Anders Odenstedt
[email protected]
Det som skiljer vetenskap från filosofisk
spekulation är möjligheten att falsifiera
påståenden, alltså möjligheten att visa att de är
falska.
En universell sats kan aldrig härledas från
singulära satser och därför kan den inte
verifieras, men en universell sats kan motsägas
av en singulär sats (Popper, sid. 55, Chalmers,
sid. 57).
Kan man inte definiera en korp som en svart
fågel och därigenom göra påståendet att alla
korpar är svarta immunt mot falsifiering?
Popper accepterar inte den strategin. Man
måste, säger han, i vetenskapen kunna ange
under vilka omständigheter man vore beredd
att erkänna att en teori falsifierats.
”Strikt” universella satser kan inte översättas
till en konjunktion av ett ändligt antal
singulära satser. ”Metaller utvidgas när de
upphettas” kan inte översättas till
konjunktionen av ”metallstycke 1 utvidgades
vid upphettning,” ”metallstycke 2 utvidgades
vid upphettning” o.s.v.
Det är omöjligt alldeles oavsett hur många
instanser konjunktionen omfattar.
”Existenssatser” av typen ”det finns vita
korpar,” d.v.s. satser som säger att något
existerar, är inte falsifierbara.
Satsen uttalar sig nämligen om alla korpar som
har existerat, nu existerar och kommer att
existera.
Anledningen till att den inte är falsifierbar är
densamma som anledningen till att universella
satser inte är verifierbara, nämligen att de inte
uttalar sig om bara en begränsad, rums-tidslig
region, utan om alla tidpunkter och platser.
Vetenskapen är full av existenspåståenden.
Den utgörs inte bara av universella
påståenden.
I fysiken och kemin sägs t.ex. att det finns ett
grundämne med atomnummer 72 (Hafnium).
Är det ett ovetenskapligt påstående därför att
det inte kan falsifieras?
Observationssatser kan verifiera ett
existenspåstående utan att kunna falsifiera det.
När det gäller universella påståenden är
situationen den motsatta. Observationssatser
kan falsifiera dem utan att kunna verifiera
dem.
Måste man inte kunna verifiera förekomsten av
enskilda fall för att kunna falsifiera en universell
sats?
Måste man inte kunna verifiera förekomsten t.ex.
av metall för att kunna falsifiera påståendet att
metaller utvidgas när de upphettas?
Måste man inte kunna verifiera att något faktiskt
är en metall men att det i det aktuella fallet inte
utvidgas trots att det upphettas? Och har man då
inte logiskt sett gjort en förutsägelse om hur detta
något kommer att reagera i oändligt många
situationer?
Också de satser som kan tyckas allra mest
konkreta, som ”det här är ett glas vatten,”
innehåller ett symboliskt element, alltså ett
element som går utöver det som konkret kan
observeras och som tolkar och klassificerar det.
Varje påstående har karaktären av en hypotes
eller teori därför att det använder universella
termer som t.ex. ”glas” och ”vatten.”
Universella termer som ”glas, ”röd,” och
”vatten” refererar till dispositioner att reagera på
vissa sätt i vissa bestämda situationer. Om man
säger att något är rött säger man samtidigt att
det har dispositionen att reflektera rött ljus.
Också skenbart rent deskriptiva termer, alltså
termer som verkar beskriva fullständigt
observerbara egenskaper, ”transcenderar”
(överskrider) det som direkt kan observeras.
Är då påståendet att det finns naturlagar (eller
sociala eller ekonomiska eller historiska lagar)
vetenskapligt? Popper menar att det varken
kan falsifieras eller verifieras.
Hur ställer sig då Popper i frågan om
naturlagar (eller historiska eller sociala lagar)
är blotta ”regelbundenheter” eller nödvändiga
samband i kraft av dispositioner hos typer av
fenomen?
Enligt Popper är det en metafysisk fråga som
inte spelar någon roll för möjligheten av
falsifiering. Oavsett om lagar är blotta
regelbundenheter eller nödvändigheter skulle
observationen av en negativ instans falsifiera
dem.
Popper påpekar själv ibland att varken slutgiltig
falsifiering eller slutgiltig verifiering är möjlig.
Också i detta avseende är skillnaden mellan
honom och positivisterna mindre än vad den
kan tyckas vara.
Popper gör en distinktion mellan falsifierbarhet
i logisk (principiell) mening och falsifierbarhet i
praktisk mening, en distinktion som påminner
om positivisternas distinktion mellan
verifierbarhet i praktiken och i princip.
En teori kan vara i logisk mening slutgiltigt
falsifierbar utan att vara slutgiltigt falsifierbar i
praktiken. Det är fallet om det finns åtminstone
en möjlig bassats som är logiskt oförenlig med
teorin.
Däremot är verifiering av en universell sats inte
bara praktiskt utan principiellt och logiskt
omöjlig, och det gäller inte falsifiering.
Att det är omöjligt beror inte på att vi inte har
ett kriterium för när en sådan sats är verifierad
eller verifierbar utan på att dess logiska form
(universalitet) utesluter verifiering och
verifierbarhet.
