Malmö högskola
Lärarutbildningen
Idrottsvetenskap
Magisteruppsats
15 hp
Öppet lesbiska kvinnors
upplevelser av lagidrott
Out lesbian women’s experiences of teamsports
Anna Maria Hellborg
Självständigt arbete (15 hp)
Idrottsvetenskap: Idrott i förändring, magisterprogram
Vårterminen 2011
Handledare:
Jesper Fundberg
Examinator: Lars Lagergren
Sammanfattning
Syftet med studien är att genom intervjuer med lesbiska kvinnor belysa deras förhållningssätt
till att vara öppen med sin sexuella läggning inom idrotten. Ansatsen är att undersöka vad som
påverkar lesbiska kvinnor att vara öppna och om idrotten är en särskilt accepterande miljö för
lesbiska. Fem öppet lesbiska kvinnor, som antingen spelar eller har spelat fotboll eller
innebandy, har intervjuats. Som referenser används tidigare studier om homosexuella kvinnor
och lesbisk existens, både inom och utanför idrotten. De teoretiska analysverktygen har varit
Erving Goffmans resonemang kring stigma och hur stigmatiserade individer förhåller sig till
sitt utanförskap. Men också Adrienne Rich, Monique Wittig och Judith Butlers idéer kring
tvingande heterosexualitet och heteronormativitetsbegreppet som kom därur.
Intervjupersonerna är medvetna om att det finns fördomar om lesbiska. De har inte upplevt
några personliga angrepp men har alla exempel på generella kränkningar som kan
förekomma. Trots detta upplever de trygghet och bekvämlighet inom idrotten när det finns
flera lesbiska där. Inom lagidrotten är folk oftast vana vid lesbiska och det blir ingen stor
uppståndelse kring individers sexuella läggning.
Nyckelord: homosexualitet, idrott, lesbisk existens, stigma, tvingande heterosexualitet
2
Abstract
The purpose of this essay is to examine lesbian women’s experience of being open with their
sexual orientation in sport, through interviews with lesbian women. The aim is to investigate
what it is that influence lesbian women to be out and if sports are a particular accepting
environment for lesbians. Five open lesbian women, who either play or has played football or
floorball, have been interviewed. References that have been used are previous studies about
homosexual women and lesbian existence, both within and outside sports. The theoretical
analysis tools have been Erving Goffmans’ reasoning about stigma and how stigmatised
individuals handle their situation. But also Adrienne Rich, Monique Wittig and Judith
Butlers’ ideas revolving compulsory heterosexuality and the heteronormativity concept that
emerged from this. The informants are aware of the existence of prejudices about lesbians.
They have never experienced any personal attacks but they all have examples of general
insults that might occur. Despite this they experience security and comfort within sports when
there are other lesbians present. Within team sports people are generally used to lesbian
women and it causes no grand excitement around the women’s sexual orientation.
Keywords: compulsory heterosexuality, homosexuality, lesbianism, stigma, sports
3
Innehållsförteckning
1. Inledning
5
1.1 Syfte och frågeställningar
6
1.2 Bakgrund
7
2. Tidigare Forskning
8
3. Metod
9
3.1 Informanterna
11
3.2 Urval och begränsningar
11
4. Teori
14
4.1 Begrepp
14
4.2 Grupper, Stigma och Att passera
15
4.3 Genus och Heteronormativitet
16
5. Empiri: Lesbiska kvinnors berättelser om idrott
18
5.1 Att vara öppen i sitt lag
19
5.2 Förebilder
22
5.3 Okunskapen
24
5.4 Homonegativism inom idrotten
26
5.5 De mer utsatta?
29
5.6 Idrotten som frizon
31
6. Diskussion
6.1 Vidare forskning
32
36
Referenser
37
Bilaga
40
4
1. Inledning
Fotbollsföreningen LdB FC Malmö använde för ett par år sedan (kanske fortfarande?)
uttrycket ”snyggare fotboll” för att marknadsföra klubben. Vad de syftade på vet jag inte
säkert. Men det låter som det rör sig om mycket mer än fotbollsspelet som ska vara snyggt,
kanske till och med de som spelar fotboll. Att använda ordet ’snygg’ för att beskriva
fotbollsspel har jag aldrig stött på förut. Mot bakgrund av 1970- och 1980-talets rykten om att
många fotbollsspelande kvinnor var lesbiska (Wegerup, 2005), samt att lesbiska kvinnor ofta
antagits vara maskulina och oattraktiva, kan uttryck som ”snyggare fotboll” uppfattas som en
markering mot dessa föreställningar. Uttrycket säger att vi inte är oattraktiva och därmed inte
lesbiska. Trots att alla förhoppningsvis vet att alla lesbiska inte är maskulina och att alla
heterosexuella kvinnor inte är feminina, är det med tanke på fotbollens historik, så man kan
förstå ”snyggare fotboll”. Det handlar om att fotboll (och idrott?) för kvinnor förknippats med
lesbiska och att det skulle vara något dåligt. En miljö med sådana attityder mot lesbisk
existens kan väl inte vara en särskilt lockande miljö att vara öppet lesbisk i, eller?
Öppet homosexuella elitidrottare blir uppmärksammade i media, de får ofta ensamma
representera alla homosexuella. De blir ’den homosexuella’ istället för ’idrottaren’. Kanske
breddidrottande homosexuella väljer att inte prata om sin läggning och de problem som finns,
av rädsla för att förknippas med homosexualitet istället för sin idrottsprestation. Samtidigt har
individen naturligtvis rätt att behålla sitt privatliv för sig själv, vilket kan göra frågorna kring
sexuell läggning svåra att hantera.
När jag berättade för en journalist på Skånska Dagbladet att jag funderade på att skriva min
magisteruppsats om hbt och idrott sade hon att jag borde skriva om homofobin inom
herridrotten. När de flesta tänker på homofobi och idrott så är det den manliga idrotten som
anses ha problemen. Jag har också lagt märke till en föreställning om att det är lättare för
homosexuella kvinnor inom idrotten och att de kan vara öppna med sin läggning utan att
någon bryr sig. Är det verkligen så, undrade jag. I en artikel i gaytidningen QX (Lodalen,
2006) intervjuades de lesbiska ishockeyspelarna Erika Holst och Ylva Lindberg och deras
uttalanden sätter fokus på de problem som finns inom den kvinnliga idrotten. Ylva Lindberg
säger att hon inte vill placeras i ett fack eller att ishockeyn ska förknippas med lesbiska
kvinnor. Det innebär alltså att hon tar ansvar för hela sportens rykte och logiken blir att ju fler
ishockeyspelare som kommer ut, desto värre är det för ishockeyns rykte. Erika Holst däremot
har en annan inställning. Hon har aldrig stött på några problem och beskriver sig som
oengagerad i hela hysterin kring sexuell läggning. Detta betyder att homosexualitet inte ses
5
som något annorlunda och kanske att de problem som faktiskt finns ignoreras. Det blir inget
strukturellt problem utan ett personligt problem. Det kan också handla om att inte vilja vara
ett offer och istället ta kontroll över sin egen situation, även om det innebär att man blundar
för problemen. Dessa exempel är till för att illustrera hur dessa frågor tystas, både om man
upplever eller inte upplever problem. Så bara för att vi inte hör talas om homonegativism
inom den kvinnliga idrotten, betyder inte nödvändigtvis att den inte finns där. Därför vill jag
intervjua homosexuella kvinnor för att höra deras uppfattning om idrotten och om de upplever
denna utsatthet eller inte och vilket bemötande de får inom idrotten.
Mitt engagemang för homo- och bisexuella handlar i grund och botten om en åsikt att alla
ska ha rätt att tala om sig själva och uttrycka sin identitet utan att riskera andra människors
dömanden. Att vissa människor ska ha åsikter om andra människors sexualitet tycker jag är
förödmjukande. Det pratas om att visa tolerans för homosexuella, att tolerera, som kan betyda
att man tillåter en företeelse eller ett beteende som egentligen är oönskat (NE, 2011). Att visa
tolerans för andra människors olikheter handlar om makt. Några förbehåller sig rätten att
avgöra om andra är tolererbara. Filosofen Michel Foucault (2002) skriver att genom att
definiera sexualiteten som heterosexuell eller homosexuell har man utövat makt över dem
som inte passar in i det som anses normalt. För att heterosexualiteten ska framstå som normal
behövs en motpol som får stå för det onormala, i detta fall homosexualiteten. Bara
definitionerna, definierar ut de andra och man har lagt grunden till ett strukturellt förtryck.
1.1 Syfte och Frågeställningar
Syftet med studien är att genom intervjuer med lesbiska kvinnor belysa deras
förhållningssätt till att vara öppen inom idrotten. Ansatsen är att genom individens inställning
till öppenhet, tystnad och fördomar öka kunskapen kring lesbiska kvinnors situation inom
lagidrott. I studien diskuteras erfarenheter och upplevelser av lagidrott ur lesbiska kvinnors
perspektiv.
Frågeställningarna lyder: Hur förhåller lesbiska kvinnor sig till öppenhet? Vilken betydelse
har förebilder för öppenheten? Hur hanteras homosexualitet av omgivningen? Upplevs
idrotten som en accepterande miljö i jämförelse med samhället utanför idrotten?
6
1.2 Bakgrund
Den förste januari 2009 uppdaterades diskrimineringslagen och denna innefattar
diskrimineringsgrunderna kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet,
religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder sexuell läggning och ålder (SFS
2008:567). Detta kan ses som ett erkännande av att dessa sju kategoriserande principer kan
vara grund för diskriminering i samhället. Lagen sträcker sig dock inte över
föreningsverksamheten även om alla ska ha rätt att vara medlem i föreningarna. Det går alltså
inte att anmäla en ideell förening för diskriminering om man uteslutits ur sitt fotbollslag på
grund av ålder. Om individen upplever en obehaglig stämning i omklädningsrummet efter att
ha berättat om sin homosexualitet och därefter får utstå förolämpningar och ”skämt” så är
alternativen; att ta upp det med ledarna eller styrelsen och hoppas på handling, härda ut eller
sluta. De idrottsföreningar som är anslutna till Riksidrottsförbundet (RF) har regler att rätta
sig efter och om dessa överträds kan RF utesluta föreningen. RF får pengar av staten att
fördela på sina föreningar, så att vara med i RF innebär att man får ta del av statliga medel.
Men det finns inga exempel på föreningar som uteslutits på grund av diskriminering av
homosexuella.
RF har ett policydokument som heter ”Idrotten vill” (RF, 2009) och innehåller de
förhållningssätt man vill förespråka inom idrotten. Där står att ”alla som vill oavsett
nationalitet, etniskt ursprung, religion, ålder, kön eller sexuell läggning samt fysiska och
psykiska förutsättningar, får vara med i föreningsdriven idrottsverksamhet” (s.12). Under
rubriken ”Idrott är bra… ”(s.14) tas de flesta av dessa kategorier upp igen och förklaras
ytterligare. Jämställdheten poängteras och att idrott ska inkludera människor med olika
funktionshinder. Underrubriken ”Respekt för alla” tar upp nationalitet, etniskt ursprung och
religion. Ålder tas också upp när det handlar om vikten av barns möjligheter att få vara med
och påverka. Det enda som inte tas upp igen från citatet på sidan 12 är sexuell läggning.
Föreningsidrotten har ett rykte om sig att vara ”en av de sista homofobbastionerna” (Lodalen,
QX, juni 2006, s.15) och kanske är det så för att man inte pratar om sexuell läggning eller vet
hur man ska prata om det. RF har ändå ett policydokument mot diskriminering på grund av
sexuell läggning, vilket dock gör tystnaden än mer märklig. Där står det att ingen ska behöva
känna sig kränkt och diskriminerad eller känna obehag på grund av könstillhörighet eller
sexuell läggning. Det står alltså ”känna” vilket indikerar att det är vad den utsatta individen
känner och upplever som räknas.
7
2. Tidigare Forskning
Mitt urval av tidigare forskning inkluderar svenskt material som handlar om
homosexualitet och idrott, homonegativism och idrott samt lesbiskhet. Utländska studier har
jag endast inkluderat lesbiskhet och idrott.
Ulrika Dahl sammanställde 2005 en rapport för HomO-ombudsmannen om forskning som
rör homofobi och heteronormativitet, som publicerats i Sverige. Den visar att det
internationellt finns mycket forskning gjord kring homofobi inom idrotten men att det trots
livliga debatter inte finns mycket gjort i Sverige. Det finns inte speciellt mycket skrivet om
idrott och sexuell läggning överhuvudtaget i Sverige. Jesper Fundberg och Lars Lagergren
(2010) har gjort en kartläggning av hur Göteborgs idrottsföreningar arbetar med målet om att
alla ska få delta inom idrotten. Där framförde särskilt hbt-personer att exkludering sker genom
osynliggörande av både hbt-personer och den diskrimineringen som förekommer mot denna
grupp. Ett par studier berör homofobi, även om de inte handlat om homosexuella individer.
