1 Se upp för falska profeter! Klas Eklund, Tiden 7-8/1987 Ekonomen Sven Grassman driver en hård kampanj mot regeringens ekonomiska politik, en kampanj som fått viss uppmärksamhet i den interna debatten. En närmare granskning visar dock att den politik Grassman förordar är precis den som misslyckades under andra halvan av 1970-talet, och att Grassmans profetior om resultaten av regeringspolitiken hela tiden slagit fel. Reagans politik är bättre än Palmes! Omdömet är Sven Grassmans. Det avgavs på ett offentligt möte i Nässjö vintern 1986 ( Smålands Folkblad den 27/1 1986). Uttalandet är kanske inte vad man väntar sig från en socialdemokrat. Men det är långt ifrån unikt. Under de senaste 15 åren har Sven Grassman hårt och oavbrutet kritiserat socialdemokraternas ekonomiska politik. Hans budskap har ända sedan början av 1970-talet varit att den ekonomiska politiken är alldeles för åtstramande, och att konsumtionen bör spädas på. Underskotten i statsbudget och bytesbalans är inte alls så farliga som det påstås. I själva verket har de grovt och systematiskt överdrivits för att underlätta en åtstramningspolitik. Att andra svenska ekonomer tar avstånd från Grassmans recept, beror enligt honom själv på att de är korrumperade och uppköpta. Detta budskap, efter hand upprepat med allt starkare ord, har givit Sven Grassman stor uppmärksamhet och åtskilliga rubriker i massmedia. Kritik mot Sträng Första gången Sven Grassman lät höra tala om sig var i början av 1970-talet, då han gick till skarpt angrepp mot finansminister Gunnar Sträng. Dennes ambition att ha starka statsfinanser och slippa låna utomlands var, sade Grassman, reaktionär. I stället borde staten låna pengar för att stimulera konsumtionen. Sträng hade, hävdade Grassman, ”hemfallit åt grov misskötsel av sitt fögderi” (Ekonomen 1/73). Regeringspolitiken var ”löjlig i sin otillräcklighet” (DN 14/10 1971), Olof Palm var ”missledd” (DN 12/10 1971) och borde ge Sträng sparken. Målet att hålla balans i de utrikes affärerna var, enligt Grassman, ”stolligt”. Däremot hyllade han Fälldins löfte i valrörelsen 1976 om 400 000 nya jobb som en ”djärv vision” (DN 17/1 1976). Efter regeringsskiftet 1976 mildrades Grassmans kritik mot den ekonomiska politiken för en tid: De borgerliga började ju låna utomlands i stor skala, och lät budget- 2 underskottet raka i höjden – just som Grassman rekommenderat. Efter hand började han emellertid kritisera politiken för att den inte ökade underskotten och upplåningen tillräckligt mycket. Bakgrunden var att Sveriges affärer med utlandet (den så kallade bytesbalansen) försämrades under senare delen av 1970-talet. Det medförde att utlandsskulden växte. Efter hand kom allt fler ekonomer och politiker att bli oroliga över den utvecklingen. Sven Grassman hävdade, att deras oro var överdriven. Han menade att bytesbalansstatistiken underskattade den svenska exporten, fr a av tjänster, och att underskottet därför inte var så stort som den officiella statistiken angav. Utlandsskulden var också överdriven, eftersom man inte hade räknat med de fordringar Sverige hade på omvärlden. Tog man hänsyn till dem var nettoskulden, hävdade Grassman, i själva verket mycket liten. Statistisk sanering Kritiken av statistiken var välgrundad. Grasssman utförde här utan tvekan ett viktigt arbete. Efter flera års utredande lades också statistiken om och exporten, i synnerhet av tjänster, räknades upp. Den största revideringen gjordes 1980. Den innebar att det tidigare uppmätta bytesbalansunderskottet räknades ned, och att utlandsskulden reducerades. Så räknades t ex det samlade underskottet i de utrikes affärerna under 1970-talen (t o m 1978) ned från 38 miljarder kr till 10 miljarder. Denna statistikomläggning har under hela 80-talet varit den grundbult på vilken Sven Grassmans hela verksamhet har vilat. Grassman försummar aldrig ett till tillfälle att upprepa, att han hade rätt i att 70-talets statistik överdrev problemen med utrikeshandeln. Alla hans föredrag och artiklar byggs ständigt, än i dag, upp från startpunkten att bytesbalansunderskottet ”överdrevs med 400 procent”. Grassmans slutsatser Av denna och liknande siffror har Sven Grassman dragit två centrala slutsatser. För det första att bytesbalansen befinner sig i såpass gott skick att det inte behövs någon åtstramning av konsumtionen eller några devalveringar för att förbättra den. Att landets övriga ekonomer – och politiker i alla partier – inte delar hans uppfattning, utan i stället i högsta grad bekymrar sig för underskotten i ekonomin, går inte, enligt Grassman, att förklara med sakliga argument. Det beror i stället – och det är hans andra slutsats – på korruption. I själva verket har svenska folket under det senaste decenniet fallit offer för en gigantisk konspiration, där ekonomer och politiker medvetet fört allmänheten bakom ljuset. Mot slutet av 1970-talet och början av 1980-talet upprepade Grassman dessa anklagelser med stigande intensitet och hätskhet, och under allt större massmedial uppmärksamhet. Även mot den social- 3 demokratiska oppositionen riktade han hård kritik, i synnerhet i samband med diskussionen kring det krisprogram som skulle antas vid partikongressen 1981. Han menade, att socialdemokraterna överdrev underskotten i syfte att vilseleda allmänheten och att krisgruppen (Ingvar Carlsson, KjellOlof Feldt, Leni Björklund och Rune Molin) stod för en ”osammanhängande och politiserad borgerlig analys” (LO-tidningen 33/81). Grassmans anklagelser I boken ”Det tysta riket” (1981) sammanfattade Grassman sin kritik. Där hävdade han, att den svenska ekonomisk-politiska debatten styrdes av ”mörkmän”, att de tongivande ekonomerna i landet var ”klart korrumperade” och att massmedia ”hjärntvättats”, att den ekonomiska statistiken medvetet förfalskats och att Sverige gått igenom en ”ekonomisk Lysenko-period”. Han hävdade att ”etablissemanget”, för att hämnas på honom för att han avslöjat allt detta, ägnat sig åt ”trakasserier” mot honom, att man sänkt hans lön och berövat honom hans tjänsterum. Vad gäller de sistnämnda anklagelserna kan man här bara kort notera, att samtliga hans arbetskamrater vid Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms Universitet i ett gemensamt uttalande betecknade Grassmans påstående som ”grundlösa”. I en särskild vitbok gick institutet igenom Grassmans olika anklagelser om förföljelser och tillbakavisade samtliga. Med hjälp av olika dokument kunde man i stället visa att Sven Grassman haft ovanligt gynnade anställningsvillkor: Han hade högre lön än en professor, trots att han inte ens är docent, egen sekreterare och forskningsassistent. Men mer intressant än Sven Grassmans personliga relationer till arbetskamrater och kolleger är frågan om den ekonomiska politikens inriktning. Vad berodde det på, att revisionen av statistiken inte avsatte större resultat i den ekonomiska politiken? Varför ville ingen följa Grassmans ekonomiskpolitiska recept, trots att han hade rätt i att statistiken varit dålig? Hur kom det sig att även den socialdemokratiska oppositionen blev allt mer orolig över underskotten i ekonomin, trots den nya statistiken? Fanns det några sakliga skäl, eller har Grassman rätt i att det var korruption och okunskap som låg bakom? Vad statistiken visar Svaret är att det fanns utomordentligt goda skäl att oroa sig för bytesbalansens och utlandsskuldens utveckling! Orsaken var att också den omlagda statistiken visade på en mycket snabb försämring under 1980-talets första år. Att statistiken hade överdrivit underskotten under 1970-talet var därför inget som helst argument för att betrakta de nya – enligt den förbättrade statistiken snabbt växande – underskotten som ointressanta. De flesta menade i stället att den nya statistiken ytterligare under- 4 strök att våra utrikes affärer var på väg mot en djup kris. Att det samlade underskottet under tidigare år bara hade varit 10 miljarder var väl i och för sig glädjande; men den siffran var samtidigt resultatet av en utveckling som inneburit stora överskott i början av 70-talet, men ännu större underskott i slutet av decenniet. Och under 80-talets första år förvärrades situationen ytterligare. Trenden var således nedåtriktad, även i den nya statistiken. Denna klara och tydliga försämring framstod som långt viktigare än vilken siffra som tidigare års över- och underskott summerat till. Underskott som växer Grassman förutspådde, medan han höll på med sina beräkningar, att bytesbalansunderskottet snart skulle vara helt ”bortblåst” (DN 19/4 1978). Men utvecklingen gick åt rakt motsatt håll. År 1979 blev underskottet 10 miljarder, 1980 blev det 19 miljarder och 1981 14 miljarder kr. Grassman upprepade så sin prognos att underskottet ”inom ett år” skulle vara borta (LO-tidningen 36/81). Men han hade fel. Underskottet fortsatte att växa: 1982 blev det hela 23 miljarder kr. Bara under perioden 1979-82 blev det sammanlagda underskottet i bytesbalansen alltså 66 miljarder kr – att jämföra med de föregående årens 10 miljarder – samtidigt som fallet utför gick allt snabbare. Varför 70-talets gamla felräkningar i detta läge skulle vara ett argu- ment mot att söka minska de nya stora underskotten – vilket var Grassmans budskap – var inte särdeles lätt att förstå. Samma sak gällde utlandsskulden. Otvivelaktigt hade den tidigare statistiken överdrivit skulden. Medan Gösta Bohman hävdade att Sverige 1976 hade en utlandsskuld på 61 miljarder, kunde Grassman visa att Sverige då hade haft en nettofordran på omvärlden på 3 miljarder. Det var förtjänstfullt. Men insikten att problemen 1976 inte hade varit så stora som man tidigare trott, var inte till någon större tröst 1982, då den nya statistiken visade, att den tidigare nettofordran hade slagit om till en snabbt växande utlandsskuld: År 1980 var den 50 miljarder, 1981 var den 83 miljarder, och 1982 var utlandsskulden, netto, uppe i 138 miljarder kr. Låna till låneräntor Detta innebär också att räntebördan steg utomordentligt snabbt. Medan Sverige fram till 1976 på grund av sin nettofordran på omvärlden kunnat få ränteinkomster som var större än ränteutgifterna, vände situationen därefter till sin motsats. 1982 var ränteutgifterna för utlandsskulden 16 miljarder kr större än ränteinkomsterna från fordringar på omvärlden. Det innebar att större delen av den upplåning, som vidtogs för att täcka underskottet i bytesbalansen, gick åt till att betala räntor på de lån som tagits upp sedan 1976. Sverige befann sig alltså i den 5 situationen att vi tvingades ta upp nya och större utlandslån för att kunna betala den växande räntebördan för de gamla lånen. Vi har sett många varnande exempel på vad som kan hända, om ett land fastnar i det ekorrhjulet. Mot den bakgrunden var det naturligt, att fler och fler svenskar i början av 1980-talet blev allt oroligare för vårt lands utveckling. Lika naturligt var det, att den socialdemokratiska krisgruppen angav balans i de utrikes affärerna som ett viktigt mål för den ekonomiska politiken. De tidigare felräkningarna och bristerna i statistiken – och Sven Grassmans fixering vid dem – framstod som allt mindre relevanta för de problem som var de viktiga att lösa under 1980-talet. Redovisade siffror Det samma gällde Grassmans försäkran att underskott i budgeten inte var något att vara rädd för. Hans argument var två: Dels att underskottet inte var så stort om man räknade in även kommuner och AP-fonder, dels att Keynes och Wigforss redan på 30-talet hade lärt oss, att balans i statsbudgeten inte var något mål i sig. Därför kunde man mycket väl tolerera vissa underskott för att öka köpkraften i ekonomin och därigenom hålla uppe konsumtionen och sysselsättningen Men inte heller dessa argument föreföll särskilt relevanta för de problem som den svenska ekonomin stod inför i början av 1980talet. Under den borgerliga regeringsperioden hade det årliga underskottet i statsbudgeten ökat från 4 till närmare 90 miljarder kr. Visst var det sant att hela den offentliga sektorns underskott var mindre: Det var i början av 80-talet ”bara” ca 50 miljarder. Men när Grassman framhöll att det var detta som var det intressanta, och att politikerna ”förfalskade” verkligheten, när de inte redovisade detta underskott, var det svårt att ta honom riktigt på allvar. Det är nämligen inte någon som har dolt hur hela den offentliga sektorns finanser – d v s inklusive kommuner och AP-fonder – utvecklas. Det saldot redovisas löpande jämsides med statsbudgetens i såväl finansplaner som nationalbudgetar. Dessutom var det svårt att förstå, varför det mindre underskottet inom den samlade offentliga sektorn skulle innebära, att statsbudgetens underskott var ofarligt. Det borde varit överskott! Att den samlade offentliga sektorns finanser är starkare än statens har ju nämligen varit det normala alltsedan uppbyggnaden av AP-fonderna. Socialförsäkringssektorn bör gå med ordentliga överskott, för att generera det sparande som krävs för att trygga pensioner, sjukförsäkring, m m. Fram till 1976 hade den socialdemokratiska regeringens ekonomiska politik försökt se till, att dessa överskott blev så stora, att de mer än balanserade statsbudgetens underskott och därmed kunde användas bl a för investeringar och bostadsbyggande. Socialdemokra- 6 tin strävade alltså efter överskott i den samlade offentliga sektorns finanser, i syfte att bygga upp ett kollektivt sparande. Att den offentliga sektorn i början av 1980talet uppvisade underskott som ”bara” var 50 miljarder var således inte något som kunde motivera en ökänd upplåning – tvärtom! Det sistnämnda är också en del av förklaringen till att Grassmans hänvisningar till Wigforss klingar ihåligt. Just Ernst Wigforss hade ju sedan början av 50-talet flitigt förespråkat en – som han själv kallade det – ”överbalansering” av den samlade offentliga sektorns budget. Han ville alltså att den offentliga sektorn skulle ha ett överskott, inte minst för att han såg makten över kapitalbildningen som central. Att tro att Wigforss skulle ha förespråkat löpande underskott i storleksordningen 50 miljarder kr är faktiskt en rent befängd tanke. Vad Wigforss tyckte Samma sak gäller den snävare definitionen av statens budgetunderskott. Visst menade Wigforss och Keynes att man kunde acceptera vissa underskott i statsbudgeten i syfte att öka köpkraften i ekonomin. Men båda angav samtidigt klart, att dessa underskott borde vara relativt begränsade, och att de skulle tas till i situationer med hög arbetslöshet och låg inflation. De menade också att dessa underskott borde avlösas av överskott i perioder med hög inflation och god sysselsättning: Då skulle staten strama åt för att pressa tillbaka inflationen och samla i ladorna inför nästa konjunkturnedgång. Den wigforsska politiken förespråkade alltså temporära budgetunderskott, omväxlande med stramare budgetpolitik. Men varken Keynes eller Wigforss – eller någon annan seriös ekonom – har någonsin förespråkat en politik med permanenta budgetunderskott i storleksordningen 90 miljarder kr om året. Sådana medför efter hand allvarliga problem. Svårt att finansiera Det beror på att det är svårt att finansiera så stora underskott. I princip kan underskott i statsbudgeten täckas på två sätt. Antingen genom att staten låter trycka mer pengar, eller genom att man lånar upp det som fattas. Om man väljer att trycka mer pengar, riskerar man att penningvärdet försämras, dvs att det förr eller senare leder till inflation. Inflation urholkar konkurrenskraften, slår mot sysselsättningen och medför orättvisa omfördelningar till de mer välbeställdas förmån. Att i stället låna av hushåll och företag riskerar att driva upp räntorna, när långivarna skall lockas att låna ut sina pengar till staten; det man då använder som morot är nämligen oftast en höjd ränta. Sådana problem kan accepteras under begränsade perioder för att bekämpa arbetslöshet under djupa 7 depressioner, i synnerhet om upplåningen används till investeringar som ger jobb och inkomster, vilka gör att staten kan klara räntor och amorteringar på lånen. Men i ett läge där man har både inflation och arbetslöshet samtidigt – som fallet var under 70-talet och början av 80-talet – och om budgetunderskottet växer snabbt år från år oavsett konjunkturläget, samtidigt som investeringarna faller och de lånade medlen används för konsumtion, då går det inte att motivera en ytterligare upplåning med argument från Wigforss och Keynes. I en sådan situation fungerar inte de enkla stimulansoch åtstramningsrecept som är tänkta att motverka antingen inflation eller arbetslöshet. Ytterligare ett problem med permanenta budgetunderskott är att statens skuldsättning ökar. På denna statsskuld måste staten betala ränta. Den betalas av alla skattebetalare, men den går framför allt till mer välbeställda hushåll och till företag, som lånat ut pengar till staten. En stor statsskuld gör det därför svårare att uppfylla ambitionerna i fördelningspolitiken. Ett underskott i statsfinanserna