jagets problematik - ett hinder i andlig utveckling?

JAGETS PROBLEMATIK ETT HINDER I ANDLIG UTVECKLING?
Det är nu snart drygt tjugo år sedan det esoteriska tänkandet fångade mitt
intresse. Jag hade dessförinnan varit en sökande person i största allmänhet.
Jungiansk psykologi, astrologi, I Ching, Tarot, religionshistoria och andra
vishetstraditioner, meditation i kombination med det fenomenella kring detta,
var min andliga spis i blandad kompott och utan inbördes rangordning. En
ganska konventionell sökare med andra ord…
Med studiet av esoteriken skedde en fördjupning, vilket gav mig en världsbild,
en slags andlig arbetshypotes som var förankrad i vardagen, att bygga vidare på.
Mer på förnuft, än på känsla. Den gav mig en förklaringsmodell som vilade på ett
mångtusenårigt historiskt fundament med alla dess förgreningar vilket totalt
uppslukade mig under en tid och den kom till mig (eller jag närmade mig den?)
på ett sätt jag inte kunde negligera utan vidare (trots ett ganska öppet sinnelag
var/är jag ganska kritisk till läror med anspråk på ”absoluta sanningen” ). Hur
den kom till mig ” that´s another story…”. Dock, efter att ha varit illa ute med
min lilla jolle och sökarlykta på medvetandets stora ocean dessförinnan, var jag
nu i hamn, upplevde jag det som…
Perioden innan dess kan, förutom med sökandets lykta, kortfattat sammanfattas
med en ganska emotionellt sval barndom, lite jobbig ungdomstid,
studiemisslyckanden som tillfälligt fick mig deprimerad men som bara förstärkte
insikten om att studier inte var någonting för mig. Van vid fysiskt arbete från
ganska tidig ålder hade jag en slackerperiod som reaktion, runt tjugoårsåldern,
och som varade i fyra-fem år och jag fick därför även frisedel från min värnplikt.
Överläkaren på psyk skrev ut borderline som orsak, vilket ju var en slask-diagnos
under åttiotalet för allt man inte kunde sätta diagnos på, och jag behövde
därefter för att få frisedel, gå i terapi vid några tillfällen. För säkerhets skull
frågade jag också en socionom senare i livet, vilken jag kände, och som även
verkade som terapeut, vid något tillfälle lite ironiskt om hon tyckte jag stämde
in på bilden av en ”borderlinepersonlighet” vilket hon VERKLIGEN inte förstod.
Jag var en ganska lugn och ansvarsfull person, med en god balanserad självbild,
enligt henne.
Jag hade haft ganska få trofasta vänner hittilldags, lämnade därför denna period
med lättnad och lämnade allt jobbigt bakom mig för att nu skapa mig ett helt
nytt liv, med helt nya utmaningar, helt nya visioner, helt andra prövningar…
Detta var dock neurotikerns version av vad som skedde…
Jaget, som enligt amerikanske filosofen Ken Wilbers grundläggande beskrivning
av medvetandets nivåer och jagets klättring uppför denna stege i olika skeden
av livet, använder sig av bortträngning av obehagliga känslor när detta (Jaget)
blivit tillräckligt starkt nog. Där ett stabilt och sammanhållet mentalt jag, kan
förtränga eller avspalta delar av kroppens drifter eller impulser, det vi vanligtvis
kallar för neuros. För ett borderlinefall är neurosen därför en klar förbättring att
utgå ifrån och komma upp till. Vid borderline kan jaget överhuvudtaget inte
tränga bort någonting utan översvämmas helt av sina känslor. Jaget saknar här
realistiska emotionella gränser. Vidare, så...
Men vänta nu, vem är nu denna Ken Wilber och vad betyder, i det här
sammanhanget, medvetandets nivåer liknad vid en stege och jagets klättring
uppför denna, och vad är borderline egentligen? Det fanns ju ingen borderline
hos mig att ta itu med, dessutom!