Etnologen Jesper Fundbergs avhandling Kom igen gubbar! (2003) berör formandet av
maskulinitet inom pojkfotbollen. Den vittnar om en homofobisk idrottsmiljö, där pojkarna i
samförstånd med tränarna tar avstånd från det feminina, vilket inkluderar kvinnor och
homosexuella män. Idrottens kön (2007) av sociologen Jesper Andreassons handlar om hur ett
manligt handbollslag och ett kvinnligt fotbollslag förhåller sig till frågor om genus, kropp och
homosexualitet. Avhandlingen tar upp hur männen distanserar sig från bögen genom
homofobiska skämt och uttryck samt hur kvinnorna hanterar den verklighet som faktiskt
existerar bakom myten om fotbollsflatan. Några av de han intervjuat är öppet lesbiska men
det framstår inte som ett medvetet urval för att fokusera på lesbiska kvinnors situation i
lagidrott. Annan litteratur är I skuggan av San Siro (2007) av Martin Bengtsson där han
skriver om sina egna erfarenheter som ungdomsproffs. Denna handlar inte om homofobi men
om reglerandet av individen och svårigheten i att få vara sig själv i den miljön.
Utomlands, främst USA, har Pat Griffin, idrottare och tränare, behandlat kvinnlig
homosexualitet i Strong women deep closets från 1998, där hon utifrån egna erfarenheter och
intervjuer beskriver homofobin inom kvinnoidrotten. Griffin menar att trots att mycket
förändrats till homosexuellas fördel finns det fortfarande en villkorlig tolerans för lesbiska
idrottare. I utbyte för denna tolerans begärs osynlighet; att inte tala om sin sexuella läggning
utanför lagets gränser. I artikeln ”Lesbians and locker rooms: the subjective experiences of
lesbians in sport” av Caroline Fusco (1998) intervjuas lagidrottare från Nordamerika om deras
erfarenheter som lesbiska idrottare. Fusco skriver att informanterna fått höra många
8
homofobiska uttalanden och skvaller. Rädslan för att inte längre få vara med inom idrotten
hindrar vissa av dem från att vara öppna med sin läggning.
Svenska intervjustudier med homosexuella personer, som inte handlar om idrott, inkluderar
etnologen Pia Lundahls Lesbisk identitet (1998), där hon gjort livshistoriska intervjuer med
homo- och bisexuella kvinnor. Lundahls studie tar upp och diskuterar villkoren för homo- och
bisexuella kvinnors identitetsskapande och de förutsättningar olika kvinnor haft. Historikern
Svante Norrhems Den hotfulla kärleken (2001), om homosexuella i Västerbotten mellan
1950-1980. Han menar att det för fyrtio år sedan sällan förekom människor som öppet
definierade sig som homosexuella, vilket det gör idag. Men synlighet i mindre orter kan dock
leda till isolering eftersom andra homosexuella blir rädda för att associeras med denna person.
Queer- och genusforskaren Margareta Lindholms Dubbellivssituationer (2003), där hon
intervjuat lesbiska kvinnor om situationer där individen väljer mellan att berätta om eller dölja
sin sexuella läggning. Hon menar att heteronormativitetens uppluckring de senaste
decennierna har lett till större öppenhet men också förväntningar och krav på att
homosexuella ska vara öppna. Socialantropologen Fanny Ambjörnssons avhandling I en klass
för sig från 2003 handlar om hur gymnasietjejer på olika sätt förhåller sig till föreställningen
om hur den normala tjejen ska vara. Ambjörnsson menar att makt inte tar sig uttryck genom
mobbning eller utfrysning utan genom föreställningar och mer subtila reproduceringar av det
normala, vilket definierade ut det avvikande.
De studier som nämns ovan fokuserar på problemen som homosexuella möter. Förutom
möjligtvis Lundahls intervjustudie, är resultaten till största delen dystra. Homonegativismen
är märkbar och komplicerar tillvaron för homosexuella personer.
3. Metod
Den här studien grundar sig på intervjuer med kvinnor som, i alla fall i det närmaste,
definierar sig som homosexuella. Med tanke på att jag strävade efter att undersöka hur
homosexuella kvinnor uppfattar idrotten blev intervjuer det naturliga valet. Jag har genomfört
timmeslånga intervjuer med fem kvinnor.
Chris Gratton och Ian Jones (2010) skriver att intervjuer kräver mer resurser än många
andra metoder i form av tid och resor vilket begränsar antalet informanter och riskerar att
urvalet inte blir representativt. De menar också att platsen intervjun genomförs på är viktig.
Det är en fördel om det är en plats där den som ska intervjuas känner sig bekväm. Jag har låtit
9
informanterna välja det ställe som de tyckte var passande, för att göra det så okomplicerat
som möjligt för dem. Så vi har träffast på skolor och kaféer.
Intervjuerna var semistrukturerade, det har funnits nedskrivna frågor (se bilaga1) men
också utrymme för att ställa följdfrågor och gå utanför frågornas begränsningar. Intervjuerna
har dokumenterats genom anteckningar som renskrivits och skickats till den intervjuade för
att kontrollera att jag uppfattat denne korrekt. Jag har i tidigare undersökningar erfarat att
människor inte alltid menar vad de säger, särskilt om de inte vet vilka frågor de ska få, utan de
prövar sina ord och kan i efterhand anse att det inte var riktigt så de menade. Därför ville jag
att informanterna skulle få chansen att komma med förtydliganden. Nackdelen med att
anteckna är bland annat att upprättandet av kontakt offras en aning då uppmärksamheten
splittras mellan informant och antecknandet (Gratton & Jones, 2010). Men därför har jag sett
till att prata mer allmänt i början och ställa frågor som kanske inte tillhör studien för att skapa
en god kontakt, som förhoppningsvis bestod hela intervjun igenom.
Det är viktigt att också fundera på om svaren informanterna ger endast är giltiga i det
ögonblicket eller om det är mer bestående svar (Gratton & Jones, 2010). Jag anser att när det
gäller sexuell läggning så kan inställningen till sin omgivning och bemötandet individen får,
bero på vart denna är i processen av sin öppenhet. Men inställning och åsikter kan alltid
förändras beroende på de erfarenheter individen förvärvar. Därför får de intervjuades
uttalanden förstås utifrån att de är öppna och att de flesta har varit det i flera år.
Fördelen med intervjuer är att deltagarna får prata om sina erfarenheter med egna ord och
därmed ta upp det som är särskilt viktigt för dem. Det kan på så sätt komma fram oväntad
information, som breddar forskarens förståelse för det undersökta ämnet (Gratton & Jones,
2010). I en intervjusituation är det dock viktigt att inte styra informantens svar eller påverka
informanterna genom sina reaktioner på de svar som ges. Till exempel kan nickningar
uppmuntra informanten att svara så som de tror intervjuaren vill och att det finns ett ”rätt”
svar, som de vill ge (Gratton & Jones, 2010). Denna sorts reaktioner är svåra att styra,
samtidigt som jag anser att reaktionerna också kan uppmuntra informanterna att fortsätta sitt
resonemang. Jag menar att det också kan vara ett sätt att skapa en positiv stämning. Gratton
och Jones (2010) tar också upp hur man ska hantera känsliga frågor. I denna studie tycker jag
inte att vissa frågor varit känsliga, men att ämnet i sig kan vara känsligt. Att prata om frågor
som berör sin sexuella läggning kan uppfattas underligt och privat. Men deltagandet har varit
frivilligt och alla informanterna har varit öppet lesbiska, vilket förhoppningsvis innebär mer
lätthantering av dessa frågor. De som intervjuats är anonyma i texten genom att jag har ändrat
deras namn. När jag sökte informanter så utlovade jag anonymitet med tanke på att de som
10
inte var öppna skulle känna sig villiga att ställa upp. Då de informanter jag intervjuat var
öppna tyckte jag inte att jag kunde ta tillbaka anonymiteten, även om vissa av kvinnorna inte
verkade bry sig om ifall det var anonymt eller inte.
Validiteten kan påverkas av om informanterna känner sig tvingade att delta, vilket kan ge
konstruerade svar till skillnad från ärliga svar (Gratton & Jones, 2010). Jag har varit noga med
att inte pressa folk till att ställa upp på intervju. Därför har jag ställt frågan till parter som
förmedlat frågan vidare, så att det blivit ett mer frivilligt beslut att delta. Informanterna har
sökts i Skåne via kontakter på Facebook, HBTQ-studenterna i Lund och RFSL Malmö. De
forum som fungerade vid det tillfälle jag sökte informanter var via Facebook och HBTQstudenterna. Det har alltså inte varit helt enkelt att få informanter på det sätt jag velat hitta
dem. Jag har sökt informanter som har eller har haft idrottserfarenhet och känner sig villiga att
prata om detta. Det viktigaste har varit att de haft en uppfattning om föreningsidrotten, vare
sig de är aktiva nu eller inte. Jag varit sparsam med vad jag berättat för informanterna om hur
studien kommer analyseras. Det jag har berättat är att jag undersöker homosexuella kvinnors
erfarenheter av idrotten.
3.1 Informanterna
De intervjuade består av Miki, 25, som spelat fotboll sedan hon var barn men slutade vid 21
på grund av en knäskada. Hon kom ut som lesbisk vid 16 års ålder och har varit öppen i sitt
lag. Lisa, 26, spelade fotboll som barn, slutade och började igen vid 16 och spelade tills hon
var 21. Spelade i två lag och var öppen med sin sexuella läggning i det senare. Erika, född
1964, spelade fotboll i tjugoårsåldern i högsta divisionen, bytte sedan till ett division 5-lag,
där hon också kom ut som homosexuell. Hon har också spelat innebandy i Korpen i flera år.
Tove, 21, har spelat innebandy sedan 13 års ålder. Hon har spelat i flera lag och har varit
öppen med sin läggning sedan hon var 19. Frida, 26, har spelat innebandy sedan hon var tio år
och har spelat i fem olika lag. Spelade tennis och golf men slutade efter gymnasiet. Kom ut
som lesbisk i tjugoårsåldern.
3.2 Urval och begränsningar
Min ursprungliga idé var att intervjua både kvinnor och män, men eftersom jag hade svårt
att få tag i män att intervjua valde jag att fokusera enbart på kvinnor. Att det var svårare att få
tag i manliga informanter skulle kunna förklaras med att det är mer känsligt med manlig
homosexualitet inom idrotten, med tanke på att både Fundberg (2003) och Andreasson (2007)
11
skriver om hur fotbollspojkarna respektive handbollsmännen tydligt tar avstånd från
homosexualitet. Det skulle också kunna handla om att de inte kan identifiera sig med mig och
därför känner sig besvärade av att prata om detta med någon som inte är som dem:
homosexuell man. På grund av denna riktningsförändring har syftet och frågeställningarna fått
ändras. Jag har också fått justera dessa ännu en gång då det stod klart att alla informanterna
var öppna med sin sexuella läggning inom idrotten. Vissa frågor gick därmed inte att besvara,
som varför man inte vill vara öppen och hur det påverkar ens idrottande att inte vara det.
Jag har valt att endast intervjua homosexuella för att begränsa studien. Bisexualitet har
valts bort eftersom det finns synsätt som menar att alla människor är potentiellt bisexuella
(Lundahl, 1998). Det skulle kunna bli svårt att få informanter som påverkas av idrottens
eventuella homonegativism om människor som är bisexuella, endast i teorin, ingick i studien.
Det var därför enklare att välja en kategori med tydligt definierade gränser. Queerforskaren
Annamarie Jagose (1996) menar dock att det även är svårt att definiera homosexualitet och att
det är skillnad på samkönat begär och att definiera sig själv som homosexuell. Bisexualitet är
annars intressant att studera eftersom det helt bryter mot föreställningen om betydelsen av kön
och utmanar heteronormen mer än homosexualitet (Ambjörnsson, 2006), men det skulle
kunna bli en egen studie och därför inkluderas inte bisexualitet i denna. Jag har också valt att
sikta in mig på breddidrottare, eftersom elitidrottare befinner sig i en speciell situation i och
med att de ska förhålla sig till sin karriär som idrottare och vad som kan äventyra den.
Elitidrottares erfarenheter och öppenhet i media kan dock ha betydelse för breddidrottare och
därför refererar jag ibland till kända exempel.
Jag har valt att sporadiskt använda mig av tidningsartiklar för att påvisa vad som kan
påverka homosexuellas inställning till idrotten. Det är dock ingen ambition att göra någon
större undersökning av medias framställning av homosexualitet inom idrotten, vilket hade
krävt en egen studie, utan det är mest tänkt som ett komplement eller substitut för den
forskning som ännu inte finns. Den litteratur som har använts rör idrott och homosexualitet
och/eller homofobi, men också studier om homosexuella som inte handlar om idrott. Denna
litteratur som inte handlar om idrott har jag använt för att visa, både att idrotten kan vara en
annorlunda miljö men också att homosexuella kan möta samma problematik i flera olika
sammanhang. Den teoretiska litteraturen innefattar texter om genus, heteronormativitet och
stigmatisering.
