Rapporter från Idrottshögskolan Göteborgs universitet
Idrott – mål eller medel
Några kritiska nedslag i idrottsforskningen
Owe Stråhlman
ISSN 1652-4381
December 2004
Kapitel 1
Inledning
Bakgrund
Ansats och disposition
1
1
7
Kapitel 2
Några tankar om idrott – ett värdeteoretiskt perspektiv
Betydelsen av definitionen
Ett metaperspektiv
Individuella behov av rörelse
Idrott som avspegling av samhällsprocesser
Idrott som existens
En sammanfattning
Syntes
10
12
15
17
24
28
34
35
Kapitel 3
Några tankar om vetenskaplig legitimeringen av idrott –
ett kunskapsteoretiskt perspektiv
Bakgrund
Kunskapsteori - dess nödvändighet för idrottsvetenskapliga perspektiv
Mot en idrottsvetenskap
Idrottsvetenskaplig struktur
Meningen med idrottslig kunskapsutveckling – legitimitetens
sociala kontext
Forskning om idrottsforskning
Syntes
40
40
42
50
54
60
62
63
Kapitel 4
Några tankar om idrott, vetenskap och metod – är det resan
som är målet värt
Är resan målet värt?
Idrottens forskningsmetodologi – idrottsmetodologisk forskning
Metoder är konventioner
Metoden finns i paradigmet
Idrottsforskning som vetenskap och praxis – kritisk teori
Att tävla – att mäta – att forska
Syntes
68
69
71
73
76
80
83
85
Kapitel 5
Några tankar om idrottsvetenskaplig verksamhet som
bildning – och några idéer…
Den idrottsvetenskapliga forskningsplanen
Den idrottsvetenskapliga utbildningsplanen
Mot en idrottsvetenskaplig forskarutbildning…
Referenser
89
90
93
95
97
Kapitel 1
Inledning
Bakgrund
I en studie av svenska elitidrottare1, tillfrågades en f.d. elitkanotist, om varför han
avslutade sin elitidrottskarriär? Svaret blev – ”Vi köpte motorbåt”. Detta något dråpliga
svar implicerar frågor som i detta fall handlar om individers val, om drivkrafterna
bakom människors ambitioner inför framtiden och vad som behövs för att denna
framtida (karriär-) utveckling2 skall realiseras i en given situation. Men det handlar
också om hur idrotten – i detta fall elitidrotten – påverkar eller förväntas påverka den
enskilda individens möjligheter att skapa en dräglig tillvaro på postidrottsliga premisser.
Eftersom frågan om elitidrottsavslutningen ställdes inom ramen för ett mätinstrument,
vilket ingick i ett forskningsprojekt, blir i förlängningen övergripande frågor av
vetenskapsteoretisk karaktär intressanta, om hur den erfarna verkligheten
uppfattas/tolkas/analyseras i förhållande till vetenskaplig teori3. Det handlar också om
(det vetenskapliga) syftet med frågan, vad vill frågeställaren veta, har frågan ställts på
ett ändamålsenligt sätt och vad är syftet med den ställda frågan i ett vidare och större
sammanhang? Kort sagt, det finns både ett allmänt och ett avgränsat vetenskapligt4
intresse för att denna (och andra) frågor diskuteras, samt i förekommande fall besvaras.
En beprövad teoretiskt ram för detta speciella ändamål, är att betrakta människors
utveckling utifrån socialisationsperspektiv5, d.v.s. frågor som i detta fall diskuterar
varför individer väljer att bli elitidrottare och/eller vilka faktorer som
predicerar/socialiserar en individ till en specifik identitet6? Socialisationsprocesser har i
flera undersökningar varit utgångspunkt för studier om varför man väljer/tvingas att
1
Eriksson, Patriksson, & Stråhlman, (1992)
Ordet karriär och karriärutveckling brukar allmänt definieras som den process genom vilken individens liv
formas i termer av studieval, yrkesval och annan rörlighet (Sjöstrand, 1980 s.26). De val som görs inom
t.ex. utbildning och arbetsliv sker vid s.k. brytpunkter, vilka kan vara påtvingade eller frivilliga.
3
Teori (av thearea ”betrakta”, ”begrunda”), en grupp antaganden eller påståenden som förklarar
företeelser av något slag och systematiserar vår kunskap om dem.
4
Att skilja mellan ett allmänt och ett vetenskapligt perspektiv har i denna skrift inget annat syfte än
distinktionen som sådan, dvs. det kan intressera individer i allmänhet, men att det också finns traditionella
vetenskapliga intressen. Detta demarkationskriterium (allmänt – vetenskapligt) kommer i denna skrift
inte, som begreppspar, att ytterligare utvecklas. Däremot kommer aspekter och konsekvenser att uttryckas
och diskuteras. Feyerabend har dock (Lübcke, sid. 158) kraftigt avvisat försöken att skilja mellan
vetenskap och icke-vetenskap. Enligt honom finns inga fastlagda spelregler för vetenskap och exempelvis
metodvalen är mycket allmängiltiga.
5
En allmänt vedertagen definition av begreppet socialisation är att individen internaliserar samhällets
och/eller gruppens beteendemönster, normer och regler. Detta är en process som inleds hos det mycket
unga barnet och pågår hela livet.
6
Brettschneider (2001) beskriver detta i ett föredrag (Sport Involvement and Adolescent Development)
som en tvåvägsprocess och benämner det socialisationens dialektik.
2
1
inleda en avslutningsprocess7, en transition från en livsfas till en annan? Frågan har då
varit… ”påverkar socialisationsfaktorerna utkomsten av desocialisationen, eller har
desocialisationsprocessen voluntaristiska drag och gäller samma förhållande för
resocialisationsprocessen – etablering av en ny karriär”?
Väljer man karriär fritt, d.v.s. väljer man att bli elitkanotist av fri vilja eller har man
blivit en kanotist i världsklass, därför att man inte haft möjlighet att skaffa sig en
motorbåt? Svaret kan vi vänta med och istället fråga oss om socialisationsteoretiska
förhållningssättet är en lämplig utgångspunkt för studiet av denna problematik och vad
är det som överhuvud tagit avgör vad som är en lämplig teoretisk referensram eller
teori? På vilket sätt byggs den teoretiska referensramen, och kan de metodologiska
förutsättningarna påverka? Är valet av teoretiskt referensram ett val a priori8, eller är
det erfarenhetsbaserade intryck och data som predicerar detta val? Stråhlmans9
forskning visade att verktyg från ”konkurrerande” teorier och referensramar under vissa
premisser gjorde samma anspråk på att förklara eller ange förståelseramar för analys
och tolkning. Kuhn10 menar att detta förhållande bl.a. uppstår som en konsekvens av att
teoribildning (ex. idrottslig) har brister och att missuppfattningar förekommer11. Han
skriver att … ”vetenskapsteoretiker har mer än en gång bevisat att en och samma
faktamängd kan förklaras av mer än en teoretisk konstruktion”. Alltså, en och samma
faktamängd kan också undersökas med ”olika slags verktyg”. Sedan är frågan om de
olika verktygen har samma effekt på den faktamängd som de bearbetar? Kuhn menar att
så länge de verktyg man använder kan lösa de problem man fokuserar, finns ingen eller
liten anledning att ”uppfinna” nya. Man bör dock inte bortse ifrån att verktyg oftast inte
gör jobbet ”själva” - det behövs en hantverkare också!
Om det i objektiv mening inte finns någon erfarenhetsbaserad kunskap om hur man bör
förhålla sig till fakta, vilka analysverktyg man bör använda och vilka teorier som kan
generera kunskap ur fakta, finns alltid utrymme för allsköns, mer eller mindre
initierade, gissningar, förklaringar och uppfattningar. När Roger Bannister12 officiellt
blev den förste att springa en engelsk mil under 4 minuter och när Robert Beamon13
noterades för 8,90 meter i längdhopp i OS 1968, var det två händelser som i den
samlade friidrottsexpertisens ögon var svåra att förklara. Det man tidigare trodde var
omöjligt blev möjligt. Men varför denna förvåning… världsrekord hade slagits tidigare
och fanns det inte några förklaringsmodeller som utifrån den rådande forskningsfronten
inom området, kunnat verifiera de uppnådda resultaten, exempelvis som en matematisk
7
I fortsättningen benämnd ”transitionsprocessen”.
Oberoende av erfarenhet eller bevisning.
9
(1997).
10
Kuhn, (1970, sid. 69)
11
En ståndpunkt som Kuhn delvis delar med Popper, i det att en av Poppers grundteser är att ”ingen
vetenskaplig teori kan vetas vara sann”. Riis - Flor (1987, sid. 542)
12
Bannister, Roger, f. 1929, brittisk medeldistanslöpare som den 6 maj 1954 (med tiden 3.59,4) blev den
förste att noterade "drömmilen", dvs. underskred 4 min på engelska milen (1 609 m).
13
Amerikansk längdhoppare som i OS 1968 i Mexico City tog guld och satte världsrekord i tävlingens första
godkända hopp med 8,90 – 55 cm längre än då gällande notering. Ökningen var större än de sammanlagda
förbättringarna under den närmast föregående 40-årsperioden och den procentuellt största förbättringen av
något IAAF-rekord.