KEN WILBER
Ken Wilber, född 1949, har kallats både ”enmansuniversitetet” och
”medvetandets Einstein”. Lever numera sedan många år i Boulder, Colorado, och
räknas av många som vår tids kanske främste tänkare. Har gett ut nitton böcker
om vetenskap och andlighet och är den mest översatta amerikanska akademiska
författaren, med böcker utgivna i 25 länder. Dock inte speciellt uppmärksammad
i svenska akademiska kretsar, som håller sig med andra ideal. Bara en bok finns
översatt till svenska och det är ett av Wilbers mest centrala verk A Brief History
of Everything dvs på svenska En kort historia om allting (Caduceus Förlag, 2003).
Det kanske viktigaste instrumentet han använder sig av här är hans föreställning
om att utvecklingen kan beskrivas med hjälp av fyra ”kvadranter” (Kosmos fyra
hörn), efter att ha studerat hundratals tänkares olika beskrivningar av
utvecklingen. Kartor över vår biologiska, psykologiska, kognitiva och andliga
utveckling för att bara nämna några, kom han fram till att dessa beskrev helt
olika versioner av ”sanningen”. Det som idag av dagens empiriskt inriktade
vetenskap räknas som sanning är den som enbart kan mätas objektivt, men
Wilber menar att en heltäckande beskrivning av utvecklingen också måste
inrymma en inre dimension och att denna inre och yttre utveckling inte bara
försiggår på ett individuellt plan utan har även en social och kulturell
motsvarighet, och på så sätt uppkommer de fyra kvadranterna (lättaste och
mest överskådliga sättet för att se hur det fungerar är att se diagrammet
framför sig!).
En annan central tanke i Wilbers tankevärld är Holoner . Holon? Korfattat, en
term för något som i sig själv är en helhet samtidigt som det är en del av något
annat. Som att en hel atom är en del av en hel molekyl som är en del av en hel
cell som är en del av en hel organism osv uppåt. Och holonerna utvecklas hela
tiden, dom överskrider och inbegriper, som Wilber kallar det och får då i
omvänd ordning celler som överskrider och inbegriper molekyler som
överskrider och inbegriper atomer och så vidare. Wilber menar också att
holonerna framträder kreativt ur tomheten och när de framträder utvecklas de.
Väldigt kortfattat, kosmos, universum, evolutionen i Wilbers teori är kreativt
och skapande medan den traditionella moderna vetenskapens evolution är
slumpmässig. Wilbers poäng här och bevisföring är att det som ofta kallats för
slumpmässigt omöjligt kunnat äga rum slumpmässigt under dom 12 miljarder år
vi har på oss. Det hade helt enkelt behövts längre tid. Där finns också andra
forskare alltifrån Fred Hoyle till F.B. Salisbury som konsekvent har visat att tolv
miljarder år inte ens räcker till för att producera ett enda enzym av en ren
slump.
Wilbers tänkande här liknar i mycket den eviga filosofins (esoterikens), men som
han betonar har närmandet skett på helt olika sätt. Holonernas sätt att
överskrida och inbegripa, där nya sanningar vilar på dom gamla, gäller givetvis
även på det personliga planet. Medvetandets utveckling från det man föds, kan
liknas vid en stege med olika stadier (oftast nio) jaget måste klättra sig uppför.
Varje nytt stadie jaget passerar kallar Wilber för brytpunkt och om jaget inte
helt klarar av att integrera (överskrida och inbegripa) ett stadie, uppstår det en
störning. Störningen blir också allvarligare vid ju lägre stadie detta inträffar ,
alltså ju tidigare i livet detta sker.
Den här modellen för att beskriva jagets klättring och medvetandets utveckling
är heller inget unikt för just Wilber, utan har funnits i kontemplativa traditioner
ca 2500 år tillbaka alltifrån Plotinos dagar och även i österländska
vishetstraditioner fram till modernare tiders utvecklingsteoretiker som
Kohlberg, Maslow, Jung, Mahler m.fl.
