Kirurgisk behandling av snarkande barn
– ny metod ger mindre komplikationer men ökad risk för reoperation.
Bakgrund
Resultat
Syfte
Slutsats
Tonsillkirurgin i Sverige har under 2000-talet genomgått ett paradigmskifte. Tonsillotomi (borttagande av del av halsmandlarna) har gradvis ersatt tonsillektomi (borttagande av hela halsmandlarna) som förstahandsmetod vid kirurgisk behandling av snarkning hos barn. Minskad risk för
postoperativa komplikationer med jämförbar symtomlindring är de stora
fördelarna. Sverige är unikt i sin breda användning av tonsillotomi. Internationellt har fråga väckts kring ökad risk för reoperation efter tonsillotomi då man har sett en risk för återväxt samt risk för senare infektionsrelaterade besvär i den kvarlämnade tonsillvävnaden. Det saknas större
studier med längre uppföljningstid för att jämföra risk för reoperation efter tonsillotomi och tonsillektomi.
Att jämföra risk för reoperation efter tonsillektomi och tonsillotomi hos
barn med övre luftvägsobstruktion i den svenska populationen.
Metod
Studien utformades som en populationsbaserad kohortstudie. I Socialstyrelsens Patientregister identifierades samtliga barn i Sverige mellan
1-12 år som genomgått tonsillektomi alternativt tonsillotomi, på grund
av snarkning, 2007-2012. Från Patientregistret inhämtades individuell information kring ålder, kön, indikation för operation, samsjuklighet samt
utförda operationer. Med hjälp av personnumret följdes patienterna i Patientregistret och ytterligare tonsillkirurgi registrerades. Reoperationer utförda inom 30 dagar efter den första operationen exkluderas då de mer
sannolikt var kopplade till postoperativ blödning snarare än återväxt av
tonsillvävnad eller infektionsrelaterade besvär.
Fig. 1. Förväntad incidens av reoperation efter tonsillektomi (TE)
1, 3 och 5 år efter operationen uppdelat på ålder
Totalt 27 535 patienter inkluderades i studien vilket resulterade i 76 054
person-år. Av dessa genomgick 11 741 patienter en primär tonsillektomi
och 15 749 patienter en primär tonsillotomi. Totalt re opererades 684 patienter (2,5 %). Incidensen av reoperation var 1,94 per 1000 person-år i
tonsillektomigruppen och 16.34 per 1000 person-år i tonsillotomigruppen. Risken var 7 gånger högre (HR 7,16; CI 5,52-9,13) för reoperation
efter en tonsillotomi jämfört med en tonsillektomi. Låg ålder var en riskfaktor för reoperation både efter tonsillektomi och tonsillotomi. Skillnaderna i risk för reoperation minskade med stigande ålder vid primäroperationen. Den förväntade risken för reoperation inom 1, 3 och 5 år visas i
figur 1 och 2.
Vi fann att risken för reoperation efter tonsillotomi är 7 gånger högre
jämfört med tonsillektomi. Studien ger värdefull kunskap till läkare och
föräldrar till barn med tonsillrelaterad snarkning i beslutet kring den kirurgiska behandlingen. Speciellt bland de yngsta barnen ska fördelen med
mindre risk för postoperativa komplikationer efter tonsillotomi ställas mot
den ökade risken för behov av reoperation av tonsillerna.
Fig. 2. Förväntad incidens av reoperation efter tonsillotomi (TT)
1, 3 och 5 år efter operationen uppdelat på ålder
Erik Odhagen1,2, Ola Sunnergren3, Claes Hemlin4, Anne-Charlotte Hessén Söderman5, Elisabeth Ericsson6, Joacim Stalfors2
1)Södra Älvsborgs Sjukhus, Borås 2)Sahlgrenska Akademin Göteborgs Universitet 3)Länssjukhuset Ryhov, Jönköping
4)Sollentuna Specialistklinik, Stockholm 5)Karolinska institutet, Stockholm 6)Örebro Universitet
FP09
Författare och affilieringar:
