KAPITEL 6
vanliga förströelser
den bästa sinnebilden av min barndom
Radhusrabatternas lavendelbuskar på Erik Dahlbergsgatan luktade gott och var intressanta. Här kunde vi göra observationer
och stilla vår nyfikenhet på insekter. Vilken fjäril var snyggast? Hur många prickar kunde en nyckelpiga ha? Vilken av humlan
eller biet var mest argsint, vilken var smartast? Vem kunde samla flest humlor i en glasburk? Det fanns många frågor som
skulle besvaras.
vanliga förströelser
71
Alfa-askarna var populära, kanske inte så mycket för pastillernas skull utan för att varje ask innehöll en färgbild av en allsvensk fotbollsspelare som man kunde
spara eller byta bort. Idag är både bilder och tablettaskar samlarobjekt. Foto: Kent Hult.
vanliga förströelser
Det var ett sammelsurium av aktiviteter i vårt närområde och det fanns experter på det mesta. Vi var ett
litet gäng tjejer och killar som var jätteduktiga på att
fånga humlor i lavendelhäckarna på Erik Dahlbergsgatan. De härligt doftande blåvioletta blommorna
och humlorna runtomkring i augustisolens värme
och glans kvarstår idag som den bästa sinnebilden av
min barndom. Vi var aldrig rädda för humlorna, inte
ens för de rödrumpade som kunde stickas. Vi höll
humlan i en kupad hand och släppte ner den i en
glasburk som öppnades kort därpå för att den skulle
bli fri. Vilken lycka!
Några killar var överjävliga på att leka med jojo och
det fanns snubbar som kunde snacka genom näsan
(och fick applåder för det). Själv gillade jag grabbarna
som kunde busvissla bäst. Jag lärde mig denna sublima och nyttiga konst på en kvart och blev jätteglad
efteråt. Efter några dagars träning hade jag fulländat
tekniken. Att kunna busvissla stärkte mitt självförtroende och så är det faktiskt fortfarande. Mina busvisslingar har hjälpt mig – och faktiskt andra också – i
flera olika sammanhang.
En period fabricerade vi ljud med hjälp av hartsfiol
– ett slags redskap, som vi själva satte samman. Mella
och jag använde en fiskelina, som vi gnuggade med
harts. Sen fäste vi tråden på ett fönster med en sugpropp och spände linan så att diverse obehagliga ljud
uppstod. Vi gjorde också en egen ”telefon” genom att
spänna tråden i två tändsticksaskar som fungerade
som resonansbottnar.
Vid några tillfällen använde vi brännglas för att
72
sätta fyr på papper, skosnören m.m. Vi höll upp ett
förstoringsglas mot solen och fokuserade en bild av
den på det objekt som vi ville antända. Vi var några
stycken som satt på trottoaren och tävlade om vem
som först kunde få igång lite fyr. Konsten var att hitta
det rätta avståndet mellan linsen och pappret.
Medan vi killar höll på med våra aktiviteter var
tjejerna igång med sina. T.ex. att vicka på höfterna
och snurra en rockring (en typisk femtiotalsgrej)
runt midjan – dock sällan med riktigt lyckat resultat.
En del flickor höll också på med relativt avancerade
hopprepsövningar. Många kunde bolla på markiserna
med stor skicklighet. Jag måste säga att deras konster
imponerade på mig. Några blev så pass skickliga att
de skulle kunnat uppträda inför publik på H55. Jag
hade gärna varit deras promotor.
Jag sträckläste böcker som ”Robinson Crusoe” (Daniel Defoe), ”Skattkammarön” (Robert Stevenson),
”The Scarlet Pimpernel” (Emmuska Orczy) på kort
tid. Jag prövade även andra intellektuella utmaningar.
Vi höll på med rim och ordlekar för att skoja och
träna våra verbala resurser. Vem minns inte: ”Buffalo Bill satt på en pall, sket så det small, indianerna
trodde det var bombanfall” eller ramsor som: ”Sex
laxar i en laxask”?
En av flera avancerade varianter var: ”Sju sjösjuka
sjöjungfrur sjöng själaglada”. Det gällde att säga ramsan rätt mest antal gånger för att bli mästare.
Omkring 1950 lanserades en ny samlarprodukt på
den svenska marknaden. Det var Alfa-tabletten som
gjorde sitt intåg bland oss småttingar. Alfa var en ganska vanlig halstablett som mest smakade socker men
vanliga förströelser
Esther Williams (1921-2013), amerikansk skådespelerska och simmerska,
var uttagen till OS 1940 (som skulle gå i Helsingfors) men kriget gjorde
att tävlingarna ställdes in. Esther W. kallades för ”Hollywoods sjöjungfru”
eftersom hon medverkade i en lång rad musikalfilmer med dansscener under
vatten. Vid flera tillfällen råkade hon illa ut. En gång var hon nära att
drunkna, en annan gång skadade hon sin nacke när hon dök 35 meter och
tvingades ligga gipsad i sju månader efteråt.