Vad är det då som händer om jaget inte lyckas helt ut vid någon brytpunkt? Ja,
enligt Wilber fortsätter Jaget sin klättring uppför stegen, fastän det gör ont som
fan och man har blivit av med en arm eller ett ben. Dom här delarna eller små
klumparna stannar sen på den utvecklingsnivå där de blev avsnörda och
förnekade. Dom slutar växa. Dom gömmer sig sen i källaren och vaktas av
lögnen. Det falska jaget, skulle man kunna kalla det för. Enligt Wilber får man
alltså ”små barbarer som springer omkring i källaren med sina impulser som
kräver att de ska bli omhändertagna, att de ska bli universums medelpunkt, och
de kan bli riktigt otrevliga om man inte tar hand om dem. De skriker och tjuter
och biter och klöser, och eftersom man medvetet inte ens vet om att de finns
där, tolkar man det här inre tumultet som depression, tvångstankar, ångest eller
några andra neurotiska symptom som kan bli hur egendomliga som helst”…
Det är sen den här lögnen man får ta itu med i olika terapiformer…
BORDERLINE
”Orsakerna till borderlinestörning
Forskarna anser att tidiga brister i interaktionen mellan mor och barn är en
mycket starkt bidragande orsak till borderlinestörning. Under den s.k.
närmandefasen (18-22 mån, brytpunkt 2 i bl.a Wilbers medvetandespiral, min
anm. ) är separationsångesten svår för barnet att hantera. Barnet behöver en
trygg föräldrarfigur som finns till hands och kan bekräfta att separationen inte
är farlig. Om en sådan saknas kan individuationsprocessen påverkas och jaget
försvagas.”
Detta är den strikt utvecklingsteoretiska förklaringsmodellen, till varför
borderline uppkommer. Enligt forskningen finns heller inga klara gränser mellan
neuroser och borderlinestörning och mellan borderlinestörning och psykoser.
Därtill kommer att människor i påfrestande livslägen, som ungdomar i kris och
gravida kvinnor också kan visa tecken till borderlinestörning. Här handlar det
mer om tillfällig försvagning av jaget i samband med kriser. Det finns dock
givetvis vissa kriterier där man ändå kan fastställa diagnosen borderline, och
den sammanfattande översättningen av dessa är att det rör sig om en
emotionellt instabil person. Individen saknar upplevelsen av ett sammanhållet
jag.
Diagnosen borderline skall hursomhelst ställas med återhållsamhet och av en
specialist. Idag är det nog inte heller den slaskdiagnos det i många fall var under
1980-talet. Det kunde därför mycket väl varit en sådan jag själv drabbades av i
mitten av 1980-talet, efter en dryg halvtimmes samtal med överläkaren på psyk.
kliniken. I mitt fall krävdes det dock att jag fastnade i kapitlen om Medvetandets
utveckling i Ken Wilbers bok En kort historia om allting för att överhuvudtaget
kunna erinra mig och erkänna för mig själv, att jag bar på en borderlinestörning
tjugofem år tidigare!
Borderline bryter ofta ut i tidig vuxen ålder och jag har idag inga problem att
minnas tillfället t.o.m när den bröt ut. Jag gick en utbildning (en lite annorlunda
sådan) och drabbades efter ett tag av stark emotionell stress jag inte kunde
hantera i längden, under en lektion tappade jag all impulskontroll, fick ett
intensivt vredesutbrott och lämnade skolan spårlöst under en veckas tid.
Interagerandet med övriga elever fungerade sen inte i längden, ångest,
depression, tappad impulskontroll kom och gick i olika omgångar under några
månaders tid och jag fick till slut upphöra med mina studier. Perioden därefter
kännetecknades av ovanstående uttryck och en total upplevd meningslöshet
med livet, men också kraftiga vredesutbrott och irritation vilket inte var mig likt
och min familj och omgivning, misstänkte t.o.m drogmissbruk. Suicidala tankar
fanns också med, men där fanns ändå spärrar till att gå till handling. Den
problematik personer med borderline upplever i relationer och vänskaper vad
gäller den separationsångest som oftast medföljer diagnosen , den idealisering
och nedvärdering vilket förekommer, ”klängighet” kontra avståndstagande, till
personen som kontaktas, kom aldrig till uttryck då jag nästan helt drog mig
undan sociala kontakter. Med borderline finns nästan alltid en samsjukighet och
jag hade därför även med mig en social fobi i ryggsäcken.
