Utblick
Fengäddor - enbart problem eller
ett intressant tillskott till ciklidakvariet?
Text och foto: Fredrik Isaksson
D
et här blir en
liten avstickare från de
vanliga artiklarna
om ciklid er. Jag
tänkte ta mig friheten att berätta om
ett gäng udda uråldriga fiskar
som ligger och lurar i mina akvarier och som nästan skulle kunna
vara hämtade från Jurassic Park:
Fengäddor.
Första gången jag fick syn på en fengädda
trodde jag ärligt talat att det var en vattensalamander av något slag. Det var på min
lokala akvariebutik, jag såg på avstånd
en grå avlång ödleliknande krabat med
en rad triangulära uppstickande “drakfenor” på ryggen som stirrade på mig
från ett akvarium en bit bort. Det var en
Polypterus senegalus senegalus på dryga
tio centimeter, som nyfiket tycktes ligga
och spana ut i butiken då den som för att
kunna se lite bättre höll sig lite uppsträckt
med vad som vid första anblicken såg ut
som framben. Nyfiken som jag är kastade
jag mig nästan till akvariet och tittade
närmare, varpå den lilla krabaten blev
nervös och rörde på sig. Först då såg jag
att det var en fisk och “drakfenorna“ var
18
Polypterus ornatipinnis
ryggfenor och “frambenen” var bröstfenor,
som den nervösa fisken nu febrilt fladdrade
med medan den fortsatte att stirra på mig.
Intresset för denna märkliga fisk stegrade
direkt. Jag pratade med butiksbiträdet och
fick en snabb genomgång av fengäddor som
från den stunden skulle visa sig bli en av
mina favoriter inom akvariehobbyn.
I naturen lever fengäddorna i Afrikas
mindre sjöar, floder och träsk, där de bl.a.
livnär sig på fisk och insekter. De sägs vara
en av de allra äldsta nu levande benfisksorterna, hur långt tillbaka i tiden de har
funnits vet nog ingen, men under denna
tid har de utvecklat en mängd användbara
egenheter för att leva som de gör. De har
bl.a. två simblåsor till skillnad från andra
fiskar som har en, och dessa fungerar på
fengäddorna som primitiva lungor vilket
gör att de kan ta upp syre ovan vattenytan
och därmed klara av rejält syrefattiga
miljöer. De har även gälar men de kan inte
vara utan luft hur länge som helst, kan de
inte ta sig upp till ytan då det väl behövs så
drunknar de - väl värt att tänka på då man
inreder akvariet så man inte skapar dödsfällor där de kan råka fastna. En intressant
detalj är att gälarna på små fengäddor är
externa och sticker ut som små buskiga
horn, vilket gör deras utseende minst sagt
speciellt. Deras bröstfenor är också speciCiklidbladet 1/2010 - Årgång 43
ella, lederna till dem är så pass stora och
kraftiga att de kan fungera som ben. Under
torrperioder kan ta de helt enkelt ta sig en
kortare promenad till närliggande vattensamlingar i väntan på nästa regnperiod.
Detta är bara ett axplock av vad som gör
fengäddorna så fascinerande, det är inte för
ro skull som detta är en av de fisktyper som
forskare världen över har lagt ner mest tid
på att studera.
Tillbaka till den grå nyfikna lilla krabaten
jag berättade om tidigare, den som hade
fångat mitt intresse så lätt. Den fick givetvis följa med mig hem. Polypterus senegalus senegalus är en av de mindre arterna
i släktet Polypterus, den blir “i bästa fall”
en halvmeter. Det finns arter som blir närmare en meter också, Polypterus endlicheri
congicus exempelvis.
Den lilla nyfikna senegalusen blev hur
som helst snabbt en intressant och trevlig krydda till mitt ciklidakvarium där
bl.a ett par jaguarciklider (Parachromis
managuensis) gick. Det visade sig fungera
ypperligt att ha fengäddan tillsammans
med dessa lite större ciklider. Det dröjde
givetvis inte länge innan fler fengäddor
införskaffades, och åren gick och intresset för dem bara ökade. Cikliderna byttes
ut, allt för ofta ibland, men fengäddorna
www.ciklid.org
Giraffnosmal, Auchenoglanis occidentalis.
Polypterus endlicheri endlicheri
stannade kvar. Idag har jag nio stycken
fengäddor av arterna Polypterus ornatipinnis, Polypterus endlicheri endlicheri,
Polypterus delhezi och Polypterus ansorgii, där tre av den förstnämnda arten har
varit i min ägo i sju år nu och har hunnit
bli rejäla bumlingar på ca 40 centimeter.
