Könsbaserat våld och mänskliga rättigheter
– en kvalitativ studie av svenska lagtexter i relation till det praktiska arbetet
Gender-based violence and human rights
- A qualitative study of Swedish law in relation to the practical work
Författare: Sanna Magnusson
Handledare: Kristin Järvstad
Institutionen för globala politiska studier
Mänskliga rättigheter 61-90
Kandidatuppsats 15hp
HT 2014
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
Abstract
Den senaste av de internationella konventioner som rör kvinnors rättigheter är
Istanbulkonventionen som trädde i kraft den 1 augusti 2014. Den och övriga konventioner
som rör kvinnors rättigheter har ratificerats av Sverige som därmed gjort sig skyldiga att
efterleva dess krav och rekommendationer. Genom en diskursanalys har Sveriges lagar
granskats med stöd av ett täckande intervjumaterial för att ta reda på om Sverige faktiskt
efterlever de internationella åtagande som staten tagit på sig i frågan om att bekämpa mäns
våld mot kvinnor. Materialet har bearbetats utifrån en feministisk teoribildning där det
diskuterats utifrån könens sociala konstruktion, genusordningen och
maskulinitetsperspektivet.
Nyckelord: kvinnors rättigheter, kvinnofridskränkning, genusordningen, maskulinitet,
mänskliga rättigheter
Antal ord: 15 294
Abstract
The latest of the international conventions on women's rights are Istanbul Convention, which
entered into force on 1 August 2014. This and other conventions on women's rights has been
ratified by Sweden thus guilty to comply with its requirements and recommendations.
Through a discourse analysis has Sweden's laws examined under a comprehensive interview
materials to find out about Sweden actually comply with the international commitments,
which the State accepted for the issue of combating violence against women. The material has
been processed from a feminist theory where it is discussed on the basis of gender social
construction, gender order and masculinity perspective.
Keywords: women's rights, woman's, gender order, masculinity, human rights
Suppose Lord: 15 294
1
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
Innehållsförteckning
1. Inledning.............................................................................................................................................. 4
1.1 Problemformulering och frågeställning ......................................................................................... 5
1.2 Metod och Teori ............................................................................................................................ 6
1.3 Material ......................................................................................................................................... 6
1.4 Avgränsningar ............................................................................................................................... 7
1.5 Disposition..................................................................................................................................... 8
2. Metod ................................................................................................................................................ 10
2.1 Intervju ........................................................................................................................................ 10
2.2 Kritisk diskursanalys ................................................................................................................... 11
3. Teoretisk utgångspunkt och begrepp ................................................................................................. 13
3.1 Kön som en social konstruktion .................................................................................................. 13
3.2 Maskulinitet ................................................................................................................................. 14
3.3 Genusordningen........................................................................................................................... 16
3.4 Våldets uttryck ............................................................................................................................ 17
3.4.1 Fysiskt våld........................................................................................................................... 17
3.4.2 Psykiskt våld......................................................................................................................... 17
3.4.3 Sexuellt våld ......................................................................................................................... 18
3.4.4 Ekonomiskt och materiellt våld ............................................................................................ 18
3.5 Tidigare forskning ....................................................................................................................... 18
4. Lagar och förordningar ...................................................................................................................... 21
4.1 De mänskliga rättigheterna .......................................................................................................... 21
4.2 Nationell lagstiftning: från hustruaga till grov kvinnofridskränkning......................................... 24
4.3 Socialtjänstlagen .......................................................................................................................... 26
5. Det praktiska arbetet .......................................................................................................................... 28
5.1 En kvinnofridssamordnares uppdrag ........................................................................................... 28
5.2 Kvinnofridsprogrammet i Malmö stad ........................................................................................ 29
5.3 Koncept Karin ............................................................................................................................. 29
2
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
5.4 Kvinnojourers arbete ................................................................................................................... 30
6. Analys................................................................................................................................................ 33
6.1 Lagarna ........................................................................................................................................ 33
6.1.1 FN, EU och Sverige.............................................................................................................. 33
6.1.2 Statistik kring mäns våld mot kvinnor i Sverige .................................................................. 36
6.2 Intervjuerna ................................................................................................................................. 38
6.2.1 På uppdrag av regeringen ..................................................................................................... 38
6.2.2 Socialtjänstlagen 5 kapitel 11§ ............................................................................................. 39
6.2.3 Kvinnofridskränkning och grov kvinnofridskränkning ........................................................ 40
7. Slutsats .............................................................................................................................................. 43
8. Vidare forskning ................................................................................................................................ 46
Referenser.............................................................................................................................................. 47
3
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
1. Inledning
Mäns våld mot kvinnor är inte bara ett allvarligt samhällsproblem med starka rötter i den
rådande könsmaktsordningen, utan även ett allvarligt brott mot de mänskliga rättigheterna.
Sverige har idag en lagstiftning som är till för att skydda kvinnor mot upprepat våld av en
närstående man samt erbjudande om stöd för våldsutsatta kvinnor i enlighet med
socialtjänstlagen kapitel 5 11§. Men gör Sverige tillräckligt för att få bukt med problematiken
kring våld i nära relationer?
Intresset för ämnet grundas i hur kvinnor världen över får sina rättigheter kränkta och är
det kön som allt som oftast förmedlas som det lägre stående. Mannen har sedan historisk
begynnelse ansetts vara det rationella könet som innehar makten i samhället, medan kvinnan
ansetts vara orationell och oförmögen att ta vara på sig själv, och därmed blivit fråntagen
rätten att styra över sitt eget liv. Den här typen av maktsamhälle är något vi hör existerar i
andra kulturer, till exempel i Saudiarabien där förtrycket mot kvinnor ter sig i tvång att bära
niqab vid utevistelse och där kvinnan helt har förbjudits att köra bil. Det kan också handla om
den kvinnliga könsstympningen som fortfarande sker i vissa länder i den afrikanska regionen
och i mellanöstern.
Jag vill påstå att förtryck mot kvinnor inte är ett ”främmande” beteende som enbart
existerar i andra kulturer och världsdelar utan att det även är utbrett i världens mest jämställda
länder, som Sverige. Här kan vi också se förtryck mot kvinnor, om än i en mer kamouflerad
uttrycksform och för många i en kanske inte så uppenbar uttrycksform. I Sverige har
förtrycket mot kvinnor istället övergått till att ligga på en strukturell och mer dold nivå, vilket
är något jag kommer att framhäva och diskutera i den här uppsatsen.
Det finns nämligen en rad olika artiklar bland FNs konventioner och de europeiska
konventionerna som är till för att skydda de mänskliga rättigheterna och som i det här fallet är
till för att specifikt skydda kvinnors rättigheter. Jag ämnar i den här uppsatsen diskutera
huruvida Sverige, med sina lagar kring våld i nära relation, gör tillräckligt för att efterleva de
internationella regleringar de förbundit sig med. Genom att göra en intervjustudie med tre
personer som på ett eller annat sätt arbetar med kvinnofrid och våldsutsatta kvinnor ämnar jag
genom deras utsaga diskutera och reflektera kring om Sverige gör tillräckligt för att skydda
kvinnor och deras mänskliga rättighet att inte bli utsatt för våld i hemmet, i en nära relation.
4
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
1.1 Problemformulering och frågeställning
Sverige som engång har legat etta på lista över världens mest jämställda länder har idag halkat
ner några placeringar, men ligger fortfarande i topp bland världens länder. Det problematiska
med att vara ett av världens mest jämställda land är, precis som den fallande placeringen visar
på, att jämställdhetsarbetet tenderar att avta. Sverige har en lång väg kvar att gå vilket tydligt
syns vid granskningar av bland annat kvinnofridsbrott.
Den vanligaste form av misshandel som sker mot kvinnor är den som sker i en nära
relation, bakom stängda dörrar i hemmets sfär. Ungefär 30 % av de anmälda
misshandelsfallen mot kvinnor, var enligt brottsförebyggande rådets rapport från 2013,
utförda av en, för kvinnan, närstående person. Trots att polisen tog emot 27 100 anmälda fall
kring kvinnomisshandel 2013 befarar man att mörkertalet är stort (BRÅ).
De vanligaste anledningarna som uppgavs i studien kring mäns våld mot kvinnor i
rapporten Slagen dam (2001), till att kvinnorna inte väljer att anmäla sin förövare var för att;
de ansåg att händelsen var för obetydlig (46 %), de trodde inte att polisen kunde göra något
(9 %) samt att de inte ville blanda in polisen av rädsla för vad som skulle kunna hända (8 %)
(Lundgren mfl, 2001). Många av de här kvinnorna gör en polisanmälan mot mannen i ett sätt
att markera och säga att ”nu är det nog”. Det huvudsakliga syftet är ofta i dessa fall att bli fria
från våldet och att kunna gå vidare med sina liv utan att behovet att få mannen fälld finns
(Amnesty 2).
Med åtanken med mig, att det finns en rad olika anledningar till att kvinnor som blir eller
har blivit utsatta för våld i nära relationer väljer att inte anmäla vill jag diskutera och
problematisera den svenska kvinnofridslagen och socialtjänstlagen. Jag ämnar utforska
huruvida lagen står i förenlighet med de konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige
förbundit sig till samt hur den fungerar i det praktiska arbetet. Därav blir min huvudfråga:
-
Hur kvinnofridslagen och socialtjänstlagen (kapitel 5 11§) fungerar i praktiken i ett
samtida Sverige i relation till de internationella lagarna.
Jag vill specifikt undersöka mäns våld mot kvinnor och för att kunna besvara huvudfrågan har
jag tagit fram två underfrågor som jag ämnar besvara med hjälp av två material; lagar och
intervjuer:
5
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
-
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
Hur skrivs våld mot kvinnor fram i den svenska kvinnofridslagen och socialtjänstlagen
i relation till de internationella lagarna?
-
Hur fungerar kvinnofridslagen och socialtjänstlagen som ett redskap i det praktiska
arbetet?
1.2 Metod och Teori
I den här studien kommer jag att använda mig av en semistrukturerad intervjumetod för att få
fram ett material som baseras på relevanta yrkesverksamma människors uppfattning av den
svenska lagstiftningen angående kvinnofridsbrott. Jag kommer även att använda mig av en
kritisk diskursanalys vid genomgången av den internationella och nationella lagstiftningen i
analysen.
Vidare kommer jag att använda mig av tre teoretiska utgångspunkter; Yvonne Hirdmans
teori om genuskontraktet och genusordningen, Lena Gemzöes teori om kön som social
konstruktion och R.W Connells maskulinitetsteori. Connells teori om maskulinitet kommer
främst att användas som ett teoretiskt ramverk snarare än som en aktiv teori i den här
uppsatsen.
Utförligare redovisning av metoden och teorin tillkommer i kommande kapitel.
1.3 Material
Materialet består av insamlad data från de intervjuer jag genomfört samt den internationella
och den nationella lagen som rör kvinnofridskränkning, grov kvinnofridskränkning och
socialtjänstlagen. Jag har valt ut tre personer som jag genomfört en intervju med och som alla
tre på något sätt arbetar med frågan om våldsutsatta kvinnor. Två av personerna arbetar på två
olika kvinnojourer i Skåne och kommer dagligen i kontakt med våldsutsatta kvinnor. Den
tredje personen som jag genomfört en intervju med är Malmö stads kvinnofridssamordnare
Margot Olsson.
Vid de intervjuer som utförts har huvudfrågorna som ställts till de som arbetar på
kvinnojour varit densamma medan dess underfrågor varierat. De frågor som ställts till
Kvinnofridssamordnaren på Malmö stad har därmed sett annorlunda ut beroende på att hon
innehar en annan profession och jobbar med andra typer av frågor. Trots att de arbetar på
olika sätt har de alla tre en gemensam nämnare, att arbeta mot mäns våld mot kvinnor.
6
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
Jag har här aktivt valt att inte intervjua kvinnor som blivit utsatta för våld då det vore
både komplicerat och svårt att hantera ur den etiska synvinkeln. Det kan dels vara svårt att få
tag på kvinnor som gått igenom processen och idag lever fria från sin förövare. Att intervjua
kvinnor som är mitt uppe i processen och krisen vore att ta på sig ett för stort ansvar från min
sida. Det skulle även kunna vara förödande för kvinnorna som inte hunnit bearbeta den
traumatiska upplevelse de vart med om.
De båda lagarna, kvinnofridskränkning/grov kvinnofridskränkning och socialtjänstlagen
kapitel 5 11§, utgör en stor del av mitt material och genomsyrar hela uppsatsen tillsammans
med fyra av FNs internationella lagar och rekommendationer: den allmänna förklaringen av
mänskliga rättigheter, konventionen om medborgliga och politiska rättigheter, konventionen
om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och konventionen om avskaffande av all
slags diskriminering av kvinnor samt tilläggsprotokoll, rekommendation nummer 19 och
Deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor. Utöver det består materialet även av vårt
regionala rättssystem: EU konventionerna. Utav dessa har jag valt att ta med de som innefattar
kvinnors rättigheter, det vill säga: den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, Rekommendation Rec 5 of the
Committee of Ministers to memberstates on the protection of women against violence och
Istanbulkonventionen.
Litteratur som stärker min teoretiska utgångspunkt har även använts för att få fram en
bakgrund till problematiken kring mäns våld mot kvinnor.
1.4 Avgränsningar
Jag har valt att endast fokusera på det heterosexuella förhållandet där det är mannen som är
gärningsmannen och där kvinnan är offret. Det hade varit intressant att vinkla uppsatsen och
även titta på fall där det är mannen som utsätts för våld och där kvinnan är förövaren, men
med tanke på att jag vill undersöka kvinnans rättigheter vore det att lämna uppsatsens syfte.
Jag har även valt att inte behandla och diskutera problematiken kring samkönade par som
lever i ett destruktivt förhållande där psykiskt, fysiskt, sexuellt ekonomiskt eller materiellt
våld förekommer. Även om våld i nära relationer förekommer bland samkönade par där
kvinnan utsätts för våld av en annan kvinna (eller män som utsätts av män) är det inget som
jag kommer att behandla i min uppsats, då mitt fokus ligger på grov kvinnofridskränkning och
inte grov fridskränkning. Då jag har ett brett material kommer jag ej heller att gå in på
kvinnor och mäns sociala ställning i samhället, så som etnicitet, funktionsnedsättning, social
7
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
klass eller annan ställning i övrigt. Jag vill dock belysa att jag är medveten om att denna typ
av problematik förekommer i det svenska samhället och att allt våld i nära relationer är lika
illa och problematiskt.