Personer med borderline (runt 75%), visar dock klara förbättringar med tiden,
oftast med hjälp av olika terapiformer som finns till hands. Själv vägleddes jag
nog intuitivt och omedvetet fram till det som var bra för mig. Ett halvår efter
insjuknandet började jag läsa C.G.Jung, och utforskandet av denna spännande
symbolvärld, öppnandet av min inre värld i en första själskontakt, gav mig mod
och inspiration till att börja måla (=Gestaltterapi som är en vedertagen
terapiform åtminstone i USA, vid borderline). Uppväxten i en ganska emotionellt
hämmad och kontrollerad familj och omgivning hade trots allt den fördelen att
jag även kunde lära mig att att leva och stå ut med tomhetskänsla, ångest och
depression vilket annars är en viktig del i DBT (dialektisk beteendeterapi) och
med kravet på terapi vid frikallelsen från värnplikt medföljde en kortare
terapisejour som ändå verkade strukturskapande för mig och mitt vilsna jag.
Tids nog blev jaget starkt nog för att borttränga, stå emot och kunna eliminera
det emotionella tumultet som vällde upp inom mig och det jag tidigare kallade
för neurotikerns version av vad som hade hänt mig, i förträngandet av dom
upplevelser i livet jag haft, blev nu till verklighet. Jag kunde nu lämna det
jobbiga bakom mig, lämna destruktiva levnadsmönster och gå vidare mot en mer
strukturerad och ordnad tillvaro…
FÖRNYAD SJÄLSKONTAKT OCH FRIGÖRANDET FRÅN BORTTRÄNGNINGAR
Människor som är receptiva för och initierade i det man i andliga sammanhang
kallar energier, energi- och frekvenshöjning osv. menar att det i slutet av 1980början av 1990-talet förekom en stark frekvenshöjning, där många tidigare
andligt slumrande människor ”väcktes till liv”. Dessa människor gick mot slutet
av nittiotalet ner i frekvens, blev mer inaktiva i sin andlighet, mer jordade,
jobbade med andra saker och blev mer materiellt inriktade. Frekvenshöjningen
och medvetandeutvecklingen som nu äger rum beskrivs av en initierad, med
följande ord:
”Nu ska vi göra ett kvantsprång. Många människor som lever i den materiella
världen och har fastnat där, kommer att få olika slags sammanbrott. Fysiskt eller
psykiskt. Man behöver inte få ett sammanbrott, men många kommer att gå
igenom det. De kopplas bort från den ”gamla” världen och skiftar medvetande,
de får nya livsvärden och tappar helt lusten att fortsätta sträva efter mammon.
Nu vill de hitta själva livet. Och vi får alla hjälp av varandra att upptäcka och
skapa kärlekstillståndet på jorden, att leva i det, så att allt elände så småningom
upphör. Vi tar med oss ljuset in i vardagen och kan leva ett värdigt liv, i balans.”
Glädjens Tid Nya samtal med Marina Munk, 2003 (underbart rolig och galen
spontant livsbejakande skriven andlig litteratur, rekommenderas då man blir
just, glad, av den) Nina Matthis o. Mikael Matthis, Herkules Förlag&Utbildning.
Jag hade varit helt omedveten om(och ointresserad av!) dessa frekvenshöjningar
och sänkningar fram tills jag läste ovanstående bok för snart ett år sedan, men
kan säga i efterhand att jag känner igen mig i allt detta. Även i det fysiska och
psykiska sammanbrottet.
Någon slags andlig högre energi fanns mycket påtagligt närvarande i, och
genomsyrade mitt liv mot slutet av 1980-talet och början av 90-talet. Därefter
blev jag mer ”grundad” och år 2005 var mitt fokus helt materiellt inriktat. Det
var här jag ville växa och utvecklas, inte nödvändigtvis bli rik materiellt (det har
jag aldrig varit, vill aldrig bli!) men det var här jag ville skapa mina utmaningar.
2005 blev jag istället akut sjuk. Inte livshotande, men tillräckligt allvarligt för att
det lika väl kunde gå åt det hållet. En käftsmäll som skakade om i
tankemönstren, men ändå låg ambitionen därefter mest i omhuldandet av min
fysiska status och dom gamla idealen fanns ändå kvar, bara att dom dämpades
något. Från början av 2008 var det som om mitt emotionaljag åter började
vackla, inte lika gränslöst som vid borderlinetillståndet tjugofem år tidigare,
men ändå var mitt emotionella immunförsvar mot yttre påverkan, rejält
försvagat igen. Det var även i början av 2008 jag återupptog läsandet av andlig
och esoterisk litteratur som öppnade upp för en ny slags själskontakt, vilket
också öppnade upp både nya och gamla dörrar. Det behövdes ny frisk luft att
andas in, men också för att, en gång för alla, vädra ur den syrefattiga gamla
pojkrumsluften ur mina gömslen.
