Utrikesdepartementet
Denna rapport är en sammanställning
grundad på Utrikesdepartementets
bedömningar vid årsskiftet 2013/2014.
Rapporten kan inte ge en fullständig
bild av läget för de mänskliga
rättigheterna i landet. Information
bör sökas också från andra källor.
Mänskliga rättigheter i Japan 2013
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Japan är en parlamentarisk demokrati med drygt 127 miljoner invånare. Landet
har en omfattande lagstiftning till skydd för de mänskliga rättigheterna. Flera
rättigheter omnämns i författningen från 1947.
Respekten för de mänskliga rättigheterna är generellt sett god. Problem
förekommer dock bland annat avseende människohandel, förhörsmetoder,
hatbrott samt vissa försämringar avseende yttrandefriheten.
FN:s kommitté mot tortyr har kritiserat systemet med så kallade ersättningsfängelser, där misstänkta hålls i avvaktan på åtal. Internationell kritik har riktats
mot att rättssystemet i mycket hög utsträckning bygger på erkännanden,
samtidigt som situationen i häkten och tillvägagångssättet under polisförhör
kan leda till framtvingade erkännanden. Den förra regeringen utarbetade ett
lagförslag om att polisförhör skulle spelas in på video. Detta har dock inte
följts upp av den regering, under ledning av Liberaldemokratiska partiet, LDP,
som tillträdde i december 2012.
Japan tillämpar dödsstraff och antalet avrättningar har under 2013 ökat till åtta,
jämfört med sju under 2012 och inga under 2011. Debatten om dödsstraffet
har också avtagit. EU arbetar aktivt mot dödsstraffet i Japan, inklusive för att
skapa en ökad debatt i frågan. Internationell kritik har framförts mot att
dödsdömda hålls i isoleringscell under långa perioder och att de inte
underrättas om förestående avrättning förrän några timmar i förväg.
Den mest uppmärksammade händelsen under året som är relaterad till
mänskliga rättigheter är regeringens förslag till lag om skydd för
statshemligheter som, trots omfattande protester, antogs av parlamentet i slutet
av året. Lagen, som innebär att personer som läcker hemlig information kan få
2
upp till tio års fängelse, har bland annat kritiserats för att inte erbjuda något
skydd för visselblåsare. FN:s särskilde rapportör för yttrandefrihet uttryckte
oro inför lagförslaget.
Öppet rasistiskt präglade anti-koreanska demonstrationer har förekommit i
flera japanska städer under året. De ansträngda relationerna med Japans
grannländer har bidragit till en ökad diskriminering av personer med utländskt
påbrå, särskilt koreaner. Social diskriminering av nationella minoriteter, tidigare
kastlösa (burakumin) samt urfolk (ainu), är föremål för kritik från såväl
nationella organisationer som från FN och Amnesty International.
Diskriminering definieras inte i lagen och trots upprepade uppmaningar från
flera FN-organ har Japan inte antagit en särskild diskrimineringslag, vilket gör
det svårt att lagföra fall av rasdiskriminering och hatbrott. En lokal domstol
dömde dock under hösten för första gången ett antal anti-koreanska aktivister
att betala skadestånd för att ha stört lektioner vid en koreansk skola, som följer
nordkoreansk läroplan. Högsta domstolen väntas ta upp fallet under 2014.
Sexuella trakasserier och diskriminering av kvinnor i arbetslivet förekommer,
sannolikt med ett stort mörkertal. Människohandel förekommer. Innehav av
barnpornografi är inte straffbart, vilket leder till svårigheter att bekämpa
spridningen av barnpornografiskt material.
Några konkreta framsteg under året bör dock framhållas. Parlamentet
godkände ett förslag om att Japan ska ansluta sig till Haagkonventionen om
bortförande av barn och Japan tillträdde konventionen i januari 2014. Ett annat
lagförslag som godkändes av parlamentet under året upphäver den lag från
1898 som förnekar utomäktenskapliga barn samma arvsrätt som
inomäktenskapliga barn. Regeringen har under året även i ökad grad lyft fram
kvinnans rättigheter, inklusive behovet av strukturella reformer för att
underlätta kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden. Några reella framsteg på
detta område har dock inte skett.
Sammantaget måste trenden sägas vara negativ under året avseende
yttrandefrihet och tillämpning av dödsstraff, medan vissa framsteg gjorts när
det gäller barnets rättigheter.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Japan har ratificerat följande centrala konventioner:
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights, ICCPR, 1979.
