rapport nr 40/2011
Finns det ett EU
efter krisen?
Av Tommy Svensson
Rapporten ”EU efter krisen”
utgiven av Arbetarrörelsens Tankesmedja i november 2011
Författare: Tommy Svensson
Tryckning: LO-tryckeriet Stockholm 2011
2
Finns det ett EU efter krisen?
INNEHÅLL:
1.
2.
3.
4.
5.
EU efter krisen............................. 5
Kan pendeln slå tillbaka?...............10
Kan facket bryta nedgången?..........13
Ett socialt EU – trots allt................16
EU-politik är att vilja.....................18
3
4
1. EU efter krisen
Varje vecka utmålas som en ödesstund för EU och för samarbetet kring den gemensamma valutan euron. Det spekuleras i att euron ska falla, att länderna ska återgå
till sina gamla valutor, ja till och med själva EU-samarbetet gungar.
Dagligen rapporteras om omfattande protester, demonstrationer och strejker. Det
ena räddningspaketet presenteras efter det andra. Regeringar faller på löpande band.
Det hela började som en bankkris, övergick till en ekonomisk kris och under den senaste fasen talar vi om en skuldkris. Även när – och om – marknaderna lugnat sig
och den politiska oron stillats kommer vi att få leva med en social kris i Europa för
lång tid framåt.
Omkring fem miljoner jobb har hittills förlorats. 2020 beräknas den siffran ha
fördubblats. Först i mitten av tjugotalet har utvecklingen vänt (enligt den fackliga
forskningsrapporten Social developments in the European Union 2010, ETUI).
För att få ekonomierna i balans bedriver de flesta länder i EU en hårdhänt nedskärningspolitik. Målet är att nå de nivåer på budgetunderskott och statsskuld som medlemsländerna satt upp gemensamt. Bara ett fåtal länder klarar dessa i dag.
Det betyder att runt om i Europa sänks eller fryses lönerna, välfärden i form av pensioner och sociala rättigheter skärs ned, trygghetslagar och arbetstagarnas fackliga
rättigheter begränsas, och så vidare.
Få ifrågasätter att besparingar är nödvändiga i de mest skuldsatta länderna. Men
enbart nedskärningar skapar snarare en spiral nedåt än uppåt.
Kritiker bland ekonomer, fackföreningsledare och politiker pekar på att nedskärningspolitiken måste kompletteras med en politik för tillväxt. Investeringarna har
fallit drastiskt. Forskning får mycket mindre pengar än man kommit överens om.
Arbetskraftskostnaderna ges skulden för att länder förlorar i konkurrenskraft. Men
synsättet borde i stället vara att löner inte enbart är en kostnad för arbetsgivaren,
utan skapar efterfrågan som håller uppe den ekonomiska aktiviteten. Under senare
tid har löneandelen fallit och vinstandelen stigit markant.
Sättet som Europas regeringar och EU försöker bekämpa den ekonomiska krisen på
innebär att krisen snarare förlängs och att de sociala följderna blir katastrofala och
långvariga.
Efter krisen har EU och medlemsländerna inte bara att ta igen förlorade jobb, utan
riskerar också att ha avlägsnat sig från de stolta deklarationerna om ett socialt Europa
(mer om det i kapitel 4).
Onekligen är det lätt att falla in i
en dyster syn på utvecklingen i Europa. Det beror inte enbart på den
nuvarande politiska och ekonomiska oredan. Till detta kommer
den verkliga långsiktiga utmaningen med en åldrande befolkning där allt fler äldre ska försörjas
av allt färre i jobb.
5
”Sättet som Europas regeringar
och EU försöker bekämpa den
ekonomiska krisen på innebär att
krisen snarare förlängs och att de
sociala följderna blir katastrofala
och långvariga.”
Det räcker inte som tidigare att möta den amerikanska utmaningen. Europa möter även
en allt hårdare global konkurrens, framför allt från Asien, men även från andra
snabbt växande ekonomier.
Svårmätbara är följderna av att en hel ungdomsgeneration möter stängda dörrar till
arbetsmarknaden. Vad blir av deras framtidstro och drömmar? Vad blir deras intryck
av politik och det europeiska samarbetet när den ursprungliga freds- och samhörighetstanken bara är en historielektion?
Den här rapporten behandlar dock inte den ekonomiska krisen. Syftet är i stället på
ett övergripande sätt ange hur krisen på några områden påverkar EU:s framtida utveckling.
• Kan vi fortfarande tala om ett socialt Europa?
• Tar politikerna lärdom av finansmarknadernas härjningar?
• Vilken riktning tar samarbetet och vilken roll kan fackföreningsrörelsen spela i framtiden? Finns den kvar?
• Kan de försvagade socialdemokratiska partierna komma tillbaka?
Nyliberal åtstramning
Klart är att EU kommer att förändras efter krisen. Konturen av ett annat EU finns
redan. Det är ett EU där länderna i eurozonen knyts allt hårdare till varandra. I
praktiken är de nuvarande sjutton euroländerna på väg att bilda ett federalt, alltså
mer överstatligt, ekonomiskt samarbete. Orsaken är att krisen har blottat en svaghet
i eurosamarbetet som många kritiker länge har påtalat.
Den ekonomiska och monetära unionen, EMU, byggdes upp med ett starkt monetärt
överstatligt samarbete kring den gemensamma centralbanken, ECB. Uppdraget var
att hålla en låg inflation och på så sätt bidra till en stabil ekonomisk utveckling.
Däremot ansvarade medlemsländerna själva för den ekonomiska politiken, inom
ramen för ett gemensamt regelverk, den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten. Det
har inte fungerat.
De förändringar i regelverk och institutioner som görs syftar till att rätta till svagheterna i den ekonomiska samordningen inom eurozonen. Vidare vill man förhindra
att framtida ekonomiska kriser får lika allvarliga följder som den nuvarande.
Därför har EU beslutat om nya direktiv och förordningar som innebär en hårdare
styrning av det ekonomiska samarbetet, större krav på öppenhet och tillförlitlighet i
de statistiska redovisningarna och en tidsmässigt samordnad gemensam budgettermin. De syftar också till att kartlägga och ta itu med framväxande makroekonomiska
obalanser inom EU och euroområdet och ger ökade möjligheter att bestraffa länder som inte sköter sig.
”Klart är att EU kommer att
förändras efter krisen.
Konturen av ett annat EU
finns redan. Det är ett EU där
länderna i eurozonen knyts
allt hårdare till varandra.”
Lagpaketet – populärt kallat ”sexpacket” – syftar inte till
att lösa den aktuella ekonomiska krisen utan ska förhindra
att EU-länder i framtiden får för stora budgetunderskott
eller drabbas av andra ekonomiska obalanser. Det träder
i kraft i december 2011.
Vidare har man beslutat om att bevaka den finansiella
marknaden för att tidigt kunna ingripa mot obalanser,
6
oegentligheter och finansbubblor. Nya tillsynsmyndigheter föreslås för banker, försäkrings- och pensionssektorn och värdepappershandeln.
Om dessa reformer råder rätt stor enighet bland medlemsländerna. Den europeiska
fackföreningsrörelsen och den politiska vänstern är dock allvarligt oroad över att den
ekonomiska styrningen ska medföra ingrepp i lönebildningen och parternas självständighet på arbetsmarknaden.
Så här skrev till exempel Europafacket efter Europaparlamentets godkännande av
de sex lagförslagen om ekonomisk styrningen i september 2011:
”En gemensam valuta behöver gemensamma regler. De regler om ekonomisk styrning som i dag
antagits av Europaparlamentet har allvarliga brister: De kan utlösa nedåtgående lönekonkurrens, leda till brutal och obalanserad finanspolitisk åtstramning, och trycka ned ekonomiska
aktiviteten i hela Europa. Detta skulle leda till högre arbetslöshet, ökad fattigdom och ökade
orättvisor.”
Åsikterna om den ekonomiska styrningen går dock isär inom facket och inom socialdemokratin. Olle Ludvigsson, Europaparlamentariker (S) och tidigare facklig klubbordförande på Volvo, anser att lagpaketet är ett positivt och nödvändigt redskap för
att skapa ordning och reda i den europeiska ekonomin. Ludvigsson skriver i Europaportalen:
”Kärnan i paketet handlar om att inom EU etablera samma typ av strikta finanspolitiska
ramverk som socialdemokratin byggde upp i Sverige efter 90-talskrisen. Ramverket är den viktigaste orsaken till att Sverige klarat sig så bra i denna kris och det är tydligt att många EUländer skulle ha stor nytta av liknande strukturer.”
Mest utmanande var kommissionens förslag som skulle kunna inskränka arbetsmarknadsparternas självständighet och hota den svenska kollektivavtalsmodellen. Detta
stoppades dock efter starka protester från de fackliga organisationerna och medlemsländer, däribland Sverige, och blocköverskridande samarbete i Europaparlamentet
(av bland andra Olle Ludvigsson).
Svenska LO är dock oroligt för att möjligheten att föra en självständig ekonomisk
politik beskärs av det nya regelverket. Så här skriver LO-utredare i en rapport:
”EU vill med de nya reglerna minska skillnaderna mellan ländernas olika ekonomiska system.
En förståelig ambition med tanke på de stora spänningar som uppstått inom eurozonen pga
olika konjunkturlägen och stora skillnader i den ekonomiska politiken. Val av ekonomisk politik
kan inte ses som politiskt neutral. Finanspolitiken varierar – och måste av demokratiskäl tilllåtas göra så – beroende på regeringars politiska färg och medlemsstaternas val av samhällsmodell. De av kommissionens föreslagna reglerna har en liberal grundsyn där EU gör en egen
tolkning av de nordiska ländernas framgångsmodeller.”
Ett uppdelat EU
Ett annat problem är att den ömtåliga maktbalansen bland de 27 medlemsländerna
förskjuts när de för närvarande sjutton medlemsländerna i eurozonen fördjupar sin
samordning.
Tydlig är också Tysklands dominerande roll. I den nya Europa ska vi alla vara tyskar,
som en cynisk kommentar låter. Historiskt har samarbetet vilat tungt på den så kallade tysk-franska axeln. Även om den tyska förbundskanslern Angela Merkel och
den franske presidenten Nicolas Sarkozy står i ständig kontakt är det den förra som
får sin vilja igenom, eller om man så vill – den tyska industrin och finansvärlden.
7
Det talas vidare allt oftare om ett A-lag och ett B-lag i EU. A-laget ska då vara länderna i eurozonen. B-laget är de för närvarande tio länder som står utanför, däribland Sverige.
Det är dock snarare den senare gruppen som förtjänar benämningen A-laget, om
de två lagen ska bedömas efter sina ekonomiska prestationer. Dessa länder spelar
onekligen i högre division sett till tillväxt, budgetunderskott och statsskuld.
Det politiska priset för att inte vara med i eurozonen har dock blivit högre när det
gäller möjligheten till inflytande. Allt fler beslut fattas, som nämnt, inom eurogruppen, även sådana som påverkar hela unionen.
De möten där alla 27 medlemsländer är representerade får i värsta fall karaktär av
förmöten eller information i efterhand. Inte minst Sverige försöker motverka denna
utveckling, men tycks inte veta riktigt hur.
Att hålla ihop EU är en av den danska regeringens främsta prioriteringar när landet
är ordförande i EU under det första halvåret 2012. Det blir inte lätt.
De tio länderna utanför eurozonen är en ganska heterogen skara. Somliga vill för
allt i världen inte komma i närheten av euron, andra önskar inget hellre än att gå
med. Vart hör Sverige? Det tydliga avvisandet av euron i folkomröstningen 2003 innebär att vår rätt att stå utanför är allmänt accepterad. Ingenting tyder på en ny
folkomröstning under det närmaste årtiondet.
Många svenska eurokritiker vill att Sverige ska försöka få ett fördragsfäst undantag
från deltagande, precis som Danmark och Storbritannien har. Det har avvisats av
såväl den tidigare socialdemokratiska som av den nuvarande borgerliga regeringen.
Emellertid är det inte omöjligt att det blir så. I den europeiska diskussionen om hur
det framtida eurosamarbetet ska organiseras talas om att införa en utträdesparagraf,
liknande den som finns i Lissabonfördraget om möjligheten att gå ur EU. En sådan
paragraf skulle logiskt sett också innefatta möjligheten att inte gå med, även om landet i fråga uppfyller villkoren enligt fördraget.
Trots de nuvarande svårigheterna inom eurozonen kommer utvecklingen dock snarast att gå i en annan riktning. Förmodligen kommer ytterligare ett antal länder att
införa euron inom de närmste åren. Det betyder att det tätare samarbetet när det
gäller den ekonomiska politiken, manifesterad i egna toppmöten och egen ordförande, kommer att omfatta mer än två tredjedelar av EU-länderna.
Redan i dag finns den så kallade europluspakten där förutom de sjutton euroländerna
ytterligare sex länder är med. Utanför denna pakt står endast Sverige, Storbritannien,
Tjeckien och Ungern. Politiskt betyder det att Sverige ingår i en grupp med de för
närvarande mest högerinriktade (och EU-skeptiska) regeringarna i EU.
”Många svenska eurokritiker vill att
Sverige ska försöka få ett fördragsfäst
undantag från deltagande i EMU,
precis som Danmark och Storbritannien har. Det har avvisats av såväl
den tidigare socialdemokratiska som
av den nuvarande borgerliga
regeringen. Emellertid är det inte
omöjligt att det blir så.”
8
Att somliga länder går före och utvecklar ett samarbete som andra kan ansluta sig till senare om
de önskar finns reglerat i EU:s fördrag. Det kallas
förstärkt samarbete och är en följd av att EU
vuxit så kraftigt de senaste årtiondena.
Ett så stort EU måste kunna utvecklas med olika
hastigheter, som termen lyder. Problematiskt är
dock att eurosamarbetet står inför en så omfattande fördjupning och omfattar en så stor del av
medlemsländerna.
För Sverige, som frivilligt avstår från att ingå i EU:s inre kärna, innebär det att man
måste anstränga sig ännu mer för att hävda sina intressen. Våra företrädare måste
ha en tydlig politik vilja och en agenda som man driver kraftfullt.
Det gäller då att ta vara på alla tillfällen till inflytande som ges, att bygga allianser
och driva sina hjärtefrågor – om man har några.
Klart är att det EU som växer fram under trycket av den ekonomiska krisen är fundamentalt annorlunda än det vi hittills vant oss vid. Denna förändring diskuteras
knappast i den svenska debatten. Kanske beror det på att vi inte känner oss berörda
av de ekonomiska svårigheter och politiska konvulsioner som drabbar andra länder,
trots att det sker i vår närhet och i en politisk union vi ingår i.
När solidariteten brister
Allvarligare än fördrag och institutionella förändringar är om den känsla av samhörighet och solidaritet mellan Europas befolkningar som EU ytterst bygger på håller
på att gå förlorad i krisens spår.
Tendensen är tydlig. Klyftan mellan, grovt sett, länderna i norra och i södra Europa
vidgas alltmer. I de förra sprids en bild av hur hårt arbetande skattebetalare tvingas
skicka pengar till lata sydeuropéer som inte kan sköta sina egna länder.
Tystare talas det om att de bidrag som ges är lån som ska betalas tillbaka med hög
ränta och att det ytterst handlar om att säkra de placeringar och investeringar som
det egna landets banker och industrier gjort i de skuldsatta länderna.
Inte heller sägs högt att den gemensamma politik som bedrivits inom eurozonen i
hög grad gynnat framför allt Tyskland vars konkurrenskraft stärkts på andras bekostnad.
Det finns skäl att kritisera politiken i många länder. Uppenbart är att framför allt
Grekland och Italien under många år styrts på ett ansvarslöst sätt.
Samarbetet inom EU bygger på en gemensam marknad och att en öppen handel
ska gynna alla. De mindre utvecklade länderna ska med olika stödfonder och ömsesidigt utbyte höja sin standard. Samtidigt öppnas marknader för exportberoende länder.
Brister sammanhållningen och denna grundläggande känsla av gemensam nytta är
hela det europeiska samarbetet som vi känner det i fara.
9
2. Kan pendeln slå tillbaka?
Olof Palme sade en gång att USA:s problem är att man aldrig haft någon arbetarrörelse av betydelse. Frågan är om Europa går samma väg.
En blick på den europeiska politiska kartan visar att praktiskt taget alla länder styrs
av borgerliga regeringar. Inte bara frånvaron av regeringsmakten visar på socialdemokratins svaghet, utan även svårigheten att vinna trovärdighet i sin oppositionspolitik. Det gäller inte enbart de länder i södra Europa där socialdemokratiska
regeringar tvangs hantera en skuldkris de knappast själva var orsak till.
Anmärkningsvärt är det låga förtroendet som väljarna överlag har för de socialdemokratiska partiernas förmåga att hantera ekonomin. Möjligen ses socialdemokrater
som välvilliga när det gäller välfärd och trygghet, men inte tillräckligt kompetenta
när det gäller att ta ansvar för landet.
Det kan tyckas paradoxalt i ett Europa där högerregeringar dominerar och politiken
i så många fall uppenbart misslyckats när det gäller att skapa jobb och tillväxt, liksom
att ange lösningar på stora framtidsfrågor som klimatpolitiken.
Till problembilden för den europeiska arbetarrörelsen hör att även fackföreningsrörelsen sedan många år försvagats och blivit alltmer tillbakaträngd i Europa.
Faktum är att den politiska majoriteten i EU fullständigt har förändrats på drygt ett
årtionde. I slutet av nittiotalet styrde socialdemokratiska statsministrar i tretton av
de då femton medlemsländerna.
De socialdemokratiska förmötena, som hölls dagen före varje EU-toppmöte, bevakades intensivt av media. Det som bestämdes där blev i praktiken EU-politik. Numera hålls knappt sådana förmöten med de socialdemokratiska partiledarna i
Europa, möjligen per telefon eller via skärm. I den mån de äger rum betraktas de
inte som viktiga.
Europeiska unionen har aldrig varit så borgerligt dominerat som nu (november
2011). Det gäller som nämnt i medlemsländerna och följaktligen också i EU:s institutioner; ministerrådet, Europaparlamentet och kommissionen. Av EU:s 27 medlemsländer har 25 borgerliga regeringarna, i några fall styr ämbetsmanna- eller
expeditionsministärer.
De två socialdemokraterna i regeringschefskretsen är Helle Thorning-Schmidt i
Danmark och Werner Faymann i Österrike. De leder dessutom varsin koalitionsregering där borgerliga partier ingår.
Den stora borgerliga dominansen återspeglas i EU:s ministerråd, som består av medlemsländernas ministrar. När till exempel miljöministrarna eller arbetsmarknadsministrarna fattar beslut är det praktiskt taget enbart borgerliga politiker runt bordet
Anmärkningsvärt är att samtliga stora medlemsländer – Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien, Spanien och Polen – numera styrs av borgerliga regeringar (i Italiens fall en ämbetsmannaregering.)
Europaparlamentet har utvecklats från att i huvudsak bara vara rådgivande till ett
maktcentrum i EU. Det är dessutom en arena (kanske den enda) för en genuint europeisk debatt. Självfallet är den politiska sammansättningen av stor betydelse, särskilt
som parlamentet numera delar lagstiftningsmakten på de flesta av EU:s kompetensområden.