Sociologerna Mårten Söder och Lars Grönvik (2008) skriver om intersektionalitet. De
menar att människor inte längre binds samman av kollektiva tillhörigheter och att
maktordningarna därför ser annorlunda ut. Problem som finns med att vissa personer
12
marginaliseras kan inte enbart förklaras på ett sätt, utan det finns flera dimensioner att
utforska för att förstå den komplexa situation som människor befinner sig i. Jag inser att det
kan finnas andra beståndsdelar som förklarar varför det ser ut på ett visst sätt för mina
informanter. Till exempel är en av mina informanter cirka tjugo år äldre än de andra och en
annan är inte etniskt svensk. Men jag finner inga svar som skiljer sig på ett signifikant sätt och
som kan kopplas till dessa olikheter. De är också alldeles för få för att kunna dra den typen av
slutsatser. Svaren jag fått är överlag ganska lika varandra och det kan nog snarast kopplas till
att de alla är öppna och bekväma med sin sexuella läggning.
Norrhem (2001) frågar sig i den studie han gjort, vilka det är som ställer upp på att bli
intervjuade och om dessa kan sägas vara representativa för alla homosexuella i Norrland. De
deltagande i denna studie har haft många gemensamma nämnare. De jag intervjuat har alla
varit aktiva inom lagidrott och de har också varit öppna med sin sexuella läggning. Det är
troligt att de som varit villiga att ställa upp på intervju har varit bekväma med sin sexualitet
och inte besvärats av att diskutera homosexualitet. Detta måste naturligtvis tas i beaktande när
resultatet av intervjuerna sammanställs. Att alla sysslat med lagidrott är också intressant
eftersom det kan tolkas som att det finns fler lesbiska där eller att det är särskilt tryggt att vara
lesbisk inom lagidrotten. Men det kan också handla om en föreställning om att det är
lagidrottare jag sökt, eftersom lagidrott i större utsträckning än individuell idrott kommit att
förknippas med lesbiska. Norrhem (2001) menar också att det kan ha betydelse vem
intervjuaren är, vem har de tänkt att jag är och vad tror de jag vill ha för svar. På vilket sätt
spelar deras ovetskap om min sexuella läggning in. Norrhem berättar att en av hans
informanter vägrade att bli intervjuad av någon som var heterosexuell. Lundahl (1998) tror att
hennes informanter kan ha öppnat sig mer eftersom de fått veta att intervjuaren var lesbisk
och alltså en likasinnad. Men hon menar också att vissa saker kan ha blivit oförklarade, på
grund av att de antar att hon som lesbisk förstår vad de menar utan att behöva förklara dem.
Jag kan inte säga om ovetskapen om min sexuella läggning har påverkat mina informanter på
något sätt, min utgångspunkt har varit att det är irrelevant, så länge frågan inte kommit upp.
Billy Ehn och Barbro Klein (2007) skriver att medkänslan för de studerade individerna kan
påverka undersökningens riktning. Genom sina motiv för att göra just denna studie kan
resultatet styras av de sympatier och antipatier som forskaren har. I inledningen nämnde jag
mitt engagemang för homosexuellas rättigheter. Att gå in med denna utgångspunkt kan
förklara varför jag gjort de tolkningar jag gjort. Men jag har också haft med mig vissa
föreställningar och fördomar utifrån det jag läst om de problem idrotten har med homofobi
och rykten om kvinnoidrotten som lesbisk. Detta har inneburit att jag trott mig komma få
13
vissa svar som faktiskt uteblivit. Ehn och Klein (2007) menar att ens bakgrund och
förförståelse bestämmer riktningen på studien. Kombinationen av mitt engagemang för att
homosexuella ska respekteras och föreställningarna baserade på tidigare studier, har på sätt
och vis balanserats genom att mina föreställningar inte bekräftades och att mitt engagemang
hjälpte mig att se detta.
4. Teori
I detta kapitel beskrivs först ett par begrepp som är viktiga att förklara inför den fortsatta
läsningen. Det är begrepp som på olika sätt rör homosexualitet. Sedan förklaras Erving
Goffmans idéer kring stigma, vilket är den teori som täcker mest av det redovisade materialet
och används flitigast i analysen av materialet. Sista delen tar upp genus och
heteronormativitet, vilket kommer användas som analytiskt redskap i vissa delar av det
empiriska materialet. Även om dessa teorier inte används lika frekvent är de ändå viktiga för
studiens förståelse av hur kvinnor (och män) förhåller sig till lesbiska kvinnors existens inom
idrotten.
4.1 Begrepp
Den feministiska författaren Adrienne Rich (1980) skriver om lesbisk existens och lesbiskt
kontinuum. Lesbisk existens betyder att lesbiska personer finns, har erfarenheter och en
historia som är unik. Lesbiskt kontinuum är en skala från homosociala relationer till
samkönad åtrå, det är alltså bredare än att endast handla om homosexualitet. I det empiriska
materialet kommer jag använda begreppet lesbisk existens.
Genusforskaren Kari Fasting (1999) beskriver skillnaden mellan homofobi och
homonegativism. Homofobi handlar mer om irrationell rädsla medan homonegativism är ett
bredare begrepp och handlar om en medveten negativ inställning till homosexuella. Jag väljer
att använda begreppet homonegativism när jag resonerar kring negativa förhållningssätt till
homosexuella. Men när jag refererar till andra använder jag det ord som denna brukat.
De som inte avviker från folks förväntningar anses som normala, skriver Goffman (2010).
Användandet av ordet normal i texten, ska ses som vad samhällets normer förväntar sig att
människor ska vara och vad som är mest vanligt att folk är. Det ska inte tolkas som en
värdering av hur folk borde vara och vad som är rätt eller fel att vara.
14
4.2 Grupper, Stigma och Att passera
Iris Marion Young (1990), genus- och politikforskare, har skrivit om grupper och hur
grupper utsätts för förtryck. Hon menar att medlemmar av en social grupp har en särskild
samhörighet med varandra eftersom de har liknande erfarenheter och levnadssätt. Sociala
grupper är inte homogena men i vissa kontexter kan en grupp framstås inneha en enhetlig
gruppidentitet. En grupp existerar endast för att den kontrasteras mot minst en annan grupp.
Våra identiteter definieras i relation till hur andra definierar oss och det sker genom
grupperingar. Dessa grupper är redan associerade med särskilda egenskaper, stereotyper och
normer. Om grupperingarna skulle elimineras upphör också förtrycket.
Sociologen Erving Goffmans Stigma (2010), först publicerad 1963, tar upp hur det i
samhällen finns vissa egenskaper och beteenden som anses normala och att människor
kategoriseras utefter hur väl de passar in i dessa normer. Passar de inte in riskerar de att bli
stigmatiserade. Det kan handla om att ha en annan hudfärg eller vara funktionshindrad men
också mer osynliga stigman som att vara kriminellt belastad eller att vara homosexuell. De
normala skapar en stigmateori som går ut på att förklara varför den stigmatiserade
stigmatiseras och rättfärdiga dennes underordning. Denna stigmateori reproduceras genom
stereotypiseringar, vilket gör det svårare att få upprättelse och respekteras som människa.
Om stigmat inte syns eller märks finns det en möjlighet att inte heller göra det känt och
passera som normal. Det handlar om ett val mellan att vara öppen eller inte, att låtsas eller
inte och varje situation är unik och kräver nya val om var, när och till vem man ska berätta om
sitt stigma. Eftersom det anses vara mer fördelaktigt att passera som normal är detta val
lockande, i alla fall vid vissa tillfällen. Men de som passerat och blir påkomna riskerar att bli
anklagade för falskspel på grund av att detta har undanhållits. Om andra tagit fel och den
stigmatiserade tvingas förklara hur det ligger till kan situationen bli obekväm. Men den
stigmatiserade kan också välja att på ett sakligt och oproblematiskt sätt berätta om sitt stigma,
där de tar för givet att de närvarande står över fördomsfulla åsikter, vilket också kan hindra
dem från att avslöja att de inte gör det.
En person som blir framgångsrik och/eller känd får representera sin kategori. Dennes
aktning eller skam spiller över på andra stigmatiserade och de normala kommer på så sätt
också närmare de i sin närhet som har samma stigma. En individ som drar uppmärksamhet till
sina likars situation och politiserar sitt eget liv kan få nästa generation att bli mer accepterade.
Men de stigmatiserade får ofta höra att de ska ta hänsyn och inte pressa sin omgivning, så att
de normala känner sig obekväma. Anpassningen leder till att de normala inte behöver vänja
15
sig vid de stigmatiserade. För att tillgodose de normala och inte uppröra dem kan
stigmatiserade förminska de upplevelser av orättvisor som de har. Den stigmatiserade som har
för avsikt att passera kan distansera sig från sina mer uppenbart stigmatiserade likar. För att ju
mer man umgås med normala desto mer uppfattar man sig som sådan. De kan avfärda de som
uppför sig på ett stereotypt sätt och avsmaken övergår i skam. Det uppstår ett stort dilemma
där personen inte identifierar sig med gruppen men samtidigt inte kan bryta sig fri från den.
Goffman nämner också olika typer av platser som de stigmatiserade måste förhålla sig till.
Det finns de förbjudna där de inte är välkomna, de offentliga där deras närvaro tolereras med
viss reservation och de avsides belägna platserna där de inte behöver dölja sitt stigma.
4.3 Genus och Heteronormativitet
Genus belyser de föreställningar som finns om vad som är feminint och vad som är
maskulint och vem som ska inneha dessa egenskaper. Genus ska förstås som något kulturellt
skapat. Genuskonstruktionen tvingar oss att tro på dess nödvändighet och naturlighet och om
vi inte lyckas uppvisa genus på rätt sätt, blir vi straffade. Handlingar, gester och begär ger
intryck av att det finns en essens som egentligen är fabricerad och upprätthålls med ytliga
tecken. Dessa handlingar skapar illusionen av att det finns en genuskärna menar filosofen
Judith Butler (2007). Om genus är en social konstruktion av kön och om det inte finns tillgång
till kön förutom genom konstruktionen, då verkar inte kön endast absorberas av genus, utan
kön blir en fiktion eller en fantasi, och det går inte att nå fram till den (Butler, 1993).
Även om maskulinitet och femininitet ofta ses som mäns och kvinnors medfödda
egenskaper, vore det mer sant att säga att maskulin är vad män på olika sätt gör och feminin
är vad kvinnor gör, snarare än vad män och kvinnor är. Beteenden karaktäriserade som
maskulina och feminina är i första hand inlärda och i andra hand är det vad vi gör för att bli
erkända som män och kvinnor (Buchbinder, 1994). Om genus är någonting man blir men
aldrig kan vara, då är genus i sig ett slags blivande eller en aktivitet, vilket innebär att
könsrollerna inte är givna och kan förändras (Butler, 2007).
Den feministiska teoretikern Monique Wittig (1992) menar att det finns en tendens att
tillskriva kvinnors underordning naturliga omständigheter vilket försvårar förändring. Alla
idéer om natur och kvinnan som innehavare av särskilda egenskaper är en fälla, eftersom det
bland annat säger att kvinnors undertryckande sker på grund av dem själva och att kvinnors
egenskaper leder till denna utsatthet. Men Wittig menar att man och kvinna är politiska och
ekonomiska kategorier som är historiskt skapade och inte eviga kategorier som alltid funnits
16
och alltid kommer att existera. Förtrycket mot kvinnor kan endast upphöra genom att förstöra
heterosexualitet som ett socialt system, där föreställningen om kvinnors och mäns olikhet
rättfärdigar mäns överordning.
Foucault (2003) beskriver hur självdisciplinering fungerar när han redogör för hur
övervakning av fångar gått till. Genom att makten jämför, differentierar, hierarkiserar,
förenhetligar och utesluter sker normalisering. Den disciplinära makten har som uppgift att
”lära” individen att bete sig på rätt sätt. Detta sker diskret och automatiskt genom att
individen aldrig riktigt vet vem som bevakar, vilket leder till ett ängsligt beroende av att bete
sig korrekt. Människor upprätthåller själva systemet och blir också delaktiga genom att
omedvetet kontrollera andra. Detta iakttagande av sig själv, som en potentiell avvikare, gör
normalisering så effektiv eftersom den tränger djupt ner i människor och påverkar deras
beteendemönster. Eftersom normer måste definieras gentemot en avvikelse går det inte att
säga att normer är stabila eller naturliga (Ambjörnsson, 2006). Goffman skrev 1963 att det
inte är till de olika utan till de normala vi bör vända oss, om vi vill ha förståelse för
avvikelser. Rich (1980) påpekar vikten av att utforska den obligatoriska heterosexualiteten
som institution. Hon menar att det finns mycket kunskap att inhämta genom att ifrågasätta
heterosexualiteten. Oviljan att problematisera heterosexualiteten bottnar bland annat i rädslan
för att det ska framgå att heterosexualitet inte är en preferens för kvinnor utan något som är
påtvingat. Men det handlar inte om att fördöma heterosexuella relationer, utan att se ett
system av förtryck i förskönandet av och naturlighetstänkandet kring heterosexualitet. Om
man vågar ifrågasätta heterosexualiteten kommer det fram information som kan vara nyttig
för framskridandet av jämställdhet.