3
-
-
-
-
-
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights, ICESCR,
1979.
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination, CERD,
1996.
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against
Women, CEDAW, 1985.
Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment, CAT, 1999.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child,
CRC, 1994, samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade
konflikter respektive om handel med barn och barnpornografi.
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the
Protection of All Persons from Enforced Disappearance, CED, 2009.
Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees, CRSR,
1992, och dess tillhörande protokoll.
Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court, ICC, 2007.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities, CRPD, 2014.
Systemet med individuell klagorätt har inte införts i Japan avseende någon av
FN:s konventioner för de mänskliga rättigheterna. Frågan har varit under
övervägande en längre tid, men ser ut att ha tappat momentum.
Japan tillämpar dödsstraff och har därför inte undertecknat det andra
tilläggsprotokollet till konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter.
Japan rapporterar regelbundet till respektive kommitté, emellanåt med viss
fördröjning. År 2008 rapporterade Japan till FN:s barnkommitté samt till
kommittén för konventionen om avskaffande av diskriminering mot kvinnor
och till kommittén för konventionen om rasdiskriminering. År 2012
rapporterade Japan till kommittén för konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter och 2011 till kommittén för konventionen mot tortyr.
Japan rapporterade till kommittén för konventionen om ekonomiska, sociala
och kulturella rättigheter 2009.
År 2008 och 2012 genomgick Japan granskningar i FN:s universella
granskningsmekanism, Universal Periodic Review, UPR. Den första genomgången
resulterade i 26 rekommendationer, varav Japan accepterade att följa upp 13.
Avseende flera centrala rekommendationer som Japan skulle följa upp har
dock inga åtgärder vidtagits. Det gäller bland annat rekommendationerna om
att inrätta en oberoende nationell institution för mänskliga rättigheter, att
4
införa individuell klagorätt, och att videofilma polisförhör. Den tidigare
regeringen tog fram lagförslag för att genomföra dessa förändringar. Sedan
regeringsskiftet december 2012 har dock inga konkreta åtgärder vidtagits. Från
civila samhällets sida påpekas att man inte har involverats i uppföljningen av
UPR.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Japansk lag förbjuder tortyr och omänsklig behandling. FN:s kommitté mot
tortyr har vid upprepade tillfällen, senast i maj 2013, riktat kritik mot att tortyr
inte definieras i lagen. Samma kommitté har också, tillsammans med en rad
icke-statliga organisationer, däribland det japanska advokatsamfundet, länge
kritiserat såväl tillvägagångssätt under polisförhör och häktning som
förhållandena i japanska häkten och fängelser. Rapporter förekommer om att
polis och fängelsepersonal både fysiskt och psykiskt misshandlat fångar och
anhållna personer. Rättssystemet betonar starkt vikten av erkännanden och en
extremt hög andel av alla domar baseras på erkännanden. FN:s kommitté för
mänskliga rättigheter har uttryckt oro för en ökad risk för kränkande förhör
som syftar till erkännande.
Det förekommer uppgifter om fysiska bestraffningar i fängleser. Fångarnas
kaloriintag är begränsat och strikt reglerat. Överbeläggning förekommer i vissa
av landets fängelser. Flertalet fängelser är ouppvärmda nattetid på vintern. Det
har rapporterats om köldskador bland fångar, särskilt i norr, och att interner
saknar adekvat tillgång till filtar och kläder under vinterhalvåret. Vissa fängelser
saknar fullgod tillgång till hälsovård.
Dödsdömda fångar hålls i förvar på samma anstalter som andra fångar. De
hålls dock vanligen isolerade, ibland i tiotals år, med liten eller ingen kontakt
med omvärlden med undantag av fångvaktare och besök av anhöriga och
juridiska ombud. Dödsdömda fångars möjligheter till motion och annan
sysselsättning än religiösa ceremonier är kraftigt begränsad.
4. Dödsstraff
Dödsstraff utdöms för särskilt bestialiska mord och massmord efter
godkännande i tre instanser: distriktsdomstol, regiondomstol samt Högsta
domstolen. Normalt skjuts verkställandet av avrättningar upp i flera år. Det har
förekommit att dödsdömda personer suttit i fängelse i över 40 år. Avrättning
sker genom hängning. Den dömde får besked om tidpunkten först några
timmar före avrättningen. Anhöriga till dödsdömda liksom deras juridiska
ombud meddelas först efter det att avrättningen verkställts. Åldersgränsen för
dödsstraff är 18 år.
