Utrikesdepartementet Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar vid årsskiftet 2013/2014. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör sökas också från andra källor. Mänskliga rättigheter i Japan 2013 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Japan är en parlamentarisk demokrati med drygt 127 miljoner invånare. Landet har en omfattande lagstiftning till skydd för de mänskliga rättigheterna. Flera rättigheter omnämns i författningen från 1947. Respekten för de mänskliga rättigheterna är generellt sett god. Problem förekommer dock bland annat avseende människohandel, förhörsmetoder, hatbrott samt vissa försämringar avseende yttrandefriheten. FN:s kommitté mot tortyr har kritiserat systemet med så kallade ersättningsfängelser, där misstänkta hålls i avvaktan på åtal. Internationell kritik har riktats mot att rättssystemet i mycket hög utsträckning bygger på erkännanden, samtidigt som situationen i häkten och tillvägagångssättet under polisförhör kan leda till framtvingade erkännanden. Den förra regeringen utarbetade ett lagförslag om att polisförhör skulle spelas in på video. Detta har dock inte följts upp av den regering, under ledning av Liberaldemokratiska partiet, LDP, som tillträdde i december 2012. Japan tillämpar dödsstraff och antalet avrättningar har under 2013 ökat till åtta, jämfört med sju under 2012 och inga under 2011. Debatten om dödsstraffet har också avtagit. EU arbetar aktivt mot dödsstraffet i Japan, inklusive för att skapa en ökad debatt i frågan. Internationell kritik har framförts mot att dödsdömda hålls i isoleringscell under långa perioder och att de inte underrättas om förestående avrättning förrän några timmar i förväg. Den mest uppmärksammade händelsen under året som är relaterad till mänskliga rättigheter är regeringens förslag till lag om skydd för statshemligheter som, trots omfattande protester, antogs av parlamentet i slutet av året. Lagen, som innebär att personer som läcker hemlig information kan få 2 upp till tio års fängelse, har bland annat kritiserats för att inte erbjuda något skydd för visselblåsare. FN:s särskilde rapportör för yttrandefrihet uttryckte oro inför lagförslaget. Öppet rasistiskt präglade anti-koreanska demonstrationer har förekommit i flera japanska städer under året. De ansträngda relationerna med Japans grannländer har bidragit till en ökad diskriminering av personer med utländskt påbrå, särskilt koreaner. Social diskriminering av nationella minoriteter, tidigare kastlösa (burakumin) samt urfolk (ainu), är föremål för kritik från såväl nationella organisationer som från FN och Amnesty International. Diskriminering definieras inte i lagen och trots upprepade uppmaningar från flera FN-organ har Japan inte antagit en särskild diskrimineringslag, vilket gör det svårt att lagföra fall av rasdiskriminering och hatbrott. En lokal domstol dömde dock under hösten för första gången ett antal anti-koreanska aktivister att betala skadestånd för att ha stört lektioner vid en koreansk skola, som följer nordkoreansk läroplan. Högsta domstolen väntas ta upp fallet under 2014. Sexuella trakasserier och diskriminering av kvinnor i arbetslivet förekommer, sannolikt med ett stort mörkertal. Människohandel förekommer. Innehav av barnpornografi är inte straffbart, vilket leder till svårigheter att bekämpa spridningen av barnpornografiskt material. Några konkreta framsteg under året bör dock framhållas. Parlamentet godkände ett förslag om att Japan ska ansluta sig till Haagkonventionen om bortförande av barn och Japan tillträdde konventionen i januari 2014. Ett annat lagförslag som godkändes av parlamentet under året upphäver den lag från 1898 som förnekar utomäktenskapliga barn samma arvsrätt som inomäktenskapliga barn. Regeringen har under året även i ökad grad lyft fram kvinnans rättigheter, inklusive behovet av strukturella reformer för att underlätta kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden. Några reella framsteg på detta område har dock inte skett. Sammantaget måste trenden sägas vara negativ under året avseende yttrandefrihet och tillämpning av dödsstraff, medan vissa framsteg gjorts när det gäller barnets rättigheter. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Japan har ratificerat följande centrala konventioner: - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights, ICCPR, 1979. 