När det kommer till urvalet av intervjupersoner har jag baserat mitt val på de
kvinnojourer som har haft möjlighet och tid att ställa upp på en intervju. Jag vill därför
poängtera att det inte gjorts ett aktivt val i vilka som jag använt mig av som intervjusubjekt då
frågan ställts till flertalet kvinnojourer runt om i Skåne. Margot Olsson,
kvinnofridssamordnare på Malmö stad är ett undantag. Här har jag aktivt valt att intervjua
Olsson för att få se problematiken ur en annan synvinkel och från en annan profession.
Däremot har jag aktivt valt att enbart intervjua personer som jobbar på kvinnojourer samt
Margot Olsson och inte till exempel en person som jobbar inom polis- eller
åklagarmyndigheten. Anledningen till det är att jag vill fokusera på de som dagligen arbetar
med våldsutsatta kvinnor, så som kvinnojoursarbetarna som har som sitt jobb att möta
våldsutsatta kvinnor och kvinnofridssamordnaren som arbetar dagligen med frågor som rör
förbättrandet av bland annat myndigheters bemötande av dessa kvinnor.
Vidare i uppsatsen beskriver jag de konventioner som ger stöd för att våld mot kvinnor är
ett brott mot mänskliga rättigheter, men där gör jag också ett undantag från en av
konventionerna. FN:s generalförsamling och likaså Amnesty International menar att våld mot
kvinnor kan ses som ett brott mot FN:s tortyr konvention, Konventionen mot tortyr och annan
grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning från 1984 (Amnesty 1, UN).
Jag kommer inte att lägga någon vikt vid denna konvention då den inte tillhör mitt
problemområde, eftersom jag inte vill diskutera statens direkta våldshandlingar mot kvinnor,
utan den enskildes.
För att kunna kränka FN:s tortyrkonvention krävs det att staten, i form av till exempel
polis, utför våldshandlingar mot människor som vistas på territoriet. Det vill säga; en man kan
inte tortera en kvinna i den internationella lagens mening, utan det är en handling som endast
kan utföras av staten självt genom till exempel myndigheter så som polis. Jag vill ändå att den
ska nämnas och finnas med i tanken under uppsatsens gång, att våld mot kvinnor i vissa fall
kan utgöra ett brott mot tortyrkonventionen, beroende på vem det är som utövar våldet.
1.5 Disposition
Uppsatsen är indelad i åtta bitar. Den första delen är inledningskapitlet som i grova drag
presenterar uppsatsens innehåll. Härnäst följer ett kapitel där metoden som använts i
8
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
uppsatsen presenteras, tätt följt av kapitlet med den teoretiska utgångspunkten och användbara
begrepp. Därefter följer ett kapitel med de lagar och förordningar som jag förhåller mig till
under arbetets gång, följt av det praktiska arbetet som finns i Sverige för att motverka det
könsbaserade våldet.
Jag kommer vidare att presentera min analys som består av internationella och nationella
lagar i relation till den kritiska diskursanalysen samt det intervjumaterial som mina
intervjusubjekt försett mig med. Därefter avslutas arbetet med den dragna slutsatsen av
analysen samt ett kapitel om förslag på vidare forskning kring problematiken.
9
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
2. Metod
För att kunna genomföra den här uppsatsen och besvara den framtagna frågeställningen
baseras uppsatsen dels på en kvalitativ forskningsmetod i form av semistrukturerade
intervjuer och dels kritisk diskursanalys. Det som gör att den här uppsatsen faller under den
kvalitativa forskningsmetoden är mitt val av, för uppsatsens ämne och problemformulering,
relevanta lagar som finns i Sverige samt relevanta intervjupersoner (Bryman 2011:345f).
I den här forskningsmetoden har jag valt att använda mig av en semistrukturerad
intervjuteknik, där jag som intervjuare ställt övergripande och öppna frågor för att få den
intervjuade att berätta så mycket som möjligt. För att hålla intervjupersonen på ”rätt” bana
och för att jag skulle kunna få ut det material som jag behövde från informanterna har jag
även valt att använda mig av underfrågor i ett sätt att spinna vidare på ämnet.
I min analys av det empiriska materialet har jag sedan använt mig av en diskursanalys i
mitt arbete med de nationella lagarna och huruvida de är förenliga med de internationella
traktaten. För att sedan kunna knyta samman mitt material har jag för avsikt att fortsätta
använda mig av diskursanalysen som metod i min tolkning av de nationella och
internationella lagarna.
2.1 Intervju
Det finns olika former av intervjumetoder och som jag nämnt ovan, har jag valt att använda
mig av den semistrukturerade formen och har därmed förberett frågorna innan intervjun
genomfördes. I huvudsak har jag använt mig av fasta huvudfrågor men med varierande
underfrågor beroende på vad intervjusubjekten redan har berättat. Vid användande av den här
metoden finns också möjlighet att utesluta eller lägga till frågor under intervjuns gång.
Anledningen till att jag inte valt att till exempel använda mig av en ostrukturerad typ av
intervju är för att syftet med uppsatsen har varit att få fram specifik fakta om
intervjusubjektens arbete och erfarenhet av den svenska lagstiftningen. Samtidigt som en
strukturerad metod, med dess fasta frågor inte hade kunnat ge mig de handlingsutrymme, som
en semistrukturerade metod gjort, att ställa relaterade frågor beroende på den intervjuades
svar (May 2001:149ff).
När jag har utformat frågor till de tre intervjutillfällena har jag använt mig av boken
Intervjuteknik som är skriven av journalisten Björn Häger (2007). Här har jag främst fått med
mig kunskapen om att ställa öppna frågor för att få ett öppet svar där den intervjuade har
möjlighet att besvara frågan utifrån egna erfarenheter, Jag har även undvikt i så stor
10
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
utsträckning som möjligt att ställa frågor som endast kan besvaras med ett ja eller ett nej samt
ledande frågor som kan tendera att få intervjupersonen att svara det de tror att jag som
intervjuare vill höra. Målet med de utförda intervjuerna har varit att få ta del av personernas
erfarenheter kring problematiken, utan att spegla mina egna åsikter i frågorna som ställts.
De intervjuer jag utfört med två av mina tre intervjusubjekt har skett genom ett personligt
möte som varat cirka en timma vardera. Den typ av metod jag använt mig av kallar Steinar
Kvale (2014) för narrativ intervju som innebär att mitt fokus har legat på den intervjuades
historia kring ämnet, och därav medfört en mer naturlig form av intervju som liknar formen
på det vardagliga samtalet. Jag har bett den intervjuade att berätta om sin syn på
problematiken och därefter lyssnat och ställt följdfrågor för att ge redskap till att berätta om
mer specifika ting kring ämnet som varit av nytta för den här uppsatsen (Kvale 2014:194ff).
Ett personligt möte var även inbokat med min tredje informant, men då vårt möte blev
inställt på grund av en akut placering på kvinnojouren har denna intervju istället skett via
mail. Personen har därmed fått huvudfrågorna samt underfrågorna skickade till sig och
därefter besvarat dessa via mail.
Den mail baserade intervjumetoden kallas för datorstödd intervju och nackdelen med att
utföra en intervju på det här sättet är att jag som intervjuare inte har haft möjlighet att få
tillgång till den icke-språkliga informationen, så som kroppsspråk och tonläge (Kvale
2014:190). Detta anser jag dock inte har varit något problem för mig då jag har varit ute efter
att analysera intervjuerna som en text och utan personliga värderingar från min sida om hur
personerna använt sig av olika begrepp, som till exempel genus.
I samråd med mina informanter har jag vidare valt att anonymisera de båda som är
verksamma på kvinnojourerna. Margot Olsson är inte anonymiserad, vilket är ett val som hon
själv har gjort då frågan ställdes till henne eftersom att hon är en, vad vi kan kalla, offentlig
person så valde jag att gå på hennes linje medan de båda kvinnojourernas arbete sker mer i det
diskreta och är i större behov av anonymisering.
2.2 Kritisk diskursanalys
Genom uppsatsens gång har det uppdagats att ojämlika maktförhållanden mellan män och
kvinnor finns i det svenska samhället, vilket skapas och reproduceras till viss del av
diskursiva praktiker. Användandet av den kritiska diskursanalysen beror på att den behandlar
både de diskursiva praktiker som konstruerar bland annat sociala subjekt och sociala
relationer så som maktrelationer, som är av högsta relevans för den här uppsatsen. Den
11
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
fokuserar även på den roll som ovanstående diskursiva konstruktioner spelar när det kommer
till att bibehålla sociala gruppers enskilda intressen. Syftet med den kritiska diskursanalysen
är att bidra till sociala förändringar som i sin tur skola leda till ett samhälle med mer jämlika
maktförhållanden (Jørgensen 1999:69).
Den diskursiva praktiken kan även ses utifrån en hegemonisk maktkamp som bidrar till
reproduktion och omvandling av den diskursiva ordning som existerar bland maktrelationerna
och dess ordning. Hegemonin är ett begrepp som ständigt är i förändring beroende på hur den
utmanas och hur mycket (Jørgensen 1999:80). Jag kommer att ta upp mer om hegemonins
betydelse för den här uppsatsen under kapitlet teoretiska utgångspunkter och begrepp.
Jag har vidare betraktat lagarna, förordningarna och traktatens egenskaper och
uppbyggnad för att ta reda på huruvida dess uppbyggnad och språkbruk förbinds med den
sociala praktiken, det vill säga; hur texterna är utformade och hur de fungerar rent praktiskt
(Jørgensen 1999:74ff). Jag vill här betona extra att jag inte använt mig av den kritiska
diskursanalysen när jag tolkat de intervjuer som jag utfört till min analys del, då jag inte
ämnar lägga någon vikt vid hur personerna i fråga använder sig av begrepp så som genus eller
maskulinitet. Mitt syfte har istället varit att få fram hur intervjusubjekten upplever att de
svenska lagarna och systemet fungerar överlag i praktiken.
12
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
3. Teoretisk utgångspunkt och begrepp
I min teoretiska utgångspunkt har jag använt mig av en feministisk teoribildning, för att kunna
göra en tolkning av de intervjuer som jag utfört till mitt empiriska material. Jag kommer även
att använda mig av denna teoribildning samt den kritiska diskursanalysen i min diskussion
huruvida Sveriges arbete mot brott mot kvinnors mänskliga rättigheter är tillräckligt när det
kommer till våld i nära relationer. Denna del av uppsatsen fungerar också som
begreppsintroduktion där jag förklarar begreppen: Kön som social konstruktion, maskulinitet,
genusordningen samt en presentation av de olika uttryck våldet kan te sig i.
Även en förklaring till mäns våld mot kvinnor kommer ges från ett feministiskt perspektiv
och kopplas samman med min uppsats för att få en bredare bakgrundsbild till frågan; varför
män slår kvinnor. För att kunna ge en inblick i den frågan kommer jag även att använda mig
av R.W. Connells maskulinitetsteori som en teoretisk ram, för att diskuterar den hegemoniska
maskuliniteten.
3.1 Kön som en social konstruktion
Begreppen feminint och maskulint skapas genom en genusrelation och står enligt den
maskulina- och feministiska teoribildningen i motsatspar till varandra. Båda teoribildningarna
belyser även de facto att kön är socialt konstruerat och att det är den konstruktionen som
skapar ojämlikhet mellan könen. En ojämlikhet som skapar maktförhållanden där mannen står
högre upp i hierarkin än kvinnan i samhället.
Begreppet genus tillkom då ordet kön allt för ofta får oss att tänka på det ”biologiska”
könet och inte på det historiskt och socialt skapta könet. Det genusbegreppet vill belysa är de
skillnader som finns mellan könen och att dessa är en social konstruktion av hur man ska vara
som man respektive kvinna. Dessutom står de båda könen alltid i motsats till varandra.
Kvinnor är allt det som män inte är och tvärtom och på det sättet skapas skillnader som vi kan
se i vårt tankemönster på hur vi ska bete oss beroende på vilket biologiskt kön vi innehar
(Gemzöe 2013:76ff). Exempel på hur vi ställer könen i motpart till varandra tar Lena Gemzöe
upp i sin bok Feminism från 2013:
-
Man/kvinna
-
oberoende/beroende
-
Förnuft/känsla -
aktiv/passiv
-
Subjekt/objekt -
människa/djur
-
Intellekt/kropp -
logik/intuition (Gemzöe 2013:83)
13
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
Motpartsprincipen särhåller de båda könen, vilket leder till att den sociala konstruktionen av
kön tillskriver könen olika egenskaper i form av dem som nämnts ovan. Det infinner sig också
en hierarkisk ordning som tillskriver mannen ett högre värde än kvinnan och därmed gör
mannen till innehavare av en överordnad maktposition (Hirdman 1988:51).
Det finns en tydlig struktur av ojämlikhet mellan män och kvinnor som Gemzöe menar
kan delas in i fyra sfärer: 1) Den politiska/ekonomiska sfären där det handlar om att det är
kvinnor som utför de lågt värderade jobben, som till exempel inom vård och omsorg. 2)
Familjesfären, där kvinnor sköter merparten av hushållsarbetet och omsorgen när det gäller
äldre släktingar och barn. 3) Den kulturella nedvärderingen av kvinnor, som innefattar den
kulturella och historiska bilden av ett osynliggörande och marginaliserande av kvinnors
arbete. 4) Och den sista sfären som innefattar det den här uppsatsen handlar om, nämligen
våld mot kvinnor och sexuellt utnyttjande av kvinnor, som enligt Gemzöe är den mest brutala
och omfattande formen av kvinnoförtryck (Gemzöe 2013:16ff).
Maktförhållandet mellan könen visas bland annat i hur det svenska rättssystemet och
samhället bemöter övergreppen som sker mot kvinnor i form av att det görs till en
kvinnofråga. Detta kan vi se ibland annat att det är kvinnor som driver frågorna i riksdagen,
som driver kvinnojourer och som Lena Gemzöe skriver, att det är kvinnor som ”drar fram i
ljuset en verklighet som inte manssamhället vill se […]” (Gemzöe 2013:19).
