Ett pragmatiskt fenomen ur två perspektiv

UPPSALA UNIVERSITET
Institutionen för Lingvistik
Åke Viberg
C-UPPSATS
HT 2002
Ett pragmatiskt fenomen ur två perspektiv
Camilla Jysky
[email protected]
Innehåll
1. Inledning............................................................................................................ 2
1.1. Syfte................................................................................................................................ 2
1.2. Metod.............................................................................................................................. 2
2. Relevansteorin ................................................................................................... 3
2.1. Kommunikation.............................................................................................................. 3
2.1.1. The Code Model of Communication ...................................................................... 3
2.1.2. The Inferential Model of Communication .............................................................. 5
2.1.3. Grices Samarbetsprincip och konversationsmaximer............................................. 6
2.1.4. Den ostensiv-inferentiella kommunikationsmodellen ............................................ 7
2.2. Relevans och kommunikation ........................................................................................ 8
3. Ironi – ett pragmatiskt fenomen ...................................................................... 10
3.1. Troper ........................................................................................................................... 10
3.2. Ironi enligt Sperber och Wilson ................................................................................... 11
3.2.1. Ironi och Use – Mention-skillnaden ..................................................................... 12
3.2.2. Revidering av teorin om ironi............................................................................... 14
3.2.2.1. Relevanta förändringar av teorin................................................................... 15
3.3. The Pretense Theory of Irony....................................................................................... 16
4. Analys av ironi i ett utvalt material................................................................. 18
4.1. Det ironiska med skivbutiksbiträden ............................................................................ 18
4.1.1. Den andra ståndpunkten........................................................................................ 20
4.2. Ironi i det politiska rummet .......................................................................................... 21
4.2.1. ”… Our Long National Nightmare…” ur Clark och Gerrigs perspektiv.............. 22
4.3. ”Doing the Dew” .......................................................................................................... 23
4.3.1. Clark och Gerrig om Mountain Dew-artikeln....................................................... 24
5. Diskussion ....................................................................................................... 25
6. Referenser........................................................................................................ 28
7. Appendix ......................................................................................................... 30
1
1. Inledning
Med anledning av den allt större och uppmärksammade plats som ironi upptar i vårat
samhälle, i allt från cd-skivor, böcker och tidskrifter till tv, film, teater och radio, kändes det
angeläget för mig att undersöka detta fenomen närmare. Uttryck som ’den ironiska
generationen’ (eller ’generation X’ med en lite vidare term) har blivit så integrerat i det
kollektiva medvetandet att de flesta knappt reagerar längre inför det. Var detta uppsving för
ironi har sina rötter (i den värld som i eskalerande tempo rusar mot det oundvikliga; den
dystopi som många tror sig ana runt hörnet, skulle vara att typiskt generation X-svar, som
taget ur en Douglas Coupland roman) är en fråga av alltför stor filosofisk vidd för att
behandlas i denna uppsats, utan här ligger fokus istället på vad ironi egentligen kan sägas
vara. Hur känns ironi igen? Vad är syftet med ironi?
1.1. Syfte
Irony [Greek ‘eirOnia’, from ‘eirOn’ – ‘dissembler’]:
”the use of words to express something other than and especially the opposite of
the literal meaning” (Encyclopaedia Britannica)
Mitt syfte är helt enkelt att ta reda på om denna definition av ironi håller eller om det finns
alternativa synsätt, och i sådana fall – vad säger dessa?
1.2. Metod
För att begränsa uppgiften något ska jag undersöka ironi utifrån ett rent lingvistiskt
perspektiv, det vill säga titta på ironi som det pragmatiska fenomen det faktiskt är.
En teoretisk bakgrund bestående utav en av de mest uppmärksammade teorierna på senare
år om mänsklig kommunikation och kognition, Relevansteorin av Sperber och Wilson,
kommer att presenteras för att så småningom övergå i en jämförelse av två olika synsätt på det
pragmatiska fenomenet ironi. Dessa representeras av två skilda teorier: The Mention Theory of
Irony (Sperber och Wilson) och The Pretense Theory of Irony (Clark och Gerrig).
Vidare kommer en analys av ironi att göras med hjälp av material taget ur tidningen
The Onion, en tidskrift som med humorns hjälp – manifesterat genom ironi och satir – belyser
både aktuella händelser i världssamhället och mer lokala och nationella händelser specifika
för USA, i och med att tidningen är amerikansk. Nämnas bör att även om de flesta artiklarna i
tidningen har viss verklighetsanknytning så är de till sin natur fiktiva. The Onion förmedlar
samhällskritik på ett humoristiskt sätt, med andra ord; det krävs lite läsande mellan raderna
för att greppa det underliggande budskapet. Vilket är en egenskap som även kännetecknar
ironi.
Analysen kommer att göras utifrån de två teorierna om ironi som tidigare redovisats.
Slutligen kommer en diskussion om resultaten av analysen att presenteras, eventuellt
tillsammans med några egna tankar om vad som därmed konstaterats om ironi.
2
2. Relevansteorin
I denna uppsats där ironi är det som står i fokus och under utredning skall vi börja med att
närmare granska den teori som haft stor (kanske till och med störst) genomslagskraft inom
området mänsklig kommunikation och kognition på senare tid: Sperber och Wilsons
relevansteori. Denna teori bygger på antagandet att mänskliga kognitiva processer är inställda
på att uppnå största möjliga kognitiva effekt till minsta möjliga ansträngning. Detta innebär
att i mån ovan nämnda antagande skall realiseras måste individen fokusera sin
uppmärksamhet på den mest relevanta informationen i en kontext. En viktig del i den
kommunikativa processen innebär att fånga en annan individs uppmärksamhet, och detta i sig
signalerar att det som kommuniceras är relevant. Varför annars ödsla tid på överföring av
information från individ A till individ B? Sperber och Wilsons teori mynnar ut i att
information som kommuniceras alltid kommer med en garanti på relevans. Denna kallar de
the Communicative Principle of Relevance (tidigare endast Principle of Relevance).
Det är denna relevansprincip som fastslår intentionen bakom en handling eller ett yttrande
som står i tur att tolkas av en mottagare/åhörare.
Med denna korta introduktion till det som komma skall är vi redo att som första steg
granska några teorier om kommunikation, eftersom det är fundamentet i denna uppsats – både
på ett tidigt stadium och senare när det pragmatiska fenomenet ironi kommer att diskuteras.
2.1. Kommunikation
Att delta i ett samtal; att kasta en arg blick; att peka i en bestämd riktning, allt detta är
kommunikation individer emellan. Den spontana tanken att kommunikation är detsamma som
muntlig kommunikation är i sig inte felaktig, men denna definition är av en alltför snäv natur.
Kommunikation är en nyanserad process, det vill säga överföringen av tankar, känslor och
dylikt sker inte endast på muntlig väg utan har fler komplexa tillvägagångssätt till sitt
förfogande. Kommunikationsprocessen (oavsett vilken slags kommunikation det rör sig om)
kan struktureras upp i två informationsbehandlande verktyg (Sperber och Wilson 1986/1995).
Dessa verktyg står i förhållande till varandra på så sätt att ett av verktygen modifierar det
andra verktygets fysiska omgivning (miljö) vilket resulterar i att det andra verktyget
konstruerar representationer likvärdiga dem som redan är lagrade i det första verktyget. För
att illustrera detta kan vi använda muntlig kommunikation som exempel (här i egenskap av
verktyg I) som via talaren förändrar åhörarens akustiska miljö vilket leder till att åhörarens –
mottagarens – tankar reflekterar tankarna hos talaren. Detta leder oss till de två stora frågorna
vid studiet av kommunikation: vad är det som kommuniceras och hur går kommunikation till?
I ett försök att svara på dessa frågor kommer två modeller av kommunikation att undersökas
lite närmare: the Code Model och the Inferential Model (of communication).
2.1.1. The Code Model of Communication
Detta är den gamla modellen av kommunikation, den modell som ända sedan antikens
dagar legat till grund för alla slags kommunikationsteorier. Enligt denna modell uppnås
kommunikation genom att koda respektive avkoda meddelanden. Enligt Sperber och Wilsons
terminologi är kod ett system som parar ihop meddelanden1 med signaler2 vilket leder till att
1
Meddelande: intern representation hos de kommunicerande verktygen.
3
två informationsbehandlande verktyg, organismer eller maskiner, kan kommunicera med
varandra.
Följande diagram av Shannon och Weaver (1949) visar hur kommunikation kan uppnås
genom användning av en kod:
Figur 1. Kommunikation genom användning av kod (Sperber och Wilson 1995)
Diagrammet visar hur ett meddelande som kommer från en informationskälla kan kopieras
vid en destination via en kommunikationsprocess.
Med denna modell som förebild har Sperber och Wilson gjort ett diagram som de, med viss
reservation, föreslår skulle kunna appliceras på mänsklig verbal kommunikation:
Figur 2. Sperber och Wilsons modell av mänsklig verbal kommunikation
(Sperber och Wilson 1995)
I detta diagram motsvaras källa och destination av centrala tankeprocesser, kodning och
avkodning har ersatts av lingvistiska färdigheter, meddelandet motsvaras av en tanke och
kanalen är luften vi andas som bär fram den akustiska signalen. Sperber och Wilson
framhåller starkt att kodmodellen av verbal kommunikation är en hypotes och ej fakta, något
som de menar är lätt att förbise i den västerländska kulturen där kodning av tankar till ljud
utgör fundamentet i synen på (lingvistisk) kommunikation.
En förgrening från kodmodellen är den semiotiska synen på kommunikation. Denna syn,
med Saussure i spetsen, hävdade att kommunikation endast är möjligt tack vare existensen av
en underliggande kod. Där det finns kommunikation finns det även ett underliggande system
av tecken (det vill säga en kod). Detta representerades enligt Saussures terminologi av signifié
(signified, Sv: det betecknade) och signifiant (signifier, Sv: det betecknande).
2
Signal: modifiering av den externa miljön som produceras av ett verktyg och känns igen av ett annat.
4
”Language is a system of signs that express ideas, and is therefore comparable to a system
of writing, the alphabet of deaf-mutes, symbolic rites, polite formulas, military signals, etc.
But it is the most important of all these systems. A science that studies the life of signs within
society is conceivable… I shall call it semiology.” (Saussure 1974: 16)
Enligt Sperber och Wilson är dock semiotikens (semiologins) glansdagar förbi och detta
utan att ha nått de resultat man hoppats på. Semiotikens utvidgning av kodmodellen för verbal
kommunikation till att gälla alla former av kommunikation (gester, riter, troper etc.) lyckades
aldrig producera/upptäcka de semiotiska lagar som skulle ha gagnat den lingvistiska teorin.
Antagandet att alla teckensystem skulle ha likartade strukturella egenskaper visade sig med
tiden alltmer ohållbart och med denna primära tes punkterad falnade glöden för semiotiken
relativt snabbt.
2.1.2. The Inferential Model of Communication
Denna till kodmodellen alternativa kommunikationsmodell för fram att kommunikation är
resultatet av produktion och tolkning av bevis. Det vill säga talaren förser åhöraren med bevis
för dennes intentioner samtidigt som åhöraren infererar vad dessa intentioner är med
utgångspunkt i de framlagda bevisen. Sperber och Wilson har använt sig av Paul Grices
analys av kommunikation såsom den framställdes i hans artikel ”Meaning” från 1957 och
vidareutvecklat hans idéer till en helt ny teori om kommunikation: den inferentiella
kommunikationsmodellen (the inferential model of communication). Grices teori om vad det
innebär för en individ ’S’ att mena något med ett yttrande3 ’x’ formulerade han på följande
vis:
’[S] meant something by x’ is (roughly) equivalent to ‘[S] intended the utterance of x to
produce some effect in an audience by means of the recognition of this intention’
(Grice 1957/ 1971: 58)
De två nyckelorden i Grices teori är avsikt (intention) och inferens (inference). Detta
betyder, som påpekats ovan, att själva kommunicerandet går till så att åhöraren infererar
talarens avsikt med sitt yttrande utifrån de bevis som talaren tillhandahåller för att underlätta
tolkningsprocessen. Av detta följer att framgångsrik kommunikation ej är liktydigt med att
åhöraren känner igen den rent lingvistiska betydelsen i ett yttrande, utan istället ligger
framgången i huruvida åhöraren dragit de korrekta slutledningarna om talarens avsikt
(betydelsen som talaren lagt i yttrandet) med det sagda och därmed förstått talarens budskap.
Sperber och Wilsons slutgiltiga analys av de båda kommunikationsmodellerna är att den
ena ej utesluter den andra, med andra ord; kommunikation är en process där bägge modellerna
kan kombineras med syftet att nå framgång i kommunikativa situationer av hög komplexitet.
Detta återkommer vi till lite längre fram, närmast följer en något mer ingående titt på
Grices senare teorier.
3
Yttrande skall här förstås som något gällandes alla typer av kommunikativt beteende, ej endast lingvistiska
yttranden.
