vara som dem utan också att inte vilja vara som dem. Bilden av feministen var en hårdhudad
typ, viftandes med sin aggressivitet och rent av äcklig med ostyriga tofsar under armarna. Det var allt sånt
som jag inte ville ha i mitt eget kämpande för en godtagbar kvinnlighet. På den här tiden och på den platsen
innebar min kamp att ta utrymmet i rummet på rätt sätt där det rätta sättet avgjordes av om du var kille eller
tjej – så som det alltid varit. Hur mycket man skulle låta, hur högt åsikten fick sägas, vad man skulle gilla,
vad man skulle göra och inte minst förhållandet till sin egen och andras sexualitet.
I efterhand kan jag ju se att jag hade många möjligheter att vända den bild jag hade av vad som var ”rätt”.
Det fanns gott om människor omkring mig som var både kloka och upplysta och som kunde fungerat som
förebilder, ändå bytte jag inte spår. Alltför mycket hade jag att förlora på att inte värna mina försök till
kvinnlighet, trodde jag. För vad jag trodde var att jag skulle förlora möjligheten att bli älskad.
Jag började plugga på universitetet. En dag läste jag i böckerna att allt det där som jag hela tiden tänkt var
förutbestämt och nödvändigt att göra som tjej inte var så givet som jag hade trott. Istället var idén om hur
man skulle vara just en idé, men en idé som de allra flesta, och inte minst jag själv, trodde på och anammade.
Och just i denna tro blev idén också konkret, verklig och med konsekvenser.Och för mig hade denna tro
varit så stark - och verklig - att jag till och med tyckte illa om min egen kropp, den kropp som ju var jag. Ett
hårstrå stack fram och jag föraktade mig och min kropp.
Länge hade då redan artisten Madonna funnits. Man påstod att hon tog makt över att vara kvinna
samtidigt som hon poserade i superfixad behå. Hon var en som såg till att alltid vara den som gjorde, sade,
bestämde, hittade på. Visst, hon blev nog också sedd som ett objekt men skönt nog inte som enbart offer.
Med könsmaktsordning i bakhuvudet sjöng hon “Girls can wear jeans/And cut their hair short/Wear shirts
and boots/’Cause it’s OK to be a boy/But for a boy to look like a girl is degrading/’Cause you think that
being a girl is degrading”. Samtidigt uppgraderade hon en på många sätt traditionell och nedvärderad
kvinnlighet. Och det var bra. Feminismen kan bedrivas på olika sätt och feministen se olika ut.
Jag fortsatte på universitetet och började forska om detta med kön. Om gränserna för hur man får vara kille
eller tjej - och det faktum att man måste vara det ena eller det andra. Om man får tro de dåliga bemötanden
någon möter som bryter mot detta och inte minst det ungdomsstyrelsens senaste rapport säger om att hbtungdomar (hbt=homo-, bi- och trans) mår relativt dåligt, är det ett stort problem vi har i samhället. Varför
ska någon behöva må dåligt för att de inte passar in i de kategoriseringsgrupper som anses självklara i vår
tid. Tjej, kille, hetero, bi, homo, det ena eller andra men aldrig både och. I forskeriet lärde jag mig ännu mer
om hur arrangerat vårt sätt att vara kvinna och man är, och således något vi själva är delar av att upprätthålla
och då också något vi kanske skulle kunna vara utan.
Det är över tjugo år sen jag var fjorton och fortfarande håller jag på att skapa min identitet. Jag är inte lika
rädd längre.
Den här krönikan kom att handla om mig själv. När jag fick frågan om att skriva sökte man en genusvetare eller åtminstone någon som forskar kring genusfrågor. Det gör jag men det har inte det här handlat om
för det här handlade ju om mig själv. Men det var väl också så det hette: ”det personliga är politiskt”. Detta
slagord var centralt inom kvinnorörelsen som växte fram kring 1960-70 talen och gick ut på att lyfta fram
individuella erfarenheter av kvinnoförtryck, sådant som betraktades som var och ens ensak, och göra dem
till politiska frågor. Och apropå det, jag måste berätta en sak - håret frodas, jag är feminist och jag är älskad.