Heterosexualitet ses som det normala och heteronormativitet grundar sig på föreställningen
om att kvinnor och män ska vara olika för att attraktion ska uppstå. Kvinnor ska vara feminina
och män ska vara maskulina för att komplettera varandra och kunna begära varandra.
Genusidentiteten är konstruerad som en relation mellan kön, genus, sexuella handlingar och
begär. Denna identitet skapas genom upprepning. Butler (2007) kallar detta heterosexuell
matris. Konsekvensen blir att de som inte agerar i enlighet med sitt biologiska kön anses bryta
heteronormativitetens tvingande mönster och därmed diskvalificeras som heterosexuell. Detta
leder till att normbrytande kvinnor och män riskerar att tillskrivas en avvikande sexualitet,
vilken är underordnad i dagens samhälle. På grund av den tvingande heterosexualiteten
använder kvinnor femininitet för att avvisa homosexualitet, skriver Butler. Denna femininitet
tolkas som något naturligt för kvinnor, men är egentligen konstruerad. Med synliggörandet av
hur egenskaper kopplas till kön för att användas för att väcka begär hos det andra könet, visar
17
Butler att heterosexualiteten är en social konstruktion och att det inte finns någon essentiell
logik i dessa samband.
Eftersom heterosexualitet och homosexualitet definieras i förhållande till genusrelationer så
förlorar dessa mening när könsskillnaderna överges menar Jagose (1996). Att definiera ut
män och kvinnor är en förutsättning för heterosexualitetens existens och kategorierna man och
kvinna har endast betydelse i heterosexualiteten (Wittig, 1992). Ambjörnsson (2006) tar upp
hur heteronormativiteten återskapas genom att heterosexuella relationer antas vara
förutsättningen för att det ska födas barn, men dessa relationer är bara ett av många alternativ
för att organisera sitt liv. Det finns inget som kräver att män och kvinnor lever ihop för att
producera barn, utom våra egna skapade normer.
Wittig (1992) skriver att förtrycket mot den lesbiska kvinnan handlar om att hon inte anses
vara kvinna, eftersom kvinnor hör samman med män. Den lesbiska kvinnan blir varken
kvinna eller man utan en produkt av samhället och inte av naturen, eftersom
heterosexualiteten anses naturlig och därmed mer äkta. Att vägra vara heterosexuell blir
samtidigt ett avvisande av mäns ekonomiska, ideologiska och politiska makt. Wittig menar att
lesbiskhet är det enda koncept som befinner sig bortom könskategorierna och den enda
sociala position där kvinnor kan leva fritt. Detta upplevs som särskilt hotfullt av män och
kanske är det därför lesbiskhet används som ett skällsord av män, för att påverka kvinnor att
skämmas för sin sexualitet eller ryktet om sin avvikande sexualitet.
Jag har valt att hålla mig ifrån queer-begreppet. Den kritik som framförts mot queer består
av att eftersom queer handlar om gränslöshet och upplösandet av kategoriseringar så
neutraliseras effekten av att identifiera sig som homosexuell. Homosexuella män och
homosexuella kvinnor möter inte heller samma problem, vilket queer blir okänslig för. Att
inte fästa vikt vid kön riskerar att ignorera politiseringen av kön och därmed hamnar kvinnors
underordning längre ner på agendan (Jagose, 1996). Den lesbiska kvinnan blir därmed särskilt
osynliggjord då de ofta buntats ihop med bögar, vilket leder till att lesbiskas unika
erfarenheter förbises (Rich, 1980).
5. Empiri: Lesbiska kvinnors berättelser om idrott
I det följande avsnittet redovisas materialet från intervjuerna tillsammans med litteratur
och de teorier som presenterades tidigare. Analysen görs i detta kapitel för att placera empirin
i ett sammanhang samt att ge en bredare förståelse för informanternas berättelser. Kapitlet är
uppdelat i sex tematiska delar med en kort summering i slutet av varje del.
18
5.1 Att vara öppen i sitt lag
Att komma ut kan tolkas som en process till att, för sig själv, erkänna och identifiera sig
som homosexuell. Det kan också innebära att göra sin sexuella identitet känd för omgivningen
(Lundahl, 1998). Alla de intervjuade har varit öppna i sitt lag, men med lite olika
förhållningssätt. Miki säger att hon aldrig förnekat sin sexuella läggning men att det heller
aldrig blivit ett stort avslöjande. En del visste, andra inte, för hon pratade inte om sina privata
relationer. Norrhems (2001) västerbottniska informanter säger att man tänker att alla vet men
samtidigt är tystnaden så påtaglig att informationen går förlorad och även om alla verkligen
vet så pratas det inte om det. Tystnad kan också användas av homosexuella för att ta hänsyn
till omvärlden, för att inte oroa eller störa. Goffman (2010) menar att stigmatiserade individer
ofta uppmanas att inte prata om och synliggöra sina olikheter, eftersom normala kan känna sig
illa till mods. Det finns en hierarki i samhället som menar att heterosexualiteten är bättre och
mer riktig än andra sexuella läggningar. Trots förbättrade lagar och större synlighet för hbtpersoner i media förekommer det ständigt markeringar som säger att det inte är fullt ut
accepterat att vara homosexuell. Ambjörnsson (2006) påpekar att inkludering i vissa
sammanhang sker på bekostnad av synligheten. Hon menar att homosexuella kan få bli
accepterade så länge de inte pratar om det och för väsen kring sin sexualitet. Om någon ändå
står på sig och pratar om rättigheter eller sitt privatliv så riskerar individen att utsättas för
stereotypiseringar, hån eller till och med våld. Pat Griffin (1998), som varit aktiv inom
idrotten både som utövare och tränare, berättar att hon var rädd för att inte längre vara
välkommen inom idrotten om hon skulle verka för homosexuellas rättigheter i den miljön.
Lisa säger att hon pratat om sina privata relationer med lagkamrater på ett avslappnat sätt och
att hon tagit för givet att andra är okej med det. Detta är ett sätt, menar Goffman (2010), som
kan skydda individen från ett negativt bemötande. Genom att tala självklart och
oproblematiskt om sin avvikelse kan man tvinga andra att åtminstone låtsas att de accepterar
det. Den eventuella homonegativiteten kan alltså döljas av den stigmatiserades
oproblematiska hållning till sitt stigma.
Att vara öppen inom idrotten har varit oproblematiskt också för Tove och Frida. Tove säger
att hon skulle kunna prata om eventuella partners men att hon inte gör det eftersom hennes
före detta flickvän spelar i samma lag. I laget som Frida spelar i nu, var hon först den enda
som var lesbisk och då kändes det konstigt att prata om flickvänner. Men nu är det flera
lesbiska i laget och då känns det lättare att prata om tjejer och relationer eftersom de kan prata
19
på ett mer avslappnat sätt med varandra. Miki och Lisa menar att om man behandlar sin
läggning som självklar, då kommer andra också att acceptera det. Att ha ett bra
självförtroende är viktigt. Lisa var inte öppen i sitt första lag på grund av att hon precis
kommit ut och det var nytt för henne. I det andra laget hade hon blivit mer trygg i sig själv,
vilket gjorde det enklare att vara öppen.
Tove blev påverkad av det öppna klimatet för homosexuella i sitt lag. Det var där hon kom
ut först och de flesta i laget var homosexuella. Hon menar att detta var anledningen till att hon
kom ut och att det hade dröjt mycket längre tid om hon inte spelat innebandy. Erika berättar
att en lagkamrat drog det ur henne i tjugoårsåldern. Flera i laget var lesbiska så hon upplevde
det som en trygg miljö att vara öppet lesbisk i. Det var skillnad i division 1-laget (högsta
serien) hon spelade med först. Eftersom det var större medialt fokus på dem, var de lesbiska
mer hemliga. En av de lesbiska hade hög status i laget, vilket bidrog till att det var accepterat,
men det pratades aldrig om det. I Andreassons (2007) studie menar de kvinnliga
fotbollsspelarna att ju skickligare spelarna blir desto mer ifrågasatta blir de som kvinnor och
även föreningen kunde få ett rykte som en lesbisk förening.
De intervjuade tycker att det är viktigt att vara öppen, främst för sin egen skull eftersom det
är en stor del av ens identitet. Några anser att det även blir lättare att fokusera på sin
idrott(sprestation). Eftersom man umgås mycket med varandra och det privata blir en stor del
av gemenskapen underlättar det att vara öppen menar Erika och Frida. För Tove känns det
inte som ett beslut att vara öppen, den sexuella läggningen är en del av henne och inget hon
kan undanhålla. Ingen av dem har upplevt problem med att vara öppen, men Erika säger att
hon var medveten om att vissa kunde känna sig obekväma och att hon förhöll sig till det,
kanske lite för mycket.
Men det är inget krav att vara öppen och Lisa påpekar att man måste vara redo för att vara
öppen, att outa1 folk är inget bra sätt. Båda tennisspelarna Billie Jean King och Martina
Navratilova blev outade av före detta partners och särskilt King förnekade i flera år att hon
var lesbisk även om hon erkände den samkönade relationen (Griffin, 1998). Internaliserad
homofobi innebär att homosexuella avstår från att vara öppna på grund av skamkänslor trots
att omgivningen är accepterande. Problemet ligger då snarare hos individen själv än hos andra
(Norrhem, Rydström & Winkvist, 2008). Det finns en illusion av att tystnad skyddar
individen från öppen fientlighet, att om ingen vet blir man heller inte utsatt (Griffin, 1998).
De yngre i Lundahls (1998) studie upplever att öppenhet är ett tvång eftersom tystnad är en
1
Outa = när någon annan än den det gäller talar om för omgivningen att personen är homosexuell.
20
svaghet. De menar också att öppenhet är det mest verksamma motmedlet för att påverka
negativa attityder mot homosexuella. Det ses som en insats att vara öppen då det ifrågasätter
osynliggörandet. Även de Griffin (1998) har intervjuat säger att de vill vara öppna för att
förändra det fientliga klimatet. För de äldre i Lundahls (1998) studie om lesbisk identitet, som
vant sig vid de slutna lesbiska gemenskaperna, är det dolda livet oproblematiskt. I dagens
samhälle när öppenheten är ett alternativ, vilket det inte alltid varit, ställs individen för ett val:
att vara öppen eller att dölja, och inget av alternativen är självklara. Detta dilemma kan vara
problematiskt för individen och orsaka splittring både inom individen och mellan individer.
Trots att samhället är relativt accepterande och medvetet om homosexuellas existens går det
inte att leva helt öppet, utan det finns alltid dubbellivssituationer, situationer där individen får
ta ställning till om man ska berätta om sin sexuella läggning eller inte. På så sätt blir
öppenheten heller inte spontan utan planerad. När man måste berätta om det som är självklart
för andra, blir det påtagligt att ens läggning inte är självklar för andra än en själv (Lindholm,
2003). När ens stigma inte syns finns det möjlighet eller risk att passera som normal.
Antingen får man då vara övertydlig i varje situation, vilket skulle bli konstigt, eller ibland
låta sin läggning vara dold. Att ibland passera kan upplevas som lockande eftersom situation
därmed blir okomplicerad. Risken med att passera är dock, att när folk sedan får reda på hur
det ligger till, kan de känna sig lurade (Goffman, 2010). Miki menar att ens läggning förr eller
senare kommer ut ändå. Det är lika bra att vara öppen från början. Öppenheten är dock aldrig
definitiv utan måste utföras om och om igen skriver Lindholm (2003). Och att inte rätta till
missförståndet när andra förutsätter att man är heterosexuell innebär att man osynliggörs och
förnekar sin identitet, eftersom sexualiteten är en stor del av ens identitet.
