Måste Jesus dö - Uppsats om Waldenström

Måste Jesus dö?
Hanna Eklöf
Uppsats 15 hp
Korteboskolan
Handledare: Bruno Frandell
Examinator: Gunne Oscarsson
Innehållsförteckning
1
1. Inledning..................................................................................................................................... 4
1.1 Bakgrund.............................................................................................................................. 4
1.2 Syfte och frågeställning ........................................................................................................ 4
1.3 Avgränsning och metod ........................................................................................................ 5
1.4 Litteraturöversikt .................................................................................................................. 5
2. Seklet före Rosenius och Waldenström........................................................................................ 5
2.1 Nya tankar når Sverige.......................................................................................................... 5
2.1.1 Pietismen....................................................................................................................... 5
2.1.2 Herrnhutismen............................................................................................................... 7
2.2 Förändringar av samhället..................................................................................................... 8
2.2.1 Politiska och religiösa reformer ..................................................................................... 8
2.2.2 Läsningen av Luther...................................................................................................... 9
2.2.3 Schartau och gärningsläran............................................................................................ 9
2.2.4 1800-talets utbildning.................................................................................................. 10
2.2.5 Läsarna........................................................................................................................ 11
2.3 Flera röster om subjektiv respektive objektiv försoningslära ............................................... 11
2.4 Rosenius ............................................................................................................................. 12
2.5 Nyevangelismens framväxt ................................................................................................. 14
2.5.1 Nyevangelismen.......................................................................................................... 14
2.5.2 Konventikelplakatet..................................................................................................... 15
2.5.3 Kolportörer.................................................................................................................. 15
2.6 Waldenström ...................................................................................................................... 15
2.6.1 Tidiga år...................................................................................................................... 16
2.6.2 Försoningslärodebatten................................................................................................ 17
2.6.2.1 Waldenström får ökat inflytande .......................................................................... 17
2.6.2.2 Kyrkopolitiska konsekvenser ............................................................................... 19
3 Jämförande redogörelser av den objektiva och den subjektiva försoningsläran ........................... 22
3.1 Rosenius försoningslära ...................................................................................................... 22
3.1.1 Guds rättfärdighet och lagen........................................................................................ 22
3.1.2 Under lagen................................................................................................................. 23
3.1.3 Guds kärlek ................................................................................................................. 23
3.1.4 Blev till synd ............................................................................................................... 23
3.1.5 Tillgodosåg lagens krav............................................................................................... 24
3.1.6 Under lagens förbannelse ............................................................................................ 25
3.1.7 Fördömde synden ........................................................................................................ 25
3.1.8 Kristi rättfärdighet ....................................................................................................... 26
3.1.9 Frihet från lagen .......................................................................................................... 26
3.1.10 Ingen fällande dom.................................................................................................... 26
3.1.11 Till lösen ................................................................................................................... 27
3.1.12 Offer ......................................................................................................................... 27
3.1.13 Hela världen .............................................................................................................. 28
3.1.14 Frälsa från synden ..................................................................................................... 28
3.1.15 Syndernas förlåtelse................................................................................................... 28
3.1.16 Inte bara bevis på kärlek............................................................................................ 28
3.2 Waldenströms försoningslära.............................................................................................. 28
3.2.1 Guds egenskaper ......................................................................................................... 29
3.2.1.1 Gud är oföränderlig.............................................................................................. 29
3.2.1.2 Slår ingen annan för att skona .............................................................................. 30
3.2.1.3 Guds rättfärdighet är kärlek.................................................................................. 30
3.2.1.4 Guds helighet....................................................................................................... 32
2
3.2.1.5 Guds vrede utsläcks inte....................................................................................... 33
3.2.1.6 Gud är allsmäktig................................................................................................. 34
3.2.2 Synden ........................................................................................................................ 34
3.2.2.1 Tar bort synder..................................................................................................... 34
3.2.2.2 Döden som syndens konsekvens .......................................................................... 34
3.2.3 Orsaken till lidandet .................................................................................................... 35
3.2.3.1 För våra synders skull .......................................................................................... 35
3.2.3.2 Dödad av människor ............................................................................................ 36
3.2.3.3 Vår missgärning drabbade Kristus........................................................................ 37
3.2.3.4 Dog utan synd...................................................................................................... 37
3.2.3.5 För sin egen skull................................................................................................. 38
3.2.4 Syftet med och betydelsen av försoningen ................................................................... 39
3.2.4.1 Befriar människan från synd ................................................................................ 39
3.2.4.2 Fler betydelser ..................................................................................................... 39
3.2.4.3 Seger över död och djävul.................................................................................... 40
3.2.4.4 Rening och rätt förhållande .................................................................................. 40
3.2.4.5 Gud har försonat oss med sig själv ....................................................................... 41
3.2.4.6 Syndernas förlåtelse ............................................................................................. 42
3.2.5 Försäljning .................................................................................................................. 43
3.2.5.1 Efterskänkande av skuld utesluter betalning ......................................................... 43
3.2.5.2 Återlösningen som bild ........................................................................................ 44
3.2.6 Offer ........................................................................................................................... 45
3.2.6.1 Inte i syndarens ställe........................................................................................... 45
3.2.6.2 Betydelsen av handpåläggningen ......................................................................... 46
3.2.6.3 Skuldoffret som förebild på Kristi offer................................................................ 46
3.2.6.4 Ingen ställföreträdande offerdöd........................................................................... 46
3.2.6.5 Inte lidandet ......................................................................................................... 47
3.2.7 Betydelsen av ”i vårt ställe”......................................................................................... 47
3.2.7.1 ”För”.................................................................................................................... 47
3.2.7.2 ”Hypér” ............................................................................................................... 47
3.2.7.3 ”Anti” .................................................................................................................. 48
3.2.7.4 Inte istället för...................................................................................................... 48
3.2.7.5 Tillräknad rättfärdighet ........................................................................................ 49
3.2.8 Inte hela världens frälsning.......................................................................................... 50
4. Syntes ....................................................................................................................................... 52
4.1 Arv och miljö...................................................................................................................... 52
4.2 Samtidens påverkan ............................................................................................................ 52
4.3 Waldenström och Rosenius................................................................................................. 54
4.4. Subjektiva försoningslärans korsdöd otillräcklig enligt Rosenius ....................................... 54
5. Avslutning................................................................................................................................. 57
5.1 Sammanfattning.................................................................................................................. 58
5.2 Personliga kritiska synpunkter på Waldenströms försoningslära.......................................... 58
Källförteckning ............................................................................................................................. 63
Tryckta källor ........................................................................................................................... 63
Webbsidor ................................................................................................................................ 64
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Jesu död på korset kan sägas vara något av det viktigaste, kanske till och med det allra viktigaste, i
3
kristen tro. Både i den världsvida Kyrkans trosbekännelser och i den enskilde troendes liv är just
Jesu korsdöd central. Bibeln, som för många kristna ses som den viktigaste urkunden till kunskapen
om Gud och hans plan för mänskligheten, beskriver både själva korsfästelsen samt innehåller
teologiska resonemang kring Jesu död på korset.
Även för svensk frikyrkorörelses historia har detta ämne kommit att vara en het fråga,
särskilt i slutet av 1800-talet, i samband med bildandet av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och
Svenska Missionsförbundet och, framför allt, i samband med två av deras respektive
förgrundsgestalter, Carl Olof Rosenius (1816-1868)1 och Paul Petter Waldenström (1838-1917)2.
Detta eftersom dessa två stod för två disparata läror kring betydelsen av Jesu död, så kallade
försoningsläror, i detta fall den objektiva försoningsläran och den subjektiva densamma.
För egen del kom jag i kontakt med dessa två försoningsläror och deras svenska, kanske
främsta, förespråkare i samband med att jag skrev ett projektarbete under tredje året på Gymnasiet, i
vilket jag bland annat jämförde bildandet av tre olika samfund. Redan då blev jag intresserad av
frågan om varför Jesus måste dö och därför var det naturligt att återkomma till frågan nu några år
senare.
1.2 Syfte och frågeställning
I denna uppsats har jag för avsikt att närmare undersöka Paul Petter Waldenströms försoningslära,
kallad den subjektiva försoningsläran.
Frågeställningen är vad det är som gör att Waldenström kommer fram till det som han
grundar sin försoningslära på. Vilka argument använder han och vad grundar han sina argument på?
Pa
vilka va sentliga punkter avviker Waldenstro ms fo rsoningsla ra fra n Rosenius och
vilken fo rsoningsla ra svarar pa
fra gan ”varfo r ma ste Jesus do ”?
Jag kommer också kortfattat undersöka vad i hans samtid och århundradet innan hans
leverne som kan ha påverkat Waldenström.
1.3 Avgränsning och metod
Genom studiet av utvalda skrifter av Waldenström och Rosenius har jag för avsikt att undersöka de
delar av deras teologi som har direkta beröringspunkter till deras respektive syn på Jesu korsdöd,
exempelvis Guds egenskaper, syndafallets konsekvenser och synen på de gammaltestamentliga
offren, men också enskilda begrepp i bibeltexten.
1 Nationalencyklopedin 2012, http://www.ne.se/sok?q=rosenius
2 Nationalencyklopedin 2012, http://www.ne.se/sok?q=waldenström
4
1.4 Litteraturöversikt
Jag använder mig av tre av Waldenströms många skrifter, nämligen Biblisk troslära, Herren är
from: Betraktelser öfver Davids 25:e psalm och Smärtornas man.
Som referens använder jag mig också av tre böcker av C.O. Rosenius: C.O. Rosenius för vår
tid: Bok 3: En dött för alla, C.O. Rosenius för vår tid: Bok 4: Rättfärdig i Jesus, och Hvad gjorde
Gud?
2. Seklet före Rosenius och Waldenström
2.1 Nya tankar når Sverige
Den subjektiva försoningsläran, som kom att företrädas av Waldenström, har rötter tillbaka till
medeltiden, då den franske teologen Pierre Abélard (1079-1142)3 tänkte i liknande banor.4 Under
1700- och 1800-talen kom också dessa tankar att allt mer påverka den religiösa debatten i Sverige.
2.1.1 Pietismen
På 1700-talet började trosinriktningar från andra länder att ta sig in i och påverka Sverige, på grund
av kriget.5 En av dessa nya rörelser var pietismen, ursprungligen en inomkyrklig rörelse i Tyskland
med ledargestalterna Filip Jakob Spener (1635-1705)6 och August Herman Francke (1663-1727)7.
Spener var påverkad av både lutherska och reformerta reformrörelser men också engelsk puritism.
Han gjorde skillnad på ”vanliga” kyrkobesökare och ”fromma” sådana, varav de senare även möttes
till uppbyggelsemöten i hemmen, så kallade konventiklar. Spener ville reformera kyrkan med målet
att Bibeln skulle få en större betydelse, vilket skulle visa sig i att predikningarna kännetecknades av
bibelförklaringar och att lekmän själva skulle studera Bibeln. Vad det gäller andlig kunskap går det
inte att dra en tydlig linje mellan präst och lekman, menade Spener vidare. Eftersom troslära och
moral borde vara nära sammankopplade skulle det teologiska studiet och predikningarna fokusera
på uppbyggelse.8 Tron måste få praktiska konsekvenser.9
En viktig del av pietismens innefattade betoningen på att den enskilda människan var
viktig.10 En persons omvändelse, som något som kunde anknytas till ett speciellt datum i dennes liv,
betonades starkt av Francke.
En person som medverkade till att motståndet mot pietismen kom att öka under slutet av
3
4
5
6
7
8
9
10
5
Nationalencyklopedin 2012, http://www.ne.se/pierre-abaelard
Bexell 2003 s. 110
Lenhammar 2000 s. 20
Nationalencyklopedin 2012, http://www.ne.se/sok?q=spener
Ibid.
Lenhammar 2000, s. 20-21
Ibid. s. 21
Ibid.
1720-talet var den tyska alkemisten, läkaren och teologen Johann Conrad Dippel (1673-1734).11
Genom Gottfried Arnold (1666-1714)12 hade han kommit i kontakt med en individuellt inriktad
kristendomstolkning. Inom denna inriktning menade man att den enda normen är det egna ”inre
ljuset” och ”den inre Kristus”. Man ansåg att Bibeln varken var normerande eller Guds ord.
Dessutom förkastade Dippel den klassiska försoningsläran13. Hur illa människan än syndar mot Gud
så kan detta inte kränka Guds fullkomlighet, menade han. Gud kan inte förändras i sin kärlek och
någon försoning med Gud är inte nödvändig, vilket inte heller var det som Kristi försoning
åstadkom. Detta är tankar som Waldenström kom att företräda i slutet av nästkommande
århundrade. Det är genom att följa Kristus och utplåna den gamle Adam som människan blir
rättfärdig, inte genom att räkna Kristi rättfärdighet som sin egen. Människan – inte Gud – behöver
förändras och detta kan bli verklighet genom att hon går igenom fortgående etisk
förvandlingsprocess.
Dippel bodde en tid i Stockholm (innan han blev utvisad) och hans tankar nådde därigenom
Sverige.14 Idéerna spred sig som en löpeld. Ett meningsutbyte, innehållandes en debatt om
försoning, där Dippel medverkade, blev allmänt känt i Sverige.
2.1.2 Herrnhutismen
En av de nya uttrycksformerna för tron, som växte fram under första halvan av 1700-talet, kallades
herrnhutism (efter staden Herrnhut där rörelsen hade sin början) och dess förgrundsgestalt var
Nikolaus Ludwig von Zinzendorf (1700-1760).15 Till skillnad från pietismen var rörelsen inte bara
en idéströmning utan innebar också att man bildade samfund. I Sverige bildade rörelsen dock inget
samfund utan herrnhutismen levde istället levde kvar som en mentalitet. Rörelsen kom dock att leva
vidare i framtida samfundsbildanden.
Även om Zinzendorf kände Francke väl var han skeptisk till den pietistiska botkampen och
dess strävan efter helgelse.16 Han såg religion som något som bara rörde hjärtat, en tanke som
utvecklades hos honom när han mötte den tidens tänkande i Paris. Betoningen hos honom kom att
ligga i trons tillit till Kristus som en trygghet.
I anslutning till sin betoning på känslan menade Zinzendorf att förnuftet är skadligt och hör
till ateismen.17 Det är meningslöst att försöka harmonisera förnuft och känsla eftersom de båda är så
11 Ibid. s. 62; Nationalencyklopedin 2012, http://www.ne.se/sok?q=dippel
12 Wikipedia 2012, http://sv.wikipedia.org/wiki/Gottfried_Arnold
13 Den klassiska försoningsläran beskriver Jesu död som en seger över ondskan. I Sverige företräddes läran av Gustaf
Aulén.
14 Lenhammar 2000, s. 63
15 Ibid. s. 80; Nationalencyklopedin 2012, http://www.ne.se/sok?q=zinzendorf
16 Lenhammar 2000, s. 82
17 Ibid.
6
skilda från varandra. Religion är erfarenhet och känsla. Det är bara genom Guds uppenbarelse i
Kristus som vi kan närma oss Gud. Betoningen på Kristus hos Zinzendorf blev väldigt stark.
”Lidandets och blodets teologi är mitt område; vi är korsets församling; de andra har den oblodiga
nåden, men vi har den blodiga.!” är hans egna ord. Zinzendorf kom till och med att betona Kristi
sidosår (som soldaterna stack upp i hans sida; Joh. 19:33-34). Han kopplade dessa sidosår till
församlingens födelse och såg dem som dess ständiga källa till liv.18
Efter hand kom den herrnhutiska teologin att fördjupas mot att likna Luthers korsteologi i
allt högre grad.19 I centrum var Kristus på korset och hans ställföreträdande lidande. Straffet var
upphävt genom Kristi död, vilket skilde sig från pietisternas tankar, där även botgöring från
människans sida krävdes. Fokus låg på Kristi lidande, men också på hans mänsklighet.
Herrnhutismen hade stor betydelse för 1800-talets fromhetsliv.20 Sammanfattningsvis var
det rörelsens betoning på Kristustron, och då särskilt på försoningen och dess betydelse för den
enskilda människan, som påverkade samtidens religiösa liv. Detta blev en motkraft till
rationalismen och stämde väl in på romantikens tankar och andemening. Att herrnhutismen
huvudsakligen inte var negativt inställd till den officiella svenska kyrkan möjliggjorde att
människor av skilda kyrkopolitiska och andra åsikter lät sig inspireras av herrnhutismen. Att
rörelsen heller inte hade särskilda lärouppfattningar bidrog också till detta och gjorde att rörelsens
tankar kunde leva vidare inom många framtida rörelser. Herrnhutaren David Hollatz (1648-1713)21
Nådenes Ordning kom att bli inspiration till Schartau, en frontgestalt i svensk 1800-tals-väckelse,
medan en motsatt utgångspunkt i Anders Rutströms (1721-1772)22 Världen i Jesu rättfärdig är
vorden kom att inspirera en annan rörelses frontgestalt, nämligen C.O. Rosenius. Även exempelvis
Hoof och Laestadius kom att påverkas av Herrnhutismen.23
2.2 Förändringar av samhället
2.2.1 Politiska och religiösa reformer
Genom freden i Fredrikshamn den 17 september 1809 blev den östra delen av det svenska riket en
del av Ryssland, vilket fick konsekvenser också för kyrkan.24 Inställningen att undersåtarna skulle
följa furstens religion hade nu ersatts av tanken på att statens religion skulle bygga på folkets. Detta
innebar inte att man tänkte sig att staten skulle vara religiöst neutral; istället väntade man sig att den
18
19
20
21
22
23
24
7
Ibid. s. 82-83
Ibid. s. 83
Ibid. s. 72
Wikipedia 2012, http://en.wikipedia.org/wiki/David_Hollatz_(dogmatician)
Nationalencyklopedin 2012, http://www.ne.se/sok?q=anders+rutström
Lenhammar 2000, s. 73
Jarlert 2001 s. 12
religion som Bibeln uppenbarade skulle överensstämma med individens frihet. Detta innebar dock
inte att den religiösa tvångslagstiftningen upphävdes. Däremot begränsades samhällets rätt att
ingripa mot avvikande religiösa uppfattningar och skulle endast brukas mot dem som själva spred
avvikande religiösa uppfattningar eller som på annat sätt störde ”samhällets lugn”. Man kan
sammanfatta det med att den enskilda människan inte skulle angripas för hur denna utövade sin
lutherska religion.
Regeringsformens paragraf 86, liksom tryckfrihetsordningen år 1810, öppnade upp för nya
möjligheter att ge ut teologiska och religiösa skrifter, även om den senares omarbetade version gav
rätt att dra in periodiska skrifter om dessa ansågs ”villrådiga för allmän säkerhet”.25
Även om revolutionen år 1809 gav förutsättningar för ett kyrkligt reformarbete, något som
den tidigare kungen Gustav IV Adolf varit emot, skedde inga större förändringar de första
decennierna.26 Redan nu skedde dock förändringar i samhället som på sikt kom att minska kyrkans
roll i samhället.27 Nu följde nämligen en lång tid av fred där kyrkan inte på samma sätt hade rollen
att hålla samman samhället och att ge tröst.
2.2.2 Läsningen av Luther
Luther hade varit en viktig förgrundsgestalt i den svenska lutherska kyrkan ända sedan dess början i
samband med reformationen på 1500-talet.28 Under 1800-talet fick läsandet av Luther en verklig
renässans och fler skrifter av Luther, som tidigare inte funnits på svenska, översattes nu. Detta
läsande av Luthers skrifter kom att få stor betydelse för kyrkans historia under 1800-talet, särskilt
den nyevangeliska väckelsen. Luthers texter kom att ses som auktoriteter inom flera olika kristna
rörelser i 1800-talets Sverige.29 Hans budskap kontextualiserades till samtiden och kom till och med
ibland att korrigeras.30 Medan en rörelse hänvisade till Luther för att befästa sin egen åsikt kunde en
annan rörelse, hänsyftande till Luther, hävda motsatsen.31
Luthers genomgripande princip om att både betona lag (”vad Gud krävt och nu begär av
människan”) och evangelium (”vad Gud gjort för och nu ger åt människan”) utan att blanda ihop
dessa, var en utgångspunkt som man delade på olika håll inom kyrkan.32 Dock var man inte överens
om hur denna princip skulle bli verklighet i praktiken. Frågan om saligheten (”Hur ska jag bli
frälst?”) blev viktig när man bedömde kyrkans böcker. Gentemot de nya böckerna hänvisade man
25
26
27
28
29
30
31
32
8
Ibid. s. 15
Ibid.
Ibid. s. 16
Ibid. s. 20
Ibid. s. 24-25
Ibid. s. 22-23
Ibid. s. 24-25
Ibid. s. 25
till Luther.
2.2.3 Schartau och gärningsläran
En ny kyrkohandbok stadfästes också år 1810.33 En del läsare i Skellefteå-trakten motsatte sig
denna. En viktig anledning till detta var att det dubbla kärleksbudet nu fått en plats i samband med
trosbekännelsen. Kritikerna menade nu att man blandade lag med evangelium och vidare att barnen
nu skulle döpas till ett förbund enligt Mose och inte till Kristi förbund.
