Ett sceniskt passionsdrama

Ett sceniskt passionsdrama
med musik från Torsten Nilssons Nox angustiae och Johann Sebastian Bachs Johannespassion
1
2
KLAUS RÖHRING
Vägvisare till kyrkooperan
I KYRKOOPERAN ”NATT AV ÅNGEST” återspeglas förloppet från de sju korsvägsstationerna som möter kyrkooperabesökaren vid ingången. Med den inledande kören, slutkören från JS Bachs Johannespassion, visar sig människorna
inför Jesu lidande vara antingen de som anklagar honom eller de som är hans
efterföljare, såsom det sägs i Johannesevangeliet: ”Han kom till det som var hans,
och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han
rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn,...” (Joh 1:11-12). Denna
uppdelning konkretiseras i scenen där Pilatus, mannen som är rädd för sanningen, inte kan bestämma sig och därför, som han tror, vill kunna tvätta sina händer
rena från skuld. Judas, en av lärjungarna, visar anklagarna vem Jesus är genom en
kyss. Den ”stora kärleken” visar sig här som beräknat förräderi.
Petrus förnekelse, som det visar sig i den tredje scenen, är för Torsten Nilsson
Jesu korsfästelse. Här sker, såväl musikaliskt som innehållsmässigt, en trångföring (en ”koncentration”). Det som skall ske vid Golgata förebådas. Såsom JS Bach
låter det uppretade judiska folket spegla de kristna, så speglar sig Torsten Nilsson
i Petrus. Upprepas Kristi passionshistoria i varje ”kristet” förnekande: ”Jag känner inte den mannen”? Är detta den mest fruktansvärda formen av ropet
”Korsfäst, korsfäst”, det som dödar och begraver den sanna människan?
Denna fråga gestaltas i kyrkooperan som en generalpaus som antyder slutet på
första delen av första akten, på vilken följer den stora klagosången, ett lamento, i
form av en duett mellan orgel och sopran. Tanken går till Jesu klagande och gråtande moder Maria och är ett musikaliskt Pietà.
1
Kyrkooperans andra akt ser på samma gång framåt och tillbaka. Den förflyttas till
de lärjungar som efter långfredagen lämnar Jerusalem och på vägen till Emmaus
träffar en främmande man. När han bryter brödet till kvällsmålet, känner de igen
honom som sin uppståndne Herre. I samma ögonblick försvinner han dock från
dem. Jesus från Nasaret är genom brödet och vinet fortfarande närvarande.
Därför erinrar sig lärjungarna samtalet på sin väg till Emmaus där de berättade
hela lidandeshistorien för den ”främmande” mannen. Detta samtal framställs här
som en ”predikan” för kommande generationer.
Arian ”Es ist vollbracht” (Det är fullbordat) från Bachs Johannespassion fokuserar på detta lidande såsom något som genom Jesus har skett för alla människors
frälsning.
Därefter blir åter hela spännvidden mellan det ofattbara lidandet och förhoppningen om att övervinna lidandet tydliggjort såväl musikaliskt som sceniskt.
Ångestens natt blir till alla människors ”natt av ångest” där hoppets budskap lyser
in genom ett barns födelse. Det är julhoppet som återspeglas i varje barn som
föds till världen och som i sin tur gör medlidandet med världens lidande möjligt.
Den sjunde och sista scenen i kyrkooperan visar därför, genom modern (Maria)
och hennes lekande barn som planterar en blomma, att dödens makt slutgiltigt är
bruten genom tron på uppståndelsen. Därför klingar hennes sång som en vaggsång, som ett löfte om evigt liv.
Översättning Lena Weman Ericsson
2
PITEÅ KYRKOOPERA PRESENTERAR I SAMARBETE MED NORRBOTTENSMUSIKEN OCH MUSIKHÖGSKOLAN I PITEÅ:
NATT AV ÅNGEST
SOPRAN
ALT
TENOR
Stina Tornberg,
Mechthild Seitz,
Staffan Galli
Erik Westbergs Vokalensemble
och kör från Musikhögskolan i Piteå
SOLISTER UR ERIK WESTBERGS VOKALENSEMBLE
ORGEL
GAMBA
DIRIGENT
SCENOGRAFI, KOSTYM, LJUS
REGI
LJUD- OCH LJUSTEKNIK
TEOLOGISK RÅDGIVNING
PRODUCENT
KONSTNÄRLIG LEDNING
Anna-Karin Öquist, Pelle Olofson,
Anders Eriksson, Anders Petterson, Lars Nilsson
Hans-Ola Ericsson
Lena Weman Ericsson
Erik Westberg
Bengt Gomér
Nils Spangenberg
Live Sound, Piteå
Klaus Röhring
Kjell Englund
Hans-Ola Ericsson
3
REPETITÖR
SCENMÄSTARE
PRODUKTIONSASSISTENT
SMINK
SCENBYGGE
INSPELNINGSTEKNIKER ORGEL
INSPELNINGSTEKNIKER ORKESTER
Robert Pauker
Anders Eklund
Jenny Strand
Birgitta Rasmusson
Scenografiverket
Anders Hannus
Lars Hallberg
ERIK WESTBERGS VOKALENSEMBLE:
Anna-Karin Öquist, Anette Jernelöf, Eva Plumppu, Ewa Grahn-Rosell, Pia Olofsson, Anna Zander,
Anders Eriksson, Pelle Olofson, Anders Pettersson, Kjell Söderberg, Lars Nilsson
KÖR FRÅN MUSIKHÖGSKOLAN:
Elisabeth Haag, Linda Nilsson, Anna-Karin Johansson, Elin Dahlstrand, Marita Svensson, Nina Strang,
Veronica Hultgren, Anna Eriksson, Malin Gustafsson, Sofie Kowalczyk, Lotta Eriksson, Jeanette Carlsson, Anne Reath,
Leon Rabelo, Carlos Rabelo, Anton Lundström, Jonas Östlund, Ulf Öberg, Jim O’Leary, Mattias Jonsson,
Lars Sjöstedt, Henrik Nordström, Daniel Stighäll, Peter Tikkanen, Fredrik Larsson, Åke Tunholm
ORKESTER PÅ INSPELNING: NORRBOTTENS KAMMARORKESTER
FLÖJT: Sven-Erik Sandlund, Anna Jirstrand
OBOE: Stig Eriksson, Anna Schmidtz
VIOLIN 1: Frank Lind, Roger Konradsson, Mats Skåreby
VIOLIN 2: Kjell Englund, Karl-Bertil Norlén, Catharina Kristoffersson
VIOLA: Jörgen Sandlund, Johannes Lindh
GAMBA: Lena Weman Ericsson
CELLO: Mattias Sandlund, Hans Bergqvist
KONTRABAS: Piotr Siwek
ORGEL: Hans-Ola Ericsson
RECITATION
Gunnar Weman
Tack till: Operahögskolan, Bernt Stenholm, Gunnar Weman, Marit Wixell
Målningarna av Duccio från Buoninsegna (sid 11-17) är reproducerade med välvilligt tillstånd av Verlag am Eschbach GmbH
Grafisk formgivning: ADCD Reklambyrå, Luleå • Foto: Anders Alm • Teckningar sid 26-27: Klaus Röhring
4
NILS SPANGENBERG, HANS-OLA ERICSSON OCH KLAUS RÖHRING
5
6
7
HANS-OLA ERICSSON
Några personliga
reflexioner
NÄR JAG VAR 12 ÅR GAMMAL och gick i Adolf Fredriks
musikklasser fick jag en enorm upplevelse av ett verk som
klingade, på en gång, fullständigt skrämmande och ändå
attraktivt och spännande. Det här orgelverket blev som ett
svart hål för mig som brådmogen ung pojke, allt drogs mot
det och jag kände att jag var tvungen att förstå och lära
mer. Orgelverket var komponerat av Torsten Nilsson,
”Ascensio” (Himmelsfärden). Kraften var så stor att jag
helt sonika sökte upp Torsten Nilsson för att fråga honom
om jag kunde få studera komposition för honom. Han tog
emot mig med öppna armar och kom att bli den person
som påverkade mig mest av alla lärare jag har haft.
Oscarskyrkan, där han tjänstgjorde som kantor och Alf
Linder som organist, var under flera decennier ett oöverträffat centrum för ny kyrkomusik med magnetisk dragningskraft. Uruppförandena avlöste varandra (jag fick själv
som 15-åring möjlighet att få verk uruppförda inom kyrkans konsertserier). Det är svårt att beskriva den enormt
kreativa situation som rådde, det var något så unikt, men vi
som fanns i kretsen kring dessa två fick uppleva hur starkt,
och väl, samtida konstmusikaliska uttrycksformer kan fungera i ett församlingsperspektiv.
8
Som aktivt verkande musiker var Torsten Nilsson en
extrem känslomänniska, stundtals demonisk. Det slog alltid
gnistor om honom och minnesvärda är otaliga körkonserter där stundens inspiration fick leda musiken längs aldrig
tidigare upptrampade stigar.
Torsten Nilsson inledde 1968 ett samarbete med författaren och regissören Bengt V Wall. Ett samarbete som
kom att leda till grundandet av Stockholms kyrkoopera.
Verk som kyrkooperorna ”Dantesvit” från 1968,
”Skapelse” från 1970 och det sceniska oratoriet ”Den sista
natten” från 1972 var någonting nytt i svensk kyrkomusik.