Även i Europaparlamentet är efter valet 2009 den borgerlig övervikten större än
10
någon gång i dess historia. Konservativa Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) EPP är i särklass störst med 264 ledamöter. Den socialdemokratiska gruppen
(S&D) – som för några år sedan var störst – har 185. Därefter följer den liberala
gruppen (ALDE) med 85 ledamöter, EU-skeptiska Europeiska konservativa och reformister (ECR) med 56. Till vänstersidan räknas även De gröna med 56 och Vänstergruppen (GUE/NGL) med 34 ledamöter. EU-skeptiska och ofta främlingsfientliga
partier samsas i Frihet och demokrati i Europa (EFD) som har 27 ledamöter. Bland
de 29 ledamöter som räknas som grupplösa (NI) återfinns flera främlingsfientliga
partier. Dessa misslyckades med att bilda en gemensam grupp och har därför i praktiken litet inflytande över besluten.
Den stora borgerliga övervikten betyder inte att vänstersidan, socialdemokrater, gröna
och vänstern, helt saknar inflytande. Tvärtom har parlamentet ibland gått emot både
kommissionen och ministerrådet och exempelvis ställt sig bakom fackliga krav. Men i
många frågor, kanske främst inom miljöpolitiken, har politiken försvagats.
Eftersom regeringarna utser sina länders respektive kommissionärer speglar EUkommissionens sammansättning den politiska situationen i medlemsländerna. En
viss eftersläpning sker, eftersom det är vanligt att en kommissionär ofta får sitt kvar
mandattiden ut även vid ett regeringsskifte.
Följaktligen är även här en kompakt majoritet av kommissionens medlemmar konservativa eller liberaler. Av EU-kommissionens 27 ledamöter är bara sex socialdemokrater, men av dessa är några mer ämbetsmän än politiker.
Socialdemokratins tystnad
Mot denna bakgrund är det kanske inte konstigt att den europeiska socialdemokratin
har svårt att göra sig hörd. De politiker, framför allt från EU:s stora medlemsländer,
som dominerar den europeiska scenen representerar alla borgerligheten.
Ändå har det förvånat politiska kommentatorer och bekymrat många socialdemokrater att de europeiska socialdemokraterna inte bättre kunnat kanalisera det folkliga
missnöjet med finansspekulationer och girigheten inom näringslivet under den ekonomiska krisen.
”Skuldkrisen i flera europeiska länder har varit i centrum för den ekonomiska och politiska debatten
i fleras år. Under detta drama har en röst varit anmärkningsvärt tyst: Socialdemokratin. Varför?”,
frågar exempelvis Jon Bloomfield i Social-europa.eu (14/11 2011).
Den välkände ekonomiska skribenten i Financial Times, Martin Wolf, undrar med
anledning av Occupy Wall Street-rörelsens uppmärksammade aktioner hösten 2011
varför protesterna dröjde så länge. Först på det fjärde året av finanskapitalismens
kris börjar några reagera, skriver han (27/10 2011).
Även om proteströrelsen ställer viktiga och berättigade
frågor om finanskapitalismens ansvarslöshet och den ”Ändå har det förvånat politiska
ökande ojämlikheten är det inte början på en vänsterkommentatorer och bekymrat
våg, enligt Wolf.
många socialdemokrater att de
Anledningen är att det i dag inte finns någon ideologi
eller social rörelse som – likt arbetarrörelsen under det europeiska socialdemokraterna
förra århundradet – kan utgöra en tillräckligt stark inte bättre kunnat kanalisera det
samhällig kraft för att driva fram en sådan radikal för- folkliga missnöjet.”
ändring.
11
Visst, ledande europeiska partiföreträdare som avgående ordföranden för Europeiska
socialdemokraters parti, Poul Nyrup Rasmussen, kan svara att han gång på gång
varnat för spekulationshysterin och finansbolagens osunda agerande.
Europafacket kan peka på ständiga resolutioner och fördömanden av ”kasino-kapitalismen” samt demonstrationer som samlat tiotusentals ilskna deltagare.
Men frågan är varför det knappt märkts och varför det gjort så litet intryck. Det
borde vara drömläge för socialdemokrater och övrig vänster.
Om inte arbetarrörelsen kan visa på ett alternativ och vara den sociala rörelse den
en gång var i den djupa kris som Europa befinner sig i är frågan vilka andra krafter
som väntar om hörnet. En möjlig utveckling är att politiken ”avpolitiseras” i meningen att ämbetsmän och teknokrater (exempelvis från bankvärlden) får ta över
efter regeringar som tappat greppet.
Viktigare än ett folkligt mandat blir då att ha förtroende från EU i Bryssel och den
europeiska centralbanken, ECB, i Frankfurt. Exempel på det ser vi redan i Italien
och i Grekland.
Ett mer skrämmande scenario är att populistiska, högerextrema och EU-fientliga
partier får ökat stöd när både de traditionella vänster- och högerpartierna misslyckats. Vi har redan sett hur sådana partier haft framgångar i kölvattnet av arbetslöshet och social oro, till exempel i Nederländerna, Ungern och i en något mildare
variant i Finland.
Inför det franska valet våren 2012 försöker det främlingsfientliga Nationella fronten
vinna väljare särskilt bland arbetarrörelsens traditionella grupper på en starkt EUoch eurokritisk politik. Och frågar somliga oroligt – vad händer den dag Tyskland
får ett starkt parti på den yttersta högerkanten?
Parallellen till utvecklingen i Europa på trettiotalet är oundviklig, men ska nog inte
dras för långt. Demokratin står trots allt mycket stadigare i dag och det europeiska
samarbetet utgör förhoppningsvis ett skydd mot nationalism och politisk extremism.
Historien är emellertid full av djupa skiften. Dagens kris kan öppna möjligheter för mer
radikala förändringar, är den optimistiska tes som drivs i boken ”Decent Capitalism” (Dullien, Herr, Kellermann, Plutopress).
Författarna pekar på den radikala omsvängning i synen på statens roll i ekonomin
som skedde efter 30-talsdepressionen. Den tidigare förhärskade synen att staten passivt skulle låta krisen ”värka ut” vändes upp och ner av ekonomer som John Maynard
Keynes.
Och hur ser det ut i dag? Lärdomen av den senaste krisen är att de senaste trettio
årens nyliberalism är lika förlegad som tjugotalets låt-gå-politik. Det finns långt in i
de borgerliga partierna en upprördhet över de
finansiella marknadernas excesser. Om inte
”Parallellen till utvecklingen i
annat så av självbevarelsedrift finns en möjlighet
Europa på trettiotalet är oundviklig, till en ny syn på statens roll för att övervaka och
men ska nog inte dras för långt.
reglera marknaden.