År 1819 utgavs också en ny psalmbok.34 Till remissarbetet kom många synpunkter, bland
annat från Henric Schartau (1757-1825). Något som han påpekade och som var en svårighet i flera
av psalmerna var att de tycktes tala om två villkor för rättfärdiggörelse eller andlig rening. Schartau
menade att det endast var tron, oberoende av gärningar, som frälste. Rent generellt fanns i den nya
psalmboken en förskjutning från lutherskt kallelsemedvetande till borgerligt pliktideal.35
Särskilt kritisk var man mot att det ofta talades om dygd i 1819 års psalmbok. Man efterlyste
hänvisningar till Kristi försoning. Några rader som ofta kritiserades var: ”Och då jag levat som jag
bort, För mig du öppnar himlens port”, vilket blev ”Och fast jag levat som en lort…” i de radikala
läsarnas polemik.36 I 1848 års bearbetning av psalmboken ändrades dock formuleringarna till: ”Och
får jag kraft av Jesu blod, Blir kampen lätt och segern god.”
Henric Schartaus var både kritisk till och inspirerad av herrnhutismen då han betonade
rättfärdiggörelsen som en objektiv domsakt.37 Han betonade en personlig tillämpning av den
ortodoxa trosläran, ibland i direkt koppling till Luthers bibeltolkning (särskilt av Rom. 4:5).38
Komminister Jacob Otto Hoof (1768-1839) blev, efter ett liv med kortspel, dans och
dryckenskap som ung präst, förändrad efter en helvetesvision och efterföljande kris början av 1800talet.39 Likt herrnhutarna fokuserade han sin undervisning mycket kring trösten och tron i Jesu blod
och sår, men han varnade också för de eviga straffen och manade sina åhörare till bättring.
2.2.4 1800-talets utbildning
Att folkskolan inrättades år 1842 fick betydande konsekvenser. 40 Katakeskunskaperna förbättrades,
samtidigt som denna undervisning nu inte längre var sammankopplad med sitt kyrkliga
sammanhang.
33
34
35
36
37
38
39
40
9
Ibid. s. 34
Ibid. s. 36
Ibid. s. 37
Ibid. s. 40
Ibid. s. 78
Ibid. s. 78-79
Ibid. s. 75-76
Ibid. s. 51
Att läskunnigheten nu ökade gjorde att många själva kunde läsa de traktater som delades ut.
Dessa traktater hade bara delvis lutherskt innehåll och presenterade alltså också budskap som inte
representerades av statskyrkan.
Många präster vid denna tid hade inte någon teologisk utbildning.41 Fram till år 1831
kontrollerades den blivande prästens kunskaper endast vid ett ”allvarsamt förhör” inför biskop och
domkapitel. Däremot hade de flesta präster, som verkade under 1700-talet, först genomgått
universitetsstudier. Inte förrän år 1804 inrättades dock ett praktiskt teologiskt seminarium i Åbo.
Redan några år senare fanns liknande utbildningar i Lund och Uppsala. År 1831 ändrades
examenssystemet så att prästkandidaten, för att kunna vigas till präst, måste ha studerat teoretiska
och praktiska kurser vid ett teologiskt fakultet.
Under första hälften av 1800-talet rådde brist på egentlig teologisk utbildning hos de flesta
biskopar.42 Istället hade de från början andra yrkestitlar, såsom språkvetare, nationalekonomer eller
naturvetenskapsmän.
2.2.5 Läsarna
Begreppet läsare förekommer för första gången i detta sammanhang under 1700-talets andra hälft.43
Från att först ha syftat specifikt på människor som anslöt sig till den herrnhutiska rörelsen, kom
ordet senare att beteckna alla som utmärkte sig genom att läsa Bibeln och annan
uppbyggelselitteratur flitigt. Läsning av Bibeln betonades också av den officiella kyrkans präster,
men då syftades på söndagsläsningen i hemmen. Läsarna läste mer flitigt och tog till sig bibelordet
som ett personligt budskap på ett helt annat sätt. Man läste och begrundade, men samtalade också
med andra om vad man läst.
Vidare levde man sig in i bibelberättelserna; man identifierade sig med berättelsernas
syndiga människor, samtidigt som man tog Bibelns löften till sig personligen.44 Läsarna såg också i
Bibeln mönstret för ett individuellt handlande, ofta ett antiauktoritärt sådant.Viktig var också
pietismens betoning på den individuellt religiösa upplevelsen.45 Detta gjorde det naturligt för
människor att själva tolka det som de läste. Detta hade mer teologisk betydelse än politisk.
Av stor betydelse i sammanhanget var att biskoparna stödde bibelspridningen, vilket gjorde
att många hade tillgång till Bibeln.46 Fortfarande hade prästen en viktig roll i den kyrkliga
41
42
43
44
45
46
10
Ibid. s. 45
Ibid. s. 46
Ibid. s. 73
Ibid.
Ibid. s. 74
Ibid. s. 73-74
gemenskapen, samtidigt som den religiösa friheten fanns inom hushållets nätverk.47
2.3 Flera röster om subjektiv respektive objektiv försoningslära
Teologiprofessorn O.F. Myrberg (1824-1899) skrev boken Den heliga Skrifts lära om Försoningen
genom Jesus Kristus, som publicerades år 1874, och orsakade en häftig debatt.48 Också fribaptisten
Helge Åkesson hade på 1860-talet framfört liknande tankar.
Lars Levi Laestadius (1800-1861) prästvigdes i Härnösand år 1825.49 Han blev missionär i
Arjeplog och Arvidsjaur, men arbetade också som präst. Laestadius intresserade sig för
naturvetenskap och sökte förena sin läromässiga uppfattning inom kristendomen med en
naturvetenskaplig åskådning.50 Han menade att det finns svagheter i en traditionell, juridiskt färgad
försoningsuppfattning och att denna uppfattning leder till en död tro.51 Istället framlade Laestadius
en ”psykisk” försoningslära och menade att försoningen mellan Gud och människa inte kan liknas
vid en förlikning mellan parter eller återställandet av ett rättsligt förhållande, lika lite som
försoningen mellan föräldrar och barn kan det.
2.4 Rosenius
Pietisten Carl Olof Rosenius (1816-1868) var det sena 1800-talets mest lästa
uppbyggelseförfattare.52 Redan under barndomen hade han tillgång till lutherska, pietistiska och
herrnhutiska skrifter. Hans far fick dessutom reformerta traktater från Evangeliska sällskapet, vilket
han var ledamot av.
Den norrländska nyläsarmiljö där C.O. Rosenius växte upp var starkt påverkad av
herrnhutismen. Läsningen av Pontoppidans Trosspegel som 15-åring resulterade i ”en djup och
långvarig bättringskamp” som gjorde att han blev ”genom Kristi kärlek frigjord och mycket lycklig,
glad och salig”. När han under studietiden i Umeå började hålla andliga samlingar kallades han för
”den lille reformatorn”.
När han som informator på Länna gård, söder om Stockholm, år 1839 kände sig isolerad
andligen, tvivlade på att Bibeln var Guds ord och tappade modet begav han sig in till Stockholm
och mötte där George Scott (1804-1874).53 Med hjälp av Scott fick Rosenius ny frimodighet och
visshet. De tankar på att bli präst, som han hade burit på, gav han upp. Istället började han arbeta
som lärare på en privatskola. Nu började han också medverka i den metodistiska verksamheten. Han
47
48
49
50
51
52
53
11
Ibid. s. 74
Bexell 2003 s. 110
Ibid. s. 96
Ibid. s. 96-98
Ibid. s. 98
Ibid. s. 152
Ibid.; Nationalencyklopedin 2012, http://www.ne.se/sok?q=george+scott
ledde konventiklar och klassmöten samt predikade. År 1840 blev han sekreterare i
missionsföreningen.
Mellan 1840 och 1863 var Rosenius ”stadsmissionär” i Stockholm genom en anställning av
The Foreign Evangelical Society i New York, en anställning som George Scott förmedlat.54 Detta
var något nytt i Sverige: en fri lekmannapredikant som var obunden av formell församlingsbildning.
Rosenius predikanden i hemmen och andra lokaler kom att utvecklas till en betydande verksamhet.
Denna hans lekmannapredikantverksamhet gjorde att Rosenius vid ett flertal tillfällen kallades upp
till polismästaren.
Dock tyckte Rosenius att det var av stor vikt med en yttre kallelse. Rosenius fria tolkning av
den Augsburgska bekännelsens artikel XIV (i Fjellstedts översättning: ”ingen bör predika [...] utan
ordentlig kallelse”), gjorde att Rosenius aldrig predikade utan att först ha blivit ombedd att göra det.
Han menade dock inte att man behöver vara prästvigd för att förkunna, utan hänvisade till Luthers
tankar om det allmänna prästadömet.
Rosenius tog år 1843 kontakt med Fredrik Gabriel Hedberg (1811-1893)55, präst i Finland.56
Denna präst hade två år tidigare låtit publicera en bok i Sverige med titeln Warnings-Ord i
anledning af Pietismen i Finland; detta på grund av den finländska censuren som omöjliggjorde en
publicering i hemlandet. På den tiden stod han fortfarande bakom pietismen, men år 1845 gav han
ut – då också i Sverige – Pietism och Christendom där han gick till kraftfullt angrepp på Spener och
den konservativa pietismen.57 Detta gjorde Rosenius förvånad.58 Fortfarande år 1844 såg Rosenius
nämligen Hedberg som ”en miniatyr” av Luther och sig själv som en ”mycket liten Melanchton”.
Hedberg hänvisade dock till Luther i sin kritik mot pietismen och menade att frälsningsvissheten
endast går att finna i Bibelns löften. Samtidigt var han influerad av herrnhutismen och menade att
man äger rättfärdiggörelsen i försoningen och där en gång för alla (universell rättfärdiggörelse).
Man behövde inte, som pietisterna trodde, vänta på att bli förlåten, utan kunde känna visshet om det
redan nu. Den ivrigaste förespråkaren av denna lära i Sverige var Oscar Ahnfelt.
Rosenius förkastade inte den pietistiska uppbyggelselitteraturen likt Hedberg, men delade
Ahnfelts uppfattning59. Att Rosenius inte förkastade pietismen hade personliga orsaker. Det var ju
nämligen genom läsningen av Pontopiddan som Rosenius kom till tro. Däremot uppmanade han
Hedberg att tydligt kritisera den chartauanska ”teologisk-filosofiska nådeverks-anatomien”.
Rosenius ansåg nämligen Schartau värre än Spener. Uttryckssättet att ”världen” skulle vara
54
55
56
57
58
59
12
Bexell 2003, s. 152
Nationalencyklopedin 2012, http://www.ne.se/sok?q=fredrik+gabriel+hedberg
Bexell 2003, s. 152
Ibid. s. 152-153
Ibid. s. 153
Ibid.
”rättfärdig i Jesus” blev Rosenius senare kritisk mot.
I Sverige kom Rosenius att bli den nyevangeliska väckelsens ledare.60 Förutom att vara
redaktör för Pietisten, var han detsamma för Missions-Tidning. Vidare var han år 1856 en av
stiftarna till Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, året efter föreståndare för dess kolportöravdelning
och då också predikant i Betlehemskyrkan.
Rosenius förde vidare luthersk-herrnhutiska tankegångar, vilka hade fokus på synd och nåd,
Kristi ställföreträdande lidande, rättfärdiggörelsen endast av nåd och kristendomen som en
personlig livsrelation.61 Allt detta tolkades genom ett individualistiskt raster. Vidare var han kritisk
mot läror om ”det inre ljuset” och kopplade, liksom Luther, Anden till Ordet. Dessutom var han en
flitig bibelanvändare, också i förkunnelsen.
Även om Rosenius var kritisk mot den officiella svenska kyrkan och själv var
lekmannapredikant, var han emot sakramentsförvaltning utanför kyrkans ordning.62 År 1819 års
psalmbok menade han var hopsatt av ”opånyttfödda lärare och snillen”. Dock ville han stanna i den
förfallna svenska kyrkan ”så länge Jesus är där”. Han förespråkade dock ett friare verksamhetssätt,
något som han hade funnit inom metodismen.
En skillnad mellan Luther och Rosenius var att den senare menade att ”köttet” eller
”syndafördärvet” upphör att tillhöra människan när hon blir född på nytt – istället plågar detta den
troende utifrån.63 Inte heller fick lagen lika stort utrymme hos Rosenius eftersom den troende har
Guds krav inom sig nu när hon är en ny människa. En rimlig gissning är att Rosenius fått dessa
tankar genom metodisten George Scott. Dock skiljer sig Rosenius tankar om helgelsen betydande
från den om ”den fullkomliga helgelsen” inom metodismen.64 Enligt Rosenius innebär helgelsen
möda och lidande för den pånyttfödda människan.65 Rosenius anfäktelselära visar på hur influerad
han var av Luther.66 Rosenius menar här att den troende i helgelsens möda får lita till vad Gud gjort
och sagt i första hand – inte på känslofromhet eller på subjektiva upplevelser av Guds vrede. På så
sätt blir den pånyttfödda människan medveten om sin synd och kan ta del av Guds nåd i Kristus.
Rosenius var trogen sitt norrländska arv och kände sig mer hemma i konventikeln än i stora
massmöten.67 Han bedrev också en omfattande själavård. En av dem som han påverkade starkt var
sångerskan Jenny Lind. Störst inflytande nådde han dock först efter sin död och det genom de
urdrag av Pietisten som gavs ut först år 1873 och som fick namnet Betraktelser för hwar dag i året.
60
61
62
63
64
65
66
67
13
Ibid. s. 154
Ibid.
Ibid.
Ibid.
Ibid. s. 154-155
Ibid. s. 154
Ibid. s. 155
Ibid.
Denna har kommit ut i 36(?) upplagor, mer än 180 000 exemplar och har översatts till minst tio
språk. Hans skrifter har sammanlagt tryckts i två miljoner exemplar på svenska och en miljon på
över 30 andra språk.
2.5 Nyevangelismens framväxt
2.5.1 Nyevangelismen
Nyevangelismen var en religiös rörelse som är som växte fram i samband med läsarnas konventiklar
och som senare kom att leda fram till bildandet av flera frikyrkosamfund.68 Bland annat betonade
nyevangelismen den avgörande skillnaden mellan oomvänd och troende och tog också avstånd ifrån
”världsliga nöjen” som dans och teater.
På vissa plan innebar nyevanglismen en brytning med pietismens tankar.69 Detta gäller i
synnerhet kritik mot den så kallade botpietismens betoning på väntan, och varning för att tro för
fort.
2.5.2 Konventikelplakatet
Under 1840- och 1850-talen höjdes röster för anskaffande av konventikelplakatet, en lag som
förbjöd samlingar utanför statskyrkans regi.70 Detta skedde också år 1858 och samtidigt fastslogs en
ny förordning ”angående särskilda sammankomster för andaktsutövning”.71 Denna förordning, som
ersatte konventikelplakatet, gav kyrkans medlemmar ett generellt tillstånd ”att sammankomma till
gemensamma andaktsövningar utan vederbörande prästerskaps omedelbara ledning”, samtidigt som
sammankomster under gudstjänsttid förbjöds.72
2.5.3 Kolportörer
Under andra hälften av 1800-talet kom kolportörerna att allt mer också bli predikanter.73 Inom
väckelsen menade man nämligen att förkunnaruppdraget inte var förbehållet något ”prästämbete”
utan att ”alla sanna kristna” i Nya testamentet ges uppdraget att förkunna. Snart började också
lekmän att förvalta nattvarden.74
För dem som såg sig som förvandlade genom väckelsen var försoningen en högst
betydelsefull fråga och den diskuterades därför överallt.75 Från att teologiska och själsvårdsmässiga
68
69
70
71
72
73
74
75
14
Ibid.
Ibid.
Ibid. s. 206
Ibid. s. 206-207
Ibid. s. 206
Bexell 2003 s. 97
Ibid. s. 98
Ibid. s. 111
frågor främst hade samtalats om i det privata, mötte man nu dessa frågor i tidningars
insändarspalter, runt middagsbordet och i stormöten. Att man sade emot ”teologer, fariséer och
skriftlärda” blev vanligare.
2.6 Waldenström
2.6.1 Tidiga år
Paul Petter Waldenström föddes 1838 i Luleå.76 Hans far arbetade som provinsialläkare och var
medveten ateist. När han, som ung student, kom till Kalmar för att arbeta som informator för
landshövdning Skjöldebrands barn kom han i kontakt med en gammalpietistisk väckelserörelse i
staden och genomgick en omvändelse. Efter att därför ha blivit utkastad från residenset så återvände
han till Uppsala där han kom in i en grupp ”väckta” studenter. Han lämnade nu den stränga
kristendom som han tidigare hade mött; nu kom han istället i kontakt med nyevangelismen.77 Vid
samma tid disputerade han i klassiska språk på en avhandling om Ciceros vältalighet, tog kontakt
med Rosenius, började predika, kompletterade sina studier till en pastoralexamen och vigdes till
präst.78 Efter ett förtvivlat brev från sin far tackade han nej till att bli missionär i Afrika och efter
viss eftertanke avböjde han också en kallelse till professur vid Augustana College i Rock Island
USA.
1863 blev Waldenström filosofie doktor.79 Han var en språkbegåvning med stort intresse i
latin, grekiska, hebreiska och arabiska. Han kom att göra en egen översättning av Nya testamentet
med ”förklarande anmärkningar” som blev färdig 1894. Vidare gjorde han inlägg vad det gäller den
dåvarande bibelkommissionens arbete.
Trots att han hade vigts till präst så kom han, efter att inte ha lyckats bli utnämnd till
kyrkoherde, att arbeta som lärare.80 1864 utnämndes han till lektor i Umeå. Från 1864 och fram till
sin pensionering 1903 eller 1905 arbetade han som lektor i teologi, grekiska och hebreiska vid
Gävle högre elementarläroverk.81
1868 valdes han in som delegat i det första kyrkomötet. Både han och författaren Viktor
Rydberg valdes in på lekmannamandat och båda sågs som ”dark hourses” i det rent klerikala
kyrkomötet. Waldenström deltog också livligt i samtalen vid plenarsamlingarna.82
1872 deltog Waldenström för första gången, då som deltagare, i en enskild nattvardsgång
76
77
78
79
80
81
82
15
Dahlén 2003 s. 299, Hallingberg 2010 s. 168
Dahlén 2003 s. 299
Dahlén 2003 s. 299, Hallingberg 2010 s. 168
Dahlén 2003 s. 299
Dahlén 2003 s. 299
Dahlén 2003 s. 299, Hallingberg 2010 s. 171
Hallingberg 2010 s. 168
som inte hölls i någon kyrka.83 När han 1876 själv ledde en nattvardsgudstjänst i Uppsala
missionshus ingrep Uppsala domkapitel, eftersom detta stred mot konventikelplakatet, vilket ledde
till en process ända upp i Högsta Domstolen. Waldenström kommenterade åtalet med att
kyrkomötet kunde förbjuda Jesus att vara med vid nattvardsfiranden i bönehusen eftersom
problemet ju då skulle vara löst.84 1882 begärde Waldenström avsked från prästämbetet.
2.6.2 Försoningslärodebatten
2.6.2.1 Waldenström får ökat inflytande
Hans allegori Brukspatron Adamsson eller Var bor du? (1863), skriven vid 24 eller 25 års ålder,
gjorde Waldenström känd i hela landet.85 Boken, som möttes både av hänförelse och kritik, blev en
av Sveriges mest lästa böcker under slutet av 1800-talet.
På 1870-talet fick Waldenström sitt stora genombrott som offentlig person, även om han
redan tidigare var känd som predikant och skribent.86 Han hade 1868 tagit över rollen som redaktör
för Pietisten efter Rosenius död. Eftersom Rosenius själv hade utsett honom blev det naturligt att
Waldenström år 1868, efter Rosenius död, tog över denna roll.87 Denna tidning var en av samtidens
mest spridda massmedier och fanns också i många avlägsna byar. Den utgavs då i över 12 000
exemplar, vilket var en väldigt stor upplaga på den tiden. Att Waldenström hade fått förtroende av
Rosenius gjorde honom till väckelsens andlige ledare och en förgrundgestalt i Evangeliska
Fosterlands-Stiftelsen.
Liksom Rosenius tidigare gjort publicerade Waldenström löpande utläggningar av Svenska
kyrkans predikotexter och genast märktes att Waldenström framlade nya tankar.88 Hans första
utläggning i tidningen blev berättelsen om samtalet mellan Jesus och kvinnan vid Sykars brunn
(Joh. 4). Här ifrågasatte Waldenström den allmänt vedertagna synen på försoningen där Jesus dör en
offerdöd för att försona människan med Gud. Istället betonade Waldenström att Guds kärlek inte
kan förändras. Att Waldenström lade fram en ny lära om försoningen kom att resultera i en av de
mest omfattande teologiska debatterna på flera hundra år i Sverige.
Det var också i Pietisten, i en predikan för Tjugonde söndagen efter Trefaldighet år 1872,
som Waldenström tydliggjorde hur han såg på försoningen.89 Eftersom det var människan, inte
Gud, som förändrades i syndafallet, så var det också människan, inte Gud, som behövde försonas. I
83
84
85
86
87
88
89
16
Dahlén s. 2003 s. 299
Ibid. s. 301
Dahlén 2003 s. 301, Hallingberg 2010 s. 168
Hallingberg 2010 s. 169
Bexell 2003 s. 108
Ibid.