8
2
funktion mellan mätbara idrottsligt relaterade parametrar. Huruvida det vid detta tillfälle
fanns förklaringsmodeller får vara osagt, det intressanta i detta sammanhang är den
reaktion som uppstår när ”omöjliga” händelser inträffar, eller som man kanske skall
uttrycka det – ny kunskap uppstår. Någon eller några har etablerat de kunskaper som
krävs för att kunna, som i detta fall, hoppa eller löpa så att det leder till ett visst resultat.
Det gemensamma för dessa händelser (och även andra händelser av denna karaktär) är
att de inte omedelbart kan förstås på ett gemensamt och objektivt sätt eftersom
förklaringar baserade på entydigt empiriskt grundad kunskap saknas eller är otillräcklig.
Dessutom är människors förställningsvärld omgärdad av s.k. ”omöjliga” handlingar och
händelser (exempelvis resa till en annan galax, gå på vatten eller hoppa fyra meter i
höjd). Det är i flera avseenden svårt att ha den kunskap i beredskap, som behövs för att
förklara hur det omöjliga blev möjligt när det väl inträffar (och om kunskap om det
”omöjliga” finns, är det ju helt plötsligt möjligt). Grundfrågan är alltså (1) vad kan vi
egentligen veta om idrottslig utveckling och (2) när ”vet” vi det, samt (3) har detta
vetande, denna kunskap, etablerats på ett legitimt sätt (hur vi kan veta14). När man i den
idrottsvetenskapliga utbildningen bedriver undervisning i vetenskapsteori och
forskningsmetodologi är det förmodligen dessa tre frågor som man i huvudsak
behandlar och som ligger till grund för fortsatt kunskapsutveckling inom området. Men
hur gör man då med aspekter av det idrottsvetenskapliga fältet, där kunskap inte har
eller kan etableras på ett vedertaget sätt. Någon menar att man får utgå ifrån en hållning
som i den anglosaxiska världen benämns explorative. Alltså - menar skeptiker och
kritiker – tid och grogrund för spekulation, troende och tyckande om det vi inte kan
förklara!
Hur vi uppfattar tillvaron är en diskussion av s.k. á priori – karaktär. Åsberg skriver…
”innan vi undersöker något har vi vissa bestämda föreställningar om tillvarons
grundkaraktär och som därmed utgör den ram inom vilken kunskap skapas och
framstår som meningsfull”15. Detsamma gäller naturligtvis skapandet av idrottslig
kunskap, d.v.s. den/de som skapar kunskap om idrott omfattas också av föreställningar,
vilket blir den ram inom vilken denna kunskap genereras? Man kan naturligtvis ha en
föreställning om att det är möjligt att hoppa 10 meter i längdhopp16, men i dagsläget
saknas kunskap om hur det skall gå till (och så länge overifierade hypoteser finns, så får
kunskapen ses som provisorisk). Om man däremot anser det vara omöjligt, finns ingen
eller liten anledning att söka kunskap om just ”det omöjliga”.
Men att människor etablerar uppfattningar om hur det svårförklarliga fungerar är inte
oväsentligt, utan i högst grad önskvärt, eftersom dessa uppfattningar utgör den bas
utifrån vilket kunskapsbildningen inom området emanerar. Utgångspunkten för att
14
När man som barn, inför sina kamrater, skall legitimera kunskaper, händer det inte allt för sällan att man
åberopade auktoriteter. ”Det har mamma/pappa sagt ….” Det finns perioder i barns liv när föräldrarnas
åsikter är falsifikationsfria. Det finns, enligt mitt sätt at se det, också en tendens till att vetenskapliga
förhållningssätt antar sådana proportioner att de hängs upp på auktoriteter och därmed blir trendiga och
ifrågasätts inte.
15
2000
16
Enligt de regler som stipuleras av IAAF.
3
fördjupa kunskap inom ett intresseområde måste i rimlighetens namn ha någon början,
oavsett om denna utgångspunkt är giltig eller ogiltig, sann eller osann. Därför blir, när
erfarenhetsbaserad kunskap, i strikt mening saknas, valet av utgångspunkter ofta ett val
på förnuftsmässiga17 grunder – vad är troliga förklaringar som förutsättningar för en
slags förståelse? När kunskap på teoretisk och/eller empirisk grund saknas blir förnuftet
den ram inom vilken vi söker kunskap och dessa uppfattningar överges oftast inte med
mindre än att vi ”överbevisas” på empirisk grund18. Därför måste det ändå vara ett mål
för idrottsforskningen, precis som mycket annan forskning, att etablera s.k.
prediktionsvetande, d.v.s. skapa kunskap och teorier som på ett rimligt och tillförlitligt
sätt förklarar händelser och handlingar kausalt. Skulle man fråga nutida forskare och
tränare inom idrott var gränserna går för människors idrottsliga prestationer skulle nog
få, eller kanske ingen alls, våga predicera exakt mätbara gränser och framför allt skulle
ingen kunna presentera en allmänt vedertagen teori som skulle kunna bestå med den
kunskap som vi i sammanhanget skulle kunna kalla ett slags prediktionsvetande.
Däremot skulle man säkerligen kunna peka på ett antal väsentliga variabler som
påverkar resultatutvecklingen. I det sammanhanget får man väl också antaga att många,
både idrottare och idrottsforskare, drivs av en önskan om att göra det ”omöjliga
möjligt” och att åskådare av idrott attraheras till idrottsarenorna för att få beskåda
”mirakler”19, vilket är vetenskapligt intressant i sig.
I skenet av detta resonemang, syns val av teoretiska anslag också för studier av
elitidrottsavslutning (kapitlets första exempel) vara av á priori – karaktär när tidigare
forskning saknas eller när nya oprövade teoretiska angreppssätt skall prövas. Skälet är
att det är ett just ett val, där den som väljer har den frihet, mer eller mindre begränsad,
som ett val innebär. Å andra sidan kan man fråga sig om det överhuvud tagit är möjligt
att göra initierade val av teoretiska ramverk utan någon form av empiriska
observationer och erfarenhetsbaserad kunskap som grund för dessa val. Men att ständigt
pröva data med samma typ av teoretiska ramverk kan ju betraktas som en meningslös
verifiering av det man redan vet och att denna onödiga verifiering får i stället karaktären
av meritering.
17
Förnuft, ungefär detsamma som förstånd eller teoretiskt uppfattande (ex hos Kant).
Det har funnits fall (och finns än idag) där man inte ändrat sin ståndpunkt, trots motsägande kunskap på
empirisk grund. Ett av världshistoriens mest kända exempel är kontroversen mellan den geocentriska
och heliocentriska världsbilden. Historiskt har den heliocentriska varit oförenlig med olika typer a
skapelsemyter, och därmed förkastats, eftersom den genom sin blotta existens hotat fundamental
trosuppfattningar om hur verkligheten anses vara konstituerad.
19
Ett bland många s.k. mirakler i svensk idrott är ”Undret i Varberg” 1946. Davis Cup-matchen mellan
Sverige och Jugoslavien stod 0-2 efter första dagens singlar. Efter att Sverige hade vunnit
dubbelmatchen gick västgötarna Torsten Johansson (född i Karlsborg) och Lennart Bergelin (född i
Alingsås) ut och avgjorde till svensk fördel (3-2). En anekdot i sammanhanget är att den då 88-årige
Gustav V, som hedrade tillställningen med sin närvaro, vid ställningen 6-6 i skiljeset i Bergelins
avgörande match, lämnade arenan. När Bergelin slutligen vunnit matchen med 10-8 ombads han att
kommentera att majestätet plötsligen lämnade densamma. Bergelin svarade… ”Kung Gustav V gjorde
det som kändes bäst för honom, men jag var ju tvungen att stanna kvar matchen ut”.
18
4
Uppfattningar om tillvarons konstitution brukar karaktäriseras som ontologiska20
bestämningar, som utgår ifrån … de begrepp eller kategorier som man behöver anta för
att kunna ge en sammanhängande, motsägelsefri och uttömmande beskrivning och
förklaring av (någon del av) verkligheten21. I vårt fall skulle det handla om de
antaganden om görs om vad som finns resp. inte finns, vad som är giltigt resp. ogiltigt,
möjligt – omöjligt, verifierbart eller icke verifierbart och vara utgångspunkt för val av
teoretiska utgångspunkter. Sådana antaganden av skilda slag finns uttalade eller
underförstådda i såväl filosofiska som naturvetenskapliga teorier. Därför är
utgångspunkten i denna skrift att dessa antaganden och i detta sammanhang, är av á
priori – karaktär och att de därmed inte vilar på värdefri grund22, utan att någon form av
värdering23 påverkar de val som görs. Detta kan också få som konsekvens att vissa
värderingar, av dogmatisk karaktär, inte ifrågasätts, inte ”får” ifrågasättas, utan som en
våt filt kväver den ifrågasättande reflektionen och den påföljande diskussionen.