3 - - - - - Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights, ICESCR, 1979. Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination, CERD, 1996. Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women, CEDAW, 1985. Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment, CAT, 1999. Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child, CRC, 1994, samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter respektive om handel med barn och barnpornografi. Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the Protection of All Persons from Enforced Disappearance, CED, 2009. Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees, CRSR, 1992, och dess tillhörande protokoll. Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court, ICC, 2007. Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Convention on the Rights of Persons with Disabilities, CRPD, 2014. Systemet med individuell klagorätt har inte införts i Japan avseende någon av FN:s konventioner för de mänskliga rättigheterna. Frågan har varit under övervägande en längre tid, men ser ut att ha tappat momentum. Japan tillämpar dödsstraff och har därför inte undertecknat det andra tilläggsprotokollet till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Japan rapporterar regelbundet till respektive kommitté, emellanåt med viss fördröjning. År 2008 rapporterade Japan till FN:s barnkommitté samt till kommittén för konventionen om avskaffande av diskriminering mot kvinnor och till kommittén för konventionen om rasdiskriminering. År 2012 rapporterade Japan till kommittén för konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och 2011 till kommittén för konventionen mot tortyr. Japan rapporterade till kommittén för konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter 2009. År 2008 och 2012 genomgick Japan granskningar i FN:s universella granskningsmekanism, Universal Periodic Review, UPR. Den första genomgången resulterade i 26 rekommendationer, varav Japan accepterade att följa upp 13. Avseende flera centrala rekommendationer som Japan skulle följa upp har dock inga åtgärder vidtagits. Det gäller bland annat rekommendationerna om att inrätta en oberoende nationell institution för mänskliga rättigheter, att 4 införa individuell klagorätt, och att videofilma polisförhör. Den tidigare regeringen tog fram lagförslag för att genomföra dessa förändringar. Sedan regeringsskiftet december 2012 har dock inga konkreta åtgärder vidtagits. Från civila samhällets sida påpekas att man inte har involverats i uppföljningen av UPR. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Japansk lag förbjuder tortyr och omänsklig behandling. FN:s kommitté mot tortyr har vid upprepade tillfällen, senast i maj 2013, riktat kritik mot att tortyr inte definieras i lagen. Samma kommitté har också, tillsammans med en rad icke-statliga organisationer, däribland det japanska advokatsamfundet, länge kritiserat såväl tillvägagångssätt under polisförhör och häktning som förhållandena i japanska häkten och fängelser. Rapporter förekommer om att polis och fängelsepersonal både fysiskt och psykiskt misshandlat fångar och anhållna personer. Rättssystemet betonar starkt vikten av erkännanden och en extremt hög andel av alla domar baseras på erkännanden. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har uttryckt oro för en ökad risk för kränkande förhör som syftar till erkännande. Det förekommer uppgifter om fysiska bestraffningar i fängleser. Fångarnas kaloriintag är begränsat och strikt reglerat. Överbeläggning förekommer i vissa av landets fängelser. Flertalet fängelser är ouppvärmda nattetid på vintern. Det har rapporterats om köldskador bland fångar, särskilt i norr, och att interner saknar adekvat tillgång till filtar och kläder under vinterhalvåret. Vissa fängelser saknar fullgod tillgång till hälsovård. Dödsdömda fångar hålls i förvar på samma anstalter som andra fångar. De hålls dock vanligen isolerade, ibland i tiotals år, med liten eller ingen kontakt med omvärlden med undantag av fångvaktare och besök av anhöriga och juridiska ombud. Dödsdömda fångars möjligheter till motion och annan sysselsättning än religiösa ceremonier är kraftigt begränsad. 