5
2.1.3. Grices Samarbetsprincip och konversationsmaximer
En utveckling av Grices idéer från 1957 års ”Meaning” och sålunda ett nytt försök att
förklara mänsklig kommunikation finner vi i Grices ”William James Lectures” (1975). Det är
här Grice presenterar sin syn på kommunikationsprocessen som en process styrd av det han
benämner ’samarbetsprincipen’ (co-operative principle) samt de fyra konversationsmaximerna (maxims of conversation). Vad betyder detta? Enligt Grice handlar samarbetsprincipen om hur deltagare i en konversation, medaktörer i en kommunikativ situation,
anpassar sig/sitt beteende efter vissa generella krav som situationen uppställer. Utifrån
kunskap om dessa krav, den aktuella kontexten och observation av den talandes beteende
skall det gå att dra slutledningar om talarens specifika informativa avsikt. I Grices egna ord:
”our talk exchanges… are characteristically, to some degree at least, co-operative efforts;
and each participant recognizes in them, to some extent, a common purpose…”
(Grice 1975: 45)
Vidare utvecklar Grice samarbetsprincipen i nio maximer klassificerade i fyra kategorier:
Maxims of Quantity (Kvantitetsmaximen)
1. Se till att ditt bidrag är precis så informativt som sammanhanget kräver.
2. Säg inte mer än vad som är nödvändigt.
Maxims of Quality (Kvalitetsmaximen)
Supermaxim: Tala sanning.
1. Säg inget du tror är falskt
2. Säg inget du saknar täckning eller tillräckliga bevis för.
Maxims of Relation (Relevansmaximen)
Var relevant.
Maxims of Manner (Sättsmaximen)
Supermaxim: Var tydlig.
1. Undvik oklara och dunkla uttalanden.
2. Undvik tvetydighet.
3. Var kortfattad, undvik långrandighet.
4. Var metodisk.
Med hjälp av dessa generella krav på den verbala kommunikationen förklarar Grice hur en
ofullständig och tvetydig tanke som uttrycks genom ett yttrande av en mening ändock kan
uppfattas som en fullständig och otvetydig tanke. Detta på grund av att åhöraren i enlighet
med samarbetsprincipen och konversationsmaximerna kan eliminera de tankar som är
inkompatibla med antagandet att talaren följer reglerna för samtalet, det vill säga
samarbetsprincipen och maximerna. Efter denna gallring av möjliga tankar återstår till sist en
enda vilket leder åhöraren till att inferera att detta är tanken som talaren vill förmedla. Tack
vare maximerna och de inferenser de ger upphov till är det möjligt att förmedla en otvetydig
tanke via ett tvetydigt yttrande. Det är naturligtvis möjligt, och förekommande, att deltagare i
ett samtal bryter mot Grices maximer, något som försvårar det samarbete Grice byggt upp
samtalet kring. Enligt Grice finns det fyra sätt på vilka brott mot maximerna kan begås:
överträdelse (”violation”): brott mot maximen begås i hemlighet, exempelvis genom att ljuga;
avbrytande (”opt out”): brottet ligger i att ena parten delvis avbryter det konversationella
6
samarbetet på ett öppet sätt, exempelvis genom att inte svara på en fråga med hänvisning till
sekretess; kollision (”clash”): uppkommer när två maximers krav råkar i konflikt med
varandra, resultatet blir att man prioriterar den ena och bryter den andra; hån (”flouting”): ett
öppet brott mot maximen för att uppnå en speciell lingvistisk effekt (Dahllöf 1999: 159).
Detta leder till att mottagaren måste göra en omtolkning av situationen och hitta en djupare
meningsnivå där brottet kan tydas som ett indirekt sätt att följa maximerna (här återfinns
troper, något som vi återkommer till lite längre fram). Grice visar även hur åhörare, i fall där
brott mot samarbetsprincipen och maximerna föreligger, förväntas göra ytterligare fler
antaganden tills att brottet ej längre utgör ett hinder för förståelsen av det talaren försöker
kommunicera.
Exempel: (Sperber och Wilson 1995: 34 – 35)
Peter: Do you want some coffee?
Mary: Coffee would keep me awake.
Om detta meningsutbyte sker under förutsättningar som föranleder Peter att ej ha några
skäl att tro att Mary inte vill vara vaken så kan han ej med säkerhet utläsa ett svar från Mary
på hans fråga. Relevansen i Marys yttrande är inte tydlig för Peter. För att komma runt detta
problem (eliminera maximbrottet) måste Peter resonera på ett annat sätt, göra ytterligare
antaganden om Mary och hennes yttrande, och till sist dra den korrekta slutledningen som i
detta fall är att Mary ej vill ha kaffe. Grice kallar dessa extra antaganden och slutsatser som
används i syfte att bevara användningen av samarbetsprincipen och maximerna för
implikaturer (implicatures). Implikaturerna är outtalade antaganden som förklarar yttrandens
utformning med tanke på maximerna om kvantitet, kvalitet, relation och sätt.
Metaforen ”stå skrivet mellan raderna” illustrerar implikaturernas outtalade natur väl
(Dahllöf 1999: 159).
Diskussionen om implikaturer kan utvecklas vidare men i denna uppsats slutar den här.
2.1.4. Den ostensiv-inferentiella kommunikationsmodellen
Sperber och Wilson modifierar den inferentiella kommunikationsmodellen ytterligare för
att komma närmare ett svar på vad kommunikation egentligen är. Det nya är tillägget av
ostension till den äldre modellen. Ostension, eller ostensivt beteende, innebär att man aktivt
visar genom sitt beteende att man har en intention att klargöra specifika antaganden för någon.
Ett ostensivt beteende innebär således två lager av information; ett grundläggande lager om
i princip vad som helst, samt ett andra lager som innehåller informationen att det första
informationslagret avsiktligt har klargjorts. Exempel på ostensivt beteende kan vara att säga
”det här är en bil” och samtidigt peka på en bil men det kan även vara, enligt Sperber och
Wilson, mänsklig avsiktlig kommunikation. Vidare anser Sperber och Wilson att ostension
alltid åtföljs av en garanti för relevans. Detta eftersom människan automatiskt ägnar sin
uppmärksamhet åt det som är av störst relevans för henne/honom. Denna relevansprincip
(communicative principle of relevance) är vad som klargör intentionen bakom någons
ostensiva beteende.
Det är viktigt för en åhörare att uppfatta intentionen bakom det ostensiva beteendet på
grund av att det är här den relevanta informationen återfinns. Anledningen bakom Sperber och
Wilsons sammanslagning av inferentiell och ostensiv kommunikation till en enda process är
att de anser de båda vara en och samma process sedd från två olika vinklar; talarens vinkel
som innefattar ostension och åhörarens vinkel som innefattar inferens.
7
”Ostensive-inferential communication consists in making manifest to an audience one´s
intention to make manifest a basic layer of information” (Sperber och Wilson 1995:54).
Innan vi övergår till att utreda Sperber och Wilsons relevansteori ytterligare kan vi
sammanfatta deras syn på vad kommunikation är och hur människor kommunicerar med
varandra: det finns enligt Sperber och Wilson två, ganska olika, kommunikationslägen (modes
of communication) – kodad kommunikation och ostensiv-inferentiell kommunikation.
Med denna grund att stå på är det dags att rikta vår uppmärksamhet mot själva kärnan i
Sperber och Wilsons teori om kommunikation: relevansteorin.
2.2. Relevans och kommunikation
Som tidigare påpekats är huvudtesen i Sperber och Wilsons relevansteori att all
kommunicerad information kommer med en garanti på relevans. De menar att utifrån deras
communicative principle of relevance kan mänsklig kommunikation förklaras till stor del.
En nödvändig fråga som väcks till liv i sken av detta är: vad är det som gör ett yttrande
relevant för en individ? Sperber och Wilson anser att tolkning av ett yttrande tar plats inom
ramen för en individs kognitiva miljö, det vill säga inom ramen av den uppsättning fakta som
utgör individens uppfattning om sig själv och världen runt omkring honom (den faktabas som
är tillgänglig för honom). Den totala kognitiva miljön hos en person är en funktion av
individens fysiska miljö samt hans/hennes kognitiva förmågor. Detta implicerar följaktligen
att det är med hjälp av tidigare gjorda tolkningar som individen tolkar ny information. Den
kunskap individen redan besitter assisterar således vid inlärning av ny kunskap. För att ett
yttrande skall vara relevant för en individ måste det ha kontextuell effekt i en given kontext.
Saknas kontextuell effekt i en viss kontext saknas även relevans i yttrandet för den berörda
individen. Kontextuella effekter skapas av mentala processer som i sig innebär en
ansträngning, en kostnad i form av använd energi. Exempel på kontextuella effekter är
kontextuella implikationer, motsägelser och förstärkning av antaganden. Avsaknad av
kontextuell effekt, och därmed relevans, kan manifesteras genom flera egenskaper hos ett
yttrande: yttrandet tillför ny information som dock ej kan länkas till information redan
närvarande i en kontext (vilket gör yttrandet irrelevant); yttrandet tillför ingen ny information
i en kontext (klassas då som irrelevant), och till sist: yttrandet är oförenligt med kontexten och
bearbetning av det skulle inte leda till förändring av denna (återigen tecken på irrelevans).
För att illustrera det som här sagts på ett tydligare sätt kan vi följa Sperber och Wilsons
princip och beskriva det på följande vis: om man tar ett specifikt antagande C och lägger till
ett godtyckligt antagande P, finns det ej några skäl att tro att P skulle vara relevant i kontext
C, det vill säga ha någon kontextuell effekt i denna. Säg att antagande C är det som du som
läsare av denna uppsats tänker på just nu (förhoppningsvis något om relevans och kontext), då
skulle ett inlägg som ”det är soligt och 25 grader varmt i Key West idag” verka irrelevant från
din synvinkel. Inlägget är helt enkelt orelaterat till antagande C, och alla egenskaper som
redogjorts ovan med hänvisning till irrelevans går att applicera på detta (Sperber och Wilson
1995: 120).
I sina strävanden att göra relevans till ett teoretiskt koncept användbart i studiet av
kommunikation och kognition, har Sperber och Wilson utarbetat en definition av nödvändiga
och tillräckliga villkor för relevans som lyder:
8
Relevance
Extent condition 1: an assumption is relevant in a context to the extent that its contextual
effects in this context are large.
Extent condition 2: an assumption is relevant in a context to the extent that the effort
required to process it in this context is small.
I denna definition framgår även den ekonomiska aspekten av mänskliga kognitiva
processer, det vill säga strävan att uppnå största möjliga kognitiva effekt till priset av minsta
möjliga ansträngning vid bearbetning av ett material. Sperber och Wilson utvecklar sin teori
vidare, utifrån ovan givna definition, genom att klargöra hur förhållandet mellan relevans och
individ ser ut; för att ett antagande ska vara relevant för en individ måste de kontextuella
effekterna som uppnås vid optimala förutsättningar för bearbetning (när balans mellan
ansträngning och effekt råder) vara betydande. Vidare måste ansträngningen som krävs för att
behandla antagandet vara liten för att det ska räknas som relevant för individen (som påpekats
ovan).
Sperber och Wilson undersöker även hur relevant information kommuniceras människor
emellan och kommer fram till att den ostensiv-inferentiella kommunikationsmodellen är den
modell som står sig bäst i den mån relevans kan garanteras i överförd information. De menar
att i och med att en talare producerar ostensiv stimulus för att fånga en åhörares
uppmärksamhet, måste talaren veta att den information han/hon vill förmedla är av relevans
för åhöraren. Detta är den garanti för relevans som ostensiv-inferentiell kommunikation
innebär. Relevansprincipen (the communicative principle of relevance) formuleras på följande
sätt av Sperber och Wilson:
”every act of ostensive communication communicates a presumption of its own optimal
relevance”
Sperber och Wilson utvecklar resonemanget kring relevansprincipen genom att fastslå
följande: principen gäller endast ostensiv kommunikation, ej ”vanlig” kodad information;
relevansprincipen säger att en talare har för avsikt att få en mottagare att tro att denne
producerar optimalt relevant stimuli, dock ej att en talare nödvändigtvis alltid gör detta; ett
yttrande som uppfattas som relevant av en talare behöver ej uppfattas som relevant av en
mottagare, uppmärksammas bör dock att antagandet om relevans innefattar ett andra
antagande som säger att försök till relevans har gjorts, även om dessa misslyckats.
Generellt sett försöker ostensiva talare vara optimalt relevanta enligt Sperber och Wilson,
men detta är inte något som följer automatiskt av relevansprincipen. Målet för en talare i en
ostensiv kommunikationssituation är att modifiera åhörarens kognitiva miljö, något som ej
kan genomföras på ett lyckosamt sätt om irrelevant information presenteras eftersom denna
skulle ge upphov till fel slags (i sammanhanget) modifiering. Därav den allmänna strävan att
vara relevant.
En punkt av intresse är hur Sperber och Wilsons relevansteori skiljer sig från Grices teori
om kommunikation, något som också tas upp av Sperber och Wilson. Till att börja med menar
de att relevansteorin är mer explicit i sin utformning än vad Grices samarbetsprincip och
maximer är. Grice skiljer visserligen mellan information som är explicit och implicit, men
ingen förklaring ges till vad explicit kommunikation faktiskt är, ett faktum som styrker
kodmodellens giltighet i detta sammanhang. Relevansteorin däremot ämnar förklara ostensiv
kommunikation som helhet, det vill säga både på ett explicit och implicit plan. Vidare antar
Grice att kommunikation involverar samarbete till högre grad än vad som antas i
9
relevansteorin. Sperber och Wilson anser att Grices syn på samarbete icke är godtagbar
utifrån deras åsikt att deltagare i en konversation ej förväntar sig samarbete i den utsträckning
Grice påstår att de gör. Detta avspeglar sig i de båda teoriernas mål med kommunikation;
enligt Grice är målet ett ömsesidigt syfte som värderas högre och återfinns på ett högre plan
än bedriften att ta emot och behandla input. Sperber och Wilson å sin sida ser målet som
fullbordat när en talare når fram till en mottagare med sin informativa intention. Det Grice vill
säkerställa med sin samarbetsprincip och sina maximer är framgångsrik kommunikation, men
ett villkor för att nå fram till detta är att både talare och åhörare är medvetna om dessa regler.
