Pressmaterial Fakta om förmaksflimmer Förmaksflimmer är den vanligaste rytmrubbningen i hjärtat och räknas som en folksjukdom. I åldrarna 6o till 70 år har fyra till fem procent av svenskarna förmaksflimmer. Andelen ökar med stigande ålder och sjukdomen är lika vanlig hos män som kvinnor. Minst 180 000 personer i Sverige beräknas ha förmaksflimmer. Av dessa bör 168 000 vara aktuella för blodförtunnande behandling enligt Socialstyrelsen. Förmaksflimmer – en riskfaktor för stroke Den mest fruktade komplikationen vid förmaksflimmer är stroke. Stroke är den tredje vanligaste dödsorsaken i Sverige. Av de omkring 30 000 svenskar som drabbas varje år beräknas omkring 6 000 få det till följd av förmaksflimmer – risken för stroke är upp till sex gånger högre jämfört med en frisk person. Omkring 20 procent av dem som drabbas dör och 60 procent får bestående handikapp. Den höga risken för stroke beror på att rytmrubbningarna gör att hjärtats förmak inte hinner dra ihop sig tillräckligt för att helt tömmas på blod. Detta restblod kan bilda koagel och föras med blodet upp i hjärnan där det fastnar som en propp. Om man förutom förmaksflimmer även har andra riskfaktorer som hög ålder, diabetes, högt blodtryck eller hjärtsvikt, ökar risken ytterligare. För att förebygga stroke ska patienterna behandlas med förmaksflimmer samt minst ytterligare en riskfaktor blodförtunnande medel. Ju fler riskfaktorer, desto större är risken för stroke. Stroke är den främsta orsaken till svåra funktionsnedsättningar hos vuxna och orsakar omkring en miljon vårddagar per år. Stroke och dess konsekvenser är också den enskilda sjukdom som kostar samhället mest; bara stroke till följd av förmaksflimmer kostar över fyra miljarder kronor om året. Genomsnittskostnaden för en stroke är 600 000 kronor. Flera orsaker Förmaksflimmer beror på störningar i den elektriska aktivitet som styr hjärtats sammandragningar vilket minskar hjärtats pumpförmåga. Vid flimmer uppstår de elektriska signalerna på flera ställen i förmaken istället för i sinusknutan som hos en frisk individ. Det leder till oregelbundna ”flimrande” rörelser i förmaksmuskulaturen och att funktionen hos förmaken och kamrarna, samt samordningen dem emellan störs. De vanligaste symtomen vid förmaksflimmer är att hjärtat slår fler slag än normalt och att pulsen blir snabb och oregelbunden. Andra symtom kan vara andnöd, trötthet, illamående, svettningar och bröstsmärtor. Förmaksflimmer kan komma som attacker eller vara ett mer eller mindre kroniskt tillstånd. Tyst förmaksflimmer Det förekommer också så kallat ”tyst förmaksflimmer” som inte ger några symptom och som därför är svårt att diagnostisera. Tyst förmaksflimmer innebär lika stora risker för stroke som ett vanligt förmaksflimmer. Exakt vad som orsakar förmaksflimmer är okänt men det finns flera möjliga utlösande faktorer. Omkring sex av tio drabbade har någon annan hjärt‐
kärlsjukdom som högt blodtryck, någon klaffsjukdom, hjärtsvikt eller inflammation i hjärtmuskeln. Diabetes och giftstruma ökar risken. Men hos tre av tio finns ingen annan känd sjukdom i bakgrunden. Även stress, rökning, alkohol och hög konsumtion av kaffe kan tänkas öka riskerna att drabbas. Diagnos med EKG Diagnosen ställs genom en vanlig EKG‐undersökning som registrerar hjärtats elektriska aktivitet. Resultatet presenteras som en kurva på ett papper. Vid förmaksflimmer ses typiska förändringar på kurvan. Man bör söka läkare redan första gången man misstänker att man drabbats av förmaksflimmer för att få saken utredd. Om man redan har förmaksflimmer bör man på nytt söka läkare: •
om attackerna kommer oftare •
om de orsakar andnöd eller bröstsmärtor. Kroniskt förmaksflimmer innebär att besvären kvarstått i minst ett år. Behandling Enstaka attacker kräver normalt inte behandling. Vid tätare och längre attacker finns läkemedel som minskar besvären genom att sakta ner pulsen. Sådana läkemedel är till exempel betablockerare och kalciumflödeshämmare. Den som ofta får problem kan få läkemedel som påverkar hjärtats elektriska aktivitet så att rytmen blir stabilare. En annan form av behandling kallas elkonvertering. Det innebär att patienten sövs och får en elstöt genom bröstkorgen. Målet är att bryta den elektriska oordning i hjärtat som orsakar förmaksflimmer och återställa den normala hjärtrytmen. Metoden har bäst effekt om patienten inte haft sina besvär alltför länge. En metod som håller på att utvecklas kallas ablation. Den innebär att läkaren går in med en kateter från ljumsken till hjärtat och på elektrisk väg försöker häva störningen i hjärtats förmak. Viktigt med blodförtunnande medel Förmaksflimmer, oavsett om det är kroniskt eller attackvis förekommande ökar starkt risken för blodpropp och därmed stroke (slaganfall). Rytmrubbningen gör att hjärtats förmak inte hinner dra ihop sig tillräckligt för att helt tömmas på blod. Det som blir kvar kan bilda koagel (klumpar) och föras med blodet upp i hjärnan där det fastnar som en propp. Risken att drabbas av stroke vid förmaksflimmer ökar fem gånger jämfört med en frisk normalbefolkning. Den höga risken gör att behandling av förmaksflimmer, oavsett om det är med läkemedel eller någon annan metod, i de allra flesta fall ska kombineras med något blodförtunnande medel. Behandlingen är ofta livslång. Referenser: Sjukvårdsrådgivningen, Internetmedicin, Fass. Strokesjukvård – vetenskapligt underlag, preliminär version, Socialstyrelsen februari 2009. Nationella riktlinjer för hjärtsjukvård, Socialstyrelsen 2008. (Komplettering av)Nationella Riktlinjer för hjärtsjukvård 2008 och strokesjukvård 2009, Socialstyrelsen 2011; 2011‐08‐22 Godkänd av MEC