Det är därför och ur detta perspektiv, föga överraskande, att studier där man har
likvärdiga övergripande syften, genererar olika kunskap därför att olika
verklighetsuppfattningar påverkar olika val. Inom området forskning kring
elitidrottsavslutning har detta uppmärksammats, bland annat p.g.a. att kunskapsläget
kan upplevas som mycket motsägelsefullt24 (trots likartade studier) vilket ibland har lett
till en viss semantisk inkommensurabilitet25. I Stråhlmans26 studie av f.d. elitidrottare
sammanfattades några sådana skiljaktigheter och analysen visade att det förekom en rad
omständigheter som påverkade både forskningsresultat och resultatanalys, som inte
hade direkt med observerbara data att beskaffa27. Genomgången visade att det
åtminstone fanns tre olika omständigheter som påverkade dessa förhållanden28:
20
Med ontologiskt förhållande menas här att egenskaper (elitkanotist) utgör en del av den varandes väsen
(existensen). Att vara elitidrottare utgör en stor och betydelsefull del i en idrottande individs
självuppfattning/identitet och är betydelsefullt för relationen mellan varat (egenskapen) och det varande
(individen).
21
Quine, (1969).
22
Och hur skulle de kunna vara värdefria eftersom vi accepterat tanken att föreställningar om tillvarons
grundkaraktär vilar på förnuftsbaserad antaganden.
23
Det finns en gren av filosofin som benämns värdeteori och inom vilken man studerar värdeomdömen
(normer och värderingar) ur språkfilosofisk, kunskapsteoretisk, metafysisk och logisk synpunkt.
24
Crook och Robertson (1991) har redovisat ett antal undersökningar när det gäller elitidrottsavslutning,
där så är fallet (Stråhlman, 1997, s.51).
25
Filosofisk term, införlivad på 1960-talet i den moderna vetenskapsteorins vokabulär av Paul Feyerabend
och Thomas Kuhn. Innebörden är att vissa teorier, som avser att behandla vad som tycks vara samma
ämnesområde eller problem, definierar vissa av sina grundläggande begrepp så artskilt att de inte kan
jämföras med varandra utifrån ett objektivt och neutralt kriterium. Det finns ingen gemensam yttre
måttstock, ingen fast punkt utifrån vilken teorierna kan vägas och värderas. Detta tycks leda till
kunskapsrelativism, dvs. det finns inget rationellt sätt att bestämma vilken av två konkurrerande, men
inkommensurabla teorier, som är ”sannast” eller har störst förklaringsvärde i absolut mening.
26
1997 s.51, där finns också exempel på detta.
27
De val som görs av vetenskapsteoretisk karaktär och de förutsättningar som därmed står till buds för att
analysera data, påverkar tolkningen av data. Konsekvensen blir att vetenskaplig hemvist, metodologiska
val mm orienterade dataanalysen i en viss riktning, en riktning som inte fanns i data som sådan. Beroende
på den enskilda vetenskapens preferenser baseras analysen till på förhand legitim inomvetenskaplig
kunskap och därmed kan resultatet legitimeras inom den enskilda vetenskapen.
28
1997
5
• värdeteoretiska29, som i det sammanhanget hade tydliga socialfilosofiska30 drag,
d.v.s. betydelsen av det studerade fenomenets definitionsmässiga innehåll (har
fenomenet något värde i sig och vad betyder det att det har ett värde, främst ur
samhälleliga och individuella perspektiv)
• kunskapsteoretiska,
vad
karaktäriserar
kunskapsutvecklingen
inom
problemområdet och hur har kunskapen formats, betydelsen av dess substantiella
genes31 och bedömningen av huruvida kunskapsutveckling är teoretiskt
välgrundad
• forskningsmetodologiska, betydelsen och relationen mellan forskningsresultat
och val av forskningsmetod samt dess betydelse för kunskapsutvecklingen32
Tidigare i denna skrift har givits acceptans för tanken, att föreställningar på ontologisk
nivå sker med utgångspunkt i någon form av verklighetsuppfattning (vilken inte ansågs
helt värderingsfri) och att kunskap genereras i relation till denna verklighetsuppfattning.
Därmed blir inte gränsen emellan ontologi och epistemologi absolut därför att vi har
”vissa bestämda föreställningar om tillvarons grundkaraktär och dessa utgör den ram
inom vilken kunskap skapas och framstår som meningsfull (min underst.)”. Därmed
finnas det föreställningar om idrottens grundkaraktär och idrottens mening (värde),
vilket får betydelse för hur idrottslig kunskap skapas och hur den används33. Om synen
på idrottens grundkaraktär är att den saknar mening, finns ju liten eller ingen anledning
att etablera idrottslig kunskap. Men om idrottsligt vetande anses vara en legitim
kunskapsform (erkenntnisform) finns anledning att söka och explicitgöra denna
kunskaps mening, att argumentera för att idrottsvetenskaplig kunskapsbildning och
vetande sett ur ett kunskapssociologiskt34 perspektiv, implicerar en slags nödvändighet.
Genom att kritiskt diskutera olika typer av verklighetsuppfattningar, ifrågasätta de
vetenskapliga teorier som gör anspråk på att etablera idrottslig kunskap och genom att
praktiskt pröva denna kunskaps applikation i praxis35, är det som idrottslig kunskap
vinner legitimitet (kunskapen blir användbar och leder förhoppningsvis till befrämjande
utveckling36). För att idrottsvetenskaplig kunskap skall utvecklas på ett otvunget,
29
Benämns också ibland för axiologi, d.v.s. läran om vad som är värdefullt eller den filosofiska disciplin
inom vilken man försöker avgöra vad som är av värde.
30
Socialfilosofi är en filosofisk disciplin som framför allt undersöker vissa grundbegrepp, principiella
förutsättningar, metodiska och teoretiska problem i samhällsvetenskaperna. Gränsen mellan
socialfilosofi, politisk filosofi och statsfilosofi är inte klar och entydig (NE, 2000).
31
Genes (grek. genesis - ursprung, uppkomst),
32
Lübcke (1988). Filosofilexikonet.
33
Om något har en mening, har det ofta också ett värde, medan något meningslöst ofta upplevs som
värdelöst.
34
Hur vetenskapen fungerar i samhället, hur vetenskapen påverkas av yttre faktorer. (Johansson, Kalleberg
& Liedman, 1972).
35
Praxis fungerar i kunskapsteorin på olika sätt. Enligt marxistisk tradition både som utgångspunkt,
drivkraft och mål för kunskapssökandet och som ett kriterium på kunskap. Det innebär att praxis enligt
marxismen, i sin totalitet bestämmer kunskapsutvecklingen. Hos existentialismen betonas inte den
samhälleliga dimensionen på samma sätt, utan här är det i stället individen som står i centrum jämte den
frihet och ångest som är knutna till valet. Hos hermeneutiken fokuseras uppmärksamheten på traditioner
och deras betydelse för förståelse och tolkning av handlingar (Hermerén, G., i NE 2000).
36
Ett bra exempel på detta, är den diskussion som förts och de åtgärder som vidtagits under senare tid när
det gäller levnadsvanor och ohälsa. Därmed inte sagt att kunskapen om sambandet mellan livsstil och
hälsa är något nytt. Skillnaden sett ur det samhällsvetenskapliga perspektivet är att man i större
6
dynamiskt och ändamålsenligt sätt, får inte basen för denna utveckling vara av
axiomatiskt37 karaktär därför att utveckling av idrottsvetenskaplig kunskap borde vara
befrämjad av ontologisk mångfald. Den risk man löper är att kunskapen, om uttrycket
tillåts, blir kalejdoskopisk38, d.v.s tendensiös, kortsiktig, perspektivlös och ohållbar.
Den inledande diskussionen i denna skrift, sammanfattningsvis, utgår ifrån att kunskap
om idrott (som t.ex. elitidrottsavslutning) är komplex och att det också finns ett antal
förhållningssätt vilka ligger till grund för denna kunskap. Skälen till komplexiteten är
uppfattningen att vare sig idrott eller idrottslig kunskap existerar kontextlöst. I denna
kontext finns både individuella och samhälleliga föreställningar om idrott och idrottslig
kunskap, vilka i sin tur vilar på olika ontologiska och epistemologiska antaganden.
Konsekvensen av att olika föreställningar existerar är en inkommensurabilitet, vilket
ofta leder till en slags kunskapsrelativism (kunskapens legitimitet grundad på
jämförelse). Resultatet blir att idrottslig kunskapsutveckling grundas på val - val som
har ontologiska utgångspunkter och kan analyseras på värdeteoretisk grund39.
Ur ett idrottsforskningsperspektiv blir denna diskussion betydelsefull för både för
uppfattningar av idrott (och elitidrott) och för kunskap och kunskapsutveckling inom
idrott. Detta medför också konsekvenser för studier om och synen på det idrottsliga
lärandet
(utbildning,
undervisning
och
inlärning).
Konsekvensen,
den
kunskapssociologiska diskussion som prövar om idrottslig kunskap har någon slags
praktisk betydelse både för samhällets och för individers utveckling, blir också central,
just i den mening att en av de viktigaste drivkrafterna för kunskapsutveckling måste
vara att förbättra tillvaron och tillvarons levnadsvillkor. I de fall idrottslig kunskap
anses besitta dessa egenskaper, etableras och konstitueras praxisfilosofiska perspektiv,
där kunskap om idrott får betydelse för praxis - och omvänt - praxis får stor betydelse
för synen på kunskapsutveckling och blir därmed en betydande drivkraft i sökandet
efter idrottsligt relevant kunskap.