Brott mot samarbetsprincipen och maximerna kan ta sig uttryck i metaforer, lögner, ironi
(som skall behandlas i denna uppsats) et cetera, fenomen som alla bidrar till ökad risk för
sammanbrott i kommunikationen. Relevansteorin har ingen motsvarighet till de regler för
kommunikation som Grice framhåller vilket innebär att förmågan att kommunicera alltid är
närvarande. Dessutom gäller relevansprincipen undantagslöst vilket medför att den ej
medvetet går att följa eller kränka. Det ligger helt enkelt i sakens natur att varje ostensiv
kommunikationssituation i sig själv kommunicerar ett antagande om relevans.
Med denna utläggning om relevansteorin kan vi nu gå vidare mot kärnämnet för
behandling i denna uppsats: det pragmatiska fenomenet ironi.
3. Ironi – ett pragmatiskt fenomen
- ”Hey, I´m going to make you a nice cup of coffee in no time – watch me go!”
(five minutes elapses)
- “Wow, thanks, I´ve seen fast, but you´re fast…
Med bakgrund av vad vi vet om kontexten ovan och de inferenser som kan dras från
mottagarens yttrande kan vi med övervägande säkerhet konstatera att mottagaren är ironisk i
sitt svar. Ironins utmärkande drag är att man säger en sak medan man egentligen står för den
direkt motsatta åsikten. Något som är relativt tydligt i nämnda exempel.
Vi har följaktligen kommit fram till kärnan i denna uppsats, nämligen den del som ska
behandla det pragmatiska fenomenet ironi. Men innan vi kommer ända fram till ironins
boning skall grunden läggas, med andra ord; vi börjar med en kort redovisning om det som
kallas troper.
3.1. Troper
I människans natur finns en inneboende kreativitet vilken bidrar till skapandet av nya
verktyg inom de sfärer människan rör sig – konkreta verktyg som en hammare eller varför
inte pengar likaväl som mer abstrakta verktyg som till exempel språket, det som här är av
intresse för oss (Dahllöf 1999: 148). Språket är dynamiskt till sin natur, det genomgår hela
tiden förändringar som anpassar det enligt språkanvändarnas önskemål och behov.
Nyskapande och mångformighet är två viktiga egenskaper i språkbruket som assisterar vid
nybildning av ord, vid uttryck av språkliga nyanser och stämningar, kort och gott när nya
uttrycksbehov uppkommit och därmed nya luckor i språket som måste fyllas i.
10
Här kommer begreppet trop4 med i bilden. En trop är en tillfällig modifikation i språkliga
uttrycks betydelse (Dahllöf 1999: 141). Troper omvänder temporärt betydelsen i yttranden.
Vid användning av en trop har ett uttryck lexikalt-kompositionellt (bokstavligt) en
betydelse, medan det även finns en annan betydelse som är den som egentligen avses, denna
kan dock endast förstås med hänsyn till kontexten. Förklarat på ett annat sätt: uttrycket har en
grundläggande mening plus en nivå av tillfällig betydelse som står i ett slags motsatsförhållande till den bokstavliga innebörden. Förutom ironi, som ska granskas här, ingår även
metaforer, metonymi (samlingsnamn för hel familj av besläktade troper, till exempel
synekdoke där delen står för helheten eller tvärtom: arm – människa; British Columbia Canada), hyperbol (överdrift), litotes (underdrift) med flera som medlemmar i trop-familjen.
Att förstå att en trop föreligger i ett yttrande kräver att mottagaren gör en extra tolkning
efter det att den bokstavliga betydelsen fastslagits. Om mottagaren märker att den bokstavliga
tolkningen ej passar in i omodifierat skick i sammanhanget måste denne gå vidare i sin
bearbetning av yttrandet, det vill säga reflektera över tropbaserade omtolkningar innan en
slutlig bedömning kan göras. Om en mottagare ej förstår att talaren är exempelvis ironisk
uppstår missförstånd och kommunikationen löper risk att kollapsa.
Detta att säga något och mena motsatsen framhålls ofta som ironins signum. Konflikten
mellan det som bokstavligt uttrycks och det indirekta, egentliga budskapet är, i alla fall enligt
den klassiska teorin, så att säga ironins trademark. Detta ska vi nu undersöka närmare.
3.2. Ironi enligt Sperber och Wilson
Eftersom den teoretiska bakgrund denna uppsats vilar på är Sperber och Wilsons
relevansteori skall det inledande avsnittet om ironi behandla Sperber och Wilsons syn på
fenomenet i fråga.
Den traditionella (klassiska) teorin om ironi5 menar att fenomenet uppstår när en individ
säger en sak men i själva verket menar motsatsen till det som yttrats. Förhållandet mellan det
bokstavliga och det figurativa i ett yttrande, det motsatsförhållande som där råder, är ironins
kärna. Denna teori kritiserar Sperber och Wilson starkt. De hävdar att teorin lämnar en rad
frågor obesvarade: någon definition av figurativ betydelse ges ej, ingen förklaring ges till
vilken mekanism det är som utläser den figurativa betydelsen i en mening samt det som
Sperber och Wilson kritiserar allra starkast: teorin ger ingen förklaring till varför figurativa
yttranden överhuvudtaget finns. Det vill säga, varför en talare väljer att tala figurativt
(uttrycka motsatsen till den egna åsikten) när han/hon likaväl kunde ha uttryckt sitt
meddelande på ett direkt, bokstavligt vis (Sperber och Wilson 1981: 295).
Den moderna varianten av den traditionella teorin står Paul Grice för. I och med detta får
teorin en pragmatisk prägel i stället för den äldre semantiska prägeln som dittills varit
närvarande. Sperber och Wilson ser dock ingen större förändring av teorin som sådan.
Den enda skillnaden är att istället för att tala om figurativ betydelse så pratar Grice om
implikaturer. Följden av detta blir att trots Grices utveckling av dessa konversationella
implikaturer så baseras teorin ändå på samma grundantagande som förut, det vill säga att den
information någon som är ironisk vill förmedla är motsatsen till vad denne person uttrycker
4
5
’Trop’ betyder ’vändning’ på grekiska.
Det vill säga den klassiska retorikens teori om ironi, där följande definition återfinns:
’Irony is the figure used to convey the opposite of what is said: in irony, the words are
not taken in their basic literal sense.’
(Du Marsais: Des Tropes, kapitel XIV)
11
explicit. Således ger inte heller Grices utveckling av teorin om ironi svar på de frågor Sperber
och Wilson ställer.
Som svar på de tidigare teorierna om ironi, och med gott hopp om att komma närmare
svaren de söker, formulerar Sperber och Wilson således en egen teori om ironi. De ämnar
bland annat förklara varför talare ibland väljer att vara ironiska och vad det är som gör att de
uppfattas som sådana i vissa kontexter.
3.2.1. Ironi och Use – Mention-skillnaden
Som introduktion till den egna teorin om ironi klarlägger Sperber och Wilson den
grundläggande skillnaden mellan den traditionella teorin om ironi och deras syn i denna fråga.
De menar att den traditionella teorin undgår upptäckten av den skillnad som finns mellan
yttranden som uttrycker talarens attityd till sitt yttrande och yttranden där talarens attityd till
yttrandets innehåll står i fokus. Till exempel: yttrandet ’what lovely weather’ sagt i en kontext
av ösregn kan tolkas på två sätt. Det ena uttrycker talarens attityd till innehållet i yttrandet och
det andra uttrycker en attityd till vädret i sig. Denna skillnad återfinns i filosofin där den
betecknas the Use – Mention distinction. Detta innebär att man skiljer på ett yttrandes
användning (use) och dess omnämnande (mention). Ett yttrandes användning – use –
involverar referens till det som uttrycket handlar om medan omnämnande – mention – av ett
uttryck behandlar referens till uttrycket i sig självt.
Exempel:
[1] ”these examples are rare and marginal”
Här används ‘marginal’ som hänvisning till den tveksamma grammatiska status som finns
hos vissa exempel (såsom ordet ’exempel’ ingår i yttrandet), således är detta en referens till
vad yttrandet handlar om och alltså tillhörande kategorin “use”.
[2a] ” ’Marginal’ is a technical term.”
[2b] “Who had the nerve to call my examples marginal?”
Här används ‘marginal’ som referens till själva yttrandet, alltså faller dessa exempel under
kategorin ”mention” (Sperber och Wilson 1981: 303).
Vidare utvecklar Sperber och Wilson sitt resonemang kring ironi genom att fastslå att ironi,
eller ironiska yttranden, är ett slags ’echoic mention’, det vill säga yttranden som återupprepar
vad som tidigare sagts. Tillsammans med en talares ordval, röstläge (arg, tveksam, föraktfull,
godkännande et cetera) och den befintliga kontexten visar talare den egna attityden till det
ekoiska yttrandet (propositionen i yttrandet). När det gäller ironi är omnämnandet av ett
yttrande nästan uteslutande gjort på ett sätt som markerar talarens avståndstagande till
yttrandets relevans, sanningsvärde och lämplighet i kontexten. Sett ur åhörarens synvinkel
krävs vissa saker för förståelsen av ett ironiskt yttrande: (1) att åhöraren uppfattar yttrandet
som ekoiskt (att det återger vad någon annan tidigare sagt), (2) att åhöraren kan identifiera
källan till den ekoiska åsikten och slutligen (3) att åhöraren uppfattar att talarens attityd till
den uttryckta åsikten signalerar ett avståndstagande från densamma (Sperber och Wilson
1995: 240).
Ett ironiskt yttrande härrör till mention-kategorin snarare än till use-kategorin, och att inse
detta är essentiellt för tolkning av ironiska yttranden enligt Sperber och Wilson.
12
När en åhörare insett ovanstående samt fått en inblick i talarens attityd till yttrandet nås
slutsatsen om yttrandet snabbt. Exempelvis:
‘You take an eager interest in that gentleman´s concerns’, said Darcy in a less tranquil
tone, and with a heightened colour.
‘Who that knows what his misfortunes have been, can help feeling an interest in him?’
‘His misfortunes! repeated Darcy contemptuously, ‘yes, his misfortunes have been great
indeed.’
[Jane Austen; Pride and Prejudice]
Darcys yttrande är klart ironiskt. Genom att återge (’echo’) det föregående yttrandet visar
Darcy hur löjligt och felaktigt han i själva verket anser det vara. Implikaturen ‘he has not been
the victim of misfortunes’ signaleras av Darcy och ironin i yttrandet uppfattas snabbt om
åhöraren kommit till insikt om de krav som måste uppfyllas för förståelsen av ett ironiskt
yttrande (som redovisats ovan). Utöver Sperber och Wilsons ståndpunkt att alla exempel på
ironi tolkas som ’echoic mentions’6 hävdar de dessutom att det finns ’echoic mentions’ av
varierande grad och typ. Vissa kan vara nära i tiden, andra längre bort; vissa har sitt ursprung i
faktiska yttranden, andra i tankar eller åsikter; vissa går att spåra till en specifik individ, andra
har en mer svårdefinierad härkomst och så vidare.
Sperber och Wilson tar upp fler aspekter av ironi som de anser får en mer tillfredsställande
förklaring sett utifrån deras teoretiska perspektiv (ironi = typ av omnämnande, ’mention’).
Det ironiska röstläget som ej förklaras närmare i den traditionella teorin (varför heter det
’en ironisk röst’ men inte ’en metaforisk röst’?) förklaras i Sperber och Wilsons teori genom
att ironi är ett slags omnämnande: den ironiska rösten är helt enkelt ett av de röstlägen som
finns tillgängliga för talaren i syftet att belysa dennes attityd till det sagda.
Ytterligare en aspekt som Sperber och Wilson tar upp är bytet av stil eller register som ofta
sker när någon är ironisk. En mer pompös röst, eller stilbyte av annat slag, kan imiteras för att
förankra ironin hos åhöraren. Den traditionella teorin lämnar även denna fråga öppen och utan
förklaring medan Sperber och Wilson förklarar detta med antagandet att ironi innehåller ett
’echoic mention’ av ett verkligt eller påhittat yttrande och därmed är det inte konstigt att
stilbyten kan förekomma. Analysen av ironi som ett slags omnämnande innebär vidare att det
finns olika grader av ironi, allt från det stereotypiska exemplet via mellanvarianter till helt
andra sorter av ekoiska yttranden (andragradstolkningar). Generellt ser dock Sperber och
Wilson ironi som ett slags ekoiskt yttrande som används för att uttrycka talarens attityd till
den återgivna åsikten.
Sperber och Wilson sammanfattar denna upplaga av sin teori om ironi (1981), fler följer,
genom att framhäva fördelarna med teorin. De menar att teorin är av en mer generell och
deskriptiv natur vilket gör att den överträffar sina tidigare motsvarigheter (Sperber och
Wilson 1981: 316).