År 1968 komponerar Torsten Nilsson passionsdramat ”Ur
jordens natt I” där librettot är ett textcollage av Bengt V
Wall. Detta verk utgör den första delen av passionsdramat
”Nox angustiae”. ”Ur jordens natt” fullbordas 1972 och
verket framförs i sin helhet från 1972-78 varje långfredagsnatt i Oscarskyrkan. I slutet av 1977 uppstår en schism mellan Nilsson och Wall som leder till att Torsten Nilsson
raderar Bengt V Walls text och ersätter den med bibeltexter. Därmed får verket titeln ”Nox angustiae”.
”Nox angustiae” av Torsten Nilsson är ett av de mest
betydelsefulla, uppseendeväckande och angelägna verken i
nutida svensk kyrkomusik. Varje långfredagsnatt under
åren 1968-1980 vallfärdade stockholmsbor till Oscarskyrkan för att få ta del av långfredagsdramat.
I kyrkooperan ”Natt av ångest” förenas Nilssons kraftfulla verk med en av musikhistoriens grundstenar, Johann
Sebastian Bachs ”Johannespassion”. Samtidigt som Bach
och Nilsson stilistiskt kontrasterar mot varandra är de även
innehållsmässigt, trots att båda verken behandlar långfredagens händelser, varandras motpoler. I ”Johannespassionen” har Bach fokuserat sig på fullbordandet av Jesu
liv och triumfen i hans verk genom korset på Golgata. För
att citera Klaus Röhring: ”Jesu död är dödens död och därför en seger…”. Torsten Nilssons bild av Jesu lidande och
död är starkt personlig, influerad av Markusevangeliet,
men kanske främst är uttrycket ”Min Gud, varför har du
övergivit mig” Nilssons eget förtvivlans rop. Genom att
ställa några centrala delar av ”Johannespassionen” mot
”Nox angustiae” hoppas jag att Du som tar del av denna
föreställning skall få ytterligare en dimension av långfredagens drama. Med en textlig, musikalisk och innehållsmässig spänning vill kyrkooperan gestalta historiens långfredag, människans lidandehistoria, dvs synliggöra det
obeskrivliga lidande som människan erfarit, inte minst
under 1900-talet.
Utifrån sju ord, sju bilder eller korsvägsstationer, kan
operans sju scener beskrivas: förräderiet - den förtryckande
makten - tortyren - förnedringen - maktlösheten - lidandet
- fullbordandet.
I Jesu död och uppståndelse som alltings fullbordan, är
dödens makt bruten.
Varför kyrkoopera?
Kyrkorummet är ett fantastiskt rum som med sin inneboende kraft och fysiska öppenhet är ovanligt väl lämpat
för dramatisk gestaltning. Musikskatten är enorm, från
tidiga medeltida kyrkospel till verk av tonsättare från vår
egen tid.
Piteå Kyrkoopera vill med det här framförandet visa på
den kvalitativa konstmusikens kraft och samtidigt återerövra kyrkorummet från dansbandsmässor och andra ytliga
kyrkomusikaliska yttringar.
Vi vill med ”Natt av ångest” ta tag i, beröra och se
lidandet som en förutsättning för uppståndelse och seger.
9
GUNNAR WEMAN
Korsvägsvandring
Meditation för korsvägen till bilder av Duccio
Förräderiet utmanar
med tecken för tillhörighet
Trettio silverpenningar
återskapar inte friden
till de som spelar med makten
och förlorar Vännen
10
Makten – maktlös inför den
som ingenting är
Förtryckarna – utan framtid
De utlämnade – samtida
med livet genom honom
11
Han är fastnaglad
vid smärtan
Han delar den
med de förföljda
och torterade – och är
deras liv i mörkret.
12
En mor är nära –
till skillnad från dem som flytt
De sårades gemenskap –
i korsets tecken
De är inte besparade –
men bevarade av honom
de ser framför sig
13
Den maktlöses styrka –
att inte ge upp
Den utblottades kännetecken –
att bära i andras ställe
Den ifrågasattes liv –
ett syskonskap i omsorg till liv
14
Utlämnad till ensamhet,
glåpord och död
är han Guds handling
Han är Guds utgivna kärlek –
också när den är obesvarad
15
En verklighet under ytan
av det vi ser
En närhet som ropar
utan ord
En kärlek som söker
utan att kräva sitt
16
KLAUS RÖHRING
Gloria och Kyrie
Teologisk bakgrund till den musikaliska och sceniska gestaltningen
ATT KOMBINERA PASSIONSMUSIKEN ”Nox angustiae” av
Torsten Nilsson med brottstycken ur Johann Sebastian
Bachs ”Johannespassion” innebär en textlig, musikalisk och
innehållsmässig spänning som är medvetet vald av den konstnärliga ledningen för kyrkooperan. Man har därigenom
inte
bara
velat
göra
passionsberättelsen i form av dessa
olika musikverk rättvisa, utan också
velat föra in det obeskrivliga lidande
som människan upplevt, inte minst
under 1900-talet och göra det synligt.
Johann Sebastian Bachs musik är i sin
dramatik och i sin ljusa glans, styrd av
de teologiska grundtankarna i Johannsevangeliet. Den är
ägnad Jesu död, fullbordandet av hans liv och triumfen i
hans verk genom att hans kors restes på Golgata.
Meningen med det gudomliga lidandet för att befria människan är därmed ”fullbordad”. Den Kristus som hänger på
korset är världens verkliga konung och härskare, såsom det
också sägs på inskriften på korset (INRI – Jesus från
Nazaret, judarnas konung). Han är bestämd till det av
Pilatus och avvisad av judarna. Därför börjar Bachs passion
med den stora kören ”Herr, unser Herrscher” (Herre, vår
härskare) och har altarian ”Es is vollbracht” (Det är fullbordat) – i vilkens
andra del det sjungs om segern för
hjälten från Juda – som trons
centrum. Även Johannespassionens
slutkör och slutkoral, ”Ruhet wohl”
(Vila i frid) och ”Ach Herr, laß dein
lieb Engelein am letzten End” (O
Herre, när min sista stund kommer
låt din ängel ) visar på Jesu död, inte
som en katastrof utan som himmelrikets gåva och det eviga livet för varje
troende människa. Jesu död är dödens död och därför en
seger i vilken alla människor skall ha del.
Torsten Nilssons musik är däremot - som titeln också
anger - präglad av helt andra grundtankar. Av de fyra
nytestamentliga evangeliernas passionshistorier hör hans
musik samman med Markusevangeliet, där Jesu sista ord på
17
18
korset är ett skrik till den Gud som övergivit honom, ”Eli,
Eli, lamma sabacthani” (Min Gud, min Gud varför har du
övergivit mig), ett skrik som i Nilssons musik är tydligt
hörbart. I detta skrik, i detta Jesu lidande visar Nilsson på
de obeskrivbara erfarenheter av lidande som människan
under 1900-talet utstått – ett århundrade med två
världskrig, judeutrotningen, atombomberna över
Hiroshima och Nagasaki, Vietnamkriget, ”Hunger, svält,
nöd”.
Två olika teologier, två skilda typer av musik: ”Det är fullbordat” och ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit
mig”. Större kan inte den teologiska och musikaliska
spännvidden vara!
Filosofen Georg Friedrich Wilhelm Hegel har i sin skrift
”Glauben und Wissen” från 1802 (Tro och vetande)
beskrivit ”Guds död” som grundkänslan i den nya tidens
religion. Han tolkar Jesu döds historiska långfredag som en
universell, ”spekulativ” långfredag. Hela den a-teistiska
världen, erfarenheten av det onämnbara och oförställbara
lidandet, som en allt existerandes gudsövergivenhet ham-
nar i skuggan av den historiska långfredagen med Jesu
lidande. Människans lidandehistoria och Jesu lidandehistoria förs på detta sätt samman i ett universalhistoriskt sammanhang. Hos Torsten Nilsson genomlider också musiken
denna död. Den blir indragen i korsfästelseskriet
”Crucifigatur” och genom lyssnandet lider även åhöraren.
Denna spänning mellan den historiska och den ”spekulativa” långfredagen, mellan ”Es ist vollbracht” (Det är fullbordat) och skriket från den som övergivits av Gud, mellan
tron på den förlossning som Jesu kors för med sig och människans upplevelse också idag av lidande och övergivenhet,
kan inte musikaliskt översättas på ett enkelt sätt. Det handlar om spänningen mellan hopp och förtvivlan, mod och
resignation, tro och otro. Eller som Dietrich Bonhoeffer
har uttryckt det: ” Innan Gud levde vi utan Gud. Gud låter
sig hängas upp på korset, Gud är vanmäktig och svag i världen och just, och endast så är han hos oss och hjälper oss.”
Det är den spänningen som drar genom varje kristen människas liv och den kännetecknar på samma gång både en
rättfärdig människas och en syndares liv. I kyrkans
söndagsliturgi hålls denna spänning kvar, och uttalas,
19
genom Gloria (Ära åt Gud i höjden)
och Kyrie (Herre, förbarma dig).