Foucault skriver i Sexualitetens historia (2002) att det finns ett tvång att vilja bekänna, det
talas om att bekännelsen frigör och därmed anses det som en skyldighet att bekänna sin
sexualitet. Lindholm (2003) påstår att det finns krav från gayrörelsen och samhället på
öppenhet och det sägs att det är skamligt att dölja sin sexuella läggning. Lisa påpekar att hon
rättar folk om de frågar om hon har pojkvän. Man måste alltså tillrättavisa andra för att få
existera som lesbisk och gör man inte det, gör man avkall på sin person. Erika säger att hon
ställt krav på sig själv att vara öppen för att man vill vara en så hel person som möjligt. I de
intervjuer som Griffin (1998) har gjort uppger kvinnorna att det största motivet för att vara
öppen är att de vill vara uppriktiga med sin identitet. De menar också att det är enklare att
vara öppen eftersom döljandet kräver mycket kontroll, som tar energi. Rich (1980) menar att
en lesbisk kvinna som inte är öppen, inte bara är tvungen att förneka sin läggning, hon måste
också låtsas vara heterosexuell kvinna, vilket innebär att klä och bete sig som en feminin
21
kvinna. I strävan efter att vara normal, skriver Norrhem (2001), beter sig individen på ett
avvikande sätt genom att vara tyst om sin person och sina privata relationer. Många
heterosexuella pratar fritt och oreflekterat om sina liv, så de som inte talar om sig själva anses
istället vara asociala. Det kan tolkas som att de inte vill vara med i gemenskapen. De som
Lindhom (2003) intervjuat om homosexualitetens dubbelliv, menar dock att det finns en risk
att få stämpeln som lesbisk istället för människa, om man är öppen. Individen blir sin sexuella
läggning och att det blir det enda man är. Fotbollsspelaren Victoria Sandell Svensson har
uttryckt att hon inte berättade, för att hon inte ville bli känd för sin läggning utan för sitt
fotbollsspelande (Ystén, 2011).
När kvinnorna väl kommit ut inför sig själva har det varit självklart att så småningom vara
öppen med det även inför andra. De menar att eftersom sexualiteten är en stor del av
identiteten är öppenhet viktigt för att vara sann mot sig själv. Även om öppenhet inte är ett
krav de ställer på andra homosexuella uttrycker de att idrotten oftast är en oproblematisk
miljö för lesbiska.
5.2 Förebilder
Det är viktigt med kända förebilder. Tove säger dock att hon tycker det är lite töntigt att det
blir en grej av det. Gör man en stor grej av det så blir det en stor grej. Samtidigt säger hon att
det är bra med förebilder för unga att se upp till och att se förebilder inom samma idrott. Det
är viktigt med tydliga förebilder om det ska bli någon förändring till det bättre tycker Miki.
Frida menar att förebilder tar udden av det spektakulära med homosexualitet. Men om folk
vill måna om sitt privatliv ska det också vara ok. I Fundbergs och Lagergrens (2010) studie,
där hbt-personer tillfrågats, uttrycker någon att hbt-personer har ett ansvar att agera som
ambassadörer. Men personer som är öppna med sitt stigma får representera en hel grupp,
vilket kräver stor vaksamhet. Denna individs förehavanden följs, registreras och bedöms av
skeptiker och fördomsfulla, särskilt kända personer utsätts för detta (Goffman, 2010). Erika
menar att det generellt är mycket mer synligt med lesbiska idag än för tjugo år sedan vilket
underlättar acceptansen. Men hon menar också att kvinnoidrotten fortfarande är en hemlig
värld, lite hysch hysch, och att andra människors okunskap påverkar homosexuella att inte
vara öppna, särskilt inom idrotter med mycket kroppskontakt. Victoria Sandell Svensson
berättar i en intervju i fotbollsmagasinet Offside (Ystén, 2011) att hon valde att inte berätta
om sin läggning i media, också för att inte spä på ryktet om fotbollsflator. På grund av att
några kvinnliga elitfotbollsspelare kommit ut känner andra lesbiska pressen på att inte komma
22
ut, av rädsla för att detta ska skada kvinnofotbollen generellt (Eng, 2006). När Billie Jean
King blev outad befarade människor kring WTA (Women’s Tennis Association) att det inte
bara var hon som riskerade att bli av med sponsorer, utan att hela damtennistouren skulle
förlora sponsorer (Griffin, 1998). Lesbiska kvinnor riskerade alltså, enligt Griffin, inte bara
sina egna karriärer utan alla andras. Det var en stor börda och skuld som påtvingades de
lesbiska kvinnorna, vilket naturligtvis skapade tvivel kring om det var värt risken att vara
öppen. Å andra sidan kom tennisspelaren Amelie Mauresmo ut som lesbisk inför en stor
turnering 1999 utan att varken hon eller touren förlorade sponsorer (Flynn, 2006). Victoria
Sandell Svensson säger också att hon är glad att hon berättade innan hon slutade spela fotboll
på elitnivå, just för att kunna vara en förebild. I Fundbergs och Lagergrens (2010)
Göteborgsstudie betonar informanterna vikten av förebilder och menar att om fler kommer ut
skulle känslan av utanförskap förändras. Lindholms (2003) intervjupersoner påpekar hur
betydelsefullt det är med kändisar som kommit ut offentligt. De menar att när homosexualitet
blir synligt så måste människor vänja sig och acceptera homosexuella och ju fler de är, desto
lättare blir det för varje enskild individ att vara öppen. De viktigaste förebilderna är ändå de
personer i ens vardag, som man har en personlig relation till, som är öppna. Synliggörandet
blir tydligare och vägen till acceptans har störst verkan där. Erika berättar att hon upplevt hur
det är att vara förebild och hon tyckte om det och menar att det avdramatiserade öppenheten.
När Tove började spela med sitt nuvarande lag var hon öppen redan från början och hennes
öppenhet uppmuntrade en annan tjej i laget, som var öppen utanför idrotten, att också vara
öppen i laget. Griffin (1998) skriver att upplevelsen av att folk sökte upp henne, för att prata
om lesbiskhet och öppenhet, samt att hon kunde finnas där för dem, var mycket positivt.
Martina Navratilova var den första professionella idrottaren som omfamnade sin lesbiska
identitet och tog aktiv ställning för lesbiskas rättigheter. När Navratilova efter sin seger i
Wimbledon 1990 gick upp på läktaren och kramade om sin partner blev hon anklagad för att
inte vara en bra förebild av sin motspelare. Men hennes agerande tvingade ändå folk att
erkänna hennes val av familj menar Griffin (1998). Att politisera sitt liv och dra
uppmärksamhet till sin grupp är det som kan få nästa generation att bli accepterade (Goffman,
2010).
Gay Games startades i USA 1982 för att utmana sportens hegemoniska maskulinitet. Det
var först och främst en mötesplats för att stödja hbtq-gruppen. Men kritiker, de som inte
intresserades av idrott, tyckte att spelen reproducerade hegemonin. De undrade varför inte
homosexuella kunde tävla mot heterosexuella, som om de inte hade samma förmågor (Waitt,
2003). Både Erika och Lisa gillar idén med Gay Games och Out Games, Erika säger att hon
23
gärna skulle vilja delta någon gång. Hon menar att det är bra att det finns, som ett föredöme
för andra och för att stärka hbt-personer som grupp, precis som Pride gör. Lisa är av samma
uppfattning men ser också problemet med att det kan bli en konstig bild som förmedlas och
att den kanske inte alltid är representativ. Det fokuseras mycket på det extravaganta, vilket lett
till att hon fått frågan om en utav grenarna är 100 meter med högklackade skor. Det finns en
risk att hbt-personers politiska kamp blir trivialiserad. När det enda folk ser är flärd och glädje
istället för ilska och kamp är det lätt att tro att det inga problem finns och att evenemang som
dessa inte har ett politiskt syfte.
De andra hade inte hört talas om dessa evenemang. Miki säger att den typen av evenemang
som gayrörelsen anordnar inte är något som hon är intresserad av. I Lundahls (1998) studie
uppger de yngre informanterna att de inte upplever sig som annorlunda i jämförelse med
heterosexuella och att de inte automatiskt känner gemenskap eller vilja att umgås med alla
homosexuella. Goffman (2010) menar att stigmatiserade individer som umgås mycket med
normala kan uppfatta sig som normal och distansera sig från sin grupp och skämmas över de
gruppmedlemmar som beter sig på ett sätt som befäster fördomar.
Förebilder är viktigt tycker informanterna, särskilt när man är ung och har funderingar
kring sin identitet och sin sexualitet. Några har exempel på hur deras öppenhet påverkat andra
lesbiska positivt. De som kände till Gay Games menade att detta också var viktigt för att
stärka hbt-personer som grupp.
5.3 Okunskapen
De flesta av informanterna ger uttryck för att man inte pratar om sexuell läggning inom
idrotten. De har ingen erfarenhet av att ledare eller tränare tagit upp och diskuterat ämnet. Det
har inte förekommit diskussioner som rör respekt för andra överhuvudtaget. Men i ett lag
Tove spelade i fanns det ett tag problem med relationerna inom laget. Det var kärleksintriger
och vissa blev sårade. Då tog tränaren upp det genom att prata allmänt om kärlek och
relationer och sade att om någon spelare skadar en annan spelare får denna lämna laget och
det var alla överens om. Tove upplevde det mycket positivt att tränaren vågade ta det
initiativet. Hon tycker man ska kunna ställa sådana krav för att laget ska fungera. I Fundbergs
och Lagergrens (2010) studie efterlyser de homosexuella att ledare utbildas kring dessa frågor
och att det pratas om det i föreningarna. Också Griffin (1998) skriver att det som krävs är
utbildning, information, lagstiftning och synlighet. Miki menar att de vuxna måste ta tag i
detta, särskilt med tonåringar eftersom identiteten formas då och behovet av stöd är stort. Det
24
är viktigt för unga att se att det finns andra som dem, säger Miki, men påpekar också att
acceptansen för lesbiska märks främst bland medspelarna. En kvinna i Lindholms (2003)
studie berättar att en tränare uttryckte avsky för lesbiska inom lagsporter, vilket ledde till att
hon inte talade om sitt förhållande med en utav medspelarna.
Att veta hur man ska tala om dessa frågor kan vara svårt. Erika berättar att en lagkamrat
sade till henne att hon tyckte om henne, trots att hon inte var normal, och menade det som
något positivt. Men det visar på att det är svårt att veta vad man ska säga. Frida tycker att det
kan vara ganska roligt också, att vara den första homosexuella folk möter, för att man kan
krossa lite fördomar. Miki berättar att lagkamrater ibland varit nyfikna på hur man träffar
andra lesbiska tjejer. Hon har varit positiv till att de frågat men många verkar inte heller våga
fråga. Kanske är de rädda för hur lesbiska ska reagera på frågorna, säger hon. Att benämna
någon som homosexuell kan upplevas som en anklagelse eller ett dömande av den personen,
menar Norrhem (2001). Det blir ett utpekande som individen upplever som oartigt. En av
Lindholms (2003) informanter säger att hon berättar om sin läggning om någon frågar, men
att ingen någonsin frågar. På så sätt läggs ansvaret för sin egen öppenhet på någon annan. I
samma studie beskriver de idrotten som en öppen miljö samtidigt som de säger att man inte
pratade om det, även om andra visste hur det låg till. Homosexualitet beskrivs som mer
acceptabelt om man är tyst om det. Norrhem (2001) skriver att så länge ingen bekräftar det,
kan man fortsätta att låtsas att man inte vet och behöver inte prata om det. Heterosexuella
behöver därmed inte konfrontera sina fördomar eller förhålla sig till homosexuella i sin
vardag, som om homosexualitet finns, men inte homosexuella.
Fast att ta upp en diskussion kring homosexualitet i laget eller klubben är inte ett självklart
önskemål. Det finns en risk att de homosexuella i laget känner sig utpekade menar Lisa. Och
Erika tycker att frågan ska tas upp om det blir problem i laget, precis som man ska göra med
alla konflikter. Frida påpekar att det inte är så angeläget att ta upp det inom kvinnoidrotten
men att det heller inte skadar. Det mest idealiska vore om homosexualitet inte sågs som något
konstigt och att ingen reagerade menar Tove. Miki påpekar att det ju handlar om samma
känslor, vare sig man blir kär i tjejer eller i killar. Lisa efterlyser mer information och
medvetenhet kring hbt-frågor. Det måste tas tag från en högre nivå, som Riksidrottsförbundet.
Små punktinsatser från enskilda engagerade räcker inte, utan det behövs en gemensam
satsning över hela landet. Erika påpekar också att det är ett samhällsproblem och bör
uppmärksammas även i större sammanhang än inom idrotten. I ”Riksidrottsförbundets policy
mot diskriminering på grund av sexuell läggning inom idrotten” står det att idrotten har ett
medansvar att förebygga kränkande behandling på grund av hbt-tillhörighet (RF, 2005).
25
I Riksidrottsförbundets policy står det att RF och specialidrottsförbunden (SF, exempelvis
fotbollsförbundet) bör tillhandahålla information och bör integrera hbt-frågor med andra
etiska och sociala frågor. RF, SF och SISU bör ta upp frågorna i samband med möten och
konferenser, hbt-kunskap bör ingå i utbildning av ledare, tränare och aktiva. Ordet ”bör” kan
anses vagt och lätt att avfärda. Det står också att SF är suveräna och har ansvaret för att
handlägga rapporter och anmälningar rörande diskriminering på grund av sexuell läggning.
Ansvaret är alltså överlagt på SF i och med suveräniteten och RF lägger sig därmed inte i hur
SF sköter detta. Dokumentets syfte är att stödja SF, vilket innebär att dokumentet kan ses som
RF: s insatts i frågan och att det nu är upp till SF att agera. Jenny Axelsson (2005) skickade ut
en enkät till alla (då) 67 specialidrottsförbund och frågade hur de integrerat RF: s policy.