Till skillnad mot den traditionella åsikten att tolkning av ett ironiskt yttrande sker genom
yttrandet av propositioner av en talare vilka en åhörare tar till sig, infererar och tolkar, så
anser Sperber och Wilson att förståelsen av figurativt tal i allmänhet och ironi i synnerhet,
innebär icke-propositionella och icke-deduktiva aspekter som den traditionella teorin ej tar
hänsyn till. Antydningar om attityd och föreställningar från talarens sida är exempel på
sådana. Sperber och Wilsons analys av ironi som omnämnande inkluderar dessa
egenskaper/drag hos talaren, samt markerar att deras närvaro utgör en viktig del av den teori
de förespråkar.
6
yttranden som uttrycker vad någon redan har sagt.
13
3.2.2. Revidering av teorin om ironi
Elva år efter den artikel om ironi som grundade sig på den så kallade ’Use – Mention
skillnaden’ från filosofin, återkommer Sperber och Wilson med en reviderad version där de
framlägger nya synpunkter angående en teori om ironi. Till att börja med tar de upp några
exempel på att den klassiska teorin ej håller när det gäller antagandet att ironiska yttranden
alltid kommunicerar motsatsen till vad de uttrycker bokstavligt. Som bevis för detta tar
Sperber och Wilson bland annat upp ironiska underdrifter, ironiska citat och ironiska
interjektioner. En ironisk underdrift kan till exempel vara när någon fäller kommentaren
’Han verkar lite upprörd’ om någon som sparkar in en ruta. En underdrift analyseras
traditionellt som ett yttrande som säger lite mindre än vad som egentligen avses, dock inte
som ett yttrande som säger motsatsen till det som avses. Det vill säga, fast yttrandet uppfattas
som ironiskt så förmedlar det inte ’Han verkar inte upprörd’ eller ’Han verkar glad’, som den
klassiska traditionen skulle göra gällande. Således passar inte ironiska underdrifter den
traditionella definitionen av ironi. Ytterligare exempel på detta är ironiska interjektioner.
Sperber och Wilson nämner exemplet där någon har rest någonstans (här: Toscana) där det
enligt säkra källor ska vara väldigt vackert vid den årstid resan äger rum, bara för att vid
ankomsten få uppleva årets värsta skyfall och som respons på detta säger: ’Åh, Toscana i
maj!’. Med största sannolikhet skulle detta vara ett ironiskt yttrande.
Ironiska yttranden i form av interjektioner innebär ett problem för den traditionella
definitionen av ironi. Detta på grund av att de ej uttrycker en hel proposition och därmed ej
heller kan sägas vara vare sig sanna eller falska, vilket i sin tur leder till att de ej kan sägas
vara medvetna brott mot Kvalitetsmaximen såsom Grice definierat denna. Utöver detta är det
svårt att tänka sig en motsatt betydelse till yttrandet (’Åh, Toscana inte i maj!’, ’Åh, inte
Toscana i maj!’?). Trots att yttrandet inte går att införliva i den traditionella teorin är det ändå
i högsta grad ett ironiskt yttrande. Sperber och Wilsons slutsats av det som här redovisats är
att den traditionella definitionen av ironi ej är hållbar på ett deskriptivt plan.
På grund av detta lade de fram sin egen teori, den som säger att ironi är ett slags ekoiskt
omnämnande där den viktiga skillnaden är den mellan use och mention av ett yttrande.
Skillnaden mellan ’use’ och ’mention’ har redan diskuterats, men som en kort påminnelse
kan nämnas att ’use’ svarar mot det som yttrandet handlar om medan ’mention’ refererar till
själva uttrycket i sig. Förståelsen av ett yttrande beror på om mottagaren kan avgöra huruvida
yttrandet är använt (used) eller omnämnt (mentioned). Vidare hävdar Sperber och Wilson i sin
tidigare artikel att verbal ironi är en form av indirekt citat där omnämnandet av en proposition
ingår. Ett av syftena med indirekta citat är att återge något som sagts, detta kallar Sperber och
Wilson ’echoing’ (det andra är ’reporting’: en rapport av ett yttrande innehåller endast
information om det ursprungliga innehållet). När ett yttrande är ekoiskt återger det inte endast
den avsedda informationen utan även vilken attityd talaren har gentemot det sagda. Sperber
och Wilson anser att ironi ska karaktäriseras som fall av ekoiska yttranden.
Dessutom innehåller verbal ironi alltid en attityd av avståndstagande eller ogillande från
talarens sida. Talaren återger en annan individs tanke på samma gång som han/hon markerar
ett avståndstagande från denna med hjälp av förakt eller hånfullhet (Sperber och Wilson 1992:
60). Enligt Sperber och Wilson är den ekoiska synen på ironi att föredra framför den
traditionella på alla plan; den är både förklarande och deskriptiv, den går att applicera på alla
fall av ironi – både de fall där talaren avser motsatsen till det sagda och de fall där detta inte är
aktuellt – samt att den belyser problematiska exempel där alla traditionella villkor för ironi är
uppfyllda men som lika fullt ej är ironiska.
Slutligen vidhåller Sperber och Wilson att ironi, i egenskap av ett slags ekoiskt yttrande, är
en spontan och naturlig företeelse. I förlängningen innebär detta att ironiska yttranden inte
heller kan ses som en avvikelse från någon slags norm eller sanningsmaxim.
14
Efter denna återblick på Sperber och Wilsons ursprungliga teori ska vi nu gå vidare till de
nya tankar och begrepp som de lagt fram.
3.2.2.1. Relevanta förändringar av teorin
Sperber och Wilson gör en ny analys av ekoiska yttranden där dessa istället anses vara
ekoiska tolkningar av en viss tanke eller yttrande. Verbal ironi i sin tur blir då ett slags ekoisk
tolkning (echoic interpretation). Detta resonemang bygger på att det finns fall där likheten
mellan det propositionella innehållet hos olika yttranden är stor, detta kallar Sperber och
Wilson ’interpretive resemblance’. Denna tolkningsmässiga likhet bygger på att olika
yttranden eller tankar delar vissa logiska och kontextuella implikationer. Ju fler delade
implikationer desto större blir den tolkningsmässiga likheten. Skillnaden mot den tidigare
tolkningen av indirekta rapporter, ekoiska yttranden och ironi är att Sperber och Wilson ej
längre ser dessa som bokstavliga tolkningar (omnämnanden, ’mentions’) av en tanke eller ett
yttrande utan istället enbart som tolkningar, som i sig kan vara bokstavliga eller ickebokstavliga, av sådana.
När det gäller att upptäcka om ironi föreligger i en viss kontext finns det inga hundraprocentigt säkra metoder, risk för felbedömning är en konstant del av all kommunikation
(Sperber och Wilson 1992: 67). En talares intentioner måste infereras via en process av
utvärdering samt bildandet av en hypotes kring det sagda. Sperber och Wilson menar att de
ledtrådar en mottagare får måste kombineras med mer generella tolkningsprocesser för att
uppnå full förståelse av ett yttrande eller en tanke. Här hänvisar de till deras egna tankar om
relevans och kommunikation såsom de uttrycks i Relevance (1986/1995); det vill säga att
människor automatiskt ämnar uppnå maximal relevans i kommunikation med andra - med
andra ord att uppnå maximal kontextuell effekt med hjälp av minsta möjliga ansträngning.
Detta är den faktor som avgör hur människan bearbetar information. Sperber och Wilson
ställer således upp en princip för lösning av språkliga svårigheter: relevansprincipen (the
communicative principle of relevance). Denna princip, grundad på relevans och dess roll i
kommunikation och kognition är till stor hjälp vid behandling av lingvistiska svårigheter.
Enligt Sperber och Wilson har varje yttrande endast en tolkning som överensstämmer med
relevansprincipen och det är först när åhöraren nått fram till denna som han/hon förstår
innebörden i meddelandet. I den tidigare artikeln Irony and the Use – Mention Distinction
(1981) hävdade Sperber och Wilson att ironiska yttranden förmedlar en viss attityd som gör
ett visst intryck på åhöraren. Vid denna tidpunkt hade de dock ingen förklaring till denna åsikt
eftersom de fann att de ej hade de rätta verktygen för att finna någon sådan. Detta vill de råda
bot på i 1992 års artikel vilken vi grundar oss på här. Därav analysen av ironi som ’ekoisk
tolkning’ där talaren distanserar sig från det sagda med hjälp av vissa (negativa) attityder.
Att känna igen ironi och vad denna förmedlar beror på vissa specifika faktorer:
interaktionen mellan lingvistisk form hos ett yttrande och den för talaren och åhöraren
gemensamma kognitiva miljön, samt beaktande av det kriterium som säger att
överensstämmelse med relevansprincipen är ett måste för förståelse.
Enligt Sperber och Wilson är denna teori att föredra framför de äldre föregångarna mycket
tack vare de förbättrade förklaringar och beskrivningar som ges, men även på grund av att den
sätter ett slags övre gräns för vad som kan uppfattas som ironi i och med att den sätter ramar
för hur ironi uppkommer.
15
3.3. The Pretense Theory of Irony
Som ett led i utvecklingen av att nå en allmänt accepterad teori om ironi framlades 1984
ännu en teori i ämnet, denna gång av Clark och Gerrig verksamma vid denna tidpunkt vid
Stanford University. Clark och Gerrig var kritiska till Sperber och Wilsons teori om ironi som
ett slags mention, och ansåg att deras egen Pretense Theory of Irony var ett överlägset
alternativ till denna. Clark och Gerrigs teori är en förlängning av Grices tankar om ironi, med
inslag av H. W. Fowlers7 tankar om två olika publikgrupper (’audiences’) för ironiska
yttranden, en som inte förstår ironi och en som gör det tack vare sin hemliga närhet till
talaren. Grices teori, enligt Clark och Gerrig, innebär inte att den ironiske talaren använder
(’uses’ enligt Sperber och Wilsons terminologi) en proposition för att förmedla dess
motsvarighet till en mottagare, ett antagande som utgör kärnan i den främsta kritiken mot
Grice enligt Clark och Gerrig (1984). Vad den i själva verket innebär är ett antagande om att
den ironiske talaren låtsas använda en proposition, en uppfattning som går tillbaka ända till
antiken.
”To be ironical is, among other things, to pretend (as the etymology suggests),
and while one wants the pretense to be recognized as such, to announce it as
a pretense would spoil the effect”
(Grice 1978: 125)
Ovanstående citat tar Clark och Gerrig som bevis på att Grice förespråkar ironi som en
slags förevändning eller ’pretense’.
Utifrån det som hittills redogjorts av Clark och Gerrigs teori om ironi står det klart att det
finns tydliga skillnader mellan deras och Sperber och Wilsons tankar. Särskilt tydliga blir
dessa skillnader när vi erinrar oss att Sperber och Wilson ratade Grices teori på grund av att
de fann att den ej hade några svar på de problem som fanns i anknytning till den. Dessa svar
kom de istället själva att tillhandahålla genom sin egen teori om ironi som ’echoic mention’.
Clark och Gerrigs huvudtes i the Pretense Theory of Irony är att när en individ är ironisk
låtsas denne vara en omdömeslös person som talar till en oinvigd publik, det vill säga talaren
avser att mottagarna av ironin ska upptäcka förevändningen (the pretense) till dennes ironi
och därmed även dennes attityd till den ursprungliga talaren, publiken och till själva yttrandet
i sig. Själva beskriver Clark och Gerrig sin teori på följande vis: anta att S talar med A
(huvudmottagaren) och med A´ som kan vara närvarande eller frånvarande, verklig eller
påhittad. När S talar ironiskt låtsas denne vara S´ som talar till A´. Det S´ säger är på ett eller
annat sätt omdömeslöst och har dessutom en fientlig eller förringande attityd (alternativt även
kryddad med en känsla av indignation eller förakt) till det sagda. A´ är till följd av sin
okunnighet dömd att missa denna förevändning från S’s sida och därmed uppfatta S som att
denne vore ärlig i sitt yttrande. A å sin sida, i egenskap av medlem av den ”inre cirkeln”
(Fowler 1965) förstår däremot allting – förevändningen, S´’s omdömeslöshet, A´’s
okunnighet och därav S’s attityd gentemot S´, A´ samt vad S´ sade (Clark och Gerrig 1984:
122). Vidare anser Clark och Gerrig att Pretense-teorin erbjuder förklaringar till flera viktiga
aspekter hos ironi som även Sperber och Wilson tar upp, dock utan större framgång. Ett av
dessa drag är vilka eller vem som är ironins offer. Clark och Gerrig hävdar att det finns två
7
H. W. Fowler är upphovsmannen bakom A dictionary of modern English usage (1965) vilken tillsammans med
Grices artiklar Logic and Conversation (1975) och Further notes on logic and conversation (1978) utgör
grunden till the Pretense Theory of Irony.
16
sorters offer; S´ - den omdömeslösa personen som den som är ironisk låtsas vara, och A´ - den
oförstående publiken som befinner sig utanför den innersta kretsen.
Vissa fall av ironi gör S´ till offret på grund av deras felbedömningar och andra fall gör A´
till offer tack vare deras okritiska acceptans av S´. Clark och Gerrig hävdar att Sperber och
Wilsons Mention-teori ej kan göra denna distinktion av offer. Ännu ett problem under
skärskådning är det om den ironiska rösten (’the ironic tone of voice’).