5
Under perioden 2004-2006 ägde åtta avrättningar rum. Antalet ökade kraftigt
till 31 avrättningar under perioden 2007-2009. Justitieministern har en central
roll vid verkställandet av dödsdomar eftersom denne måste skriva under beslut
om avrättning. Dödsstraffsmotståndaren Keiko Chiba, som var justitieminister
2009-10, skrev endast under två avrättningsbeslut under sin tid vid makten, och
under 2011 ägde inga avrättningar rum. Därefter har dock antalet avrättningar
ökat. År 2012 avrättades sju personer, och 2013 uppgick antalet avrättningar till
åtta. Debatten om dödsstraffets har också i det närmaste avstannat.
Ytterligare 130 personer har dömts till döden och väntar på beslut om
avrättning.
EU uppvaktar regelbundet japanska myndigheter och regeringsföreträdare om
dödsstraffets avskaffande. Företrädare för japanska regeringen försvarar
användandet av dödsstraff med hänvisning till japaners kulturellt förankrade
syn på döden och dödsstraff, en tro på att straffet har en avskräckande effekt
och ett starkt stöd för dödstraff i folkopinionen. Införandet av ett jurysystem
2009 innebär att vanliga medborgare nu deltar i utdömande av dessa straff.
Viss inhemsk opinion mot dödsstraffet förekommer, men den är varken stark
eller högröstad. Amnesty International, liksom vissa advokatsammanslutningar,
arbetar aktivt mot dödsstraffet i Japan. Det finns en tvärpolitisk
parlamentarikergrupp för dödsstraffets avskaffande, men medlemmarna är
generellt sett motvilliga till att göra sina ställningstaganden offentliga. EU
försöker skapa debatt om dödstraffet. Frågan är dock känslig och det finns en
ovilja hos förespråkare att delta i offentliga debatter.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Japansk lag förbjuder godtyckligt anhållande och frihetsberövande och staten
respekterar generellt dessa förbud.
Situationen för häktade i Japan har varit föremål för internationell kritik. FN:s
kommitté mot tortyr har bland annat kritiserat systemet med så kallade
ersättningsfängelser (daiyo-kangoku), celler på polisstationer där misstänkta hålls
i väntan på åtal. Polisen kan utan åtal hålla en person i 72 timmar, men efter
beslut av åklagare kan tiden förlängas med tio dagar i två omgångar, till totalt
maximalt 23 dagar.
Enligt rapporter från bland annat japanska advokatsamfundet och vittnesmål är
övervakningen total. Toalettbesök sker under polisens uppsikt och de anhållna
tvingas sova under tänd lampa. Det finns också rapporter om att maten gradvis
minskas som påtryckningsmedel för erkännanden. Förhör genomförs ibland
dag efter dag, upp till tio timmar per dag. Lagen ger också polisen rätt att
genomföra förhör utan försvarsadvokats närvaro, samt rätt att neka försvaret
6
tillgång till bevismaterial. Systemet kritiseras av både advokat-samfund och
civila samhället för att leda till framtvingade erkännanden.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Rättsstatens principer är förankrade i författningen och respekteras generellt.
Rättssystemet betonar starkt vikten av erkännanden. Omkring 90 procent av
alla brottmål bygger på erkännanden.
Det finns några fall där åtalade har erkänt och dömts, varvid det senare har
framkommit bevis som visar att erkännandena var falska. Advokatsamfundet
och andra människorättsorganisationer har därför förespråkat videoinspelning
av polisförhören i sin helhet. Detta har dock inte införts annat än på prov, och
då endast valda delar av förhören. Den förra regeringen utarbetade ett
lagförslag om detta, men det har inte följts upp av den nuvarande regeringen.
Det kan därför ifrågasättas om rätten att betraktas som oskyldig tills det att
man har blivit dömd respekteras till fullo.
I maj 2009 infördes ett jurysystem där lekmän bistår domstolarna med beslut i
mål som rör grova brott. Det rör främst mål där dödsstraff eller livstids
fängelse kan komma i fråga.
Åtalade som inte förstår japanska har klagat på svårigheten att få en rättvis
rättegång i Japan på grund av otillräcklig tolkservice.