Demokratin står trots allt mycket
stadigare i dag och det europeiska
samarbetet utgör förhoppningsvis
ett skydd mot nationalism och
politisk extremism.”
Trots många pessimistiska tongångar i debatten
har frågor som såväl proteströrelser som socialdemokratin och fackföreningsrörelsen drivit under
en längre tid nu till och med anammats av borgerliga regeringar och av EU-kommissionen.
12
Länge bedömdes krav på skatt på finansiella transaktioner (Tobin-skatt) och på så
kallade euroobligationer som ett sätt att ta solidariskt ansvar för skuldkrisen som
verklighetsfrämmande. Nu finns de högt upp på den europeiska dagordningen.
Står vi kanske trots allt närmare än vi tror en ny och anständigare kapitalism, eller
om man så vill blandekonomi, som både tar större ekologisk hänsyn och som även
låter löntagare och fackföreningsrörelse ha ett ord med i laget?
Varför inte pröva tanken – och handla därefter?
3. Kan facket hejda nedgången?
Inte bara Socialdemokratin är tillbakaträngd i dagens EU. Det gäller även fackföreningsrörelsen. Formellt är inflytandet för arbetsmarknadens parter betydande inom
EU. Europafacket har en viktig och erkänd roll när det gäller att hävda löntagarnas
intressen i Europa.
Europasamarbetet innebär möjligheter, men inga garantier, för att de fackliga värderingarna och intressena får sin rättmätiga plats i den europeiska politiken.
I maj 2011 hade Europafacket kongress. Symboliskt nog i Grekland som mer än
något annat land har stått i förgrunden under de senaste årens ekonomiska kris.
Fyra år tidigare samlades man i spanska Sevilla. Den stolta devisen var då ”På offensiven”. Europafacket valde sin första kvinnliga ordförande i Wanja LundbyWedin, LO:s ordförande. Nu skulle Europafacket inte bara kämpa i motvind, utan
gå till offensiv för ett socialt Europa i löntagarnas intresse.
Sedan slog krisen till och Europas fackföreningar har fått fortsätta kämpa i ännu
värre snålblåst. Offensiven kom av sig. Försvarsarbetet fick sättas främst. Det är svårt
att se hur det skulle kunna bli annat i ett ekonomiskt och politiskt klimat där facket
ofta framställs som boven i dramat, fast alla vet att krisen skapades av mycket mäktigare finansintressen och av kortsynta politiker.
Fackets uppgift är att slåss för sina medlemmar. När dessa ser sina löner urholkas,
pensioner sänkas och andra villkor försämras har facket inte mycket annat att göra
än att ”ställa sig i vägen”.
Följden blir att de fackliga organisationerna anklagas för att vara bromsklossar, för
att bara bry sig om dem som har jobb och ”privilegier” som pension och normala
anställningsvillkor och strunta i andra, det vill säga de arbetslösa. Det budskapet
pumpas ut i krisens Europa. Det hindrar inte att även fackliga organisationer har ett
samhällsansvar. Men hur långt detta ska sträcka sig beror i sin tur på vilket ansvar
det omgivande samhället tar.
Det är lätt att fnysa åt de europeiska fackföreningarnas kamp mot exempelvis höjd
pensionsålder. Men vem löser livspusslet för den (oftast) kvinna som räknat med pension vid 60 för att kunna ta hand om gamla föräldrar eller hjälpa till med barnbarn,
när ingen offentlig omsorg finns till hands?
13
Ju starkare och större de fackliga organisationerna är, desto större ansvar kan de ta.
Ju mer utbyggd välfärden och möjligheten till lärande är, desto mer öppna för förändringar kan löntagarna och deras företrädare vara.
Den som läser mer om Europafackets krav än vad som får plats på demonstrationsplakaten, finner att det också har offensiva och positiva visioner om framtidens Europa.
Det manifest som antogs vid kongressen i Aten innehåller åtaganden om kamp mot
ungdomsarbetslösheten, satsning på gröna jobb, skydd för hälsa och säkerhet och likabehandling för alla löntagare, kampanj för att särskilt få med de oftast mest utsatta
immigrantarbetarna i facket. Man vill ha ett socialt Europa som kan stå som en hållbar modell för den övriga världen.
Men var är medlemmarna?
Under flera decennier har fackföreningsrörelsen i nästan alla europeiska länder tappat medlemmar. Även om Europafacket har en inte oviktig roll i EU-systemet, beror
möjligheten till verkligt inflytande över den politiska utvecklingen på hur väl man
förmår organisera och representera Europas löntagare.
Orsakerna är framför allt strukturförändringarna på arbetsmarknaden. Inte bara
omställningen från en dominerande tillverkningsindustri till ett tjänstesamhälle, utan
också den ökade flexibiliteten och otryggheten när det gäller anställningsformer.
Det politiska tryck och den ökade makt som kapitalintressen och näringslivet fått
under flera decennier av en dominerande marknadsliberal ideologi har också försvagat fackföreningsrörelsen. Det var säkert också ett av syftena.
Hur ser det då ut?
Generellt sett är den fackliga organisationsgraden betydligt högre i de nordiska länderna än i övriga EU-stater. Emellertid kan den fackliga styrkan inte endast räknas
i hur många medlemmar som de fackliga organisationerna samlar.
I till exempel Frankrike är endast cirka tio procent av löntagarna fackligt organiserade, men de fackliga organisationerna har ändå (haft) stort politiskt inflytande och
avtalen som träffats har omfattat alla anställda.
I alla EU:s medlemsländer utom Belgien minskar den fackligt organiserade andelen
av löntagarna. Genomsnittet för EU ligger på cirka 25 procent.
Särskilt bekymmersamt är fackets svårigheter att rekrytera medlemmar inom de växande sektorerna på arbetsmarknaden, främst inom tjänstesektorn. Vidare finns stor
skillnad i anslutningsgrad mellan den offentliga sektorn och den privata.
Detta gör att problemet inte enbart är den låga organisationsgraden, utan även koncentrationen till den offentliga sektorn. Den fackliga
rösten identifieras med statligt och kommunalt an”I till exempel Frankrike är
ställda.
Intrycket av ”särintresse” förstärks.
endast cirka tio procent av
löntagarna fackligt organiserade,
men de fackliga organisationerna
har ändå (haft) stort politiskt inflytande och avtalen som träffats
har omfattat alla anställda.”