Sperber och Wilson ser ju i sin teori ett problem med den ironiska rösten, något som Clark
och Gerrig menar får en naturlig lösning i Pretense-teorin. De anser att när någon låtsas vara
en annan individ så lämnar han/hon temporärt den egna rösten och antar istället den röst som
tillhör den person som imiteras (Clark och Gerrig 1984: 122). Om vi sträcker oss än längre
och antar att den imiterande personen vill uttrycka en attityd gentemot den imiterade så gör
imitatören det genom att anta en överdriven och förlöjligande version av offrets röst.
Denna process förklarar den ironiska röstens uppkomst, och förekomst, menar Clark och
Gerrig.
Huvudskillnaden mellan de två teorierna är alltså huruvida en talare omnämner ett yttrande
eller låtsas vara den som fällde yttrandet i ett tidigare skede. Med andra ord: huruvida en
talare som uttalar sig ironiskt om vädret (”What lovely weather”) omnämner yttrandet som ett
som tidigare uttalats av exempelvis en meteorolog, eller om talaren istället låtsas vara
meteorologen i fråga. Clark och Gerrig pekar dessutom på att alla fall av ironisk omnämning
kan omtolkas som fall av ironisk förevändning (pretense), men att det omvända förhållandet
är omöjligt. Som stöd för detta hänvisar de bland annat till Jonathan Swifts ”A Modest
Proposal” (1729/1971) där det blygsamma förslaget går ut på att irländska barn ska användas
som mat åt de rika. Denna uppsats av Swift anses av många vara ett perfekt exempel på ironi
(Clark och Gerrig 1984: 123). Här kommer följaktligen Clark och Gerrigs samt Sperber och
Wilsons teorier om ironi med i bilden: de förstnämnda menar att Sperber och Wilsons
Mention-teori ej kan förklara den ironi som Swift använt sig av eftersom enligt dem skulle
hela uppsatsen då vara ett slags ekoiskt omnämnande, vilket enligt Clark och Gerrig ej är
särskilt troligt. Vem skulle kunna återge en hel uppsats, eller för den delen hävda att
förtärandet av irländska barn var ett allmänt accepterat faktum8 när Swift författade sin
uppsats? Clark och Gerrig anser att Swifts ironi fungerar på grund av att själva idéen är så
absurd att den ej kan ha varit allvarligt förankrad hos någon frisk individ. Vid analys av
Swifts uppsats utifrån Pretense-teorin uppstår dock inga problem (enligt Clark och Gerrig);
om man antar att Swift låtsades vara en medlem av den engelska härskarklassen talandes till
en engelsk publik, med syftet att uttrycka sin kritik av och sitt ogillande inför engelsmännens
attityd till irländarna, så framstår Pretense-teorin som den rätta utgångspunkten för tolkning
av Swifts intentioner. Swift gjorde inga omnämnanden, han låtsades vara någon med en viss
åsikt för att nå ut med sitt budskap. Dessutom fick han publiken att inse att det var detta det
handlade om – att låtsas – och därmed insåg publiken Swifts attityd till den vars roll han
spelade, till publiken och till grundtanken bakom ’låtsasleken’.
Clark och Gerrig kritiserar även Sperber och Wilsons teori för dess vaghet i beskrivningen
av ekoiska omnämnanden. Många av dessa är enligt Sperber och Wilson implicita, något de
fastslår utan att tillhandahålla några kriterier för vad som är implicit. I Pretense-teorin finns
inte något liknande problem, allt den ironiske talaren måste försäkra sig om är att publiken
förstår att det är ’pretense’ det handlar om. Uppfylls detta krav förstår publiken ironin samt
yttrandets egentliga budskap.
Igenkännandet och förståelsen av ett ironiskt yttrande beror enligt Clark och Gerrig på om
talare och åhörare har mycket gemensamt när det gäller åsikter, kunskap och antaganden. Kort
sagt: om de har gemensam grund eller inte. Saknas gemensam grund går ironin förlorad för
8
’Allmänt accepterat faktum’ används här i betydelsen av det Jorgensen et al (1984: 114) kallar för ”popular
wisdom” och ”received opinions” när de diskuterar vilka referenter ekoiska omnämnanden kan spegla.
17
åhöraren (Clark och Gerrig 1984: 124). Om man inte inser att någon låtsas (spelar en viss roll
vid ett visst tillfälle) på grund av att man ej delar viss kunskap, så uppfattar man ej heller att
personen är ironisk. Balansgången mellan ironi och ”neutralt” tal är inte alltid den lättaste
vilket ibland resulterar i onödiga missförstånd, något som Clark och Gerrig anser sig kunna
förhindra genom tillämpning av deras Pretense-teori.
4. Analys av ironi i ett utvalt material
Materialet jag använt mig av för genomförandet av denna analys kommer ifrån den
amerikanska humortidningen The Onion (finns både som ”vanlig” tidning och som nätpublikation) som specialiserar sig på satir. Tidningsupplagan av The Onion startade i
Madison, Wisconsin år 1988 och utkommer med 47 nummer per år. Nätupplagan lanserades
1996 och besöks av över en miljon människor varje dag (www.theonion.com).
Jag har gjort ett urval av artiklar från nätpublikationen vilka kommer att användas i denna
analys. Mitt mål är att kunna förklara varför dessa artiklar uppfattas som ironiska utifrån de
två teorier om ironi som jag tidigare redogjort för; Use – Mention-teorin (Sperber och Wilson)
och Pretense-teorin (Clark och Gerrig).
I texten kommer kortare exempel att tas upp, ej hela artiklar. Dessa återfinns som appendix
till denna uppsats om intresse för helhetsbilden kring något exempel skulle förekomma.
4.1. Det ironiska med skivbutiksbiträden
Vi börjar analysen av ironi med att titta på några exempel utifrån den teori om ironi som
Sperber och Wilson förespråkar: Use – Mention-teorin.
Först ut i raden av artiklar som utgör grunden för denna analys är ”37 Record-Store Clerks
Feared Dead In Yo La Tengo Concert Disaster” (The Onion 2002). Artikeln handlar om en
(fiktiv) olycka som inträffade under en konsert med den amerikanska gruppen Yo La Tengo i
Athens, Georgia, där 37 skivbutiksbiträden befaras ha omkommit. Denna artikel är ett
ypperligt exempel på att åhörarens, eller i detta fall läsarens, kännedom om kontexten är ett
nödvändigt krav för att ett yttrande av något slag (vare sig det består av tal eller tecken) ska
anses som relevant och därmed även kunna uppfattas som ironiskt.
Om man är bekant med gruppen Yo La Tengo och deras musik och dessutom känner till att
Athens, Georgia är en stad känd för sin levande musikscen (hemstad åt storheter inom indierockvärlden som Neutral Milk Hotel, Olivia Tremor Control och REM) framstår genast hela
artikeln i ironisk dager. Vare sig man gillar eller ogillar Yo La Tengo så uppfattas denna
artikel med all sannolikhet som en känga mot indierock-etablissemanget i sin helhet genom
sin trivialisering av en grupp människor och deras gemensamma intresse (här: musik), som
starkt präglar deras liv på alla plan. Kort sagt, den underliggande kritiken i artikeln yttrar sig
på ett subtilt sätt som ironi. Detta stämmer väl med Sperber och Wilsons tanke att ironi kan
sägas vara ett omnämnande av ett yttrande – echoic mention – som görs på ett sätt som
markerar talarens (här: skribentens) avståndstagande från det yttrade (här: skrivna), det vill
säga en form av kritik. Sperber och Wilson anser vidare att ironi i egenskap av ett slags
ekoiskt omnämnande har vissa attribut som fungerar som hjälpmedel för talare när de vill
demonstrera den egna attityden inför det omnämnda. Dessa attribut är ordval, röstläge och
kontext. I vårt fall får vi bortse från den information röstläget kan bidra med eftersom vi har
18
att göra med skriven text, men resterande två attribut återstår, exempelvis som i följande
omnämnande:
”These people are simply not in the physical condition to survive this sort of trauma. It´s
just a twisted mass of black-frame glasses and ironic Girl Scouts T-shirts in there.”
Den första meningen, “These people…”, är ironisk i och med att den kontext referenten
förutsätter med orden simply not in the physical condition är en där de berörda individerna
antas vara svaga och sköra till följd av att motion ersatts av timmar inomhus med stereo och
skivsamling som enda sällskap. En aktivitet som uppenbart anses vara löjeväckande i
referentens ögon. Fortsättningen ”… mass of black-frame glasses and…” spinner vidare på
samma tema; svartbågade glasögon och ironiska t-shirts är de exempel referenten medvetet
valt på grund av att denne vet att detta är attribut de berörda individerna ofta uppvisar.
Genom att peka på dessa stereotypa drag frammanas en bild av den prototypiska
skivnörden, en karaktär som referenten uppenbarligen finner löjlig. En åsikt som blir tydlig
genom de ordval referenten gjort, val som således avslöjar ironin hos densamme. Viktigt att
påpeka i detta sammanhang är att det ekoiska omnämnande som här klassas som ironiskt ej
syftar på det som yttras av den räddningsarbetare som citeras i artikeln – även om det är hans
ord som använts. Istället för att spåras tillbaka till denna person förefaller i detta exempel
referenten till det ekoiska omnämnandet vara en slags kulturell norm eller värdering. En
värdering som ej överensstämmer med ”skivnördens” värderingar och som under ironins
täckmantel får utlopp för sin kritik mot denne (Sperber och Wilson 1992: 60). Ytterligare ett
exempel på ironi i denna artikel – grundat på samma kulturella norm som ovan – är detta
omnämnande:
”… police and emergency rescue workers were still sifting through the wreckage for
copies of Magnet, heated debates over the definition of emo9, and other signs of recordstore-clerk life.”
Alla de uppräknade attributen står här som exempel på saker som den kulturella norm
omnämnandet grundar sig på tar avstånd ifrån. Det vill säga de används i ironiskt syfte för att
markera referentens attityd till de värderingar som återfinns hos skivbutiksbiträdena.
Artikelns ironiska klimax återfinns i den allra sista meningen:
”It´s such a shame that all those bastions of indie-rock geekitude had to go in their prime.
Their cries of ‘sellout’ have been forever silenced.”
Uttryck som ‘bastions of indie-rock geekitude’ och ‘cries of sellout’ signalerar tydligt den
existerande attityden till ironins offer - indierockscenen – och det avståndstagande som
upphovsmannen till yttrandet i fråga markerar till denna. Det är intressant att notera att de ord
som referenten valt att använda signalerar en viss kunskap och insikt i denna del av
musikvärlden (’sellout’ till exempel avslöjar att referenten känner till indiescenens
värderingar, etik och moral). Skillnaden ligger i att dessa ord ej används i positivt syfte av
referenten, utan mer som skällsord i syftet att kritisera vilket leder till den ironiska attityd som
genomsyrar hela artikeln.
När vi pratar om Sperber och Wilsons teori om ironi som ’echoic mention’ bör det
tilläggas att de faktiskt reviderade denna något eftersom de fann att definitionen av echoic
9
Musikgenre, av emotion / -al
19
mention var för snäv för att kunna tillämpas på alla fall av ironiska yttranden (Sperber och
Wilson 1986: 264). Som ersättning för echoic mention framlade de istället vad de kallar
’echoic interpretation’. Detta koncept är mer allmängiltigt och innebär att varje yttrande i
grunden är ett tolkat uttryck av en tanke hos en ironisk person. Vidare innebär ironi en
tolkningsmässig relation mellan den ironiske individens tankar och dennes tolkning av någon
annans tankar eller yttranden. Det är genom denna tolkning av någon annans tankar, eller av
allmän kunskap, som den ironiske individen informerar åhöraren att det som denne ämnar
förmedla är det som tidigare återgivits men i en version där den egna attityden inför det sagda
blir tydlig (Kumon-Nakamura, Glucksberg och Brown 1995: 18). Dessa nya omständigheter
innebär inte att echoic mention försvinner helt som begrepp; konsekvensen blir dock att
’mention’ underordnas ’interpretation’ istället för att som tidigare vara det centrala begreppet.
Tolkningen av vad som är ironiskt ändras inte på grund av detta skifte av terminologi, den
ironiske individens syfte med sin ironi är fortfarande detsamma, det vill säga att förmedla sin
egen attityd inför den ekoiska tolkningen (eller ’ekoiska omnämnandet’ som den äldre
terminologin uttryckte saken).
Så lyder min analys av denna artikel när utgångspunkten för analysen är Sperber och
Wilsons Use – Mention-teori om ironi.
4.1.1. Den andra ståndpunkten
Om vi istället byter perspektiv i vår analys av ”37 Record-Store Clerks Feared Dead In Yo
La Tengo Concert Disaster” från Sperber och Wilson till Clark och Gerrig och deras
Pretense-teori om ironi, vad händer då? Clark och Gerrigs centrala tanke är ju att ironi
innefattar en slags låtsaslek, ’pretense’, från den ironiske individens sida och utifrån insikten
om denna ska publiken (de som ställs inför ironin) inse att det som presenteras är ironiskt
menat och ingenting annat. Detta innebär att exempelvis yttranden som ”These people are
simply not in the physical condition to survive this sort of trauma. It´s just a twisted mass of
black-frame glasses and ironic Girl Scouts T-shirts in there.” inte är något annat än ett
uttalande av en ironisk talare som låtsas använda en proposition. Med andra ord, talaren har
antagit en viss roll för att förmedla en viss åsikt. Mottagare av ironi förväntas upptäcka att
pretense föreligger och därmed att talaren är ironisk, det vill säga att det talaren egentligen
uttrycker är dennes egna inställning till den ursprungliga talaren (som den ironiske individen
låtsas vara), publiken och yttrandet i sig.