Bexell 2003 s. 108, Dahlén 2003 s. 301-302
frågan om försoningen skiljde sig Waldenström således från lutherdomen.90
Trots att Waldenströms idéer väckte uppståndelse var de inte nya utan hade diskuterats av
teologer många gånger i kyrkohistorien.91 Näst efter Bibeln var dock Luthers skrifter och innehållet
i Pietisten auktoriteter inom nyevangelismen. Dessa, av Waldenström övertygande och på ett enkelt
språk framförda, tankar var man nu tvungna att ta ställning till. Resultatet av de debatter som följde
blev att nyevangelismen delades.
Innan Waldenström publicerade sin senare omdebatterade predikan hade han skickat
manuskriptet till Thor Hartvig Odencrants (1817-1886)92 och till Rosenius förra redaktionsassistent
Amy Moberg för att få höra deras synpunkter.93 Båda rådde honom att inte låta trycka predikan utan
grundlig omarbetning. Moberg menade: ”Har Kristi stora verk icke haft någon betydelse för och
inverkan på Guds hjärta, då skulle jag nästan vilja fråga ’Vartill skulle det då tjäna?’” Hon menade
att offrandet av Kristus var en nödvändig följd av Guds rättfärdighet. Efter att ha tänkt igenom det
noga publicerade Waldenström, trots de bådas invändningar, predikan utan att låta sig påverkas av
de råd av teologisk karaktär som han fick.94 Dock dämpade han den polemiska tonen.95
Eftersom Gud är kärleken behöver han inte försonas, menade Waldenström.96 Detta synsätt
gjorde också att Gudsbilden förändrades. Det evangelium som Waldenström presenterade var något
nytt för många. Det var den luthersk-ortodoxa försoningsläran, vanligen kallad för den objektiva
försoningsläran, i vilken man menade att Gud försonade världen med sig själv när Jesus dog på
korset, som Waldenström ifrågasatte.97
Rosenius anhängare menade att Waldenström hade förvanskat lärofaderns teologiska arv.98
De kritiserade Waldenström för att ha sammanblandat Kristi försoningsverk med den enskilda
människans personliga gemenskap med Kristus och den förras mottagande av frälsningen. Mot
detta påstående menade Waldenström att meningsmotståndare förbisedde människans omvändelse.
Vidare menade han att hans nya lära bara var en naturlig konsekvens av Rosenius teologi. Här blev
man i svensk kristenhet tvungen att ta ställning.
Genom att ställa frågan: ”Var står det skrivet?” frågade Waldenström om de vedertagna
trosmässiga och etiska lärorna gick att finna i den bibliska texten.99 Svaret på den frågan, vad det
90
91
92
93
94
95
96
97
98
99
17
Bexell 2003 s. 108
Ibid.
Wikipedia 2012, http://sv.wikipedia.org/wiki/Hartwig_Odencrantz
Bexell 2003, s. 110
Ibid. s. 108, 110
Ibid. s. 110
Ibid.
Ibid. s. 111
Ibid.
Ibid. s. 112
gäller alla trosläror, kunde man finna genom det privata bibelstudiet, menade Waldenström. Denna
fråga var dock inte okänd för svenskarna vid denna tid, utan fanns med i husförhören och Luthers
lilla katekes. Vad det gällde dopet och nattvarden skulle man både kunna svara med Luthers
förklaring och nämna det Bibelställe och därigenom svara på följdfrågan ”Var står det skrivet?”.
Särskilt starkt motstånd mot Waldenströms försoningslära fanns inom Evangeliska
Fosterlands-Stiftelsens styrelse, särskilt via G.E. Beskow (1834-1899).100 Man såg det nämligen
som att Waldenström angrep Svenska kyrkans bekännelse. Man kom fram till att man inte kunde stå
bakom en teologi som varken var Luthers och Rosenius
2.6.2.2 Kyrkopolitiska konsekvenser
Waldenström förklarade och lade ut sin nya tanke i flera skrifter.101 En bok som nådde många var
Herren är from, vars första utgåva publicerades år 1875. I en stor del av hans många skrifter
diskuterade han just försoningsfrågan. Att han kände behovet av att försvara läran var naturligt på
grund av den massiva kritik han mötte. Ett kritiskt inlägg som blev mycket omtalat var ett av den
skånska väckelseprästen P.P. Welinder (1819-1883), kyrkoherde i Norra Åsum. År 1873 skrev han i
tidskriften Församlingsvännen om Waldenström ”att det som i densamma är sant och bibelenligt, är
icke nytt; att det som i densamma är nytt, är icke sant och bibelenligt och att det hela förekommer
som en besynnerlig blandning av svåra självmotsägelser.”.
Waldenström ägnade mycket tid åt nytestamentlig textkritik, något som han tyckte var
betydelsefullt i kampen för ”det rena gudsordet”.102 Han menade att sju av böckerna i Nya
testamentet inte är apostoliska skrifter eller att deras apostoliska ursprung åtminstone är tvivelaktigt.
De sju bibelböcker som han ifrågasatte var Hebréerbrevet, Jakobsbrevet, Andra Petrusbrevet, Andra
och Tredje Johannesbrevet, Judasbrevet och Uppenbarelseboken. Dessa böcker, menade han, får
därför inte vara grunden för den kristna läran utan måste bedömas efter de apostoliska skrifter som
är erkända.
Den del av Bibeln som Waldenström erkände som äkta verkade han, enligt hur han uttryckte
det, stå nära verbalinspirationsläran (synen att Bibeln är given ord för ord genom den helige
Ande).103 I sin bok ”Biblisk Troslära” (1914) skrev han att han såg Bibeln ”såsom ofelbar regel för
religiös tro och rättfärdigt liv”, menar Rune W. Dahlén. Dock kan man se i hans kommentarer, både
till Psaltaren och till Nya testamentet, att han inte helt trodde på ofelbarhetsläran. Han omfattade
inte någon bokstavstro men hade respekt för Guds ord och auktoritet, samtidigt som han yrkade på
100
101
102
103
18
Ibid.
Bexell 2003 s. 112
Dahlén 2003 s. 302
Ibid. s. 302
vetenskaplig noggrannhet gällande textkritik och översättning.
Både Svenska kyrkan och EFS:s ledning kom fram till att Waldenströms försoningslära stod
i strid med en del av Svenska kyrkans bekännelse, nämligen det lutherska grunddokumentet, den
Augsburgska bekännelsen .104 Prästedens förpliktelser gjorde att det blev viktigt för prästerna att ta
ställning i frågan.
Det fanns dem som menade att EFS inte borde ha provinsombud och kolportörer, som stod
bakom Waldenströms lära, i sin organisation.105 Åsikten om att organisationen borde bryta med de
missionsföreningar, som anammat denna lära, framfördes också.
Eftersom G.E. Beskow i Blasieholmskyrkan menade att Waldenström hade saboterat
grunden för hela läran om Kristi frälsningsverk tilläts Waldenström inte längre att predika i
Blasieholmskyrkan och en tid senare inte heller i Betlehemskyrkan.
Nu tvingades alla inom den nyevangeliska väckelsen, både lekmän och präster, att ta
ställning i försoningsfrågan.106 Den vidsynte P.M. Elmblad, styrelsens ordförande inom EFS,
yrkade dock på att även Waldenströms åsikter rymdes i organisationen. Resten av styrelsen gick
dock inte på hans linje och Elmblad avsade sig ordförandeskapet år 1876. Det blev sedan ännu
tydligare att han stod på Waldenströms sida i försoningsstriden.
En naturlig följd av att Waldenströms försoningslära sades strida mot Svenska kyrkans
bekännelseskrifter blev att Waldenström yrkade på att EFS inte längre skulle låta sina präster, som
utbildades på Johannelunds teologiska institut, att vigas till präster och därför inte heller vara
bundna till den lutherska bekännelsen.107 Vidare ville han också att missionärens bundenhet till
samma bekännelse skulle lösas upp. Hans åsikter förstärktes förmodligen av den nattvardsstrid som
pågick, där man frågade sig om man skulle behöva godkännande från Svenska kyrkan för att leda
nattvard.108 Dessutom hade en diskussion kring begreppet ”statskyrka” ägt rum.109 Waldenström
fick dock inte möjlighet att föra fram sina åsikter vid årsmötet eftersom han och hans anhängare
ströks från delegatlistan.110 Därmed begärde Waldenström utträde ur EFS. Vid årsmötet fick de
kyrkotrognas förslag flest röster.
En vecka efter EFS:s årsmöte, nämligen den 12-14 juni, ägde ”det allmänna fria
kyrkomötet” rum, ett namn som valdes i polemik mot Svenska kyrkans ”allmänna kyrkomöte”,
104
105
106
107
108
109
110
19
Ibid. s. 112
Ibid.
Ibid.
Ibid. s. 120
Ibid. s. 115
Ibid. s. 117-118
Ibid. s. 121
varav det senare fanns befäst i grundlagen.111 Dock var inte detta alternativa kyrkomöte allmänt;
främst var det Waldenströms meningsfränder inom den nyevangeliska vänstern som deltog. Endast
ett fåtal metodister och baptister fanns med. En av de frågor som man ställde sig vid mötet var:
”Kan en statskyrka vara en kyrka i biblisk mening?” Svaret blev ”Nej”. Waldenströms åsikt var att
Svenska kyrkan inte var en kyrka i biblisk och luthersk mening. Därför diskuterade man alternativ
till Svenska kyrkan.112 Man ville anta ”en församlingsordning efter Guds ord”.113
Senare samma år bildades Svenska Missionsförbundet (SMF).114 Även om Waldenström var
en av dem som drev frågan om bildandet av en organisation var han inte närvarande när beslutet
togs. En grundläggande tanke var att den enskildes bekännelse skulle vara i centrum och att lärooch ordningsfrågor skulle underordnas detta.
1884 blev Waldenström invald i riksdagens Andra kammare.115 Där kom han sitta, utan att
vara partiansluten, i tjugo år. Han ansågs vara en god talare i talarstolen och fick mycket
uppmärksamhet, men han hade svårt att driva sina frågor, rent realpolitiskt, eftersom han inte fick
någon permanent utskottsplats.
Waldenström blev en av de mest inflytelserika personerna i Sveriges kyrkohistoria på sin
tid, vilket kan förklaras av att han sågs som den högste andlige ledaren inom den antiklerikala
nyevangelismen, att han blev allt populärare och att han var skicklig på att tala inför folk.116 Hans
teologi hade ett starkt och brett genomslag. Medan han frambringade irritation hos vissa sågs han av
andra som någon ny och fräsch som rörde om i grytan. Han blev lite av en ny reformator när han
reagerade på kyrkans dualistiska syn på synd och frälsning och istället gav folket en ny Gudsbild,
där kärlek var Guds helt dominerande väsensegenskap.117
Paul Petter Waldenström kan räknas till en av 1800-talets mest kända personer.118 I ett ansett
kyrkohistoriskt verk i USA benämns han den största frikyrkoledaren, den starkaste religiösa kraften
i Sverige under mer än ett halvt sekel.119 Skämtpressen såg det som tacksamt att skämta om honom
och karikatyrteckningarna avlöste varandra. Ärkebiskop Nathan Söderblom sade i samband med
hans död år 1817 att Waldenström ”lämnade ett nytt och mer evangeliskt gudsbegrepp i arv åt
Sveriges folk”.
En bok med titeln Waldenström och hans försoningslära, skriven av den svenskamerikanske
111
112
113
114
115
116
117
118
119
20
Ibid.
Ibid. s. 121-122
Ibid. s. 122
Senare Svenska Missionskyrkan (SMK) och nu Gemensam Framtid (GF); Ibid. s. 124
Hallingberg 2010 s. 169
Bexell 2003 s. 110
Ibid. s. 110-111
Dahlén 2003 s. 299
Hallingberg 2010 s. 171
pastorn i Iowa, Ernst Anderson, ger en annorlunda bild av Waldenström än den gängse.120 Anderson
menar att Waldenströms livsverk som helhet var disparat och inte fullt konsekvent: ”Mycket tyder
på att han själv ej läste sina egna skrifter.”121 Anderson menar att det inte är svårt att förstå att
Waldenström blev populär hos många svenskar. Enligt Anderson kännetecknas svenskar av det
enkla och osammansatta. Waldenström var väldigt lärd, men han hade en utåtriktad läggning
samtidigt som både hans språk och tankar kännetecknades av enkelhet.
Oavsett vad man anser om Waldenström och hans livsverk så påverkade han Sverige på ett
påtagligt sätt.122 Vid Missionsförbundets 100-årsjubileumskonferens 1978 sa Tage Erlander:
”Waldenströms försoningslära fick en avgörande betydelse för det demokratiska genombrottet i
Sverige. Han slängde ut en svår dogmatisk lärofråga till folket och lät gemene man ta ställning själv
om hur man skulle förstå försoningen. Nu gällde inte längre vad kyrkoherden och
bekännelseskrifterna påstod. Lät själva Bibeln, så får ni se!(...)Kunde man nu själv bestämma om de
himmelska tingen, var man givetvis kompetens att besluta i kommunala angelägenheter om skolor
och kyrkbyggen och även om politiska riksfrågor!”123
I avsnittet I kyrkan och bönesalen i Claes Lundins reportagebok Nya Stockholm (1890)
skriver Lundin att predikanten Waldenströms ”klarhet, logiska styrka och redighet” gjorde att
Immanuelskyrkan var en av de mest eftersökta ”gudstjänshusen” i huvudstaden.124
3 Jämförande redogörelser av den objektiva och den
subjektiva försoningsläran
3.1 Rosenius försoningslära
3.1.1 Guds rättfärdighet och lagen
Både Gud eller hans lag är helig och oföränderlig, menar Rosenius.125 Lagen säger att den som
syndar ska dö. Även om lagen är både helig och god så kan den inte förändra människan till att göra
Guds vilja; människan har inte det som lagen kräver.126
Eftersom Gud ville vara en rättfärdig Gud som står vid sitt ord så finns det ingen möjlighet
för Gud att göra någon eftergift.127 Detta fick till följd att människan, i sig själv, är förlorad, utan
120
121
122
123
124
125
126
127
21
Ibid. s. 171-172
Ibid. s. 172
Ibid. s. 181
Ibid. s. 181-182
Ibid. s. 187
Rosenius 1974, En dött för alla, s. 42,
Ibid. s. 62, 63
Ibid. s. 91
möjlighet att räddas. Enligt lagen, som dömer människan till döden eftersom hon syndar, måste
synden försonas och Guds kränkta rättfärdighet tillfredsställas.128 Detta eftersom Gud hatar det som
han alltid har hatat; ”Hans heliga väsen kan inte förändras.”129 Annars skulle vi behöva bli frälsta
uteslutande av Guds nåd, på så sätt att Gud varken räknar med oss eller tänker på sina krav, menar
Rosenius.130
3.1.2 Under lagen
Det viktigaste budskapet i Bibeln och kärnan i evangeliet är ”att Gud sände sin Son i världen för att
göra det som lagen aldrig kunde uträtta”, menar Rosenius.131
I enlighet med Guds vilja kom Jesus Kristus att stå som ”medlare i alla människors
ställe”.132 Rom. 5:19: ”Liksom de många blev gjorda till syndare därför att en enda man var olydig,
så skall genom en enda mans lydnad de många bli rättfärdiga.”
Eftersom Gud gjorde Jesus till synd för vår skull så måste Jesus också hålla lagen i vårt
ställe, menar Rosenius.133 Med andra ord blev han ”underordnad lagen, för att han skulle köpa dem
fria som stod under lagen” (Gal. 4:5) och ”det som lagen aldrig kunde uträtta, därför att vår syndiga
natur satt den ur kraft, det gjorde Gud(...)Han sände sin egen son(...)” (Rom. 8:3).
Det vill säga, allt det som lagen kräver av oss människor, men som vi inte kan ge, det har
lagen fått av Kristus, på ett överflödande sätt.134
3.1.3 Guds kärlek
Att Gud sände Kristus för att uppfylla lagen i vårt ställe var ett verk endast av Guds kärlek
och ett bevis på just denna kärlek, vilket vi kan läsa i Joh. 3:16: ”Så älskade Gud världen, att han
utgaf sin ende Son.”135
3.1.4 Blev till synd
Rosenius nämner också: ”Den som aldrig hade syndat har Gud för vår skull gjort till synd, för att vi
genom honom skulle bli rättfärdiga inför Gud” (2 Kor. 5:21).136 Gud lät ”allas vår missgärning
drabba honom” ( Jes. 53:6).137 Jesus blev ”gjord till synd” för oss (2 Kor. 5:21).
128
129
130
131
132
133
134
135
136
137
22
Rosenius 1913 s. 19-21
Rosenius 1974, Rättfärdig i Jesus, s. 14
Ibid. s. 22
Rosenius 1974, En dött för alla, s. 62
Ibid. s. 42
Ibid. s. 42
Ibid. s. 43
Rosenius 1913 s. 31
Rosenius 1974, En dött för alla, s. 41
Ibid. s. 43
Rosenius betonar att det verkligen står ”synd” i grundtexten - inte ”syndoffer”.138 Detta
innebär att han så till den grad skulle vara ett med hela världens syndamängd att han kunde kallas
idel synd.
Att medlaren (Jesus Kristus) bar hela världens synd på det sättet gjorde att hela lagens
förbannelse – all helig vrede, onåd och pina som världen hade förtjänat - kom över honom.139 Han
var nämligen nu tvungen att stå inför Gud som en syndare. Gud kunde inte hänvisa till att Jesus var
oskyldig eftersom han hade kastat all synd på honom. Jesus bar en förbannelse som fullbordades i
döden på korset. Korsdöden var det sättet att dö på som var särskilt kopplat till hela lagens
förbannelse (5 Mos. 21:23; Gal. 3:13).
Jesus uppfyllde lagen och tog på sig straffet och vann då en fullkomlig rättfärdighet åt oss,
genom sin lydnad.140 Innebörden av detta är att alla våra synder skulle räknas som hans synder och
att han både skulle svara för dem och betala för dem. Nu är våra synder inte längre våra utan
hans.141
3.1.5 Tillgodosåg lagens krav
Jesus uppfyllde lagen helt och fullt, menar Rosenius. Han älskade Gud med allt han hade och sin
nästa som sig själv.142 Han älskade Gud; allt han gjorde var i enlighet med hans Faders vilja och
ära.143 Han var till och med ”lydig intill döden, ja, intill döden på korset” (s. Fil. 2:8).144 ”Det var en
fullständig laguppfyllelse!”, utbrister Rosenius. Och detta skedde för oss, i vårt ställe och för vår
räkning. Han var alltså ”underordnad lagen för att han skulle köpa dem fria som stod under lagen”.
Rosenius frågar sig retoriskt hur Guds rättvisa skulle kunna bli tillfredsställd utan en
försoning av oändligt värde.145 ”Och huru kunde en sådan försoning åstadkommas utom genom en
person, som vore på en gång både Gud och människa – den oändlige Guden i människonatur? Detta
var det medel, som Gud i sin eviga kärlek utvalde.”
Syftet med att Gud sände sin Son till jorden var att lagen skulle få sin rätt och vi skulle bli
räddade. Detta innebar att vår frälsning skulle ske på ett sådant sätt att det stämde överens med
lagens helighet.
138
139
140
141
142
143
144
145
23
Ibid.
Ibid. s. 44
Ibid.
Ibid. s. 90
Ibid. s. 99
Ibid. s. 99-100
Ibid. s. 100
Rosenius 1913 s. 31
3.1.6 Under lagens förbannelse
För det andra så skulle han också ”smaka döden för andra” (Hebr. 2:9).146 Som det står i Jes. 53:6 så
kastade han allas synder på honom. Tre saker följde på denna synd: hela lagens förbannelse, Guds
vrede och den eviga döden. Allt detta drabbade Jesus när han dog korsdöden på Golgata. Synden
ligger nu under Jesu fötter, döden har övervunnits, lagens förbannelse blev borttagen och djävulen
blev utkastad och dömd (Upp. 12:10; Joh. 16:11).147
De tre makterna finns fortfarande kvar men de är egentligen besegrade.148
Det var inte tillräckligt att Jesus, under sin tid på jorden, uppfyllde lagen för oss; han var
också tvungen att lida det straff som vi skulle ha lidit.149 För att köpa oss fria från lagens
förbannelse var han tvungen att gå in under den förbannelsen, menar Rosenius. Gal. 3:13: ”Kristus
köpte oss fria från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse för vår skull, ty Skriften säger:
Förbannad är var och en som är upphängd på trä.”
Det viktigaste i detta sammanhang är dock inte att Kristus blev en förbannelse i människors
ögon utan att han också blev det i Guds.150 Det kan vi se genom 5 Mos. 21:23: ”En Guds
förbannelse är den som har blivit upphängd.” Det var inte sättet att dö på som var skälet till
förbannelsen utan den synd som orsakade att man var tvungen att dö på just det sättet.
Att Jesus blev förbannad på detta sätt var för vår skull.151 Kristus kunde egentligen inte bli
förbannad av Gud; han var ju oskyldig, helig och välsignad. Dock hade han tagit på sig alla
syndares och mördares skuld. Eftersom lagens dom för syndare är död så var Kristus tvungen att
hängas upp på korset för att dö.152
3.1.7 Fördömde synden
När Jesus dog sin försoningsdöd så tog han visserligen inte bort synden från världen, men genom att
han lät sig lida av fördömelsen tog han ifrån synden dess fördömande makt, skriver Rosenius.153
Synd som är straffad för är tillintetgjord synd. Synden finns fortfarande kvar i oss, men har
förlorat sin fördömande makt när vi är förenade med Kristus och delaktiga i hans försoning.