Ansats och disposition
Den inledande diskussionen har som syfte att ge substans till de frågor som
fortsättningsvis kommer att vara föremål för diskussion i denna skrift. Det handlar
om…
utsträckning fokuserat på kunskap om individens beteende. En konsekvens av detta är att större
uppmärksamhet har fokuserats på den fysiska aktiviteten och idrottens betydelse (åtgärder som individen
själv kan vidtaga).
37
Axiom (sats, som utan bevis antas vara sann). I dagligt tal beteckning för ett självklart sant påstående. I
vetenskapliga sammanhang avser man med axiom en grundsats som inte själv är föremål för bevis, men
som tjänar som utgångspunkt för bevis av andra satser.
38
Kalejdoskop (av grek. kalos, skön). Optisk leksak, patenterad 1817 av David Brewster. Det består av
två eller tre vinkelställda speglar, ofta monterade i ett papprör med titthål i ena änden. Framför speglarna
finns två råglasskivor, mellan vilka ligger lösa, olikfärgade glasbitar m.m. När man vrider röret
framkallas symmetriska, stjärnformade figurer med ständigt nya mönster (NE, 2000).
39
Stråhlman, 1997
7
• Vetenskapsteoretiska frågor i relation till ett idrottsligt kunskapsområde.
• Möjligheten att etablera ett vetenskapsområde för utveckling av forskning och
lärande inom idrott och idrottslig aktivitet.
• Idrottsforskningens relation till praxis.
Därmed blir det också intressant att belysa den idrottsliga kunskapens relation till olika
vetenskaper som bedriver idrottsforskning och betydelsen av vetenskaplig formation
och tradition som utgångspunkt för studier av idrott och idrottsliga aktiviteter. Avsikten
med detta är att ge bränsle till en diskussionen om forskning om idrottsforskning.
Nedan presenteras en modell och denna har ambitionen att visa på den idrottsliga
kunskapsbildningens processinriktade karaktär, samt dess kontextberoende (som
individuell och samhällelig praxis), d.v.s. betydelsen av de sammanhang som hör ihop
med val i forskningsprocessen och det studerade ämnesområdets teoretiska
utgångspunkter.
Värdeteoretiska
utgångspunkter
Kunskapsteoretiska
utgångspunkter
Kunskap om idrott och idrottslig
utveckling
Forskningsmetodologiska
utgångspunkter
Samhällelig ram
Figur 1: Utgångspunkter för en form- och innehållsmässig diskussion om vetenskapsteoretiska
utgångspunkter för idrottsforskning och etablering av ett idrottsvetenskapligt kunskapsområde.
Modellen visar inom vilka områden av det vetenskapsteoretiska fältet som
idrottsvetenskap40 initialt bör prövas för att legitimera den idrottsliga kunskapens växt
(det är dock i praxis som den eventuellt vinner sin legitimitet). Betydelsen av legitim
idrottslig kunskap kanske bäst visar sig i det idrottsliga lärandet och i förlängningen i
den idrottsliga utbildningen och då om relationen mellan de akademiska
förhållningssätten och idrottsrörelsens ambitioner att utveckla idrott och idrottslig
40
I denna skrift är idrottsvetenskap namnet på de tvärvetenskapliga förhållningssätt vars huvudsakliga
uppgift har att beforska företeelsen idrott. Begreppet skall övergripande förstås som den vetenskap som
studerar företeelsen idrott analogt med begreppen samhällsvetenskap, naturvetenskap, musikvetenskap
osv. Det finns avsevärda förväxlingsrisker om man skulle benämna både (a) det vetenskapsområde och
(b) den företeelsen man beforskar, vid samma namn (idrott).
8
aktivitet. Eftersom många modeller (även denna) beskriver en process, är det den
processinriktade karaktären som är modellens kumulativa41 drivkraft.
Med utgångspunkt i det inledande resonemanget blir syftet med denna skrift att
diskutera:
• betydelsen av allmänna och vetenskapliga definitioner av det studerade
fenomenet idrott för utveckling av idrottslig kunskapsbildning och kunskap
• olika synsätt på forskning (kunskapsbildning) inom idrott och dessa synsätts
betydelse för utvecklingen av ett idrottligt vetenskapsområde
• ett idrottsvetenskapligt kunskapsområdes relation till metoder och implikationer
för analys samt betydelsen av dessa val
Syftet är också att argumentera för att det finns samband, både på ett
vetenskapsteoretiskt som ett praxisorienterat plan, mellan utvecklingen av ett
idrottsvetenskapligt vetenskapsområde och den idrottsliga verksamhetens utveckling,
vilket kan leda till en reformerad idrottsvetenskaplig utbildning. Det är viktigt att betona
att diskussionen inte har för avsikt att eliminera idrottens mångvetenskapliga42 karaktär,
utan visa att idrottsvetenskapen i sina tvärvetenskapliga uttrycksformer är ett fristående
verksamhet i relation till annan vetenskap och forskning där idrott är ett studerat
område.
Det kanske också är på sin plats att fastslå att de frågor som diskuteras i denna skrift
inte låter sig besvaras på ett enkelt sätt. Om de resonemang som förs här, på ett eller
annat sätt, leder till en öppen och kritiskt inriktad diskussion kring vetenskapsteoretiska
frågor relaterat till idrottsforskning, så har syftet nåtts med råge och får betraktas som
ett resultat i sig.
41
42
I bemärkelsen ”genererande och hopande av kunskap”.
Mångvetenskap bör i detta sammanhang ses som en naturlig övergång till det man vanligen kallar
tvärvetenskap. Låt oss göra ett idrottsligt exempel. Vetenskap kan liknas vid spelarna i ett lag. Trots att
de spelar i samma lag betraktar var och en sina egna positioner som delvis isolerade från andras
positioner (mångvetenskap) och man spelar utifrån de premisser som man själv ställer upp
(inomvetenskapliga regelsystem). Resultatet blir i bästa fall summan av de enskilda prestationerna.
Tvärvetenskap karaktäriseras som ett lagspel i ordets rätta bemärkelse, där var och ens prestationer kan
ses som faktoriell och produkten av lagets prestation blir större än summan de enskilda prestationerna.
Den f.d. norske förbundskaptenen i fotboll Egil ”Drillo” Olsen uttryckte detta på ett elegant sätt i
samband med fotbolls-VM i USA 1994. Norge mötte Italien i en gruppspelsmatch i Boston. Olsén säger
”… Det finns förmodligen ingen av våra spelare som skulle platsa i det italienska landslaget, men vi kan
slå dem ändå”. Matchen slutade 1-1.
9
Kapitel 2
Några tankar om idrott – ett värdeteoretiskt perspektiv
Ex nihilo nihil fit (ur intet uppstår intet)
Uppfattningar om vad idrott är, påverkar naturligtvis synen på vilka "idrotter som kan
anses vara idrotter", eller vad som legitimerar och formar idrott inom exempelvis
idrottsrörelsen och skolan. Men kopplat till uppfattningar om idrott och idrottens
möjligheter, är synen både på hur samhället och individen utvecklas. Betydelsen av
exempelvis idrottsämnet i skolan, har förts både som ett makropedagogiskt projekt
(ämnets legitimitet ur ett läroplansperspektiv) och som ett idrottsdidaktiskt projekt
(betydelsen av kunskaper som den enskilda individen förvärvar genom lärande och
dessa kunskapers möjlighet till en individuellt relaterad utveckling) och här finns en rad
uppfattningar, mer eller mindre välgrundade, både på betydelserelaterade strukturer och
värderelaterat innehåll. Angeläget ur läroplansperspektivet är undervisningens strävan
efter mångsidighet, baserad på forskning och vetenskapligt baserad kunskap, men också
att undervisningen i ämnet tar sin utgångspunkt i relevant och väl prövad praxis. En
mängd olika uppfattningar finns om idrottens och den idrottsliga aktivitetens betydelse
för individuell utveckling, inte bara bland individer i allmänhet, utan också inom
forskarsamhällets olika traditioner. Dessa uppfattningar grundar sig till dels på
skillnader i vetenskapsteoretiska förhållningssätt samt tolkning av forskningsresultat,
men dels också som personliga ställningstaganden bland enskilda forskare43. Dessa
skillnader accentueras av ett komplicerat kunskapsläge beträffande den fysiska
(idrottsliga) aktivitetens både preventiva och promotiva betydelse och denna betydelse
är inte är helt oomtvistad44.
Uppenbart är dock att den beslutande och verkställande statsmakten, både i Sverige och
i många andra länder, anser att värdet av idrott och idrottsämnet är så stort, att dessa
båda åtnjuter sanktion i både socialpolitiska som undervisningspolitiska strävanden.
Därmed blir de omdömen som legitimerar idrott, både i detta och i andra sammanhang,
av metafysisk (ontologisk) och kunskapsteoretisk betydelse, för att dels förstå de
verklighetsuppfattningar som ligger till grund för ställningstaganden hos dem som
formar övergripande beslut, men dels också hos dem som beforskar området (om inte
annat som utgångspunkt för vidare forsknings- och kunskapsutveckling inom området).
Beträffande olikheter i vetenskapsteoretiska förhållningssätt, syns alltså viktiga
incitament för synen på idrottsligt relaterad kunskap kunna härledas som skillnader i
43
Exempelvis diskuterar Törnebohm (1985 s.43) vetenskapsteoretikers generella uppfattningar om
vetenskap.