Ännu ett exempel från artikeln som kan analyseras som ironiskt är detta:
“It´s just tragic”, […].
“I heard they were going to play Daniel Johnston´s10 ’Speeding Motorcycle’.
They almost never do that one live.”
Utifrån det som sagts ovan kan vi konstatera att detta yttrande uttrycker från den ironiske
talaren som återger det, om inte ett förakt, så i alla fall ett avståndstagande ifrån Daniel
Johnstons musik, hans publik och personen som först gjorde uttalandet. Yttrandet är alltså
ironiskt om det räknas som ett som återgivits av en talare inom ramen för Pretense-terorin.
Den inledande meningen i exemplet ovan (”It´s just tragic…”) kan även det tolkas som
ironiskt enligt Clark och Gerrigs teori; sett i ett större sammanhang är det ju olyckan som
artikeln handlar om som är tragisk och inte det som upphovsmannen till yttrandet syftar på –
10
kultförklarad amerikansk musiker med historia av psykisk sjukdom
20
att situationen olyckan givit upphov till är tragisk på grund av att nu kan Yo La Tengo ej spela
Daniel Johnstons sång vilket är en upplevelse i sig eftersom de annars nästan aldrig spelar den
på konserter. Att citera någon som framför en åsikt av detta slag måste tolkas som ironiskt
enligt Clark och Gerrigs teori eftersom (1) talaren/skribenten bara låtsas använda sig av en
proposition och (2) resultatet av denna ”låtsaslek” är kritik mot det ursprungliga meddelandet
och dess upphovsman. Att känna igen ironi och förstå denna beror enligt Clark och Gerrig på
den eventuella gemensamma grund som talaren och åhöraren delar. Saknas en sådan får vi
genast en situation där deltagarna kan delas upp i den ironiske talaren respektive offren för
ironin.
Med utgångspunkt hos Clark och Gerrig blir resultatet av analysen av ironi att så fort en
talare låtsas i en kommunikativ situation kan detta ses som ett tecken på ironi.
4.2. Ironi i det politiska rummet
Redan i rubriken på den andra artikeln som här används i analytiskt syfte är ironin
uppenbar: ”Bush: ’Our Long National Nightmare Of Peace And Prosperity Is Finally Over’ ”
(The Onion 2001). Det som leder oss in på ironins domäner redan här är främst ordvalet; när
frasen ’long national nightmare’, med emfas på ’nightmare’, behandlats av oss läsare
förväntar vi oss att det som följer på detta ska vara av negativ karaktär eftersom ordet
’nightmare’ förknippas med något obehagligt och negativt på det semantiska planet. När vi så
mot all förmodan konfronteras med orden ’peace’ och ’prosperity’ i vad vi antar är en negativ
kontext raseras hela vår ursprungliga förväntan om meningen som helhet. Vi tvingas
följaktligen att omvärdera vår tolkning av meningen och i denna process utesluts uttryckets
bokstavliga betydelse (för vem skulle klassa fred och välstånd som en mardröm?) och ersätts
av en tolkning som säger oss att det vi har att göra med här ironi. Denna ironi är riktad mot
president George W. Bush med syftet att kritisera honom och den politik han för, något som
blir tydligt med hjälp av den lilla ordlek som här så att säga ”går ironins ärenden”. Det som
verkligen förmedlas genom rubriken är att upphovsmannen till denna anser att sämre tider är
att vänta som en oundviklig effekt av president Bushs politik. Sedd ur Sperber och Wilsons
perspektiv är denna mening aningen svårtolkad eftersom den ej kan tas som ett ekoiskt
omnämnande/ekoisk tolkning av vad Bush verkligen yttrat (det är knappast troligt att han
skulle uttrycka sig på detta sätt). Istället får meningen betraktas som något slags efterkonstruktion av en allmän konsensus om Bushs politiska ambitioner.
Omnämnandet/tolkningen går då tillbaka till en allmän attityd gentemot Bush som kan utläsas
ur den ironiska konstruktionen hos meningen.
En bit in i artikeln hittar vi följande del av ett yttrande som tillskrivs Bush:
”[…], eight long years characterized by unprecedented economic expansion, a sharp
decrease in crime, and sustained peace overseas. […].”
Detta är ett exempel på ett mönster vi redan stött på. Samma tendens som i rubriken att
vända någonting positivt till någonting negativt återfinns här. Att karaktärisera ekonomisk
framgång, en nedgång av brottslighet och fredliga relationer till omvärlden som något icke
önskvärt strider mot sunt förnuft. Åter igen leds vi till att söka efter en ny tolkning och åter
igen landar vi inom ironins domäner. I Sperber och Wilsons termer: detta är ingenting annat
än en ekoisk tolkning av ett yttrande som genom sin framställning framstår som ironiskt (på
samma gång som det förmedlar skribentens attityd till det tolkade). På det stora hela är
artikeln fullmatad med yttranden som kan analyseras som ekoiska tolkningar av negativa
21
värderingar ämnade att belysa skribentens, och alla Bush-motståndares, kollektiva attityd till
allt Bush och hans administration står för.
”Under Bush, we can all look forward to military aggression, deregulation of dangerous,
greedy industries, and the defunding of vital domestic social-service programs upon which
millions depend.”
De kriterier Sperber och Wilsons uppställer för igenkänning av ironi finns alla med i denna
artikel; den lingvistiska formen hos yttranden (ordval et cetera) samarbetar med talarens och
åhörarens gemensamma kognitiva miljö samt att yttrandena överensstämmer med relevansprincipen – som säger att information som kommuniceras alltid kommer med en garanti på
relevans – vilket är ett måste för att ironin ska vara begriplig för åhöraren.
4.2.1. ”… Our Long National Nightmare…” ur Clark och Gerrigs perspektiv
Vid tolkning av artikeln utifrån Clark och Gerrigs tankar om ironi konstaterar vi än en
gång att artikeln som helhet framstår som ironisk om vi som publik inser att skribenten har
antagit en rad olika roller (Bush, Dennis Hastert, Rush Limbaugh et cetera), det vill säga
låtsas använda olika propositioner för att förmedla ett i grunden kritiskt budskap. När vi
(publiken) inser att ’pretense’ föreligger följs detta av en insikt om skribentens egna
inställning till de individer han imiterat, till publiken och till yttrandena i sig. Det första
exemplet på skribentens anammande av en viss roll är när president Bush imiteras i
nedanstående uttalande:
”My fellow Americans, at long last, we have reached the end of the dark period in
American history that will come to be known as the Clinton Era, eight long years […].”
Anförandet till detta citat (“My fellow Americans”) kan ses som ett ironiskt utspel där
Bushs intention att jämställa sig med medelamerikanen förlöjligas. Rollen som ett slags
landsfader är svårförenlig med rollen som ännu en medlem av fotfolket. Att Bush lägger
emfas på denna solidaritetsmarkör när han i själva verket inte alls kan jämföras – av
förklarliga skäl - med mannen på postkontoret eller kvinnan i livsmedelsbutiken kan ses som
ett falskspel eftersom att de politiska besluten ändock kommer att fattas ovanför
medborgarnas huvuden vad som än anges officiellt. I och med detta utgör citatet användbart
material för en ironisk framställning (kritik) av Bush, något som skribenten uppfattat och
sedermera utnyttjat. Artikeln fortskrider i en ironisk ton där Bush och hans politik kritiseras
ytterligare:
“Bush swore to do “everything in [his] power” to undo the damage wrought by Clinton´s
two terms in office, including selling off the national parks to developers, […], and passing
sweeping budget cuts that drive the mentally ill out of hospitals and onto the street.”
Genom denna uppräkning av vad skribenten menar står på Bushs politiska agenda
attackeras inte enbart Bush utan hela det republikanska partiet med dess värderingar och dess
då- och nutida ingrepp i det amerikanska samhället. Bush får här agera symbol för den
implicit uttryckta åsikt skribenten har vars innebörd är att republikanerna representerar en
inhuman och konservativ människosyn samt en stridslysten attityd. Genom att ställa Bush mot
Clinton, republikaner mot demokrater, och i processen tydliggöra de för samhället förödande
22
konsekvenserna (enligt skribenten) av ett republikanskt styre, uppstår två läger som kan
uppdelas i ont/gott.
Att skribenten står på demokraternas sida – i hans ögon den goda sidan – är tydligt. Fraser
som ’severe war drought’ bidrar till denna uppfattning i och med att ett negativt uttryck här
vänts till något positivt, det vill säga ’krigstorka’ är här enligt Bush något som måste rådas bot
på (krig är att föredra), något som härjat nationen (’plagued the nation’) under Clintons tid vid
makten. Slutsatsen av detta – att krig är eftersträvansvärt för Bush- faller tillbaka på en så pass
absurd grundtanke, att människan vill ha krig istället för fred, att läsaren måste sluta sig till att
det hela är ironiskt menat, med andra ord ett uttryck för kritik mot Bush. Denna strategi att
låtsas vara Bush och yttra sig positivt om företeelser som generellt anses vara negativa,
används genomgående i artikeln och skulle enligt Clark och Gerrig analyseras som bevis på
att ironi förutsätter ett slags ’pretense’; att en individ temporärt tar på sig en annan roll än det
egna jaget för att förmedla en ironisk innebörd i sitt budskap.
Artikeln tar som sagt upp en rad känsliga ämnen på den inrikespolitiska arenan: ekonomi,
försvar, miljö och inte minst abortfrågan som rör både religion och kvinnans rättigheter som
individ, något som illustreras i exemplet nedan:
”Soon, with John Ashcroft´s help, we will move out of the Dark Ages and into a more
enlightened time when a woman will be free to think long and hard before trying to fight
her way past throngs of protesters blocking her entrance to an abortion clinic,” Bush said.”
Att tala om kvinnans frihet, i detta fall friheten att bestämma över sin egen kropp, medan
man samtidigt nämner att en abort innebär att den berörda kvinnan måste slå sig fram genom
en massa av demonstranter för att överhuvudtaget kunna utöva denna frihet, känns mer som
ett tyst hot till de i samhället som ej kategoriskt fördömer ingreppet än som ett steg i rätt
riktning för kvinnans rättigheter. Vilket å andra sidan måste vara skribentens poäng med
ironin; att få läsarna att inse det felaktiga med en sådan politik.
Materialet i artikeln berör således många aspekter av det moderna amerikanska samhället,
aspekter som kan bedömas sanna eller falska beroende på ens politiska tillhörighet.
Det faktum att artikeln är av en ironisk natur råder det däremot ingen tvekan om, vare sig
du är republikan eller demokrat.
Analyserad i enlighet med Clark och Gerrigs Pretense-teori om ironi så är huvudskälet till
att artikeln tolkas som ironisk att dess upphovsman låtsats använda propositioner som
förmedlar ett underliggande budskap och en attityd till det kommunicerade som ej kan
uppfattas som annat än ironi.
.
4.3. “Doing the Dew”
Sist ut i raden av artiklar som här analyseras är ”Report: Mountain Dew Users May Go On
To Use Harder Beverages” (The Onion 2000). I denna artikel behandlas läsken Mountain
Dew och dess potentiella fara för ungdomarna i dagens samhälle (läs: USA).
Mountain Dew betraktas som en så kallad ’gateway beverage’, det vill säga en dryck som
fungerar som inkörsport till tyngre och farligare drycker (här: drycker med hög koffeinhalt
som exempelvis Jolt Cola och espresso). Det språk som används i artikeln uppvisar likheter
med språket som används om narkotikamissbruk i allmänhet:
”There are children as young as 10 in this country who regularly do the Dew, […]. It is the
first step on the journey to hardcore beverage use.”
23
Fraser som ‘hardcore beverage use’ och ‘do the Dew’ för tankarna till tyngre drogmissbruk
(resultatet av en uppväxt med TV?) och när de används i ett jämförelsevis trivialt sammanhang, som läsk på det stora hela ändock är, blir de närmast lustiga eftersom de känns så
felplacerade, vilket leder oss läsare till att uppfatta helheten som ironisk. Om vi åter igen
erinrar oss Sperber och Wilsons teori om ironi, den som säger att ironi är ett slags ekoiskt
omnämnande – sedermera tolkning – som görs med avsikten att förmedla den egna attityden
gentemot det sagda, blir det snabbt uppenbart att denna teori går att applicera även här.
Artikeln är ju ett slags ekoiskt omnämnande i sig själv där olika individers åsikter omnämns
för att göra ironin än tydligare. Exempel på en sådan åsikt är följande yttrande:
”You get hooked on it and, suddenly, walking into a Starbucks and ordering a double
mochaccino with 144 mg of caffeine or slugging down a carton of Strawberry Quik at 90
grams of sugar a pop doesn´t seem like the taboo it once was.”
Koffein och socker, med allt vad dessa innebär, är trots allt ej likställda med droger som
heroin eller crack och därför blir den överdrivna rädslan inför dessa svår att ta på allvar och
placeras istället i det ironiska facket i vårt medvetande.
”Before they´re even aware of it, the user has developed a profound psychological and
physical dependence to the Dew.”