Polisstyrkan är generellt välorganiserad och disciplinerad. Det förekommer
mycket sällan uppgifter om korruption inom polisväsendet. Kritik mot
bristfälliga undersökningar av fall rörande polisövergrepp förekommer
däremot.
7. Straffrihet
Det förekommer inga kända uppgifter om straffrihet. När det gäller frihet från
korruption rankas Japan som nummer 18 i Transparency International’s index.
8. Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet
Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på nätet, respekteras
generellt, men vissa problem förekommer. Regeringen har till exempel
kritiserats för att undanhålla information och för att presentera felaktig
information relaterad till kärnkraftsolyckan vid Fukushima 2011. Detta har
föranlett ett markant fall i Reportrar utan gränsers index, där Japan år 2013
intar plats 53 av 179 länder (jämfört med plats 22 föregående år). En viss
självcensur bedöms också förekomma inom journalistkåren.
7
En av årets mest uppmärksammade händelser var lagen om stärkt skydd för
statshemligheter, som innebär att personer som läcker hemlig information kan
få upp till tio års fängelse. Regeringens förslag till lag orsakade omfattande
debatt, kritik och protester i form av demonstrationer utanför parlamentet.
Trots detta godkändes lagförslaget hastigt av parlamentet i december 2013.
Kritiken, som framfördes av bland annat advokatsamfundet och stora delar av
journalistkåren, fokuserade på att lagen skulle inskränka allmänhetens rätt att få
information, dölja obekväma uppgifter och att den inte erbjöd något skydd för
visselblåsare. Även FN:s särskilde rapportör för yttrandefrihet uttryckte oro
inför lagförslaget.
Det förekommer inga kända uppgifter om att statsmakten skulle inskränka
tillgången till, eller bedriva olaglig övervakning av, kommunikationen på
internet. Tidigare rådde strikta regler för användandet av internet under
valkampanjer, men detta har lättats upp. Kandidater som ställer upp i val tillåts
dock fortfarande inte använda e-postkommunikation för att föra ut budskap
under den formella valkampanjen.
9. Mötes- och föreningsfrihet
Mötes- och föreningsfriheten respekteras generellt.
10. Religions- och övertygelsefrihet
Religions- och övertygelsefriheten respekteras generellt.
11. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Politiska rättigheter är lagstadgade och respekteras generellt.
Japan är en parlamentarisk demokrati med flerpartisystem. Parlamentet består
av ett underhus och ett överhus. Tre typer av val förekommer: val i underhuset
vart fjärde år eller vid parlamentets upplösande, val i överhuset vart tredje år,
då hälften av parlamentarikerna tillsätts, samt lokala val vart fjärde år för län,
städer och mindre samhällen. Japanska medborgare över 20 år har rösträtt.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
12. Rätten till arbete och relaterade frågor
Japan har i ett internationellt perspektiv höga reallöner och en låg öppen
arbetslöshet: fyra procent år 2012. Rätten till kollektiv förhandling och
strejkrätten är skyddade i lag. Användningen av deltids- och korttidskontrakt
har ökat de senaste åren och en tredjedel av arbetskraften utgörs idag av icke
fast anställda, som ofta arbetar för lägre löner och sämre villkor.
8
Fackföreningar verkar utan inskränkningar, men knappt 18 procent av den
totala arbetsstyrkan är fackligt ansluten. Den största arbetstagarorganisationen
är Rengo med omkring 6,8 miljoner medlemmar.
Fastställda minimilöner respekteras i regel av arbetsgivarna. Övertidsarbete är
vanligt förekommande, även inom den statliga sektorn. Det finns regler för hur
många övertidstimmar man får ta ut under en given period, men det är vanligt
att antalet tillåtna arbetstimmar överskrids. Fackföreningarna har kritiserat
regeringen för att inte upprätthålla lagen. Det finns en term för dödsfall som
orsakas på grund av överarbete, karoshi. Japan har en hög andel självmord och
många av dessa anses vara relaterade till överarbete, eller arbetsrelaterad stress.
Japan har ratificerat följande av den internationella arbetsorganisationens, ILO,
åtta centrala konventioner:
- Förbud mot tvångsarbete, nr 29 (dock inte nr 105)
- Förbud mot barnarbete, nr 138 och 182
- Icke-diskriminering i arbetslivet, nr 100 (dock inte nr 111)
- Föreningsfrihet och förhandlingsrätt, nr 87 och 9
13. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Tillgången till hälsovård är väl utbyggd i Japan och sjukförsäkringssystemet
omfattar samtliga medborgare. Hälsotillståndet i Japan är ett av världens bästa.