44
Se Patriksson & Stråhlman (2004). The situation of young people in Sweden and Denmark (Opubl.
manuskript)
10
ontologiska synsätt. Frågan ställs, vilken betydelse uppfattningen om det idrottsliga
”varat” har för det värde man tillskriver idrott och idrottslig aktivitet, både för
individuell och samhällelig utveckling, och i förlängningen, vilken betydelse har detta
för den vetenskapliga kunskapsutvecklingen inom området? Enligt Piaget är denna
ontologiska bestämning inte något frivilligt ställningstagande i den vetenskapliga
processen, utan han menar att varje vetenskap förutsätter en ontologi, liksom varje
ontologi föregriper en kunskap45. Piaget beskriver i någon mening ontologins
nödvändighet som en slags kausalitet (ingen vetenskap utan ontologi).
Törnebohm menar att när förutsättningar för forskning förändras (även
idrottsforskningen, min anm.), förändrar det också forskarnas intressen, kompetenser
och världsbilder, vare sig de önskar det eller ej46. Dessutom, menar Törnebohm, finns
forskare som ständigt söker förändringen och drivkraften är att reformulera världsbilder
och vetenskapsuppfattningar från inomvetenskaplig grund, just för att förbättra dem.
Därmed torde den ontologiska utvecklingen karaktäriseras som utveckling av s.k.
regionala ontologier47. Sett ur ett helhetsperspektiv existerar inom idrottsforskningen
närmast uteslutande regionala ontologier, d.v.s. det förekommer i det närmaste enbart
olika vetenskapliga discipliners inomvetenskapliga inmutningar av forskningsområdet
(och detta är huvudkritiken48 mot den fragmentering av det idrottsliga
vetenskapsområdet som råder). Som en konsekvens av dessa idrottsligt regionala
ontologier, kommer enskilda vetenskaper att se olika på idrott och idrottsligt relaterad
verksamhet, med utgångspunkt i skilda synsätt (som också får betydelse för olika
kunskapsteoretiska utgångspunkter). Om inte enskilda vetenskapliga discipliner kan
fånga den idrottsliga essensen och det inte existerar ett idrottsligt vetenskapsområde,
vad är då idrottsligt relaterad (vetenskapligt grundad) kunskap och hur kan den
vetenskapliga världen finna en definition av idrott a posteriori49 som inte bygger på
inomvetenskapliga antaganden? Och hur viktig är, å ena sidan, den allmänna
definitionen av idrott för detta antagande50 och hur viktigt är det överhuvud tagit att
vetenskapliga definitioner av begreppet konstitueras och definieras? Å andra sidan kan
man diskutera om en allt för detaljerad och hårt strukturerad syn på idrottens form och
innehåll är begränsande för utvecklingen av ett forskningsområde och finns det något
skäl att ur ett vetenskapligt perspektiv, söka en idrottens ontologi och artikulera denna?
Kritiken mot en sådan bestämning i sig, är att dess karaktär permanentar/återskapar en
dogmatisk syn på ett kunskapsområde och därmed motverkar en differentierad och
framåtsyftande utveckling. Men drivkraften att etablera ett/flera paradigm inom det
45
Piaget (1972, s 13).
Törnebohm, (1985 sid. 22)
47
Åsberg, (2000 sid. 3)
48
Låt mig först som sist påpeka att det naturligtvis inte är något konstigt eller fel med att enskilda
vetenskaper utvecklas genom studier av idrottsliga fenomen och att resultat från dessa studier utvecklar
idrotten. Min kritik ligger i att det saknas ett komplement eller en motpol, ett vetenskapsområde för
idrottsforskning som på ett ontologiskt plan, inte behöver förhålla sig till andra vetenskapers definitioner
av det idrottsliga forskningsområdet.
49
Á posteriori (lat. ”från den senare delen”) - erfarenhetsgrundad. Kunskap (även begrepp och utsagor) är
a posteriori som de är beroende av erfarenheten, t.ex. sinnesupplevelser. Vi kan inte veta om satsen
"bollen är rund" är sann utan att först varsebli bollen i fråga. Vidare är denna kunskapstyp kontingent,
dvs. dess sanning är tillfällig och inte nödvändig. Lübcke, P (1988). Filosofilexikonet.
50
Hur den formas genom exempelvis idrottens organisationer eller i skolans undervisning.
46
11
idrottsliga området, bör utmana varje idrottsforskare att oupphörligen söka och att
metakritiskt51 pröva de ontologiska förutsättningarna i relation till det beforskade
området.
Betydelsen av definitionen
Vetenskaplig formation av etablerade och studerade fenomen handlar inte sällan om att
definiera, etikettera och systematisera exempelvis en samhällsföreteelse, som ett eller
flera begrepp. Formationen har av legitimitetsskäl en del att vinna på att inrättas
inomvetenskapligt á posteriori, som ett projekt att avgränsa ett/en fenomen/företeelse.
Om begreppet inrättas på erfarenhetsbaserad grund, på basis av empiriska data och helst
från oberoende undersökningar, så får den vetenskapliga innehålldefinitionen oftast en
större vetenskaplig legitimitet (som Popper52 menar, falsifierbarhetsgraden ökar). Men
vad är det dessa sinnesdata och denna legitimitet bygger på? Genom att t.ex fråga olika
individer vad de anser vara idrott, eller studera hur olika organisationer (främst
idrottsliga) avgränsar sin verksamhet eller studera massmedia (sportsidorna eller
sportspegeln) och se hur de avgränsar sitt verksamhetsområde kan man naturligtvis
ange en definition. Men hur stor konsensus finns det kring en sådan53? Definitioner som
bygger på individers (verklighets-) uppfattningar är oftast logiska (för den individ som
fört dessa resonemang), men inte nödvändigtvis sanna. Operationalisering av begrepp
och företeelser innebär att man skapar en gemensam förståelse som alla förväntas kunna
förhålla sig till, men inte nödvändigtvis acceptera54. Men det ter sig ändå högst naturligt
att utgå från att vetenskap och forskning i vissa avseenden är med och formar en
allmänna syn på idrott, eftersom det är uppenbart att allmänna definitioner av idrott
induktivt55 bidrar till formandet av de vetenskapliga definitionerna (även om de med
automatik därmed inte behöver vara sanna, trots att de är logiska). I de fall där dessa
51
Kritik av kritiken, ett svar eller ett kritiskt ställningstagande som kommer efter tidigare framförd kritik.
Lübcke, (1988). Filosofilexikonet.
52
Johansson, Kalleberg & Liedman, (1972).
53
Ett par exempel som belyser de svårigheter man konfronterar. Är bodybuilding idrott, är schack,
travsport mm idrott och den eviga frågan – vad är skillnaden mellan idrott och sport?
54
Att i en enkätundersökning exempelvis skriva som ingress till en fråga; ”Med motion menar vi 30
minuters fysisk aktivitet, du skall vara ombytt till kläder för fysisk aktivitet och du skall svettas rejält”
och sedan fråga ”Motionerar Du?”. Detta innebär ju inget annat än att man ber en individ att förhålla sig
till något, som man kanske inte håller med om. Individen tänker exempelvis ”Jag motionerar ju, men
inte på det sättet - jag går ut med soporna varje dag och det är motion för mig” Därför bör man förhålla
sig både kritiskt och skeptiskt till framför allt studier som bygger på självrapporterat beteende, både
utifrån problematiken kring selektiva tankeprocesser och interkulturella skillnader i den språkliga
hanteringen för att beskriva dessa beteenden..
55
Induktiv metod, slutledning där premisserna underbygger konklusionen, utan att medföra denna logiskt
(d.v.s. från att alla undersökta fenomen har en speciell egenskap, till att alla fenomen har denna
egenskap). Skiljes från deduktiv metod, vilket är det vetenskapliga förfaringssättet som innebär att
logiskt härleda satser ur allmänna lagar eller axiom. Lübcke, P (1988). Filosofilexikonet. Om man
springer och sparkar på en boll till varandra, och benämner det idrott, så är det också idrott om man
springer och kastar bollen till varandra (vilket underbygger konklusionen och vilket också är logiskt).
Men det finns också tillfällen då man både sparkar på och kastar en boll och inte benämner detta för
idrott (vilket inte underbygger konklusionen men trots allt är logiskt).
12
formats på basis av data från empiriska56 undersökningar har idrottsutövandet, som det
visar sig, varit den epistemologiska bas från vilka definitionerna genererats (att
tävlingslöpa handlar om att avverka en sträcka på kortast möjliga tid – kunskapen om
en löpares förmåga fastställs genom tidtagning – kunskapen i sig är erfarenhetsbaserad
á posteriori).