Likheterna med den drogrelaterade terminologin är uppenbara men det är inte dessa som
gör att artikelns innehåll uppfattas som ironiskt; detta beror istället på skillnaden av
destruktivitet som existerar mellan tunga droger och läsk vilken gör det absurt att jämföra
dem med varandra. Man kan även ana referenser tillbaka till 1960- och 1970-talet och den
liberala stämning som då var rådande gällande sex och droger bland dåtidens ungdom.
”Mountain Dew came into vogue in the late ´70s as a performance-enhancing beverage,
consumed by young people seeking to prolong their enjoyment of such activities as
horseback riding and rope-swinging over swimming holes,” […].”
Beatles, Velvet Underground, Bowie, Timothy Leary, psykedelia och hippie är ord som
väcks till liv vid läsandet av ovanstående rader (utbyte av aktiviteterna är allt som krävs för en
tidsenlig bild). Genom förlängning av detta resonemang kan således artikeln ses som en
ironisk kommentar till hur vuxna ibland tenderar att överdriva faran hos fenomen inom
ungdomskulturen, något som verkar vara vuxenvärldens lott. Det var inte alltför länge sedan
Elvis ansågs vara en källa till ungdomens fördärv, och sedan kom ju Rolling Stones och
Beatles och många andra att beskyllas för samma sak.
Istället för musik är det denna gången en läskedryck som står i fokus, men mönstret är
detsamma.
Resultatet av referaten som utgör artikeln blir ironi, en ironi som speglar tanken bakom
artikeln, skribentens attityd inför det uttryckta och den kritik som skribenten avser att
förmedla.
4.3.1. Clark och Gerrig om Mountain Dew-artikeln
Clark och Gerrigs antagande att ironi förutsätter ’pretense’ och ’audience’ är applicerbart
även i detta sista exempel på ironi som presenteras i denna uppsats. Skribentens intention att
24
genom pretense (”låtsaslek”) använda propositioner inför en oinvigd publik mynnar ut i en
ironisk framställning där talarens egentliga inställning till den ursprungliga talaren, publiken
och yttrandet i sig är det implicita budskapet som kommuniceras.
”I´ve seen kids as young as seven walk up to a soda machine on a street corner and plug
their money in.”
Faran i att köpa och konsumera läsk är klart överdriven i proportion till det som används
som jämförelse i artikeln – droger – och detta leder till att vi som mottagare infererar en
ironisk dimension och betydelse ur yttrandet.
I och med att hela artikeln bygger på fiktiva propositioner använda av en individ som låtsas
vara någon annan så är den enligt Clark och Gerrigs teori om ironi även ironisk som helhet
betraktad. Ett konstaterande som stämmer väl överens med hur artikeln uppfattas ur, om inte
alla, så de flesta läsares perspektiv.
Med detta lämnar vi så analysdelen bakom oss och övergår till den allra sista delen i denna
uppsats – den sammanfattande diskussionsdelen.
5. Diskussion
Målet med denna uppsats var att nå ökad insikt om det pragmatiska fenomenet ironi, att ta
reda på vad ironi är för något när de externa faktorerna (själva yttrandena i deras olika
kontexter) skalats bort och enbart ironins stomme återstår. Att se ett mönster i när, var, hur
och varför ironi används av oss språkanvändare har varit den primära uppgiften i den process
att utröna ironins natur som denna uppsats utgör. Noteras bör att ironi genom tiderna varit ett
relativt frekvent studieobjekt, särskilt inom retoriken, vilket innebär att den mängd litteratur
som finns tillgänglig om ämnet är förhållandevis stor. För att hålla en klar linje och ej beträda
domäner som är av mindre vikt för denna specifika uppgift (exempelvis rena litteraturstudier)
har jag utgått ifrån två teorier om ironi som ej är alltför gamla; Use – Mention-teorin av
Sperber och Wilson och Pretense-teorin av Clark och Gerrig. Dessa två har ställts mot en
bakgrund av en allmän teori om kommunikation, Relevansteorin, även den av Sperber och
Wilson. Use – Mention-teorin säger som numera är bekant att ironiska yttranden är en form
av ekoiska omnämnanden (senare tolkningar) där sättet på vilket omnämnandena uttrycks
avslöjar talarens egna attityd till det omnämnda. I ironins fall är den uppvisade attityden så
gott som alltid en attityd som markerar ett avståndstagande från och kritik av det som
uttryckts. Pretense-teorin å sin sida säger att ironi är en skapelse av byggstenarna ’pretense’
och ’audience’. Med detta menas att när någon är ironisk så låtsas denne individ använda en
proposition inför en oinvigd publik och mottagarna av ironin förväntas upptäcka att pretense
föreligger och i och med detta inse att talaren är ironisk. Ur denna slutsats ska mottagarna
vidare utläsa talarens egentliga inställning till den ursprungliga talaren, till publiken och till
själva yttrandet i sig.
Vid en första anblick förefaller det alltså som att de två teorierna är relativt olika gällande
utgångspunkten för en analys av ironi. Denna skillnad verkar vid närmare analys dock vara en
av de få skillnader som finns mellan de två teorierna (Barbe 1995: 49). Enligt Katharina
Barbe i hennes Irony in Context (1995) kan båda teorierna sägas vara så kallade ’substitution
theories’: i Mention-teorin ersätts vad talaren säger med vad talaren egentligen tycker och i
Pretense-teorin ersätts en röst med en annan, det vill säga en annan persons röst ersätts av
25
talarens röst (Barbe 1995: 50). Utöver detta finns likheter när det gäller diskrepansen i
yttranden (den mellan illusion och verklighet), vilka som är offren för ironiska yttranden,
attityden gentemot yttrandet (båda teorierna avser en negativ attityd), vikten av delad
bakgrundskunskap samt själva syftet med ironi (huvudsakligen att kritisera). Detta anser jag
verkar stämma bra överens med den bild jag fått av de två teorierna; det är mest terminologin
som skiljer dem åt, själva grundtanken om ironi som en process mellan två parter (den
ironiska och mottagaren av ironin) som avser att kritisera någon/något verkar vara väl
förankrad i bägge lägren. Det som skiljer dem åt är formen de använt sig av för teorins
framförande – själva receptet är detsamma. Detta resulterar följaktligen i att en komparativ
analys av de två teorierna ej blir så omstörtande och intressant som en analys av två diametralt
skilda teorier hade blivit. Istället för hög spänningsfaktor får vi nöja oss med att se de fina
nyanser som ändock finns, hur orevolutionerande de än må vara. Intressant att notera i sken av
detta är att upphovsmännen bakom teorierna själva uppfattar sig som relativt långt ifrån
varandra rent teoretiskt, även om de godtar vissa likheter mellan varandras teorier. Sperber
exempelvis avfärdade Clark och Gerrigs teori och dess kritik av Mention-teorin utan större
förbehåll med motiveringen att Pretense-teorin utgör en möjlig beskrivning av parodi, men
när det gäller ironi så är teorin otillräcklig i den utformning den hittills givits (Sperber 1984:
130). Sperber hävdar att ironi och parodi är nära besläktade men att emfas måste läggas på att
se skillnad mellan dem, något som Mention-teorin gör och Pretense-teorin inte gör.
Parodi innebär ett exakt återgivande av ord (ofta med tillägg av dramatiska effekter),
ansiktsuttryck, röstläge et cetera hos den person som är parodins offer. Ironi å andra sidan ger
den ironiske talaren fritt spelrum gällande ordval, struktur i yttrandet, ansiktsuttryck och så
vidare vid reproduktion av ett ironiskt yttrande, men – här kommer det viktiga – den ironiske
talaren låtsas ej vara någon annan vilket ju är ett essentiellt element vid en definition av
parodi (Sperber 1984: 135). Clark och Gerrig håller naturligtvis inte med om detta utan håller
på sin teori, vilket i sig kanske inte är så förvånansvärt. I slutändan är detta kanske ändå något
positivt eftersom det är motsättningar som denna som driver vetenskapen framåt, som
möjliggör att ny mark bryts.
En intressant aspekt av ironi som jag skulle vilja utveckla något ytterligare är motivationen
bakom användandet av ironi, varför vi ibland föredrar ironiska uttryck framför bokstavligt tal.
En förklaring är att figurativa yttranden i allmänhet kan förmedla sådan information som
bokstavligt tal ej klarar av. Saker som kan vara svåra att uttrycka bokstavligt kan istället
förmedlas via icke-bokstavligt tal som metaforer eller ironi. Motivationen till att använda sig
av ironi i en kommunikativ situation kan härledas från en rad olika faktorer: talaren kanske
vill uppfattas som skämtsam; talaren vill förmedla en viss attityd; talaren vill bekräfta eller
stärka en relation och så vidare (Dews & Winner 1995). Allt som oftast används dock ironi
för att kritisera eller förlöjliga någon vars åsikt(er) ej överensstämmer med den ironiske
talarens. Med detta i åtanke kan det kanske verka som att ironi endast tjänar negativa syften
men faktum är att ironi faktiskt kan ses som en mildare form av kritik, en form som i och med
dess indirekta utformning är mindre förolämpande och mindre face-hotande än bokstavlig
kritik (Brown & Levinson 1987). Ironin lindar in den obekväma och face-hotande
informationen på ett sätt som minskar dess omedelbara explosivitet vilket gör att laddad
information som annars skulle ha utelämnats (för att ej riskera någons face) ändå kan
uttryckas.
Det finns alltså inte endast negativa aspekter med användning av ironi, även om dessa
tenderar att hamna i förgrunden.
26
Efter att ha tittat närmare på de teorier om ironi som beskriver fenomenet som ett ekoiskt
omnämnande respektive ett slags ’pretense’ känner jag mig ändå manad att säga att dessa två
uppfattningar är förhållandevis verkningslösa i det dagliga livet. Detta på grund av att gemene
man ändock uppfattar ironi, eller rättare sagt vad ironi är, på olika sätt beroende på faktorer
som kontext, gemensam grund, social ställning, världsbild et cetera. Detta är något som sker
rent intuitivt, oberoende av teoretiska bedömningar och analyser. För de allra flesta är nog
ironi bara ännu ett sätt att uttrycka sig på, ett språkligt redskap bland andra vars signum är att
det förmedlar en åsikt som är motsatsen till det bokstavliga meddelandet. Och det är i denna
mening som ironi används flitigast i vårat samhälle, vare sig ämnet för dagen är politik,
kultur, sport eller något annat.
Teoretiska abstraktioner i all ära, på användarnivå spelar dessa dock en perifer roll. Det
viktiga är att språket fungerar och fyller sin funktion som kommunikativt redskap, något som
innebär justeringar och språklig kreativitet från oss användare. Denna kreativitet föder i sin
tur språkliga fenomen som exempelvis det vi här studerat, ironi, vilket gör språket alltmer
sofistikerat och nyanserat.
Slutsatsen av detta blir att fastän de teorier som här presenterats visst åtnjuter ett värde i sig
själva och kan vara intressanta och i sin tur ge upphov till nya teorier, så är det i slutändan
språket i sig som är det viktiga och som är motorn bakom de språkliga fenomen människan
använder i sin vardag och dessutom med stort intresse studerar.
27
6. Referenser
Barbe, Katharina (1995) Irony in Context. Amsterdam/Philadelphia: John Benjamins
Publishing Company
Brown, Penelope och Levinson, Stephen C. (1978/1987) Politeness: Some universals in
language usage. Cambridge: Cambridge University Press
Chen, Rong och Houlette, Forrest (1990) Toward a pragmatic account of irony.
Language and Style 23, 1, 29-37
Clark, Herbert H. och Gerrig, Richard J. (1984) On the pretense theory of irony.
Journal of Experimental Psychology: General 113: 1, 121-126
Dahllöf, Mats (1999) Språklig betydelse – en introduktion till semantik och pragmatik.
Lund: Studentlitteratur
Dews, Shelly och Winner, Ellen (1995) Muting the meaning: A social function of irony.
Metaphor and Symbolic Activity 10 (1), 3-19
Grice, H. Paul (1975) Logic and conversation. I Cole, P & Morgan, J.L. (red.) Syntax and
semantics: vol. 3 Speech acts New York: Academic Press
Grice, H. Paul (1978) Further notes on logic and conversation. I Cole, P & Morgan, J.L. (red.)
Syntax and semantics: vol. 9 Pragmatics New York: Academic Press
Jorgensen, Julia och Miller, George A. och Sperber, Dan (1984) Test of the mention theory of
irony. Journal of Experimental Psychology: General 113: 1, 112-120
Kreuz, Roger J. och Roberts, Richard M. (1995) Two cues for verbal irony: Hyperbole and
the ironic tone of voice. Metaphor and Symbolic Activity 10 (1), 21-31
Kumon-Nakamura, Sachi och Glucksberg, Sam och Brown, Mary (1995) How about another
piece of pie: the allusional pretense theory of discourse irony. Journal of Experimental
Psychology: General 124: 1, 3-21
Martin, Robert (1992) Irony and universe of belief. Lingua 87, 77-90
Rydstedt, Rudolf (1993) Retorik. Lund: Studentlitteratur
Saeed, John I. (1997) Semantics. Oxford: Blackwell Publishers Ltd
Sperber, Dan och Wilson, Deirdre (1981) Irony and the Use – Mention Distinction.