Om man försöker tillskriva en sats en viss
sannolikhet måste man rättfärdiga detta med
en induktionsprincip.
Sannolikhetspåståenden kan inte verifieras
därför att vi bara kan observera en ändlig
sekvens. Men de kan inte heller falsifieras, och
det av samma skäl.
Varje universellt påstående bekräftas av varje
faktum utom av ett falsifierande faktum. ”Alla
svanar är vita” kan skrivas som ”det finns
ingen icke-vit svan.”
Och det påståendet kan skrivas ”allt har
egenskapen att inte vara en icke-vit svan.”
Det stöds alltså av förekomsten av vita svanar
och svarta korpar och blå violer o.s.v. i all
oändlighet. Det är skälet till att vetenskapen
inte kan ses som en induktiv process.
Enligt Popper så formuleras först ett problem
och en hypotes, t.ex. att metaller utvidgas när de
upphettas och vissa satser, t.ex. att det där
metallstycket skulle utvidgas om det
upphettades, deduceras sedan från den.
Slutligen så testas hypotesen genom att man
letar efter fall som falsifierar den. Erfarenheten
är alltså inte grunden för en vetenskaplig teori
(inte ens dess osäkra grund) utan det som (i
vissa fall) underminerar den.
Påståendet ”en gud har skapat allt som
existerar” är visserligen djärvt men inte
vetenskapligt därför att det inte utesluter några
bassatser.
Men om man påstår att alla mänskliga
handlingar kan förklaras i termer av en viss
sorts psykologisk drivkraft, är inte det ett
falsifierbart, universellt påstående?
Om en man räddar ett barn som riskerar att
drunkna kan det förklaras genom att mannen
ville övervinna en känsla av mindervärdighet.
Men om han å andra sidan knuffar ett barn i
vattnet för att dränka det kan det förklaras med
att han ville övervinna sin känsla av
mindervärdighet, och visa att han vågade begå
ett brott (Chalmers, sid. 59-60).
1.
2.
Så vetenskapen bör eftersträva så hög grad av
universalitet som möjligt, samtidigt som den
bör utesluta så många bassatser som möjligt.
Popper ger följande exempel med hjälp av
dessa påståenden:
Alla himlakroppars banor är ellipser.
Alla planetbanor är ellipser (för ett liknande
exempel, se Chalmers, sid. 61).
Popper är överens med de logiska
positivisterna om att det finns en viktig
skillnad mellan ”upptäcktskontexten” (the
context of discovery) och
”rättfärdigandekontexten” (the context of
justification).
Giltigheten av en observationssats av typen ”det
här är ett glas vatten” är beroende av en teori
som säger att vätskan i glaset kommer att
reagera på vissa sätt i ett potentiellt oändligt
antal situationer, och ytterst av en teori om
vatten i allmänhet.
Att något är vatten är alltså inte givet i rena
sinnesdata, utan utgör en tolkning av dem.
På samma sätt kan, menar Popper, bedömningen
av relevansen av en observation vara beroende
av vilken teori man har.
Men detta gäller tolkningen av erfarenheten och
inte dess innehåll.
Är vetenskapens utveckling en fråga om
ackumulation?
När man ställer den frågan frågar man om
vetenskapens utveckling är en process där
olika delar adderas till en och samma
grundläggande teori, som därigenom blir allt
bättre på att beskriva naturen (eller samhället
eller historien).
Kunskapen växer inte genom induktiva
generaliseringar där en ny teori i förhållande
till sin föregångare enbart utmärks av att den
har ett större omfång.
Den nya teorin motsäger den gamla och
falsifierar den (Popper, sid. 62), och endast i ett
sådant fall har vi att göra med ett framsteg i
kunskap.
Här har de logiska positivisterna en annan
uppfattning. Enligt dem är vetenskapshistorien
ackumulativ.
Schlick: vetenskapshistorien innebär att vissa
grundläggande begrepp får nya betydelser, och det
gäller begrepp som rum och tid. Men det är trots
allt samma begrepp som så att säga får en alltmer
korrekt tolkning.
Mot detta skulle Popper (och Kuhn) invända att
begreppen rum och tid i Newtons fysik inte är
samma begrepp som begreppen rum och tid i
Einsteins fysik utan bara samma ord.
Enligt Popper är påståenden som säger att
något är möjligt, t.ex. påståenden i horoskop av
typen ”tur i kärlek är möjlig idag” inte
falsifierbara (Chalmers, sid. 58-59).
Men hur är det med ett teologiskt påstående av
typen ”Gud skapade haven och fyllde dem
med fisk” (Första Mosebok, Chalmers, sid. 95)?
En vetenskaplig teori ska inte bara vara falsifierbar
utan också inte falsifierad.
Men är det inte fallet så att de flesta vetenskapliga
teorier står i strid med någon accepterad
observation (Kuhn hävdar det), och därigenom är
falsifierade?
En vanlig kritik av Popper säger att falsifierbarhet
inte kan användas som ett
”demarkationskriterium” för att skilja mellan
vetenskap, å ena sidan, och metafysik, astrologi
och teologi, å andra sidan.