Utan Gloria, utan lovsången till
Guds ära, vore Kyriet, den syndiga
människans rop på förbarmande bara
ett förtvivlans rop, som antingen
leder till självförhävelse eller till en
absurd tillvaro i resignation. Utan
Kyriet vore å andra sidan Gloriat
enbart en lidande människas förtröstan i en ouppnåbar evighet eller som
ett förskönande av lidandet, t ex i
form av vacker musik. Enbart i spänningen mellan Kyrie och Gloria kan
livet vara ett verkligt mänskligt liv,
ett liv som i upplevelsen av övergivenhet litar på frälsningen som förebådas av orden ”Det är
fullbordat”. Det är kanske den enda förhoppningen som
mot slutet av det tjugonde århundradet återstår och som
inte förtvivlar, när blicken lyfts mot ett nytt århundrade i
ett nytt årtusende.
Iscensättningen av kyrkooperan ”Natt av ångest” försöker
gestalta denna spänning. Dessutom inkorporeras den
medeltida traditionen med korsvägsstationer. I sju, eller
sedan motreformationens tid fjorton stationer, skildras Jesu
”Via dolorosa” (smärtans väg) i bilder, från domen hos
Pilatus, till Golgata där han naglas fast på korset. Vid vallfärder till Jerusalem går de troende denna smärtans väg,
20
stannar vid varje station och läser
evangeliet, ber och påminner sig Jesu
lidande och övar sig i att följa Jesus i
hans lidande.
Därför vandrar deltagarna i denna
kyrkoopera redan före ingången till
kyrkan genom en korsväg med sju stationer. Bilderna av den italienske
målaren Duccio från Buoninsegna (ca
1250-1319) visar lidandevägens stationer, och ger en ”johanneisk” bild av
Jesus som världens härskare. Därför
hörs (via högtalare) inledningskören
från Bachs Johannespassion ”Herr,
unser Herrscher” (Herre, vår härskare). Denna yttre korsväg skall inte bara förbereda skeendet i kyrkooperan; den representerar också den historiska
långfredagen, som alla kristna för Guds nåds skull kommer
tillbaka till varje år.
Iscensättningen inne i kyrkan, utifrån brottstycken från
Bachs Johannespassion i kombination med Torsten
Nilssons ”Nox angustiae”, överför den historiska långfredagens sju stationer till sju universella stationer, sju spekulativa stationer. Med utgångspunkt från passionsmusiken
tolkas alla viktiga gestalter på ett i huvudsak mänskligt sätt.
Pilatus är den människa som fruktar sanningen och som
undviker den och tror sig kunna tvätta sina händer rena
från skuld. Judas är den otålige, ivrige och revolterande
människan som genom sitt förräderi (för pengar) tror sig
kunna besluta en sak. Petrus är den ängsliga, tvekande
människan, den förljugna som alltid kommer för sent. Jesus
är den sanna människan och den sanna Guden, sanningen
själv som ikläder sig mänsklig gestalt. Lärjungarna från
Emmaus upplever det som är giltigt för alla människor
efter Jesu lidande, död och uppståndelse: de upplever den
uppståndne i brödet och vinet och erkänner därmed att han
är uppstånden. I samtalet med den främmande mannen
förstår de att detta lidande inte är katastrofen utan förutsättningen för räddning. Därför påminner kyrkooperan
hoppfullt om barnet, om det profetiska vittnesbördet om
en förunderlig födsel. Maria, modern, står inte bara för det
moderliga medlidandet, utan också för kyrkans och människornas hopp om att döden inte slutgiltigt kan behålla sin
”seger”, att fienden inte slutgiltigt kan triumfera över sitt
offer. Hon skyddar sin son i sin famn med förhoppningen
om ett nytt, evigt liv. Hon planterar med varje nyfött barn
en hoppets blomma.
Alltså, sju stationer av passionshistorien som skildrar sju
enstaka människor. Johannesevangeliet berättar alltid om
enstaka människors kontakt med Jesus, men avser därmed
alla människor i situationer där alla människor kan känna
igen sig.
Därför är också scenen ytligt sett delad i två plan, en kvadrat och en cirkel, för att symbolisera spänningen mellan
den historiska långfredagen och den spekulativa. Därför
finns också spegeln i vilken deltagarna kan spegla sig som
gestalter i passionsberättelsen och på det sättet bli delaktiga i skeendet. Därför finns också aktörernas dubbla ansikten, det individuella ansiktet och masken, janushuvudet. De
demonstrerar alla i spegeln det enskilda och det allmänna i
passionshistorien på ett näst intill oskiljaktigt sätt.
Därför leds deltagarna till sist från andra hållet återigen
genom korsvägsstationerna, när de lämnar kyrkan efter
kyrkooperans slut. Denna vandring vill symbolisera att Jesu
lidande åter och åter börjar på nytt i människors lidande.
Därför har Jesu lidande betydelse för oss: Jesus Kristus har
för vår skull för vårt hopp om livet dött och uppstått.
Kyrie och Gloria hör samman i allt.
Översättning: Lena Weman Ericsson
21
ERIK WESTBERG
22
NOX ANGUSTIAE
av Torsten Nilsson
J
av Johann Sebastian Bach
Herre, vår härskare, som prisas högt
i alla länder!
Visa oss genom ditt lidande
att du, den sanne Gudasonen,
i alla tider blivit ärad även i den
djupaste förnedring.
Nr 1, kör
Herr, unser Herrscher, dessen Ruhm
In allen Landen herrrlich ist!
Zeig uns durch deine Passion,
Daß du, der wahre Gottessohn,
Zu aller Zeit, Auch in der größten
Niedrigkeit, Verherlich worden bist!
Vila i frid, heliga kropp,
som jag inte längre begråter,
vila i frid och skänk också mig vila!
Graven, som var ditt öde
och inte längre innebär något lidande,
öppnar himmelen för mig och stänger
helvetets port.
I Crucifigatur
Dicit illis Pilatus:
Quid igitur faciam de Jesu,
qui dicitur Christus?
Dicunt omnes:
Crucifigatur.
Ait illis praeses:
Quid enim mali fecit?
At illi magis clamabant dicentes:
Crucifigatur.
JOHANNESPASSIONEN
Översättning
Nr 39, kör
Ruhet wohl, ihr heiligen Gebeine,
Die ich nun weiter nicht beweine,
Ruht wohl und bringt auch mich
zur Ruh!
Das Grab, so euch bestimmt ist
Und ferner keine Not umschließt,
Macht mir den Himmel auf und schließt die Hölle zu.
Pilatus frågade:
”Vad skall jag då göra med den Jesus
som kallas Messias?”
Alla svarade:
”Korsfäst honom!”
Han frågade:
”Vad har han gjort för ont?”
Men de ropade ännu högre:
”Korsfäst honom!”
23
O stora kärlek, kärlek utan gräns
som fört dig in på denna törnestig!
Jag levde i en värld fylld av lust och
glädje
medan du fick lida!
Quemcumque osculatus fuero,
ipse est.
”Den som jag kysser är det,
grip honom.”
Quem quæritis?
Iesum Nazarenum.
Quia ego sum.
”Vem söker ni?”
”Jesus från Nasaret”
”Det är jag”
Ave Rabbi.
”Var hälsad, Rabbi”
Iuda, osculo Filium hominis tradis?
”Judas, förråder du Människosonen
med en kyss?”
O stora kärlek, kärlek utan gräns
som fört dig in på denna törnestig!
Jag levde i en värld fylld av lust och
glädje
medan du fick lida!
Domine, si percutimus in gladio?
Et amputavit illi auriculam.
”Herre, skall vi ta till våra svärd?”
...och högg av honom örat.
Et tu cum Iesu Nazareno eras.
”Du var också med Jesus, han från
Nasaret.”
”Jag förstår inte alls vad du menar.”
Neque scio, neque novi quid dicas.
24
Nr 3 Koral
O große Lieb, o Lieb ohn’ alle Maße,
Die dich gebracht auf diese
Marterstraße!
Ich lebte mit der Welt in Lust und
Freuden,
Und du mußt leiden!
Nr 3 Koral
O große Lieb, o Lieb ohn’ alle Maße,
Die dich gebracht auf diese
Marterstraße!
Ich lebte mit der Welt in Lust und
Freuden,
Und du mußt leiden.
Quia hic ex illis est.
Vere ex illis es: nam et Galilæus es.
Ille autem coepit anathematizare et
iurare: Quia nescio hominem istum,
quem dicitis.
Eliam vocat iste
Sine videamus am veniat Elias
Vah qui destruis templum Dei
Sed sortiamur
Cantavit gallus
Mulier ecce filius tuus
Iesu mater Maria, Maria Cleophæ,
Maria Magdalene
Eli, Eli, lamma sabacthani?
Ave Rabbi, Rex Iudæorum
Crucifigatur
”Han är en av dem!”
”Visst är du en av dem, du är ju från
Galileen.”
Då svor han och bedyrade: ”Jag känner
inte den mannen som ni talar om!”
Hör inte du också till hans lärjungar?
Nr 12b, kör
Bist du nicht seiner Jünger einer?
Petrus förnekade det:
”Nej det gör jag inte!”
Då sade en av översteprästerns tjänare,
en släkting till honom som Petrus hade
huggit örat av:
”Såg jag dig inte tillsammans med
honom i trädgården?”
Petrus förnekade det än en gång. Och
just då gol en tupp. Då kom Petrus ihåg
vad Jesus hade sagt, och han gick ut och
grät bittert.
Nr 12c, recitativ
Er leugnete aber und sprach:
”Ich bin’s nicht!”
Spricht der Hohenpriester Knech’t
einer, ein Gefreundter des, dem
Petrus das Ohr abgehauen hatte:
”Sah ich dich nicht im Garten
bei ihm?”