3.2 Maskulinitet
Uttrycket ”roll” är ett tekniskt begrepp som används inom samhällsvetenskapen för att
förklara människans sociala beteende. R.W. Connell tar upp i sitt klassiska verk masculinities
från 1995, som banat väg för maskulinitetsforskningen, att kvinnor och män förväntas följa en
allmän uppfattning om huruvida de ska vara och bete sig beroende på deras kön, den så
kallade ”könsrollen”. Inom alla kulturella miljöer framkommer en kvinnlig och en manlig
könsroll, vilket i sin tur medför att samhället lär ut olika egenskaper till de båda könen och på
så sätt skapas olikheterna, genom en social konstruktion (Connell 1995:39f).
Både rollteorin och könsrollsteorin visar sig vara oanvändbara i relation till tänkandet
kring genus, då rollteorin överdriver det som sägs vara förutbestämt i människans sociala
beteende medan könsrollsteorin fokuserar allt för mycket på uppdelningen mellan manligt och
kvinnligt. Dessutom visar könsrollsteorin bristande förståelse för begreppet makt och har en
tendens att tona ner våldets betydelse, där fokus istället landar på att förklara skillnaden
14
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
mellan kvinnor och män. Istället fokuserar Connell på att se, inte bara på skillnaderna mellan
könen och de olika maskuliniteterna, utan relationerna mellan de olika formerna av
maskuliniteter. Vilket har lett till idén om den hegemoniska maskuliniteten som bygger på
dominans och underordning och som påverkas av sociala strukturer och processer (Connell
1995:44ff)
Den första, av de totalt fyra maskuliniteter, som Connell talar om är hegemonisk
maskulinitet där han menar att begreppet maskulinitet är uppbyggt kring en hegemoni. Den
hegemoniska positionen är något som många eftersträvar och som är fylld av status. De
egenskaper och beteenden som den hegemoniska maskuliniteten besitter ses som något
positivt, naturligt och vanligt. Detta är en form av idealbild som är omöjlig att leva upp till då
bilden av den hegemoniska maskuliniteten förändras över tid och ser olika ut beroende på
vilken kultur du befinner dig i och i vilken socioekonomisk grupp, men framförallt för att det
är just en idealbild av hur maskulinitet ska framhävas. Den andra maskuliniteten är Delaktiga
män, vilket är den kategori där de flesta män befinner sig, som i stora drag hänger samman
med den hegemoniska maskuliniteten med skillnaden att de inte fullt ut lever upp till
hegemonin. De delar den hegemoniska manlighetens ideal men efterlever den inte fullt ut.
Med det menar Connell att de genom den hegemoniska eftersträvan stödjer idealet för hur en
man förväntas vara och på så vis stödjer de även patriarkatet och därmed instämmer i den
makt som män tilldelats i samhället (Connell 1995:101ff).
Vidare beskriver Connell de underordnade männen som den tredje kategorin av
maskuliniteter som tillhör manligheten men som ändå inte räknas till ”riktiga män”-skaran.
Under den här kategorin hamnar till exempel homosexuella män vilket leder till att den
hegemoniska mannen även får status som heterosexuell och därmed direkt hamnar i
motsatsställning till. De marginaliserade männen är en kategori av män som överhuvudtaget
inte ens finns med inom hierarkin av maskuliniteter. De är män som inte nått tillräckligt hög
ålder eller som innehar en annan etnisk kultur än majoritetskulturen som automatiskt blir en
del av den hegemoniska och eftersträvansvärda manligheten (Connell 1995:102ff).
Connell menar att det är viktigt att särskilja mellan relationer byggda på makt, produktion
och emotionell bindning när man beskriver genusstrukturens uppbyggnad. När det kommer
till makt handlar det om den allmänna underordningen av kvinnor, kontra den manliga
dominansen, vilket också benämns med ordet patriarkat. Den andra delen är det Connell kallar
för produktionsförhållanden som har innebörden av arbetsfördelningen mellan könen vilket
medför bland annat ekonomiska konsekvenser som är till nackdel för kvinnor. Den tredje och
sista delen, emotionell bindning, eller sexuell attraktion, utesluts ofta ur den sociala teorin då
15
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
det kan ses som något så självklart och naturligt. Dock är det viktigt att belysa att det finns
alltid en motpart i detta fall i form av: gemenskap eller tvång, ömsesidig njutning eller
ensidig. I den feministiska sexual analysen har detta kommit att bli en viktig aspekt i
diskussionen kring männens dominanta ställning i den sociala sfären (Connell 1995:97f).
Jag kommer främst att fokusera på Connells fyra olika former av maskuliniteter i min
analys av problematiken kring uppsatsens ämne: hegemonisk maskulinitet, delaktiga män,
underordnade män och marginaliserade män.
3.3 Genusordningen
Genussystemet är ett begrepp som stiftades av Yvonne Hirdman 1988, och bör förstås som ett
system av processer, förväntningar, föreställningar och fenomen, men även som en
ordningsstruktur för kön, vilken är en grundläggande förutsättning för andra sociala ordningar
i samhället, såsom de politiska och ekonomiska (Hirdman 1988:51).
Genussystemet som begrepp vilar på två principer. Det ena är dikotomi som innebär att
manligt och kvinnligt ej bör blandas. Det andra är hierarki som innebär att mannen är normen
och därmed blir en representation av det ”normala” och eftersträvsamma i samhället och
kvinnan det avvikande och ”onormala”. Det är också här, under begreppet hierarki, som den
manliga normen legitimeras och där särskilda egenskaper, platser och uppgifter tillskrivs
mannen, medan helt andra egenskaper, platser och uppgifter tillskrivs kvinnan. Och det är
genom dessa tillskrivelser som makten skapas till kvinnans nackdel och därmed till mannens
fördel. Men Hirdman poängterar dock att dikotomin är en föränderlig princip för ju starkare
den är, desto mindre ifrågasatt blir den manliga normen och ju svagare den är desto mer
ifrågasatt blir just denna norm, vilket i sin tur leder till att den hierarkiska ordningen utmanas
(Hirdman 1988:52ff).
Hur kommer det sig då att kvinnor funnit sig i att definiera sig som ett lägre stående kön?
För att kunna besvara den frågan skriver Hirdman om genuskontraktet, vars innebörd är att
det finns en gemensam föreställning om hur kvinnor respektive män ska vara mot varandra
beroende på situationen, vilket skapar balans, men där också gränser utmanas för att se hur
långt genuskontraktet kan tänjas till egen fördel (Hirdman 1988:54).
Vidare menar Hirdman att svaret framkommer på tre nivåer: 1) kulturell överlagring
(föreställningen om hur man bör vara som kvinna respektive man), 2) social integration (till
exempel indelningen av arbete, vem som ska göra vad) 3) socialisering/individnivå (den
direkta inlärningen om hur pojkar/män och flickor/kvinnor ska vara). Det bör dock poängteras
16
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
att kvinnorna bär ett lika stort ansvar som männen för att genusordningen fortgår än idag
(Hirdman 1988:52f).
Hirdman har kommit att vidareutveckla sitt tänkande angående genussystemets
uppbyggnad i sin bok Gösta och genusordningen från 2007. Här har hon vidareutvecklat sina
tankar om att ”normen” är djupare än vad hon tidigare beskrivit i sin artikel om
Genusordningen från 1988. Normen är Man som genom historien uppfattats som Människan
och att vara man är lika med att vara människa. Kvinnan däremot har uppfattats som mannens
rekvisita, det ”andra” könet som alltid måste förhålla sig till mannen och som därmed jämförs
mot och bedömas utifrån mannen som kön (Hirdman 2007:179f).
3.4 Våldets uttryck
Det finns olika typer av uttryck för hur våld i nära relation sker. Jag har valt att ta upp hur de
olika våldsuttrycken kan se ut i form av fysiskt-, psykiskt-, sexuellt-, materiellt- och
ekonomiskt våld. Genom den här delen av uppsatsen vill jag öka förståelsen för att våld kan te
sig i olika former, inte bara fysiskt med kroppsliga skador som följd, utan att allt våld ger
någon form av psykiskt lidande för den som utsatts (Österberg och Cronberg 2005:7).
3.4.1 Fysiskt våld
Det fysiska våldet är ofta det man tänker på först när man hör begreppet våld i nära relation,
kanske är det de man tänker på när man hör begreppet våld överhuvudtaget. När det kommer
till det fysiska våldet kan man dela upp de i två kategorier; passivt och aktivt våld. Det aktiva
fysiska våldet kan handla om allt från knuffar, sparkar och slag till stryptag och slag med
tillhygge eller fasthållning. Det passiva våldet är handlingar som får fysiska konsekvenser för
en annan människa, till exempel genom att utsätta någon för långvarig psykiskstress eller
tvinga någon att vara vaken under en längre period så att personen i fråga får fysiska
biverkningar. Även undanhållning av medicin eller hjälpmedel tillgodoräknas under kategorin
passivt fysiskt våld (NCK 3).
3.4.2 Psykiskt våld
Det fysiska våldet är sällen en ensam del av våldet i nära relation, alltsomoftast förekommer
även psykiskt våld i form av kränkningar och verbal misshandel. Under den här kategorin kan
våldet ta form av verbala kränkningar, hot, utpressning, isolering och andra former av
psykiskt nedbrytande metoder så som hot riktade mot barn, husdjur och andra närstående till
17
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
den som utsätts. I kombination med den här typen av våld och uppvisande av kärlek och
ömhet gör våldet till något oförutsägbart och svårt att värja sig mot. Detta leder ofta till att de
känslomässiga banden som offret har till sin förövare stärks medan dennes självkänsla och
självförtroende påverkas åt det negativa hållet. Detta i sin tur leder till att det blir allt svårare
att ta sig ur relationen (NCK 3).
3.4.3 Sexuellt våld
Det sexuella våldet sker genom att tvinga någon till att delta i, bevittna eller utföra sexuella
handlingar mot sin vilja. Detta kan till exempel ske i form av att man tvingar någon att titta på
pornografisk film, ofrivillig beröring, sexuellt utnyttjande eller våldtäkt. Något som är vanligt
är att offret för det sexuella våldet går med på att utföra sexuella handlingar för att slippa
andra former av våld. Det så kallade försoningssexet kan vara en typisk form av sexuellt våld,
då kvinnan går med på sexuella handlingar, mot sin egentliga vilja för att inte bråket återigen
skall blossa upp (NCK 3).
3.4.4 Ekonomiskt och materiellt våld
Den typ av våld som ekonomiskt och materiellt våld medför är inte lika väl förknippat med
våld som de ovanstående tre formerna är. Det kan ges uttryck i form av begränsning när det
kommer till de gemensamma ekonomiska tillgångarna i form av till exempel kontroll hur
partnern använder pengarna eller att partnern inte tillåts ha egna pengar alls. Det kan också
ges uttryck genom att partnern tvingas till ekonomiska oegentligheter som är olagliga och
straffbara (samverkan mot våld).
Den del av våldet som täcker den materiella biten kan ske genom att partnern förstör
möbler och inredning eller andra saker av särskild betydelse för offret. Även tvingande till att
förstöra sina egna ägodelar faller under kategorin materiellt våld (NCK 3).
3.5 Tidigare forskning
Ämnet mäns våld mot kvinnor och våld i nära relation är långt ifrån outforskade områden, och
en av de som tidigare forskat kring problematiken är Monica Burman som 2007 kom ut med
sin avhandling; Straffrätt och mäns våld mot kvinnor – om straffrättens förmåga att
producera jämställdhet. Till skillnad från min egen uppsats behandlar Burman frågor som
berör straffrätten och hur våldet, gärningsmannen och offret framställs. Diskussion kring hur
18
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
ansvaret för våldet hanteras förs fram där Burman har straffrättens bekönade karaktär som
bakgrund (Burman 2007).
Vidare diskuteras även hur användandet av straffrätten ser ut i jakten på att motverka
mäns våld mot kvinnor. Burman hävdar skarpt att våldet som sker i nära relation under det
senaste decenniet tydligt utvecklats till en jämställdhetspolitisk fråga med hänvisningar till
den lag som trädde i kraft 1998, (grov) kvinnofridskränkning. Detta för att vidta åtgärder vars
mening varit att öka kvinnors rättstrygghet och främja en ökad jämställhet. Däremot anser
Burman att jakten på jämställdhet är något som med all rätt ska ifrågasättas då aspekter som
är av väsentlighet för kvinnor som våldsutsatts har svårt att få tillräcklig ”status” i den
svenska straffrätten. Det vill säga; straffrättens historiska bakgrund har istället för att
tillgodose den våldsutsatta kvinnan, inriktat sig på att ta tillvara på den våldsutövande
mannens rättsliga intressen (Burman 2007).
Den analys som framställs visar på två problemområden: de straffrättsliga
ansvarsbedömningarna och spänningen mellan lagensutförande och diskussionen kring när
och hur straffrätt bör användas. Våldsutsatta kvinnor har en tendens enligt Burman att
framställs ur en stereotypisk vinkel om vad en kvinna som utsatts för våld kännetecknas av,
vilket i sin tur speglar hur de rättsliga ansvarsbedömningarna görs. Vidare finns det ett
spänningsfält mellan hur lagen är uppbyggd för att stärka kvinnors rätt till frihet från våld i
nära relation och när och hur straffrätten bör användas eller inte. I det här fallet är det de
straffrättsvetenskapliga diskussionerna de mest framträdande och dominerande (Burman
2007).
Burmans analys, måhända, tar inte upp mänskliga rättigheter som en faktor i
problematiken kring mäns våld mot kvinnor, men jag anser att hennes avhandling ändå faller
lämpligt under den här uppsatsens kapitel om tidigare forskning.
En annan studie som tidigare har gjorts på Malmö högskola är Linn Åkerstedt och Ida
Karlströms, Våld i nära relationer – det kommunala ansvaret (2010). Det är en uppsats
baserad på Malmö stads kvinnofridsprogram som är framtagen i ett led för att bekämpa mäns
våld mot kvinnor. Åkerstedt och Karlströms huvudsakliga syfte med studien är att påvisa
bristerna i handlingsprogrammet och vad dessa brister leder till, både när det kommer till
patriarkala strukturer, könsnormer och mänskliga rättigheter.
