2. Vad är det att vara kristen?
Anteckningar från A-retreat 2007 med Magnus Malm
Vad är det att vara kristen? På den frågan kan jag ge olika svar, som alla speglar en
legitim del av verkligheten. Men beroende på var jag lägger min tonvikt kommer
mitt andliga liv att te sig annorlunda.
POSITION
Ett sätt att besvara frågan är att kalla det att vara kristen en position. Om jag är
kristen, ”i Kristus”, då är jag ”innanför” till skillnad från många som är ”utanför”.
Tonvikten ligger på den kristna tron som ett kognitivt faktainnehåll av trossatser, och
den kristnes kallelse är att vara trogen mot det en gång givna (Jud v 3) och försvara
det mot omvärldens angrepp. Kyrkan är K-märkt och måste vaktas.
Denna dimension finns med i Bibeln, men den som ligger sin tonvikt här riskerar att
bli en rigid människa som håller fast i trossatsernas formuleringar som sin trygghet.
FUNKTION
Ett annat sätt att besvara frågan är att betona kristendom och det kristna livet som
funktion. Att vara kristen är något jag gör – jag tjänar Gud i denna värld och bygger
hans rike, utför hans vilja. För att få kraft till detta kommer jag med regelbundna
mellanrum inför honom för att i andakt, bibelstudium och bön bli påfylld och
utrustad till att gå ut i världen igen.
Och visst är detta en riktig dimension i det kristna livet som inte bör saknas. Men om
tonvikten ligger här, så att fokus hamnar på ”jag, mig och mitt kristna liv”, bär jag
kanske på en djuptrötthet inom mig. Om arbetet för Gud är det centrala kan mötet
med Gud reduceras till ett snabbstopp i depån för bränslepåfyllning och underhåll
innan jag rusar ut i livets race igen för att hinna med så mycket som möjligt för Gud
innan mitt lopp är slut. Var det för att få tjänare som han skapade oss?
RELATION
”Följ mig.” Så lyder Herren Jesu kallelse till människan. I den protestantiska
traditionen har ordet ”kallelse” fått en obiblisk innebörd av verksamhet. En kallelse
till prästtjänst, till kristet arbete eller till ett världsligt yrke som skomakare.
Men Gud är en som kallar på ting så att de blir till, som ”calls into being that which
does not exist” (Rom 4:20, NASB). Hans kallelse är en skapelse, en kallelse till
existens. Sedan begynnelsen har han ropat på människan, ”var är du?” (1 Mos 3),
medan vi har gömt oss i rädsla.
Profeterna har kallat oss ”vänd tillbaka!” – inte att som gnostikerna klättra upp mot
vårt himmelska ursprung, utan som när Sackeus blev kallad av Jesus: att komma ner
från det träd vi klättrat upp i, ner till att dela måltid och gemenskap med Jesus (Luk
19). ”Gud är trofast som har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus” (1
Kor 1:9).
2
De som hörsammar kallelsen, är de kallade att utgöra en upphöjd överklass? Eller
gäller kallelsen helt enkelt att komma tillbaka till det sant mänskliga, det vi är
skapade till från begynnelsen, från den periferi där vi jagar oss allt mer omänskliga?
Jag är skapad med en kapacitet att älska Gud, med en gudstörst… som Augustinus
som bad ”Herre, du har skapat mitt hjärta till dig, och det är oroligt tills det finner sin
vila i dig”, och som det nyfödda barnet skriker tills det finner friden vid
modersbröstet.
Vad vill då Gud göra med oss? Han vill göra oss heliga. Att vara helig, det är inte att
vara udda och mindre mänsklig än andra – det är att komma nära sitt ursprung och
bli mer mänsklig. Tänk på bilden av moder Theresa – är detta en mänsklig eller en
omänsklig människa?
Jag är skapad till att vara Guds avbild, till att vara en ikon av honom. Nu är ikonen
kluven och smutsad, men kallelsen är en kallelse till helhet. Gud vill inte trycka ner
mig, utan varsamt restaurera sin avbild i mig och göra den tydlig.
Om jag är oomvänd står jag vänd mot något som förminskar mig, som fördunklar
och förkrymper mitt jag. Jag blir lik den gud jag tillber (Ps 115), och om jag tillber
Mammon och döda ting kommer jag att bli allt mer död i mitt inre (1 Tim 5:6).
Tullindrivaren Matteus sitter tryggt i sitt lukrativa liv, vänd mot sitt kassaskrin, men
när Jesus kallar honom och han vänder sig mot Jesus blir han mer Matteus än han
var innan.
Jesus är inne i den människa som har bejakat kallelsen. ”Guds rike är inom er” (Luk
17), ”Kristus i er, härlighetens hopp” (Kol 1:27). Han bor därinne, i den innersta
kryptan, genom den helige Ande (1 Kor 3:16), och när vi är i kontakt med honom
sprider han därifrån sin frihet utåt genom alla våra lager – i tanke, vilja, känsla,
minne, kropp, politik, sexualitet… detta är helgelse, detta är helighet.
Hur blir jag då helig som kristen? Hur kommer jag i kontakt med den helighet jag
fått i Kristus så att den blir en levande och upplevd verklighet i mitt liv? Det största
och vanligaste hindret är att jag inte vill det – att jag inte vill ge upp mina
favoritsynder och kompensatoriska falska tryggheter. Thomas av Aquino sade:
”Helighet är inget annat än ett fast beslut.”
Helighet är frihet. ”Där Herrens Ande är, där är frihet” (2 Kor 3:17). Helighet innebär
att Gud får lossna mitt hårda grepp om mig själv, över mitt liv.
Det greppet kan också vara religiöst, om ett religiöst mönster står i vägen för sant liv
och sann helighet. En jantekristen kan sitta fast i sin egen uselhet, i ett religiöst
självförakt som Gud alls inte har behag till. Eller också kan den kristne vara så
bländad av sin egen förträffliga andlighet att han inte ser det verkliga ljuset från
3
Gud. (En kristen gemenskap består av helgon och martyrer – martyrerna är de som
måste stå ut med helgonen .)
Vid den yttersta domen, i Matteus 25, ser vi hur helgonen är häpna. Häpna över att
få vara med. De nådde inte fram till himlen genom noggrann planering och
vinstberäkning, utan de hade släppt allt sådant.
Vår tidsanda är behovstillfredsställelse. Vi frågar oss: ”Gör det mig lyckligare?” Men
den kristne frågar: ”Gör det mig sann? Ärar det Gud?” Jesus botade tio spetälska,
men bara en kom tillbaka och sökte helighet, ärade Gud. Först när vi söker ära Gud
har vi rest oss ur vår inkrökthet. Mammon förkrymper oss och böjer ner oss, den
helige Ande reser upp oss till att stå rakryggade och fasta.
Vad ärar då Gud? Gud äras av mina verk och goda gärningar, det är sant, men desto
mer av mitt liv – det verk som är jag. Jesus sade: ”Min Fader förhärligas, när ni bär rik
frukt och blir mina lärjungar.” (Joh 15:8) Och Irenaeus sade: ”Guds ära är den
levande människan” – den sant levande människan, som lever i sanningen.
REFLEKTIONSÖVNING
Lev dig in i denna situation: Du har nyss firat din 80-årsdag, pigg och vital. Nu ser
du tillbaka på ditt liv… vad ser du? Vad vill du se tillbaka på som 80-åring? Låt
drömmarna komma, fritt och ocensurerat…och skriv om det hjälper dig att locka
fram dem.