Da verleugnete Petrus abermals, und
alsobald krähete der Hahn. Da gedachte Petrus an die Wort Jesu und
ging hinaus und weinete bitterlich.
”Han ropar på Elia.”
”Låt oss se om Elia kommer”
Ve den som förstör Guds tempel.
”Låt oss kasta lott.”
Och hanen gol.
”Kvinna, se din son.”
Jesu moder Maria, Cleophas hustru
Maria och Maria från Magdala
”Min Gud, min Gud varför har du
övergivit mig?”
”Var hälsad, Rabbi, judarnas konung.”
”Korsfäst honom”
25
Herre, vår härskare, som prisas högt i
alla länder!
Lamento (utan text)
II. Dimitte Illis
”Bliv kvar hos oss, ty det lider mot
aftonen, och dagen nalkas redan sitt
slut.”
Då gick han dit in och stannade kvar
hos dem.
Och när han nu låg till bords med
dem, tog han brödet, och välsignade,
och räckte åt dem. Därvid öppnades
deras ögon, så att de kände igen
honom. Men då försvann han ur
deras åsyn.
Och de sade till varandra; ”Voro icke
våra hjärtan brinnande i oss när han
talade med oss på vägen och uttydde
skrifterna för oss.”
Och i samma stund stodo de upp och
vände tillbaka till Jerusalem,
och de funno där de elva församlade,
så ock de andra som slutit sig till dem.
Och dessa sade:
”Herren är verkligen uppstånden, och
han har visat sig för Simon.”
26
Ur Nr 39, kör
Herr, unser Herrscher dessen Ruhm
In allen Landen herrlich ist!
Och när de hade kommit till den plats
som kallades ”Huvudskallen” korsfäste de honom där, så ock ogärningsmännen, den ene på högra sidan och
den andre på vänstra.
Men Jesus sade:
”Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad
de göra.”
Och de delade hans kläder mellan sig
och kastade lott om dem.
Men folket såg därpå.
Och jämväl rådsherrarna drevo gäck
med honom och sade:
”Andra har han hjälpt, nu må han
hjälpa sig själv, om han är Guds
smorde, den utvalde.”
Också krigsmännen gingo fram och
begabbade honom och räckte honom
ättikvin och sade:
Är du judarnas konung, så hjälp dig
själv.”
Men över honom hade man satt upp
en överskrift:
”Denne är judarnas konung.”
Och en av ogärningsmännen som
voro där upphängda smädade honom
och sade:
”Du är ju Messias; hjälp då dig själv
och oss.”
Då tillrättavisade honom den andre
och sade:
”Fruktar icke heller du Gud, du som
27
är under samma dom? Oss vederfares
detta med all rätt, ty vi lida vad våra
gärningar äro värda, men denne man
har intet ont gjort.”
Sedan sade han:
”Jesus, tänk på mig när du kommer i
ditt rike.”
Han svarade honom:
”Sannerligen, sannerligen säger jag
dig: I dag skall du vara med mig i
paradiset.”
Det är fullbordat!
Vilken tröst för betryckta själar!
Av sorgens natt
återstår nu bara den sista timmen.
Hjälten från Juda segrar med kraft
och slutar kampen.
Det är fullbordat!
III. Audite, caeli
Audite, caeli, et auribus percipe, terra,
Quoniam Dominus locutus est.
Væ genti peccatrici, Populo gravi
iniquitate,
Semini nequam filiis sceleratis!
Dereliquerunt Dominum,
blasphemaverunt Sanctum Israel.
Et sonabit super eum sicut sonitus
maris. Et aspiciemus in terram, et
ecce tenebræ.
28
Hör, ni himlar, och lyssna,
du jord, ty Herren talar.
Ve dig, du syndiga släkte, du skuldbelastade folk,
du ogärningsmäns avkomma, som har
övergett Herren, föraktat Israels Helige
och vikit bort från honom!
Ett rytande över folket hörs på den
dagen, likt rytandet av ett hav, och skådar man ned på jorden, se, då är där
mörker och nöd...
Nr 30 Aria
Es ist vollbracht!
O Trost vor die gedränkten Seelen!
Die Trauernacht
Läßt nun die letzte Stunde zählen.
Der Held aus Juda siegt mit Macht
Und schließt den Kampf.
Es ist vollbracht!
Nox angustiæ
Vivit Dominus! Et benedictus Deus
meus! Et exaltetur Deus salutis meæ
Populus qui ambulabat in tenebris,
vidit lucem magnam; habitantibus in
regione umbræ mortis,
Lux orta est eis.
Parvulus enim natus est nobis...
Gloria Patri et Filio, et Spiritui
Sancto, Sicut erat, et nunc, et semper,
et in sæcula sæculorum.
Amen.
Natt av ångest
Herren lever! Lovad var min klippa, och
upphöjd vare min frälsnings Gud!
Det folk som vandrar i mörkret skall se ett
stort ljus, ja, över dem som bor
i dödsskuggans land
skall ett ljus skina klart.
Ty ett barn blir oss fött...
Ära vare Fadern, Sonen och den helige
Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är
och skall vara, från evighet till evighet.
Amen
O Herre, när min sista stund kommer
låt din ängel föra min själ
till Abrahams sköte
låt kroppen få vila hos honom helt stilla,
utan kval och plåga,
till den sista dagen!
Väck mig sedan från döden
så att mina glädjefyllda ögon
får se dig, o Guds Son,
min Frälsare och nådatron!
Herre Jesus Kristus, uppfyll min önskan
och jag skall prisa dig i evighet!
Nr 40, Choral
Ach Herr, laß dein lieb Engelein
Am letzten End die Seele mein
In Abrahams Schoß tragen,
Dein Leib in sein’m
Schlafkämmerlein
Gar sanft, ohn ein’ge Qual und Pein,
Ruhn bis am jüngsten Tage!
Alsdenn vom Tod erwecke mich,
Daß meine Augen sehen dich
In aller Freud, o Gottes Sohn,
Mein Heiland und Genadenthron!
Herr Jesu Christ, erhöre mich,
Ich will dich preisen ewiglich!
29
ROLF HALLGREN
Intervju med scenograf
Bengt Gomér
– Jag arbetar ju vanligen på teatrar och operascener, där
man kan skapa sin egen värld. Man utgår så att säga från en
svart låda. Men i det här fallet har vi naturligtvis velat
utnyttja kyrkorummet och låta det ingå som en väsentlig
del av scenografin.
Så förklarar scenografen Bengt Gomér, Stockholm, en
av de saker som gjort arbetet med kyrkooperan ”Natt av
ångest” till ett speciellt och spännande uppdrag.
– Vi har valt en öppen lösning. Mellan de stora speglar
som omgärdar den runda scenen ska publiken kunna se
kyrkorummet med altartavla, predikstol och så vidare.
Scenografin har måst anpassas till samtliga fyra kyrkor i
vilka dramat kommer att ges, påpekar Gomér, som förutom scenografin i strikt mening även svarar för kostym och
ljus. Det gäller att finna en minsta gemensam nämnare.
– Jag är verkligen nyfiken på hur det kommer att ta sig
ut i de olika kyrkorna, för de är alla så olika. Skellefteå lands
är en riktig korskyrka. Nederluleå kyrka i Gammelstad med
sitt långa och smala rum är väl den lokal som mest liknar
ett traditionellt teaterrum av biosalongstyp. Hortlax är lite
knivig, för den kyrkan är vid samtidigt som den har ett väldigt smalt altare. Så där har vi till och med måst bygga oss
30
fram en bit över bänkarna för att scenen ska synas från alla
håll. Men samtliga lokaler är väldigt spännande, tycker jag,
sammanfattar scenografen som frilansat i yrket sedan 1990.
Han har till stor del arbetat med opera, men även med dramatisk teater, och en lång rad av landets teaterinstitutioner
har anlitat denne idérike, visionäre scenograf. Han har
bland annat samarbetat en hel del med regissören Nils
Spangenberg, exempelvis på Vadstenaakademin. Som
Klaus Röhring framhåller på annan plats i programboken
försöker iscensättningen av kyrkooperan ”Natt av ångest”
gestalta spänningen mellan Kyrie och Gloria, mellan den
syndiga människans rop på förbarmande och lovsången till
Guds ära. Som Röhring ser det återspeglas denna spänning
och dualism symboliskt i Bengt Gomérs scenbild, som är
delad i två plan. Scenbygget består av en kvadrat ovanpå
vilken en lätt lutande cirkel placerats, och i den cirkeln
finns en underifrån belyst rektangel som är som en öppen
grav. Gomér tycker om Röhrings beskrivning och uppfattning om hans scenografi. Men ombedd att utveckla sina
tankar om detta svarar scenografen att han ärligt talat inte
”tänker” så mycket när han arbetar fram sina scenografier,
utan att han ”jobbar mera utifrån en känsla”. När det gäl-
ler de tidlösa kostymerna är beige den dominerande färgen.
– Beigt är på något sätt representativt för hela mänskligheten. Det är en färg som inte sticker ut och tack vare det
blir det lite avdramatiserat, men ändå tillräckligt intressant.