Endast 24 förbund svarade och fyra av dem menade att de hade gjort detta. Resterande ansåg
att de inte hade några problem med trakasserier på grund av sexuell läggning i deras förbund.
Bara två SF hade med hbt-frågor i sina utbildningar. Fria Tidningen ställde frågan ”Vad gör ni
i er klubb för att underlätta för att hbtq-spelare ska våga komma ut?” till samtliga 14
herrallsvenska fotbollsklubbar, i och med att Anton Hysén kom ut våren 2011. Hälften
svarade och endast en klubb menade att de specifikt jobbade med hbtq medan de andra
hänvisade till att detta ingår i deras allmänna policy (Andersson Nwachukwu, 2011). Detta
resonemang kan bidra till att hbt-frågor förbises eller glöms bort, eftersom det är upp till
individen att tolka policyn när det inte står tydligt i texten vad som ska tas upp.
Få har erfarenheter av att sexuell läggning har diskuterats i lagen de spelat, men menar
också att detta kanske inte heller är önskvärt. Tove som har erfarenhet av detta tyckte att det
var ett mycket bra och modigt initiativ. Kvinnorna menar att det finns okunskap, men att det
är positivt när andra ställer frågor istället för att tiga. Samtidigt ger fler uttryck för att det
måste satsas på kunskap och medvetenhet.
5.4 Homonegativism inom idrotten
Ingen av informanterna menar att idrottens rykte som homofobiskt har påverkat deras
idrottsutövande. Lisa säger att om andra haft problem med hennes läggning och öppenhet är
det inget hon märkt. I Andreassons (2007) studie uttrycker en av de heterosexuella
informanterna att det är lite överdrivet att vara öppen med sin sexuella läggning och hon
tycker att det är konstigt att de lesbiska är så många. De flesta av denna studies informanter
håller med om att homofobin finns inom kvinnoidrotten. Det förekom en del skämt, men de
var harmlösa och ibland bäddade man för dem själv, säger Lisa och Miki. Lisa berättar också
26
att det kunde hända att man blev kallad flata om man kom för nära en motspelare på planen,
men att detta inte tolkades personligt eftersom motståndarna inte visste om man var lesbisk.
Tove berättar att en medspelare sade något homofobiskt någon gång och menar att; är man
ung och i processen av att komma ut, så påverkar sådant negativt och skapar tvivel på sig
själv. Idrotten är viktig för ungdomar och homofobiska uttalanden gör det inte enklare att hitta
sin identitet. Frida spelade tidigare i ett elitserielag med många yngre spelare och klimatet där
var inte det bästa att vara lesbisk i. Om de förlorade en match, kunde vissa säga att de andra
var bättre och att de säkert var flator allihop. Flera i det laget har senare kommit ut, men vid
den tiden hade det kanske behövts en tränare som tog upp och pratade om den typen av
kommentarer. Frida säger också att hon hört att vissa tycker det är läskigt att spela mot
lesbiska och att det också anspelats på utseendet, att lesbiska ser ut som killar. I
Ambjörnssons (2008) avhandling beskrivs tjejernas inställning till den öppet lesbiska tjejen
Johanna. Även om Johanna är accepterad så har de andra tjejerna problem med hennes
utseende. De menar att hon i sitt kortklippta hår och sina rymliga kläder ser typiskt lesbisk ut
och det upplever de som forcerat och obekvämt. När hon efter en sommar har låtit håret växa
och tagit på sig en blommig tröja påstår de att hon nu är mer avslappnad och mer sig själv.
Tove säger tvärtom, att det ibland blir så att man agerar som andra förväntar sig att man ska
vara som lesbisk, eftersom det finns en norm även för hur homosexuella ska se ut och bete
sig. Young (1990) menar att vi blir identifierade av andra utifrån grupptillhörighet men också
att vi också identifierar oss själva utifrån dessa grupperingar och att grupper därför ibland kan
framstå som homogena, där man har liknande egenskaper, stilar och åsikter.
Lisa menar att idrotten är mer tolerant än övriga samhället, för tjejer, eftersom de nästan
förväntas vara lesbiska. Men detta antagande är negativt säger hon. För varje tjej som kommer
ut blir det svårare att sudda ut stereotypen och därför har hon förståelse för de som inte vill
vara öppna. Lisa tar också upp exemplet med LDB FC Malmö som vill få bort en stereotyp
bild av fotbollstjejer och fokuserar därmed på andra saker än fotboll, som kanske inte är
relevant. De menar väl, antar hon, men frågar sig vem detta ska tilltala egentligen.
Kvinnor tar större plats i sportvärlden och är för det mesta accepterade men vad som nu är i
fokus är förhållandet mellan femininitet och fysisk aktivitet menar Precilla Choi (2000), som
forskat om kvinnors hälsa. I Andreassons (2007) studie menar de fotbollsspelande tjejerna att
det är en svår balansgång mellan sitt idrottande och sin femininitet och att de blir kritiserade
för att vara okvinnliga. Bilden av fotbollsflatan är besvärande och de heterosexuella känner att
de måste avfärda anklagelserna. De skapar antifigurer i form av manhaftiga lesbiska och
superfeminina kvinnor som de tar avstånd ifrån. Rädslan för en lesbisk stämpel motverkas
27
genom feminina attribut och tal om pojkvänner eller makar. Konflikten mellan den idrottande
kvinnan och idén om kvinnor som feminina, för att komplettera den maskulina mannen inom
den heterosexuella normen, hindrar kvinnor från att bli respekterade som atleter menar Choi
(2000). Enligt Foucaults (2003) teorier om hur självdisciplinering fungerar övervakas
individer genom att människor omedvetet kontrollerar varandra. För att inte avvika från
normen iakttar människor sitt eget beteende och reproducerar normalitet. På detta sätt kan
kvinnor sägas kontrolleras till att uppvisa femininitet och därmed ta avstånd från misstanken
om lesbisk existens. Men detta förutsätter att lesbisk identitet anses fel. Flata och lesbisk
används som skällsord för att påverka kvinnor inom idrotten till att justera sitt utseende och
beteende för att passa en viss mall (Griffin, 1998). Om lesbisk identitet skulle anses
oproblematiskt skulle den lesbiska stämpeln bli verkningslös i sin förmåga att kontrollera
(Andreasson, 2007).
Omgivningens reaktioner på myten om fotbollsflator är den mest problematiska menar
Andreassons (2007) informanter, till exempel när män frågar hur det är att ha lesbiska i laget.
Ryktet att idrottskvinnor var lesbiska fick ökad spridning på 1980-talet och frågan är om inte
ryktet tog fart för att försöka stänga ute kvinnor från idrotten, när man inte längre kunde
skylla på att kvinnors biologi och fysik inte passade för idrott (Fasting, 1999). Choi (2000)
menar att män håller fast vid de maskulina sporterna eftersom de är en symbol för naturlig
manlig dominans. Den kvinnliga atleten hotar därmed männens övertag. Kvinnors idrottande
hotar heterosexualitetens tvingande könsroller för att idrottande kvinnor så enkelt kan
utveckla maskulina egenskaper, vilket ifrågasätter meningen med femininitet och maskulinitet
överhuvudtaget (Griffin, 1998).
I denna undersökning nämner bara en att rykten om omanlighet och lesbisk existens skulle
vara ett problem. Eftersom alla är öppet lesbiska har de kanske inte brytt sig om att
uppmärksamma den typen av kritik och att det därmed stör heterosexuella kvinnor mer än de
homosexuella. Det Wittig (1992) kan tänkas mena när hon skriver att lesbiska inte är kvinnor,
är att som lesbisk behöver man inte förhålla sig till män som tänkbara kärlekspartners, utan de
blir friare att uttrycka sin identitet på ett mer avslappnat sätt. Detta gäller kanske främst öppet
lesbiska. Andreasson (2007) menar dock att konstruktionen av den feminina kvinnan påverkar
kvinnor oavsett läggning. Samtidigt är frågan vad som är påverkan och vad som är personlig
föredragen stil. Det finns inget naturligt i att heterosexuella kvinnor ska uppvisa femininitet
eller att lesbiska kvinnor skulle uppvisa maskulinitet (Butler, 2007). Det man ska fråga sig är:
när går individen utanför sin egna vilja för att tillfredsställa en annan agenda. Det är inte
28
självklart att en lesbisk kvinna och en heterosexuell kvinna skiljer sig åt i frågan om hur man
är eller hur man ser ut.
Kvinnorna menar att idrotten är homofobisk och de har exempel på situationer som kan
uppstå och kommentarer de fått höra. Samtidigt säger de att de inte låter detta påverka deras
idrottsutövande.
5.5 De mer utsatta?
Erika tror att homofobin är värre i lagsporter och att det kan bero på att det ofta är mycket
kroppskontakt och att vissa inte är bekväma med det, särskilt unga kanske är mer besvärade.
För trots all synlighet, finns det fortfarande föreställningar om att det händer saker i duschen,
nästan alla informanter nämnde det. Miki säger att okunskapen är stor även bland vissa
föräldrar som avråder sina döttrar från att spela med lesbiska. Griffin (1998) skriver att
föräldrar ibland varnat sina döttrar för lesbiska och att vissa tjejer inte velat spela i samma lag
som lesbiska på grund av de rykten de hört. Miki tror ändå att det är svårare att vara lesbisk i
en individuell idrott eftersom föräldrar kan ta mer plats där och påverka döttrarna att hålla tyst
om sin läggning för att inte bli förfördelade inom idrotten. Miki menar vidare, att det i ett lag
finns lagkamrater att få stöd ifrån och Lisa säger att det inte enbart är fokus på en person och
att man därför blir mer skyddad inom lagidrotter. Hon menar också att det är mer väntat att
lagidrottare är lesbiska eftersom lagidrott ofta är tuffare. I individuell idrott är man beroende
av färre personer att bli accepterad av. Tränaren blir oerhört viktig och om denna inte
accepterar ens läggning så blir det svårare menar Tove. I lagidrott finns det dock ofta
hierarkier och om de med högst status är negativa till homosexuella så tar oftast hela gruppen
intryck av den inställningen. I individuell idrott behöver man inte bli privat på samma sätt
som i lagidrott, menar Erika, där samtalen i omklädningsrummet är en stor del av
socialiseringen. I lagidrott finns det också en stor chans att du inte är den första lesbiska som
medspelarna mött eftersom fler kanske är öppna där säger Frida.
I Fundbergs och Lagergrens (2010) studie menar flera homosexuella att de inte känt sig
exkluderade men att de har exempel på andra som har stött på problem. Man skapar distans
till andra och säger att de har problem, de som är så här, men det är inte jag, fastän attityderna
finns och berör alla. På grund av att man inte vill provocera sin omgivning, utan bara få vara
ifred, mörkar många sina upplevelser av orättvisa och kränkanden skriver Goffman (2010).
Homonegativismen är annorlunda för män, menar informanterna. Okunskapen är större
bland killar säger Miki. Eftersom killar har högre krav på sig att vara macho är homofobin
29
större. Tove uttrycker det som att det nästan förväntas av män att de ska vara homofobiska.
Erika tror att folk tycker bögar är mer sexuellt provocerande och att killar i allmänhet kan
vara väldigt rädda för fysisk kontakt för att inte misstas vara homosexuella. Det finns en
koppling mellan bög och femininitet som är starkt rotad. Sociologen Arne Nilsson (1994),
som skrivit om homosexuella män kring andra världskriget, menar att det fanns en
rollfördelning mellan männen som hade sex med varandra. De ”riktiga karlarna”, varav vissa
var gifta med kvinnor, hade sex med män som identifierade sig som homosexuella. Dessa
hade en mer feminin framtoning för att upprätthålla föreställningen om motsatsernas dragning
till varandra, som heteronormativiteten bygger på, och bevara de ”riktiga karlarnas” status
som normala. Sociologen Jay Coakley (2007) som skrivit om idrottens plats i samhället,
menar att eftersom män ska upprätthålla en maktposition har de mer att förlora på att inte
agera inom ramarna och att män därför övervakar könsgränserna och bestraffar de som inte
passar in genom att förlöjliga, håna och hota samt hävda att de inte är riktiga män.
Det är lättare att komma ut som tjej säger Tove. Det finns också fler förebilder för tjejer
vilket underlättar. För killar finns det inga eller väldigt få säger Frida. Hon känner heller
ingen homosexuell kille som idrottar men de flesta lesbiska tjejer hon känner sysslar med
idrott. Miki menar att det inte är lika spektakulärt med lesbiska, så det fokuseras inte så
mycket på sexuell läggning eller homofobi inom kvinnoidrotten. När någon kommer ut är det
mer ”jaha” och sen är det inte mer med det. Säkert finns det fördomar, men det hör man inte
så mycket av. Lisa och Tove tar upp exemplet med Anton Hysén, division 2-spelaren som
kom ut i Offside i februari. Detta har uppmärksammats inte bara i Sverige utan också
internationellt, för det är så unikt, vilket också gör det så svårt att hantera för individen.