=)
=)
Sid 6 Lyran 09/10 Nr 2
Gud är en hen
För några dagar sedan pratade vi om Gud på SOlektionen. Min kompis och jag undrade vilket kön
Gud har, vi kom fram till att Gud är könlös, alltså
att han varken är tjej eller kille. När vi frågade vår
lärare varför det blivit en Fader istället för en Moder,
eller ett sorts mellanting, fick vi svaret att det är för
att vi lever i ett patriarkiskt samhälle. Det betyder
att vår religion präglats av män. Trots det tycker jag
ändå att det är märkligt. Nu när tron i Sverige är allt
friare än förut funderas det ändå förvånansvärt lite
över just den saken.
Jag tror att Guds kön avspeglas i allt vi gör, att det
är därför män i alla tider satts i främsta rummet. För
vilka har fått klara sig utan utbildning, slavat i
hushållet, varit utan rösträtt och tagits ifrån alla
rättigheter om inte kvinnorna? Än idag när vi fått ett
mycket mer jämställt samhälle, finns det fortfarande
skillnader: män har högre snittlön än kvinnor, fast
de utför samma arbetsuppgifter, det är fortfarande
fler kvinnor än män som tar hand om barnen när de
är små och fler män än kvinnor är professorer eller
forskare.
I höstas skulle jag köpa en mössa till min lillebror.
Han går på dagis och har fortfarande ingen
uppfattning om vad han har på sig. Jag frågade
tjejen i kassan var mössorna hängde, och då undrade
hon om det var till en kille eller en tjej. Jag svarade
förvånat att det var till en kille och så visade hon var
de svarta och mörkblå mössorna hängde. På hyllan
mittemot fanns rosa och gula mössor. Tjejhyllan.
Ett tag ville jag köpa en rosa toppluva med hjärtan
på, bara för att se kassörskan stå där, snopen och
totalt förbluffad. Jag tycker att det är så konstigt
att de flesta tjejer snabbt skyndar förbi avdelningen
med killkläder, och tvärtom med killarna. Och det
är likadant i leksaksaffärer, där flickorna placeras
vid söta dockorna som piper ”Hej mamma!”, och
pojkarna placeras vid leksaksbilarna och de största
legolådorna.
Finns det ingen docka som säger ”Hej pappa!”? Sedan tidernas begynnelse har män styrt och ställt
över kvinnorna. Trots det har det hänt mycket på
kort tid, samhället blir mer jämställt. Men om
papporna världen över vill se sina döttrar göra
karriär på lika villkor som sina söner, krävs det att
även de engagerar sig och fortsätter kampen. Kanske
kan vi då stryka ordet feminism ur ordlistan?
Alva 7E
LyranKrönikor
8:e mars forever!
Upp till strid, kvinnofrid! Ropen skalla över
slussen, det är kväll måndagen den 8 mars. De röda
drar sitt strå till stacken, stora banderoller; ”Kvinnokamp, klasskamp!” ”Ändra lagen, våldtäkt är alltid
våldtäkt!” ”Feministiskt självförsvar för tjejer i
skolan!” ”Tillsammans för höjda kvinnolöner!”
Nikatta går och myser över att söders vänsterklan
har vågat sig ut, känner igen sig i ansiktena hon
möter.
Jo, nog är det kvinnodag alltid. Att flyta omkring i
denna sinnesstämning blir dock svårt efter ett tag då
skorna läcker och smältvattnet sipprar in.
Tänk om detta engagemang fanns överallt?
Nikatta ser framför sig hur alla går omkring med
Pins, ifrågasätter varandras genusperspektiv och
sjunger gamla feministiska slagdängor ”å å å tjejer,
å å å tjejer, vi måste HÖJA VÅRA RÖSTER för att
HÖRAS”. Men sedan då? Hur kul är det att vara
radikalfeminist då alla andra är det? Nej, det skulle
nog inte funka. Man föredrar att stå ensam, och
samlas en gång om året. Vilket leder till frågan; Vad
driver oss? Vad driver den feministiska rörelsen
idag? Nu när vi inte längre har samma akuta
desperation som under rösträttskampen, vad får oss
att sätta ned foten idag?