Tillskillnad från Åkerstedt och Karlström, som synar Sveriges agerande mot mäns våld
mot kvinnor på en kommunal nivå, har jag istället valt att ta det till en nationella nivå. Även
om jag, liksom dem, använder mig av Malmö stads handlingsprogram, så studerar jag även de
rikstäckande åtgärderna som Sverige satt in för att uppfylla de krav som de internationella
19
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
åtagandena ställer. Våra arbeten med ämnet mäns våld mot kvinnor, har sina likheter men
även sina olikheter. Det som är gemensamt är vårt arbete med att belysa problematiken kring
det könsbaserade våldet i Sverige.
20
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
4. Lagar och förordningar
Under det här kapitlet ämnar jag presentera de lagar och förordningar som är relevanta för
uppsatsens ämne, både internationella och nationella. Jag kommer att börja med att presentera
de internationella traktat som Sverige förbundit sig till, det handlar om både FN:s och EU:s
konventioner och deklarationer. Vidare kommer en kortare presentation av den nationella
lagstiftningens historiska utveckling fram till dagens kvinnofridsreform, följt av
socialtjänstlagens skyldigheter jämtemot våldsutsatta kvinnor.
4.1 De mänskliga rättigheterna
I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 klargörs i den tredje
artikeln att:
Art. 3
Alla människor har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
Vidare i FN:s konvention om medborgliga och politiska rättigheter från 1966 fastslår man i
den andra artikeln att:
Art. 2 (1)
Varje konventionsstat förpliktar sig att respektera och att tillförsäkra envar, som
befinner sig inom dess område och är underkastad dess jurisdiktion, de i denna
konvention inskrivna rättigheterna utan åtskillnad av något slag, såsom på grund
av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell
eller social härkomst, egendom, börd eller ställning i övrigt.
Även i FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter från 1966, nämns
kvinnans rättigheter i form av den tredje artikeln som fastslår att:
Art. 3
Konventionsstaterna förpliktar sig att tillförsäkra män och kvinnor lika rätt att
åtnjuta de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som skrivits in i denna
konvention.
Trots tydliga direktiv genom ovannämnda konventioner om att kvinnors lika fri- och
rättigheter ska respekteras ansåg man inom FN att dessa inte var tillräckliga i kampen för
21
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
kvinnors rättigheter. 1979 antog därför generalförsamlingen Konventionen om avskaffande av
all slags diskriminering av kvinnor, den så kallade Kvinnokonventionen (CEDAW).
Det finns ingen artikel i Kvinnokonventionen som uttryckligen förbjuder mäns våld mot
kvinnor eller våld mot kvinnor. Däremot betonar CEDAW-kommittén, som har i uppgift att se
till att kvinnokonventionen efterlevs av medlemsstaterna, att:
Könsrelaterat våld är en form av diskriminering som allvarligt inskränker på
kvinnors möjligheter att komma i åtnjutande av rättigheter och friheter på
jämlik basis med män.
Detta är något som betonas i den generella rekommendationen nummer 19 från 1992. Enligt
denna tolkning, som gjorts av CEDAW-kommittén, anser man att staterna som ratificerat
kvinnokonventionen är skyldiga att motverka våld som är könsrelaterat (Wigenmark 2002).
Staterna uppmanas i rekommendation nummer 19 att bekämpa all form av könsrelaterat
våld oavsett vilken skepnad den tagit. Kvinnors integritet och värdighet ska respekteras och
staterna uppmanas därför att bygga ett fungerande skyddsnät för kvinnor i form av lagar och
förordningar. Man uppmanar även staten att tillhandahålla eller stödja föreningar som arbetar
med att ge någon form av stöd, skydd och hjälp till kvinnor som fallit offer för könsrelaterat
våld. Övriga åtgärder som ska tillhandahållas av staterna är: särskilt utbildad hälsopersonal,
rehabilitering och rådgivning samt insamling av statistik kring våldets utbredning samt
genomföranden av bland annat informationsutbildning för att motverka attityden kring våld
mot kvinnor (Rekommendation nr 19).
1993 kom ytterligare ett skydd mot kvinnors rättigheter, nämligen Deklarationen om
avskaffande av våld mot kvinnor. Deklarationen uppkom då generalförsamlingen ville stärka
och komplettera Kvinnokonventionen och dess arbete för jämlikhet, utveckling och fred. I
deklarationen fördöms fysiskt, psykiskt och sexuellt våld mot kvinnor som utförs av staten
(våld i myndigheternas händer), av samhället (till exempel ofredande på arbetsplatsen eller
våldtäkt) eller i hemmet (våld som utförs av en närstående).
I deklarationen framgår det att det är det historiska arvet av ojämlikhet mellan könen som
är förklaringen till mäns våld mot kvinnor och att medlemsstaterna bör motverka våldet
genom due diligence som innebär att det lagstiftas mot denna typ av ojämlikhet samt förbättra
situationen för de kvinnor som utsätts för våld. Staterna uppmanas också att arbeta fram
nationella arbetsplaner i ett led i arbetet att förebygga det könsbaserade våldet. Utöver detta
ska medlemsstaterna även se till att det finns fungerande rättsliga mekanismer för att de
22
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
drabbade ska kunna få en rättvis och fullgod gottgörelse för det våld de utsatts för. I artikel 4
fastslår deklarationen:
Art. 4
States should pursue by all appropriate means and without delay a policy of
eliminating violence against women(...).
Till kvinnokonvention från 1979 utformades även ett tilläggsdokument under FN:s fjärde
kvinnokonferens i Peking 1995, där 189 representerade länder kom fram till bland annat:
-
Lagstifta för att stoppa kvinnovåldet och genomdriva att lagarna efterlevs.
-
Arbeta aktivt för att ratificera och tillämpa alla internationella avtal om kvinnovåld,
inklusive FN-konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.
-
Stifta nya lagar och se till att de som finns efterlevs(…)
-
Verka för att polisen skyddar kvinnor, att inrätta kvinnojourer och tillhandahålla
rättshjälp och andra möjligheter för flickor och kvinnor i fara och erbjuda
förebyggande rådgivning och rehabilitering för dem som begår våld mot kvinnor
(Johansson 1997:9).
Förutom de ovanstående konventioner, protokoll och deklaration som finns inom FN:s skydd
mot kränkningar av mänskliga rättigheter har vi även Europas olika konventioner som är till
för att skydda kvinnors rättigheter. Den allra senaste av dessa är Istanbulkonventionen som
öppnades för underteckning den 11 maj 2011. Men jag tar dem i tur och ordning.
Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna från 1950, innehar två relevanta artiklar:
Artikel 1
Skyldighet att respektera de mänskliga rättigheterna
De höga fördragsslutande parterna skall garantera var och en, som befinner sig
under deras jurisdiktion, de fri- och rättigheter som anges i avdelning I i denna
konvention.
Artikel 5
Rätt till frihet och säkerhet
Medlemsstaterna i Europarådet uppmanas bland annat I Rekommendation Rec (2002) 5 of the
Committee of Ministers to memberstates on the protection of women against violence, att:
23
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
-
skärpa lagstiftningen mot våld mot kvinnor
-
anta nationella handlingsplaner (förebyggande och skyddsåtgärder)
-
tillsätta en nationell samordnare som ska genomföra, övervaka, utvärdera alla
åtgärder på området
-
genomföra arbete med att förändra attityder genom utbildning och information
-
inrätta särskilda program för våldsamma män
-
bedriva informationskampanjer för att förebygga hedersmord
(Amnesty 2005: 15f)
Vidare har vi det nya tillskottet som nämndes ovan, nämligen europarådets konvention om
förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, också kallad
Istanbulkonventionen, som är det första rättsliga instrument i Europa som särskilt tar kvinnors
rättigheter i beaktande. Den 1 augusti 2014 trädde konventionen i kraft och vid denna tidpunkt
var det fjorton länder som ratificerat, varav ett av dessa länder är Sverige (Amnesty 1).
Konventionen förpliktar de länder som skrivit under, att fördöma all form av våld som
sker i hemmet mot kvinnor och att ett förebyggande mot denna form av våld är av avgörande
betydelse för att uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor. Vidare förmedlar konventionen
att det maktförhållande som finns mellan könen är av historisk börd och som har lett till den
hierarkiska ordningen som gynnar männen och diskriminerar kvinnor. Dessutom slår den fast
att våldet är ett strukturellt samhällsproblem och en allvarlig kränkning av kvinnors mänskliga
rättigheter. Konventionen konstaterar också att barn far illa av våld som sker i hemma och att
det även är män som kan drabbas av våld i nära relation (Istanbulkonventionen).
4.2 Nationell lagstiftning: från hustruaga till grov kvinnofridskränkning
Så sent som 1921 tillskrevs kvinnorna i Sverige rösträtt och man myndighets förklarade vid
denna tidpunkt även gifta kvinnor, vilket betyder att man tidigare såg kvinnor som mannens
egendom och kvinnor saknade därmed rätten att bestämma över sig själv. Våld och våldtäkt
har till exempel straffats hår historiskt sett, men endast om handlingen utförts av en
främmande man. Därmed har kvinnan lämnats utan skydd för våld som skett inom släkt och
familj. Mona Eliasson, professor i psykologi menar att synen på kvinnors rättigheter
fortfarande hänger samman med den historiska synen, det vill säga att skyddet för kvinnor
24
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
som utsätts för våld i nära relationer saknar det rättsliga skyddsnät som en kvinna som utsatts
av en främmande man i större utsträckning innehar (Eliasson 1997:67).
Viktiga årtal:
1256 – Lagar om kvinnofrid
1734 – Våldtäktsbevisningen mjukas upp
1779 – Dödsstraff för våldtäkt avskaffas
1864 – Lagen om husaga avskaffas
1965 – Lag mot våldtäkt i äktenskapet
1978 – Första kvinnojouren
1982 – Kvinnomisshandel under allmänt åtal
1984 – Rätt att ha stödperson under domstolsförhandlingar
1988 – Rätt till målsägarbiträde vid våldsbrott
Besöksförbudlagen
1990 – Regeringens handlingsplan för regional samverkan
Utbildning om kvinnomisshandel
1994– Alarm och livvaktsskydd för hotade kvinnor
1994 – Rikskvinnocentrum för våldsutsatta kvinnor vid akademiska sjukhuset
i Uppsala
Frideborgsprojektet i Norrköping
1995– Kvinnovåldskommissionens utredning ”Kvinnofrid” om våld mot
kvinnor
1998 – Lagen om grov kvinnofridskränkning införs
(Eliasson 1997:68)
De första kvinnofridslagarna som kom 1256 betraktade våldtäkt som ett grovt brott, men
endast om gärningen utförts av en man som inte tillhörde den utsatta kvinnans släkt, vilket
först blev olagligt nästan 700 år senare, närmare bestämt 1965. Rätten att aga sin hustru och
sina barn försvann däremot 1864, men som Eliasson tar upp kan vi fortfarande än idag se
tendenser till samhällets milda attityd till våld och våldtäkter som sker av en, för kvinnan
närstående eller bekant man (Eliasson 1997:68ff).
Lagen om grov kvinnofridskränkning infördes först i den svenska lagstiftningen den 1 juli
1998 och är unik i sitt slag då enskilda våldshandlingar tillsammans kan utgöra ett grovt brott.
Lagen gäller då en kvinna blir eller har blivit utsatt för psykiskt- fysiskt- eller sexuellt våld,
vid minst två tillfällen, beroende på hur grova handlingarna varit, av en man som kvinnan har
25
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
en nära relation till i form av äkta man eller sambo. Det får heller inte ha gått för lång tid
mellan våldshandlingarna respektive för kort tid för att brotten ska räknas till grov
kvinnofridskränkning (NCK 1).
Den 1 juli 2013 ändrades lagen att även innefatta överträdelse av kontaktförbud samt
skadegörelsebrott efter att fridskränkningsutredningen kommit fram till att målsättningen med
införandet av den nya lagen uppnåtts men var i behov av komplettering i form av ovanstående
brottsrubricering. Även minimistraffet höjdes från sex månader till nio för både grov
kvinnofridskränkning och grov fridskränkning. Brottsrubriceringen faller dessutom under
allmänt åtal vilket betyder att en anmälan inte behöver göras av offret för att åklagaren ska
kunna väcka åtal mot den misstänkta. Det räcker med att någon som vet om händelsen gör en
anmälan, till exempel en närstående som bevittnat händelsen (NCK 2).
I brottsbalken 4 kapitel 4a§ finner vi lagen om grov kvinnofridskränkning, som gäller då
brott begåtts mot 3 kapitel – om brott mot liv och hälsa, 4 kapitel – om brott mot frihet och
frid, 6 kapitel – om sexualbrott, 12 kapitel – om skadegörelsebrott eller som nämns nedan i
lagens utförande 24§ lagen (1988:688) om kontaktförbud mot en närstående eller tidigare
närstående person:
Den som begår brottsliga gärningar enligt 3, 4, 6 eller 12 kap. eller enligt
24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud mot en närstående eller tidigare
närstående person, döms, om var och en av gärningarna utgjort led i en
upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att
allvarligt skada personens självkänsla, för grov fridskränkning till fängelse i
lägst nio månader och högst sex år.
Har gärningar som anges i första stycket begåtts av en man mot en kvinna som
han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med
under äktenskapsliknande förhållanden, ska han i stället dömas för grov
kvinnofridskränkning till samma straff.
4.3 Socialtjänstlagen
De kapitel i socialtjänstlagen som är av högsta relevans för våldsutsatta kvinnor är 1 kapitel
1§, 2 kapitel 2§ och det senare tillkomna 5 kapitel 11§. I det första kapitlet formuleras
socialtjänstens verksamhetsmål följt av det andra kapitlet som anger vem det är som har det
yttersta ansvaret för att verksamhetsmålet efterlevs:
26
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
1 kap. 1§
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja
människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och
aktiva deltagande i samhället
Socialtjänsten skall under hänsynstagandet till människans ansvar för sin och
andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och
gruppers egna resurser.
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt
och integritet.
2 kap. 2§
Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd
och den hjälp som de behöver(…) Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det
ansvar som vilar på andra huvudmän.
I 2 kapitel 2§ är det i huvudsak polis, åklagare och personal inom hälso- och sjukvård som
man syftar på, som ska kunna tillgodose de behov som våldsutsatta kvinnor innehar. De olika
myndigheternas ansvarsområden tillsammans utgör här en stor och viktig del i när det
kommer till helheten vad gäller att tillgodose kvinnans rättigheter och det är av största vikt att
dessa delar fungerar väl (Wallberg 2008:159f).