Fortfarande kan synden resultera i döden, men inte genom synd och brottslighet, utan endast om
den påverkar vår själ så att vi inte längre finns kvar i Kristus. Fördömelsens dom är utförd på vår
146
147
148
149
150
151
152
153
24
Rosenius 1974, En dött för alla, s. 100
Ibid.
Ibid. s. 103
Rosenius 1974, Rättfärdig i Jesus, s. 43
Ibid. s. 44
Ibid.
Ibid. s. 45
Rosenius 1913 s. 37
borgesman, alltså har lagen redan utkrävt sin fordran.154 Jesus själv försäkrar oss om detta när han
säger: ”Mitt blod varder utgjutet för eder till syndernas förlåtelse.”155
3.1.8 Kristi rättfärdighet
1 Joh. 2:1-2: ”Kära barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar,
har vi en förespråkare hos Fadern, Jesus Kristus, och han är rättfärdig. Han är själv försoningen för
våra synder, men inte endast för våra utan för hela världens.”156 När en troende syndar så finns det
någon som för hans talan hos Fadern.
Rosenius menar att Kristus är rättfärdig i vårt ställe.157 Fil. 3:9: ”Jag har inte längre någon
egen rättfärdighet, som kunde tillräknas mig därför att jag har hållit lagen. Jag känner bara den
rättfärdighet, som människan får genom tron på Kristus.”
Kärnan i evangeliet, som Gud har uppenbarat det för oss, är denna, menar Rosenius: ”En
människa blir rättfärdig och salig inte på grund av sina gärningar utan på grund av det som Kristus
har gjort och som hon nu får ta emot i tro.”158
3.1.9 Frihet från lagen
De troende är befriade från hela lagen, inte bara de judiska ceremoniella lagarna utan även
morallagen eller Tio Guds bud. De bedöms inte efter hur de klarar att leva efter lagens bud, utan
efter den rättfärdighet som de har i Kristus.159
Sammanfattningsvis, summerar Rosenius, handlar det om att Paulus i Rom. 8:2 säger att vi
är fria från all fördömelse eftersom vi är frigjorda från lagen, som annars belägger oss med synd och
död.160 I vers 3 säger Paulus att vår frigörelse från lagen grundar sig på Gud gjorde det som lagen
inte kunde åstadkomma. Det enda sättet att rädda oss ifrån fördömelsen var att rädda oss från lagens
domsrätt.161
3.1.10 Ingen fällande dom
Så fort en brottsling dömts till döden så räknas han inte längre; redan innan han har avrättats så
räknas han som död i samhällets ögon.162 På samma sätt är det med synden eftersom den inte längre
kan fördöma den människa som har del i Kristi offer. Visserligen får hon ändå leva med synden i
154
155
156
157
158
159
160
161
162
25
Ibid. s. 37-38
Ibid. s. 38
Rosenius 1974, Rättfärdig i Jesus, s. 81
Ibid. s. 94
Ibid. s. 98
Ibid. s. 21
Rosenius 1913 s. 17
Ibid. s. 24-25
Ibid. s. 65
sig, vilket hon bittert märker av dagligen, men den synd som fortfarande finns kvar i människan har
ändå förlorat sin makt att fördöma och detta genom Kristi försoningsdöd. Löftet i Rom. 8:1 gäller:
Det ”finns ingen fällande dom för den som är i Kristus Jesus”.
3.1.11 Till lösen
Det som Jesus uträttade när han blev en förbannelse för vår skull var att han köpte oss fria från
lagens förbannelse.163 Ordet som Paulus här använde brukade användas när man syftade på slavar
som köptes fria. Det fanns alltid en domstol på slavmarknaderna och om någon betalade den summa
pengar som krävdes så blev slaven fri. Detta skulle prövas, bevittnas och bekräftas inför denna
domstol.
Genom att se på hur det var för slavarna så kan vi förstå något också om Kristi
försoningsverk.164 För det första så handlade det om ett köp. När man köper något så krävs det att
man betalar så mycket som motsvarar värdet av det man vill köpa. Kristus köpte oss inte fria med
hjälp av silver eller guld utan med sitt eget dyra blod.
Jesus själv sade: ”Människosonen har kommit, icke för att låta sig tjänas utan för att tjäna
och ge sitt liv till lösen för många” (Matt. 20:28).165 Han sa också: ”Detta är mitt blod,
förbundsblodet, som skall utgjutas för många till syndernas förlåtelse” (Matt. 26:28).
3.1.12 Offer
Kristus skulle alltså själv bli krossad för att besegra Satan.166 Genom att bli ett försoningsoffer
skulle han vinna seger i sin död. Detta var inte något som bara profeterna förkunnade; det finns
många förebilder som pekar på Kristus. Rosenius betonar särskilt de blodiga gammaltestamentliga
offren. På grund av offren kunde israeliten se att blod måste utgjutas för att synderna skulle
försonas. De blodiga offren betecknade egentligen Kristi kropp, menar Rosenius.167 Joh. 1:29: ”Se
där är Guds lamm, han som tar bort världens synd.”168 Hebr. 10: 1, 5: ”Vad lagen innehåller är
endast en skuggbild av de välsignelser som skulle komma(…)Därför säger Kristus, när han kommer
in i världen: Slaktoffer och spisoffer begärde du icke, men en kropp beredde du åt mig.”169
3.1.13 Hela världen
Alltså är hela världen befriad genom Kristi seger på korset, liksom den tidigare var förlorad genom
163
164
165
166
167
168
169
26
Rosenius 1974, Rättfärdig i Jesus, s. 46
Ibid. s. 46
Ibid. s. 100
Ibid. s. 98
Ibid. s. 99
Ibid. s. 98
Ibid. s. 98-99
Adams fall.170 Liksom världen oförtjänt ärvde synden och döden från Adam så får den det eviga
livet genom Kristus utan att förtjäna det. Tanken på att hela världen blev rättfärdig genom Kristi
korsdöd vände sig dock Rosenius senare emot.171
3.1.14 Frälsa från synden
Hela ärendet för Sonens ankomst till världen var att frälsa densamma från synden, som Johannes
säger: ”I veten, att han var uppenbarad, på det att han skulle borttaga världens synder” (1 Joh. 3:5)
och ”Fördenskull uppenbarades Guds son, att han skulle nedslå djäfulens gärningar” (1 Joh. 3:8).172
Det var både syndens skuld och syndens herravälde som skulle tillintetgöras.
3.1.15 Syndernas förlåtelse
Alla människors synder är redan förlåtna, utplånade och borttagna redan innan de omvänt sig och
börjat tro, menade Rosenius.173 Detta innebär att en människas synder redan är förlåtna innan hon
tagit emot syndernas förlåtelse. I Rom. 5:10 står det: ”när vi var Guds fiender, blev vi försonade
med honom genom hans Sons död.” Det står alltså inte att vi ”skall bli” försonade utan att ”vi blev”
försonade, betonar Rosenius.
3.1.16 Inte bara bevis på kärlek
Rosenus menade att det ”helt och hållet” var ute med dem som endast såg Kristi död som ett bevis
på Guds kärlek.174 De tänker sig nämligen att det är hos de själva som en förändring måste ske.
3.2 Waldenströms försoningslära
3.2.1 Guds egenskaper
En av de viktigaste punkterna i Waldenströms försoningslära handlar om Guds karaktär. Den
försoningslära, företrädd av bland annat Rosenius, som menar att Kristus måste dö försoningsdöden
för att blidka Guds vrede strider mot Bibeln, menar Waldenström. Enligt honom tror förespråkarna
för den läran att syndafallet åstadkom en förändring hos Gud eller att det uppkom en motsatts inom
honom (mellan hans rättfärdighet och hans kärlek).175
3.2.1.1 Gud är oföränderlig
Waldenström menar att vi människor kan få intrycket av att Guds egenskaper strider mot varandra
170
171
172
173
174
175
27
Ibid. s. 45
Bexell 2003, s. 153
Rosenius 1913 s. 36
Rosenius 1974, Rättfärdig i Jesus, s. 69
Ibid.
Waldenström 1915 s. 44
(hans rättfärdig mot hans kärlek), men att detta beror på att vi inte kan förstå Gud på ett fullkomligt
sätt.176 Guds egenskaper är fullkomliga, men vi kan bara förstå dem på ett ofullkomligt sätt. Det
finns inga motsägelser i Gud, utan det är i vår bristfälliga uppfattning det finns motsägelser.
För att Gud skulle kunna förändras, menar Waldenström, krävs det att han är ofullkomlig,
eftersom hans egenskaper då skulle kunna ökas eller minskas eller övergå till sin motsats.177
Eftersom Gud är fullkomlig så kan han heller inte förändras; det fullkomliga är fullkomligt i varje
ögonblick.178 Det finns inga grader i det fullkomliga (Ps. 102:27 f.; Jak. 1:17).179
När en människa har syndat mot någon annan så tänker vi, av naturen, att den andre har
ändrat sin sinnesstämning emot den syndande, skriver Waldenström.180 Detta tänker vi också om
Gud. Vi människor har svårt att förstå att Gud är barmhärtig mot oss för sin egen skull, för sitt eget
namns skull.
Som stöd för sin tes om att Gud inte kan förändras visar Waldenström på ett par bilder. Dels
tar han som exempel att ett starkt regn kan orsaka stor förödelse på jorden, men att detta ändå aldrig
förändrar solen.181 På samma sätt, menar han, är det med syndafallet; det resulterade i en
”utomordentlig förödelse hos människan” utan att förändra Gud. I den andra bilden menar
Waldenström att om en fisk skulle förlora de egenskaper som gör att han kan leva i vattnet så skulle
vattnet resultera i fiskens död, inte på grund av att vattnet hade förändrats, utan just eftersom vattnet
fortsatt hade samma egenskaper som förut. För att fisken åter skulle ha möjlighet att leva i vattnet
skulle inte vattnet behöva förändras; det är fisken som behöver genomgå en förändring, så att denne
återigen har de egenskaper han förut hade. På samma sätt är det med människan; det är hon som
måste återfå de egenskaper som hon förlorade i syndafallet.
3.2.1.2 Slår ingen annan för att skona
Att tänka som förespråkarna av den objektiva försoningsläran, att Gud inte kan vara
tillfredsställd om han inte får slå till, är att tänka så som människan tänker av naturen, menar
Waldenström.182 Vi tänker att om Gud skonar den skyldiga så måste han slå någon annan i dennes
ställe. Detta kallar vi för rättfärdighet, skriver Waldenström. Men Gud är inte sådan. Istället är han
en sådan Gud som, på grund av sin stora barmhärtighet, sände sin enfödde son Jesus till världen.
Gud sände dock inte sin son till oss för att slå honom i vårt ställe. Det han ville var att rädda oss
från våra synder, göra oss rena och heliga och föra oss hem till Gud igen.
176
177
178
179
180
181
182
28
Ibid s. 41
Ibid. s. 43
Ibid. s. 43-44
Ibid. s. 44
Ibid. s. 163
Ibid. s. 44
Waldenström 1914 s. 68
Ytterligare en anledning till att Waldenström menar att den objektiva försoningsläran strider
mot Guds ord är att Bibeln säger att vi inte ska se Sonen som annorlunda Fadern.183 En lära, som
säger att Sonen är en hjälp, ett skydd, en skärm för syndare emot Fadern, strider alltså mot Guds
ord: ”Den mig ser, han ser Fadern” (Joh. 14:9). Om Gud hade haft ett krav på att hans kränkta
rättfärdighet skulle upprättas så skulle också Sonen ha krävt det för sig själv, eftersom Fadern och
Sonen är ett.184 Waldenström frågar sig då vem som skulle ge Sonen upprättelse. ”Han själv?!”
utbrister Waldenström retoriskt.
3.2.1.3 Guds rättfärdighet är kärlek
Enligt den objektiva försoningsläran ville Gud egentligen ta tillbaka människorna, som ju gått
förlorade, och förlåta dem deras synder, men kan inte det, på grund av sin rättfärdighet.185
Rättfärdigheten kräver nämligen en fullständigt gottgörande upprättelse menar man. Denna
upprättelse måste utgöras av ett lidande som motsvarar vad den syndade förtjänat. Man tänker sig
att det finns en motsättning mellan rättfärdigheten och kärleken; rättfärdigheten ”fordrade” och
kärleken ”gav” den nödvändiga upprättelsen. Detta vändes sig Waldenström emot med
kommentaren: ”Och huru? Och var står det skrivet?”
Att det skulle finnas en motsatts mellan Guds kärlek och hans rättfärdighet står ingenstans i
Bibeln utan den läran är ett resultat av att våra egna, av syndafallet mörka, tankar, menar
Waldenström.186 Den känsla som vi människor får när vi hör det begreppet är rättfärdighet är ofta
rädsla; vi tänker på straff och dom.187 Att Guds rättfärdighet skulle innebära att han är from, är nog
främmande för oss.188 Waldenström menar att rättfärdigheten och kärleken är nära
sammankopplade.189 Guds rättfärdighet är rent av anledningen till att han älskar världen.190 Detta
gör att den högsta handlingen av Guds rättfärdighet är att han, i kärlek, utgav sin son för att frälsa
världen (Rom. 5:6-8; 8:32; Hebr. 2:9).191
Waldenström frågar sig, retoriskt, om inte fadern till den förlorade sonen handlade
rättfärdigt och om inte Jesus gjorde och handlade rättfärdigt när han gick omkring och hjälpte
människor och bad för sina fiender.192 Älskar inte en fader sin son så mycket att han skulle göra allt
för att rädda honom, för sin rättfärdighets skull, så är han inte rättfärdig. Nåd, mildhet osv. strider
183
184
185
186
187
188
189
190
191
192
29
Ibid.
Waldenström 1915 s. 75
Ibid.
Waldenström 1901 s. 81
Ibid. s. 81-82
Ibid. s. 82
Waldenström 1915 s. 75
Ibid. s. 74
Ibid. s. 48, 86
Ibid. s. 75
inte alls mot Guds rättfärdighet utan är snarare ett uttryck för rättfärdigheten (1 Joh. 1:9).
Grundtexten i Dan. 9:16 lyder, menar Waldenström: ”Låt för all din rättfärdighets skull din vrede
vända sig från din stad”.193
Waldenström hänvisar till hur vi människor tänker. Om en människa skulle synda mot mig
och jag skulle kräva full vedergällning skulle ingen, vare sig Gud eller människor, prisa mig för min
rättfärdighet.194 Om jag, däremot, efterskänker skulden och uppoffrar mig för att göra allt i min
makt för att hjälpa och rädda syndaren, då skulle man kunna kalla mig rättfärdig. Så gjorde Gud;
han vill inte kräva ut, kräva ut det yttersta av oss människor, utan han vill ge ut, ge ut allt genom sin
son. Gud söker efter sina förlorade barn för att rädda dem och föra dem till sig.195
Att benämna Gud ”rättfärdig” ska inte behöva skrämma någon.196 Istället ska vi kunna säga
till människor: ”Se, Gud – honom kan man lita på, honom kan man hafva förtroende till, ty han är
en rättfärdig Gud; af honom kan man vänta en viss och säker frälsning, af honom kan man vänta, att
han skall låta sig vårda om syndare och räcka dem en hand till hjälpt, eftersom han är en rättfärdig
Gud.”
När David hade sonat Saul i grottan, trots att han hade kunnat döda honom, utbrast Saul:
”Du är rättfärdigare än jag; du har gjort mig godt, men jag har gjort dig ondt” (1 Sam. 24:17).197
Flertalet bibelord talar om Guds rättfärdighet som något trösterikt, något som ger förtroende för
Gud.198 David säger i Ps. 116:5: ”Herren är nådig och rättfärdig, vår Gud är barmhärtig.”
Waldenström motsäger sig inte tanken på att Kristi frälsningsverk skulle tillfredsställa
rättfärdighetens krav, men han menar att denna tillfredsställelse inte kräver ett visst mått av
lidande.199 Istället är det så att rättfärdigheten krävde att allt ska göras för att de fallna skulle
upprättas och frälsas. I Ps. 25:8 säger David: ”Herren är rättfärdig, så att han undervisar syndare på
vägen.”.200
3.2.1.4 Guds helighet
Waldenström betonar visserligen Guds kärlek och kopplar hans rättfärdighet till densamma, men
han menar också att Gud är helig och att den heligheten yttrar sig som rättfärdighet i förhållande till
de skapade varelserna på jorden.201 Detta innebär, förutom att ”allt gott är samlat i honom och är av
193
194
195
196
197
198
199
200
201
30
Ibid. s. 110
Waldenström 1901. s. 84
Ibid. s. 86
Ibid. s. 89
Ibid. s. 90
Ibid. s. 91
Waldenström 1915 s. 76
Ibid. s. 96
Ibid. s. 47-48
honom”, också att ”allt ont är honom motsatt” (ex. Ps. 92:16; 2 Krön. 19:7). Guds helighet innebär
att ”han är den absolut (fullkomligt) gode (det absolut fullkomligt goda)”.202
Den rättfärdighet som heligheten yttrar sig i gentemot de skapade varelserna innebär att han
vill det som är gott och älskar allt som är gott, men också att han hatar allt ont som finns hos
dessa.203 Detta hat till det onda, menar Waldenström, ”är den nödvändiga baksidan av hans kärlek
till det goda”. Om detta hat skulle tas bort så skulle också hans kärlek till det goda försvinna (Matt.
23:13-39).
Även om Waldenström betonar att Gud inte måste straffa någon i människans ställe för att
frälsa densamma så menar Waldenström ändå att Gud inte bara hatar det som är ont, att han ”har
misshag med dem, som leva i synd” (1 Kor. 10:5; Ps. 5:5), utan också att han straffar dem som lever
i synd (3 Mos. 26:28; Jer. 2:19; Ps. 89:31f; 107:10-12).204 Detta, att Gud har misshag med dem som
syndar, och straffar dessa, kallas (antroposofiskt) för Guds vrede. Gud är vred över synden och, när
tiden är inne, låter sina straffdomar gå ut över dem som lever och vandrar i synden.205 Sådant hände
både i Gamla och i Nya testamentet.206 Denna Guds vrede vilar över alla som gör det onda (Rom.
1:18; Joh. 3:36).207 Vreden ska i högsta mening drabba dem vid den yttersta dagen. Detta kallas
”den tillkommande vreden” (Matt. 3:7; Luk. 3:7; 1 Tess. 1:10; Rom. 5:9; 12:19 m. fl.). Vidare
menar Waldenström att eftersom Fadern och Sonen är ett (Joh.10:30) är Guds vrede också Lammets
vrede. (Upp.6:16, 17).
Även om Gud hatar synden, så älskar Han syndaren, betonar Waldenström.208 Därför är
syftet med Guds straffdomar att syndaren ska bättra sig och vända tillbaka till Gud.209 I Hes. 1:5
säger Gud till folket: ”Hur skall man hädanefter slå eder, då I faren fort i edert affall?”210 I Hes.
9:13 heter det: ”Men folket vänder sig icke åter till honom, som slår dem och Herren Sebaot söker
de icke.”
3.2.1.5 Guds vrede utsläcks inte
Eftersom Gud, enligt Waldenström, inte kan förändras så kan inte heller hans vrede göra det.211
Detta gör att det är ”den största villfarelse och orimlighet” att mena att Kristi blod utsläckte Guds
vrede. Istället är Guds vrede precis lika stor före som efter Kristi död och denna vrede vilar så hela
202
203
204
205
206
207
208
209
210
211
31
Ibid. s. 47
Ibid. s. 48
Ibid. s. 48-49
Waldenström 1901 s. 93
Ibid. s. 93-94
Waldenström 1915. s. 49
Waldenström 1901 s. 94
Ibid. s. 94-95
Ibid. s. 95
Waldenström 1915. s. 49
tiden över de orättfärdiga (Joh. 3:36). Därför kan inte frälsning ifrån denna vrede ske genom att
vreden släcks, eftersom detta skulle innebära förändring hos Gud, menar Waldenström. Frälsning
från vreden sker istället genom att människan omvänder sig och blir rättfärdig; detta eftersom Guds
vrede inte vilar över den rättfärdige.
Det finns, enligt Waldenström, inte en endaste antydan i Bibeln om att Gud skulle uttömma
eller släcka sin vrede eller utkräva betalning för vår syndaskuld.212 Ett fullkomligt välbehag från
Gud vilade över Jesus (Matt. 3:17; 12:18; 17:5; 2 Petr.1:17; Joh. 8:29). Anledningen till Jesu
lidande och död var istället Guds nåd och kärlek till syndare och att han ville deras frälsning (Joh.
3:16f; Hebr. 2:9).
Jesus Kristus har inte utsläckt vreden utan är istället den som ska utföra vredesdomen (Matt.
25:41; Apg. 17:31), den vredesdom som ska gå ut över den gudlösa världen på Guds vredes dag
(Rom. 2:5).213 De som tillhör Honom ska Kristus dock rädda undan vredesdomen (1 Tess. 1:10),
liksom Gud räddade Noa undan syndafloden, Israels folk undan Egypten osv.