Vad jag hittills sett av repetitionerna med den beiga kören
känns det rätt. Det blir oerhört starka personligheter i det
här aningen utsuddande, det beiga tar inte fokus i sig självt,
utan sångarnas personligheter och ansikten träder fram,
säger Bengt Gomér. Bara en gestalt sticker av från de övriga, nämligen tenorsolisten, han som står i händelsernas
centrum och som i varje fall i Torsten Nilssons verk är
Jesus. Han är klädd i - nej, inte rött eller gult eller någon
annan signalfärg – utan i kritvitt. Effekten är stark.
BENGT GOMÉR OCH KJELL ENGLUND
31
från NATTEN av Elie Wiesel
En dag när vi kom tillbaka från arbetet såg vi tre stolpar resta på uppropsplatsen, tre svarta likbärare.
Upprop, SS-män runtomkring oss, kulsprutorna riktade mot oss. Den traditionella ceremonin. Tre dömda
i kedjor – och bland dem den lille pipeln (pojken), ängeln med de sorgsna ögonen.
SS-männen verkade mer bekymrade och mer oroliga än vanligt. Att hänga en barnunge inför tusentals
åskådare var ingen bagatell. Lägerchefen läste upp domen. Allas ögon var riktade mot pojken. Han var
likblek, nästan lugn, han bet sig i läppen. Skuggan från stolpen skymde honom.
Lagerkapon vägrade denna gång att tjänstgöra som bödel. Tre SS-män fick ersätta honom.
De tre fångarna steg tillsammans upp på sina stolar. De tre halsarna fördes samtidigt in i löpknutarna.
– Leve friheten! skrek de båda vuxna.
Den lille, han teg.
– Var är den gode Guden, var är han? undrade någon bakom mig.
På ett tecken från lägerchefen föll de tre stolarna omkull.
Absolut tystnad i hela lägret. Vid horisonten sjönk solen.
– Ta av er mössorna! vrålade lägerchefen. Hans röst var skrovlig. Vad oss andra beträffar grät vi.
– Sätt på er mössorna!
Så började defileringen. De båda vuxna levde inte längre. Deras tungor hängde uppsvällda och blåaktiga.
Men det tredje repet var inte stilla. Barnet var så lätt, det levde än...
Mer än halvtimme hängde han där och utkämpade sin dödskamp inför våra ögon. Och vi måste betrakta honom noga. Han levde ännu när jag gick förbi honom. Hans tunga var ännu röd, hans ögon ännu inte
utslocknade.
Bakom mig hörde jag samme man fråga:
– Men var finns då Gud?
Och jag hörde en röst inom mig som svarade honom:
– Var han är? Han är här – han hänger här, i den här stolpen...
Översättning Britt Arenander
Bokförlaget Forum AB 1985
32
En judisk bön
från ett koncentrationsläger
OM FÖRLÅTELSE FÖR NAZISMENS BÖDLAR
Frid åt människorna, de som har en ond vilja
och låt det bli slut på all hämnd
och allt tal om straff och tuktan.
Alla måttstockar kommer till korta inför grymheterna;
de är bortom all mänsklig fattningsförmåga,
och många är blodsvittnena.
Därför, o Gud,
väg inte deras lidande i rättvisans vågskål
och kräv inte bödlarna på räkenskap
utan låt det vara annorlunda.
Tillräkna hellre alla bödlar, angivare och förrädare
allt mod och all själskraft hos de andra,
deras självkänsla, deras ädelmodiga värdighet,
deras stillsamma vedermödor framför allt,
hoppet som de inte övergav,
det tappra leendet, som segrar över tårarna,
och all kärlek och alla offer, all het kärlek,
alla sargade, plågade hjärtan,
som ändock förblir starka och förtröstansfulla
i mötet med döden och i döden,
ja också i stunder av djupaste svaghet.
Allt detta, o Gud, skall räknas inför dig
som lösensumma för syndernas förlåtelse,
och som en pant för rättfärdighetens återuppståndelse.
Allt det goda skall räknas och inte det onda.
När vi minns våra fiender
skall vi inte längre vara deras offer,
inte längre deras mardrömmar,
långt mer deras hjälp, så att de kan bli fria från sitt raseri.
Bara det krävs av dem,
att vi, när allt är över,
åter får leva som människor bland människor
och att det åter blir frid på denna arma jord
en god vilja bland människorna
och att friden också kommer över de andra.
33
NILS SPANGENBERG
34
ROLF HALLGREN
Intervju med regissör Nils Spangenberg
– Torsten Nilssons tolkning av passionsberättelsen i ”Nox
angustiae” är så allmänmänsklig. Det skulle kunna handla
om var och en. Lidandet, det starka nästan dokumentära i
berättelsen, kommer tydligt fram. Medan det i Johann
Sebastian Bachs Johannespassion hela tiden finns ett ljus
och en förtröstan i tanken på uppståndelsen...
Regissören Nils Spangenberg funderar högt över skillnaderna mellan de två verk som i ”Natt av ångest” har förenats, vari dessa skillnader består.
– Det är hemskt svårt att beskriva i ord, säger regissören och hänvisar till Klaus Röhring, teolog från Kassel i
Tyskland och den i teamet bakom Piteå kyrkooperas första
produktion (övriga två är konstnärlige ledaren Hans-Ola
Ericsson och scenografen Bengt Gomér) som fungerat som
gruppens teologiska bollplank om uttrycket tillåts. Nils
Spangenberg, som från början är sångare, har i likhet med
Hans-Ola Ericsson ett alldeles speciellt förhållande till
Torsten Nilssons passionsdrama. Båda var under slutet av
1970-talet medlemmar i Oscarskyrkans Motettkör i
Stockholm, för vilken Nilsson alltså var ledare. Även
Spangenberg har starka minnen från ”Nox angustiae”.
– Det var stort att få medverka i detta, säger han, och
förklarar med ett 90-talsuttryck att det blev något av en
”kultgrej” för många stockholmare att gå och lyssna på
detta passionsdrama varje långfredag. Det rådde en laddad
atmosfär kring de där framförandena.
– Det är ju en oerhört emotionell, expressiv och
uttrycksfull musik, säger Nils, som är mycket nöjd med den
form man slutligen fann och som innebär att Bach liksom
har sprängts in i Torsten Nilssons verk. Vi kommer in på
det visuella och Nils Spangenberg, som - förutom att han
har en tjänst på Operahögskolan i Stockholm - frilansar flitigt som regissör i operasammanhang, säger:
– Det här blir nog till formen en högst speciell uppsättning. Vi tror att man kan berätta mycket i bild. Förvisso
rymmer passionsdramats första avdelning, från Getsemane
och fram till korsfästelsen, en oerhörd dramatik. Men det
finns också långa partier i föreställningen där det inte händer så mycket, mer kontemplativa och berättande avsnitt.
Där får man försöka förstärka och kontrastera med hjälp av
rörelser, kostymer, smink, peruker, ljus. Och på det sättet
förhoppningsvis ge människorna i kyrkan en fördjupad
upplevelse.
Nils Spangenberg hoppas att människor som brukar
besöka kyrkan inte ska ta anstöt av att det spelas teater i
Guds hus. Samtidigt hyser han en stark önskan att de som
inte går i kyrkan regelbundet - ”jag är själv inte någon ‘kyrkobesökare’” - ska gå och se Piteå Kyrkooperas ”Natt av
ångest” och ha behållning av föreställningen.
35
STAFFAN GALLI
36
HANS-OLA ERICSSON
OCH MECHTHILD SEITZ
KORSETS VÄG av Paul Claudel
I
Jesus dömd till döden
II
Jesus tar korset på sig
Det är över nu. Vi har ställt Gud inför rätta och dömt honom,
vi har dömt honom till döden. Måste bli av med denna,
måste bli av med Jesus Kristus. Han stör oss.
Vi har ingen annan kung än kejsaren, ingen.
Vi har ingen annan lag än blodet och guldet.
Korsfäst honom om ni så vill, bara vi äntligen,
äntligen blir av med honom. Bort med honom. Tolle, tolle.
Vi har inget val, han får offras. Vi tar Barabbas i stället.
Han får sina egna kläder igen, och korset bärs fram.
”Jag hälsar dig, efterlängtade kors”, säger Jesus.
Men se och bäva, du kristne, ty detta är stunden
då Kristus för första gången tar emot det eviga korset.
O fullbordan! I dag uppfylls paradisträdets mening.
Se, syndare, och betänk vad din synd har kommit åstad.
Aldrig mer ett brott utan en Gud på korset
och aldrig ett kors utan Kristus därpå.
Pilatus tar plats på det stället som kallas Gabbata.
”Säger du ingenting?” frågar han. Och Jesus tiger.
”Jag finner ingenting ont hos den mannen”, säger Pilatus,
”men...
Må han dö, när ni nu vill det. Ni får honom. Ecce homo.”
Förvisso är människans olycka stor, men vi har intet att säga,
nu när Gud har gått in under den för att fullborda, inte förklara.
Jesus tar emot korset som vi mottar hans heliga nattvard.
”Trä ger vi honom i stället för bröd” står det skrivet hos Jeremia.
Här står han med en krona på huvudet och utstyrd i purpur.
En sista gång – dessa ögon fulla av tårar och blod!
Vad angår det oss? Vi orkar inte se honom längre.
En skandal för judarna är han. Och för oss en orimlighet.
Förresten har domen fallit och kan inte överklagas.
Tydlig och klar, på hebreiska, på grekiska, på latin.
Och där är den skriande hopen, och domaren tvår sina händer.
Ack vad korset är stort, vad det är väldigt och svårt.