I Cole, P (red.) Radical Pragmatics New York: Academic Press
Sperber, Dan (1984) Verbal irony: pretense or echoic mention? Journal of Experimental
Psychology: General 113: 1, 130-136
Sperber, Dan och Wilson, Deirdre (1986/1995) Relevance: Communication and cognition.
Oxford, UK och Cambridge, MA: Blackwell Publishers Ltd
28
The Onion (2002) 37 Record-Store Clerks Feared Dead In Yo La Tengo Concert Disaster.
www.theonion.com: volym 38, nummer 13
The Onion (2001) Bush: ‘Our Long National Nightmare Of Peace And Prosperity Is Finally
Over’. www.theonion.com: volym 37, nummer 01
The Onion (2000) Report: Mountain Dew Users May Go On To Use Harder Beverages.
www.theonion.com: volym 36, nummer 15
Williams, Joanna P. (1984) Does mention (or pretense) exhaust the concept of irony?
Journal of Experimental Psychology: General 113: 1, 127-129
Wilson, Deirdre och Sperber, Dan (1992) On verbal irony. Lingua 87, 53-76
29
7. Appendix
VOLUME 38 ISSUE 13
AMERICA'S FINEST NEWS SOURCE™
10 APRIL 2002
ATHENS, GA - Thirty-seven record-store clerks are missing and feared dead in the aftermath of a
partial roof collapse during a Yo La Tengo concert Monday.
"We're trying our best to rescue these
clerks, but, realistically, there's not a lot of
hope," said emergency worker Len
Guzman, standing outside the 40 Watt
Club, where the tragedy occurred. "These
people are simply not in the physical
condition to survive this sort of trauma. It's
just a twisted mass of black-frame
glasses and ironic Girl Scouts T-shirts in
there."
Also believed to be among the missing
are seven freelance rock critics, five vinyl
junkies, two 'zine publishers, an artschool dropout, and a college-radio DJ.
The collapse occurred approximately
30 minutes into the Hoboken, NJ, band's Above: Dazed record-store clerks stagger away from
the scene of the roof collapse.
set, when a poorly installed rooftop
heating-and-cooling unit came loose and
crashed through the roof, bringing several massive steel beams down with it.
Andy Ringler, an assistant manager at Wuxtry Records, sustained head trauma when he ran back
into the building to rescue a fellow clerk.
"I just had to help," said Ringler, listed in stable condition at a nearby hospital. "I saw all these
people coming out bleeding and dazed. I gave up my vintage Galaxie 500 shirt just to help some guy
bandage his arm. It was horrible."
Added Ringler: "I just pray they can somehow get this club rebuilt in time for next month's
Dismemberment Plan/Death Cab For Cutie show. That's a fantastic double bill."
Joe Gaer was among the lucky record-store clerks who escaped unscathed.
30
"I was in the bathroom when it happened,"
said Gaer, a part-time cashier at School Kids
Records. "There was this loud crashing sound,
followed by even louder crashing, and then all
these screams. If I hadn't left to take a leak
during 'Moby Octopad' - to be honest, never
one of my favorite songs on I Can Hear The
Heart Beating As One - I'd probably be among
the dead."
"It's just tragic," Gaer continued. "I heard
they were going to play Daniel Johnston's
'Speeding Motorcycle.' They almost never do
that one live."
Above: Some of the missing clerks from
Monday's Yo La Tengo show.
Devastated by the disaster, Athens recordstore owners are still holding out hope that
their employees are still alive.
"All I can do is wait and pray they'll find them," said Bert's Discount Records owner Bert Halyard,
who lost clerks Todd Fischer and Dan Harris in the collapse. "They were going to start an
experimental/math-rock band together. Dan had a really nice Moog synthesizer and an original
pressing of the first Squirrel Bait EP."
As of press time, police and emergency rescue workers were still sifting through the wreckage for
copies of Magnet, heated debates over the definition of emo, and other signs of record-store-clerk life.
"I haven't seen this much senseless hipster carnage since the Great Sebadoh Fire Of '93," said
rescue worker Larry Kolterman, finding a green-and-gold suede Puma sneaker in the rubble. "It's such
a shame that all those bastions of indie-rock geekitude had to go in their prime. Their cries of 'sellout'
have been forever silenced."
31
VOLUME 37 ISSUE 01
AMERICA'S FINEST NEWS SOURCE™
18 JANUARY 2001
WASHINGTON, DC - Mere days from assuming the presidency and closing the door on eight years
of Bill Clinton, president-elect George W. Bush assured the nation in a televised address Tuesday that
"our long national nightmare of peace and prosperity is finally over."
"My fellow Americans," Bush said, "at long last,
we have reached the end of the dark period in
American history that will come to be known as
the Clinton Era, eight long years characterized by
unprecedented economic expansion, a sharp
decrease in crime, and sustained peace overseas.
The time has come to put all of that behind us."
Bush swore to do "everything in [his] power" to
undo the damage wrought by Clinton's two terms
in office, including selling off the national parks to
developers, going into massive debt to develop
expensive and impractical weapons technologies,
and passing sweeping budget cuts that drive the
mentally ill out of hospitals and onto the street.
During the 40-minute speech, Bush also
promised to bring an end to the severe war
drought that plagued the nation under Clinton,
assuring citizens that the U.S. will engage in at
least one Gulf War-level armed conflict in the next
four years.
Above: President-elect Bush vows that
"together, we can put the triumphs of the
recent past behind us."
"You better believe we're going to mix it up with somebody at some point during my administration,"
said Bush, who plans a 250 percent boost in military spending. "Unlike my predecessor, I am fully
committed to putting soldiers in battle situations. Otherwise, what is the point of even having a
military?"
On the economic side, Bush vowed to bring back economic stagnation by implementing substantial
tax cuts, which would lead to a recession, which would necessitate a tax hike, which would lead to a
drop in consumer spending, which would lead to layoffs, which would deepen the recession even
further.
Wall Street responded strongly to the Bush speech, with the Dow Jones industrial fluctuating wildly
before closing at an 18-month low. The NASDAQ composite index, rattled by a gloomy outlook for
tech stocks in 2001, also fell sharply, losing 4.4 percent of its total value between 3 p.m. and the
closing bell.
Asked for comment about the cooling technology sector, Bush said: "That's hardly my area of
expertise."
Turning to the subject of the environment, Bush said he will do whatever it takes to undo the
tremendous damage not done by the Clinton Administration to the Arctic National Wildlife Refuge. He
assured citizens that he will follow through on his campaign promise to open the 1.5 million acre
refuge's coastal plain to oil drilling. As a sign of his commitment to bringing about a change in the
environment, he pointed to his choice of Gale Norton for Secretary of the Interior. Norton, Bush noted,
has "extensive experience" fighting environmental causes, working as a lobbyist for lead-paint
32
manufacturers and as an attorney for loggers and miners, in addition to suing the EPA to overturn
clean-air standards.
Bush had equally high praise for Attorney General nominee John Ashcroft, whom he praised as "a
tireless champion in the battle to protect a woman's right to give birth."
"Soon, with John Ashcroft's help, we will move out of the Dark Ages and into a more enlightened
time when a woman will be free to think long and hard before trying to fight her way past throngs of
protesters blocking her entrance to an abortion clinic," Bush said. "We as a nation can look forward to
lots and lots of babies."
Continued Bush: "John Ashcroft will be invaluable in
healing the terrible wedge President Clinton drove
between church and state."
The speech was met with overwhelming approval from
Republican leaders.
Above: Soldiers at Ft. Bragg march
lockstep in preparation for America's
return to aggression.
"Finally, the horrific misrule of the Democrats has been
brought to a close," House Majority Leader Dennis Hastert
(R-IL) told reporters. "Under Bush, we can all look forward
to military aggression, deregulation of dangerous, greedy
industries, and the defunding of vital domestic socialservice programs upon which millions depend. Mercifully,
we can now say goodbye to the awful nightmare that was
Clinton's America."
"For years, I tirelessly preached the message that Clinton must be stopped," conservative talkradio host Rush Limbaugh said. "And yet, in 1996, the American public failed to heed my urgent
warnings, re-electing Clinton despite the fact that the nation was prosperous and at peace under his
regime. But now, thank God, that's all done with. Once again, we will enjoy mounting debt, jingoism,
nuclear paranoia, mass deficit, and a massive military build-up."
An overwhelming 49.9 percent of Americans responded enthusiastically to the Bush speech.
"After eight years of relatively sane fiscal policy under the Democrats, we have reached a point
where, just a few weeks ago, President Clinton said that the national debt could be paid off by as early
as 2012," Rahway, NJ, machinist and father of three Bud Crandall said. "That's not the kind of world I
want my children to grow up in."
"You have no idea what it's like to be black and enfranchised," said Marlon Hastings, one of
thousands of Miami-Dade County residents whose votes were not counted in the 2000 presidential
election. "George W. Bush understands the pain of enfranchisement, and ever since Election Day, he
has fought tirelessly to make sure it never happens to my people again."
Bush concluded his speech on a note of healing and redemption.
"We as a people must stand united, banding together to tear this nation in two," Bush said. "Much
work lies ahead of us: The gap between the rich and the poor may be wide, be there's much more
widening left to do. We must squander our nation's hard-won budget surplus on tax breaks for the
wealthiest 15 percent. And, on the foreign front, we must find an enemy and defeat it."
"The insanity is over," Bush said. "After a long, dark night of peace and stability, the sun is finally
rising again over America. We look forward to a bright new dawn not seen since the glory days of my
dad."
33
VOLUME 36 ISSUE 15
AMERICA'S FINEST NEWS SOURCE™
27 APRIL 2000
WASHINGTON, DC - The Office of the Surgeon General issued a warning Monday that sustained
use of Mountain Dew - an addictive, caffeinated soft drink popular in youth-counterculture circles - may
lead to the use of such harder beverages as Surge, Jolt, and even espresso.
"There are children as young as 10 in this country who regularly do the
Dew," Surgeon General David Satcher said. "While the risks associated with
use of this extreme soda are lower than those of other, even more
caffeinated substances, the decision to become a Mountain Dew user sends
a young person down a dangerous path. It is the first step on the journey to
hardcore beverage use."
"'It's only Mountain Dew - I can handle it,' is something I hear all too
often," Satcher added.
According to UCLA Medical Center addiction specialist Dr. Audra Hurst,
Mountain Dew is a "gateway beverage," one that serves as a bridge
between safe drinks like orange juice and milk and dangerous substances
like black tea and "Water Joe," the street name for a powerful strain of chemically enhanced
caffeinated water.
"Everyone is familiar with the frightening image of the trembling, barely functional coffee addict,
unable to face the world without his morning fix," Hurst said. "But few people think about the
beverages that coffee junkie started out on before working his way up to that pathetic state."
"Regular Mountain Dew use sets the stage for far more serious things," said Lenora Nunez,
president of Think Before You Drink, a New York-based soft-drink-industry watchdog group. "You get
hooked on it and, suddenly, walking into a Starbucks and ordering a double mochaccino with 144 mg
of caffeine or slugging down a carton of Strawberry Quik at 90 grams of sugar a pop doesn't seem like
the taboo it once was."
Early-stage Mountain Dew users describe experiencing a sweet, highly pleasurable oral sensation
and, in high doses, a rush of energy known as "doing the Dew." In certain users, the product also
induces feelings of extreme confidence and invulnerability, leading them to engage in such high-risk
activities as bungee-jumping and skydiving.
"What many users don't realize until it's too late is that when the effects of the Mountain Dew wear
off, their energy level plummets and they immediately start looking for another Mountain Dew, sending
them spiraling downward into a cycle of dependence," Nunez said. "Before they're even aware of it,
the user has developed a profound psychological and physical dependence to the Dew."
34
Because it is legal and its use widespread,
Mountain Dew is often assumed to be safe. The
drink, however, is known to pose many medical
risks. Clinical studies have linked its consumption
to rapid heartbeat, insomnia, diuresis, anxiety,
hyperactivity, and the inability to concentrate.
In a trend Nunez calls "alarming," recent
studies have shown that the average age at which
a child drinks his or her first Mountain Dew is
plummeting, while recreational use among young
people is sharply on the rise.
Above: Former Mountain Dew drinkers who
admit to using coffee daily.
"A young child does not possess the maturity
and decision-making faculties necessary to use
Mountain Dew responsibly," Nunez said. "I've
seen kids as young as seven walk up to a soda
machine on a street corner and plug their money
in."
Exacerbating the problem is the fact that parents often dismiss their children's Mountain Dew use
as harmless soda experimentation, something they themselves did when they were young.
"Mountain Dew came into vogue in the late '70s as a performance-enhancing beverage, consumed
by young people seeking to prolong their enjoyment of such activities as horseback riding and ropeswinging over swimming holes," Hurst said. "But that was a far more innocent time. Today, we know a
lot more about the costs of recreational Dew use and what it can lead to."
Despite such warnings, most regular users dismiss the notion that Mountain Dew is a gateway
drink.
"That's a bunch of bull," said Troy DeSilva, 31, a Petoskey, MI, auto mechanic who started drinking
Mountain Dew at 13. "What about the millions of decent, tax-paying, home-owning Mountain Dew
users who have never gone on to use any harder beverages? Why don't we hear about them?"
"I've been a six-pack-a-day Mountain Dew drinker for almost 20 years, and it hasn't negatively
affected me whatsoever," DeSilva continued. "If it did, I could quit any time I wanted to."
35