Min hjälp fick jag från oväntat håll. Från mitt förflutna steg det in en person i
mitt medvetande, jag hade varit god vän med tjugofem år tidigare i det skedet
som jag insjuknade i borderline. Jag var väl i det skedet inte så mottaglig för
vänskap i den gängse meningen, men i dess bästa stunder, kände jag ur min
horisont, en slags spontan och oförställd syskonkärlek till den här personen och
hon var den första jag talade med om livsåskådningsfrågor och var då
mer intresserad av ämnet, än jag själv var. I dess sämsta stunder (vilket det
tyvärr ofta var för mig) och som färgades av min borderline, var jag mest
drabbad av separationsångest, försök till närhet i kommunikationen
följdes av avståndstagande, min dåliga självkänsla var idealiserande omväxlande
nedvärderande i min uppfattning om den här personen. Jag ville nu via
brevväxling, åter kontakta henne om den här tiden, men fick aldrig något svar
tillbaka. Det var sen som om borderlinepersonen återaktiverades i mitt sätt att
uttrycka mig inför henne, då jag därefter fortsatte skriva under en tid och där
breven i denna ensidiga brevväxling, ändå blev till en slags psykoterapi för mig.
Det hade öppnats upp dörrar som sen inte gick att stänga…
Breven förblev obesvarade. Det blev aldrig till att utbyta några tankar med
henne. Förmodligen såg hon, det jag själv inte kunde se från början, där det ofta
är den desperata ”klängigheten” hos borderlinepersonligheten, som gör det
svårt för den som kontaktas och som därför helst undviker kommunikation. Det
fanns kanske även andra skäl. Jag hade dock, förmodligen, aldrig fått någon
klarhet ”i mitt mysterium”, inte fått någon öppning, inte kunnat bryta ner detta
stolta falska jag, om inte denna märkliga kontakt uppenbarat sig för mig.
Mikael Matthis, som tillsammans med Nina Matthis utarbetat
terapimetodenSoul Work, beskriver i sin senaste nätbok Själens Helande
Energier, vad som utspelade sig i denna process, och hur vi här, medvetet eller
omedvetet, kopplas till vår egen högre förmåga och vår egen själsliga maning.
"När vi kan skapa det utrymmet och den rörelsen av återförening, sker en ny
kontakt inom oss. Det är en rörelse av att hämta hem vårt förflutna i form av
känslomässiga behov (vårt "inre barn") till vår högre livskälla (själen).
Vi behöver se dessa behov bakom deras konflikter för att kunna läka dem. Så
länge vi anklagar andra, t ex våra föräldrar eller andra, eller oss själva, så
förblir flödet mer eller mindre låst. Vi kan tro att vi har "rätt" att "skipa
rättvisa" (genom att anklaga, öppet eller inom oss). Vi gör det därför vi har blivit
utsatta för olika svårigheter, både som barn och som vuxna, som skapat sår
inom vår känslomässiga och personliga natur.
Så fort vi får kontakt med vår inre livskälla, vårt odödliga ljus, kan "barnet" eller
dessa känslor, växa upp inom oss. På så sätt blir de en del av vårt vuxna jag. På
så sätt integreras det förflutnas medvetenhet som ofta varit separerat på ett
eller annat sätt.
Detta förändrar känslorna och tankarna radikalt och gör att de "kommer på
plats". Gamla mönster ersätts egentligen inte av nya, utan de omvandlas till en
högre nivå, till mer livsessens. Detta är snarast transmutation."
En gång i framtiden har jag dock, om inte förvissningen, så förhoppningen, att
det någon gång uppenbarar sig ett bättre tillfälle att kommunicera med henne
om detta, och att det då kanske både ryms förnuft och känsla, humor(=distans)
och empati i situationen, inte bara gråt och bedrövelse från min sida!