Vad det är hårt och strävt och tungt av den ynklige syndarens
tyngd!
Och vad vägen är lång att bära det,
steg för steg tills man skall dö på det.
Herre, ge mig också tålamod med bördan som lagts på mig.
Ty jag måste bära korset innan korset kan bära mig.
37
III
Jesus faller första gången
Framåt! Offer och bödlar på en gång! Mot Golgata!
Gud har ett rep om halsen; plötsligt vacklar han, faller
till marken.
Vad säger du, Herre, om att falla denna första gång?
Och när du nu vet hur det känns – vad tänker du om denna
minut?
När man faller för att bördan ligger fel och drar en med sig.
Vad tycker du om marken, du som skapade jorden?
Å – det är inte bara det godas väg som är oländig.
Det ondas väg – också den är slipprig och svindlande brant.
Det är inte bara att gå på, man måste lära sig vägen sten för sten,
och foten slinter ofta trots att hjärtats uppsåt är fast.
O Herre,
för dina heliga knäns skull som båda plötsligen vek sig under dig,
för den överrumplande svindeln när du föll vid början av fasans
väg,
för gropen som fick dig på fall, för jorden du lärde känna –
fräls oss från vårt första syndafall, det oväntade, plötsliga.
IV
Jesus möter sin moder
O mödrar som sett det första barnet dö. Det första och enda,
kom ihåg den natten, den sista, hos det jämrande barnet,
vattnet man försöker få det att dricka, isbitarna, febertermometern
och döden som nalkas steg för steg, så omisskännelig.
– Sätt på honom hans små skor, byt skjorta och tröja på honom.
38
Någon kommer och tar honom ifrån mig och lägger honom
i jorden.
Farväl, mitt älskade lilla barn, farväl, o kött av mitt kött!
Fjärde stationen är Maria som har sagt sitt ja.
Hon som är skatten i all fattigdom står här i gathörnet och väntar.
Inga tårar finns i hennes ögon, tungan torkar i hennes mun.
Hon säger inte ett ord när hon ser Jesus komma.
Hon andas sitt ja, än en gång ja. Skriket
håller hon strängt tillbaka i sitt starka, behärskade hjärta.
Hon säger inte ett ord. Hon ser på Kristus.
Modern betraktar sin son och kyrkan sin Frälsare.
Hennes själ kastar sig emot honom, som den döende soldatens
skri.
Hon står upprätt inför Gud. Hennes själ vidöppen för hans blick.
Det finns ingenting i henne som säger nej eller tar tillbaka.
Varje fiber i hennes genomborrade hjärta säger sitt ja och
samtycker.
Och liksom Gud själv är där, så är också hon.
Hon samtycker och ser den Son hon undfick i sitt moderliv.
Hon tiger och skådar det Allra Heligaste.
V
Simon från Kyrene hjälper Jesus bära korset
Du kommer inte längre, kraften är slut.
Nu länkas våra öden samman.
Du tillåter att vi
också vi, blir anställda vid ditt kors, om vi vill eller ej.
Nu lastas den tunga bjälken på denne Simon.
Han tar ett stadigt tag. Går bakom Jesus
så att korset inte skall släpa och ingen tyngd gå förlorad.
VI
Jesus möter Veronica med svetteduken
Lärjungarna har flytt, och själve Petrus förnekar med eftertryck.
I dödens mitt där smädelserna haglar
störtar en kvinna in. Hon finner Jesus.
Tar hans ansikte mellan sina händer.
Lär oss Veronica, ditt mod och din dristighet:
ty när man ser Jesus Kristus, inte som bild men som verklighet
blir man i andras ögon en misstänkt figur, och anstötlig,
med avigt livsmönster och främmande motiv för vad man gör,
med något ogripbart och annorlunda i sitt väsen.
En stor stark karls som bär sin rosenkrans
och inte skäms att gå till bikt,
som fastar om fredagarna och vågar synas bland kvinnfolken
i mässan –
så löjligt, så chockerande, så larvigt och samtidigt utmanande.
Man har ögonen på honom, han bör se upp med vad han gör,
han är ett tecken, han bör se upp för varje steg han tar,
ty varje kristen är en sann fast ovärdig bild av sin Kristus
och det ansikte han visar är en vardaglig spegling
av Guds ansikte i hans hjärta, förnedrat och segerstrålande.
Låt oss få se det en gång till, Veronica,
på duken där du tog emot den heliga Vägkostens ansikte
det fromma linnekläde där Veronica har gömt
Vintramparens ansikte på rusets dag,
bilden, inpräglad där till evig tid,
målad av hans blod och tårar och vårt spott.
VII
Jesus faller andra gången
Det är inte stenen under foten, inte heller repet
som dragits åt för hårt – det är själen som plötsligt vägrar.
O livets middagshöjd när man faller av sig själv!
När kompassnålen har mist sin pol och tron sin ledstjärna,
därför att vägen är så lång och målet så fjärran,
därför att ensamheten är stor och ingen tröst står att finna.
Tiden tar aldrig slut, och den hemliga motviljan växer
mot budets obeveklighet och mot denna följeslagare av trä!
Så sträcker man ut sina armar som för ett simtag
och faller, men inte på knä utan huvudstupa.
Det är kroppen som faller, och själen säger sitt ja.
Fräls oss, Herre, från det andra syndafallet
det man gör av fri vilja, trött på allting.
VIII
Jesus möter Jerusalems kvinnor
Innan han bestiger berget för sista gången
lyfter Jesus fingret och vänder sig till folket som följer honom,
några fattiga, gråtande kvinnor med sina barn på armen.
Och vi – nu inte bara ser vi Jesus, vi hör honom, ty han är där.
Det är inte bara en männsika som lyfter fingret på denna enkla
bild,
det är Gud som led för vår frälsning, och det inte bara på bilder.
Så var då denne verkligen Gud Allsmäktig!
Ur vilken fara skulle vi då räddas, till ett sådant pris?
Är människans frälsning en så angelägen affär
att Sonen måste slita sig från Fadern för att fullgöra den?
Om detta har hänt i paradiset, vad skall då hända i helvetet?
39
Och vad skall inte ske med det förtorkade trädet,
om man gör så med friska?
IX
Jesus faller för tredje gången
”Så har jag då fallit igen, och denna gång är den sista.
Ville jag resa mig, skulle jag inte förmå det.
Jag är som en pressad frukt, ingen kraft har jag kvar,
och jag dignar under människan jag bär.
Jag har gjort vad ont är, och orkar ej släpa på denna dödens
männsika.
Nu väljer jag döden, det är lättare att ligga än att stå.
Hellre dö än leva! Och hellre under korset än på det.”
Fräls oss från det tredje syndafallet, det som heter förtvivlan!
Innan man har smakat döden är ingenting ännu förlorat.
Och jag är färdig med detta trä, men järnet återstår!
Jesus faller en tredje gång, men nu är han upp på Golgata.
X
Jesus berövas sina kläder
Här är logen där det himmelska vetet skall tröskas.
Fadern står avklädd, templets förlåt är bortryckt.
De bär hand på Gud, det kosmiska hjärtat genombävas.
Universum drabbas i sin källa, ryser i sitt innersta.
De har berövat honom livklädnaden och tagit den osömmade
manteln.
Låt oss öppna ögonen och skåda Jesus, den Rene.
Ingenting har du kvar, allt har de tagit ifrån dig,
så som i våra dagar munken berövas sin kåpa och nunnan sitt dok,
berövas den dräkt som blivit ett med den levande kroppen.
40
Allt har de tagit ifrån honom, han har intet att skyla sig med.
Försvarslös är han och naken som en mask
utlämnad till alla och utan ringaste skydd.
Skall det vara er Jesus? Vilken ömklig figur, blåslagen och
smutsig.
Han är ju ett socialfall, ett fall för nervläkare och polis.
Tauri pingues obsederunt me. Libera me, Domine, de ore canis.
Han är inte Messias, inte människosonen, inte Gud.
Hans evangelium är lögn, hans fader är inte i himlen.
Han är en galning, en charlatan är han. Säg något! Nej, tig!
Översteprästens lakej slår honom i ansiktet. Judas ger honom
en kyss.
Allt har de tagit, men det röda blodet återstår.
Allt har de tagit. Men såren som brister är kvar.
Gud är fördold. Men smärtornas man finns kvar.
Gud är fördold. Men min gråtande broder är kvar.
För din förödmjukelses skull, och för din skam,
förbarma dig över de slagna, över den svage som förtrycks av
den starke.
För fasans skull när de sliter av dig ditt sista klädesplagg,
förbarma dig över all som slits sönder,
över barnet som läkaren söker trösta efter tredje operationen,
över den skadade den svåra stunden när man lägger om hans sår,
över den bedragne mannen, över sonen vid sin moders dödsbädd
och över denna fruktansvärda kärlek
som vi måste slita ur vårt hjärta.
XI
Jesus spikas på korset
Gud är inte med oss längre. Han ligger på marken.
Som en hjort har han huggits i strupen av det rasande kopplet.
Så har du ändå kommit, Herre, du är verkligen med oss.
De sitter på dig. Någon håller knät mot ditt hjärta,
och handen som bödlarna vrider om är den Allsmäktiges högra.
Lammet är bundet, den allestädes närvarande fångad.
Vi märker ut hans längd och hans bredd med
krita på korset,
få se vad han gör för min när vi slår in våra spikar.