betyder också en förmögenhetsöverföring från offentlig till privat sektor – genom de räntor staten måste betala sina långivare. När ränteutgifterna stiger, tränger de dessutom undan andra utgifter. I dag betalar staten över 60 miljarder kr om året i räntor för de lån som började tas upp under de borgerliga regeringarna. De peng- arna hade kunnat användas till många andra goda ändamål om staten undvikit de stora budgetunderskotten på 70-talet. Men dessa fördelningspolitiska konsekvenser av upplåningspolitiken har Grassman aldrig berört. Recept som inte botade Slutligen: När det gäller Grassmans upprepade krav på att staten skulle låna till konsumtionsökning, var det svårt att ta dem på fullt allvar, med tanke på att det var just detta som skett under 1970-talet. Mellan början av 70-talet och början av 80talet ökade konsumtionens andel av bruttonationalprodukten (BNP) från 76 till 85 procent. Det innebar att sparandets andel – dvs de resurser som används för investeringar och för att klara bytesbalansen – föll med mer än en tredjedel, från 24 till 15 procent av BNP. Räknar man sparandet netto, dvs efter kapitalförslitning, var nedgången ännu större: Från ca 15 procent av BNP till bara 2 procent. Samtliga landets ekonomiska bedömare – utom Sven Grassman – hävdade, att ett så lågt sparande var utomordentligt farligt för sysselsättningen och välståndet på längre sikt. Mot den bakgrunden var det svårt att förstå Grassmans påstående att det var för små lån och för lite konsumtion som var problemet. Lika svårt var det att acceptera hans slutsats, att mera upplåning för ökad konsumtion var vad som behövdes. (En mer noggrann genomgång av Grassmans statistik och argumentation vad gäller 8 sparande och underskott i början av 1980-talet ges i min artikel ”Sven Grassman och verkligheten”, Ekonomisk Debatt 8/81.) Krisprogrammet Dessa omständigheter gjorde att det socialdemokratiska krisprogrammet ”Framtid för Sverige”, som antogs av både partikongressen och LO-kongressen 1981, avvisade såväl en fortsatt upplåningspolitik som en konservativ åtstramningspolitik. En åtstramningspolitik brukar visserligen förstärka bytesbalansen och minska inflationen. Men den gör det till priset av ökad arbetslöshet. Orsaken är att indragningen av köpkraft minskar företagens avsättningsmöjligheter. Därför kommer deras intresse att nyanställa och investera också att minska. Av erfarenhet vet vi att detta framför allt drabbar svagare grupper på arbetsmarknaden. Det är också därför de europeiska länder, som bedrivit en sådan åtstramningspolitik, fått en så hög arbetslöshet, i synnerhet för ungdomar och lågutbildade, under 1980-talet. Det var självklart för socialdemokraterna att avvisa åtstramningspolitiken. Men krisprogrammet avvisade också en politik av den typ som Sven Grassman rekommenderade, dvs en politik som försöker stimulera tillväxt och sysselsättning genom att öka den offentliga upplåningen. Ökad upplåning och ökad köpkraft inom landet kan ju inte bota de problem, som beror på dålig konkurrenskraft och en dåligt fungerande ekonomi. Tvärtom fanns, menade krisgruppen, en betydande risk för att en upplåningspolitik i stället skulle ha förvärrat problemen. Det fanns tre goda skäl till denna skepsis: För det första: Eftersom det svenska näringslivets konkurrenskraft var så dålig, skulle en avsevärd del av köpkraftsökningen ha läckt ut ur landet i form av ökad import. Det skulle ha givit en sämre bytesbalans – samtidigt som stimulansen till det inhemska näringslivet och den inhemska sysselsättningen skulle ha blivit obetydlig. För det andra skulle en sådan upplåningspolitik ha medfört risk för ännu högre inflation och högre räntor, beroende på svårigheterna att finansiera det stora budgetunderskottet. Därmed hade vi bäddat ännu mer illa för framtiden. För det tredje, slutligen, fanns det en betydande risk att de som fattar investeringsbesluten i näringslivet inte skulle se upplåningspolitiken som långsiktigt trovärdig. I och med att en sådan politik skulle ha inneburit en ytterligare ökning av underskotten, skulle de ha dragit slutsatsen, att det skulle komma surt efter. Också på grund av detta skulle de hållit tillbaka nyinvesteringar och nyanställningar. Sven Grassmans upplåningsrecept