4. Dödsstraff Dödsstraff utdöms för särskilt bestialiska mord och massmord efter godkännande i tre instanser: distriktsdomstol, regiondomstol samt Högsta domstolen. Normalt skjuts verkställandet av avrättningar upp i flera år. Det har förekommit att dödsdömda personer suttit i fängelse i över 40 år. Avrättning sker genom hängning. Den dömde får besked om tidpunkten först några timmar före avrättningen. Anhöriga till dödsdömda liksom deras juridiska ombud meddelas först efter det att avrättningen verkställts. Åldersgränsen för dödsstraff är 18 år. 5 Under perioden 2004-2006 ägde åtta avrättningar rum. Antalet ökade kraftigt till 31 avrättningar under perioden 2007-2009. Justitieministern har en central roll vid verkställandet av dödsdomar eftersom denne måste skriva under beslut om avrättning. Dödsstraffsmotståndaren Keiko Chiba, som var justitieminister 2009-10, skrev endast under två avrättningsbeslut under sin tid vid makten, och under 2011 ägde inga avrättningar rum. Därefter har dock antalet avrättningar ökat. År 2012 avrättades sju personer, och 2013 uppgick antalet avrättningar till åtta. Debatten om dödsstraffets har också i det närmaste avstannat. Ytterligare 130 personer har dömts till döden och väntar på beslut om avrättning. EU uppvaktar regelbundet japanska myndigheter och regeringsföreträdare om dödsstraffets avskaffande. Företrädare för japanska regeringen försvarar användandet av dödsstraff med hänvisning till japaners kulturellt förankrade syn på döden och dödsstraff, en tro på att straffet har en avskräckande effekt och ett starkt stöd för dödstraff i folkopinionen. Införandet av ett jurysystem 2009 innebär att vanliga medborgare nu deltar i utdömande av dessa straff. Viss inhemsk opinion mot dödsstraffet förekommer, men den är varken stark eller högröstad. Amnesty International, liksom vissa advokatsammanslutningar, arbetar aktivt mot dödsstraffet i Japan. Det finns en tvärpolitisk parlamentarikergrupp för dödsstraffets avskaffande, men medlemmarna är generellt sett motvilliga till att göra sina ställningstaganden offentliga. EU försöker skapa debatt om dödstraffet. Frågan är dock känslig och det finns en ovilja hos förespråkare att delta i offentliga debatter. 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Japansk lag förbjuder godtyckligt anhållande och frihetsberövande och staten respekterar generellt dessa förbud. Situationen för häktade i Japan har varit föremål för internationell kritik. FN:s kommitté mot tortyr har bland annat kritiserat systemet med så kallade ersättningsfängelser (daiyo-kangoku), celler på polisstationer där misstänkta hålls i väntan på åtal. Polisen kan utan åtal hålla en person i 72 timmar, men efter beslut av åklagare kan tiden förlängas med tio dagar i två omgångar, till totalt maximalt 23 dagar. Enligt rapporter från bland annat japanska advokatsamfundet och vittnesmål är övervakningen total. Toalettbesök sker under polisens uppsikt och de anhållna tvingas sova under tänd lampa. Det finns också rapporter om att maten gradvis minskas som påtryckningsmedel för erkännanden. Förhör genomförs ibland dag efter dag, upp till tio timmar per dag. Lagen ger också polisen rätt att genomföra förhör utan försvarsadvokats närvaro, samt rätt att neka försvaret 6 tillgång till bevismaterial. Systemet kritiseras av både advokat-samfund och civila samhället för att leda till framtvingade erkännanden. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Rättsstatens principer är förankrade i författningen och respekteras generellt. Rättssystemet betonar starkt vikten av erkännanden. Omkring 90 procent av alla brottmål bygger på erkännanden. Det finns några fall där åtalade har erkänt och dömts, varvid det senare har framkommit bevis som visar att erkännandena var falska. Advokatsamfundet och andra människorättsorganisationer har därför förespråkat videoinspelning av polisförhören i sin helhet. Detta har dock inte införts annat än på prov, och då endast valda delar av förhören. Den förra regeringen utarbetade ett lagförslag om detta, men det har inte följts upp av den nuvarande regeringen. Det kan därför ifrågasättas om rätten att betraktas som oskyldig tills det att man har blivit dömd respekteras till fullo. I maj 2009 infördes ett jurysystem där lekmän bistår domstolarna med beslut i mål som rör grova brott. Det rör främst mål där dödsstraff eller livstids fängelse kan komma i fråga. Åtalade som inte förstår japanska har klagat på svårigheten att få en rättvis rättegång i Japan på grund av otillräcklig tolkservice. Polisstyrkan är generellt välorganiserad och disciplinerad. Det förekommer mycket sällan uppgifter om korruption inom polisväsendet. Kritik mot bristfälliga undersökningar av fall rörande polisövergrepp förekommer däremot. 