Du Son av evighet som inte vet annan gräns
än din gränslöshet,
här har du den plats i vår mitt som du eftertraktat!
Se Elia utsträckt över den döda kroppen!
Se Davids tron och se kung Salomos härlighet!
Se denna starka och hårda bädd för vår kärlek med dig!
Det är inte lätt för en Gud att gå in under våra mått.
Man tänjer och drar, och den ledbrutna kroppen jämrar,
den knakar pressad mot träet, tvingad i rätvinklig smärta,
på det profeten måtte få rätt, han som sade:
”De har genomborrat mina händer och mina fötter,
de har räknat alla mina ben.”
Du är fast, Herre, du kan inte komma undan.
Du är spikad vid korset genom händer och fötter.
Vad sökte jag i himlen tillsammans med kättare och galningar?
Den Gud är mig nog som ryms mellan fyra spikar.
XIII
Jesus tages ned från korset
Här tar lidandet slut, dess fortsättning är delaktighet.
Kristus är inte längre på korset, han är hos Maria.
Så som hon tog emot löftet, så tar hon emot dess fullbordan.
Han som led inför alla är nu åter gömd hos sin moder.
Kyrkan sluter för alltid den älskade i sin famn.
Det som är av Gud och det som är av modern
och det som människan sedan gjort,
allt detta bär hon med sig under manteln i alla tider.
Hon har det; hon ser och vidrör, hon ber, hon gråter och tillber.
Hon är svepningen och smörjelsen, gravläggningen och myrran
hon är prästen och altaret, käril och nattvardssal.
Här har korset sitt slut och tabernaklet sin början.
XIV
Jesus lägges i graven
Graven där Kristus, sedan han lidit och dött, blivit lagd,
hålet i klippan som med hast hugges upp för hans nattsömn,
innan den Genomborrade uppstår och går till sin Fader –
den är inte bara den nya klippgraven, den är min kropp,
den är människan, din skapelse, djupare än själva jorden!
Nu, när hans hjärta har öppnats, hans händer genomborrats,
finns det för oss inget kors där hans kropp inte får plats,
finns det i oss ingen synd som inte får rum i hans sår.
O världens Frälsare, fördold på altaret, kom!
Människan, din skapelse, Herre, står vidöppen för dig och djup.
Översättning Gunnel Vallquist och Olov Hartman,
Proprius förlag, Stockholm 1993
41
MECHTHILD SEITZ,
ANNA-KARIN ÖQUIST
OCH STINA TORNBERG
42
Stina Tornberg
Den svenska sopranen Stina
Tornberg är född och uppvuxen i Stockholm. Efter
sångstudier vid
Musikhögskolan i Göteborg,
fullföljde hon sin utbildning
vid Operahögskolan i
Stockholm.
Tornberg blev mycket lovordad, även internationellt, när
hon kort efter sin examen vid
Operahögskolan sjöng Judiths
parti i Ian McQueens opera
Judith and Holoferness/Line
of Terror, en roll som specialskrivits för henne. Därefter
sjöng hon Tejes roll i Filip
Glass opera Agnoton vid
Operafestivalen i Ystad.
Hennes första större roll utanför Skandinavien var Donna
Anna i Mozarts Don Giovanni
vid Landestheater i Salzburg.
En annan betydande roll är
Nattens Drottning i Trollflöjten, som hon sjungit på
såväl Nationaloperan i Oslo
som Kungliga Teatern i
Stockholm. Anställd vid
Malmö Musikteater 97/98.
Den svenska pressen hyllade
hennes minnesvärda gestaltning av Antonia i Hoffmans
Äventyr på folkoperan i
Stockholm, där hon också
medverkat i Odipus av Qu
Xiao-song.
Stina Tornberg är en återkommande gäst hos de större
svenska orkestrarna och har
spelat in romans- och operaprogram för Sveriges Radio.
Hon sjunger även gärna oratorier och hennes repertoar
omfattar samtliga större
sådana verk.
Mechthild Seitz
föddes 1957 i Göttingen.
Hon studerade vid Musikhögskolan för kyrkomusik i
Herford och tog 1981 sin
examen. Därefter studerade
hon sång för Erika Margraf
och Marga Schiml vid Musikhögskolan i Karlsruhe.
Mechthild Seitz har konserterat i stor omfattning i sitt
hemland Tyskland och på
många platser runt om i
Europa. Repertoaren omfattar,
förutom de traditionella partierna för mezzosopran och alt i
mässor och oratorier, framförallt nutida musik. Hon har
gjort ett stort antal uruppföranden. Vidare har hon gjort
talrika radio- och skivinspelningar. Hon har samarbetat
nära med bl a Dieter Schnebel,
Hans Zender, Klaus Martin
Ziegler, Zsigmond Szathmáry
och Hans-Ola Ericsson.
1992 erhöll hon staden Kassels
kulturpris.
Vid sidan om konsertverksamheten är Mechthild Seitz också
verksam som sångpedagog.
Staffan Galli
föddes 1964 i Täby. Gick på
Operahögskolan i Göteborg
1992-95. Praktik på Malmö
stads teater som Ferrando i
Cosis fan Tutte. På skolan
sjöng han en nyskriven opera
som hette Orfeus död, komponerad av två av Lars-Johan
Werles kompositionselever,
i vilken han spelade Orfeus,
sedan blev det Basilio i Figaros
bröllop och Randolpho i
Bohème.
Inom Vadstenaakademiens
ledning har han medverkat i
fyra projekt: Fernando i
Reichhardts Andarnas Ö,
Greven i Mjölnarna av Paër,
Nån ädling i Kärlekens missöden och slutligen Erik den
fjortonde i Liten Karin av
Hallström. Han har också
gjort den ledande tenorrollen i
Mascagnis maskerna i Ystad.
Roller gjorda profesionellt
efter skolan är Goro i Madame
Butterfly, titelrollen i Candide
av Bernstein, Topp, Mygga
och Skolmästare i Den listiga
lilla räven av Janacek, Rinuccio
i Gianni Schicchi av Puccini,
Florestan i Fidelio av Beethoven och Tamino i Trollflöjten
av Mozart. Butterfly spelades
på Göteborgsoperan, Trollflöjten på Malmö Stadsteater
och alla de andra på Norrlandsoperan.
En skiva har han också hunnit
med att göra: Daniel Hjort av
Selim Palmgren i vilken han
sjöng den ledande tenorrollen,
Johan Fleming. Sånglärare är
David Pollard.
Hans-Ola Ericsson
föddes i Stockholm 1958.
Han har studerat vid musikhögskolorna i Stockholm och
Freiburg samt i USA och
Venedig.
De lärare som har haft störst
inflytande är Torsten Nilsson,
Klaus Huber, Brian Ferneyhough, Edith Picht-Axenfeld,
Zsigmond Szathmary och
Luigi Nono.
Han har givit konserter runt
om i Europa, Japan och USA.
43
Han har spelat in åtskilliga skivor och har erhållit Svenska
Fonogrampriset 1985, 86 och
87 samt en Grammis 1988.
Hans-Ola Ericsson har bl.a.
spelat in Olivier Messiaens
kompletta orgelverk för skivmärket BIS. Han har samarbetat direkt med bl.a. Olivier
Messiaen, György Ligeti,
John Cage och Arvo Pärt.
Sommaren 1990 var Hans-Ola
Ericsson lärare vid de klassiska
sommarkurserna för ny musik
i Darmstadt och belönades då
med det prestigefyllda
Kranichsteiner Musikpreis.
Han bedriver orgelrestaureringsprojekt samt ger komponistkurser för framtagande av
ny musik i Europa och USA.
Han utnämndes hösten 1989
till professor vid Musikhögskolan i Piteå/Luleå tekniska
universitet. Han har även verkat som gästprofessor vid
Musikkonservatorierna i
Köpenhamn, Helsingfors och
Riga. Sedan hösten 1996 innehar han en gästprofessur vid
Hochschule für Künste,
Bremen.
44
Erik Westberg
har studerat dirigering för
professor Eric Ericson vid
Kungl. Musikhögskolan i
Stockholm. Han har genomgått musiklärar-, körpedagog-,
ensembleledar- och dirigentklassen. Han har varit ledare
för bl.a. KFUM-kören i Stockholm och Oslo Filharmoniske
kor. Han har under 1995 och 96 varit gästdirigent för Pro
Coro Canada samt Radiokören. Bland hans internationella uppdrag kan nämnas
gästdirigering och undervisning vid Educacao ArtisticaMusica Faculdade de Artes,
Sao Paulo, Brasilien samt
Artist-In-Residence vid
Wollongong University,
Australien under okt-nov
1996. I juli förra året dirigerade han en 250-mannakör på
Kung Taufa’ahau Tupou IV’s
79-årsdag på Tonga i Söderhavet.
En rad stipendier från bl.a.
the British Council, SverigeAmerika Stiftelsen och Konstnärsnämnden har möjliggjort
utlandsstudier. Han fick 1991
Högskolans i Luleå resestipendium med motiveringen ”för
hans förnämliga insatser för
musikutbildningarna”. Som
förste kördirigent erhöll han
Kungl. Musikaliska akademiens dirigentstipendium 1992.
Han erhöll Johannes Norrbymedaljen 1993. 1997 erhöll
han årets kulturpris av tidningen NSD.