Nikatta funderar över detta när hon strosar vidare
genom stan, kanske är det över? Kanske finns det
inget kvar att kämpa för? Människor går förbi, det är
blött och kallt men tre grader plus, våren nalkas.
Hon stannar och tittar i skyltfönstren. Någonstans
i bakhuvudet bubblar den där forskningsrapporten
”om en människa hade samma kroppsbyggnad som
en genomsnittlig skyltdocka skulle hon inte kunna
stå upprätt”. Hon tänker på damtidningarnas hälsoråd och ”hur du tillfredställer din man”, tänker på
Fridas lista över hur du håller ihop ett förhållande;
”bli inte en i killgänget, han kommer aldrig uppskatta om du svär och snusar”. Hon tänker på läraren
som vill placera klassen varannan kille, varannan
tjej, för att få killarna att bli lugnare.
Hon tänker på de våldtäkter som aldrig anmäls.
Hon tänker på de våldtäkter som anmäls.
Nikatta tänker på hur livet skulle te sig om hon
fortsatte leva i den värld som är idag.
Jo.. Nog finns det lite kvar att kämpa för. Hon
köper en Pin med texten ”vägra kallas hora”
och går hem.
=)
.Nikatta.
=)
Lyran 09/10 Nr 2 Sid 7
=)
LyranReportage
Internationella kvinnodagen 100 år
=)
Den 8:e mars firades den internationella kvinnodagen, och det har den gjorts i precis 100 år! Det var den
tyska socialdemokraten (och senare kommunisten) Clara Zetkin som tog initiativet till kvinnodagen. Zetkin
ville att kvinnor världen över skulle hylla kvinnan och kämpa för kvinnors rösträtt, så hon la fram ett förslag
på en kvinnodag på en kvinnokonferens i Köpenhamn år 1910.
=)
Först var inte datumet fastställt, utan man firade bara någon gång under våren, men år 1921 bestämde man
att datumet skulle vara just den 8:e mars. Under andra världskriget fick man inte fira kvinnodagen i de
länder där nazister och fascister hade makten, och man slutade med firandet i stort sett i hela världen. I slutet
av 1960-talet firades den 8:e mars igen av nyfeminister vid University of California (USA) och det spreds
snabbt till övriga världen. I Sverige började vi fira igen år 1971 med att grupp 8 och Svenska Kvinnors Vänsterförbund demonstrerade i Stockholm. Ett av kraven var då fri abort. Snart hade firandet av kvinnodagen
spridit sig över hela landet.
År 1977 rekommenderade FN ett allmänt firande och i många länder är den 8:e mars idag en nationell helgdag.
Intervju med Lars-Göran Jacobsson den 8 mars:
Vet du vad det är för dag idag?
– Ja, det är den internationella kvinnodagen
Brukar du göra något speciellt då?
– Nej, det brukar jag inte.
Vad tycker du är den viktigaste jämställdhetsfrågan?
– Just nu tycker jag att det är viktigast med
könskvotering. Det betyder att det ska vara lika
många män som kvinnor.
Vad gör skolan för att uppmärksamma kvinnodagen?
– I år har vi faktiskt inte gjort något för att uppmärksamma kvinnodagen.
Det borde vi ha gjort...
Vad gör ledningen för att få skolan mer jämställd?
– Vi vill anställa mer män, speciellt på mellanstadiet. Vi har ju så många kvinnliga lärare!
=)
Intervju med Sam från caféet, samma dag:
Vet du vilken dag det är idag?
– Ja, internationella kvinnodagen.
Brukar du göra något speciellt på
internationella kvinnodagen?
– Nä, det vill jag inte påstå, förutom att jag är medveten om det.
Vad tycker du är den viktigaste jämställdhetsfrågan?
– Lönen, samma lön för samma arbete.
Edith Jacobsson 7B
=)
Sid 8 Lyran 09/10 Nr 2
)
Bilder av feminism
Innan du fullföljer läsandet av denna artikel vill jag att
du tar dig en stund till att reflektera över vilken
uppfattning du själv har av feminism.