7. Straffrihet Det förekommer inga kända uppgifter om straffrihet. När det gäller frihet från korruption rankas Japan som nummer 18 i Transparency International’s index. 8. Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på nätet, respekteras generellt, men vissa problem förekommer. Regeringen har till exempel kritiserats för att undanhålla information och för att presentera felaktig information relaterad till kärnkraftsolyckan vid Fukushima 2011. Detta har föranlett ett markant fall i Reportrar utan gränsers index, där Japan år 2013 intar plats 53 av 179 länder (jämfört med plats 22 föregående år). En viss självcensur bedöms också förekomma inom journalistkåren. 7 En av årets mest uppmärksammade händelser var lagen om stärkt skydd för statshemligheter, som innebär att personer som läcker hemlig information kan få upp till tio års fängelse. Regeringens förslag till lag orsakade omfattande debatt, kritik och protester i form av demonstrationer utanför parlamentet. Trots detta godkändes lagförslaget hastigt av parlamentet i december 2013. Kritiken, som framfördes av bland annat advokatsamfundet och stora delar av journalistkåren, fokuserade på att lagen skulle inskränka allmänhetens rätt att få information, dölja obekväma uppgifter och att den inte erbjöd något skydd för visselblåsare. Även FN:s särskilde rapportör för yttrandefrihet uttryckte oro inför lagförslaget. Det förekommer inga kända uppgifter om att statsmakten skulle inskränka tillgången till, eller bedriva olaglig övervakning av, kommunikationen på internet. Tidigare rådde strikta regler för användandet av internet under valkampanjer, men detta har lättats upp. Kandidater som ställer upp i val tillåts dock fortfarande inte använda e-postkommunikation för att föra ut budskap under den formella valkampanjen. 9. Mötes- och föreningsfrihet Mötes- och föreningsfriheten respekteras generellt. 10. Religions- och övertygelsefrihet Religions- och övertygelsefriheten respekteras generellt. 11. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Politiska rättigheter är lagstadgade och respekteras generellt. Japan är en parlamentarisk demokrati med flerpartisystem. Parlamentet består av ett underhus och ett överhus. Tre typer av val förekommer: val i underhuset vart fjärde år eller vid parlamentets upplösande, val i överhuset vart tredje år, då hälften av parlamentarikerna tillsätts, samt lokala val vart fjärde år för län, städer och mindre samhällen. Japanska medborgare över 20 år har rösträtt. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 12. Rätten till arbete och relaterade frågor Japan har i ett internationellt perspektiv höga reallöner och en låg öppen arbetslöshet: fyra procent år 2012. Rätten till kollektiv förhandling och strejkrätten är skyddade i lag. Användningen av deltids- och korttidskontrakt har ökat de senaste åren och en tredjedel av arbetskraften utgörs idag av icke fast anställda, som ofta arbetar för lägre löner och sämre villkor. 8 Fackföreningar verkar utan inskränkningar, men knappt 18 procent av den totala arbetsstyrkan är fackligt ansluten. Den största arbetstagarorganisationen är Rengo med omkring 6,8 miljoner medlemmar. Fastställda minimilöner respekteras i regel av arbetsgivarna. Övertidsarbete är vanligt förekommande, även inom den statliga sektorn. Det finns regler för hur många övertidstimmar man får ta ut under en given period, men det är vanligt att antalet tillåtna arbetstimmar överskrids. Fackföreningarna har kritiserat regeringen för att inte upprätthålla lagen. Det finns en term för dödsfall som orsakas på grund av överarbete, karoshi. Japan har en hög andel självmord och många av dessa anses vara relaterade till överarbete, eller arbetsrelaterad stress. Japan har ratificerat följande av den internationella arbetsorganisationens, ILO, åtta centrala konventioner: - Förbud mot tvångsarbete, nr 29 (dock inte nr 105) - Förbud mot barnarbete, nr 138 och 182 - Icke-diskriminering i arbetslivet, nr 100 (dock inte nr 111) - Föreningsfrihet och förhandlingsrätt, nr 87 och 9 13. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Tillgången till hälsovård är väl utbyggd i Japan och sjukförsäkringssystemet omfattar samtliga medborgare. Hälsotillståndet i Japan är ett av världens bästa. Kärnkraftsolyckan i Fukushima år 2011 har dock inneburit en utmaning. Efter katastrofen besökte FN:s särskilde rapportör för hälsa Japan och kom med flera rekommendationer. Regeringen har därefter kritiserats för att ignorera rekommendationerna och inte vidta tillräckliga åtgärder. Flera organisationer för mänskliga rättigheter, bland annat Rädda Barnen, har framhållit att tillgången till korrekt information om strålningsrisker varit begränsad, liksom tillgången till hälsokontroller och vård för personer i de drabbade områdena. 14. Rätten till utbildning Nioårig grundskola tillhandahålls för alla utan kostnad. Ett beslut om att även offentliga gymnasieskolor skulle vara avgiftsfria kom 2010. Under året ändrades dock detta så att höginkomsttagare betalar en viss avgift för barnens gymnasiestudier. Avgiftsfriheten gäller inte heller elever vid koreanska skolor. Så gott som samtliga elever i grundskolan går vidare till gymnasiet. 15. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Även om Japan inte längre hör till de rikaste länderna i världen, lever japanen i gemen materiellt sett väl, med god tillgång till hälsovård, utbildning, arbete och boende. Pensionärer och ensamstående föräldrar har dock inte sällan svårt att få hushållsekonomin att gå ihop. Inkomstskillnaderna har under efterkrigstiden 9 varit förhållandevis små, men har ökat under senare år. Den genomsnittliga livslängden tillhör den högsta i världen. SÄRSKILDA KOMMENTARER AVSEENDE GRUPPER SOM OFTA RISKERAR DISKRIMINIERING RÖRANDE DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 16. Kvinnors åtnjutande av de mänskliga rättigheterna Artikel 14 i författningen behandlar allas jämlikhet inför lagen, och förbjuder diskriminering på grund av ras, kön, funktionsnedsättning eller social status. Myndigheterna respekterar generellt lagen, men problem förekommer bland annat avseende sexuella trakasserier i arbetslivet, våldtäkt, våld mot kvinnor samt olika former av diskriminering i arbetslivet. Den japanska lagen om lika anställningsvillkor förbjuder diskriminering av kvinnor i alla skeden av en anställning. Kvinnor utgör drygt 40 procent av den totala arbetsstyrkan och deras löner är betydligt lägre än manliga kollegors, men ett stort antal är deltidsarbetande. Svårigheter att kombinera arbete och familjeliv gör att många kvinnor som får barn tvingas säga upp sig. Mot bakgrund av landets demografiska situation har regeringen insett att fler kvinnor behöver komma ut på arbetsmarknaden. Några strukturella reformer har, som en del av premiärminister Abes nya ekonomiska politik, presenterats under 2013 i syfte att främja kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. Hit hör främst utbyggnad och reformer av barnomsorgen. Premiärminister Abe talar mycket om att stärka kvinnors rättigheter och ställning, inklusive vid öppnandet av FN:s generalförsamling i september 2013. Det finns således en ambition att förbättra jämställdheten i Japan, men inga reella framsteg har noterats. Under 2013 föll Japan från plats 101 till plats 105 av 136 länder i World Economic Forums jämställdhetsranking. Därmed hamnade Japan sist i raden av industrialiserade länder när det gäller jämställdhet. Japans försämrade placering ska bland annat bero på ett minskat antal kvinnor i landets parlament. Antalet kvinnliga ledamöter i underhuset har mellan 2010 och 2013 minskat från 52 till 39 (av totalt 480), och i överhuset från 44 till 39 (av 242). I regeringen är för närvarande 2 av 19 ministrar kvinnor. Ansträngningar görs för att öka rekryteringen av kvinnor till statsförvaltningen, men det är alltjämt få som avancerar till toppositioner. Samhällsinstitutioner och näringsliv domineras av män. Socialförsäkringssystemet utgår från familjen som enhet snarare än individen, vilket ofta gör kvinnor ekonomiskt beroende av män. Effekterna av löne- och 10 socialförsäkringssystemen