Motsatsen mellan Guds rättfärdighet och människans synd, dvs. Guds hat till synden,
uttrycker sig i straffet för synden.214 Den oundvikliga följden av att människan skiljer sig från Gud i
otro är att hon kommer allt djupare ner i syndens makt tills hon förgås i helvetet. Konsekvensen av
detta blir att straffet blir evigt när det inte längre är möjligt för människan att förändras.215 Det är
nämligen omöjligt att förena den rättfärdige (gode) Guden med den orättfärdiga (onda) människan.
Eftersom Gud inte kan förändras måste människan förändras för att likna den rättfärdige Guden.
3.2.1.6 Gud är allsmäktig
En annan egenskap som Gud har är att han är allsmäktig.216 Detta innebär att han har makt att göra
allt det som stämmer överens med hans väsen. Att Gud inte upphäver synden med sin egen makt är
dock ingen inskränkning av hans allmakt. Detta eftersom Gud har skapat människan fri. För att ta
bort denna frihet skulle Gud behöva omintetgöra människans väsen, vilket hade stridit mot Guds
väsen och därför är omöjligt, menar Waldenström.
3.2.2 Synden
3.2.2.1 Tar bort synder
Waldenström menar alltså inte att det Kristus gjorde genom sin korsdöd var att utsläcka Guds
212
213
214
215
216
32
Ibid. s. 87
Ibid. s. 49
Ibid. s. 51
Ibid. s. 52
Ibid. s. 47
vrede; frälsningen syftade till att ta bort människans synd, inte Guds vrede.217 Finns det inte längre
någon synd så finns det heller ingen vrede att ta bort. Läs: Hes. 18:21-32. När Gud dömer
människan gör han det för vad som är i just det ögonblicket, vilket gör att han inte fördömer synder
som skett förut och nu är borttagna (Rom. 2:2).218
Att det står i Tess. 1:10 att Jesus ska frälsa de sina från den tillkommande vredesdomen har
inte innebörden av att han ska blidka Guds vrede över dem.219 Istället handlar det om att han tar
undan dem från vredesdomen, liksom han gjorde med Noa, Lot och folket som helhet i Gamla
testamentet.
3.2.2.2 Döden som syndens konsekvens
Följden av synden är döden (1 Mos. 2:17; Rom. 5:12).220 Dock är det endast när synden är en
överträdelse som döden är ett straff. Det är bara då som man kan bli föremål för tillräknelse. Läs
Rom. 5:12ff.
Straffet kan man bara räkna som vedergällning i oegentlig och bildlig mening., menar
Waldenström221 Oftast är det i Gamla testamentet som detta sker (Ps. 91:8; Jes. 35:4; 59:18 m. fl.).
Det sker endast i Nya testamentet (förutom vid i några citat från Gamla testamentet) i Matt. 16:27,
Rom. 2:6, 2 Tim. 4:14 och 2 Tess. 1:6. Anledningen till att det egentligen inte kan kallas
vedergällning är att straffet nödvändigt uttrycker motsatsen mellan Guds godhet (helighet,
rättfärdighet) och människans ondhet (synd, orättfärdighet).
Den eviga, andliga frälsning som omtalas i Bibeln innebär både att människan befrias från
all synd (Matt. 1:21; Joh. 1:29) och alla följder av synden (negativt) och att människan återställs,
helt och fullt, till rättfärdighet, enhet med Gud och härlighet, som hon var skapad till (1 Tess.
5:23).222
3.2.3 Orsaken till lidandet
Förespråkarna för den objektiva försoningsläran menar att Kristus led korsdöden för att han blev
straffad för våra synder, vilket Waldenström inte håller med om.
3.2.3.1 För våra synders skull
I Jes. 53: 5 står det: ”Men han vart genomborrad av våra synder; han vart krossad av våra
217
218
219
220
221
222
33
Ibid. s. 102
Ibid. s. 102-103
Ibid s. 103
Ibid. s. 72
Ibid. s. 73
Ibid. s. 83
missgärningar.”.223 Vad Jesaja menar, enligt Waldenström, är att vi trodde att Jesus var straffad av
Gud, medan det i själva verket var av våra synder som han var genomborrad och krossad. Av
sammanhanget verkat det som att detta i första hand syftar på det lidande som tillfogades honom
från hans fienders hat i samband med det lidande som han kände vid korsfästelsen. Waldenström
förklarar sin tes med ett exempel: En förälder som ser sin son eller dotter falla i synd kan känna det
som att denna synd genomborrade deras själ.224
Profetens ord kan också översättas på ett annat sätt, som är ”egentligare”, menar
Waldenström.225 Översättningen lyder att han blev genomborrad ”för våra synders skull” och
sönderslagen ”för våra missgärningars skull”. Det hebreiska ord som profeten använder betyder
egentligen ”av” eller ”från” och uttrycker varifrån något kommer. Att han genomborrades kom från
våra synder, menar Waldenström.
För att lättare förstå vad Waldenström menar så ger han en bild.226 Om en kvinna hade levt
tillsammans med en man som levde ogudaktigt och misshandlade, förbannade och smädade henne
osv. så skulle vi kunna uttrycka det så att hon får lida ”för sin mans synders skull” eller ”av sin
mans synder”.227 Alltså är det mannen som är orsaken till kvinnans lidande.228 Skulle någon istället
säga att det egentligen är Gud som slår och misshandlar kvinnan i hennes mans ställe skulle vi, utan
tvivel utbrista, att det inte är möjligt eftersom Gud är en rättfärdig Gud.
En annan bild som visar på detta har att göra med naturen.229 Troende tänker sig att hela
skapelsen blev drabbad av människans synd. Även skapelsen drabbades av syndens förbannelse och
blev rubbad (Rom. 8).230 Därför är det helt rätt att säga att naturen lider av en förbannelse för
människans synds skull.231 Däremot skulle vi aldrig säga att Gud straffar skapelsen i vårt ställe.
3.2.3.2 Dödad av människor
I Nya testamentet kan vi se hur Jesus själv talar om sitt lidande och vi kan då se vad det var som var
orsaken till hans död.232 I Mark. 9:31 berättar han att Människosonen ska överlämnas i människors
händer och att de ska döda Honom. Luk. 18:31 berättar att profetiorna om Människosonen ska gå i
uppfyllelse genom att han ska överlämnas åt hedningarna, begravas, skymfas och bespottas och att
223
224
225
226
227
228
229
230
231
232
34
Waldenström 1914 s. 70
Ibid. s. 70
Ibid.
Ibid.
Ibid. s. 74-75
Ibid. s. 75
Ibid.
Ibid. s. 75-76
Ibid. s. 76
Ibid. s. 77
de ska tillfångata honom och döda honom, innan han uppstår på tredje dagen.233 Människor, inte
Gud, orsakade Kristi lidande, som verktyg åt mörkrets furste, vilket det står om i 1 Mos. 3 (ormen
som skulle krossa hans häl).234 Ännu tydligare kan vi se detta i liknelsen om vingårdsarbetarna i
Matt.21. Efter att ha hyrt ut sin vingård åt vingårdsmän sände vingårdsherren ut flera tjänare för att
höra efter frukt. Vingårdsmännen dräpte dock tjänarna, vilket gjorde att vingårdsherren till slut
sände sin egen son och sa: ”De skola hava försyn för min son” (v. 37). Men vingårdsmännen dräpte
även honom.235
I sin predikan under Nya testamentets första pingstdag förkunnade Petrus (Apg. 2:22 f.) att
Jesus hade blivit utlämnad och ”tagen igenom laglösa mäns händer, korsfästen och dödaden”.236 I
Apg. 2:36 säger han sedan att det är ”Israels hus” som har korsfäst Honom. Det var alltså Kristi
fiender som grep, korsfäste och dödades honom och Gud som befriade honom från döden och
uppväckte honom från de döda. Även Apg. 3; 5:30 f.; 7:52 förkunnar liknande.237
Bibeln säger dock att fienderna inte hade kunnat handla så med Jesus om inte Gud hade
tillåtit detta, men det gjorde han och hade också förutbestämt detta och förmedlat det genom
profeterna (Luk. 23:34; Apg. 3:17, 18; 4:28; 13:27; 1 Kor. 2:8).238
3.2.3.3 Vår missgärning drabbade Kristus
Waldenström menar att den troligaste översättningen av andra delen av Jes. 53:6 är: ”Herren lät
allas vår missgärning träffa honom.”239 Detta skulle då ge versen innebörden av att Gud lät
fiendernas ondska drabba Jesus.240 En möjlig översättning är också: ”Herren kastade allas våra
synder på honom.”241 Dessa ord liknar vers 4 där det står att han bär våra synder, alltså tar sig an
syndare och hjälper dem.242 Vers 6 betyder att det är Gud som har lagt på Kristus det ämbete som
det innebär att ta sig an syndarna.243
Ofta har detta bibelord tolkats som att profeten menar att Gud har flytta över syndens skuld
på Sonen, på så sätt att han räknar Sonen som syndare istället för oss.244 Sonen skulle då ha fått ta
på sig våra synder så att vi skulle slippa straffas. Detta nämner profeten inte alls något om, menar
dock Waldenström, hur man än översätter den versen. Istället är det människor som lagt till den
233
234
235
236
237
238
239
240
241
242
243
244
35
Ibid. s. 77-78
Ibid. s. 78
Ibid. s. 78-79
Ibid. s. 79
Ibid. s. 80-81
Ibid. s. 82
Ibid. s. 116, 120
Ibid. s. 117
Ibid. s. 121
Ibid. s. 121-122
Ibid. s. 122
Ibid. s. 123
tanken ”i oförstånd, om ock i välmening”.245
I senare delen av vers 8 kan vi läsa: ”Och i hans samtid vem betänkte, att han vart bortryckt
ur de levandes land av mitt folks missgärning, straff år dem?”246 Liksom i vers 4 syftar ordet ”av”
på orsak.247 Alltså blir innebörden: ”till följd av mitt folks missgärning”. ”Straff åt dem” syftar på
att de som inte ville ta emot Jesus utan önskade honom fick lida för att han togs bort ur de levandes
land.248
3.2.3.4 Dog utan synd
I slutet av Jes. 53:9 står det om Kristus att ”han intet orätt hade gjort”.249 Hade han syndat så hade
han inte kunnat frälsa syndare utan skulle själv ha behövt frälsas, menar Waldenström. Någon
undrar kanske hur han kunde dö om han inte hade synd eftersom synden ju är orsaken till döden;
man menar att utan synd kan man inte dö. Detta, menar Waldenström, är dock ett stort missförstånd.
Det står ingenstans i Bibeln att man själv måste vara en syndare för att dö. Man kan nämligen dö på
grund av någon annans synd, vilket är fallet med djuren.250 Jesus dog på grund av synd, men inte sin
egen, utan andras, genom att människor dödade honom.251
Vers 10: ”Och det behagade Herren att låta honom krossas” tolkas ibland som att det skulle
innebära att Gud krossade eller straffade Jesus i vårt ställe.252 Här står dock ingenting med
betydelsen ”i vårt ställe”.253 Ordet ”krossa” betyder inte heller straffa, även om det kan vara ett
straff att bli krossad. Luther förde samman denna vers med de föregående orden, vilket inte strider
mot det hebreiska uttrycket, och fick då: ”Det behagade Herren att krossa honom med krankhet.”
Man kan dock fråga sig varför det behagade Gud att låta Jesus krossas. 254 Waldenström
menar att detta var nödvändigt för att Han skulle övervinna synden. Trots att synden frestade,
”marterade” och anföll Jesus på alla sätt så höll han ut och segrade. Eftersom Gud har fördömt
synden i Jesu kött, och därigenom krossat syndens makt, så får Jesus makt att frälsa, från synderna,
dem som är förenade med honom i tron.
3.2.3.5 För sin egen skull
Enligt Waldenström är det en felaktig lära att Gud skulle vara nådig och förlåta syndare ”för Kristi
245
246
247
248
249
250
251
252
253
254
36
Ibid. s. 123-124
Ibid. s. 157
Ibid. s. 157-158
Ibid. s. 158
Ibid. s. 170
Ibid. s. 171
Ibid. s. 171-172
Ibid. s. 173, 181
Ibid. s. 181
Ibid. s. 183
skull”.255 Gud är självständig och detta innebär att allt som han gör, det gör han för sin egen skull
(Ps. 25:11; Jes. 43:25, Rom. 11:36; Hebr. 2:10). När Gud handlar gör han det endast med
bestämning av sitt eget väsen och detta gör han med nödvändighet, menar Waldenström.256
Detta gör att det, på grund av Guds självständighet, är fel att säga att Gud gör någonting,
exempelvis hjälper, frälser, och förlåter synder ”för Kristi skull”. När Fadern gör någonting så gör
han det för sin egen skull, genom Kristus (Joh. 1:3; Ef. 1:3-12), medan Kristus gör, det som han gör,
för Faderns skull (Joh. 4:34).
Den vanliga uppfattningen av 1 Joh. 2:12 är: Synderna är er förlåtna ”för hans namns
skull”.
257
Petrus säger i Apg. 10:43 att varje troende ska gå syndernas förlåtelse ”genom hans
namn”. Detta är samma sak som är sedd från olika sidor. Från människans synvinkel är Kristus
orsak till frälsningen (Hebr. 5:9). Men från Guds sida så är Kristus inte orsaken till frälsningen. Det
är inte för Kristi skull som Gud frälser, men det är ”genom” Kristus.
Waldenström visar på en liknelse: Trädets stam är orsaken till att grenen har liv, men inte
orsak till att Gud ger honom liv.258 Om ett gott väder blir orsak till att en jordbrukare får en god
skörd, så kan han säga att han har den goda skörden för det goda vädrets skull. Däremot kan
jordbrukaren inte säga att Gud har gett honom skörden för vädrets skull, utan ”genom” vädret.
3.2.4 Syftet med och betydelsen av försoningen
Waldenström ser Kristus som medlare av frälsningen, men menar att han är Guds ställföreträdare
inför människovärlden, inte människovärldens ställföreträdare inför Gud.259 Istället för att försöka
återvinna Gud åt oss så är det han, Kristus, som återvinner oss åt Gud. Detta var också
översteprästens ställning i Gamla testamentet, att vara ställföreträdare åt Gud, inför folket, menar
Waldenström.
Kristus är ”medlare” mellan Gud och människan genom att Gud söker upp, omvänder,
rättfärdiggör och frälser syndare osv (1 Tim. 2:5; Hebr. 8:6; 9:15; 12:24).260
3.2.4.1 Befriar människan från synd
När Bibeln talar om frälsningen så menar den att människan befrias från all synd (Matt.
1:21; Joh. 1:29) och alla följder av synden (negativt), och att människan återställs, helt och fullt, till
rättfärdighet, enhet med Gud och härlighet, som hon var skapad till (1 Tess. 5:23).261 Men
255
256
257
258
259
260
261
37
Waldenström 1915 s. 78
Ibid. s. 46
Ibid. s. 79
Ibid.
Ibid. s. 78
Ibid.
Ibid. s. 83
Waldenström menar också att människan blir rättfärdig och att det är mer än att vara syndfri - till
och med en hund är syndfri, men inte rättfärdig.
3.2.4.2 Fler betydelser
För oss människor finns fler betydelser av Kristi lidande och död.262 Förutom att Jesus grundlade
den frälsning som alla som lyder honom får del av (Hebr. 2:10, 18; 5:9) så rev han ner skiljelinjen
mellan judarna och hedningarna, vilket gör att hedningarna nu kan ta del av den välsignelse som
Gud gav genom Abraham (Gal. 3:13f; Ef. 2:13-16). Nu har också den ursprungliga enheten mellan
människovärlden och änglavärlden återställts (Kol. 1:19f; Ef. 1:10). Dessutom ”tillintetgjorde”
Jesus också djävulen genom sin död (Hebr. 2:14). Detta innebär dock inte att djävulen inte längre
finns, men hans makt är nu krossad (1 Mos. 3:15; Joh. 14:30). Därför kan vi människor tala om
honom som ”tillintetgjord” även om han fortfarande lever, eftersom han lidit ett så avgörande
nederlag att hans makt nu är krossad.
Waldenström visar också på betydelsen av Kristi uppståndelse och hänvisar till 1 Kor.
15:14-18.263 Förutom evangeliets sanning och trons värde, vilar också hela frälsningen på att Jesus
har uppstått. Annars skulle de troende fortfarande vara kvar i sina synder.
3.2.4.3 Seger över död och djävul
Waldenström menar också att Kristus, genom sitt lidande på korset, vann över döden.264 Paulus
säger i Rom. 5 att synden är orsaken till döden . När nu Jesus vunnit över döden så har han också
besegrat döden. 2 Tim. 1:10 säger att Kristus har tillintetgjort döden.265 De som är i Kristus ska
också leva (Joh. 5:24; 8:50 f.; 14:19). 1 Kor. 15:55 f. talar om att de troende som har ”avsomnat”
ska uppstå. Ordet: ”Du död, var är din udd? Du dödsrike, var är din seger?” har gått i uppfyllelse
genom segern som Jesus vunnit.
Genom korsdöden segrade Kristus också över djävulen.266 Hebr. 2:14: ”Kristus har ock
blivit delaktig av kött och blod, på det att han genom döden skulle nedlägga honom, som hade makt
över döden, det är djävulen, och befria dem, som av fruktan av döden genom hela sitt liv måste vara
trälar.”
3.2.4.4 Rening och rätt förhållande
Waldenström motsätter sig synen på att försoningen skulle innebära en gottgörelse för människans
synd. Han menar istället att försoningen består av två moment: 1) att människan renas från synd, i
262
263
264
265
266
38
Ibid. s. 87
Ibid. s. 90
Waldenström 1914 s. 185
Ibid. s. 185-186
Ibid. s. 186
Bibeln kallat ”hilasmós” (den negativa sidan) och 2) att människan sätts i ett rätt förhållande till
Gud, i Bibeln kallat ”katallaga” (den positiva sidan).267
Det hebreiska ordet ”kappér” har egentligen betydelsen ”betäcka”, men kom också att
betyda ”utplåna” (Jes. 28:18, jmfr. Jes. 44:22), menar Waldenström.268 Det används särskilt i
betydelsen av syndernas utplånande genom förlåtelse. Läs: Ps. 65:4; 78:38; 79:9; Hes. 16:62 f; 5
Mos. 21:8; 2 Krön. 30:18 f.
Waldenström menar att den svenska bibelkommissionen ”totalt” [har] bortfuskat”
betydelsen av ordet ”kappér” genom att ibland översätta det med ”bringa försoning” (3 Mos. 16:16
f; 17:11 m. fl.) och ibland med ”förlåta” (Ps. 65:4; Hes. 16:63 m. fl.).269 Waldenström menar att det
att översätta ordet med ”bringa försoning” har ett rent dogmatiskt syfte, för att hitta stöd till den
objektiva försoningsläran.
Waldenström redogör för sin syn på betydelsen av två ord som översätts med ”försoning”: ”
hilasmós” och ”katallagan”. Han menar att ”hilasmós” är förutsättningen för ”katallagan” eftersom
det som försatt människan i ett orätt förhållande till Gud behöver tas bort (”hilasmós”) för att
människan ska hamna i ett rätt förhållande till Gud (”katallagan”).270 Se Joh. 1:29. Både vid
”hilasmós” och vid ”katallagan” är Gud subjektet, alltså den som frälser, återlöser åt sig, försonar
med sig, inte frälses, återlöses, försonas. Medan objektet vid ”hilasmós” är synden (respektive
syndaren) så är objektet vid ”katallagan” människan, som ska sättas i rätt förhållande till Gud igen.
Både vid ”hilasmós” och vid ”katallagan” är det Jesus som är medelpersonen. Se 1 Tim. 2:5; 1 Kor.
8:6.
Det grekiska ordet ”katallaga” talar om människans försoning med Gud på följande ställen i
Nya testamentet: Rom. 5:10, 11; 11:15; 2 Kor. 5:18-20; Ef. 2:16; Kol. 1:20-22.271 Waldenström
menar dock att det finns flera anledningar till varför ordet borde översättas med ”förlika” istället för
”försona”. Vidare förekommer ordet på ytterligare ett ställe, nämligen 1 Kor. 7:11, där det handlar
om en hustru som förlikar sig med sin man. Denna försoning utgörs av att människans sinne, i
förhållande till Gud, förändras.272 På så sätt går hon från att ha varit ”Guds fiende genom sinnet i de
onda gärningarna” (Kol. 1:21; Rom. 8:7) till att få ett barnaskapets sinne (Rom. 8:15).
3.2.4.5 Gud har försonat oss med sig själv
Detta skriver Paulus i 2 Kor. 5:18-20: ”Alltsammans är från Gud, som har försonat oss med sig
267
268
269
270
271
272
39
Waldenström 1915 s. 99
Ibid.
Ibid. s. 100
Ibid. s. 109
Ibid.