Vid denna reflektion produceras en bild i mitt huvud med
en uniformsklädd ryska vars smala vita ansikte ramas in av
ett rakt klippt svart hår. Naturligtvis vet jag att alla feminister
inte nödvändigtvis behöver ha denna militäriska klädsel eller
detta etniska ursprung men bara det faktum att det är den bild som kommer upp är ju ytterst oroande. Efter
en tids eftertanke inser jag varifrån jag hämtat denna påtagligt fördomsfulla syn. Från ”Indiana Jones och
kristalldödskallens rike”, alltså den senaste i serien av filmer om äventyraren och arkeologen Indiana Jones,
(Det hade tett sig rimligare ge den namnet ”Indiana Jones som pensionär” med Harrison Fords ansenliga
ålder i åtanke). Då slog det mig att kanske de flesta ser på feminism på ett sådant fördomsfullt sett även på
ett personligt plan. Det vore inte helt osannolikt med tanke på att film och television ofta framställer
feminister som humorbefriade och ibland grymma kvinnor som ofta avskyr alla individer av det manliga
könet – sådana kvinnor kanske snarare kan definieras som kvinnochauvinister, alltså individer som anser att
kvinnan ska ha en högre ställning i samhället än mannen.
Om du själv tänker efter, hur ofta har du sett ett program eller en film som inte framställt feminism på
något av dessa sätt? Har du ens sett ett program om feminism som tagit upp fördomarna kring ämnet?
Jag gissar att era svar övervägande är ”sällan” och ”nej”.
Följande är några frågor jag ställt till ett par elever och deras kommentarer:
1. Vad är en feminist?
2. Hur ter sig feminister till det manliga könet?
3. Har du någon gång i ditt liv sett ett program som tagit upp fördomarna kring ämnet?
1. Öh, det är väl typ en tjej som gillar tjejer, eller?
2. De tycker inte om killar så mycket tror jag.
3. Det finns väl rätt många program om sådana? Inte för att jag brukar kolla på dem då.
– En ung herre i årskurs fem som väljer att förbli anonym
1. En feminist är en tjej eller kille för den delen som vill att kvinnor och män ska vara jämlikt värderade.
2. Avarage-feministen tycker att män ska ha samma värde som kvinnor.
3. Nej… Har du det?
– Fröken Ellen Andersson i klass 8B
Nej Ellen, det har jag inte, och jag tror att det är få som har det. Det var anledningen till att jag skrev denna
artikel. Den anonyme herrn i årskurs fem som jag intervjuade är numera väl upplyst om ordet ”feminisms”
rätta mening, men vem hade upplyst honom om inte jag hade gjort det?
=)
Kåre Hederbrant 8A
Lyran 09/10 Nr 2 Sid 9
Bildkälla: http://www.dailymail.co.uk/tvshowbiz/
reviews/article-567139/First-review-Baz-BamigboyeIndiana-Jones-franchise-shows-age.html
LyranInsändare
LyranAnslagstavla
Mika
ela P
ersso
n
=)
=)
Sid 10 Lyran 09/10 Nr 2
Vettigt att veta om…
=)
DO
LyranInformation/Tävlingar
=)
”Du behöver inte orka med att bli illa behandlad i skolan. Det gäller både av vuxna på skolan och av andra
elever. Ingen ska kalla dig för hora, jävla blatte eller ful på din skola. Det är inte okej att du får sms eller
facebook-meddelanden där det står fetto, nolla eller äckliga terrorist av andra elever när du är hemma. Ingen
lärare ska skicka ut dig från en lektion och säga ”jag orkar inte med att du är så stökig din DAMP-unge”.
Ingen har heller rätt att slå dig på väg till och från skolan.
Din skola ska stoppa det. Det står i lagen.”- Ordagrant citerat från DO:s hemsida.
Så, detta är vad DO säger att skolan är skyldig att göra, och du har säkert hört det tidigare… Men
vänta lite här nu, vad är DO egentligen?