motverkar också kvinnors inträde på arbetsmarknaden. Sexuella trakasserier är inte kriminaliserade enligt lag och förhållandevis vanligt förekommande. Myndigheterna erbjuder råd och rekommendationer till arbetsplatser i förebyggande syfte. Olika jourlinjer för telefonrådgivning har inrättats, tillsammans med ett ombudsmannasystem, särskilda tunnelbanevagnar för kvinnor under rusningstrafik och konsulenter på stora företag, sjukhus och universitet. Många fall av misshandel eller våldtäkt rapporteras sannolikt inte på grund av socialt och kulturellt tryck samt skam, men myndigheterna beivrar i stor utsträckning de mål som väcks. Antalet kvinnojourer har ökat under senare år och polisen uppges vara snabb att träda till offrens hjälp. Prostitution är olaglig sedan 1956 men är ganska vanligt förekommande. Ett problem som förekommer såväl i städer som på landsbygden är enjo kosai (”träff mot betalning” – tonårsprostitution). Människohandel är fortsatt ett problem i Japan. Offren kommer framför allt från länder i Asien, Östeuropa och Latinamerika. De lockas till Japan med löften om arbete i exempelvis restaurang eller fabrik, men sätts under tvång i arbete i bordeller, barer och eskortserviceföretag. Utan kunskaper i japanska är de ofta hjälplösa, inte sällan ute i landet långt från sina hemländers ambassader i Tokyo. Japan utarbetade 2009 en handlingsplan för att bekämpa människohandel. FN:s kommitté mot tortyr uttryckt dock i maj 2013 oro för bristfällig information om vilka resurser som finns tillgängliga för planens genomförande. Samtidigt uppmanades Japan att förstärka arbetet med att bekämpa människohandel och att tillträda Palermoprotokollet. En kontroversiell fråga som fortfarande diskuteras inom ramen för mänskliga rättigheter handlar om de många kvinnliga sexslavar (comfort women) som Japan före och under andra världskriget tvingade till tjänst hos den japanska militärmakten. Forskare uppskattar att ungefär 200 000 kvinnor, framför allt från länder i Asien men även några europeiska länder, lurades, tvingades eller kidnappades till fronten där de våldtogs eller på annat sätt tvingades utföra sexuella tjänster. Efter att offer i början av 1990-talet trätt fram och vittnat om sina erfarenheter, erkände Japan 1993 att landets militärmakt gjort sig skyldig till övergreppen. Samtidigt bad Japan offren om ursäkt. Särskilt under senare år har dock flera parlamentariker och regeringsföreträdare fällt kommentarer som tyder på att man förnekar historien. Premiärminister Abe sade den 4 november att det inte finns bevis för att tvång har förekommit, vilket skulle innebära att det inte rör sig om någon MR-överträdelse. Kommentarerna har uppmärksammats och föranlett internationell kritik. 11 Då Japans olika bilaterala fredsfördrag samt avtal om normalisering av diplomatiska förbindelser stadgar att enskilda inte kan begära ytterligare ersättning för krigsbrott, har Japan inte betalat ut någon statlig ersättning till offren. Däremot inrättade regeringen en statligt styrd, men privat finansierad, fond som under ett decennium betalade ut kompensation till 285 offer. Fondens verksamhet upphörde 2007. FN:s kommitté mot tortyr uppmanade i juni 2013 Japan att erkänna offrens rätt till gottgörelse och att inkludera information om frågan i historieböckerna. 17. Barnets rättigheter Barns rättigheter skyddas generellt i lag. Exploatering av barn förbjuds i författningens artikel 27. Japan har ratificerat barnkonventionens tilläggsprotokoll om barnprostitution och barnpornografi. Distribution av barnpornografi är olaglig, men det faktum att innehav inte är straffbart leder till svårigheter att effektivt bekämpa spridningen av barnpornografi. Tecknade serier med barnpornografiskt innehåll är inte heller kriminaliserat utan finns till försäljning. Rapporter om barnmisshandel i hemmen har ökat under senare år. Enligt lagen om förebyggande av barnmisshandel är myndigheter, läkare och lärare skyldiga att rapportera fall där barn misstänks fara illa. Lagen ger sociala myndigheter rätt att förbjuda föräldrar som misshandlar att ha kontakt med sina barn. Under året beslutade parlamentet att upphäva den lag från 1898 som diskriminerar utomäktenskapliga barn genom att förneka dessa samma arvsrätt som inomäktenskapliga barn. Flera av FN:s kommittéer, bland annat kommittén för mänskliga rättigheter, har tidigare kritiserat lagen och krävt att den avskaffas. Japansk lagstiftning gynnar japanska medborgare i ärenden som rör bortrövade barn av japansk förälder i internationella äktenskap. Under 2013 godkände dock parlamentet ett förslag om att ansluta sig till Haagkonventionen om bortrövade barn och regeringen tillträdde konventionen i januari 2014. 18. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Drygt två miljoner av Japans befolkning på 127 miljoner är av annan nationalitet. Den största gruppen utgörs av kineser, följt av koreaner, filippinier och brasilianare. FN:s särskilde rapportör om rasism har konstaterat att olika former av diskriminering och främlingsfientlighet förekommer mot personer som tillhör 12 nationella minoriteter, bland andra burakumin (tidigare kastlösa som under feodaltiden skötte hantering av – enligt buddhistiskt synsätt – smuts, såsom döda djur, läder och sopor), urbefolkningen ainu (enligt uppskattningar 30 000– 50 000 personer) samt personer med utländsk härkomst. I juni 2008 erkändes ainu som urfolk, vilket innebar ett ökat skydd. FN:s kommitté mot rasdiskriminering uppmanade 2012 Japan att vidta åtgärder för att skydda de etniska minoriteterna på Okinawa. Lokala organisationer på Okinawa har under många år verkat för att även urbefolkningen på Okinawa ska få samma formella erkännande som ainu, men detta står i dagsläget inte på regeringens dagordning. FN:s kommitté mot rasism har vid upprepade tillfällen, bland annat april 2010, uppmanat Japan att anta en särskild diskrimineringslag som kriminaliserar direkt och indirekt rasdiskriminering, och att upprätta ett särskilt organ för att motverka diskriminering. FN:s särskilde rapportör för migration påpekade också 2011 att rasism fortfarande är vanligt i Japan och uttryckte oro över att Japan trots upprepade uppmaningar från flera FN-organ ännu inte antagit en särskild diskrimineringslag. Diskrimineringen av minoriteter är huvudsakligen av ekonomisk och social natur. Den tar sig bland annat uttryck i marginalisering på bostads- och arbetsmarknaden och i utbildningssystemet. Vissa företag rapporteras fortfarande köpa förbjudna listor med namn på tidigare burakumin som underlag för att undvika anställning av personer med sådan härkomst. Anställningsrestriktioner mot icke-japanska medborgare inom den offentliga sektorn förekommer, men vissa lokala myndigheter har valt att avskaffa nationalitetsklausulen. Personer som tillhör minoriteter är svagt representerade i de politiska institutionerna. Under året har diskrimineringen av personer med utländsk härkomst, i synnerhet koreansk och kinesisk, ökat. De ansträngda relationerna med Sydkorea bedöms ha bidragit till ökningen. Starkt rasistiska anti-koreanska demonstrationer har återkommande ägt rum i koreansk-dominerade områden av Tokyo och Osaka under 2013. Demonstrationerna skulle i många andra länder klassificeras som hets mot folkgrupp, men Japan har ingen lag mot rasdiskriminering och inte heller mot hets mot folkgrupp. Det faktum att Japan saknar nationell lagstiftning som kriminaliserar rasdiskriminering gör att det är svårt att driva sådana ärenden i domstol. Den ökade rasismen skapade mot slutet av året motdemonstrationer och även viss debatt i media. Diskriminering uppmärksammas annars sällan i japanska medier. Regeringen driver ingen aktiv politik mot främlingsfientlighet. Under hösten 2013 dömde tingsrätten i Kyoto för första gången ett antal antikoreanska demonstranter att betala skadestånd för att ha stört lektioner vid en koreanska skola, som följer nordkoreansk läroplan. Tingsrätten argumenterade 13 för att parter kan förpliktigas att betala skadestånd om rasdiskriminering orsakar direkt skada. Det är inte klart huruvida Högsta domstolen, som väntas ta upp fallet 2014, kommer att följa tingsrättens linje. 19. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Japan har historiskt haft en öppen attityd till homosexualitet som omvittnat funnits i breda lager av samhället. En mer stigmatiserande syn uppstod i samband med landets modernisering och inflytandet från västerlandet i slutet av 1800-talet. I dagens Japan är homosexualitet inte olagligt, men det finns inga lagar som specifikt skyddar homosexuellas, bisexuellas och transpersoners (hbt) rättigheter. Det finns inte heller någon partnerskapslagstiftning. Rapporter förekommer om diskriminering på arbetsmarknaden och om att hbt-personer nedvärderas och kränks av polis och åklagare i samband med brottsutredningar, även som brottsoffer. I september 2013 uttalande sig Japan mot diskriminerande våld mot hbt-personer i ett FN-anförande. Det finns få öppet homo- eller bisexuella offentliga personer i det japanska samhället. Samtidigt verkar hbt-organisationer fritt i samhället och en ökad aktivitet har noterats på senare år. Under senare år har till exempel Pridefestivaler anordnats i Tokyo. I december 2013 fattade Högsta domstolen för första gången beslut om att erkänna en transgenderperson som far till ett barn, trots att han inte var biologisk förälder till barnet. 20. Flyktingars rättigheter Japan tillämpar en mycket restriktiv tolkning av flyktingkonventionen. Beviskraven är höga och i praktiken beviljas ytterst få personer asyl- eller flyktingstatus. FN:s kommitté mot tortyr har riktat kritik mot att processen tar alltför lång tid och mot att asylsökanden under långa perioder kan förvaras i häkten i väntan på utvisning. Amnesty International har också rapporterat om övergrepp mot asylsökanden. De flesta asylsökande har inte rätt att arbeta, kan inte ansluta sig till den nationella hälsovårdsförsäkringen och kan inte komma i åtnjutande av socialbidrag eller andra sociala förmåner. Humanitär hjälp från Refugee Assistance Headquarters, ett organ knutet till utrikesministeriet, är inte sällan den enda inkomstkällan. Brist på rättshjälp för asylsökande är ett stort problem. Det finns inget system för offentligt subventionerade flyktingadvokater. Advokatsamfundet tillhandahåller ett program för flyktingar som saknar egna medel. Bristen på kvalificerade tolkar leder enligt advokaterna till en stor risk för missförstånd i asylärenden. Avslag görs ofta utan utförlig motivering vilket försvårar asylsökandes möjligheter att överklaga. Det finns ett system för överklagande i form av en kommitté som ser över besluten och ger rekommendationer. Regeringen har tidigare brukat följa dessa 14 rekommendationer, men denna praxis ändrades under 2013 då regeringen för första gången i tre fall valde att inte följa kommitténs rekommendationer om att låta den asylsökande stanna i landet. Förändringarna i praxis har kritiserats av advokatsamfundet och andra organisationer för mänskliga rättigheter. 21. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning Diskriminering av personer med funktionsnedsättning är förbjuden i lag, men diskrimineringen är inte specificerad i lagen, vilket gör det svårt att pröva rättsligt och i praktiken finns begränsningar i funktionshindrades tillgång till arbete, utbildning och olika former av statliga tjänster. Lagen om arbetsplatsdiskriminering gäller bara den offentliga sektorn och anger inga påföljder, något som bland annat advokatsamfundet kritiserat. En särskild lag ålägger staten och större privata företag att anställa en viss andel personer med funktionsnedsättning och företag som inte följer lagen tvingas betala en avgift varje månad. Ansträngningar görs för att anpassa städer, arbetsplatser och boende till funktionshindrades behov. Psykiska funktionshinder är fortfarande stigmatiserat, och det finns brister i vården av personer med psykiska funktionshinder, särskilt inom kriminalvården. Undersökningar har visat att denna grupp utgör över hälften av de intagna återfallsförbrytarna i vissa fängelser. Japan undertecknade konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning 2007. ÖVRIGT 22. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter tillåts att verka utan restriktioner. 23. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter EU fokuserar särskilt på frågan om dödsstraffets avskaffande i Japan och en strategi för detta arbete har utarbetas av EU-ambassaderna i Tokyo. Under 2013 har man bland annat gjort besök vid Tokyo Detention Center, hållit möten med tjänstemän på Justitieministeriet och skriftligen framfört synpunkter till utrikesminister Kishida. Ambassaden har varit särskilt aktiv i arbetet mot sexuellt utnyttjande av barn och frågor om jämställdhet, och har bland annat varit delorganisatör för seminarier i båda ämnena.