Kärnkraftsolyckan i Fukushima år 2011 har dock inneburit en utmaning. Efter
katastrofen besökte FN:s särskilde rapportör för hälsa Japan och kom med
flera rekommendationer. Regeringen har därefter kritiserats för att ignorera
rekommendationerna och inte vidta tillräckliga åtgärder. Flera organisationer
för mänskliga rättigheter, bland annat Rädda Barnen, har framhållit att
tillgången till korrekt information om strålningsrisker varit begränsad, liksom
tillgången till hälsokontroller och vård för personer i de drabbade områdena.
14. Rätten till utbildning
Nioårig grundskola tillhandahålls för alla utan kostnad. Ett beslut om att även
offentliga gymnasieskolor skulle vara avgiftsfria kom 2010. Under året
ändrades dock detta så att höginkomsttagare betalar en viss avgift för barnens
gymnasiestudier. Avgiftsfriheten gäller inte heller elever vid koreanska skolor.
Så gott som samtliga elever i grundskolan går vidare till gymnasiet.
15. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Även om Japan inte längre hör till de rikaste länderna i världen, lever japanen i
gemen materiellt sett väl, med god tillgång till hälsovård, utbildning, arbete och
boende. Pensionärer och ensamstående föräldrar har dock inte sällan svårt att
få hushållsekonomin att gå ihop. Inkomstskillnaderna har under efterkrigstiden
9
varit förhållandevis små, men har ökat under senare år. Den genomsnittliga
livslängden tillhör den högsta i världen.
SÄRSKILDA KOMMENTARER AVSEENDE GRUPPER SOM OFTA
RISKERAR DISKRIMINIERING RÖRANDE DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
16. Kvinnors åtnjutande av de mänskliga rättigheterna
Artikel 14 i författningen behandlar allas jämlikhet inför lagen, och förbjuder
diskriminering på grund av ras, kön, funktionsnedsättning eller social status.
Myndigheterna respekterar generellt lagen, men problem förekommer bland
annat avseende sexuella trakasserier i arbetslivet, våldtäkt, våld mot kvinnor
samt olika former av diskriminering i arbetslivet.
Den japanska lagen om lika anställningsvillkor förbjuder diskriminering av
kvinnor i alla skeden av en anställning. Kvinnor utgör drygt 40 procent av den
totala arbetsstyrkan och deras löner är betydligt lägre än manliga kollegors, men
ett stort antal är deltidsarbetande. Svårigheter att kombinera arbete och
familjeliv gör att många kvinnor som får barn tvingas säga upp sig.
Mot bakgrund av landets demografiska situation har regeringen insett att fler
kvinnor behöver komma ut på arbetsmarknaden. Några strukturella reformer
har, som en del av premiärminister Abes nya ekonomiska politik, presenterats
under 2013 i syfte att främja kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. Hit hör
främst utbyggnad och reformer av barnomsorgen. Premiärminister Abe talar
mycket om att stärka kvinnors rättigheter och ställning, inklusive vid
öppnandet av FN:s generalförsamling i september 2013. Det finns således en
ambition att förbättra jämställdheten i Japan, men inga reella framsteg har
noterats. Under 2013 föll Japan från plats 101 till plats 105 av 136 länder i
World Economic Forums jämställdhetsranking. Därmed hamnade Japan sist i
raden av industrialiserade länder när det gäller jämställdhet. Japans försämrade
placering ska bland annat bero på ett minskat antal kvinnor i landets
parlament.
Antalet kvinnliga ledamöter i underhuset har mellan 2010 och 2013 minskat
från 52 till 39 (av totalt 480), och i överhuset från 44 till 39 (av 242). I
regeringen är för närvarande 2 av 19 ministrar kvinnor. Ansträngningar görs
för att öka rekryteringen av kvinnor till statsförvaltningen, men det är alltjämt
få som avancerar till toppositioner.
Samhällsinstitutioner och näringsliv domineras av män. Socialförsäkringssystemet utgår från familjen som enhet snarare än individen, vilket ofta gör
kvinnor ekonomiskt beroende av män. Effekterna av löne- och
10
socialförsäkringssystemen motverkar också kvinnors inträde på
arbetsmarknaden.