Trots formen för samtida idrottslig aktivitet, har gått ifrån att vara spontan till att bli
mer och mer institutionaliserad, är det inte svårt att argumentera för att
idrottsbegreppets innehåll, även i vetenskapliga sammanhang, postulerats á priori. Med
de divergerande uppfattningar i innehållsbestämningar som finns, har bevisligen inte
erfarenhetsbaserade begreppsdefinitioner konstituerat någon entydig egenskaps- och
värdegemenskap, då vetenskapliga definitioner ofta utgår från inomvetenskapliga
bestämningar (som Kuhn57 menar, typologier i forskningsmiljön). Man skulle emellertid
kunna tala om en vetenskaplig institutionalisering av idrottsliga begrepp och företeelser,
som ofta har till uppgift att operationalisera och avgränsa något, så att en gemensam
kommunikativ funktion etableras. Däremot innebär inte den höga graden av
institutionaliseringen automatiskt, att vetenskapliga discipliner, myndigheter och
organisationer, bestämmer vilka idrotter som är idrotter och vad som är ”den idrottsligt
korrekta” definitionen. Idrottens kreatörer har alltid varit dess utövare medan
idrottsorganisationerna i efterhand försökt att sätta upp hinder för avgränsning av den
vedertagna definitionen, med den självpåtagna rollen att inrätta ett tolkningsföreträde
och utifrån ett organisationsperspektiv, tilldelat sig ensamrätt att konstituera
definitionen av den enskilda idrottens innehåll. Därmed torde värdet av den idrottsliga
begreppsdefinitionen även ha en begränsad betydelse på det metafysiska58 planet.
Värdet av att explicitgöra den idrottsliga definitionen ligger främst på det
kommunikativa planet, där begreppet både ur allmänna och vetenskapliga perspektiv
bidrar till förståelse och utveckling av den idrottsliga innehållsdiskursen59 (som dock
återskapar den metakritiska diskussion, vilken bör vara en självklar utgångspunkt för
synen på och etablering av idrottsforskning) 60.
56
Empirisk – empirism kunskapsteoretisk huvudriktning som menar att all kunskap om verkligheten
härstammar från erfarenheten. En verksamhet är empirisk när den inte är underbyggd av teoretiska
överväganden, utan endast bygger på erfarenhet, dvs. iakttagelser av verkligheten. Lübcke (1988)
57
Johansson, Kalleberg & Liedman, (1972).
58
Metafysik, en lära om det varande såtillvida som det är, speciellt en lära om de nödvändiga och
essentiella dragen hos det varande. Det handlar om en insikt i verklighetens grundläggande struktur,
vilken framsprungit ur kunskapskällor som föregivits vara oberoende av den empiriska iakttagelsen
(t.ex. intuition och uppenbarelse). Lübcke, P (1988). Filosofilexikonet. Begreppet ontologi har också och
under stundom använt synonymt med metafysik.
59
Diskurs (”samtal”, eg. ”kringlöpande, dryftande”). Ordet betecknar en helhet av sammanhängande
uttryck, utsagor och begrepp, en kedja t.ex. den vetenskapliga eller den religiösa diskursen, eller formen
hos en sådan helhet. Hos Michel Foucault är en diskurs en regelstyrd kunskapsinstitution, t.ex. psykiatrin
eller biologin, hos Habermas en kritisk analys av (t.ex. politiska eller sociala) giltighetsanspråk. Lübcke,
P (1988). Filosofilexikonet.
60
Framför allt är det de regler som är uppsatta för olika idrotter som skapar någon slags
innehållsbestämning. Om utövare av exempelvis fotboll bryter mot allt för många regler kommer man
definitionsmässigt att fjärma sig från fotbollen. Däremot kanske man hittar på en ny idrott, som enligt
traditionen, fallet var med rugbyns uppkomst. Lindfelt, (1999). Eller så etableras olika slags fotboll –
herrfotboll och damfotboll (om det nu finns någon skillnad).
13
I Stråhlmans61 studie ventilerades begreppsliga aspekter av idrott ur ett perspektiv som
hade klara avsikter att greppa fenomenet idrott värdeteoretiskt. Det handlade om olika
övergripande funktioner, relaterade till ontologiska utgångspunkter för idrott och dess
betydelse både för individuell utveckling och också samhällsutveckling62. Diskussionen
tog bl.a. utgångspunkt i definitioner av idrott ur allmänna som vetenskapliga perspektiv,
men också idrottslig verksamhet som ett slags värderelativism (betydelse av idrott för
annan verksamhet som vanligen inte betraktas som idrottslig verksamhet eller
aktivitet63) och också dess nominalistiska värde (att betrakta som ett slags egenvärde) ur
i huvudsak tre perspektiv64. Idrottens ram etablerades som en funktionell möjlighet att
bedriva en diskussion om värderelaterade aspekter i förhållande till studie- och
forskningsområdet idrott. Syftet med ramen, var inte ett försök att ge en definition av
idrott, utan att ge förutsättningar för en syn på studieområdet idrottsvetenskap, som tog
sina utgångspunkter i något annat än inomvetenskapliga definitioner av det studerade
fenomenet. Skälet var uppfattningen att enskilda vetenskapligt systematiserade
perspektiv snarare fungerade som begränsande i forskningsprocessen, än som
dynamiska bidrag för utveckling av det enskilda idrottsliga vetenskapsområdet.
Fragmenteringen av forskningsområdet idrott i begrepp och definitioner som inte
ansågs gränsöverskridande kunde innebära en risk för inmutning och begränsning av
stora delar av det idrottsliga forskningsfält, istället för att konstituera ett innehåll som
var sammanflätat av olika kunskapshorisonter och fält, ledande till både en vetenskaplig
som allmän förståelse65. Motivet är att när flerdimensionella funktioner i det idrottsliga
forskningsområdet avtäcks, kan en vetenskaplig legitimitet etableras, därför att idrott
och idrottsliga funktioner, ting och handlingar, kan beforskas såsom de visar sig och
primärt vidareutvecklar detta ett vetenskapsområde och, krasst uttryckt, inte bara vara
en effekt av annan forskning.
Ett idrottsligt forskningsområdes legitimitet bör utgå ifrån det värde som idrott och
idrottsliga aktiviteter har både ur ett praxisfilosofiskt och också ur ett
vetenskapsteoretiskt perspektiv, som ett kunskapsgenererande projekt (en fördjupad
diskussion om idrottsforskning ur vetenskapsteoretiskt perspektiv skall vi återkomma
till i nästa kapitel). Vilken roll spelar då olika definitioner av idrott i detta
61
(1997 s.13.)
Det är där som begreppsdiskussionen finner sin rätta betydelse. Det är naturligtvis viktigt att ge
definitioner av idrott som fenomen, men det är enbart när dessa definitioner får konsekvenser för
individers utveckling (främst barn och ungdomar) som fenomenet kan bli föremål för praktisk prövning
(konsekvensen av idrottandet).
63
Se även Patriksson, G (1994). Significance of sport for society : sport and physical activity as a
socialisation environment : a scientific review. Mölndal, Institutionen för pedagogik och
Engström, L-M (1999). Idrott som social markör. Stockholm: HLS förlag. Värderelativism kan också
handla om vissa aspekter av tillvaron endast har värde för vissa individer eller grupper, men inte för
andra.
64
Man kan distingera mellan värdet i idrott och värdet av idrott: exempelvis när man beforskar den
idrottsliga aktiviteten som sådan – värdet i idrott, alternativt när man forskar om idrott som en funktion
för utveckling av annan samhällelig verksamhet (exempelvis möjlighet att förbättra samhällelig
integration genom idrott) – värdet av idrott. En idrottsvetenskap bör dessutom överväga det
vetenskapliga värdet i/av idrott (vi återkommer senare i denna skrift med resonemang kring detta.)
65
Stråhlman, (1997)
62
14
sammanhang? Lindfelt66 menar att man inte kan beskriva idrott utan att beskriva de
värdebeständiga ideal som konstituerar idrott som verksamhet, samt de förhållningssätt
till denna verksamhet som är förenliga med dem. Det betyder att även en vetenskapligt
inriktad beskrivning bör utgå från ”värdebeständiga ideal”. Den fråga man kan ställa sig
är, vilka är dessa ideal? Värdebeständiga ideal bör i någon mening både vara tidsligt
som rumsligt beständiga och ser man till den kritik som flera forskare (exempelvis
Hoberman67) framför, så finns ett perspektiv som förfäktar tanken, att åtminstone
elitidrotten står inför ett moraliskt förfall. I analogi med detta bör man fråga sig, hur de
ideal som konstituerar idrottsforskningen står i relation till detta eventuella förfall? Om
idrottsforskningen förhåller sig på ett eller annat sätt till dessa ”ideal”, vilken är då
idrottsforskningens position? Eller kan man forska inom ett område utan att förhålla sig
till det, d.v.s. i forskningens och vetenskapens goda namn enbart förutsättningslöst
beskriva vad man upptäcker. Åsberg68 menar att om man parentessätter förståelse av
verkligheten (närvaron och konsekvensen av en oberoende av oss yttre existerande
värld), hur skall då ”förståelse bedömas om det endast är tankeformer som beskrivs”
vilka inte behöver vara relaterade till världen.
Alltså, artikulationen av idrottsliga innehållsdefinitioner är betydelsefulla för
idrottsforskningen, framför allt idrottsforskningens resultat (kunskapen) är relaterat till
världen så som den faktiskt är. Men man bör också, å ena sidan, vara medveten om att
en dogmatisk syn, precis lika mycket som ett, å andra sidan, allt för naivt förhållande
till dessa värdebeständiga ideal, som konsekvens skapar en slags aningslöshet, vilken i
värsta fall bor granne med meningslöshet. Om ideal ständigt betraktas som en
normalvetenskaplig karaktär, finns möjligheten att det som sker inom ett
forskningsperspektivs utmarker diskvalificeras såsom ovidkommande (syns inte ha
någon betydelse för praxis), med konsekvenserna att den idrottsliga
innehållsdefinitionen blir statisk och endimensionell. Därvidlag ankommer på
idrottsforskningen att omformulera och nyskapa idrottsliga definitioner, så att de
utvecklar idrottsvetenskapen för upptäckandet av nya vetenskapsteoretiska perspektiv
och dynamisk idrottsligt relaterad kunskap, för att etablera och kartlägga nya perspektiv
både ”i idrott (egenvärdet)” och ”av idrott (det relativa värdet)”.