Efter att grov kvinnofridskränkning hade kommit att bli en brottsrubricering i Sverige
1998, tillkom det även en ny paragraf i socialtjänstlagen:
5 kap. 11§ Till socialnämndens uppgifter hör att verka för att den som utsatts för brott och
dennes närstående får stöd och hjälp. Socialnämnden skall särskilt beakta att
kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av
närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation.
Socialnämnden skall också beakta att barn som bevittnat våld eller andra
övergrepp av eller mot närstående vuxna är offer för brott och kan vara i behov
av stöd och hjälp.
27
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
5. Det praktiska arbetet
Det praktiska arbetet kring arbetet och förebyggandet mot mäns våld mot kvinnor i nära
relation kommer här att få en kort presentation för att öka förståelsen för vad det innebär att
inneha viss position i frågan. Genom det här kapitlet kommer också en ökad förståelse ges till
varför jag valt att använda mig av just de intervjusubjekt som jag gjort och vad deras arbete
innebär för kampen mot mäns våld mot kvinnor.
Jag har även valt att ta med Malmö stads handlingsprogram som är framtaget för att
minska våldet som sker i nära relation samt en beskrivning av Koncept Karin som är ett
samarbete mellan specialiserad polis, socialtjänst och åklagare i Malmö. Då dessa båda är en
viktig del i kampen mot våld i nära relation. Anledningen till att det är just Malmös åtgärder
mot våld i nära relation som jag nämner i det här kapitlet är för att det dels är den största
staden i regionen och dels för att det är just Malmös kvinnofridssamordnare som jag intervjuat
till mitt material.
5.1 En kvinnofridssamordnares uppdrag
I ett flertal kommuner landet runt finns det en kvinnofridssamordnare som arbetar med att
samordna ett arbete mot mäns våld mot kvinnor och våld i nära relation och i grova drag ser
kvinnofridssamordnarens uppdrag i stort sett likadant ut oavsett vilken kommun denne är
verksam i.
Att arbeta som kvinnofridssamordnare i Malmö stad har inneburit att utreda vilka behov
som funnits i staden när det kommit till problematiken kring våld i nära relation, att se var
resurserna behöver sättas in, vad som behövs göra och vilka problem som finns. Att föra
utredningar kring hur många utsatta det kan röra sig om och vilken sorts hjälp de kan tänkas
behöva, både de som utsatts, de som utsätter och barnen som i många fall bevittnat våld på ett
eller annat sätt. I det stora hela handlar det om en hel del utredningsarbete och att hålla ihop
samverkan mellan olika myndigheter så som Koncept Karin är upplagt som beskrivs kort
nedanför (Margot Olsson 2014-12-01).
Olssons uppgift som kvinnofridssamordnare, förutom att utreda, är att arrangera
utbildningar och undersökningar kring hur samarbetena fungerar, både mellan socialtjänst och
kvinnojour men också mellan till exempel polis och socialtjänst. En tät kontakt med stadens
kvinnojourer förekommer också då hon hjälper jourerna med diverse saker som till exempel
planera budget, ansöka om projektpengar och se till att samarbetet fungerar mellan
stadsdelarna och jourerna. Det Margot beskriver sig själv som är lite som en ”spindel i nätet”
28
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
som ska hålla samman alla dessa myndigheter och organisationer för att samarbetet mellan
dem ska fungera så bra som möjligt (Margot Olsson 2014-12-01).
5.2 Kvinnofridsprogrammet i Malmö stad
Malmö har ett handlingsprogram som också är kallat kvinnofridsprogrammet, som är
upprättat då man anser att våld mot kvinnor inte enbart är ett privat problem, utan ett problem
som berör hela samhället. Handlingsprogrammet upprättades första gången 1999 och utgår
ifrån att alla som berörs av våldet kan komma att behöva hjälp, både de som utsatts för våldet,
de som utsätter och de som bevittnar våldet, vilket i stor utsträckning är barnen (Malmö stad).
Personer som kommit i kontakt med våld i nära relation på ett eller annat sätt har alla rätt
till hjälp och stöd oavsett kön, klass, sexuell läggning med mera. Samtliga insatser bekostas
av Malmö stad och är ingenting som de berörda parterna behöver lägga ut några pengar för..
Åtgärder som genomförts med hjälp av handlingsprogrammet är:
-
Inrättandet av Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn
-
Inrättandet av Kriscentrum för män
-
Inrättandet av Kriscentrum för barn och ungdomar
-
Inrättandet av ett skyddat boende för flickor/unga kvinnor som utsätts för
hedersvåld
-
Informationsinsatser
-
Yrkesgemensamma handböcker
-
Samverkan
-
Utbildningsinsatser
-
Metodutveckling
(Kvinnofridsprogrammet 2007:3)
Det övergripande målet med handlingsplanen är våldet mot kvinnor och barn ska synliggöras
och därefter förebyggas samtidigt som planen ska verka för jämställdhet, som är en viktig del
i arbetet med att skapa kvinnofrid (Kvinnofridsprogrammet 2007:5).
5.3 Koncept Karin
Koncept Karin är en samverkans modell som är framtagen i Malmö stad för personer som
utsatts för våld i nära relation. 2008 tillkom modellen i projektform då rikspolisstyrelsen fått i
29
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
uppdrag att utveckla och bygga upp en organisation för att särskilt utreda våld mot kvinnor
och män. 2010 övergick Koncept Karin i en permanent verksamhet som målgruppsanpassats
efter sitt syfte, att hjälpa de som utsatts för någon form av våld i nära relation (BRÅ
2013:8:39).
Trots att verksamheten vänder sig till både kvinnor och män som utsatts för våld är det
nästan uteslutande kvinnor som programmet arbetar med i praktiken. I verksamheten finns
även en särskild avdelning som arbetar med de barn och ungdomar som bevittnat eller utsatts
för våld. Vidare finns även hjälp att få för de, i huvudsak män, som blivit polisanmälda för
våldshandlingar (BRÅ 2013:8:39).
Konceptet är till för de kvinnor, och i vissa fall män, som valt att anmäla sin förövare och
ursprungligen kom idén till konceptet från Malmö stads kvinnofridsprogram som nämnts ovan
med anledning av att de som utsatts för brott inte skulle behöva slussas mellan olika instanser
för att få hjälp. Erfarenheten pekade nämligen på att de personer som utsatts för någon form
av våld hade kontakt med flera olika myndigheter så som polis, socialtjänst, kriminalvård och
psykiatri. För att kunna erbjuda och ge ett tillräckligt bra och stabilt stöd från dessa
myndigheter krävs ett brett samarbete och därför valde man att uppföra Koncept Karin som en
del i denna process (BRÅ 2013:8:39).
Det finns två socialsekreterare som arbetar på konceptet och som till för att stödja
kvinnorna/männen som utsatts för brott genom stöd, rådgivning och praktisk hjälp före, under
och efter brottsprocessen. Även åtta åklagare i Malmö är knutna till konceptet och som alla
har breda specialist kunskaper inom ämnesområdet. Till den här gruppen tillhör även den
specialiserade polisen som tar emot alla inkommande anmälningar vad gäller våld i nära
relationer i staden. Under hösten 2012 arbetade här 21 poliser, fem manliga och sexton
kvinnor som hade i uppdrag att arbeta med ärenden som rörde vuxna som utsatts för våld i
nära relation. Ytterligare 14 poliser arbetar med barnutredningar, fyra som arbetar med
spaningsuppdrag, två administrativt anställda och ytterligare två timanställda personer som
arbetade med i första hand bandutskrifter (BRÅ 2013:8:39).
5.4 Kvinnojourers arbete
Kvinnojourers arbete skiljer sig åt från jour till jour beroende på vad det finns för resurser och
vilket arbetssätt som används. Men i grova drag ser det ut på ungefär samma sätt då det de har
gemensamt är att skydda och värna våldsutsatta kvinnor och ibland även våldsutsatta män.
30
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
De allra flesta kvinnojourer tar endast emot kvinnor som utsatts för våld av en man eller
av en annan kvinna beroende på vilken typ av relation kvinnan lever i. En del kvinnojourer tar
även emot män som utsatts för våld i en nära relation som kan bero på hedersproblematik eller
att personen ifråga befinner sig i en våldsam relation. Men det är långt ifrån alla kvinnojourer
som tar emot män och det är inget som den här uppsatsen kommer att gå djupare in i då det är
en annan typ av problematik och är inte av relevans för just den här uppsatsens ämne.
De flesta kvinnojourer är ideellt styrda och ansöker varje år om anslag från staten för att
kunna bedriva sin verksamhet. Kriscentrum däremot som finns runt om i Sveriges städer är
kommunaltstyrda. Dessa jourer har jag inte haft någon kontakt med och kan därför inte uttala
mig om huruvida deras arbetssätt skiljer sig från de ideellt styrda eller inte.
Genom att vända sig till en kvinnojour kan den som utsatts för våld få råd och
information kring vart personen ifråga kan vända sig för att få mer hjälp till exempel om
behov av att få träffa en advokat finns eller någon på familjerätten. På de kvinnojourer som
jag själv har varit i kontakt med hjälper man gärna kvinnan att ringa samtal som behövs
ringas, speciellt vid sådana tillfällen där kvinnan ringer och berättar att hon utsatts för våld.
Här vill man, som ”Frida” uttryckte sig under intervjun, ”helt enkelt inte lägga ytterligare
ansvar på kvinnan som då redan tagit det första steget och kontaktat kvinnojouren för att få
hjälp” (”Frida” 2014-12-17).
Genom mina intervjusubjekt har jag fått reda på att de kvinnojourer som de arbetar på
som är ideellt uppbyggda endast kan erbjuda kvinnor skyddat boende som går via
socialtjänsten, då det är socialtjänsten som betalar för kvinnans uppehälle. Med det är det inte
sagt att det endast är socialtjänsten som placerar kvinnor på kvinnojourer utan det finns
tillfällen då kvinnan själv kontaktar en kvinnojour som i sin tur tar kontakt med socialtjänsten
så att kvinnan kan få den hjälp hon och hennes eventuella barn behöver.
Vidare erbjuder kvinnojourer stödsamtal till våldsutsatta kvinnor och barn, både de som
nyttjar jourernas skyddade boende och de som bara behöver ha någon att prata med om sin
situation. Vissa följer också med kvinnan vid samtal med socialtjänsten, polisen, advokaten
med mera och en del ställer även upp som vittne vid en eventuell rättegång. Det är dock något
som ser väldigt olika ut på olika jourer, en del har valt att inte medverka alls vid samtal med
bland annat polisen för att de sedan inte ska kunna bli kallade som vittne, medan andra följer
med både samtal med myndigheterna och ställer upp som vittne vid rättegångar. Det där är
helt enkelt ett beslut som tas av varje enskild kvinnojour hur man vill göra i den frågan.
Men kvinnojourernas primära mål är här att hjälpa och stötta kvinnor som beslutat sig för
att lämna sin våldspräglade relation. Olika kvinnor är i behov av olika åtgärder, men det
31
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
kvinnojourer överlag kan erbjuda är att hjälpa kvinnan komma upp på fötter igen. Det kan
handla dels om kontakten med polis och andra myndigheter så som familjerätten, men även
arbetsförmedlingen eller hjälp att finna en ny bostad. Allt beror helt enkelt på vilka behov den
specifika kvinnan och hennes eventuella barn har.
32
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
6. Analys
Min analys kommer jag dela in i två delar, där det första underkapitlet kommer diskutera de
nationella lagarna i relation till de internationella traktaten som Sverige förbundit sig med.
Medan det andra underkapitlet kommer fokusera på intervjusubjektens utsaga om
problematiken som de hävdar att Sverige står inför. Uppdelningen sker för att hålla isär de
båda materialen och skapa struktur i analysen.
6.1 Lagarna
Den kvinnofridslagstiftning som tillkom 1998, efter den då sittande regeringens beslut om att
utöka skyddet för kvinnor som far illa av våld i nära relation, bör vara i enlighet med de
konventioner och traktat som Sverige förbundit sig med. Lagen har genom åren uppdaterats
och den senaste ändringen gjordes den 1 juli 2013 då, som jag nämnt ovan, överträdelse av
kontaktförbud och skadegörelsebrott tillades. Med andra ord så borde kvinnofridslagen med
stöd av socialtjänstlagen 5 kapitel 11§ vara uppbyggd för att tillgodose de konventioner och
traktat som Sverige förbundit sig med som rör ämnets fråga. Det med undantag från
Istanbulkonventionen som trädde i kraft först 2014, det vill säga ett år efter den senaste
nationella lagändringen.
6.1.1 FN, EU och Sverige
Genom årens gång har de internationella lagarna och traktaten utvecklats och blivit fler; det
har gått från att vara övergripande till att specificera sig mer på de grupper i samhället som
anses vara mer utsatta än andra.
Den första specifika konventionen för kvinnors rättigheter kom 1979 och tillkom för att
avskaffa all form av diskriminering mot kvinnor, den så kallade Kvinnokonventionen. Det
som kvinnokonventionen dock inte innefattar är mäns våld mot kvinnor och att detta är ett
könsdiskriminerande problem som drabbar kvinnor över hela världen. Det skulle dröja hela
tretton år innan den generella rekommendationen av slag nummer 19 dök upp på den
internationella dagordningen. I rekommendationen förmedlade man att de stater som
ratificerat kvinnokonventionen skulle bekämpa all form av könsrelaterat våld. Staterna
uppmuntrades också att bygga fungerande skyddsnät för kvinnors som utsatts, så som lagar
och förordningar. Utöver det uppmuntrade man även stater att stödja föreningar som arbetar
med att skydda, stödja och hjälpa kvinnor som utsatts för könsrelaterat våld, alternativt
upprätta egna instanser som gör detta. Övriga åtgärder som man ansåg att staten skulle
33
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
tillhandahålla med var särskilt utbildad hälsopersonal, rådgivning riktat till kvinnan samt
rehabiliterings möjligheter. Att föra statistik kring våldet som sker inom varje stats gränser
och genomföra utbildningar för att motverka våldet är också något som rekommendation
nummer 19 föreslår.
Mellan de här tretton åren har det skett en diskurs förändring när det kommer till synen på
det könsbaserade våldet. Det gick från att inte uppmärksamma våldet alls till att erkänna det
som ett utbrett problem som präglar kvinnors liv och påverkar deras mänskliga rättigheter. De
närmaste åren kom ytterligare diskursiva förändringar att prägla utfallet av en ny deklaration
och ett nytt fördrag, i ytterligare steg för att bekämpa mäns våld mot kvinnor.