Han bildade Musikhögskolans
kammarkör 1989 och sin egen
vokalensemble 1993. Med
dessa ensembler har han
genomfört turnéer till Norge,
Finland, Island, Frankrike,
Tjeckien, Brasilien, Japan,
Italien, Österrike och Kina.
Erik Westberg utnämndes till
bitr. professor 1998 vid
Musikhögskolan i Piteå.
och romanser. Hon är ofta
engagerad som solist i olika
större kör- och orkesterverk
och ger även egna konserter.
Hon har medverkat vid ett
flertal skivinspelningar liksom
framträdanden i radio och TV.
Hon har lång erfarenhet som
ensemblesångerska, bl.a. i Eric
Ericsons kammarkör och är
f.n. medlem i Erik Westbergs
Vokalensemble.
Hon är verksam som sångpedagog vid Musikhögskolan i
Piteå och som gästlärare vid
kurser i sångmetodik och
solosång.
Anna-Karin Öquist
tenor född 1961. Utbildad på
Musikhögskolan i Stockholm
och RCM, London. Arbetar
som operasångare i en mängd
olika uppsättningar; på Drottningholmsoperan, Norrlandsoperan, Folkoperan, Vadstenaakademien och Uppsala
stadsteater. Pelle arbetar också
tidvis med Radiokören där han
ofta framträtt som solist bl a
på turnéer till Toronto, Osaka,
Tokyo och Zürich. Pelle
Olofson framträdde som solist
vid invigningskonserten av
Kulturhuvudstadsåret. Han
sopran, är född i Piteå och har
avlagt musikinstruktörsexamen
vid Framnäs Folkhögskola och
sångpedagogexamen vid
Kungliga Musikhögskolan i
Stockholm.
Hon har studerat för bl.a. Ulla
Blom, Arne och Margaretha
Sunnegårdh, Jeffrey Parsons
och Vera Rozsa.
Hennes repertoar- och konsertverksamhet inkluderar
kyrkomusik, oratorier och
mässor, nutida musik, sånger
Pelle Olofson
har tillsammans med Radiokören arbetat tillsammans med
många kända dirigenter;
Claudio Abbado, Ricardo
Muti, James Levine på scener
som La Scala i Milano och
Teatro Colon i Buenos Aires.
Anders Eriksson
föddes 1958 i Lorås Jämtland,
sångstudier 1974 - 80 på
Framnäs, sångpedagogexamen
1980. Gått masterclasses för
bl.a. Elisabeth Söderström,
Fridrich Gürtler och Ingvar
Wixell Är sedan 1985 rektor
for kommunala Musikskolan i
Lycksele. Flitigt anlitad
sångsolist runt om i landet i
oratorier, romanskonserter,
och som solist till olika orkestrar och körer. Sjöng vid Norrlandsoperan vid deras uppsättning av Maskeradbalen och
Figaros bröllop 1991-92.
Medverkade vid uppsättningen
av Poppeas kröning vid
Historiska Museet i Stockholm
1993. Är medlem i Erik
Westbergs Vokalensemble
sedan starten 1993. Medverkat
både i Radio, TV och på skiva.
Anders Pettersson
Talpedagog, kyrkomusiker och
körledare. Korist i Erik Westbergs vokalensemble sedan
starten 1993.
Lars J Nilsson
är student på det fjärde året
vid Musikhögskolan i Piteå.
Han har studerat för bl a
Ulrika Tenstam och AnnaKarin Öquist. Lars är flitigt
anlitad konsert- och romanssolist i Norrbotten och Västmanland. Lars gjorde 1997 sin
operadebut i Montezumas
död.
Lena Weman Ericsson
föddes i Sigtuna 1964.
Hon har studerat traversflöjt
vid musikkonservatoriet i
Haag, Holland, för Barthold
Kuijken. Vidare har hon deltagit vid ett flertal mästarklasser för Wilbert Hazelzet,
Penelope Evison och HansOlav Gorseth.
Lena Weman Ericsson är
sedan flera år förstaflöjtist i
Drottningholms Barockensemble och har med denna
ensemble spelat vid ett stort
45
antal konsertturnéer runt om i
Europa. Hon har även deltagit
vid ett flertal skivinspelningar
med Drottningholms Barockensemble, Cappella Nuova
med flera grupper.
Lena Weman Ericsson spelar
även viola da gamba som hon
har studerat för bl a Lawrence
Dreyfus.
Hon arbetar nu som frilansmusiker och är helt specialiserad på äldre tiders musik och
dess framförande på s k tidstrogna instrumnet i enlighet
med tidens uppförandepraxis.
Vidare har hon studerat
musikvetenskap vid Uppsala
universitet.
Nils Spangenberg
KLAUS RÖHRING
46
är född 1956. Efter musikgymnasium och studier vid
Musikvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet,
anställdes han 1976 i Kungliga
Operans kör. Sedan han utbildats vid Musikhögskolans
sångsolistlinje och Teateroperahögskolan i Göteborg
var Nils Spangenberg 1981-88
verksam som sångare, producent, regiassistent och regissör
vid dåvarande Stora teatern i
Göteborg. Han har även arbe-
tat vid Kungliga Operan,
Drottningholms slottsteater,
Confidencen, Värmlands
musikteater, Musik i Dalarna,
Musik i Väst, Skansens sommaropera och Vadstenaakademien.
Sedan 1989 är Nils Spangenberg frilansande regissör och
högskoleadjunkt i scenframställning vid Operahögskolan i
Stockholm. Han har iscensatt
moderna verk som Lars-Johan
Werles Kvinnogräl (även för
TV), Malcolm Williamsons
The Happy Prince, Ian
McQueens Line of Terror,
Le pauvre matelot av Darius
Milhaud, Tokfursten av Carl
Unander-Scharin men även
barockoperor som Pallavicinios Messalina, Cimarosas
Det hemliga äktenskapet,
Paërs Il Molinari och
Tjajkovskijs Eugen Onegin
samt en rad Mozartoperor.
1995 och 1996 var han ”creative designer” för Nobelbanketten i Blå hallen.
Våren 1998 regisserar Nils
Spangenberg uruppförandet
av Carl Unander-Scharins
opera Lysistrate.
Bengt Gomér
arbetar sedan 1991 på heltid
som frilansscenograf. Redan
1985 anställdes han som teatertekniker på stora teaterns
barn- och ungdomsscen Lillan
i Göteborg. Under åren på
Lillan arbetade Bengt bl.a.
som regiassistent, inspicient,
ljustekniker, dockspelare,
scenografassistent och
dekorsnickare. Bengt har gjort
scenografi, ljus och kostym
till produktioner på bl.a.
Göteborgs Stadsteater, Gävle
Teater, Södra Teatern, Göteborgsoperan, Angeredsteatern,
Operan, Vadstenaakademien,
Dansens Hus m.m. Samarbetet
med Nils Spangenberg började
1990 och Natt av ångest blir
deras sjunde produktion tillsammans.
Kjell Englund
är född i Luleå 1962. Efter
violinstudier för Folke Larsson
gick Kjell under två år vid
Framnäs Musiklinje för att
sedan studera vid Musikhögskolan i Piteå där han avlade
examen 1988. Kjell Englund
har sedan dess arbetat som
producent vid Norrbottens-
musiken, först som producent
för frilansproduktioner och
sedan 1992 som producent och
violinist i Norrbottens Kammarorkester. Han har vidareutbildat sig i operaproduktion vid The Banff Centre for
the Arts in Alberta, Kanada
och har sedan våren 1997 knutits som producent för Piteå
Kammaropera. Kjell Englund
har erbjudits positionen som
Assistant Production Manager
vid operan i The Banff Centre
for the Arts och ska arbeta där
under våren och sommaren
1998.
Klaus Röhring
föddes 1941 i Ansbach. Efter
teologistudier arbetade han
som församlingspräst i
Nürnberg och i München
inom den evangeliska kyrkan i
Tyskland. Han har därefter
arbetat som studieledare vid
prästutbildningarna i Tutzing
och Hofgeismar där han senare även innehade posten som
direktor. Sedan 1989 är han
Oberlandeskirchenrat inom
den evangeliska kyrkan i
Kurhessen-Waldeck.
Sedan många år har Klaus
Röhring engagerat sig för den
samtida musikens, särskilt
orgelmusikens, roll och funktion i kyrkan och tillsammans
med bland andra Klaus Martin
Ziegler har han organiserat
kurser och festivaler på detta
tema – ”neue musik in der
kirche” i Kassel och
”Internationalen Frühjahrsakademie für zeitgenössiche
Orgelmusik”.
Sverige har han gästat ett flertal gånger, bland annat för
föreläsningar vid Musikhögskolan i Piteå.
Klaus Röhring har skrivit och
publicerat ett stort antal teologiska, filosofiska, musikvetenskapliga och konstvetenskapliga böcker och uppsatser.
Sedan 1996 är han redaktör
för tidskriften ”Musik und
Kirche”.
47
Hortlax kyrka 5 april kl 20.00
Nederluleå kyrka, Gammelstad 6 april kl 20.00
Skellefteå landsförsamlings kyrka 7 april kl 20.00
Tegs kyrka, Umeå 10 april kl 20.00
En produktion inom
Norrlands Musik- och Dansteater
48
MUSIKHÖGSKOLAN I PITEÅ • SNICKARGATAN 20 • BOX 744, 94128 PITEÅ
TEL 0920-236664 • FAX 0920-236667 • E-POST [email protected]