Vad är det då som gör dem så speciella
egentligen? Ärligt talat vet jag inte riktigt. Många av er känner säkert igen
hur det är med era egna favoriter, ibland
är man bara oförklarligt fascinerad av
en fisk, och man vill bara ha fler och
fler, allt medan bekanta oroligt börjar
fråga en “- Men räcker det inte snart?”
En sak jag definitivt lockas av är att de
verkar ha något mystiskt över sig, något
oförklarligt uråldrigt, samt det speciella
utseendet givetvis. Till stor del är det dock
främst som jag skriver i rubriken, det är en
speciell och intressant krydda till akvariet.
Något utöver det vanliga, något som tar
akvariet från ett standardakvarium till det
där lilla extra som gör att man fastnar en
stund längre än planerat. Så har det varit
för mig i alla fall. Och väcker den här
artikeln minsta lilla intresse hos er vill jag
verkligen uppmuntra er att prova krydda
ert akvarium med en fengädda.
www.ciklid.org
Jag ska dock inte sticka under stol med att
det kan bli en del problem emellanåt. Och
då kommer vi osökt in på fengäddornas
rovgirighet. Innan man skaffar fengäddor
till sitt ciklidakvarium bör man vara fullt
medveten om att de är rovfiskar. Att ha
fengäddor med mindre ciklider är ej att
rekommendera. Mindre fiskar blir mat.
Detta gäller givetvis även yngel, så lämna
fengäddorna utanför odlingskaren.
Läser man artbeskrivningar brukar det
stå att man har hittat allt från insekter,
sniglar, kräftdjur, fisk och t.o.m. grodor i
magarna på vildfångade exemplar. Detta
förvånar mig inte det minsta. Även i
akvarium sätter de verkligen i sig vad de
än får tag på, vilket både är en fördel och
nackdel. Fördelen är att de inte direkt är
kräsna med maten. Samtliga fengäddor
jag har haft har glatt satt i sig allt köttigt
jag har slängt ned i karet; räkor, fiskbitar,
frysfoder och givetvis levande foder. Det
brukar även gå relativt snabbt att vänja dem
vid sjunkande pellets, vilket är vad jag har
haft som basmat.
Nackdelen, som ni säker redan har räknat
ut, är att jag även har tappat fiskar som inte
var menade att bli mat... Problemet med
dessa matglada allätare är helt enkelt att allt
som luktar mat, anses vara mat. Allt som
Ciklidbladet 1/2010 - Årgång 43
Polypterus senegalus
Polypterus ornatipinnis, hona och hane.
beter sig som ett byte anses även det vara
mat. Storleken på denna “matbit” verkar till
råga på allt vara av mindre betydelse för
dem då de väl kommer upp i storlek. Jag
kom en dag hem efter jobbet och möttes av
synen då mina 40 centimeters fengäddor
bet sönder och helt enkelt smaskade i sig
en sedan tidigare milt skadad 25 centimeter
lång Hypostomus plecostomus underifrån.
Ovansidan på en ”pleco” är rejält hård så
man tänker ofta att de är robusta fiskar
som pallar för nästan vad som helst. Men
undersidan är uppenbarligen mjuk… Och
ett litet öppet sår var allt som behövdes. Ett
varningens pekfinger där helt enkelt. Håll
inte fengäddor med skadade fiskar.
Med detta menar jag dock inte att man
enbart ska hålla fengäddor med stora,
robusta, halvgalna ciklider bara för att
allt annat riskerar att bli mat om olyckan
är framme. Tvärtom, stora aggressiva
ciklider kommer i de flesta fall att göra
fengäddorna oroliga, varpå de riskerar att
bli onödigt tråkiga och inaktiva. Det är
bättre att hålla dem med lagom aggressiva
ciklider. Tillräckligt tuffa att kunna buffa
undan fengäddorna om de blir onödigt
närgångna och tillräckligt snälla för att
fengäddorna inte ska skadas om de råkar
släntra in i ciklidernas revir.
19
Polypterus endlicheri
Jag har haft mina fengäddor med allt från
stora sydamerikanska och centralamerikanska jättar, som oscar (Astronotus
ocellatus) och jaguarciklid (Parachromis
managuensis), till afrikanska munruvare
som Oreochromis mossambicus. Resultatet
har varit väldigt varierande på grund av allt
från storlek och temperament till matvanor.
Fengäddorna har väldigt dålig syn och
använder nästintill enbart luktsinnet för
att leta föda, så det tar ett litet tag innan
de hittar maten efter att man har slängt
ned den i karet. Detta är inte direkt fallet
med påfågelsciklider som nog många av
er känner till… Så stora påfåglar kan jag
ej rekommendera. Temperamentmässigt
fungerade det optimalt men jag fick övermata rejält för att fengäddorna ens skulle
hinna notera att maten var i karet innan
påfåglarna hade både hunnit käka upp allt
och sedan dra sig tillbaka för middagsluren… Enda sättet att få det att fungera med
stora glupska ciklider utan att övermata
är att hitta ett foder som cikliderna inte är
så förtjust i men som fengäddorna älskar.