Högst organisationsgrad och starkast ställning har
fackföreningsrörelsen i de nordiska länderna, trots
de senaste årens tillbakagång i exempelvis Sverige.
Däremot är det ingen större skillnad mellan gamla
och nyare medlemsländer.
14
Kännetecknande för länder med hög grad av facklig organisering, över 50 procent, är
det så kallade Gent-systemet (efter den belgiska staden Gent). Det innebär att facket har
ett ansvar för arbetslöshetskassorna.
Arbetslivsforskaren Anders Kjellberg pekar även på betydelsen av att facket är representerat på arbetsplatsen, att det finns nära de anställda. Här skiljer sig de nordiska länderna från de kontinentala genom att de anställa representeras genom
fackklubbar och inte av företagsråd.
”Facklig närvaro direkt på arbetsplatserna är utomordentligt viktigt ur facklig rekryteringssynpunkt. Förutom att det ger facket ett ansikte där medlemmarna finns, är det på arbetsplatsen
som frågor om t ex arbetsmiljö och arbetsorganisation hör hemma och lokala förhandlingar äger
rum.”
(Ett nytt fackligt landskap – i Sverige och utomlands, Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, nr 86-87 2002.)
För att spetsa till det – i Norden finns facket på arbetsplatsen. I det kontinentala
Europa syns det mest på gatorna.
Andra viktiga förklaringar till skillnaden i organiseringsgrad är det nordiska kollektivavtalssystemet och att samtliga grupper, arbetare, tjänstemän och akademiker, är
väl organiserade. Och det i egna organisationer.
Anders Kjellberg påpekar att i många andra länder tillhör arbetare och tjänstemän
samma fackföreningar. Det gör att åtskilliga tjänstemän avstår från medlemskap eftersom de har ”svårt att identifiera sig med arbetardominerade fackförbund”.
Svårt är att se att utvecklingen ska vända på ett avgörande sätt. En tröst för facket är
i alla fall att nedgången generellt sett har hejdats under de senaste åren.
15
4. Ett socialt Europa – trots allt
”Vid fastställandet och genomförandet av sin politik och verksamhet ska unionen beakta de
krav som är förknippade med främjandet av hög sysselsättning, garantier för ett fullgott socialt
skydd, kampen mot social utestängning samt en hög utbildningsnivå och en hög hälsoskyddsnivå för människor.”
(Artikel 9 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt)
Sedan Sverige gick med har EU, Europeiska unionen, blivit en ny politisk arena vid
sidan om kommunen, landstinget och staten. Där fattas beslut som berör oss alla i
vår vardag och som påverkar vår framtid.
Sverige och de övriga medlemsländerna i EU utgör en stor gemensam arbetsmarknad för över fem hundra miljoner människor.
Sociala mål har funnits i EU:s fördrag sedan grundandet. Men ett genombrott kom
när dåvarande ordföranden i EU-kommissionen Jaques Delors i mitten av åttiotalet
lanserade sin vitbok om att förverkliga den inre marknaden med fri rörlighet för arbetskraft, kapital, varor och tjänster.
Fackföreningsrörelsens villkor för att stödja denna utökade frihet för kapitalet att
röra sig fritt, var att kräva en minimilagstiftning för arbetstagarnas rättigheter och
skydd för att förhindra social dumpning.
Den tidigare fackföreningsmannen och socialisten Delors bejakade detta med de berömda orden ”ingen blir förälskad i en inre marknad”. Han förstod att EU måste
stå för något mer än detta för att få förtroende bland medborgarna.
Hösten 2011 känns det mer avlägset än någonsin att tala om ett socialt EU. Utvecklingen går snarare mot ett asocialt Europa. Välfärden rustas ner i land efter land.
Antingen sker det på de internationella långivarnas krav, som i de mest skuldtyngda
länderna. Eller också är det ett medvetet ideologiskt vägval i högerstyrda länder som
exempelvis Storbritannien.
EU har ingen rätt att bestämma hur medlemsländerna sköter välfärdspolitik som
pensioner och andra sociala tjänster. Inte heller får man lägga sig i lönebildning och
självständigheten för arbetsmarknadens parter.
Men i rollen som långivare till och övervakare tillsammans med den europeiska centralbanken, ECB, och den internationella valutafonden, IMF, ställer EU långtgående
politiska krav på just dessa områden.
Formellt är det visserligen de enskilda länderna som fattar besluten om att upphäva
kollektivavtal, sänka pensioner, minska minimilöner, avskaffa centrala löneförhandlingar och så vidare. Men i praktiken har de
inget alternativ, oberoende av politisk färg på
regeringen.
”Hösten 2011 känns det mer avlägset
än någonsin att tala om ett socialt EU.
Utvecklingen går snarare mot ett
asocialt Europa. Välfärden rustas ner
i land efter land.”
16
Enligt TCO finns det ett tryck på de
skuldkrisdrabbade länderna att genomföra
sparåtgärder så snabbt som möjligt för att
stärka marknadens förtroende. Arbetsrätt och
kollektivavtal kommer i kläm.
– Rätten att förhandla kan åsidosättas, och så ser jag att myndigheter som Europeiska
centralbanken (ECB) går in och ger direktiv om åtgärder som inte är demokratiskt
lämpliga, säger TCO:s utredare Thomas Janson.
EU-ledarna försvarar sig med att stålbadet är nödvändigt för att medlemsländerna
ska få ordning på sina ekonomier – och därefter tillväxt som i sin tur kan användas
för nya jobb och återställd välfärd.
Frågan är hur mycket som i en framtid kan återställas, när det kan ske och om den
politiska viljan finns. Hur djupa är såren som ska läkas?
Kan vi återigen börja tala om ett socialt Europa? Och vad menas?
Avståndet mellan EU:s fördrag, dess stadga om grundläggande rättigheter samt högtidliga deklarationer och den sociala verklighet människor upplever i krisens efterföljd
är större än någonsin.
Därför är det viktigt för den europeiska fackföreningsrörelsen– att slåss för att EU
ska ha kvar och utveckla en social dimension som är minst lika viktig som den gemensamma marknaden. Frågan är hur. Kanske gäller det att ta vara på och driva
vidare de positiva tendenser som trots allt finns här och var i EU-politiken. En sådan
är den så kallade EU 2020-strategin som medlemsländerna enades sig om 2010.
Sedan dess har den dock hamnat helt i skuggan av den ekonomiska krisen. Frågan
är om det finns politisk vilja och förmåga att nå de uppsatta målen under det kommande årtiondet.
• Fler ska få jobb. Sysselsättningsgraden ska öka från 69 till 75 procent. Målet
gäller både män och kvinnor.