Sexuella trakasserier är inte kriminaliserade enligt lag och förhållandevis vanligt
förekommande. Myndigheterna erbjuder råd och rekommendationer till
arbetsplatser i förebyggande syfte. Olika jourlinjer för telefonrådgivning har
inrättats, tillsammans med ett ombudsmannasystem, särskilda
tunnelbanevagnar för kvinnor under rusningstrafik och konsulenter på stora
företag, sjukhus och universitet.
Många fall av misshandel eller våldtäkt rapporteras sannolikt inte på grund av
socialt och kulturellt tryck samt skam, men myndigheterna beivrar i stor
utsträckning de mål som väcks. Antalet kvinnojourer har ökat under senare år
och polisen uppges vara snabb att träda till offrens hjälp.
Prostitution är olaglig sedan 1956 men är ganska vanligt förekommande. Ett
problem som förekommer såväl i städer som på landsbygden är enjo kosai
(”träff mot betalning” – tonårsprostitution).
Människohandel är fortsatt ett problem i Japan. Offren kommer framför allt
från länder i Asien, Östeuropa och Latinamerika. De lockas till Japan med
löften om arbete i exempelvis restaurang eller fabrik, men sätts under tvång i
arbete i bordeller, barer och eskortserviceföretag. Utan kunskaper i japanska är
de ofta hjälplösa, inte sällan ute i landet långt från sina hemländers ambassader
i Tokyo. Japan utarbetade 2009 en handlingsplan för att bekämpa
människohandel. FN:s kommitté mot tortyr uttryckt dock i maj 2013 oro för
bristfällig information om vilka resurser som finns tillgängliga för planens
genomförande. Samtidigt uppmanades Japan att förstärka arbetet med att
bekämpa människohandel och att tillträda Palermoprotokollet.
En kontroversiell fråga som fortfarande diskuteras inom ramen för mänskliga
rättigheter handlar om de många kvinnliga sexslavar (comfort women) som Japan
före och under andra världskriget tvingade till tjänst hos den japanska
militärmakten. Forskare uppskattar att ungefär 200 000 kvinnor, framför allt
från länder i Asien men även några europeiska länder, lurades, tvingades eller
kidnappades till fronten där de våldtogs eller på annat sätt tvingades utföra
sexuella tjänster.
Efter att offer i början av 1990-talet trätt fram och vittnat om sina erfarenheter,
erkände Japan 1993 att landets militärmakt gjort sig skyldig till övergreppen.
Samtidigt bad Japan offren om ursäkt. Särskilt under senare år har dock flera
parlamentariker och regeringsföreträdare fällt kommentarer som tyder på att
man förnekar historien. Premiärminister Abe sade den 4 november att det inte
finns bevis för att tvång har förekommit, vilket skulle innebära att det inte rör
sig om någon MR-överträdelse. Kommentarerna har uppmärksammats och
föranlett internationell kritik.
11
Då Japans olika bilaterala fredsfördrag samt avtal om normalisering av
diplomatiska förbindelser stadgar att enskilda inte kan begära ytterligare
ersättning för krigsbrott, har Japan inte betalat ut någon statlig ersättning till
offren. Däremot inrättade regeringen en statligt styrd, men privat finansierad,
fond som under ett decennium betalade ut kompensation till 285 offer.
Fondens verksamhet upphörde 2007. FN:s kommitté mot tortyr uppmanade i
juni 2013 Japan att erkänna offrens rätt till gottgörelse och att inkludera
information om frågan i historieböckerna.
17. Barnets rättigheter
Barns rättigheter skyddas generellt i lag. Exploatering av barn förbjuds i
författningens artikel 27.
Japan har ratificerat barnkonventionens tilläggsprotokoll om barnprostitution
och barnpornografi. Distribution av barnpornografi är olaglig, men det faktum
att innehav inte är straffbart leder till svårigheter att effektivt bekämpa
spridningen av barnpornografi. Tecknade serier med barnpornografiskt
innehåll är inte heller kriminaliserat utan finns till försäljning.
Rapporter om barnmisshandel i hemmen har ökat under senare år. Enligt lagen
om förebyggande av barnmisshandel är myndigheter, läkare och lärare skyldiga
att rapportera fall där barn misstänks fara illa. Lagen ger sociala myndigheter
rätt att förbjuda föräldrar som misshandlar att ha kontakt med sina barn.
Under året beslutade parlamentet att upphäva den lag från 1898 som
diskriminerar utomäktenskapliga barn genom att förneka dessa samma arvsrätt
som inomäktenskapliga barn. Flera av FN:s kommittéer, bland annat
kommittén för mänskliga rättigheter, har tidigare kritiserat lagen och krävt att
den avskaffas.