bortsåg från alla dessa problem. Den fråga han aldrig lyckats bevara – varken då eller senare – är varför en ytterligare upplåning plötsligt 9 skulle börja ge positiva resultat, när 1970-talets erfarenheter pekade på det raka motsatta: Den borgerliga regeringsperioden, då upplåningen både inom och utom landet växte rekordsnabbt och dessutom användes just till ökad konsumtion – dvs precis vad Grassman rekommenderade – innebar ju att arbetslösheten steg, att reallönerna sjönk och att väldiga förmögenheter överfördes till den privata sektorn i takt med att den offentliga sektorns skuldsättning ökade! Spara och arbeta Krisprogrammet drog av 70-talets utveckling slutsatsen, att en fortsatt upplåningspolitik inte var framkomlig. Den ökade produktionen och sysselsättningen måste i stället, slog krisprogrammet fast, åstadkommas genom export och investeringar. Därmed skulle vi också spara genom att minska Sveriges skuldbörda till utlandet och bygga för framtiden. De mål krisprogrammet ställde upp för den ekonomiska politiken var mycket ambitiösa. Vi skulle minska underskotten i den svenska ekonomin och pressa ned inflationen, samtidigt som vi skulle öka produktionen och bekämpa arbetslösheten. Vi skulle gå en ”tredje väg” mellan arbetslöshetsskapande åtstramning och inflationsdrivande expansionism. Vi skulle både arbeta och spara oss ur krisen. Den tredje vägens ekonomiska politik inleddes med att den svenska kronan devalverades med 6 procent den 8 oktober 1982 – samma dag som den nya regeringen tillträdde. Därmed uppnåddes två ting. För det första blev det rejäl fart på industrin. Poängen med en devalvering är nämligen – om den lyckas – att den på en och samma gång förbättrar utrikeshandeln och stimulerar produktionen, investeringar och sysselsättning. När näringslivet blir mer konkurrenskraftigt, blir det möjligt att både exportera mer till utlandet och ta tillbaka andelar på hemmamarknaden. därigenom minskar underskottet i utrikeshandeln, samtidigt som den totala efterfrågan på svenska varor och tjänster ökar – vilket i sin tur skapar efterfrågan på arbetskraft och investeringar för att bygga ut näringslivets kapacitet. Det är alltså viktigt att notera, att den tredje vägens politik är expansiv, men att expansionen möjliggörs genom förbättrad konkurrenskraft och inte genom ökad upplåning. För det andra skapades utrymme för en aktiv ekonomisk politik, som enligt krisprogrammets planer skulle bidra till att sätta fart på investeringar och sysselsättning. Devalveringen följdes därför upp med offentliga investeringar i energi-, kommunikations- och byggsektorerna. Den åslingska akutmottagningen i industridepartementet stängdes, och industripolitiken gavs en mer offensiv inriktning. Arbetsmarknadspolitiken har förnyats: 10 AMS har i allt högre grad kunnat satsa på arbetsmarknadsutbildning och på att förmedla fasta jobb. Grassmans spådomar Sven Grassman dömde ut denna strategi redan från början. Veckan efter devalveringen gick han ut på första sidan i VPKs tidning Ny Dag och sade: ”Det hade varit bättre att sitta med armarna i kors och göra ingenting än att devalvera”, (Ny Dag 67/82). Han förutspådde att den tredje vägens politik skulle leda till ökad arbetslöshet, ökad inflation, djupare stagnation och ett kraftigt ökat budgetunderskott (Barometern 16/12 1982). Men fortfarande fanns hopp för socialdemokratin. Ty: ”Nu, i en av arbetarrörelsens mörkaste stunder, har jag beslutat att gå med i SAP”, meddelade Grassman i boken ”Makten över våra tankar” (1983). Efter ett årtionde av hård kritik mot socialdemokratin, gick Sven Grassman således in i partiet – men inte för att arbeta för dess politik, utan tvärtom i det uttalade syftet att bekämpa den tredje vägens politik. I detta syfte trappade han också upp den verbala kritiken mot regeringen. Socialdemokratins politik var en ”katastrof” (LO-tidningen 41/83) och ”fullständigt galen”; en ”intellektuell statskupp” hade genomförts (Tvärdrag 5/83). Ett år efter valet påstod han att ”KjellOlof Feldt har ytterligare förvärrat de ekonomiska problem som de borgerliga lämnade efter sig” (LOtidningen 33/83). För att belägga denna katastrofala utveckling började Grassman vid denna tidpunkt ta till argument, som inte kan