- Diskrimineringsombudsmannen, DO, är en statlig myndighet. DO arbetar mot alla former av diskriminering. DO håller helt enkelt koll på att lagen följs (för den som inte visste det har vi något som kallas
diskrimineringslagen som förbjuder diskriminering). DO övervakar också att föräldraledighetslagen följs.
Det är regeringen som utser chefen för myndigheten (Själva diskrimineringsombudsmannen).
Nuvarande Diskrimineringsombudsman är Katri Linna.
Så, vart tog gamla JämO vägen då? (Jämställdhetsombudsmannen)
- ”DO bildades den 1 januari 2009 genom att de fyra dåvarande ombudsmännen mot diskriminering slogs
ihop. Jämställdhetsombudsmannen (JämO) hade hand om könsdiskriminering, Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering (DO) övervakade diskriminering som hade samband med etnisk tillhörighet, religion eller
annan trosuppfattning, Handikappombudsmannen (HO) hade hand om diskriminering som hade samband
med funktionsnedsättning och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO)
övervakade att lagar om diskriminering på grund av sexuell läggning följdes. Ombudsmännens gamla webbplatser finns fortfarande kvar. De uppdateras inte längre och kan därför innehålla information som är delvis
felaktig. Där kan du trots det hitta material inom respektive område som kan vara intressant och till hjälp i
arbetet med diskriminering.”- Ordagrant citerat från DO:s Hemsida.
Så, nu vet ni det, om ni vill läsa mer, gå in på: www.do.se
om ni vill kontakta DO, maila: [email protected]
Det kluriga korsordet - svårare än det verkar!
Katarina Bergström 8D
Vinnaren får en chokladkaka! Lämna ditt svar i lyranfacket
(fack 116).
=)
Det finns ett antal lite här och där i
tidningen, kan du hitta alla? Skriv ditt
namn och hur många
du har hittat
på en lapp och lägg i Lyranfacket (fack
116). Av de som svarar rätt drar vi en
vinnare som publiceras i nästa tidning.
=)
Lycka till!
Layoutaren
Förra nummrets lösning: :
=)
Förra numrets vinnare : Lovisa
i 5F, Grattis!! Sök upp chefredaktören så får du ditt pris!
Förra nummrets vinnare var Maja Dolk i 4A, Grattis!!
Rätt svar var 20 st
.
Lyran 09/10 Nr 2 Sid 11
BAKSIDAN
Brownies
12 stycken
Ingredienser:
250 gram mörk blockchoklad
4 deciliter vetemjöl
4 deviliter strösocker
1 tesked bakpulver
4 ägg
2 deciliter gräddfil
2 deciliter hasselnötskärnor
smör och ströbröd till formen
(florsocker)
Du behöver:
mellanstor kastrull, skål,
bunke, skärbräda, kniv
(eller brödkavel), avlång
bakform (ungefär 30 x 12
centimeter)
Bild: Ella 7A
1. Sätt ugnen på 200 grader. Smörj och bröa bakformen
ordentligt.
2. Hacka hasselnötterna (du kan också lägga dem i en plastpåse och banka på dem med en brödkavel).
4. Häll mjöl, socker och bakpulver i bunken och ror om
ordentligt. Knäck ner äggen och blanda i gräddfil och den
smälta chokladen. Rör om. Häll i hasselnotterna.
=)
3. Smält blockchokladen i ett vattenbad (fyll
kastrullen till hälften med vatten och låt den stå på
medelstark värme, sänk värmen lite gran och sätt på en skål
ovanpå kastrullen. Bryt chokladen i små bitar och lägg dem
i skålen. Rör om med en sked tills all choklad har smält.
Ta bort kastrullen från värmen och lyft av skålen med en
grytlapp.)
5. Häll smeten i bakformen och sätt in den i ugnen i 20
minuter.
6. Ta ut formen och låt kakan svalna en stund. Om du vill
kan du pudra florsocker över innan du skär den.
Lycka till!
Detta nummer av Lyran tillhör:
ur ”första bakboken” av Johanna
Westman
Sid 12 Lyran 09/10 Nr 2