Ibid. s. 109
själv genom Kristus och givit oss försoningens tjänst, emedan det ju var Gud, som var i Kristus,
som försonade världen med sig själv, icke tillräknade dem deras överträdelser och nedläggande i
oss försoningens ord. För Kristus äro vi därför sändebud, såsom då Gud förmanar genom oss: vi
bedja för Kristus: Låten försona eder med Gud.”273
Först måste vi ta reda på vilka Paulus menar med ”vi” och ”oss”.274 Här står det att
apostlarna är försonade med Gud, alltså har kommit i ett rätt förhållande till Gud. Vidare står det att
det var Gud som gjorde det; alltså var det hans verk i Kristus (jmfr. Joh. 5:19; 10:37 f.) och det var
Gud som var försonande, verksam i Kristus för att försona. Waldenström menar att den svenska
bibelöversättningen översätter Paulus ord ”alldeles falskt” när de skriver: ”Gud försonade i Kristus
världen.” Waldenström hänvisar till den grekiska grundtexten och menar att ordens former inte
stödjer den översättningen.275
Att Gud försonade världen med sig själv innebar att han inte tillräknade människan hennes
synder.276 Hade han tillräknat henne synderna så hade han fördömt henne och aldrig sänt Kristus.
Vidare är det Gud som förmanar genom apostlarna och de ber å Guds vägnar, för Kristi
räkning: ”Låten försona eder med Gud”.277 Detta att apostlarna ber dem att låta försona sig med
Gud menar Waldenström är ”ett uppenbart bevis” på att de inte redan var försonade. Detta försöker
de som står för den objektiva försoningsläran förklara med att Paulus talar om två sorters försoning:
i vers 18 om den ”objektiva”, som hela världen redan blivit försonad genom och den ”subjektiva”,
som den enskilda människan blir försonad genom när hon tror. ”Alltsammans en dogmatisk dikt i
snörrätt strid mot det mest tydliga sammanhang” skriver Waldenström.
Även den goda änglavärlden försonades med Gud, vilket utesluter att det är Gud som
behöver försonas (Kol. 1:20; Ef. 1:10), menar Waldenström.278 Genom människans synd bröts
enhetsbandet mellan människan och den goda änglavärlden. Detta gjorde att änglavärldens
förhållande till Gud rubbades och att detta behövde återställas.
Sammanfattningsvis menar Waldenström att människans frälsning och hennes försoning
med Gud inte är samma sak.279 Försoningen med Gud är ett villkor för frälsningen. Försoningen
sker genom Kristi död, medan frälsningen sker genom Kristi liv. Denna frälsning sker först då Jesus
Kristus kommit tillbaka.
273
274
275
276
277
278
279
40
Ibid. s. 110
Ibid.
Ibid. s. 111
Ibid.
Ibid.
Ibid. s. 63, 112
Ibid. s. 112
3.2.4.6 Syndernas förlåtelse
Waldenström betonar att syndernas förlåtelse ges genom att Gud inte längre tillräknar någon dennes
synder, att han istället eftergiver dem.280 Syndernas förlåtelse är inte samma sak som Guds kärlek
eller Kristi utgivande och inte heller någonting som man gör sig förtjänt av. Syndernas förlåtelse är
istället en handling som utförs av Gud då han eftergiver, så att han inte längre tillräknar synderna.
När en fader förlåter sitt barn en synd, så innebär det att han inte tillräknar barnet synden, utan låter
det vara glömt så att han inte handlar med barnet som det har förtjänat.
Waldenström visar på en rad bibelord som berättar om vad syndernas förlåtelse och
sammanfattar det med att det innebär: 1) ”ett syndernas icke tillräknande”, 2) ”ett syndernas
förglömmande”, 3) ”ett syndernas nederslående och bortkastande”, 4) ”ett syndernas borttagande”;
5) ”ett syndernas utstrykande”, 6) ”ett syndernas bortrensande” och slutligen 7) ”ett syndarens
rättfärdiggörande”.281 Waldenström hänvisar till Luther, Ps. 32:1 och Rom. 4 när han menar att det
man kallar för den tillräknade rättfärdigheten är detsamma som syndernas förlåtelse.
3.2.5 Försäljning
Företrädarna för den objektiva försoningsläran menar att Kristus betalade priset till Gud, för att
människan skulle köpas fri.282
Kyrkofäderna menade att Kristus köpte människan av satan åt Gud, att satan var den som
skulle ha lösepenningen.283 Denna tanke anser Waldenström vara vidrig och menar att de försökte
mildra det genom att hävda att Gud egentligen hade rätt att ta tillbaka människan, eftersom satan
hade stulit människan ifrån Gud, men att Gud var ädel nog att köpa tillbaka henne istället.
Sedan, menade Waldenström, insåg man det orimliga i detta och menade då istället att
Kristus betalade Gud. Då stötte man på något orimligt igen, eftersom människan ju skulle köpas åt
Gud, inte av Gud. Detta gjorde att man konstruerade en motsatts mellan Guds rättfärdighet och
densammas kärlek. Man tänkte sig då att Guds kärlek gjorde att Sonen utgav sig själv i döden för att
betala människans skuld till rättfärdigheten. På så sätt köpte han nåd och syndernas förlåtelse, åt
människan, av Gud. Mot detta skriver Waldenström som i affekt: ”Alldeles som stode en skymf av
sådant i skriften! Eller som om det icke vore rättfärdigt för Gud att vara nådig och förlåta synder
utan betalning!” Läs Luk. 7:42; Matt. 18:32.
3.2.5.1 Efterskänkande av skuld utesluter betalning
På ställen i Nya testamentet liknas syndaskuld med penningskuld, men då handlar det om
280
281
282
283
41
Waldenström 1901 s. 158
Ibid. s. 159-160
Waldenström 1915 s. 98
Ibid. s. 98
efterskänkande av skuld (Matt. 18:23-35; Luk. 7:41, 42), menar Waldenström.284 Att det gäller ett
efterskänkande gör att betalning utesluts. ”Den någon säger sig efterskänka en fordran, som blivit
betald, så säger han en osanning.” Så långt det är möjligt ska däremot syndaren gottgöra den
praktiska skada som han åsamkat någon genom sin synd (ex. Luk. 19:8). När man handlar fel kan
man ibland gottgöra skadan genom betalning, men det som man gjort slutar inte att vara ett brott.285
En överträdelse kan förlåtas, utstrykas (Je. 43:25) men inte gottgöras.
Det är Gud som är subjektet för återlösningen (Ps. 19:15; Jes. 41:14; Jer. 31:11; 33:8; Hos.
13:14; Ps. 103:4; Luk. 1:68).286 Människan är objekt (Tit. 2:14). Kristus är medelperson och kallas i
andra hand för återlösaren, köparen eftersom han ”köper människan åt Gud” (Upp. 5:9).
Det som människan återlöses ifrån är alla synder, genom pånyttfödelse och helgelse (Ps. 130:8;
Matt. 1:21; 1 Pretr. 1:18), från dödens våld genom uppståndelse (Upp. 20:13 f; 1 Kor. 15:26; Rom.
8:23) och från djävulens våld genom det fullständiga krossandet av honom (Rom. 16:20; Upp.
20:10; Matt. 6:13; 1 Petr. 5:8; 1 Joh. 5:19).
När frälsningen framställs som en återlösning framträder bilden av en köpekilling, en
lösepenning, som: ”Segern vid Lutzen var dyrköpt, den köptes med konungens liv.”287 Det som
Kristus gav ut (enligt bilden om en lösepenning) genom sin död, för att vi skulle frälsas, var sin själ
(Matt. 20:28; 1 Petr.1:18 f). ”Själ” och ”blod” används synonymt. 3 Mos. 17:11: ”Köttets själ är i
blodet.” Utgjutandet av blodet är ett utgivande av själen. Därför är innebörden av ”Jesu blod” hans
själv utgiven för oss. Läs. Ef. 1:7; 2:13; Rom. 5:9; Hebr. 9:12 m. fl.
3.2.5.2 Återlösningen som bild
Waldenström menar alltså att den försäljning som det talas om i Bibeln inte syftar på att Gud
behöver få betalning för att förlåta synder; det handlar snarare om ett bildspråk. Man kallar det
”försäljning” när en människa hamnar i fångenskap under fiender (Ps. 44:12,13; Dom. 2:14; Jes.
50:1 m. fl.) eller under synden (1 Kung. 21:25; Rom. 7:14).288 Läs Jes. 52:3. Vi använder samma
uttryck även i vårt språk genom att vi säger ”han är såld” när vi menar ”han är ohjälpligt förlorad”.
Vidare kan vi också säga att ”segern var dyrköpt, den kostade mycket blod” och ”han räddade den
drunknande, men den räddningen kostade honom själv livet”.
På grund av talet om lösepenning så kan man fråga sig vem som tog emot denna
lösepenning.289 På samma sätt skulle man då kunna fråga sig vem som tog emot lösepenningen när,
284
285
286
287
288
289
42
Ibid. s. 107
Ibid. s. 72
Ibid. s. 94
Ibid. s. 95
Ibid. s. 94
Ibid. s. 98
vid en drunkningsolycka, räddningen köptes med dess liv, som räddade den drunknande, eller vem
som tog emot köpeskillingen när ”segern vid Lutzen köptes med konungens liv”. Waldenström
menar att bilden om återlösningen haltar just där, liksom det finns något i alla bilder som inte kan
utföras. Därför besvaras inte heller den frågan i Bibeln. Det är om man tänker sig återlösningen som
en verklig affär, inte som en bild, som frågan uppkommer. Om det handlar om en verklig affär är
det naturligtvis säljaren som ska ha lösepenningen.
3.2.6 Offer
Enligt den objektiva försoningsläran är offren i Gamla testamentet förebilder för Kristi
försoningsdöd; Kristus offrade sig för att blidka Guds vrede. Waldenström menar visserligen att
synd- och skuldoffren, särskilt det stora försoningsoffret, är förebilder för försoningen genom
Kristus, men inte på så sätt som företrädarna för den objektiva försoningsläran menar.290 De offer
som skulle kunna vara en förebild för Kristus är de oblodiga offren, inte de blodiga, menar
Waldenström.
3.2.6.1 Inte i syndarens ställe
Waldenström vänder sig emot tanken på att offerdjuret, på ett symboliskt sätt, skulle ha blivit ledd
in i döden i den syndades ställe, vilket han anser vara ”en grov villfarelse”.291 Han menar att
liknelsen mellan den objektiva försoningslärans tankar om Kristi offerdöd och de
gammaltestamentliga offren haltar. Det var nämligen inte så att offerdjuren fördes in i döden i den
syndades ställe, menar Waldenström.
För det första så framställs det aldrig så i Bibeln, enligt Waldenström.292
För det andra så fick man, i Gamla testamentet, aldrig offra för de synder som var belagda
med dödsstraff och därför kunde man inte tänka att offerdjuret skulle lida dödsstraffet (Hebr.
9:7).293 Exempelvis fick man inte offra för synder mot Tio Guds bud.294 I Hebr. 9:7 står att läsa att
det var för folkets”okunnighetssynder” som översteprästen offrade vid det stora försoningsoffret295.
4 Mos. 15:22-31 är tydlig med att det inte fick frambäras något offer för uppsåtliga synder. Därför
offrades inget exempelvis när folket hade tillbett guldkalven (2 Mos. 32:30 f.) eller när David hade
begått äktenskapsbrott med Batseba (2 Sam. 12:9-14).
290
291
292
293
294
295
43
Waldenström 1915 s. 103
Ibid.
Ibid.
Waldenström 1914 s. 194-195, Waldenström 1915 s. 103
Waldenström 1914 s. 195
Waldenström 1915 s. 103
För det tredje så kunde de blodiga syndoffren bytas ut mot oblodiga om man var fattig (3
Mos. 5:11) och då försvann ju hela tanken på ställföreträdande strafflidande.296
För det fjärde var även tackoffren oftast blodiga och där fanns ju ingen tanke på straff.297
För det femte skulle folket försonas genom offrandet av en ko om en mördare blev upptäckt
(5 Mos. 21:1-9).298 Detta trots att folket inte i detta fall var skyldiga att dö.
3.2.6.2 Betydelsen av handpåläggningen
Att handpålägging på djuret, som skulle offras, skulle beteckna att syndastraffet skulle flyttas över
på detsamma menar Waldenström är fel, av två anledningar.299
För det första skedde handpåläggning även vid tackoffren (3 Mos. 3:2, 8, 13).300
För det andra lades händerna, vid det stora försoningsoffret, inte på bocken som skulle
slaktas, utan på den som blev vid liv (3 Mos. 16:21).301
3.2.6.3 Skuldoffret som förebild på Kristi offer
I Hebréerbrevet, menar Waldenström, ser vi att profeten framställer skuldoffret som en förebild för
Kristi offer.302 Författaren av Hebreérbrevet menar att de gammaltestamentliga offren var som en
”skugga” av Kristi offer (Hebr. 10:1).303 Närmast syftade offret på att den som offrade hängav sig åt
sin Gud, med hela sin person, men ytterst syftade skuldoffret på Kristus som det rätta offret.304
Att Jesus blev som ett skuldoffer var för att han utgav sig själv till ett offer för att rena
människor ifrån deras synder.305 Tit. 2:14: ”Kristus gav sig själv för oss, på det han skulle förlossa
oss från all orättfärdighet och rena åt sig själv ett egendomsfolk, som nitälskar om goda gärningar.”
3.2.6.4 Ingen ställföreträdande offerdöd
Det starkaste argumentet för att läran om den ställföreträdande offerdöden är fel, menar
Waldenström, är dels att Gud inte är försoningens objekt utan dess subjekt, antingen direkt (Ps.
65:4; Hes. 16:63 m. fl.) eller medelbart genom prästen, särskilt översteprästen, som Guds
ställföreträdare (3 Mos. 4:26; 5:18; 16:16 f.).306
296
297
298
299
300
301
302
303
304
305
306
44
Ibid.
Ibid.
Ibid.
Ibid. s. 104
Ibid.
Ibid.
Waldenström 1914 s. 190
Ibid. s. 191
Ibid. s. 190-192
Ibid. s. 207
Ibid.
3.2.6.5 Inte lidandet
Waldenström menar att försoningen (”hilasmós”) och offren inte har innebörden av en död och ett
lidande i vårt ställe.307 Offren hade istället med rening från synd att göra. Det var inte genom
offerdjurets lidande som försoningen skedde, utan genom blodet, men inte utgjutandet av
detsamma, utan bestänkningen av det (3 Mos. 17:11; 3 Mos. 16:16-30). Grundtexten av 3 Mos. 4:26
säger egentligen att prästen ska försona honom från synd, dvs. rena honom från hans synd.308 I
Hebr. 9:22 står det om hur det gick till vid gudstjänsten i tabernaklet, att nästan allting som blivit
orenat genom folkets synd renades i blod.
3.2.7 Betydelsen av ”i vårt ställe”
3.2.7.1 ”För”
Det som i svenskan översätts med ”för”, i betydelsen att någon är eller gör något för oss,
exempelvis att Kristus ”utgivit sig för oss”, ”dött för oss”, ”ber för oss”, ”givit sin själ till en
lösepenning för många” osv. motsvaras i grundspråket av två olika ord, menar Waldenström.309 Det
ena av dessa två är ”hyper”, som har betydelsen ”för skull”, ”å någons vägnar”, ”för någons
räkning”, ”till förmån för någon” (Mark. 9:40; Joh. 6:51; 10:11; 11:50; Rom. 8:32; 1 Kor. 1:13;
Hebr. 7:25 osv.) Jämför Apg. 5:41; 9:16; 2 Kor. 5:15.
Waldenström illustrerar, att Kristus dött för oss, med en berättelse om en lärarinna och två
skolbarn som, trots att de var förbjudna att göra det, gick ut på den svaga isen på en sjö, en tidig
höst 310 När hon hörde ett skrik och såg barnen ligga i vattnet sprang hon dit själv, men isen brast
under henne. Hon lyckades rädda barnen, men själv drunknade hon. Waldenström avslutar med:
”Hon gav sitt liv för dem, för att rädda dem.
3.2.7.2 ”Hypér”
Själv anser Waldenström att ”det är fast otroligt, huru angelägen man varit att på något ställe få
hýper att betyda 'i stället för', på det man sedan måtte kunna tillämpa det på sådana ställen, där det
talas om, att Kristus 'dött för oss', samt läsa dessa ställen, såsom stode det, att 'Kristus lidit
dödsstraffet i vårt ställe'”.311 Han menar att kyrkomötet år 1883 tog ett felaktigt beslut när de
översatte 2 Kor. 5:20 till att betyda att vi är sändebud ”i Kristi ställe” (hypér) och ber ”i Kristi
ställe”.312 Waldenström menade, i linje med Bibelkommissionens förslag, att det riktiga skulle vara
307
308
309
310
311
312
45
Waldenström 1915 s. 107
Ibid. s. 108
Ibid. s. 95
Ibid.
Ibid. s. 95-96
Ibid. s. 96
”för Kristi skull”, men kyrkomötet beslutade annorlunda. Efter stridigheter valde en senare
bibelkommission att gå tillbaka till ”å Kristi vägnar”, vilket Waldenström menar vara riktigt och
motsvarar ”för Kristi skull” eller ”för Kristi räkning”.
Även Filem. 13 hade först översatts med ”istället för”.313 I 2 Kor. 5:15 kan vi läsa att Kristus
blivit uppväckt för (hypér) oss. Om detta skulle ha innebörden av att han dött i vårt ställe, för att vi
skulle slippa dö, så måste Bibelversen också säga att han uppstått i vårt ställe, så att vi ska slippa
uppstå, menar Waldenström.
3.2.7.3 ”Anti”
Det andra ordet som översätts med ”för” är ”anti”.314 Detta ord betyder egentligen ”mitt emot”
(exempelvis att ett hus ligger mitt emot ett annat hus), men det har också tre andra betydelse.
1) ”att något sker till vedergällning för (mot) något” (Matt. 5:38: ”öga mot öga, tand mot
tand”; Rom. 12:17; 2 Tess. 2:10). ”Anti” betyder i sammansättningar samma som vårt svenska
”mot”, exempelvis ”motsäga” (Luk. 2:34), att köttet och anden är ”emot” varandra (Gal. 5:17),
”antikrist” (=mot-Kristus, 1 Joh. 2:18).
2) att något ges ut för att genom det vinna något, exempelvis att någon ger en summa pengar
för att lösa ut en fånge eller vinna en sak som han skulle vilja ha i sin ägo.315 Det är detta som
menas med att Kristus har givit sin själ till lösen för många, alltså för att frigöra många ur syndens
välde (1 Petr. 1:18).
3). Det innebär att man gör något istället för att göra någonting annat, exempelvis ger en
orm istället för en fisk (Luk. 11:11).
3.2.7.4 Inte istället för
När det står om Jesus i Jes. 53:3 att han var ”en smärtors man och krankhets förtrogne” så var det
inte istället för mänskligheten som han led, utan med och uti mänskligheten.316
I Jes. 53:4 säger profeten: ”Sannerligen, våra krankheter bar han, och våra smärtor dem lade
han på sig”.317 Detta, menar Waldenström, gör Matteus en ”märkvärdig tillämpning och förklaring”
av i Matt. 8.318 Här menar han att Jesus fullbordade Jesajas ord genom att ta sig an de sjuka för att
befria dem från sjukdom.319 Alltså, menar Waldenström, innebär bärandet av våra synder att Kristus
tagit sig an syndare för att hjälpa dem från alla deras synder. Detta innebär att han helt och fullt tog
313
314
315
316
317
318
319
46
Ibid.
Ibid.
Ibid.
Waldenström 1914 s. 58
Ibid. s. 61
Ibid. s. 62-63
Ibid. s. 63
sig an oss med all vår nöd för att hjälpa oss från allt det onda.320 På likande sätt talar Paulus i Rom.
15:1 där han menar att vi ska bära de svagas svagheter och i Gal. 5:2 att vi ska bära varandras
bördor.321 Detta innebär att vi ska ta oss an de som är svaga och göra vad vi kan för att hjälpa dem
ur sin svaghet.
Vidare säger Jesaja i vers 4:”Och vi ansågo honom såsom straffad, slagen av Gud och
plågad.”322 Det är som om profeten ville säga att Jesus kom för att ta på sig vår nöd och rädda oss
ifrån denna, men istället för att glädja oss över det så reste vi oss upp emot honom och straffade
honom.323 Vi såg honom som straffad av Gud, som om vi tänkte att vi utförde Guds rättvisa dom
emot honom.324 När han så hängde på korset såg vi det som ett tydligt vittnesbörd om att Gud hade
förkastat och förbannat honom.
En del har istället förstått dessa ord som om det som vi hade fel i fråga om inte var att Jesus
blev straffad av Gud utan att han blev straffad av Gud för sina egna synder och inte för våra.325
Hade profeten menat detta vore det rimligt att han hade förklarat det genom att tillägga att vi trodde
att han blev straffad ”för sina egna synders skull”, menar Waldenström, men det skrev inte
författaren av Jesaja bok.
3.2.7.5 Tillräknad rättfärdighet
För att människan ska bli frälst krävs att hon blir gjord rättfärdig.326 Medan synden skiljer
människan från Gud så förenar rättfärdigheten henne med Gud, eftersom Gud är rättfärdig.
”Dichaioun” i den grekiska grundtexten, som på svenska översätt med ”rättfärdiga” eller
”rättfärdiggöra”, har dubbel betydelse.327 Det kan både betyda att förklara någon rättfärdig (Luk.