Ett metaperspektiv
I Stråhlman69 (1997) diskuterades Breivik70 och Lenk71, vilka menade att de olika
vetenskaper som bedriver idrottsrelaterad forskning, bör se som sin uppgift att
systematisera sina perspektiv på idrotten, d.v.s. tillsammans etablera ett (meta-)
vetenskapligt plan. Enkelt uttryckt, menar de, skulle en sammanhållen definition av
idrott kunna summeras och definieras utifrån detta plan. Problemet, menar Breivik, är
66
(1999).
Hoberman, (1986).
68
(2000 sid. 55)
69
(1997)
70
Breivik, (1979).
71
Lenk, (1979).
67
15
att de olika vetenskapernas bidrag är svåra att sammanfatta till en helhet och de ger
olika perspektiv på idrotten. Problemet är också att modeller i sin statiska konstitution
och framtoning, även de kan permanenta synsätt och uppfattningar, som ur ett
definitionsperspektiv, med tiden både är allmänt och vetenskapligt inadekvata. Den
riktigt stora och svåra uppgiften i detta sammanhang, är att skapa en dynamisk modell,
en kartusch som är någorlunda stabil i sin form när innehållet förändras och som kan,
när så påfordras, expandera eller reduceras. Dock måste tillstås att allt för flexibla ramar
är meningslösa, då ändamålet med ramar allt som oftast är att de begränsar något, just i
den avsikt att man skall veta var gränsen går. Problemet kan formuleras så att en form
utan innehåll är som att koka soppa på en spik (korrekt men smaklös), medan ett
formlöst innehåll permanentar en meningslöshet, då formen (ramen) alltid är i
upplösning. Ett tredje problem rör bristande intresse och i vissa fall okunskap att arbeta
mångvetenskapligt och till yttermera visso tvärvetenskapligt. Ett viktigt mål för den
metavetenskapliga utvecklingen måste vara att jämna vägen för mångvetenskapliga
forskningsfronter, vilket tydligt är ambitionen med det resonemang som Lenk och
Breivik för. Men viktigare än att arbeta mångvetenskapligt är att inte stanna upp, utan
gå vidare med att skapa en forskningsrelaterad tvärvetenskaplig förståelsehorisont som
överskrider olika vetenskapernas bidrag, var och en för sig. Legitim idrottsvetenskaplig
forskning och kunskap är oftast relevant oavsett hur den etiketteras och den kunskap
som presenteras i en avhandling i pedagogik blir ur ett praxisperspektiv inte värdelös
om avhandlingen också skulle kunna etiketteras som psykologiskt inriktad. Det
sistnämnda handlar mera om en akademisk konstruktion.
Eftersom modellen (se nedan) inte försöker fånga enskilda vetenskapers definitioner av
idrott, måste det betraktas som modellens dynamik. Från ett inomvetenskapligt
perspektiv bör man varken förkasta eller accepterar modellen, utan förhålla sig till
densamma. Detta medför att den metakritiska diskussionen är formens och innehållets
värsta fiende (men också dess mest vitala förnyare), då denna diskussion har som
främsta uppgift att upplösa, förändra, förnya och förbättra vetenskapens och
forskningens struktur och substans.
Idrott som individuella
behov av rörelse
Idrottens ram
Idrott som avspegling
av samhällsprocesser
Idrott som existens, etik
och kommunikation
Figur 2: Utgångspunkter för den form- och innehållsmässiga diskussionen om idrottsliga definitioner
(efter Lenk, 1979 och Breivik, 1979)
16
Modellen72 ovan har ambitionen, då som nu, att sammanföra en formaliserad ram, med
innehållsmässiga utgångspunkter, som kan problematisera incitament för studier idrott,
med uppgiften att skapa värdeteoretiska utgångspunkter för det studerade området. I de
fall som ramen anses besitta en sådan funktion (förutsatt att den vare sig stelnar som en
saltstod i en öken, eller blir en strukturlös pytt-i-panna) bör den ha möjligheter, i sin
utveckling, att bidra med utgångspunkter för diskussioner om värdeteoretiska och
kunskapsteoretiska aspekter vid studier av idrottsliga funktioner och fenomen, där just
idrottens essens, med betydelse för utveckling av forskningsområdet idrott, står i fokus.
I de fall ramen inte anses besitta dessa dynamiska kvalitéer bör naturligtvis ett
exploratoriskt synsätt på idrottsliga studier ges företräde och ingående diskuteras, där
utgångspunkten tas i en ständigt pågående interaktion mellan den utforskande och det
man utforskar.
De val som görs i detta fall är naturligtvis viktiga. Men lika viktig, menar Åsberg73, är
den diskussion som leder fram till vad man väljer, därför att de val som görs på
ontologisk (och epistemologisk) nivå etableras i grunden genom en polemik (är alltså
inte på förhand givna) och då skall också de val man gör karaktäriseras av denna
polemik. Karaktären av denna polemik är argumentativ, det handlar mycket lite om sant
eller falskt utan vad som är hållbart/ohållbart – giltigt/ogiltigt beroende på, exempelvis,
olika verklighetsuppfattningar.
Med tanke på tidigare förd diskussion är det viktigt att den presenterade modellen inte
motarbetar och diskvalificerar nya former av idrottsforskning och idrottsvetenskapliga
synsätt med stort värde för ämnesområdets utveckling. Därför kommer modellen i
närmast följande kapitel att utvecklas och kompletterande synsätt kommer att diskuteras
från olika perspektiv. Men innan så sker kommer en diskussion föras om de tre delar
som modell ovan består av.
Individuella behov av rörelse
I studier av idrott där den idrottsliga aktiviteten som kroppsrörelse står i centrum, menar
Lenk och även Breivik74, att naturperspektivet (naturen som ram) det dominerande.
Individen som varelse och konsekvenser av idrottandet, den fysiska aktivitetens
biologiska påverkan på individen som organism, blir här intressant ur ett värdeteoretiskt
perspektiv. Loland75 skriver att det dualistiska paradigmet har varit dominerande inom
idrottsforskningen under efterkrigstiden, vilket satt fokus på kroppen och de kroppsliga
processerna för att skapa och förstå idrottslig kunskap. De värdeegenskaper som då står
i centrum handlar om idrottsliga handlingar – om dessa aktiviteter är värdefulla, och
forskningsbara i kraft av att de har naturliga, materialistiska76 och empiriska
72
Stråhlman, (1997)
Ibid.
74
Stråhlman, (1997)
75
Loland, (2003).
76
Materialistiska i den meningen att de betraktas som existerande processer i tillvaron (t.ex ärftlighet),
men också som olika utvecklingsformer (fysisk utveckling) med betydelse för individens utveckling.
73
17
egenskaper77. Naturliga för att de refererar till den fysiska aktiviteten som en nedärvd
och (livs)-nödvändig handling, materialistiska därför att den metaontologiska
orienteringen har formulerats inom den naturvetenskapligt – medicinska
forskningstraditionen78 och empiriska för att nödvändigheten står i en
forskningsmetodisk relation till en mätprocess där graden av fysisk aktivitet har ett
samband med exempelvis livsstil, välmående eller överlevnadsgrad. I detta perspektiv
blir den fysiskt - idrottsliga aktiviteten ett slags oundgänglighet och uppfyller/skapar
behov som är relaterat till den levande organismen och de anspråk som organismen har
för att fungera på ett funktionellt sätt – d.v.s. att helt enkelt överleva.
En vidareutveckling av de tankar som uppkommer inför ovanstående resonemang, är
om materialistiskt – empiriska forskningstraditioner så kraftigt dominerat detta
forskningsfält, att naturvetenskap som förståelsemässig ram mer eller mindre
monopoliserat området och att lejonparten av idrottsstudier skulle utgå ifrån detta
perspektiv. Även om empiriskt naturvetenskapliga studier dominerar, så är påståendet
inte entydigt och inte heller rimligt. Elitidrott och studier av elitidrott som fenomen, kan
naturligtvis ses utifrån behovsrelaterade rörelsebehov (behovet att röra sin kropp 100
meter under 10 sekunder för att vinna ett OS-guld). Men idrottens allt tydligare
institutionalisering under slutet av 1900-talet, har inneburit att aspekter som
idrottsutövandets sekularisering och kommersialisering på ett tydligare sätt relaterat
idrotten och idrottsutövandet till exempelvis sociala handlingar och betydelsen av
socialiseringsprocesser som förståelseram vid idrottsrelaterade studier har därmed ökat.