Jag har lyckats med räkor med skal under
vissa perioder, dessa tar det i regel ett tag
innan även stora ciklider får ner, vilket gör
att fengäddorna hinner få i sig av maten
de också.
De ciklider jag tycker har fungerat allra
bäst är den tidigare nämnda gamla klassiska moçambiquetilapian, eller natalcikliden som den också kallas, Oreochromis
mossambicus. Just nu har jag två 25 centimeters exemplar av dessa och de fungerar
klockrent tillsammans med fengäddorna.
Vid första tillfället, för ett par år sedan,
hade jag även en grupp precis könsmogna
individer och även de fungerade oväntat
bra trots att storleksskillnaden var väldigt
20
stor. Kanske dessa stöter på varandra även
ute i naturen? Tyvärr kan jag ej svara på
det men denna kombination vill jag verkligen slå ett slag för, inte minst för att jag
gillar natalcikliden, som tråkigt nog nästan
verkar ha fallit bort från hobbyn trots att
den är väldigt intressant. Dess betydligt
färggladare kusiner verkar ha tagit över nu.
Men visst dök det upp problem ett par
gånger, bl.a. en gång som verkligen
har etsat sig fast i minnet. En tuggande
natalciklidhona av den mindre gruppen
överraskades och fastnade i käftarna på
en minst tre gånger så stor Polypterus
lapradei. Fengäddan såg sin chans och
började direkt utföra “dödsrullningen” på
henne, dvs rotera henne runt, runt oerhört
snabbt som krokodiler gör med sina byten,
varpå de alltför unga ynglen fick titta ut
ur mammas mun aningen för tidigt då
de fullkomligen sprutade ut åt alla håll…
Honan lirkade sig dock loss och klarade sig
bra, om än lite omtumlad, bokstavligt talat.
Om ynglen klarade sig eller ej kommer jag
däremot inte ihåg.
På det stora hela är fengäddor dock relativt
problemfria enligt min erfarenhet. Det
gäller bara att tänka till en gång extra då
man väljer ut deras akvariesällskap. För
små fiskar blir mat, för glupska fiskar
äter troligtvis upp all deras mat, och för
aggressiva fiskar riskerar att göra dem allt
för inaktiva så de mest ligger under någon
rot hela dagarna eftersom det är den enda
platsen cikliderna låter dem hålla till på.
Sedan bör man nog ha ett akvarium på
minst 300 liter också, samt se till att variera
kosten. Jag skulle även rekommendera att
man ger dem levande foder emellanåt, inte
minst för att man då får se fler av deras
Ciklidbladet 1/2010 - Årgång 43
naturliga beteenden men framförallt för att
detta verkar göra dem aktivare även dagar
utan levande foder i akvariet.
Ska man satsa lite mer seriöst på fengäddor
lyckas man nog bäst om man låter dem ha
ett akvarium för sig själva. Det var så jag
hade mina största fengäddor, två honor och
en hane av arten Polypterus ornatipinnis,
fram till för några månader sedan. Detta
lockade fram en hel del beteenden jag inte
noterade i samma utsträckning då karet
var mer befolkat, bl.a. beteenden som har
med leken att göra. Hanen uppvaktade den
största honan så ogenerat och regelbundet
att jag till slut inte ens reflekterade särskilt
mycket över deras eviga flirtande längre.
De enda fiskarna som de fick sällskap av
då - bortsett från en giraffnosmal (Auchenoglanis occidentalis) som har levt med
dem sedan de var unga, samt en plecostomus - var fiskar som var avsedda att bli mat.
Sedan dess har turturduvorna fått sällskap
av ett par fengäddor till, samt två stora
Oreochromis mossambicus som nyligen
skänktes till mig av en korrekturläsare
till denna artikel. Och lek var knappast något jag förväntade mig längre.
Men trots sällskapet kom sedan den första
leken som en minst sagt oväntad och sen
julklapp 27:e december 2009. Bättre julklapp kan man knappast önska sig!
Tyvärr hade inte äggen någon större chans
att klara sig i tumultet som uppstod så snart
doften från dem nådde karets hungriga
munnar. Men skam den som ger sig! Leker
de igen ska jag rädda så många ägg det går
och försöka dra upp ett gäng småttingar, lyckas det kan ni räkna med ännu en
artikel om dessa fascinerande dinosaurier
till fiskar.
www.ciklid.org