Egentligen borde det räcka med att det står i faktarutan ”civilstånd: pojkvän”, säger Lisa.
Historiskt sett har det fokuserats mest på manlig homosexualitet och lesbiska har blivit
förbisedda (Norrhem, Rydström & Winkvist, 2008). Att lesbisk existens inte får samma fokus
inom idrotten kan också tolkas som ännu ett osynliggörande av kvinnor. Denna negligering
kan också handla om synen på kvinnlig sexualitet. Från historien lever föreställningar kvar att
kvinnors sexualitet är icke-existerande. Fler män än kvinnor dömdes för homosexuella
handlingar när detta var olagligt i Sverige (Norrhem, Rydström & Winkvist, 2008). I länder
som idag kriminaliserar homosexuella handlingar nämns nästan bara män i lagtexterna,
eftersom kvinnlig homosexualitet inte anses existera (RFSL, 2011). Att kvinnors sexualitet
inte ansetts hotfullt har också fått konsekvensen att kvinnor lättare kunnat dölja sina
homosexuella relationer och på sätt och vis fått ha dem ifred (Norrhem, Rydström &
Winkvist, 2008).
30
De flesta av informanterna tror att homofobin är värre i individuell idrott eftersom det inte
finns ett lag runt individen som kan stötta. De tror också att homofobin är mer utbredd inom
manlig idrott och att det kan bero på att det inte finns många manliga förebilder för
homosexuella män inom idrotten.
5.6 Idrotten som frizon
Den litteratur som det refererats till här, som Andreassons studie och Griffins bok vittnar
om ett homonegativt klimat även för lesbiska. Men detta går, i stort, emot den bild som ges av
informanterna i denna studie. Som tidigare nämns kan detta troligtvis förklaras med att de är
öppna och bekväma med sin sexuella läggning.
Tove upplever att homosexualiteten är en större del av identiteten nu, i en mindre stad,
eftersom hon blivit ganska unik som lesbisk på sin utbildning. Andra har tyckt att det varit
positivt att hon varit öppen. Men hon har också upplevt att folk som inte känner henne ändå
vet att hon är homosexuell. De tror att de känner henne på grund av stereotyperna som finns
om lesbiska tjejer. Hon har blivit förvånad över hur sällan folk verkar träffa homosexuella
personer. Ibland upplever hon att hon får skämta till det för att lätta upp stämningen. För
henne har idrotten varit bättre och hon tror att idrotten är mindre homofobisk än övriga
samhället, för tjejer, eftersom homosexualitet är mer utbrett där. Nästan alla hennes lesbiska
vänner, har hon träffat genom innebandyn. Frida har också erfarenhet av att kurskamrater i
skolan är mer ovana vid homosexuella än vad medspelarna inom idrotten är. Om det inte
kommit upp naturligt i samtalen så tar det ett tag innan kurskamraterna får reda på hennes
sexuella läggning och då blir de förvånade och lite ställda när de får reda på det. Eftersom de
inte är vana vid lesbiska tar de för givet att alla är heterosexuella.
Idrotten kan vara en bekväm plats där alla vet och man inte är ensam. Idrotten kan sägas
vara en plats där lesbiska inte behöver dölja sitt stigma, utifrån Goffmans (2010) resonemang.
Om man har tur är man i vissa lag, i vissa idrotter, inte i minoritet eller åtminstone inte den
enda lesbiska personen. I de lag/sporter där lesbiska inte är i minoritet elimineras gruppen
”lesbiska” tillfälligt och avvikandet upphör. Erika har spelat i tre olika lag och erfarat att ju
fler (öppet) lesbiska desto mer avslappnad känner man sig (som lesbisk). Tove och Erika
berättade också att de kom ut i laget först, samt att de lesbiska i lagen visste innan de själva
hade insett sin sexuella läggning och erbjöd en trygg miljö där det inte sågs som något
konstigt eller problematiskt att vara lesbisk.
31
Föreställningen om att det finns många homosexuella kvinnor inom idrotten kan inte
avfärdas. Men den gör också att man inte känner sig ensam som lesbisk och att de andra ska
förstå, säger en av de homosexuella kvinnorna som Andreasson (2007) intervjuat. Pat Griffin
(1998) hävdar att det kan finnas procentuellt fler lesbiska inom idrotten än i samhället i stort
för att lesbiska söker sig dit, eftersom det är en plats där man kan träffa likasinnade och bli
accepterad för den man är. Hon menar också att lesbiska förr sökte sig till och stannade kvar
inom idrotten, särskilt i lagsporter, för att hitta sin identitet och känna gemenskap med andra
lesbiska. Även om det finns fler heterosexuella kvinnor inom idrotten idag, då kvinnoidrotten
blivit större, så är detta fortfarande fallet. Frida menar att det kan vara lättare att stanna i en
miljö som det är okomplicerat att vara i. Det är också ett bra forum för att upptäcka vem man
är i. Därför kanske vissa lag eller sporter (som fotboll, innebandy och ishockey) får ett rykte,
vilket också kan locka de som vill träffa och idrotta med andra lesbiska. Med de lesbiska
lagkamraterna kan hon prata om tjejer och förhållanden på ett sätt som blir naturligt och
normalt.
Flera av kvinnorna ger uttryck för att många utanför idrotten knappt träffat homosexuella
förut och att de därför bli unika där. Inom idrotten, särskilt lagidrotten, har de flesta träffat
spelare lesbiska tidigare och man är oftast inte den enda lesbiska i laget. Två kvinnor berättar
också att det var inom idrotten de insåg sin sexuella läggning.
6. Diskussion
De lesbiska kvinnor som intervjuats i denna studie har det gemensamt att de är öppna med
sin sexuella läggning, inom idrotten och utanför. Trots att de vet att vissa har fördomar om
lesbiska har de valt att vara öppna. Att vara öppen inom idrotten är oproblematiskt för
informanterna, särskilt i en miljö med flera lesbiska. Det är viktigt att vara öppen, främst för
individen själv då den sexuella läggningen är en stor del av identiteten. Men det kan också
inspirera andra att vara öppna. Möjligtvis har denna öppenhet samband med att det faktiskt
finns förhållandevis många förebilder inom kvinnoidrotten. Det är inte lika
uppseendeväckande längre när lesbiska idrottskvinnor kommer ut, för man vet att de finns.
Kända förebilder är viktigt, särskilt för unga, men också för att öka synligheten och förändra
attityderna kring lesbisk existens. Som Goffman (2010) skriver förknippas dessa individer
med sitt stigma på gott och på ont, samtidigt är öppenheten en förutsättning för framsteg och
för att personer med samma stigma ska respekteras. Någon menar att det är brist på kända
förebilder, som bidrar till att så få homosexuella män är öppna inom idrotten och att när
32
förebilden dyker upp, i den världsomspännande fotbollen, är det så ovanligt, att division 2spelaren Anton Hysén behandlas som en världsstjärna. Fast kanske är de viktigaste
förebilderna ändå de som finns i ens närhet, som man kan lära känna och ha en personlig
relation till. Men på grund av, att det i samhället i stort, är ganska ovanligt, blir öppna lesbiska
kvinnor uppmärksammade för sin läggning vilket kan avskräcka vissa och några informanter
menar att det krävs självförtroende för att vara öppen. Homosexuella förvärvar fler rättigheter
i samhället och att det finns en diskrimineringslag, som förbjuder kränkningar mot
homosexuella, visar att folk har en skyldighet att acceptera homosexuella personer.
Öppenheten har ökat de senaste trettio åren och fler homosexuella upplever nog att de har
rätten på sin sida och därmed har rätt att vara öppen.
Men de problem som finns, tas inte upp till diskussion inom föreningar och lag. Det finns
inga problem säger många förbund men det finns en policy – varför då kan man fråga sig, om
det inte finns problem? De flesta intervjuade säger att de inte haft någon tränare eller ledare
som pratat om sexuell läggning eller frågor angående respekt för andra i största allmänhet. De
tror generellt sett att det är enklare att vara öppen inom lagidrott än inom individuell idrott
eftersom man får stöd av laget. På grund av att man är beroende av varandra i ett lag borde det
vara i tränarens intresse att alla respekterar varandra, därför är det underligt att det inte pratas
så mycket om respekt överhuvudtaget. De intervjuade menar att det kanske inte heller är
nödvändigt att prata om det och de tonar ner homonegativiteten. Med Goffmans (2010)
resonemang skulle detta kunna tolkas som att de inte vill provocera sin omgivning eftersom
de alla har exempel på vad man skulle kunna möta, även om ingen upplevt personliga
förolämpningar. Det kan handla om situationer där flata används som ett skällsord,
kommentarer kring utseende eller hur lesbiska är eller att försöka motverka flatryktet på olika
sätt. De är medvetna om detta och vissa ändrar sitt beteende därefter. Det är uthärdligt men är
det oproblematiskt? Kanske är det så, att om man är i en miljö med flera öppet lesbiska, så
kanske det är lättare att glömma bort problemen. Det tolkas inte personligt eftersom de vet att
det finns flera lesbiska i laget som är på ens sida. Eftersom ingen har erfarenheter av
personliga kränkningar är det enklare att hålla homonegativismen ifrån sig, men är icke desto
mindre kränkande. Därför finns det fog för att ta upp och diskutera detta, inte bara
homosexualitet, utan även hur vi ser på kvinnor och män, eftersom detta hänger ihop.
Konsekvensen av våra föreställningar om kvinnors inneboende femininitet och
heterosexualitet är, menar Wittig (1992); att lesbisk existens blir något oattraktivt, då det ses
som avvikande. Så länge denna föreställning råder, kommer homonegativismen inte
förändras, hur accepterande folk än är av denna avvikelse.
33
Kvinnoidrotten har i ett par decennier fått vänja sig vid närvaron och ryktet om närvaron,
av lesbiska kvinnor. Ofta har lesbiskhet kopplats till maskulinitet, då logiken varit att om
kvinnor inte är feminina, så är de lesbiska eftersom de då inte önskar attrahera män, eftersom
män endast attraheras av femininitet. Och är kvinnor lesbiska så är de maskulina eftersom de
vill attrahera kvinnor, eftersom kvinnor endast attraheras av maskulinitet (Butler, 2007). Men
denna logik går inte ihop eftersom kvinnor som attraheras av lesbiska då måste vara
heterosexuella eftersom de måste vara feminina. I och med detta, blir den lesbiska kvinnan
istället någon som försöker locka heterosexuella (feminina) kvinnor till att bli lesbiska. Denna
föreställning verkar vara rådande när föräldrar är rädda för att deras döttrar ska bli lesbiska
inom lagidrotten eller när man tror att obehagliga saker ska hända i duschen eller när ryktet
om lesbisk existens hanteras med hjälp av feminina attribut. Att lesbiska kvinnor också kan
vara feminina verkar främmande i denna typ av resonemang. Men dessa feminina
enlighetssträvanden betyder dock, i och med föreställningen om sambandet mellan lesbiskhet
och maskulinitet, att man tar avstånd från lesbiska individer. Att vilja få bort stämpeln om
fotbollsflator och lesbiska lag innebär att man ser lesbiskhet som något dåligt, något man inte
vill befatta sig med. Att distansera sig på detta sätt upprätthåller heterosexualiteten som det
enda rätta och reproducerar ett homonegativt klimat. Det skapas en stigmateori kring lesbiska
kvinnor, att denna grupp omgärdas av problem för idrotten och problem för idrottarna, som
rättfärdigar det avståndstagande som försiggår och övertygar folk om att dessa idéer är
befogade (Goffman, 2010).