• EU ska investera för framtiden. Minst tre procent av ländernas BNP ska gå till
forskning och utveckling.
• Klimathotet ska avvärjas. Bland annat ska utsläppen av växthusgaser minska
med minst 20 procent.
• Fler ska ha högre utbildning och färre ungdomar ska sluta skolan i förtid.
• Fattigdomen ska minska. 20 miljoner EU-medborgare ska lyftas ur fattigdom.
Dessa mål sammanfattas i slagorden smart tillväxt, hållbar tillväxt samt tillväxt för alla.
Under dessa rubriker ska EU och medlemsländerna tillsammans genomföra en rad
projekt för att nå de gemensamma målen.
Denna framtidsagenda ska genomföras samtidigt som nästan alla medlemsländer
ska pressa ner sina budgetunderskott och statsskulder.
I verkligheten går utvecklingen åt motsatt håll. Arbetslösheten ökar. Nästan 25 miljoner människor är utan jobb. Europa åldras – antalet människor över 60 år ökar
dubbelt så snabbt som tidigare. Arbetsmarknaden trasas sönder av otrygga och tillfälliga anställningar – ibland kallas det flexibilitet.
Ändå är EU 2020 ett politiskt verktyg som fackföreningsrörelsen har all anledning
att hålla fast vid. Det finns progressiva inslag.
17
5. EU-politik är att vilja
När Sverige blev medlem i EU 1995 hade regeringen en klar och tydlig agenda. Ingvar Carlsson ville göra EU till en sysselsättningsunion, det vill säga arbetslösheten i
Europa skulle ses som ett gemensamt problem. Vidare ville Sverige göra EU mer
öppet och arbeta för jämställdhet och hårdare miljökrav.
Under förhandlingarna om Amsterdamfördraget de följande åren fick Sverige spydiga kommentarer från en del länder för sitt sätt att driva dessa frågor. Men det mesta
gick igenom.
Vårt land bidrog till att förändra synen på arbetsmarknadspolitiken från passivt kontantstöd till aktiva insatser, inte minst genom Allan Larssons arbete i EU-kommissionen.
Sverige ville dessutom att EU så snabbt och så resolut som möjligt skulle erbjuda de
före detta kommunistländerna i Östra Europa medlemskap i unionen. Det var viktigt
för att befästa demokratin och för den ekonomiska utvecklingen.
Även Västeuropa tjänade på detta genom de nya marknader som öppnade sig. Också
i den frågan var motståndet starkt. Men politiker som Lena Hjelm-Wallén, Anna
Lindh och Göran Persson stod på sig, envist och tufft. Till slut vann de striden.
Kyoto-avtalet och en gemensam kemikalielagstiftning är andra frågor där svenska
politiker, som Kjell Larsson och Margot Wallström, spelat en avgörande roll. Mona
Sahlin kunde under det svenska ordförandeskapet 2001 få igenom ett direktiv om
medbestämmande på arbetsplatsen, det så kallade EU-MBL.
Ofta framhålls att det är värdefullt för vårt land att vara med i de rum där besluten
fattas. Det är sant.
Men ska vi bara sitta med vid sammanträdesborden i EU och lyssna på andra? I dag
är det svårt att se någon fråga som Sverige driver med entusiasm och glöd i EU.
EU-politik är kanske ännu mer än inrikespolitiken en fråga om att vilja. Det är
många länder med olika traditioner och tröga institutioner som ska övertygas. Dessutom hjälper det om man själv kan visa att man bedriver en framgångsrik politik,
att det man vill att andra också ska göra verkligen fungerar.
18
19
Arbetarrörelsens Tankesmedjas rapporter
Finns det ett EU efter krisen? (Rapport nr 40/2011)
Den produktiva välfärden (Rapport nr 39/2011)
Blir skolorna bättre om de får dela ut vinst? (Snabbanalys nr 46/2011)
De senaste fem åren på arbetsmarknaden (Snabbanalys nr 45/2011)
EU-krisen, marknaden och facket (Snabbanalys nr 44/2011)
Att lära för arbetslivet (Snabbanalys nr 43/2011)
New Labour blir Blue Labour (Snabbanalys nr 42/2011)
Operation skademinimering en avledningsmanöver – om SNS (Snabbanalys nr 41/2011)
Massarbetslösheten har tagit ett fast grepp (Snabbanalys nr 40/2011)
Främlingsfientliga i motvind i Danmark och Norge (Snabbanalys nr 39/2011)
Rena rama dynamiten! – En SNS-rapport (Snabbanalys nr 38/2011)
Ingen euro – men euroobligationer (Snabbanalys nr 37/2011)
Systemskiftet redan ett faktum (Snabbanalys nr 36/2011)
När balternas sak blev vår (Snabbanalys nr 35/2011)
Samverkan, inte sammanblandning – LO och SAP (Rapport nr 38/2011)
Uppenbara brister i jobbgarantin (Snabbanalys nr 34/2011)
Jobbpolitiken åt fel håll (Snabbanalys nr 33/2011)
Sänkta löner är feltänkt (Snabbanalys nr 32/2011)
Ett grönt folkhem för 2010-talet (Rapport nr 37/2011)
Ekonomisk politik och full sysselsättning (Rapport nr 36/2011)
En föreställd maktlöshet (Rapport nr 35/2011)
Klimatpolitik och full sysselsättning (Rapport nr 34/2011)
Socialdemokratin och staten (Rapport nr 33/2011)
Sjukförsäkringen: Regeringens lilla reträtt (Snabbanalys nr 31/2011)
Finland – ett delat land? (Snabbanalys nr 30/2011)
De nya bidragstagarna (Snabbanalys nr 29/2011)
Socialförsäkringsutredningen (Snabbanalys nr 28/2011)
Arbetstiden och ett hållbart arbetsliv (Rapport nr 32/2011)
Den globala utmaningen, jämlikhetens grunder (Rapport nr 31/2011)
Är skatter skadliga? (Rapport nr 30/2011)
Någonting har hänt med våra arbetstider (Snabbanalys nr 27/2011)
Allt fler rödgröna kommunstyren (Snabbanalys nr 26/2011)
Arbetslöshetsförsäkringen – ett reformförslag (Rapport nr 29/2011)
Sänkta lägstalöner lösningen? (Snabbanalys nr 25/2011)
Bostadsbubblan (Snabbanalys nr 24/2010)