För året därpå, 1993, kom deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor som bland
annat innefattar skydd mot att utsättas för fysiskt- psykiskt- och sexuellt våld av en närstående
man. I deklarationen propagerar man för att mäns våld mot kvinnor är av historisk börd och
bör ses som ett strukturellt samhällsproblem som av staten ska bekämpas genom lagstiftning.
Det som senare Pekingfördraget (1995) beskriver är i stort sett likt det som redan sagts
tidigare i FNs internationella instrument, fast med innehåll av en mer specifik art. Till
exempel skrivs det:
-
Lagstifta för att stoppa kvinnovåldet och genomdriva att lagarna efterlevs.
-
Arbeta aktivt för att ratificera och tillämpa alla internationella avtal om kvinnovåld,
inklusive FN-konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.
-
Stifta nya lagar och se till att de som finns efterlevs(…)
-
Verka för att polisen skyddar kvinnor, att inrätta kvinnojourer och tillhandahålla
rättshjälp och andra möjligheter för flickor och kvinnor i fara och erbjuda
förebyggande rådgivning och rehabilitering för dem som begår våld mot kvinnor
(Johansson 1997:9).
Under början på 90-talet kan vi tydligt se att ett ytterligare steg för ett jämställt samhälle togs,
då FN gick från rekommendationer till faktiska åtgärder, vilket syns i Pekingfördraget.
Genom de förändringar som skett inom FNs internationella instrument, angående kvinnors
rättigheter, kan det ses tecken på att en maktförskjutning har börjat ta form. Tidigare har
maktförhållandet mellan kvinnor och män varit starkare då man inte erkände våldet som en
strukturell problematik. Vilket i sin tur skapade negativa ideologiska effekter genom att
kvinnan underkastas mannen som en social effekt av ojämlikheten (Jørgensen 1999:69).
Om vi redan här även belyser det svenska nationella skyddsnätet för kvinnor som utsatts
för våld av graden kvinnofridskränkning eller grov kvinnofridskränkning, kan vi se att även
det genomgår en diskursiv förändring i synen på det könsbaserade våldet. Vilket jag kommer
34
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
att diskutera vidare längre ner. Det som däremot redan här kan ses är att Sverige, med sina
lagar om grov kvinnofridskränkning och kvinnofridskränkning uppfyller de krav som FNs
internationella instrument satt upp.
Enligt den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna,
liksom FNs allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter, propageras det för bland annat
rätt till frid och säkerhet. En högst relevant artikel när det kommer till att inte behöva utsättas
för våld, i synnerligt inte i sitt eget hem. Rekommendation Rec 5 of the Committee of
Ministers to memberstates on the protection of women against violence från 2002, är en
rekommendation från EU till dess medlemsländer. Här, liksom i FNs rekommendation
nummer 19, förespråkar man en skärpt lagstiftning, genomföra utbildning och informera
samhället om problematiken. Även denna rekommendation efterlevs av Sverige i stor
utsträckning, vilket jag kommer att återkomma till under intervjudelen.
Den mer specifika konventionen som finns i EU om förebyggande av mäns våld mot
kvinnor är Istanbulkonventionen som ratificerades sommaren 2014. Konventionen slår fast att
mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt problem av historisk börd som lett till den
hierarkiska ordningen som finns mellan könen och som gynnar männen. Genom att förebygga
denna typ av våld är av avgörande betydelse för att uppnå jämställdhet mellan könen. Den då
sittande borgerliga regeringen beslutade den 20e februari 2014 att en nationell handlingsplan
och strategi skola tas fram för att nå målet att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Uppdraget
har tilldelats utvecklingssamordnaren Juno Blom som i vanliga fall arbetar med
hedersrelaterat våld på länsstyrelsen i Östergötland. Uppdraget som Blom fått omfattar våld
som drabbar kvinnor i en nära relation, av en bekant eller för kvinnan helt okänd gärningsman
(regeringen). Detta tolkas av mig, görs i ett led för att uppfylla Istanbulkonventionens krav
om att länderna ska fördöma allt våld mot kvinnor. Men vi tar det hela från början.
I juni 1995, samma år som Pekingfördraget uppkom, presenterade nämligen statens
offentliga utredningar en utredning på begäran av den då sittande regeringen, gällande ett
uppförande av ny lagstiftning. Lagstiftningen ämnade skydda kvinnor från våld i nära
relation, men man var också redan här enig om att en lagstiftning på egen hand inte skulle
kunna lösa alla problem kring den här typen av problematik (SOU 1995:60). Man tog då även
vara på rekommendationerna som rekommendation nummer 19 förespråkar nämligen att;
stödja kvinnojourer runt om i landet som ideellt arbetar med att stödja, skydda och hjälpa
utsatta kvinnor. Här har Sverige dessutom uppfört kommunalt styrda kvinnojourer som går
under namnet kriscentrum, som finns runt om i landets städer.
35
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
Socialtjänstlagen 5 kapitel 11§ kan ses som ytterligare ett redskap i Sveriges kamp att
bekämpa mäns våld mot kvinnor och används för att stödja de kvinnor som blivit utsatta för
våld i nära relation. Socialtjänsten står under statens befogande och har skyldighet att bland
annat främja den sociala tryggheten och att särskilt beakta de behov till stöd och hjälp som
kvinnor som utsatts för brott har. Så även här har Sverige tagit sina internationella åtagande i
beaktande. Precis som Lena Gemzöe (2013) menar jag att det är anmärkningsvärt att mäns
våld mot kvinnor görs och förmedlas ut som en kvinnofråga. Det är till exempel mer vanligt
att det är kvinnor och inte män som arbetar på kvinnojourer, vår jämställdhetsminister Åsa
Regnér är en kvinna och Juno Blom, utredare för regeringens utredning gällande mäns våld
mot kvinnor, även hon en kvinna. Det här får mig att fundera kring rent hypotetiskt hur staten
ska kunna bekämpa mäns våld mot kvinnor, när inte männen får vara med i kampen?
Det här påvisar hur den svenska diskursen kring problematiken inte stämmer överens. Ena
sidan stiftar man lagar för att bekämpa våldet, medan man på andra sidan helt utesluter
mannen från problemet. Hela skulden läggs på kvinnans axlar, det blir hennes skyldighet att
reda ut problemet och se till att få det löst. Precis som Yvonne Hirdman nämner i sin artikel
om genusordningen, så kan detta beteende ses som en del av det så kallade genuskontraktet
och den sociala integrationen där man delar in manliga och kvinnliga sysslor, vilket i sin tur
förstärker ojämlikheterna mellan könen (Hirdman 1999).
Genom att vidare studera lagarnas formulering kan det konstateras att de är fullgoda i
dess syfte att skydda kvinnor från våld i nära relation i enlighet med de internationella
åtaganden Sverige gjort. Staten har även uppfyllt de krav som ställts om tillgängligheten till
kvinnojourer och dess stöd för våldsutsatta kvinnor. Frågan är hur det ser ut i praktiken kring
de båda lagarna, och i synnerhet den lagstiftning som återfinns i brottsbalken 4 kapitel och 4a
kapitel. För enligt FNs rekommendation nummer 19, skall även statistik föras kring
problematiken om det könsbaserade våldet. Detta gör Sverige och vi ska därför ta oss en
närmare titt på vad den statistiken säger.
6.1.2 Statistik kring mäns våld mot kvinnor i Sverige
Under år 2013 anmäldes 27 100 fall av misshandel mot kvinnor över 18 år, 30 % av dessa
hade skett inom hemmets fyra väggar. Den vanligaste gärningsmannen är en bekant till
kvinnan, vilket uppkommer i hela 41 % av de anmälda fallen. Av dessa 27 100 anmälningar
av misshandel har det vid mer än en tredje del av fallen skett av en för kvinnan närstående
person, det vill säga hela 37 % av de anmälda fallen. Siffran för att män skola ha utsatts för
misshandel av en närstående inom hemmets vägar är relativt låg, medan misshandel av en
36
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
okänd gärningsman är desto mer vanligt. Det som kan urskiljas ur statistiken är främst att
kvinnor löper större risk att utsättas för misshandel inom den privata sfären och hemmets fyra
väggar av en närstående eller bekant gärningsman än vad män gör (BRÅ 2).
Andelen anmälda fall som rör misshandel av kvinnor som utförts av en närstående eller
bekant har sedan 2010 ökat i Sverige. År 2010 visade statistiken att det var hela 85 % av de
fall där kvinnor utsatts för misshandel som gärningsmannen var en man. 20 % av de totala
anmälningarna som inkom år 2010, ledde till att en misstänkt kunde knytas till brottet (BRÅ
2).
Under 2012 gjorde brottsförebyggande rådet en kartläggning kring hur många som utsatts
för någon form av brott av sin nuvarande eller tidigare partner. En av de frågor som ställdes
till dessa personer var huruvida de hade varit i kontakt med polisen eller inte. 7,9 % av de
tillfrågade svarade att de varit i kontakt med polisen. Till dessa personer ställdes följdfrågan:
gjorde du en polisanmälan? Endast 56 % av de 7,9 % som svarade ja på första frågan svarade
att de gjort en polisanmälan, vilket betyder att i totalen var det endast 3,9 % som gjorde en
anmälan till polisen. Utav de kvinnor som brottsförebyggande rådet var i kontakt med var det
4,9 % av kvinnorna som gjorde en anmälan, medan siffran för männen låg på 2,9 % år 2012
(BRÅ 2014:78f).
Statistiken vittnar om att det är få människor i Sverige som anmäler våld i nära relation,
vilket skulle kunna förklaras genom bland annat Hirdmans förklaring till begreppet
genussystemet. Begreppet vilar på principer; dikotomi och hierarki. Under begreppet hierarki
är det den manliga normen legitimeras och tillskriver mannen ”manliga” egenskaper, som
Gemzöe talar om när hon förklarar begreppet kön som en social konstruktion, så som subjekt,
intellekt och förnuft. Medan kvinnan tillskrivs mannens motpol så som, objekt, kropp och
känsla. Genom den hierarkiska ordningens tillskrivna egenskaper placeras kvinnan i en
underordnad position och gör det därmed svårare för kvinnan att anmäla ett brott som utförts
av en närstående (Hirdman 1988 och Gemzöe 2013).
Trots att uppsatsens handlar om kvinnors rättigheter vill jag bara kommentera den siffra
som visade att det endast är 2,9 % av männen som Brå kom i kontakt med under sin utredning
från 2012 som anmälde brott i nära relation. Siffran visar på att även män utsätts för våld i
nära relation, men den säger inte av vem. Enligt R.W Connells teoretiska utgångspunkt om
maskulinitet, kan siffran förklaras genom att det finns olika former av maskulinitet. För precis
som genussystemet påvisar görs skillnad på män och kvinnor, men också skillnad på män och
män. Vilka männen bakom siffran är, är inte av relevans, det jag dock vill slå ett extra slag för
37
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
här är att alla män inte innehar samma hierarkiska status, utan liksom kvinnor, finns det de
män som är underordnade i den sociala konstruktionen (Connell (1999).
6.2 Intervjuerna
Innan jag presenterar analysen som gjorts kring det intervjumaterial som insamlats kommer
en kort beskrivning göras om hur de re intervjuerna gått till.
Som tidigare nämnts har tre intervjuer genomförts till den här delen av uppsatsens
material. Två av dessa har genomförts med ett personligt möte, där varje intervju tagit cirka
en timma. Denna typ av intervjuform har genomförts med Margot Olsson,
kvinnofridssamordnare på Malmö stad och ”Frida”, arbetande på kvinnojour i Skåne län.
Transkription av dessa intervjuer har sedan skett ordagrant från inspelning till text för att
kunna användas som en del av materialet.
De tredje intervjun som genomfördes med ”Tommy” som arbetar på kvinnojour i Skåne
län, skedde via mailkonversation, där han fick frågorna skickade till sig via mail. Vidare har
kompletarenade frågor skickats om information uteblivit eller om det har varit något som
ansetts behövt utvecklas mer. Båda intervjuformerna har resulterat i intervjusubjektens egna
ord och berättelser kring deras yrkesverksamma erfarenheter kring problematiken kring mäns
våld mot kvinnor och våld i nära relation i Sverige.
6.2.1 På uppdrag av regeringen
Den person som arbetar närmast lagfrågan utav mina tre intervjusubjekt är Margot Olsson,
Malmö stads kvinnofridssamordnare. Som jag tidigare nämnt arbetar hon främst med att se till
att de olika avdelningarna samverkar med varandra, så som socialtjänst och kvinnojour, för att
erbjuda en så bra hjälp till kvinnorna som möjligt.
Malmö stad har idag en bred verksamhet kring kvinnofridsfrågan. På uppdrag av
regeringen, som kom till kommunen 1997/1998, har man tagit fram en handlingsplan för att
motverka mäns våld mot kvinnor. Handlingsplanen, som jag nämnt tidigare i uppsatsen, är till
för att skapa en strategi kring hur man ska motverka våldet, där lagen mot
kvinnofridskränkning och socialtjänstlagen 5 kapitel 11§, låg som grund. Handlingsplanen har
under årens lopp utvecklats för att täcka de behov som finns och i den senaste planen betonar
man att man bör arbeta mer med förebyggande insatser i form av utbildningar till bland annat
föreningar, både de som jobbar med frågan, men även till exempel idrottsföreningar. Det
38
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
gäller här att få ut informationen kring det strukturella problem som föreligger vårt samhälle
menar Olsson (Margot Olsson 2014-12-01).
Malmö stad har skapat ett flertal insatser för att motverka våld i nära relation, samt att
göra situationen lättare för de som utsatts för våldet genom ovanstående reformer. Både det
faktum att Malmö stad, på begäran av den svenska staten, har en kvinnofridssamordnare, en
handlingsplan och ett nätverk som är till för att stötta de inblandade i det våld som sker i nära
relation, uppfyller de krav som de internationella konventionerna och traktaten stället på de
länder som ratificerat dessa. Sverige gör vad de förväntas göra för att motverka mäns våld
mot kvinnor; både vad gäller uppförande av statistik, motverkans arbete, lagstiftning och stöd
till de inblandade. Men den fråga som fortfarande återstår är; hur fungerar lagstiftningarna
kvinnofridskränkning, grovkvinnofridskränkning och socialtjänstlagen 5 kapitel 11§? Detta
diskuteras nedan med hjälp av mina informanters svar.