Så varför vill man inte att kvinnoidrotten ska uppfattas som lesbisk? Det kan handla om att
heterosexuella kvinnor, som misstänks för att vara lesbiska, förlorar status på den
heterosexuella arenan och blir mindre attraktiva för män (Butler, 2007). Fast som en av
informanterna påpekar, är lesbiska inte lika provocerande som bögar för att de ofta ses som en
krydda för män. Detta handlar om tron på att den kvinnliga sexualiteten inte är stark, vilket
bidrar till en föreställning om att lesbiska relationer inte är på riktigt och att en man därför
alltid kan få delta (Norrhem, Rydström & Winkvist, 2008). Detta är väldigt kränkande men
har också inneburit att män inte ansett lesbiska som lika hotfulla och utmanande. Kanske är
det heterosexuella kvinnor som provoceras mest. En av informanterna berättade hur ett bättre
lag ansågs bestå av flator och en annan berättade att hon förväntas att vara tuff eftersom hon
är lesbisk. Möjligtvis finns det en tanke om att lesbiska kvinnor är bättre idrottare. Eller som
Monique Wittig (1992) skrev, att lesbiska kvinnor är friare eftersom de står utanför den
tvingande heterosexualiteten, som ålägger kvinnor att uppvisa femininitet för att anses
attraktiva. Denna frihet kan betyda att lesbiska kvinnor bryr sig mindre om ifall träningen ger
34
en större ben och bredare axlar och därmed tränar hårdare än heterosexuella. Ett par kvinnor
som varit mycket framgångsrika i sin idrott är lesbiska, som tennisens Martina Navratilova,
fotbollens Pia Sundhage, golfens Patty Sheehan och handbollens Gro Hammerseng. Samtidigt
är det väldigt få i förhållande till de som är heterosexuella. Fast de lesbiska kvinnorna i denna
studie tar inte upp att rykten om lesbiskhet eller fördomar kring hur lesbiska ser ut, skulle
påverka eller störa dem på något sätt. Jag har inte uttryckligen ställt de frågorna eftersom de
svaren kunde ha getts på andra frågor jag ställt, men de nämnde inte särskilt mycket om detta,
vilket tyder på att denna problematik kanske främst oroar heterosexuella kvinnor och
homosexuella kvinnor som inte är öppna med sin läggning. Informanterna i denna studie tar
för det mesta inte hänsyn, i motsats till det som Goffman (2010) skriver, till att heterosexuella
skulle känna sig obekväma av deras öppenhet eller att detta skulle leda till ett lesbiskt rykte.
De flesta beskriver idrotten som en positiv miljö. De behöver inte dölja sin läggning
eftersom det ofta finns flera som är lesbiska inom lagidrotten. Flera menar att man oftast är
ganska ensam som lesbisk utanför idrotten och att man blir en representant, vilket kräver ett
visst ansvar och en viss vaksamhet. Inom idrotten kan de vara sig själva för att folk är vana
vid lesbiska kvinnor. Ju fler lesbiska i laget desto mer avslappnat blir det och man kan prata
öppet om sitt liv utan att det känns spänt och obekvämt. I homovänliga miljöer är det lätt att
vara, men ute i samhället gäller det att försvara sig, säger en av Lundahls (1998) informanter.
Flera av denna studies informanter är inte intresserade av att vara delaktig i gayrörelsen, som
RFSL eller evenemang som Gay Games. Kanske behöver de inte gayrörelsen som frizon
eftersom idrotten kan vara en sådan miljö där de är välkomna, så som Goffman (2010) menar.
Någon antyder att det kanske är så att vissa lesbiska söker sig till dessa lag för att det
troligtvis är en tryggare miljö att vara lesbisk i. Kanske är det därför ryktet uppstår om att
tjejer ”blir” lesbiska i dessa lag. Som en av de intervjuade uttryckte, att hon nog inte hade
insett sin läggning om hon inte mött de människor hon mötte inom idrotten. Det kan ju vara så
att man i umgänget med lesbiska blir öppen för den möjligheten, för att man ser att det inte är
så avvikande som man kanske först trott.
Att lagidrott förknippas med lesbisk existens innebär att denna uppfattas som en miljö där
lesbiska kvinnor känner sig accepterade och kan vara sig själva. Eftersom det antas finnas så
pass många lesbiska inom lagidrott kan det tänkas förhindra homofobiska uppfattningar,
åtminstone i lag där flera spelare är öppet lesbiska. Trots uppfattningar utifrån om idrottens
homofobi verkar det inte, i större grad, påverka de öppet lesbiska kvinnorna i denna studie.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg, att flera av informanterna berättar att det är i lag med
flera lesbiska som de känt sig mest bekväma och respekterade. Det kan därmed vara
35
umgänget med andra lesbiska som varit orsaken till öppenheten och inte nödvändigtvis att
lagidrotten som sådan varit särskilt accepterande.
6.1 Vidare forskning
För vidare forskning skulle det vara intressant att studera varför lesbiska kvinnor väljer att
inte vara öppna. Det borde finnas lesbiska som inte är öppna inom idrotten och ser det på ett
helt annat sätt än mina informanter. Det är också viktigt att höra hur lesbiska i individuell
idrott resonerar och om det är svårare där, så som kvinnorna i denna studie föreställde sig.
Andra studier kunde fokusera på bisexualitet. Att inte definiera sig som varken hetero- eller
homosexuell möts ibland med viss skepsis då de anklagas för att inte vara ärliga mot sig
själva (Norrhem, Rydström & Winkvist, 2008). Det är också lättare att passera som
heterosexuell, vilket gör situationen annorlunda än för lesbiska, eftersom man varken kan
bekräfta eller förneka andra människors antaganden om ens sexuella läggning. Elitidrottares
situation är också intressant att studera, eftersom man måste ta hänsyn till sponsorer och vad
man känner sig bekväm med att berätta om sig själv, då man blir en förebild och en
representant för sin sport. Det behövs också studier om homosexuella män i Sverige, som jag
erfarat är ganska svårt att få till, vilket dock inte gör behovet mindre.
Det jag har beskrivit nu har mest rört intervjustudier då jag anser att det är svårt att få reda
på människors upplevelser om de inte tillfrågas. Och jag anser att det är just de homosexuellas
perspektiv som saknas inom idrotten, särskilt i Sverige. Men man skulle också kunna studera
hur media pratar om homosexualitet eller de handlagda ärenden kring diskriminering hos
förbunden, om de finns, eller hur tränarutbildningar täcker in hbt-frågor.
36
Referenser
Otryckt material
Intervjuer:
Miki 2011-04-07
Lisa 2011-04-13
Erika 2011-04-26
Tove 2011-05-03
Frida 2011-05-10
Tryckt material
Ambjörnsson, F. (2006) Vad är queer? Natur och Kultur, Stockholm
Ambjörnsson, F. (2008) I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer.
Ordfront, Stockholm
Andersson Nwachukwu, M. (2011) ”AIK – enda laget som bryter normen”. Fria tidningen
26-03-11 (s. 14)
Andreasson, J. (2007) Idrottens kön. Genus, kropp och sexualitet i lagidrottens vardag.
Sociologiska institutionen, Lunds Universitet, Lund
Axelsson, J. (2005) “Idrott och dess diskriminering på grund av sexuell läggning. ” Svensk
idrottsforskning, nr 3 (s.64-67)
Bengtsson, M. (2007) I skuggan av San Siro. Från proffsdröm till mardröm. Prisma,
Stockholm
Buchbinder, D. (1994) Masculinities and identities. Melbourne University Press, Carlton
Butler, J. (1993) Bodies that matter. On the discursive limits of ‘sex’. Routledge, New York
Butler, J. (2007) Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion. Daidalos, Göteborg
Choi, P.Y.L. (2000) Femininity and the physically active woman. Routledge, London
Coakley, J. (2007) Sports in society. Issues and controversies. Ninth edition. McGraw Hill,
New York
Dahl, U. (2005) “En kunskapsinventering av forskning om homofobi och heteronormativitet.”
www.levandehistoria.se/files/hbt_rapport.pdf (hämtat 20-02-11)
Ehn, B. & Klein, B. (2007) Från erfarenhet till text. Om kulturvetenskaplig reflexivitet.
Carlsson Bokförlag, Stockholm
37
Eng, H. (2006) ”We are moving up like a hard-on!: Doing sex/uality in sport”. Nordic journal
of women’s studies, vol 14, no 1, april (s.12-26)
Fasting, K. (1999) “Homofobi, kvinnor och elitidrott.” Svensk idrottsforskning, nr 4 (s.40-45)
Flynn, K. (2006) ”Lesbian athletes finally get their own deals”.
www.afterellen.com/archive/ellen/People/2006/10/athletes.html (hämtat 16-05-11)
Foucault, M. (2002) Sexualitetens historia. Band 1. Viljan att veta. Daidalos, Göteborg
Foucault, M. (2003) Övervakning och straff. Fjärde upplagan. Arkiv Förlag, Lund
Fundberg, J. (2003) Kom igen gubbar! Om pojkfotboll och maskuliniteter. Carlsson
Bokförlag, Stockholm
Fundberg, J. & Lagergren, L. (2010) ”Göteborgsidrotten och målet om allas rätt att delta. På
uppdrag av idrotts- och föreningsförvaltningen, Göteborgs Stad.”
www5.goteborg.se/prod/Intraservice/Namndhandlingar/SamrumPortal.nsf/6062C3A
292A3DA1CC1257737003E786E/$File/56907_delaktighet.pdf?OpenElement
(hämtat 16-05-11)
Fusco, C. (1998) ”Lesbians and locker rooms: the subjective experiences of lesbians in sport”.
ur Sport and postmodern times av Rail, G. (red.) State University of New York Press,
Albany
Goffman, E. (2010) Stigma. Den avvikandes roll och identitet. Norstedts Akademiska Förlag,
Stockholm
Gratton, C. & Jones, I. (2010) Research methods for sports studies. Second edition.
Routledge, Abingdon
Griffin, P. (1998) Strong women, deep closets. Lesbians and Homophobia in Sport. Human
Kinetics, Champaign
Jagose, A, (1998) Queer theory. An introduction. New York University Press, New York
Lindholm, M. (2003) Dubbelliv. Reflektioner om döljande och öppenhet. Kabusa Böcker,
Ystad
Lodalen, M. (2006) ”Två OS-hjältar kommer ut”. QX juni ”Det blågula numret” (s.15-17)
Lundahl, P. (1998) Lesbisk identitet. Carlsson Bokförlag, Stockholm
Nationalencyklopedin (2011) ”Tolerera”
www.ne.se.support.mah.se/sve/tolerera?i_h_word=tolerera (hämtat 16-05-11)
Nilsson, A. (1994) ”Såna’ och ’riktiga karlar’”. ur Janus och genus. av Björnberg, U.;
Kollind, A.K. & Nilsson, A. (red.) Brombergs Bokförlag, Stockholm
Norrhem, S. (2001) Den hotfulla kärleken. Homosexualitet och vanlighetens betydelse.
Carlsson Förlag, Stockholm
38
Norrhem, S.; Rydström, J. & Winkvist, H. (2008) Undantagsmänniskor. En svensk HBThistoria. Norstedts Akademiska Förlag, Stockholm
RFSL (2011) “RFSL: s landrapporter”. www.rfsl.se/?p=2517 (hämtat 16-05-11)
Rich, A. (1980) ”Compulsory heterosexuality and lesbian existence”. Signs, vol 5, no 4,
summer (s.631-660)
Riksidrottsförbundet (2005) “Riksidrottsförbundets policy mot diskriminering på grund av
sexuell läggning inom idrotten”. www.rf.se/ImageVault/Images/id_163/scope_128/
ImageVaultHandler.aspx (hämtat 16-05-11)
Riksidrottsförbundet (2009) ”Idrotten vill”.
www.rf.se/ImageVault/Images/id_2473/ImageVaultHandler.aspx (hämtat 16-05-11)
Svensk Författningssamling (SFS 2008:567) “Diskrimineringslag”. www.do.se/Documents/
pdf/diskrimineringslagen.pdf?epslanguage=sv (hämtat 16-05-11)
Söder, M. & Grönvik, L. (2008) “Intersektionalitet och funktionshinder”. ur Bara
funktionshindrad? Funktionshinder och intersektionalitet. av Grönvik, L & Söder, M.
(red.) Gleerups, Malmö
Waitt, G. (2003) ”Gay Games: performing ’community’ out from the closet of the locker
room.” Social and cultural geography, vol 4, no 2, june (s.167-183)
Wegerup, J. (2005) Damelvan. Pionjärerna, dramatiken och guldåren. Ett porträtt av svensk
damfotboll. Forum, Stockholm
Wittig, M. (1992) The straight mind and other essays. Beacon Press, Boston
Young, I. M. (1990) Justice and the politics of difference. Princeton University Press,
Princeton
Ystén, H. (2011) “Andra har berättat att de lever med tjejer efter mig”. Offside, nr 2 (s.53)
39
Bilaga 1
Idrottserfarenhet
- Vilka idrotter? När och hur länge?
- Hur ser du på idrotten i stort, vad är din bild?
Idrott och sexuell läggning: Bemötande
- Är du öppen med din sexuella läggning? Inom/utanför idrotten? Varför/varför inte?
- Är det viktigt att vara öppen? Varför/varför inte?
- Hur är din upplevelse av att vara öppen? Hur blir du bemött? Hur är stämningen?
- Upplever du att det är ett krav att vara öppen?
- Hur vill du bli bemött inom idrotten? Varför?
- Är det viktigt att prata om det?
Idrottens rykte
- Upplever du idrotten som negativ mot homosexuella? På vilket sätt?
- Påverkas ditt idrottsutövande av idrottens (påstådda) homofobi? På vilket sätt?
- Är idrotten mer, lika eller mindre tolerant än övriga samhället?
Övrigt
- Hur viktigt är det med kända idrottare som är öppna?
- Vad tycker du om Gay Games och Out Games?
- Är det annorlunda att vara öppen för män och kvinnor?
- Är det skillnad mellan individuell idrott och i lagidrott?
40