Resultaten sjunker i svenska skolorna (Snabbanalys nr 23/2010)
Regeringen misstolkar utredning (Snabbanalys nr 22/2010)
Boultbee – en studie i finanskapitalism (Snabbanalys nr 21/2010)
Vårdnadsbidraget: Lär av Norge! (Snabbanalys nr 20/2010)
Kollektivavtalsmodellen på spel också i Danmark(Snabbanalys nr 19/2010)
Den förbiåkta järnvägen (Snabbanalys nr 18/2010)
Riksrevisionen nagelfar jobbpolitiken (Snabbanalys nr 17/201)
Regeringens attack mot LAS (Snabbanalys nr 16/2010)
20
utgivna 2006 – november 2011
Personlig assistans – eller RUT? (Snabbanalys nr 15/2010)
Ekonomipriset hyllning till regeringens jobbpolitik? (Snabbanalys nr 14/2010)
Förändra sjukförsäkringen! (Snabbanalys nr 13/2010)
Klyftorna ökar i Moderaternas Sverige (Snabbanalys nr 12/2010)
Frihet och ofrihet i framtidens Sverige (Snabbanalys nr 11/2010)
Ger jobbskatteavdraget nya jobb? (Snabbanalys nr 10/2010)
Hur skötte regeringen Saab-affären? (Snabbanalys nr 9/2010)
Leder fas 3 till arbete? (Snabbanalys nr 8/2010)
Regeringens jobbpolitik (Snabbanalys nr 7/2010)
Vad innebär ”arbetslinjen”? (Snabbanalys nr 6/2010)
Industriarbetarna förtjänar ny regering (Snabbanalys nr 5/2010)
Återskapa solidarisk a-kassa! (rapport nr 27/2010)
Erlander och välfärden (rapport nr 26/2010)
Ett kulturlyft för Sverige (rapport nr 25/2010)
Sjukförsäkringen (Snabbanalys nr 4/2010)
De andra 50 procenten, då? (rapport nr 24/2010)
Politikerna och medielogiken (rapport nr 23/2010)
Barnfattigdomen i Sverige (rapport nr 22/2010)
Vad kostar bostadsbristen? (rapport nr 21/2010)
Det andra Stockholm (rapport nr 20/2010)
Rundgång! (snabbanalys nr 3/2010)
Borgs dogmer (rapport nr 19/2010)
Vinstvarning! (rapport nr 18/2010)
Friskolor (snabbanalys nr 2/2010)
Rödgrön EU-politik (rapport nr 17/2010)
ROT och RUT (snabbanalys nr 1/2010)
Ögonbindlar och integritet (rapport nr 16/2010)
Det måste finnas arbeten! (rapport nr 15/2009)
Jobben först – men hur? (rapport nr 14/2009)
Hur helig är blockpolitiken? (rapport nr 13/2009)
Makten över debatten – partiernas finansiering (rapport nr 12/2009)
Arbetsmarknadspolitik i förfall (rapport nr 11/2009)
Strukturomvandlingen och trygghetssystemen (rapport nr 10/2009)
Framtidens hållbara skatter (rapport nr 9/2009)
Ta tillbaka demokratin! (rapport nr 8/2009)
”Utanförskapet” statistikmissbruk (rapport nr 7/2008)
Gränslös miljöpolitik (rapport nr 6/2008)
Lär från misstaget i Norge (rapport nr 5/2007)
Skatterapport från Tankesmedjan (rapport nr 4/2007)
Skapar a-kassan arbetslöshet? (rapport nr 3/2007)
Vägen till gröna folkhemmet? (rapport nr 2/2007)
Ojämlikhetens pris (rapport nr 1/2006)
21
22
Tankesmedjans rapporter
för debatten framåt
Arbetarrörelsens Tankesmedja startades 2006 av LO, Socialdemokraterna och ABF.
Tankesmedjans uppdrag är att stimulera debatten om uppgifter och utmaningar för arbetarrörelsen. Debatt ska föras självständigt och värderingarna om frihet och jämlikhet ska hävdas med utgångspunkt i sakliga analyser av utvecklingen.
Hittills har Arbetarrörelsens Tankesmedja givit ut 40 tryckta rapporter
och 46 snabbanalyser, som finns att ladda ner i PDF-format på vår hemsida.
!#" $#!
$ "&"""'##
! # " $#
$ "'"" "(##
!
Under våren 2011 presenterade tankesmedjan sju rapporter i sex böcker
under samlingsvinjetten
Socialdemokratins utmaningar: Full sysselsättning
JA TACK! Jag beställer:
____ ex • Den globala utmaningen och jämlikhetens grunder
Av Örjan Nyström och Anders Nilsson
____ ex • En föreställd maktlöshet
Av Ingemar Lindberg
____ ex • Arbetstiden och ett hållbart arbetsliv/
Någonting har hänt med våra arbetstider
Av Danierl Gullstrand och Karin Ehlin Kolk/Johan Rydstedt
Bokpris:
125:- + porto.
Vid köp av 5 ex eller fler:
90:-/styck + porto
• Beställ via [email protected]
____ ex • Socialdemokratin och staten
Av Dan Andersson
____ ex • Klimatpolitik och full sysselsättning
Av Lena Sommestad
____ ex • Ekonomisk politik och full sysselsättning
Av Anne-Marie Lindgren
• eller beställ från vår hemsida
www.arbetarrorelsenstankesmedja.se
Gå till fliken ”Publikationer” och sedan
till ”Köp böcker”.
• Eller fyll i kupongen intill och skicka
den till
Arbetarrörelsens Tankesmedja
Barnhusgatan 16, 3tr
111 23 Stockholm
• Eller ring 08-796 25 00
Namn:______________________________________________________
Adress:_____________________________________________________
Postadress:__________________________________________________
Telefon:________________E-post:________________________________
Ofta framhålls att det är värdefullt för vårt land att vara med
i de rum där besluten fattas. Det är sant.
Men ska vi bara sitta med vid sammanträdesborden i EU
och lyssna på andra? I dag är det svårt att se någon fråga
som Sverige driver med entusiasm och glöd i EU, skriver
Tommy Svensson i rapporten Finns det ett EU efter krisen?
som tar upp följande frågor:
• Kan vi fortfarande tala om ett socialt Europa?
• Tar politikerna lärdom av finansmarknadernas härjningar?
• Vilken riktning tar samarbetet och vilken roll kan fackföreningsrörelsen spela i framtiden? Finns den kvar?
• Kan de försvagade socialdemokratiska partierna komma
tillbaka?
Tommy Svensson är kommunikationschef i Arbetarrörelsens
Tankesmedja och var tidigare chef för LO-TCO-SACOkontoret i Bryssel.
www.arbetarrorelsenstankesmedja.se