Alan Ladd (1913-1964), amerikansk skådespelare, medverkade 1932-64 i
91 filmer. Flertalet av dessa var gangster- eller westernfilmer. Ladd fick sitt
genombrott 1942 då han spelade lejd mördare i filmen ”Inringad”. Förmodligen syftar uttrycket ”att spela Allan” på Allan Ladds rollkaraktärer.
vanliga förströelser
Roy Rogers, eg. Leonard Sly (1911-1998), amerikansk skådespelare och sångare, försörjde sig som lastbilschaufför och genom att plocka persikor innan han
blev en sjungande cowboy. Hans stora genombrott kom 1938 i filmen ”Under
Western Stars”. Rogers gjorde många filmer tillsammans med hästen Trigger,
även kallad ”filmens smartaste häst”. Roy Rogers hade näsa för affärer och
blev ägare till flera företag inom TV-branschen.
Doris Day (född 1924), amerikansk skådespelerska och sångerska var dansös från början men bytte inriktning efter en bilolycka och började sjunga i
olika storband. Hon blev etta på den amerikanska hitlistan med låten ”Sentimental Journey” inspelad med Les Browns orkester. Doris Day spelade mot
James Stewart i ”Mannen som visste för mycket” i Alfred Hitchcooks regi och
sjöng ”Whatever Will Be, Will Be” (Qué Será, Será), som även blev hennes
signaturmelodi.
73
varje 25-öres ask innehöll också en bild av en känd
idrottsman. Det var vanligt med bilder på allsvenska
fotbollsspelare.
Om man ville ha bilder på filmstjärnor köpte man
sådana i redan färdiga buntar. Det gick bara att se den
översta bilden, så man måste chansa. Var man tursam
hittade man bilder på Ester Williams eller Alan Ladd
i bunten. Många barn fascinerades av dessa bilder. De
köpte, bytte och samlade. När man skulle byta tog
man till olika knep för att lura på någon annan de
bilder som man själv ville bli av med. Om jag t.ex.
ägde en bild av Doris Day men istället ville ha en
av Roy Rogers kunde jag haussa Doris Day genom
att påpeka att hon var världsberömd, för det stod ju
WB under hennes porträtt. Förkortningen stod för
filmbolaget Warner Brothers men det visste bara de
initierade. En del ungar var lite ”nicko” och mycket
lätta att lura på bilder.
En tid samlade jag frimärken. Jag var hemma hos
Mona Berthagen och tittade på hennes fina samling.
Jag blev spontant nyfiken men ingen ivrig samlare.
Mesta delen av min fritid ägnade jag åt lek och
idrott, men jag var också mycket förtjust i att spela
kula och jag hoppade gärna hage med tjejerna. Det
var trevliga aktiviteter som utvecklade motorik, koncentration och socialt samspel. Vi spelade med lerkulor och det handlade alltid om två sorters spel,
pyramid och grop. Oavsett hur skicklig du var så
kunde du alltid förlora. Marginalerna var små och
den urgamla sanningen: ”Easy come... easy go” blev
uppenbar för oss alla. Att spela kula var alltid kul.
Däremot var jag en stor motståndare till att skjuta
med slangbellor och ärtrör. Det var riskfyllda lekar
och man kunde skada sina ögon.
Jag har också ett svagt minne av en mycket annorlunda men skojig lekmiljö. Det var en relativt stor
grusgrav som låg borta vid Carl Öhrnsgatan nära
Ringstorpsvägen. Där fanns gott om backsvalor som
hade bon i den sluttande sandväggens håligheter. Det
är det lilla jag minns från just den platsen.
Göran Kjellsson, min skolkamrat, kommenterar:
”Bredvid grusgraven växte det sälg. Den gick lätt att
tälja med en Morakniv. Några killar gjorde pipor som
de spelade små melodier på. Den mest populära sysselsättningen var att bygga vägar. Sen tävlade vi om vem
som snabbast kunde rulla ner stenkulor för branten.”
Göran var med i ett gäng som byggde ”ludor” (hyddor) i grusgraven. Byggmaterial i närheten kom till
74
När tjälen gick ur marken och katterna jamade i mars var det dags att plocka
fram kulpåsarna. Grabbarna på bilden var med i ett gäng på Övre Nytorgsgatan (kvarteret Oxen) och året var 1959. Foto: Helsingborgs-Bild.
Karin Johansson och Sven Larsson bygger upp pyramider på köksbordet. De
minns sin barndoms lekar med en gnutta nostalgi. Kulpåsen gjord av Karins
mor på 1930-talet innehåller mest lerkulor men även några glaskulor. Båda
säger med eftertryck: ”Så skoj det var att spela kula!” Foto: Arne Berglund.
Rita en hage med 9 rutor och
en halvmåne. Skaffa en tursten
att kasta med. Du börjar längst
ner med att kasta stenen i ruta
1. Hoppa över denna ruta och
hoppa på ett ben i ruta 2 och 3,
sätt ned båda fötterna samtidigt
i ruta 4 och 5, fortsätt på ett ben
i ruta 6, sätt ned båda fötterna
samtidigt i ruta 7 och 8 och ett
ben i ruta 9. Hoppa jämfota in
i halvmånen och vänd helt om.
Hoppa likadant tillbaka och
ta upp din sten. Nästa omgång
kastar du din sten i ruta 2, hoppar över denna ruta och tar upp
stenen på tillbakavägen. Om du
gör fel: sätter ner båda fötterna i
en ruta, trampar på strecken eller
kastar din sten i fel ruta eller på
ett streck är det nästa persons tur
att hoppa. Först färdig med alla
rutorna har vunnit.
vanliga förströelser