7:29; Matt. 11:19; 12:37; Rom. 2:13; 3:4) och att göra någon rättfärdig (Rom. 4:5; 5:1 m. fl.). Den
första betydelsen innebär att människan blir förlåten sina synder och att de på grund av denna
förlåtelse är utplånade. Den andra gör att människan blir ”omskapad till hjärta, håg och sinne och
hela sin varelse” (2 Kor. 5:17).
Den första betydelsen är det som Paulus menar med en tillräknad rättfärdighet (Rom.
4:6).328 Denna syndernas förlåtelse är en verklig rättfärdiggörelse eftersom synden utplånas när den
blir förlåten (Jes. 43:24 f.; 44:22). I Luk. 7:36 liknas syndernas förlåtelse vid efterskänkande av
320
321
322
323
324
325
326
327
328
47
Ibid. s. 64
Ibid. s. 64-65
Ibid. s. 66
Ibid. s. 66-67
Ibid. s. 67
Ibid.
Waldenström 1915 s. 142
Ibid. 143
Ibid. s. 144
penningaskuld (Jmfr. Matt. 18:23). Om jag står i en domstol, men inte är skyldig ska jag heller inte
dömas, eftersom jag är rättfärdig. Om jag däremot är skyldig men min vederdeloman säger att
denne förlåter mig allt, så förklarar han mig inte rättfärdig utan gör mig rättfärdig, eftersom han tar
bort min synd. Att räkna någon som rättfärdig fast att han inte är det går emot Guds natur, eftersom
han är sanningen, menar Waldenström.329
Obiblisk är också läran om att Jesus skulle ha fullgjort lagen i vårt ställe.330 Detta skulle
förutsätta ”den vidriga tanken” att Jesus skulle ha kunnat bryta mot Guds lag om han hade velat. Att
han istället höll lagen, vilket han inte var skyldig till, gjorde att han utförde en så kallad
”överlappsgärning”, en gärning som vi blir tillräknade som om vi själva hade gjort den.
Trots att världen anföll Kristus på alla möjliga sätt så övervann han henne på alla punkter.331
Hade Jesus misslyckats, om än så lite, med att lyda Gud in i döden, så hade världen istället
övervunnit honom.332 Så blev dock inte fallet, utan, som han säger i Joh. 16:33: ”I världen haven I
lidande, men varen vid gott mod, jag har övervunnit världen”.333 Genom segerns så kan nu alla
troende segra.334
3.2.8 Inte hela världens frälsning
De som tror på den objektiva försoningsläran menar att Kristus har försonat hela världen med sig en
gång för alla, men Waldenström menar att det är fel att säga att frälsningen i Kristus har skett ”för
världen” och att den enskilde ska ta emot frälsning från detta.335 Däremot kan enskilda människor
frälsas, eftersom världen har blivit given en frälsare. ”I hans liv och död och uppståndelse är
grunden lagd till världens frälsning”, en frälsning som sker när man tar emot honom.
Denna frälsare är skänkt till världen för att frälsa alla som kommer till Gud genom honom
(Hebr. 5:9; 7:25).336 Frälsning får man genom att tro på ”honom”, ”av hjärtat hålla sig till honom”.
Att hålla fast vid en ”frälsare” är mer än att hålla fast vid en ”objektiv frälsning”.337 Vidare står det
aldrig i Bibeln: ”Tro på frälsningen, vänd dig till frälsningen, utan alltid: Tro på frälsaren, vänd dig
till honom, håll dig av hjärtat till honom.” Det står ingenstans i Bibeln att det finns två bemärkelser
av syndaförlåtelse: en allmän och en tillämpad.338 När Mose höll upp kopparormen blev inte alla, av
329
330
331
332
333
334
335
336
337
338
48
Ibid. s. 145
Ibid. s. 107
Waldenström 1914 s. 184
Ibid. s. 185
Ibid. s. 184
Ibid. s. 185
Waldenström 1915 s. 84
Ibid.
Ibid. s. 84-85
Waldenström 1901 s. 152
dem som blivit bitna, helade, utan endast dem som såg på ormen.339
Att Kristus utbrast på korset: ”Det är fullkomnat” (Joh. 19:30) innebär inte att världen inte
längre befinner sig i ett tillstånd av synd (Joh. 1:29), att den sista fienden är tillintetgjord (1 Kor.
15:26), att domen av världen är utdömd (Matt. 25) eller att Guds rike är upprättat (Apg. 1:6ff).340
Alltså är inte allt som hör till Kristi frälsarämbete fullbordat, utan det han syftade till på korset var
att det som han skulle utföra under sitt jordeliv, enligt profetian, var fullgjort.
Förutsättningen för frälsningen är att det hela tiden, i det här livet, pågår en rening från
synden, vilket sker genom syndernas förlåtelse (Rom. 4:7; Jes. 43:25) och genom helgelse (Hebr.
12:14; Upp. 21:27).341 Detta gör att Bibeln talar om frälsningen, även vad det gäller de som redan
tror, som något som ska komma, en följd av det frälsningsverk som fortgår under hela den troendes
liv. Waldenström menar att en rad bibelord tydligt visar på detta: Matt. 1:21; 10:22; 24:22; Apg.
2:21; Rom. 5:9f; 13:11; 1 Kor. 3:15; 5:5; 15:2; Fil. 1:28; 2:12; 1 Tess. 1:10; 5:8f.; 2 Tess. 2:13; 1
Tim. 4:16; 2 Tim. 2:10; 3:15; 4:18; Hebr. 9:28; 1 Petr. 1:5; 9; 2:2; 3:21. Detta gör att Waldenström
menar att det är viktigt att inte sammanblanda ”frälsning” med ”omvändelse”, att säga att ”då blev
jag frälst.”. Om man ser frälsningen som en väg så är omvändelsen början och frälsningen slutet (1
Petr. 1:9).
Eventuella invändningar om att Paulus väl säger att de troende är frälsta (Ef. 2:5; 8; 2 Tim.
1:9; Tit. 3:5) bemöter Waldenström genom att mena att Paulus syftar på att den troende är frälst i
hoppet, men att hoppet sträcker sig mot det som ska komma.342 Vidare menar Waldenström att det
är vanligt förekommande att man talar om sådant snart ska komma eller som är säkert, blir
framställt som att det redan har hänt.343 Det kan vi se i exempelvis Jes. 53, Rom. 8:30 och Ef. 2:6.
Även vi ibland talar på det sättet, exempelvis då vi säger att ”han är förlorad” eller ”han är räddad”
om någon person när vi inser att denne kommer att gå under eller räddas.
4. Syntes
4.1 Arv och miljö
Det är alltid vanskligt att försöka fastställa varför en människa kommer fram till en viss ståndpunkt
i en fråga, vad det än må gälla. Det finns mycket i en människas omgivning och i vad en människa
har upplevt som påverkar henne. Vi har också olika förutsättningar från början, beroende på gener,
som påverkar hur vi resonerar.
339
340
341
342
343
49
Ibid. s. 155
Waldenström 1915 s. 85
Ibid.
Ibid. s. 85-86
Ibid. s. 86
Det finns olika teorier till vad det är som gör att vissa människor får en viktigare roll än de
flesta i att påverka sin samtid. Vissa betonar den enskilda människan; att ett sammanhang vid en
särskild tid fick en viss förgrundsgestalt som kom att påverka sin samtid i hög grad och att det
främst är den personens inneboende egenskaper som ledde fram till den påverkan. Andra betonar
istället det omgivande sammanhanget; att samhället och dess värderingar i stort ”födde fram” en
viss person men att det inte är beroende av personen i sig – om just den personen inte hade funnits
så hade det istället dykt upp en annan, tänker man.
I de allra flesta, kanske alla, fall är det förmodligen mest troligt att båda faktorerna spelar en
betydande roll. Det är heller inte särskilt osannolikt att det är så också vad det gäller Waldenström
och den försoningslära som han blev en förespråkare för.
Det är inte svårt att se att både den religiösa och den samhälleliga utvecklingen under 1700och 1800-talen kunde leda fram både till frikyrkorörelsen och till lärostrider. Visserligen var inte
den av Waldenström företrädda försoningsläran, kallad den subjektiva försoningsläran, något nytt;
den hade funnits redan i tidig medeltid i Europa. Inte heller i Sverige var Waldenström först med att
lägga fram denna lära.
4.2 Samtidens påverkan
Pietismens intåg i Sverige blev början på väckelsen och frikyrkorörelsen, men det lade också
grunden till ett fokus på bibelläsning. Nu skulle den enskilda människan studera Bibeln. Kanske var
det detta fokus på Bibeln som senare ledde fram till att försoningsdebatten blev så betydande
Sverige under 1800-talet. Vidare betonade pietismen också att omvändelsen sker vid ett visst
tillfälle, ett visst datum. Detta stämmer väl in på Waldenströms betoning på att hela världen inte
blev frälst genom Kristi försoning utan att det är först när en enskild människan vänder sig till Gud
som hon blir räddad.
I samband med pietismen fanns Dippel, som kom att förkasta den klassiska försoningsläran.
Han menade att Guds fullkomlighet inte kan kränkas, hur illa människan än syndar mot Gud. Detta
eftersom Gud inte kan förändras i sin kärlek. Därför var inte någon försoning med Gud nödvändig.
Människan blir rättfärdig genom att följa Kristus och utplåna den gamla Adam. Det var människan
som behövde förändras, inte Gud. Det är tydligt att Waldenström hade liknande tankar som Dippel
och det är därför inte omöjligt att han inspirerades av Dippels tankar.
Att herrnhutismen aldrig blev ett samfund i Sverige gjorde kanske dess inflytande större
eftersom rörelsens tankar då lättare kunde påverka många olika sammanhang. Rörelsens betoning
på känsla kan vi också se hos Waldenström då han tycks hysa stark avsky mot tanken på att Gud
skulle behöva försonas för sin kränkta rättfärdighet. Till skillnad från Waldenström betonade
50
herrnhuterna Kristi ställföreträdande lidande, vilket var just det som han vände sig emot, men det är
inte osannolikt att just denna betoning på Kristi ställföreträdande död kan ha gjort Waldenström
ännu mer engagerad i att yrka för motsatsen. Också betoningen på Kristi död i allmänhet torde ha
manat fram en debatt kring vad denna död innebar.
Den nya regeringsformen 1810, då större frihet för den enskildes egna religiösa tänkande
började växa fram torde också ha varit en bidragande faktor till Waldenström vinnlade sig om att
föra fram sin åsikt i frågan om försoningen, även om han ändå mötte motstånd.
Utvecklingen vid denna tid gick också allt mer mot att tron sågs som en privatsak; det var
den enskilde människans relation med Kristus och bibelläsning som var det viktiga, visserligen i en
gemenskap med andra - något som vi kan se hos läsarna. Samma utveckling innebär också en
betoning både på känsloströmmingar och på rationalitet. I Waldenströms skrifter är det tydligt att
han appellerar på och drivs av känslor, men samtidigt vinnlägger han sig om att lägga fram
rationella argument.
Vid denna tid fick också lutherläsandet en renässans, vilket man kan se både i Waldenströms
och Rosenius skrifter. Motsatta sidor i olika tvistefrågor kunde alltså hänvisa till samma teolog för
att stödja deras tes.
Den nya psalmboken 1819 kritiserades för att den inte hänvisade tillräckligt till Kristi
försoning, vilket också visar på att människor vid denna tid, liksom Waldenström, började fokusera
mer på just Kristi försoning. Något som kritiserades i psalmboksdebatten var att psalmerna
fokuserade för mycket på gärningar och för lite på Kristi försoningsverk. Detta var också något som
Gullbrandsson brann för och det som Brandell anklagade Risberg för. Kort sagt fanns det en ökad
betoning på Kristi försoning, att frälsningen inte finns i gärningarna.
Det skedde också mycket vid denna tid vad det gäller utbildning och bildning. Folkskolan
infördes 1842 vilket borgade för att människor själva i högre grad kunde ta till sig kunskap och
bilda sig en egen uppfattning. Prästerna och biskoparna hade tidigare heller inte haft en adekvat
utbildning, men det blev nu allt mer vanligt och så småningom påbjudet att de som skulle vigas till
präster skulle ha läst teologi. När allt fler får djupare kunskap i teologi så torde det också få till följd
att teologiska frågor sätts högre på dagordningen.
Kanske var Waldenström påverkad också av Laestadius, vilken menade att det finns
svagheter i en traditionell, juridiskt färgad försoningsuppfattning. Laestadius lade fram en ”psykisk”
försoningslära. Han menade att försoningen mellan Gud och människa inte kan liknas vid en
förlikning mellan parter eller återställandet av ett rättsligt förhållande.
Det är heller inte otroligt att Waldenström läst O.F. Myrbergs bok Den heliga Skrifts lära
om Försoningen genom Jesus Kristus (1874). Fribaptisten Helge Åkesson kan också ha varit en
51
förebild.
4.3 Waldenström och Rosenius
Waldenström efterträdde Rosenius som redaktör för Pietisten. När Waldenström skrev sina skrifter
om försoningen var det i mångt och mycket just Rosenius lära som han kritiserade, även om den
företräddes av många. Det är tydligt att Waldenström, i sina skrifter, går i polemik med
förespråkarna för den objektiva försoningsläran och att han därför kände att han hade en stor
bevisbörda.
Så är inte alls fallet med Rosenius, vars skrifter skrevs innan Waldenström på allvar började
utveckla sin lära. Rosenius skrifter har mycket mer formen av själavårdsskrifter, syftande att styrka
människor. Waldenströms skrifter har säkerligen också det syftet, men där åtföljs hans ståndpunkter
av många fler argument än vad Rosenius gör. Rosenius användes sig ofta av direkta bibelcitat i
själva texten och bemödar sig oftast inte att förklara något närmare. En jämförelse mellan
Waldenström och Rosenius hade därför varit vansklig och eventuellt inte gjort Rosenius rättvisa.
4.4. Subjektiva försoningslärans korsdöd otillräcklig enligt Rosenius
Grunden i Waldenströms försoningslära, det som är avgörande för hans ståndpunkt, är tanken på att
Guds kärlek måste vara tillräcklig för att rädda människan. Tanken på att Guds rättfärdighet skulle
vara kränkt och behöva upprättas har Waldenström svårt att acceptera. Skulle Guds rättfärdig
behöva upprättas så skulle försoningen åstadkomma en förändring hos Gud, menar Waldenström.
Detta är en omöjlighet eftersom Gud inte kan förändras, menar han. Istället syftar försoningen till
att förändra människan.
Rosenius menar inte heller att Gud skulle vara föränderlig. För honom innebär inte
tillfredsställandet av Guds rättfärdighet att Gud skulle förändras. Guds rättfärdiga krav är alltid
desamma, men när kraven är tillfredsställda så är rättfärdigheten inte längre kränkt.
I fråga om Guds rättfärdighet skiljer sig Waldenström och Rosenius tydligt åt eftersom
Rosenius istället menar att Guds rättfärdighet gör att han inte frångår lagens krav på att den som
syndar ska dö. Gud gör ingen eftergift eftersom han vill vara rättfärdig. Rättfärdigheten kränks
genom att människor syndar och därför måste denna Guds kränkta rättfärdighet tillfredsställas.
Ur Rosenius synvinkel blir därför en korsdöd som inte tillfredsställer Guds rättfärdighet
overksam eftersom det är just Guds kränkta rättfärdighet som är problemet. Waldenström menar att
problemet med den brustna relationen mellan Gud och människan kan lösas genom att synderna tas
bort från människan. Det är syndernas borttagande som Kristi död åstadkommer, genom att han
vinner över synden, döden och djävulen genom sitt lidande på korset. Att försoningen handlar om
52
borttagandet av människans synder lägger fokuset på människan. För Rosenius skulle detta
borttagande av synder inte anses vara tillräckligt eftersom själva lagöverträdelsen fortfarande inte är
sonad för; brottet har ändå begåtts, även om synden tagit bort från människan.
Enligt Waldenström är det är fel att säga att Gud inte blir tillfredsställd om han inte får
utkräva straff, medan Rosenius istället menar att Guds rättfärdighet kräver det. Mot denna tanke
menar Waldenström att Guds rättfärdighet visar sig i att han sände sin son, att det finns inte finns
någon motsättning mellan Guds rättfärdighet och densammas kärlek. Kärleken är den högsta
rättfärdigheten. Bibeln beskriver på flera ställen rättfärdigheten som nåd, mildhet osv. Hade Gud
krävt tillfredsställelse genom straff så hade han inte varit rättfärdig. Rättfärdigheten gör att han gör
allt för att rädda mänskligheten.
Rosenius betonar också att Gud har viljan att rädda mänskligheten, men att detta istället
skrev genom att Gud själv låter tillfredsställa rättfärdigheten genom sin son Jesus Kristus. Här är,
precis som hos Waldenström, kärleken motivet.
Trots Waldenströms kritik mot tanken på Guds otillfredsställda rättfärdighet så förnekar han
inte Guds vrede. Gud hatar det onda och för dem som inte är i Kristus så väntar vredesdomen. Men
de som är i Kristus är befriade från sin synd genom Jesu korsdöd. Korsdöden utsläckte alltså inte
Guds vrede, menar Waldenström, utan tog bort människornas synder. Om det inte längre finns
några synder så behöver vreden inte utsläckas.
Rosenius menar också att Gud är vred över synden. Guds vrede är dock nära
sammankopplad med lagens krav på helighet, vilket gör att borttagandet av synder inte släcker
vreden eftersom vreden inte reagerar mot synderna i sig utan mot själva lagöverträdelsen, skulle
Rosenius förmodligen hävda. Att ta bort synderna påverkar därför inte uppfyllandet av lagen
eftersom lagförbrytelsen redan har ägt rum.
Enligt den objektiva försoningsläran så dog Jesus för våra synders skull; han tog på sig våra
synder. Waldenström menar också att Jesus dog för våra synders skull, men inte på samma sätt. Han
menar att människornas synder var det som ledde fram till Kristi död eftersom det var människorna
som lät korsfästa honom, men han bar inte deras synder på sig i egentlig mening. Orsaken till Kristi
död var att människor beslutade att korsfästa honom.
Rosenius menar istället att människornas synder, i egentlig mening, verkligen lades på
Kristus; detta eftersom lagen kräver lydnad. Lagen säger att den som syndar ska dö. När nu Gud
ville rädda människan just från denna död så lät han Kristus ta på sig dessa synder och dö i deras
ställe, för att sedan uppväckas ifrån de döda.
Waldenström menar att försoningen har två syften: att rena människan från synd och att
sätta människan i ett rätt förhållande till Gud. Försoningen syftar inte till gottgörelse för synd utan
53
till att människan och Gud ska komma i ett gott förhållande till varandra igen. Gud har alltså
försonat oss med sig genom att inte tillräkna oss våra synder; annars hade Guds vrede gjort att
människan och Gud inte kunnat förenas. För att komma fram till denna lära gör Waldenström
ordstudier av ord som översätts med ”försoning” och menar att dessa ord betecknar just rening från
synd och att sättas i ett rätt förhållande igen, inte att återställa någons kränkta rättfärdighet.
Mot detta skulle Rosenius troligtvis mena att det inte är tillräckligt att Gud genom ett
viljebeslut skulle välja att låta försona sig med människan om inte också hans rättfärdighet blir
tillfredsställd. Dessutom kan man tänka sig att Kristus då inte heller skulle behöva dö om
försonandet med Gud ändå bara är ett beslut som Gud tar, oberoende av ifall hans rättfärdighet
återupprättas.
Företrädarna för den objektiva försoningsläran menar att Gud betalade människans
syndaskuld så att människan skulle kunna räddas. Waldenström menar att Gud har efterskänkt
människan skulden och att det ju därför inte föreligger något krav på människan att betala. Därför
behöver inte heller Kristus betala å människornas vägnar. Waldenström menar att det exempelvis i
Matt. 18:23-35 är frågan om ett efterskänkande av skuld. En skuld som är efterskänkt behöver inte
betalas.
Mot detta skulle Rosenius mena att lagens krav inte kan annuleras. Skulden som människan
står i, i förhållande till lagens helighet och Guds rättfärdighet, är en verklig skuld som måste betalas
av någon. Någonting fattas och behöver därför tillföras.
Liksom förespråkarna för den objektiva försoningsläran så menar Waldenström att offren i
Gamla testamentet är förebilder för Jesu död. Waldenström tror dock inte att Kristus offrade sig för
att blidka Guds vrede. Han menar också att det aldrig framställdes så vad det gäller de
gammaltestamentliga offren, att offerdjuren skulle ha dödats i syndarens ställe. Han visar på flera
exempel där offret inte alls hade syftade till en tillfredsställande gottgörelse. Sättet på vilket
Waldenström menar att Kristus är som ett offer är att han offrade sig själv åt Gud genom att ställa
sig själv, med sina gåvor och krafter, i Guds tjänst.
Rosenius skulle också mena att Kristus ställde sig i Guds tjänst, men att han var ett offer
också på så sätt att han offrades för att sona människornas synder efter lagens krav. Skulle Kristi
offer bara vara ett offer i bemärkelsen av lydnad inför Gud så skulle Kristi död inte gör anågon
skillnad, utan endast vara en direkt konsekvens av människornas reaktion på Kristi lydnad; inte
något som i sig skulle resultera i frälsningen av människan. Döden i sig har då ingen funktion,
skulle Rosenius mena.