SJÄLENS MÖRKA NATT
Ken Wilber skriver i kapitlet Medvetandets utveckling, ”att om man inte blir vän
med Freud blir det svårare att nå Buddha”. Vad menar han med det? Jo,tillbaka
till jagets klättring och de här bortstötta jagdelarna som blir kvar på en lägre
nivå och som håller oss kvar vid de lägre nivåernas världsbilder. Alltså, om man
tappar 10% vid någon av dom här brytpunkterna, säg vid brytpunkt 2 (där jag
alltså för egen del blev av med en arm) kommer således 10% av medvetandet att
finnas kvar på detta stadium, sitta fast i en liten omedveten klump i källaren där
det använder sina 10% för att hålla kvar organismen att agera i enlighet med
sina primitiva önskemål, impulser och tolkningar. Så där går det vidare medan
utvecklingen fortsätter. När jaget sen blivit vuxet kanske det förlorat 40% av sin
potential som splittrats i små dolda personligheter. Om man då har 60% kvar att
vinka med och det kanske behövs 65-70% för att nå högre medvetande- och
andliga nivåer, kommer man helt enkelt inte dit, det räcker inte. Dom här små
dolda personligheterna, små avsnörda jagklumparna stjäl helt enkelt för mycket
energi och motverkar därför någon högre eller transpersonell utveckling.
Den svenske esoterikern Mats Olsson, har i en nyutgiven liten grundläggande
skrift i ämnet esoterik, Att gå vägen, en liknande syn på denna problematik:
”Det är emellertid inte enkelt. Man måste gå in i sig själv, in i själens mörkaste
skrymslen, möta och bekämpa alla sina svagheter. Detta är något av det tuffaste
som finns. Här går inte att vara självbelåten och tycka att ”jag är väl en snäll
människa och bra nog som jag är”. Det räcker inte. Varje obalans, varje tendens
till störning i ens personlighet, varje mörk sida som man eventuellt inte vill se
måste mötas. Man tvingas se sig själv helt utan prestige och med en sann önskan
och vilja att rensa ut allt som stör energiflödet. Den som inte är beredd till
detta, göre sig icke besvär.”
Ord men inga visor, med andra ord! Nåväl, nu är inte det här en väg som i en
handvändning görs till någon vandringsled med allemansrätt, utan vad som
också uttrycks är att vi blir både visare, godare och lugnare om vi rensar ut dom
här övermogna jagklumparna i källarskafferiet, oavsett om vi vill bli kompis med
Buddha eller inte. Och att med dom här jagklumparna går det absolut inte att
kompromissa! Då fortsätter dom bara att köra med oss och uppträda som
bråkstakar…
Men är det så säkert att störningarna vi upplever i oss, enbart är till för att
ställa till jävelskap med oss? Kan det inte också finnas en dold agenda i detta,
ett område vi självfallet enbart kan ana oss till, och inte överblicka eller förstå?
Jag hade möjligtvis hittat fram till
sökarlyktan, även utan en personlighetsstörning i mitt tidiga vuxenliv, men som
det nu utvecklade sig, blev det istället en inkörsport. Hade jag blivit tillfrågad
som tjugoåring om vad jag då önskade få ut av livet hade jag hellre festat runt
på helgerna, träffat tjejer, skaffat mig en utbildning osv. än att behöva börja
grubbla över livets mening. Ken Wilber menar att den empiriska
naturvetenskapen, med sin nedåtstigande riktning (immanenta till skillnad mot
transcendenta, det han kallar för Plattlandet) även har ”dödat gud” i vår samtid.
Men, om nu Gud inte är helt dödsförklarad med denna immanenta rörelse, har
då ändå inte detta Plattland med sin definition på vad som är själslig patologi,
förpassat Gud och hela hans familj till psyksjukhuset? Gudinnan är ju sedan
länge skändad, tvångsomhändertagen och får elchocksterapi, Den Heliga
Franciskus, som predikade för fåglarna var ju ett klart psykfall, för att inte tala
om hans omnipotenta storebror Jesus…Nu var jag hädisk, medvetet(!), men är
det inte ganska intressant att i vår samtid med så höga krav på empirisk
korrekthet i allt som sägs och påstås, det ändå finns en stark acceptans från
sekulariserade kretsar och icke-troende för kyrkan och dess kristna attribut, som
mer vilar på dess historiska funktion som kulturbärare. Med sina, trots allt,
ganska fantasifulla skapelsemyter ur ett naturvetenskapligt synfält, attackeras
den inte alls lika agggressivt som ex. sker med nyandlighet (new age) och
esoterik, vilket man ofta buntar ihop som flum och sektväsende...För den icketroende, som inte ägnat alltför många minuter av sitt liv åt livsåskådningsfrågor
och funderingar åt livets mening, blir kyrkan en snuttefilt när döden
ofrånkomligen drabbar oss, eller vid olyckor och stora katastrofer. Däremellan
är kyrkolokalerna en fin samlingslokal för dop, bröllop och skolavslutningar (där
helst inte heller en präst ens skall medverka)...