Japansk lagstiftning gynnar japanska medborgare i ärenden som rör bortrövade
barn av japansk förälder i internationella äktenskap. Under 2013 godkände
dock parlamentet ett förslag om att ansluta sig till Haagkonventionen om
bortrövade barn och regeringen tillträdde konventionen i januari 2014.
18. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Drygt två miljoner av Japans befolkning på 127 miljoner är av annan
nationalitet. Den största gruppen utgörs av kineser, följt av koreaner, filippinier
och brasilianare.
FN:s särskilde rapportör om rasism har konstaterat att olika former av
diskriminering och främlingsfientlighet förekommer mot personer som tillhör
12
nationella minoriteter, bland andra burakumin (tidigare kastlösa som under
feodaltiden skötte hantering av – enligt buddhistiskt synsätt – smuts, såsom
döda djur, läder och sopor), urbefolkningen ainu (enligt uppskattningar 30 000–
50 000 personer) samt personer med utländsk härkomst. I juni 2008 erkändes
ainu som urfolk, vilket innebar ett ökat skydd.
FN:s kommitté mot rasdiskriminering uppmanade 2012 Japan att vidta
åtgärder för att skydda de etniska minoriteterna på Okinawa. Lokala
organisationer på Okinawa har under många år verkat för att även
urbefolkningen på Okinawa ska få samma formella erkännande som ainu, men
detta står i dagsläget inte på regeringens dagordning.
FN:s kommitté mot rasism har vid upprepade tillfällen, bland annat april 2010,
uppmanat Japan att anta en särskild diskrimineringslag som kriminaliserar
direkt och indirekt rasdiskriminering, och att upprätta ett särskilt organ för att
motverka diskriminering. FN:s särskilde rapportör för migration påpekade
också 2011 att rasism fortfarande är vanligt i Japan och uttryckte oro över att
Japan trots upprepade uppmaningar från flera FN-organ ännu inte antagit en
särskild diskrimineringslag.
Diskrimineringen av minoriteter är huvudsakligen av ekonomisk och social
natur. Den tar sig bland annat uttryck i marginalisering på bostads- och
arbetsmarknaden och i utbildningssystemet. Vissa företag rapporteras
fortfarande köpa förbjudna listor med namn på tidigare burakumin som
underlag för att undvika anställning av personer med sådan härkomst.
Anställningsrestriktioner mot icke-japanska medborgare inom den offentliga
sektorn förekommer, men vissa lokala myndigheter har valt att avskaffa
nationalitetsklausulen. Personer som tillhör minoriteter är svagt representerade
i de politiska institutionerna.
Under året har diskrimineringen av personer med utländsk härkomst, i
synnerhet koreansk och kinesisk, ökat. De ansträngda relationerna med
Sydkorea bedöms ha bidragit till ökningen. Starkt rasistiska anti-koreanska
demonstrationer har återkommande ägt rum i koreansk-dominerade områden
av Tokyo och Osaka under 2013. Demonstrationerna skulle i många andra
länder klassificeras som hets mot folkgrupp, men Japan har ingen lag mot
rasdiskriminering och inte heller mot hets mot folkgrupp. Det faktum att Japan
saknar nationell lagstiftning som kriminaliserar rasdiskriminering gör att det är
svårt att driva sådana ärenden i domstol. Den ökade rasismen skapade mot
slutet av året motdemonstrationer och även viss debatt i media. Diskriminering
uppmärksammas annars sällan i japanska medier. Regeringen driver ingen aktiv
politik mot främlingsfientlighet.
Under hösten 2013 dömde tingsrätten i Kyoto för första gången ett antal antikoreanska demonstranter att betala skadestånd för att ha stört lektioner vid en
koreanska skola, som följer nordkoreansk läroplan. Tingsrätten argumenterade
13
för att parter kan förpliktigas att betala skadestånd om rasdiskriminering
orsakar direkt skada. Det är inte klart huruvida Högsta domstolen, som väntas
ta upp fallet 2014, kommer att följa tingsrättens linje.
19. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Japan har historiskt haft en öppen attityd till homosexualitet som omvittnat
funnits i breda lager av samhället. En mer stigmatiserande syn uppstod i
samband med landets modernisering och inflytandet från västerlandet i slutet
av 1800-talet. I dagens Japan är homosexualitet inte olagligt, men det finns inga
lagar som specifikt skyddar homosexuellas, bisexuellas och transpersoners
(hbt) rättigheter. Det finns inte heller någon partnerskapslagstiftning.