Waldenström lyfter fram betydelsen av två ord som brukar översättas med ”istället för”,
vilket han menar vara en felaktig översättning. Ordet ”hypér”, menar han, betyder inte alls ”istället
54
för” utan ”för” och syftar på att Kristus dog för att rädda oss. Vidare menar han att ordet ”anti”
egentligen bör förstås som att Kristus gav sin själ till lösen för många, det vill säga för att frigöra
många ur syndens välde.
Enligt den objektiva försoningsläran så blev Kristus satt under Guds förbannelse när han dog
på korset, vilket gjorde att förbannelsen över människan försvann just eftersom Kristus dog i
människornas ställe. Mot denna av Rosenius företrädda tanke menar alltså Waldenström att Kristus
inte dog istället för, utan för. Rosenius skulle hävda att det är oklart på vilket sätt Kristi död skulle
vara för människan. Den viktiga frågan är varför Kristi död skulle ganga människan.
Waldenström skulle kunna hävda att människan kan tillräkna sig sin rättfärdighet från
Kristus, men han menar det inte på samma sätt som den objektiva försoningsläran gör gällande.
Waldenströms undervisning framstår dock som tvetydig eftersom han, samtidigt som han menar att
det är en ”vidrig tanke” att Kristus skulle ha fullgjort lagen i vårt ställe, också menar att Kristus
utförde en så kallad ”överlappsgärning” - en gärning som vi blir tillräknade utan att själva ha gjort
den. Frågan är vad som är skillnaden mellan att Kristus skulle ha fullgjort lagen i vårt ställe och att
han utförde en ”överlappsgärning”. Waldenström verkar ändå inte menar att människan kan överta
Kristi rättfärdighet, utan tror istället att det handlar om att Kristus gör människan rättfärdig genom
att han utplånar hennes synder. Rosenius skulle ställa sig kritisk mot denna tanke eftersom det inte
framgår varför Kristus skulle lyda lagen här på jorden för att kunna utplåna människans synder.
5. Avslutning
5.1 Sammanfattning
De grundläggande skillnaderna mellan den av Waldenström företrädda försoningsläran och den av
Rosenius kretsar kring Guds natur. Den viktiga frågan är om Guds rättfärdighet kräver att någon ska
straffas för lagöverträdelser, vilket Rosenius menar, medan Waldenström kraftigt protesterar mot
tanken.
Gud är vred över synden; det är Waldenström och Rosenius överens om, men hur människan
ska sättas i rätt förhållande till Gud igen, har de olika lösningar på. Medan Waldenström menar att
det som krävs är att människans synd tas bort, menar Rosenius istället att själva synden måste
gottgöras.
Den viktigaste frågan av alla är vad det är, utifrån Waldenströms försoningslära, som gör att
Kristus verkligen behövde dö. Varför skulle Kristus dö för att Gud skulle ta bort människans
synder? Vad åstadkom Kristi korsdöd? Waldenström menar att Kristi död gav seger över synd, död
och djävul, men på vilket sätt är inte helt tydligt; inte heller varför detta krävdes för att Gud skulle
kunna ta bort människans synder.
55
5.2 Personliga kritiska synpunkter på Waldenströms försoningslära
Ett av problemen som Waldenström har med tanken på att Guds skulle behöva tillfredsställa sin
helighet för att kunna acceptera människorna är ett han menar att en fader borde älska sin son så
mycket att han skulle göra allt för att rädda honom just för sin rättfärdighets skull. Waldenström
menar att han annars inte är rättfärdig. Alltså borde Gud ha kunnat rädda människan ändå, utan att
Kristus skulle dö i vårt ställe.
Frågan som dyker upp hos mig när jag funderar kring Waldenströms tankar är: ”Men det var
väl det han gjorde!” Gud gjorde allt han kunde för att rädda mänskligheten och lyckades, enligt vad
Bibeln lär.
Om man drar Waldenströms resonemang ett steg vidare kan man ställa sig frågan varför
Jesus måste dö överhuvudtaget. Om nu Gud älskar mänskligheten borde han då inte helt enkelt bara
ha bestämma sig för att rädda henne, eftersom han ju är allsmäktig? Av någon anledning verkar det
dock som att han var tvungen att sända sin son för att rädda mänskligheten och då finner jag inte
någon bättre förklaring än att det skulle bero på han ville ge människan en fri vilja. När människan
fick möjlighet att själv välja så syndade hon och kränkte därigenom Guds heliga lag och hans
rättfärdighet, vilket enligt den heliga lagen skulle straffas.
Att det står i Tess. 1:10 att Jesus ska frälsa de sina från den tillkommande vredesdomen har
inte innebörden av att Han ska blidka Guds vrede över dem, menar Waldenström. Istället handlar
det om att Han tar undan dem från vredesdomen, liksom han gjorde med Noa, Lot och folket son
helhet i Gamla testamentet.
Waldenström är noga med att betona att Guds rättfärdighet inte alls kräver dom och straff
över syndarna. Gud kan istället, i sin kärlek, bestämma sig för att ta bort mänsklighetens synder,
alltså förändra människorna, inte sig själv, för att frälsa människorna. Frågan är då ändå hur
Waldenström tänker kring vredesdomen. Guds är alltså ändå vred över synden. För att då ändå
rädda människorna, som ju har syndat, är det då så att Gud väljer att se mellan fingrarna på synden?
Det verkar Waldenström dock inte mena. Istället var det så att Gud tog bort synderna. Frågan är då
varför Jesus var tvungen att dö och om han verkligen var tvungen till det för att Gud skulle kunna
rädda mänskligheten. Innebär detta ändå inte att något i Guds natur inte kan ha en relation med
människorna utan att situationen ändras? Guds vrede verkar kräva att synden tas bort. Relevanta
frågor i sammanhanget är: Hur kunde Jesu död ta bort synden? Var det att för att han lydde hela
lagen? Varför krävdes det i så fall att Kristus skulle lyda hela lagen? Var det då ändå så att Guds
heliga vrede krävde det?
Waldenström menar att när det inte längre är möjligt för människan att förändras så blir
straffet för synden evigt. Det är nämligen omöjligt att förena den rättfärdige (gode) Guden med den
56
orättfärdiga (onda) människan, menar han. Eftersom Gud inte kan förändras måste människan
förändras för att likna den rättfärdige Guden. Frågan är dock om det verkligen är så att Rosenius
skulle mena att Gud förändras när Kristus dör istället för människan. Gud är fortfarande helig och
rättfärdig; han kräver fortfarande laglydnad. Skillnaden är att lagen är uppfylld; att någon lytt lagen.
Laguppfyllelsen är skillnaden; någon förändring i Guds rättfärdighet har inte skett.
Man kan lätt få uppfattningen att Waldenström förnekar att det är omöjligt att förena den
rättfärdige (gode) Guden med den orättfärdiga (onda) människan. Dock verkar Waldenström ändå
mena att det faktiskt finns något slags konflikt mellan människans synd och den helige Guden. Det
verkar som att Gud inte bara kan bestämma sig för att ta sig an människan; hon måste förändras för
att kunna förena sig med Gud. Frågan är om Waldenströms tankar om Guds helighet verkligen
skiljer sig så mycket från Rosenius.
Waldenström motsäger sig inte tanken på att Kristi frälsningsverk skulle tillfredsställa
rättfärdighetens krav, men han menar att denna tillfredsställelse inte kräver ett visst mått av lidande.
Istället är det så att rättfärdigheten krävde att allt ska göras för att de fallna skulle upprättas och
frälsas. Anledningen till att det egentligen inte kan kallas vedergällning är att straffet nödvändigt
uttrycker motsatsen mellan Guds godhet (helighet, rättfärdighet) och människans ondhet (synd,
orättfärdighet), menar Waldenström. Waldenström nämner alltså att det finns ett nödvändigt straff
som följer på motsatsen mellan Guds godhet och människans ondhet, en tanke som snarast liknar
den hos Rosenius som Waldenström så tydligt kritiserar. Rosenius menade just det att det är en
nödvändighet att Guds rättfärdighet behöver tillfredsställas.
Vidare skriver Waldenström att eftersom Gud har fördömt synden i Jesu kött, och
därigenom krossat syndens makt, så får Jesus makt att frälsa, från synderna, dem som är förenade
med Honom i tron.
Det verkar vara så att Waldenström ändå har uppfattningen att Guds fördömde synden i Jesu
kött. Anledningen var dock inte att Guds rättfärdighet skulle tillfredsställas utan att syndens makt
skulle krossas så att Jesus skulle få makt att frälsa från synderna. Någon annan måste alltså ha haft
makten innan och denna någon borde ha varit djävulen. Man kan fråga sig hur Gud förlorade denna
makt och, om han nu är allsmäktig; varför Jesus var tvungen att dö för att han skulle återfå makten.
Waldenström tycks mena att Jesus tog människornas synder på sig, trots att han
argumenterat för att synderna, som det står att Kristus fick på sig, i Jes. 53, i själva verket var de
onda handlingar som ledde fram till Jesu död, rent faktiskt.
Waldenström visar på en liknelse: Trädets stam är orsaken till att grenen har liv, men inte
orsak till att Gud ger honom liv. Om ett gott väder blir orsak till att en jordbrukare får en god skörd,
så kan han säga att han har den goda skörden för det goda vädrets skull. Däremot kan jordbrukaren
57
inte säga att Gud har gett honom skörden för vädrets skull, utan ”genom” vädret.
Waldenström utlägger vid flera tillfällen olika ord och uttryck från Bibeln och menar att det
är det en grundregel att vid bibeltolkning att översätta och förstå varje ord så som ”det egentligen
betyder” om inte sammanhanget visar på att ordet måste ha en annan betydelse än den egentliga.
Waldenström lägger stundtals stor betoning på enskilda ord och deras betydelse, vilket är föga
förvånande med tanke på hans stora språkintresse och flitiga studerande i språk. Här verkar han
mena att det är viktigt att se till vad ett ord ”egentligen betyder” och att det ska styra förståelsen av
ordet, förutom vid de tillfällen då sammanhanget visar på att ordet måste ha en annan betydelse.
Personligen tror jag att Waldenström har poänger i sin betoning, men samtidigt finns det fallgropar i
ett sånt resonemang. Kanske blir det lätt så att man stänger ute troliga betydelser av ord för att inte
sammanhanget tillräckligt tydligt visar på att ordet borde betyda något annat än den gängse
betydelsen.
Carson varnar för en rad fallgropar som jag tror att Waldenström åtminstone riskerar att falla
i. En fallgrop är att man lägger för stor vikt vid ett ords rot och tror att ordets betydelse är bestämt
utifrån dess rot, utifrån dess ursprung.344 En annan fallgrop kan vara att man tänker sig att ett ord
alltid har en viss teknisk mening.345 Detta är särskilt vanligt vid ord som ”frälsning”, som man lätt
kan tänka sig ska betyda exakt samma sak på olika ställen i Bibeln. En tredje fallgrop som kan vara
relevant i sammanhanget är att man tänker sig att ett ord bara kan ha just en betydelse; man hamnar
i ett läge av antingen eller, när det i själva verket kanske är så att ordet kan ha flera innebörder
samtidigt, i samma text.346 Kanske faller Waldenström i den gropen när han utlägger betydelsen av
ord i Bibeln och menar att dessa har en viss betydelse, men inte en annan.
En fallgrop kan vara att man använder analogier på ett icke adekvat sätt. Waldenström är en
frekvent användare av analogier för att visa på hur han tänker. Man kan ställa sig frågan om han
försöker använda exemplen som indicier på att han har rätt. Exempel är bra om man vill belysa hur
man tänker, men kan leda fel om man lägger för stor vikt vid dem och låter dem bära en tung
bevisbörda.
Carson varnar för att känslomässiga argument, även om känslor i sig inte behöver vara fel,
ibland kan dölja svagheter i underliggande rationella argument. Fallgropen finns i att man tror att
känslor kan ersätta ersätta förnuftet eller att den har en logisk styrka.
Det är tydligt att Waldenström hyser mycket starka känslor emot den objektiva
försoningsläran och dess tanke på att Guds rättfärdighet måste tillfredsställas. Visserligen lägger
344
345
346
58
Carson 1996 s. 28
Ibid. s. 45
Ibid. s. 55
Waldenström också fram många och skilda argument som talar för hans teori. Ändå kan man ana att
hans känslor i mångt och mycket stor vad han tycker, vilket inte behöver vara dåligt. Det kan dock
göra att man är lite för angelägen om att tolka något i en viss riktning.
Försoningen, enligt Waldenström, utgörs av att människans sinne, i förhållande till Gud,
förändras. På så sätt går hon från att ha varit ”Guds fiende genom sinnet i de onda gärningarna”
(Kol. 1:21; Rom. 8:7) till att få ett barnaskapets sinne (Rom. 8:15).
Man kan fråga sig hur människans sinne blir förändrat. Är det genom att hon ser att Gud
älskar henne så mycket att han sände sin egen son för att offras? Var han tvungen att göra så för att
hon skulle förstå? Är det, på ett mer direkt sett, genom att syndens makt krossas som människan
förändras? Har synden, eller kanske djävulen, tidigare påverkat människan så mycket att hon vände
sig bort ifrån Gud? Men krävs det då inte att hon först är i Kristus (hela världen är ju inte försonad,
enligt Waldenström)? Hur ska hon då kunna vända sig till honom först?
Vanligt är att man, när någon kortfattat redogör för Waldenströms subjektiva försoningslära
för höra att syftet med Kristi korsdöd var att visa på Guds kärlek så att människan förstår hur
mycket Gud älskar henne och därför omvänder sig. Vid läsandet av Waldenströms texter förstår
man dock att det är en förenklad och kraftigt reducerad redogörelse för försoningsläran.
Waldenström betonar visserligen att Kristi korsdöd resulterar i en förändring hos människan, inte
hos Gud, men detta sker genom att Gud tar bort människans synd, inte endast genom att människan
vänder åter till Gud vid åsynen av hans kärlekshandling på korset.
Obiblisk är läran om att Jesus skulle ha fullgjort lagen i vårt ställe, menar Waldenström.
Detta skulle förutsätta ”den vidriga tanken” att Jesus skulle ha kunnat bryta mot Guds lag om han
hade velat. Att han istället höll lagen, vilket han inte var skyldig till, gjorde att han utförde en så
kallas ”överlappsgärning”, en gärning som vi blir tillräknade som om vi själva hade gjort den.
Waldenström menar alltså att Kristus höll lagen i vårt ställe? Tror Waldenström ändå att Kristus
behövde lyda hela lagen så att vi skulle kunna tillräkna oss det, är en relevant fråga. Är det då
gentemot djävulen som laglydandet riktar sig?
Trots att världen anföll Kristus på alla möjliga sätt så övervann han henne på alla punkter.
Hade Jesus misslyckats, om än så lite, med att lyda Gud in i döden, så hade världen istället
övervunnit honom. Så blev dock inte fallet, utan, som han säger i Joh. 16:33: ”I världen haven I
lidande, men varen vid gott mod, jag har övervunnit världen”. Genom segerns så kan nu alla
troende segra. Frågan jag ställer mig är: Vad är det som säger att Kristus kunde övervinna världen
genom att lyda Gud? Är Gud inte Herre över sin egen lag?
Waldenström har som argument att Kristi död på korset inte kan vara ett offer för
människornas synder, för att rädda människorna undan döden, eftersom de gammaltestamentliga
59
offren inte offrades för dödssynder. Kanske kan detta bero på att offret inte var tillräckligt för att
frälsa människan från synen på den tiden, men att Kristi offer nu är tillräckligt även för dödsstraffet.
Offerdjuret var inte tillräckligt ”stort” och rent, men Kristus, eftersom han är Gud, är det.
För Waldenström är tanken, om att Gud skulle kunna efterskänka en skuld som han
samtidigt vill ha betalt för, en omöjlig tanke. Dock talar han själv omväxlande om att Gud tar bort
människors synder, att han inte tillräknar dem deras synder och att Gud förlåter dem synderna. Man
kan fråga sig om detta verkligen är samma sak eller om Waldenström inte hamnar i samma fälla
som han menar att förespråkarna för den objektiva försoningsläran gör. Kan man verkligen säga att
Gud förlåter synder som han har tagit bort? Synder som inte längre finns behöver väl inte förlåtas?
I sin kritik mot Rosenius försoningslära betonar Waldenström det orimliga i att Gud
förändras. Frågan är dock om tanken det verkligen skulle innebära att Gud förändras om hans
rättfärdighet tillfredsställs. Är det inte just hans oföränderlighet som gör att Kristus måste dö
eftersom Gud då håller fast vid att han är helig och inte accepterar synd? Snarare är det som Kristi
korsdöd åstadkommer att människans anses uppfylla lagen, genom Kristi rättfärdighet. Det är en
förändring hos människan, om än i – åtminstone delvis - bildlig bemärkelse.
Sammanfattningsvis är det tveksamt om Waldenström, generellt sett, är helt konsekvent i
sin exegetik. Samtidigt som han värjer sig mot tanken på att Guds rättfärdighet måste tillfredsställas
genom straff så menar han att Guds helighet kräver en vredesdom för människans synd. Dock,
menar Waldenström, väljer Gud att, i sin barmhärtiga rättfärdighet, istället ta bort människans
synder. Frågan är då om det egentligen är så stor skillnad. Skillnaden består i att det inte var Gud
som straffade Kristus, utan människorna och onda krafter, men faktum kvarstår att det blev samma
konsekvenser. Gud kunde inte ta beslutet att helt enkelt förlåta människorna synderna utan var
tvungen att sända Kristus till jorden. Frågan är vad det var som Kristi korsdöd åstadkom.
Waldenström verkar mena att Kristus vann över lagen, synden, döden och djävulen genom att lyda
lagen och dö, men det var inte på grund av att han ansågs synda mot lagen som han dog. Kanske
menar Waldenström att det var Kristi lydnad som frälste människorna, eftersom nu någon hade
hållit lagen. Korsdöden blir då endast en konsekvens av att Kristus lydde Gud, inte något vars
direkta konsekvens blir att människan räddas. I så fall behövde Jesus egentligen inte dö.
Källförteckning
Tryckta källor
Bexell, Oloph (2003). Sveriges kyrkohistoria: Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid: Band 7.
Stockholm: Verbum Förlag AB
Carson, D.A. (1996). Exegetical Fallacies. Grand Rapids: Baker Academic
60
Dahlén, Rune W. (2003). Paul Petter Waldenström – bibelteolog och väckelseledare. Sveriges
kyrkohistoria: Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid: Band 7. Bexell, Oloph (red.). Stockholm:
Verbum Förlag AB
Hallingberg, Gunnar (2010). Läsarna: 1800-talets folkväckelse och det moderna genombrottet.
Stockholm: Atlantis
Jarlert, Anders (2001). Sveriges kyrkohistoria: Romantikens och liberalismens tid, Band 6.
Stockholm: Verbum Förlag AB
Lenhammar, Harry (2000). Sveriges kyrkohistoria: Individualismens och upplysningens tid: Band 5.
Stockholm: Verbum Förlag AB
Rosenius, C.O. (1974). C.O. Rosenius för vår tid: Bok 3: En dött för alla. Klippan: EFS-förlaget
Rosenius, C.O. (1974). C.O. Rosenius för vår tid: Bok 4: Rättfärdig i Jesus. Klippan: EFS-förlaget
Rosenius, C.O. (1913). Hvad gjorde Gud? Betraktelse öfver Rom. 8:1-4. Stockholm: Evang.
Fosterlands-Stiftelsens Förlags-Expedition
Waldenström, P. (1915). Biblisk troslära. Stockholm: Svenska Missionsförbundets förlag
Waldenström, P. (1901). Herren är from: Betraktelser öfver Davids 25:e psalm. Stockholm:
Tidsskriften Pietistens Expedition
Waldenström, P. (1914). Smärtornas man. Svenska Missionsförbundets Förlag
Webbsidor
Nationalencyklopedin (2012). http://www.ne.se/pierre-abaelard. Hämtad: 2012-02-04
Nationalencyklopedin (2012). http://www.ne.se/sok?q=anders+rutström. Hämtad: 2012-02-04
Nationalencyklopedin (2012). http://www.ne.se/sok?q=dippel. Hämtad: 2012-02-04
Nationalencyklopedin (2012). http://www.ne.se/sok?q=fredrik+gabriel+hedberg. Hämtad: 2012-02-04
Nationalencyklopedin (2012). http://www.ne.se/sok?q=george+scott. Hämtad: 2012-02-04
Nationalencyklopedin (2012). http://www.ne.se/sok?q=rosenius. Hämtad: 2012-02-04
Nationalencyklopedin (2012). http://www.ne.se/sok?q=spener. Hämtad: 2012-02-04
Nationalencyklopedin (2012). http://www.ne.se/sok?q=waldenström. Hämtad: 2012-02-04
Nationalencyklopedin (2012). http://www.ne.se/sok?q=zinzendorf. Hämtad: 2012-02-04
Wikipedia (2012). http://en.wikipedia.org/wiki/David_Hollatz_(dogmatician). Hämtad: 2012-02-04
Wikipedia (2012). http://sv.wikipedia.org/wiki/Gottfried_Arnold. Hämtad: 2012-02-04
Wikipedia (2012). http://sv.wikipedia.org/wiki/Hartwig_Odencrantz. Hämtad: 2012-02-04
61