På medeltiden betraktades esoteriken som en irrlära som inte stämde överens
med den kristna läran och man blev helt sonika avrättad. . Därav
hemlighetsmakeriet i hemliga ordnar. För hundra år sedan uppmanades
fortfarande esoterikern att tiga med vad han/hon visste, ”inte kasta pärlor”
därför att man riskerade skada denna kunskap mer än man gjorde nytta och själv
bli idiotförklarad. Esoterikern plågades ofta av att vara en misslyckad individ ute
i samhället och kunde ofta inte med sin kunskap göra sig själv eller någon
annan, större rättvisa, mer än i den exoteriska handlingen eller goda gärningen.
I Mats Olssons bok Att gå vägen beskrivs också upplevelser esoterikern upplever
på vägen, som är ganska närbesläktade med symptom man upplever t.ex. i
borderlinetillståndet. Så här beskriver han Tomhetskänslan och Ensamheten:
”Den inre tomhetskänslan är ytterst ett resultat av att människan nu verkligen
förstått, vet att det högre jaget finns. När förståelsen väl sitter där, förblir man
ensam tills man byggt upp kanalerna och blivit ett med det högre jaget (på
kausal nivå).
Så var beredd på ensamhet, acceptera ensamheten och lev med den. Var
medveten om att andra människor på sin sökande väg känner ungefär likadant
som du. Det är inte onormalt, inte speciellt på något vis. Tvärtom så är det en
lagbunden ofrånkomlighet.”
Och om den stora livskrisen Själens mörka natt sökaren råkar ut för någon gång
under sin vandring, och som har beskrivits av det romersk-katolska helgonet
Johannes av korset på 1500-talet och där liknande resonemang har förts av
Thomas av Aquino på 1200-talet, skriver han:
”Att ställas inför sin egen ofullkomlighet, att möta sig själv, är något av det
svåraste som finns. Man kläs av, in på bara kroppen och måste möta allt som
man kanske inte vill se. Inte förrän varenda mörk del är borta kan man ta nästa
kliv framåt. (Den som inte tror att hon bär på något mörkt har inte ens börjat se
in i sig själv.) Människan kan gå in i något som liknar en depression, en ren
förtvivlan, när hon tvingas se sina brister, sin oförmåga att nå dit hon så hett
önskar.”
Är det inte egentligen samma resonemang Ken Wilber för när han beskriver
jagets klättring och konsekvenserna av dom ev. skador vi åsamkas här under
klättringens gång? Och var det därför så självklart att jag gick in i ett
borderlinetillstånd i mitt tidiga vuxenliv eller var det så att jag helt enkelt
började erfara dom första diffusa tillstånden i ”att gå vägen”, enligt den
esotersika terminologin? Var det istället sökarlyktan som tändes?
Ja, enligt Ken Wilbers tolkning sett ur hans fyra kvadranter (Kosmos fyra hörn)
kan vi nog säga både och! Diagnosen borderline var nog lika korrekt som
slutsatsen att det var här sökarlyktan tändes. Med andra ord, psykiatriska
diagnoser är bara till för att definiera, att försöka ringa in för att kunna hjälpa,
ingen identitet att klamra sig fast vid resten av livet, ingen förklädd vän som
behöver göra en sällskap hela tiden, inget ”förlorat liv” som det kan tyckas .
Inget liv som genomlevs är meningslöst, allt bär på en mening.
Det är bara upp till hjälparen/terapeuten att rätt kunna tolka och förstå den
vilsne, för att på rätt sätt kunna hjälpa den behövande tillbaka på rätt spår.
Vandringen (eller klättringen), med eller utan sökarlykta, måste vi sen göra
själva…
F.O.L.
2010-09-16
se ytterligare kommentar i Gästbok/Diskussionsforum