Rapporter förekommer om diskriminering på arbetsmarknaden och om att
hbt-personer nedvärderas och kränks av polis och åklagare i samband med
brottsutredningar, även som brottsoffer. I september 2013 uttalande sig Japan
mot diskriminerande våld mot hbt-personer i ett FN-anförande.
Det finns få öppet homo- eller bisexuella offentliga personer i det japanska
samhället. Samtidigt verkar hbt-organisationer fritt i samhället och en ökad
aktivitet har noterats på senare år. Under senare år har till exempel
Pridefestivaler anordnats i Tokyo. I december 2013 fattade Högsta domstolen
för första gången beslut om att erkänna en transgenderperson som far till ett
barn, trots att han inte var biologisk förälder till barnet.
20. Flyktingars rättigheter
Japan tillämpar en mycket restriktiv tolkning av flyktingkonventionen.
Beviskraven är höga och i praktiken beviljas ytterst få personer asyl- eller
flyktingstatus. FN:s kommitté mot tortyr har riktat kritik mot att processen tar
alltför lång tid och mot att asylsökanden under långa perioder kan förvaras i
häkten i väntan på utvisning. Amnesty International har också rapporterat om
övergrepp mot asylsökanden. De flesta asylsökande har inte rätt att arbeta, kan
inte ansluta sig till den nationella hälsovårdsförsäkringen och kan inte komma i
åtnjutande av socialbidrag eller andra sociala förmåner.
Humanitär hjälp från Refugee Assistance Headquarters, ett organ knutet till
utrikesministeriet, är inte sällan den enda inkomstkällan. Brist på rättshjälp för
asylsökande är ett stort problem. Det finns inget system för offentligt
subventionerade flyktingadvokater. Advokatsamfundet tillhandahåller ett
program för flyktingar som saknar egna medel. Bristen på kvalificerade tolkar
leder enligt advokaterna till en stor risk för missförstånd i asylärenden. Avslag
görs ofta utan utförlig motivering vilket försvårar asylsökandes möjligheter att
överklaga.
Det finns ett system för överklagande i form av en kommitté som ser över
besluten och ger rekommendationer. Regeringen har tidigare brukat följa dessa
14
rekommendationer, men denna praxis ändrades under 2013 då regeringen för
första gången i tre fall valde att inte följa kommitténs rekommendationer om
att låta den asylsökande stanna i landet. Förändringarna i praxis har kritiserats
av advokatsamfundet och andra organisationer för mänskliga rättigheter.
21. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Diskriminering av personer med funktionsnedsättning är förbjuden i lag, men
diskrimineringen är inte specificerad i lagen, vilket gör det svårt att pröva
rättsligt och i praktiken finns begränsningar i funktionshindrades tillgång till
arbete, utbildning och olika former av statliga tjänster. Lagen om
arbetsplatsdiskriminering gäller bara den offentliga sektorn och anger inga
påföljder, något som bland annat advokatsamfundet kritiserat. En särskild lag
ålägger staten och större privata företag att anställa en viss andel personer med
funktionsnedsättning och företag som inte följer lagen tvingas betala en avgift
varje månad. Ansträngningar görs för att anpassa städer, arbetsplatser och
boende till funktionshindrades behov.
Psykiska funktionshinder är fortfarande stigmatiserat, och det finns brister i
vården av personer med psykiska funktionshinder, särskilt inom
kriminalvården. Undersökningar har visat att denna grupp utgör över hälften
av de intagna återfallsförbrytarna i vissa fängelser. Japan undertecknade
konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning 2007.
ÖVRIGT
22. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter tillåts att verka utan
restriktioner.
23. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
EU fokuserar särskilt på frågan om dödsstraffets avskaffande i Japan och en
strategi för detta arbete har utarbetas av EU-ambassaderna i Tokyo. Under
2013 har man bland annat gjort besök vid Tokyo Detention Center, hållit möten
med tjänstemän på Justitieministeriet och skriftligen framfört synpunkter till
utrikesminister Kishida. Ambassaden har varit särskilt aktiv i arbetet mot
sexuellt utnyttjande av barn och frågor om jämställdhet, och har bland annat
varit delorganisatör för seminarier i båda ämnena.