betecknas som annat än direkt ohederliga. Det låter måhända som ett hårt omdöme, men låt mig belägga det med ett konkret och självupplevt exempel, som också belyser Grassmans debattstil väl. Det gäller hans beskrivning av sambandet mellan börsuppgång och reallöner. Äpplen jämförs med päron Vid en offentlig paneldebatt mellan Sven Grassman och mig hösten 1983 pekade han på, att Stockholmsbörsen under året efter devalveringen stigit med 100 miljarder. Men samtidigt hade det samlade produktionsvärdet, BNP, bara stigit med 10 miljarder. varifrån, frågade han, hade mellanskillnaden på 90 miljarder kommit? Och han gav svaret: Jo, det är nedskurna reallöner och försämrad offentlig service! För mig är det ofattbart att en professionell ekonom, som dessutom kritiserar andra för att fara med osanning och förfalska statistik, kan föra fram den typen av argument. Det är möjligt, att siffersammanställningen 100 minus 10 är lika med 90 låter bestickande, men ett ögonblicks eftertanke räcker för att man skall inse, att den är logiskt orimlig. Det handlar ju om helt olika ”sorter”! BNP är värdet av ett löpande flöde av inkomster och produktion under ett år, medan börsvärdet är ett förmögenhetsvärde vid ett visst, givet ögonblick. Självfallet råder 11 inget enkelt matematiskt samband mellan dessa båda. Den som äger en villa eller en bostadsrätt vet av egen erfarenhet, att värdet på fastigheten kan röra sig helt oberoende av hur ens inkomst förändras. Att börsvärdet går upp mer än BNP behöver därför inte alls innebära att reallönerna sjunker – och inte heller behöver ett fall på börsen direkt komma löntagarna till godo i form av höjda reallöner. I vår paneldebatt framhöll jag detta, och Grassman tvingades dra tillbaka sin argumentation. Likväl har han fortsatt att på olika möten runt om landet – där han inte haft någon motdebattör – gång på gång upprepa exakt samma argument om att skillnaden mellan börsuppgången och produktionsökningen hänförde sig till nedskurna reallöner (se t ex NSD 21/11 1983 och Statsanställd 2/84), dvs just vad han tvingats ta tillbaka i öppen debatt. Visst har vi vågat möta Grassman! Men inte nog med det: Samtidigt började han också hävda, att ”varken Kjell-Olof Feldt eller hans närmaste på finansdepartementet” vågade möta honom i öppna debatter, eftersom ”de skulle förlora” (LO-tidningen 17/2 1984). Detta är ett konkret belägg för att Grassman inte tvekar att systematiskt använda sig av direkt vilseledande argument, även då han själv vet att de är felaktiga och trots att de tidigare vederlagts i offentliga debatter. Hans påstående att ingen vågar möta honom i öppen debatt är dessutom en direkt osanning: Själv har jag mött honom ett 10-tal gånger ”ansikte mot ansikte” och ytterligare några gånger i skriftliga sammanhang. Flera andra, både i och utanför finansdepartementet, har också mött honom, både i offentliga paneldebatter och i skrift. Samtidigt visar detta hur poänglöst det kan vara att debattera med Sven Grassman: Att tvinga honom att ta tillbaka sina argument inför öppen ridå i en debatt medför ju bara, att han upprepar dem, när han är ensam på ett möte någon annanstans, samtidigt som han förklarar att meningsmotståndarna inte vågar bemöta honom! Allt grövre artilleri Under de senaste åren har Grassman tagit till allt grövre artilleri i sina angrepp på regeringspolitiken. För ett par år sedan började han skriva krönikor i Ny Dag. I den första av dem kritiserade han VPK för att ha stött regeringspolitiken för mycket i riksdagen och angav att hans syfte med att skriva i Ny Dag var att få VPK att rösta emot socialdemokraterna lite oftare (Ny Dag 51/84). De personliga angreppen på meningsmotståndarna har blivit allt mer fyllda av invektiv: Villy Bergström, chef för Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning, sägs av Grassman vara så korrumperad att ”till och med kalsongerna är betalda av arbetsgivarintressena” (TCO-tidningen 24/83). Kjell-Olof Feldt är ”okunnig” (Västgöta-Demokraten 6/2 12 1986). Finansdepartementet styrs av ”dårar”, och det var ”tragiskt” och ”groteskt” att Stig Malms och Anna Hedborgs rapport om den offentliga sektorn till den förra LOkongressen hävdade, att den offentliga sektorn inte längre behöver byggas