6.2.2 Socialtjänstlagen 5 kapitel 11§
För de som utsatts för våld i nära relation och som söker skydd hos socialtjänsten, faller under
5 kapitel 11§ i socialtjänstlagen, där man innehar rätten att få stöd och hjälp oavsett om en
väljer att göra en anmälan eller inte. Många av dessa kvinnor är rädda för att gå hem och vill
ha hjälp att förändra sin situation som är präglad av våld i hemmet. Det socialtjänsten i första
hand gör är att starta en utredning för att se vilka behov kvinnan har och om kvinnan hävdar
att hon inte kan återgå till hemmet ordnas ett boende på en kvinnojour Vilken kvinnojour det
kan komma tänkas bli är beroende på vilken hot bild som finns mot kvinnan. Vid stark hot
bild erbjuds kvinnan boende i annan kommun, för att minimera riskerna att mannen kan hitta
henne. Dock kan en kvinna inte tvingas att genomgå en förflyttning till en annan kommun och
hennes beslut måste här alltid respekteras. Kvinnan placeras då i kommunens kvinnojourer
eller närliggande kranskommuner, beroende på vart det finns ledigt boende.
Det övergripande svaret som framkommit under alla mina tre intervjuer är att samarbetet
mellan kvinnojourer och socialtjänsten överlag fungerar bra. Man har heller inga större
anmärkningar på 5 kapitel 11§ i socialtjänstlagen, utan tycker att den är både övergripande
och fullgod i sitt utförande. Men det som alla tre intervjusubjekten ändå påpekar är att detta är
helt beroende av hur lagen implementeras av varje socialsekreterare. I det stora hela fungerar
det bra, men det finns brister inom socialtjänsten och vid de tillfällena finns risken att kvinnan
hamnar i kläm. Det handlar främst om att utredningarna kring ärenden tar för lång tid, vilket
skylls på att arbetsbelastningen är för hög, men även kunskap och engagemang hos
39
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
socialsekreteraren spelar en stor roll för hur arbetet framskrider (”Frida” 2014-12-17 och
”Tommy” 2014-12-18).
Det Margot Olsson själv är kritisk mot är den dåliga dokumentationen, som förs kring
kvinnornas skador, inom socialtjänsten. Även om den enskilda socialsekreteraren ska se till
att kvinnan kommer till en doktor bör en egen dokumentation av de skador hon uppvisar
genomföras, för att polisen vid medgivande av kvinnan, eventuellt senare ska kunna ta del av
det materialet. Hon menar att det finns handböcker och riktlinjer för socialsekreterare att
förhålla sig till när det gäller dokumentation men att detta också kan bero på den mänskliga
faktorn då det finns en uppsjö av riktlinjer och handböcker som man i stunden kanske inte har
tillgång till och därmed kan fallet kring kvinnan hamna i kläm (Margot Olsson 2014-12-01).
För att göra en summering av de tre intervjuerna som genomförts så är de alla tre, Margot
Olsson, ”Frida” och ”Tommy”, överens om att själva lagstiftningen inom socialtjänsten som
är till för att stödja och hjälpa våldsutsatta kvinnor är tillräcklig. Undantaget är dock att den
lämnar ett för stort tolkningsutrymme, men att implementeringen av den ser olika ut, beroende
på vilken socialsekreterare det är som har hand om ärendet. I vissa fall fungerar det inte alls,
men generellt och överlag anser de att det fungerar och även att samarbetet mellan socialtjänst
och kvinnojour fungerar bra.
Den här, vad jag kallar, ”stödlagstiftningen” till kvinnofridslagen, får av mina
intervjusubjekt, som alla tre arbetar nära socialtjänsten och har god insyn i socialtjänstlagen
och tillochmed arbetar utefter den, godkänt med reservationer. Den fungerar överlag i det
praktiska arbetet kring våldsproblematiken i nära relation och är därmed också fullgod i
relation till de åtagande den svenska staten gjort till både FN:s och EU:s konventioner och
traktat. Däremot kan det brista i utförandet beroende på vem det är som tolkar lagen och som
”Frida” påpekar är det viktigt att de erbjuder kvinnan sitt stöd att följa med vid möten med till
exempel socialtjänsten för att se att allt går rätt och riktigt till (”Frida” 2014-12-17).
6.2.3 Kvinnofridskränkning och grov kvinnofridskränkning
Som statistiken från 2013 visar, inkom det ungefär 27 100 anmälningar om misshandel mot
kvinnor över 18 år. 37 % av dessa beräknades ha skett inom hemmets fyra väggar av en
närstående man till kvinnan som utsatts (BRÅ 2). Vidare i den statistik från 2012 som
brottsförebyggande rådet genomförde visade att endast 4,9 % av de kvinnor som utsatts för
våld i nära relation gjorde en polisanmälan. Vad det berodde på uppgavs i första hand att man
var rädd för att inte bli trodd på(BRÅ 2014:78ff).
40
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
Enligt FN:s rekommendation nummer 19 uppmanas staterna att; bygga ett fungerande
skyddsnät för kvinnor i form av lagar och förordningar, och enligt deklarationen om
avskaffande av våld mot kvinnor står det att; medlemsstaterna även ska se till att det finns
fungerande rättsliga mekanismer för att de drabbade ska kunna få en rättvis och fullgod
gottgörelse för det våld de utsatts för. Liksom Pekingfördraget som framhäver att
medlemsstaterna ska; lagstifta för att stoppa kvinnovåldet och genomdriva att lagarna
efterlevs. Även kring frågan om hur intervjusubjekten tycker att kvinnofridslagen fungerar är
de på det stora hela överens: lagen är i sin skrivna form utformad på ett sätt som göra den
fullgod, men den brister när det kommer till implementeringen.
Det finns enligt ”Tommy” stora brister i hanterandet kring anmälningar som görs kring
kvinnofridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Vilket han får stöd i av Olsson som
också menar att polisens hanterande av anmälningarna brister och då främst i
dokumentationen av kvinnans skador och utsaga (”Tommy” 2014-12-18 och Margot Olsson
2014-12-01).
”Tommy” menar även att det är svårt att se exakt vart i rättsledet det fallerar då det kan
variera från fall till fall. Han har varit med om fall där det brister redan i polisens
förundersökning vilket i sin tur leder till att åtal inte kan väckas då grundarbetet inte är
tillräckligt bra utfört och att bevisningen därmed fallerar. Men lika ofta som det har hänt,
händer det att det brister hos åklagaren som av okänd anledning inte väcker åtel mot mannen
trots att polisen genomfört en grundlig och tillräcklig förundersökning. För mycket ansvar har
kommit att läggas på den enskilda individen, då bevisföringen måste vara hög och då stora
delar av de våld som utförts skett inom hemmets fyra väggar finns få eller inga vittnen alls,
vilket i många fall leder till bristande bevisning och räcker inte till en fällande dom
(”Tommy” 2014-12-18). Det som då krävs är att individen dokumenterar sina skador, men
som Margot Olsson säger, det är inte alla som gör en polisanmälan i det skedet som skadorna
uppkommer, utan först långt senare (Margot Olsson 2014-12-01).
”Frida” betonar extra de facto att det föreligger så mycket skam bakom våldet som sker i
en nära relation att kvinnorna i många fall inte vågar berätta det för någon och därmed heller
inte vågar göra en polisanmälan. Ett av de stora problemen, menar ”Frida”, ligger i den långa
väntetiden från anmälan till rättegång:
I vissa fall när kvinnan gör en polisanmälan och mannen faktiskt blir häktad brukar det gå
undan då de har fjorton dagar på sig att utreda vad det är som har hänt och eventuellt
förlänga häktningstiden om de inte skulle vara färdiga. Men vid de tillfällen där polisen inte
41
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
finner någon anledning att häkta mannen kan det gå år innan det händer något och det som
händer med bevisningen i form av kvinnans eller eventuella vittnens utsaga sinar. Vittnesmål
är alltid en färskvara som efter så lång tid hotas och kan äventyra en hel rättegång, för det är
inte så att kvinnorna skriver ner exakta datum och klockslag på när han misshandlade henne
och då försvinner minnena sakta men säkert. I synnerhet sådana minnen som kräver exakt
bevisning för att det ska kunna leda till en fällande dom. Så tiden från att en polisanmälan
upprättas till en eventuell rättegång är alldeles för lång.
(”Frida” 2014-12-17)
Sen påpekar ”Frida” även att det krävs duktiga och specialutbildade poliser för att man ska
kunna få ut någonting av kvinnornas utsaga. Väldigt många av de som utsatts för misshandel
under en längre period blandar ihop våldshandlingarna och om då polisen ska kunna få ut
någonting av utsagan krävs en stor kompetens och skicklighet (”Frida” 2014-12-17).
”Frida” riktar också stark kritik mot domstolsväsendet och den sittande domarkåren som
visar en ovilja att lära sig mer om problematiken kring mäns våld mot kvinnor i en nära
relation. Hon ger exempel på att hon själv hade velat lära sig mer om till exempel
ekobrottslighet om hon skulle döma i ett sådant fall. Hon hade velat se en större vilja till att ta
in de facto att den här typen av komplicerad problematik som våld i nära relation faktiskt är,
togs mer på allvar. Det är inte så enkelt som att ställa frågan: Varför gick du inte till polisen
vid första slaget? Ställer man den frågan menar ”Frida” då har man inte förstått den
nedbrytningsprocess som ligger till grund för den fysiska misshandeln (”Frida” 2014-12-17).
42
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
7. Slutsats
Den svenska lagstiftningen som är till för att skydda kvinnor mot våld i nära relationer, den så
kallade kvinnofridskränkningslagen som också finns som grov kvinnofridskränkning, är en
lag som delvis är uppbyggd på de konventioner och traktat Sverige förbundit sig med.
Socialtjänstlagen 5 kapitel 11§ är till för att stödja denna lag genom att på ett tidigt skede
snappa upp de kvinnor som far illa av det könsbaserade våldet som sker inom hemmets fyra
väggar. Det som denna uppsats ämnat ta reda på är huruvida dessa två lagar fungerar i det
praktiska arbetet och om de är fullgoda i relation till de internationella åtagande Sverige gjort,
samt om Sverige gör tillräckligt för att bekämpa mäns våld mot kvinnor.
Alla mina tre intervjusubjekt, oberoende av varandra, har svarat ganska entydigt på
frågorna: Hur anser du att kvinnofridskänkningslagen fungerar? Och: Hur anser du att
socialtjänstlagen 5 kapitel 11§ fungerar? Deras svar har generellt varit att det inte är något fel
på de båda lagarnas sammansättning men att det brister när det kommer till implementeringen
av dem. Här skulle man kunna dra slutsatsen att Sverige som stat efterlever det internationella
åtagande de tagit på sig eftersom att de trots allt har en fullgod lagstiftning och, vad jag kallar,
”stödlagstiftning” (=socialtjänstlagen). Men det både Margot, ”Frida” och ”Tommy” också
säger är att det finns stora brister i det svenska rättssystemet. Det handlar om, som jag nämnde
i min analys, att polisen i vissa fall inte sköter sitt arbete på ett korrekt sätt eller att domare
väljer att blunda för den bakomliggande problematiken till våld i nära relation. Båda dessa
kategorier av makthavare anses av intervjusubjekten brista och är i stort behov av utveckling
och utbildning inom ämnet, vilket är något som ligger på statens bord. Att ha ett fungerande
rättssystem är en del av FNs deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor (1993):
[…]Utöver detta ska medlemsstaterna även se till att det finns fungerande rättsliga
mekanismer[…] Med hjälp av intervjumaterialet drar jag slutsatsen att Sverige brister på den
punkten.
Det finns idag inte ett tillräckligt fungerande system för de kvinnor som anmäler sin man
för kvinnofridskränkning av något slag, vare sig det handlar om grov eller inte. Genom att
utredningar läggs ner, som ”Frida” själv varit med om, trots att det finns tillräcklig bevisning
är inte ett fungerande rättssystem, att den dessutom läggs ner av polisen, innan det ens når
åklagaren är bara djupt beklagligt, något som ”Frida” också vittnar om sker. Även slutdelen
av ovanstående citat är en brist som framförallt syns i den svenska domstolen: […]för att de
drabbade ska kunna få en rättvis och fullgod gottgörelse för det våld de utsatts för.[...].
Hur är det möjligt om det är så få procent av alla anmälningar som överhuvudtaget leder
43
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
till åtal? Vad det beror på menar ”Frida” är att det krävs en sådan stark bevisbörda, vilket hon
anser att det ska vara, men tillsammans med den starka bevisning som krävs och domarkårens
ovilja att lära sig om problematiken och nedbrytningsprocessen som sker i en sådan relation,
försvårar rättsprocessen ytterligare och det blir svårt för åklagaren att väcka åtal. Eftersom att
både polis och domstolsväsendet arbetar under statens befogenheter har den svenska staten
misslyckats med att tillgodose delar av de mänskliga rättigheter som berör kvinnor och
bekämpandet av det våld som kvinnor utsätts för.
Med utgångspunkt i intervjumaterialet förefaller det som att Sverige har lyckats med
mycket i sitt genomförande av att bekämpa mäns våld mot kvinnor utifrån de internationella
traktat de förbundit sig med. Utom: bygga fungerande skyddsnät och frågan om att utbilda
kring våldsproblematiken och de strukturella problem som ligger till grund för mäns våld mot
kvinnor. Här är Sverige ganska duktiga på att se till, precis som Margot nämnde ovan, att
utbildningen når fram till organisationer av alla dess slag. Men något som kan tyckas vara än
viktigare är att rättsväsendet också behöver kontinuerlig utbildning i ämnets problematik för
att kunna tillgodose kvinnors rätt till frihet och säkerhet, vilket idag inte finns.
Det som åstadkommit under uppsatsen gång är att frågeställningen är besvarad och att
Sverige har en fungerande lagstiftning. Det som brister är användandet av den och människors
oförmåga att se problematiken som är djupt rotad i den historiska hierarki som både R.W.
Connell och Yvonne Hirdman talar om när de talar om respektive ämnesområde; maskulinitet
och genusordning.
Mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt samhällsproblem, precis som EU:s
Istanbulkonvention belyser, som måste bekämpas för att nå jämställdhet mellan könen, vilket
är en av grunderna till problematiken kring mäns våld mot kvinnor överlag i ett globalt
sammanhang. I ett samhälle där man värderar den manliga normen högre än den kvinnliga
kan det vara svårt för många kvinnor att våga anmäla. Just på grund av den rådande
genusordningen och makt kulturen som finns mellan könen, som Hirdman skriver om, både i
sin artikel om Genusordningen, men även i sin bok Gösta och genusordningen, som trots det
stora spannet av tidsskillnad är lika aktuell då som nu.
Jag vill här extra betona att, precis som Connell skriver i sin bok Maskulinitet, så är det
långt ifrån alla män som slår och att det även inom maskuliniteterna, precis som mellan
könen, finns en hierarki och rangordning. Hegemonin är dessutom en föränderlig process och
är beroende av vilken kultur du befinner dig i. I den svenska kulturen ser den hegemoniska
mannen ut på ett specifikt sätt, medan den japanska ser ut på ett annat. Med det sagt är det inte
44
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
så att våld i nära relation endast förekommer inom en viss hegemoni eller kultur utan är ett
globalt problem som finns inom alla kulturer och alla samhällsklasser.
Så i det stora hela skulle jag vilja avsluta denna slutsats med att konstatera att diskursen
kring de nationella lagarna har genomgått en förändring genom årens lopp. Vi kan tydligt se
hur Sverige som stat sätter in fler insatser för att bekämpa mäns våld mot kvinnor under
perioden 1995- och fram till idag. Dock kvarstår problematiken kring Sveriges syn på mäns
våld mot kvinnor som en kvinnofråga, där man medvetet eller omedvetet satt kvinnor på de
poster som ska gå i täten för ett samhälle fritt från könsbaserat våld.
Även i statistiken som förs kring problemet vittnar om att det krackelerar någonstans i
ledet. Det min analys av intervjumaterialet visar på är att det fortfarande finns en stor skuld
och skam hos många av de kvinnor som utsatts för våld i nära relation att de inte vågar
anmäla, vilket enligt mig kan förklaras genom den rådande könsmaktsordningen och den
hierarki som finns i det svenska samhället. Men även att stora brister finns framförallt inom
polisens verksamhet och vidare in i den svenska domstolsförhandlingen, som dessutom få
anmälningar leder till.
45
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
8. Vidare forskning
En av alla de frågor som uppdagats för mig under den här tiden, som inte tillhört den här
uppsatsen ämne är frågan om vårdnadstvist. Under min intervju med kvinnojoursarbetaren
”Frida” kom vi in på frågan om vårdnadstvist. Hon berättade för mig att det som tog henne
mer illa vid än vad fallerande rättssystem när det kom till att ge kvinnan upprättelse var det
som kom efteråt, om paret hade gemensamma barn, nämligen vårdnadstvisten. Det är en av
många frågor som dykt upp under den här uppsatsens gång och som förtjänar att bli granskad
närmare på vid ett annat tillfälle.
Hon berättade nämligen för mig att det i den staden som hon är verksam i var det av
någon anledning väldigt svårt för kvinnan att få ensamvårdnad om sina barn, även när en
våldsproblematik förekommit och där mannen tidigare blivit dömd för kvinnofridskränkning
alternativt misshandel av kvinnan. Hon berättar om domares oförmåga att vilja se bakåt och
hon nämner ett exempel för mig: Jag har till och med varit med om att advokaten har sagt
att; nu måste vi faktiskt ta hänsyn till att det förekommit våld när paret bodde tillsammans.
Nu är nu sa hon (domaren) och det var då. Det är ju inte det i de här frågorna, detta följer
med. Barnen kommer alltid bära med sig detta, alltid om de inte får hjälp. – ”Frida” 2014-1217.
Med de här orden i bakhuvudet kan jag inte låta bli att fundera kring hur det ser ut runt
om i landet när det kommer till den här frågan. Är det så som ”Frida” säger att det kan vara?
Om så är läget så är det förödande för ett barns psykiska och fysiska välmående då fadern inte
har behövt slå barnet för att barnet ska ha råkat illa utav misshandeln. Att se eller höra sin
mamma bli misshandlad av sin pappa är en psykisk misshandel i sig och bör tas i stor beaktan
vid en rättegång kring kvinnofridsbrott och vid vårdnadstvist. Det här är ett problem som
skulle kunna diskuteras utifrån barnkonventionen som Sverige ratificerat och som nu den rödgröna sittande regeringen är i full färd att göra till svensk lag.
46
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
Referenser
Tryckta källor
Bryman, A (2011) Samhällsvetenskapliga metoder. Stockholm: Liber AB
Burman, M (2007) Straffrätt och mäns våld mot kvinnor – om straffrättens förmåga att
producera jämställdhet. Uppsala: Iustus Förlag AB
Connell, R.W (1995) Maskuliniteter. Göteborg: Daidalos
Eliasson, M (1997) Mäns våld mot kvinnor. Stockholm: Natur & Kultur
Gemzöe, L (2013) Feminism. Falun: Bilda förlag
Hirdman, Y (1988) Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning.
Kvinnovetenskaplig tidsskrift, 9(3), 49-63
Hirdman, Y (2007) Gösta och Genusordningen – feministiska betraktelser. Stockholm:
Ordfront
Häger, B (2007) Intervjuteknik. Stockholm: Liber AB
Jørgensen Winther, M (1999) Diskursanalys som teori och metod. Lund: Studentlitteratur
Kvale, S (2014) Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur
Lundgren, E, Heimer,G, Westerstrand J och Kalliokoski, A-M (2001) Slagen Dam: Mäns våld
mot kvinnor i jämställda Sverige – en omfångsundersökning. Umeå: Åströms tryckeri AB
May, T (2001) Samhällsvetenskaplig forskning. Lund: Studentlitteratur
Wallberg, A.M (2008) Socialtjänstens ansvar i Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar
(red.) Heimer, G och Sandberg, D. Lund: Studentlitteratur
47
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
Österberg, E och Cronberg, M (2005) Kvinnor och våld då och nu i Kvinnor och våld – en
mångtydig kulturhistoria (red.) Österberg, E och Cronberg, M. Lund: Nordic academic press
Digitala källor
Amnesty (2005) Mäns våld mot kvinnor i nära relationer. En sammanställning om
situationen i Sverige.
Amnesty 1. Besökt senast 2014-12-20
http://www.amnesty.se/nyheter/goda-nyheter/europa-istanbulkonventionen-trader-i-kraft/
Amnesty 2. Besökt senast 2015-01-15
http://www2.amnesty.se/ratt.nsf/%28vkap1%29/7CAAE3BCEDA39244C12571EA00208E79
?opendocument
BRÅ Rapport 2013:8. Utvärdering av Koncept Karin – En samverkansmodell i Malmö för
personer som utsatts för våld i nära relationer.
BRÅ 2. Besökt senast 2015-01-14
https://www.bra.se/bra/brott-och-statistik/kvinnomisshandel.html
FN = Förenta nationerna. Besökt senast 2014-12-13
http://www.fn.se/fn-info/om-fn/fns-historia/
Johnsson, G (1997) Handlingsplanen från FN:s fjärde kvinnokonferens i Peking 1995 -ett
sammandrag.
Karlström, I och Åkerstedt, L (2010) Våld i nära relationer – det kommunala ansvaret.
Kvinnofridsprogrammet 2007.03.08. Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor och
barn i Malmö.
Malmö stad. Besökt senast 2015-01-07
http://malmo.se/Kommun--politik/Sa-arbetar-vi-med.../Kvinnofridsprogrammet.html
48
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
NCK 1 = Nationellt centrum för kvinnofrid. Besökt senast 2014-12-09
http://www.nck.uu.se/Kunskapscentrum/Kunskapsbanken/amnen/Vald_i_nara_relationer/Gro
v_kvinnofridskrankning_amnesguide/
NCK 2 = Nationellt centrum för kvinnofrid. Besökt senast 2014-12-09
http://www.nck.uu.se/kunskapscentrum/kunskapsbanken/praktik+och+metod/rattsvasendets_a
nsvar/rattsprocessen_-_fran_atal_till_dom/K
NCK 3 = Nationell centrum för kvinnofrid. Besökt senast 2015-01-05
http://www.nck.uu.se/Kunskapscentrum/Kunskapsbanken/amnen/Vald_i_nara_relationer/Val
dets_uttryck_och_mekanismer_amnesguide/
Regeringen. Besökt 2015-01-10
http://www.regeringen.se/sb/d/18271/a/245271
Samverkan mot våld. Besökt senast 2015-01-05
http://www.valdmotnara.se/omvaldinararelation/valdetsolikauttryck/ekonomisktvald.4.4f12e2
b41399619c73c3cc.html
Wigenmark, A (2002) Våld mot kvinnor som brott mot mänskliga rättigheter i Mänskliga
rättigheter- kvinnors rättigheter: Om FNs Kvinnokonvention.
Internationella lagar
FN
Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna (1948)
Konventionen om medborgliga och politiska rättigheter (1966)
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (1966)
Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (1979)
Declaration on the elimination of violence against women (1993)
General Recommendation No. 19
Pekingfördraget
49
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
EU
Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande
friheterna (1950)
Europarådets ministerkommitté Rec (2002)
Istanbulkonventionen (2014)
Nationella lagar och utredningar
Brottsbalken 4
Brottsbalken 4a
Socialtjänstlagen 5 kapitel 11§
SOU 1995:60
Muntliga källor
Intervju 1, Margot Olsson 2014-12-01
Intervju 2, ”Frida” 2014-12-17
Intervju 3, ”Tommy” 2014-12-18
50
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
Bifogat material
Intervjufrågor till Margot Olsson:
Berätta lite om din profession och vad ditt arbete handlar om. (din yrkesamma bakgrund,
utbildning och erfarenheter. Vem är ditt professionella jag?)
-
Hur länge har du arbetat som kvinnofridssamordnare på Malmö stad?
-
Har du tidigare (professionella) erfarenheter av kvinnofrid? Om ja: Berätta mer.
Hur arbetar ni på kvinnofridsprogrammet?
-
Hur ser ert upplägg ut en typisk dag?
Vilket är ert huvudsakliga syfte? (Jag tänker då främst på vilket mål ni har med
verksamheten.)
Vad har du för syn på genus, maskulinitet och femininitet?
Hur ställer ni er till begreppet mäns våld mot kvinnor?
-
Kan ni i er verksamhet åstadkomma kvinnofrid?
Vad anser du om kvinnofridslagen?
Upplever du att våldsutsatta kvinnor normaliserar våldet?
-
Hur?
Anser du att samhället som stort normaliserar våld i nära relation?
Jag tänker då till exempel i termer som att kvinnor inte skulle anmäla vid första slaget för de
tror inte att det är tillräckligt eller att man ser våldet generellt som något man ska acceptera,
man ska inte ”pipa” så fort det blir lite svårt.
Vad anser du krävs från myndigheters och politikers sida för att synliggöra våldet mot
kvinnor?
-
Går det att förebygga våld mot kvinnor i nära relationer tror du?
-
Hur då?
51
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
Hur ställer du dig till påståendet att mäns våld mot kvinnor påverkas av den bristande
jämställdheten i Sverige?
Jag vill ju påstå att mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt samhällsproblem i Sverige, hur
ställer du dig till det?
Frågor jag tänker mig för att kunna spinna vidare inom ett ämne:
-
Hur då?
-
Vad menar du med det?
-
Hur vet du det?
-
Kan du ge ett exempel på det?
-
Vad tänkte du då?
Intervjufrågor till ”Tommy” och ”Frida”:
Berätta lite om din profession och vad ditt arbete handlar om. (din yrkesamma bakgrund,
utbildning och erfarenheter. Vem är ditt professionella jag?)
-
Hur ser en typisk dag ut för dig?
-
Är ni den enda yrkesverksamma jouren i kommunen?
Berätta om jouren. Hur den är uppbyggd och hur ni arbetar.
-
Hur många är ni som arbetar på jouren (icke ideellt)?
-
Hur många ideellt arbetande har ni?
-
Tar ni bara emot kvinnor som gått via socialtjänsten eller gör ni på annat sätt också?
-
Hur ser ert upplägg ut när ni kommer i kontakt med en våldsutsatt kvinna?
-
Har ni tillgång till skyddat boende?
-
Hur många?
Hur ställer ni er till begreppen genus, maskulinitet och femininitet?
Hur ställer ni er till begreppet mäns våld mot kvinnor?
-
Kan ni i er verksamhet åstadkomma kvinnofrid?
Hur fungerar arbetet mellan er och socialtjänsten?
52
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
-
Tycker ni att ert samarbete fungerar bra?
-
Ett arbete är alltid i behov av förbättring, men är det något specifikt som ni saknar i
samarbetet?
Socialtjänstlagen 5.11. Hur tycker ni att den fungerar i relation till ert praktiska arbete?
-
Från kvinnornas synvinkel: Anser de att den fungerar?
Grov kvinnofridskränkning. Vad anser du om den lagen?
-
Fungerar den bra?
-
Är lagen utformad på ett sätt som gör att den är tillfredställande i sammanhanget?
-
Vart i ledet anser du att den brister? I själva utförandet av lagen, hos polisen, åklagaren,
domstolen mm.
-
Har du någon insikt i vad som händer med våldsutsatta kvinnor efter ett domslut? Om ja:
berätta mer
Hur kommer det sig, tror du, att så få kvinnor väljer att anmäla?
Det är väldigt få anmälningar som leder till åtal. Ännu färre leder till domstol och fällande
dom. Vad tror du att det beror på?
De båda lagarna, grov kvinnofridskränkning och socialtjänstlagen 5.11, är de lagar som ska
skydda kvinnan från att utsättas för våld i nära relation. Hur väl anser du att lagarna täcker
kvinnors rättigheter?
Upplever du att våldsutsatta kvinnor normaliserar våldet?
-
Hur då?
Anser du att samhället som stort normaliserar våld i nära relation?
-
Hur då?
Vad anser du krävs från myndigheters och politikers sida för att synliggöra våldet mot
kvinnor?
-
Går det att förebygga våld mot kvinnor i nära relationer tror du?
-
Hur då?
53
Mänskliga rättigheter III
Kandidatexamen HT. 2014
Sanna Magnusson
[email protected]
Handledare:
Kristin Järvstad
Jag vill ju påstå att mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt samhällsproblem i Sverige, hur
ställer du dig till det?
54