ut i samma takt som tidigare (Västerbottens Folkblad 15/2 1986). Men allra märkligast är nog slutkapitlet i boken ”Det plundrade folkhemmet”, som gavs ut före valet 1985. Boken avslutas med ett ”tal till en extra partikongress”, som antas äga rum någon gång senare samma år, och som inkallats för att valet blivit ett ”katastrofval”. På denna tänkta kongress talar alltså nu Sven Grassman till partiet. Han menar att valförlusten var ”välförtjänt”. Den beror, säger han, på en reaktionär ekonomisk politik och på att socialdemokratin är ”i upplösning, infekterad av främmande idéer och av okunnighet i dess ledning som spritt sig som ett förlamande gift i partiet”. Därför måste nu hela partiledningen bytas ut. Såsom ”ansvariga för år av misstag, borgerlig omprövning och kortsiktig opportunism” utpekas Olof Palme, KjellOlof Feldt, Ingvar Carlsson, Sten Andersson, John-Olle Persson och flera andra. Två år efter det att han gått in i partiet för att bättre kunna bekämpa dess politik – och mitt under en valrörelse där socialdemokratin går till strid för välfärdssamhället, mot det moderna ”systemskiftet” – förutspår alltså Grassman ett ”välförtjänt” valnederlag, och att han själv på en extra partikongress kommer att kallas in för att avsätta Olof Palme och hela den övriga partiledningen. Detta säger en hel del om Sven Grassmans själv- och verklighetsuppfattning. Felslagna spådomar Grassmans något udda bild av verkligheten framgår också av hans fortlöpande underkännande av den ekonomiska politikens resultat. Han förutspådde, som redovisats ovan, att den tredje vägens politik skulle fördjupa den ekonomiska krisen. Men resultatet har inte blivit vad han trodde: Produktionen har ökat mer än dubbelt så snabbt som den gjorde under perioden 1976-82. Industrins investeringar har ökat med över 40 procent sedan 1982. Arbetslösheten har sjunkit kraftigt och ligger nu under 2 procent – vilket kan jämföras med Västeuropas genomsnitt på 11 procent. Köpkraften har ökat igen efter många magra år: De reala disponibla inkomsterna har ökat med över 6 procent sedan 1982. Bytesbalansen har svängt från ett stort underskott till ett litet överskott. Budgetunderskottet har minskat från 13 procent av BNP till mindre än 3 procent. Underskottet i den samlade offentliga sektorn har eliminerats, och vi har nu fått ett visst överskott i den offentliga sektorns finanser. 13 Inflationen har gått ned till den lägsta nivån sedan 1960-talet. Det är inte så lätt att inse varför detta är en ”katastrof”, som motiverar ett ”välförtjänst” valnederlag – i all synnerhet med tanke på att den som fäller dessa omdömen är en person som tidigare förutspått att politiken skulle medföra ökad arbetslöshet, höjd inflation och större underskott. Men Grassman erkänner aldrig några sådana missar. Tvärtom förandas om hur situationen såg ut 1982 – är i sanning ett märkligt debattknep. Bara klichéer Sammanfattningsvis kan man om Sven Grassman säga att han är en person som under 15 års tid utan avbrott kritiserat socialdemokratins ekonomiska politik och hävdat att ökad upplåning för konsumtion är vad som behövs. Han gjorde en förtjänstfull insats för att förbättra den ekonomiska statistiken under 1970-talet, men därefter har han på ett obegripligt sätt fortsatt att basera hela sin verksamhet på dessa snart tio år gamla statistikrevideringar. Vi tvingas också tyvärr konstatera att han systematiskt använder lögn, förtal och förvanskning av fakta i debatten. Några lösningar på dagens problem har han inte. Tage Erlanders snart 15 år gamla omdöme om Sven Grassman – att det är en person som ”fastnat i ett klichétänkande som ger mycket liten vägledning” för den ekono- söker han nu ta de förbättrade siffrorna till intäkt för sitt vanliga budskap – dvs att underskotten är så små, att vi inte behöver oroa oss för att låna mer till konsumtion. Visst är det sant, att situationen nu är betydligt ljusare än den var 1982. Men detta beror ju just på den politik Grassman själv så hårt kritiserat, och som enligt honom bara skulle förvärra situationen! Att använda det goda resultatet av denna politik som argument för att regeringen överdrivit problemen - och utan att miska politiken (Ekonomen 2/73) – står sig alltså fortfarande väl. 14