Man kan naturligtvis se på idrottslig utveckling enbart som kropp79 och som biologiskt
relaterad kunskap, men frågan är om inte denna kunskap till fullo kommer till uttryck
när den sätts innanför den sociala kontext, som den idrottsliga utvecklingen och
prestationen verkar. Behovet av att exempelvis springa fort har i dagens moderniserade
samhälle inte med överlevnad i fysisk mening att beskaffa, utan behovet handlar om att
springa fort i ekonomisk mening för att vinna reklam- och prispengar för den
individuella överlevnaden. Därför blir studier av idrott i detta fall ett sätt att kartlägga
och analysera hur idrottslig standard80, både kan vara en investering i hälsa
(hälsovärde), men också som ett sätt att trygga sin ekonomiska utkomst
(marknadsvärde). För att täcka den komplexitet som ovanstående problematik belyser,
räcker det inte med att idrottsrelaterad forskning tar sin utgångspunkt i
naturvetenskapliga perspektiv, utan problematiken blir också värdefull att belysa även
ur andra perspektiv.
Problemet med detta resonemang handlar om att man under vissa omständigheter, i
ändamålet att skapa ny kunskap, anser sig behöva isolera aspekter av det beforskade
området (idrott), därför att komplexiteten i det studerade området blir en svårighet i
förståelsen av de enskilda delarna (vanligen kallade interaktionseffekter). Men är inte
just denna svårighet som måste överskridas, för det faktum att verkligheten inte låter sig
77
De materialistiska processernas existens och magnitud fär erfarenhetsbaserad, dvs. vetande om fysisk
utveckling bygger på sinneserfarenheten.
78
Loland, (2003).
79
Ibid.
80
von Krockow, (1972); Adam, (1972)
18
beskrivas på ett i alla avseenden förenklat sätt81. I detta sammanhang syns reduktionen
av den begreppsliga förståelsen av ett fenomen ta absurda formar, i det syfte att det
annars inte låter sig observeras eller beskrivas, d.v.s. operationaliseringen av ett
forskningsproblem får en bumerangeffekt, man kommer i det närmaste alltid tillbaka till
definitionsfrågorna, istället för att rikta fokus mot praxis. Wittgenstein riktade kritik
mot just denna, som vi kan kalla ”en reproducerande semantik”, i det att han kritiserar
tanken på en gemensam karakteriserande egenskap hos alla de företeelser som faller
under ett och samma begrepp och därmed mot den traditionella tanken på definitioner82.
Synen på språket (definitionerna) som ett avbildande system (en överförd symbolik),
bör enligt den senare Wittgenstein ersättas med att enskilda språkliga uttryck och
definitioner bestämmas av dess användning i praxis.
Att definiera begreppet idrott utifrån ”enskilda behov av rörelse” ter sig därför inte helt
enkelt och att förenkla detta med hjälp av avgränsande baspåståenden, syns heller inte
vara en helt framkomlig väg. Stråhlman83 angav fyra innehållsrelaterade aspekter som
utgångspunkt för en avgränsning av idrott som kroppsrörelse i det sammanhanget hade
en tydligare praxisrelaterad utgångspunkt:
•
•
•
•
bör karaktäriseras som en fysisk aktivitet
innebär användandet av fysisk förmåga
förutsätter och uppövar fysisk skicklighet
det fria valet av aktivitet som forum för fysiskt utövande84
Dessa innehållsrelaterade aspekter kan inte påstås vara heltäckande, de har inte heller
falsifierats (eftersom de i viss utsträckning kan anses vara analytiskt sanna) och de olika
delarna kan otvivelaktigt karaktäriseras med en viss ”familjelikhet”. Men om
definitionens konsekvenser kan ha betydelse för praxis, spelar de en viktig roll för vad
som karaktäriserar den fysiska aktiviteten och avgör, i det här fallet, det studerade
fenomenets definitionsmässiga innehåll och också inom vilka vetenskapstraditioner som
problematiken i huvudsak a priori kommer att behandlas. Definitionerna kommer i
detta fall att finna sin näring i de syften och de förutsättningar aktiviteten har för att
81
Av vad beror exempelvis idrottslig framgång? Somliga kanske söker svaret i renodlat fysiologisk
ansatser, medan andra söker den i socialt - kognitiva ansatser osv. Oftast finns liten anledning att
ifrågasätta någon av dessa ansatser och deras resultat. Men är det så att man vanligen söker förklaringar
som ligger inom det egna vetenskapsområdet, därför att de är lättare att hantera? Blir men osäker på hur
man skall tolka resultaten när de ”ligger utanför den egna vetenskapens domäner”. Då är det kanske är i
den tvärvetenskapliga ansatsen och i det gränsöverskridande samarbetet som de mest uttömmande
beskrivningarna av problematiken finns att hämta.
82
Wittgenstein introducerade begreppet ”familjelikhet” (ty. Familieähnlichkeit) som en relation, som ofta
finns mellan olika ting samlade under ett begrepp. Ett sätt att förstå relationen mellan de företeelser som
faller under samma begrepp, t.ex. all idrott. Det finns inte, menar Wittgenstein, någon mängd av
egenskaper som är gemensamma och utmärkande för t.ex. all idrott, men det finns många slags likheter
och relationer. Fotboll liknar handboll och bandy, vilka ur vissa aspekter liknar ishockey. Olika idrotter
liknar varandra på samma sätt som medlemmarna i en familj: några av dessa har liknande
kroppsbyggnad, andra har liknande ansiktsdrag, ytterligare andra liknar varandra i ögonfärg, sätt att gå,
temperament osv. Lübcke, P (1988). Filosofilexikonet.
83
(1997)
84
Meier, (1988); Lüschen, (1971); Loy, (1968); Edwards, (1973).
19
kunna tillgodose individuella rörelsebehov och ett sådant exempel är när Gustavsson85
menar, att fysisk aktivitet uppkommer som en spontan önskan att pröva den egna
kroppens förmåga och att idrott kan ses som en biologisk kapacitet (användandet av den
fysiska förmågan). Motorisk utveckling blir därmed en funktion med betydelse för
individens möjlighet att påverka den egna hälsan/ohälsan genom fysisk aktivitet, likaväl
som den fysiska aktiviteten ger uttryck för individens möjlighet genom fysisk aktivitet
påverka andra utvecklingsrelaterade aspekter som kognitiv och emotionell utveckling.
I Stråhlmans86 arbete refererades till flera studier som menade att idrott också kunde
definieras som individuell upplevelse och utövandemotivation87, energiöverflödiga
motiv, yttringsområde för gamla kampinstinkter88 och säkerhetsventil för undertryckt
aggression89. Tveklöst spelar idrott i form av fysisk aktivitet, tillsammans med det
nedärvda rörelsebehovet, en stor roll för utövandemotivationen, men om samtida
elitidrott är en regulator för kampinstinkter och en säkerhetsventil för undertryckt
aggression måste starkt ifrågasättas. Brännberg90 menar att idrottsvåld och läktarvåld
blivit ett samhällsproblem och Tännsjö91 har pekat på förhållanden, där elitidrott skulle
kunna leda till missriktade synsätt som ”vi och dom” perspektiv. Weiss92 menar att
förklaringar av idrotten som aggressionsventil, idrotten som artbevarande
instinktreaktion eller idrotten som spänningsurladdare, inte klarar att gripa fenomenet
idrott i dess komplexitet, utan går miste om den sociala egenart som idrotten innehåller.
Idrott kan vara mycket men det är också idrott.
Frågan är alltså vad (elit-) idrotten befrämjar och vad den ödelägger, både på
samhällelig och individuell nivå och i förlängningen hur detta förstås och förklaras
genom forskning? På det idrottsliga planet har samhällsutvecklingen tillsammans med
idrottens institutionalisering, definitivt fråntagit elitidrotten särdrag som påminner om
lek och Lenk93 menar att elitidrotten blivit en pseudolek och då också mist sin betydelse
som reproducent av det han kallar kulturprocessen. Gäller det både den kroppsliga
kulturprocessen och den sociala kulturprocessen? Troligen, menar Lenk, handlar det om
det sistnämnda. Däremot har elitidrotten inte förlorat sin roll som social
påverkansfaktor. Visserligen har de värdemässiga incitament som elitidrotten vilar på
förändrats under åren och de värdeomdömen som styr, både den idrottsliga kulturen och
den forskande dito, genomgått genomgripande förändringar. Därför blir, genom
Webers94 definition av begreppet kultur – ”som företeelser vilka kräver
värdeomdömen”, i överförd bemärkelse begreppet ”idrottskultur” en del i processen för
bestämning av ontologisk art. Det faktum att en företeelse (idrott) kan betraktas som
kultur (har ett värde), innebär att man kan tala om en outtalad/eller definierad
85
Gustavsson, (1994).
(1997)
87
Ortega Y Gasset, (1930).
88
Huizinga, (1940)
89
Lorenz, (1968)
90
Brännberg, (1996).
91
Tännsjö, (1996).
92
Weiss, (1969).
93
(1979)
94
Weber, (1951).
86
20
idrottskultur (eller flera idrottskulturer) som ontologiska avgränsningar. Kant
definierade kultur som ”något högre än vad naturen själv kan åstadkomma”95, vilket i
detta sammanhang skulle kunna definieras som skapande av civilisation och civiliserade
handlingar och normer. Engström använder ordet idrottskultur när han beskriver
idrottspedagogiken som ett ”… pedagogiskt specialområde, från början omfattande
skolans idrottsundervisning, men senare breddat till andra former av idrottskultur”96.
Kultur och civilisation blir helt uppenbart viktiga för idrottens utveckling och också
oundgängliga för idrottsforskningen i det att den existerar i denna kontext och att dessa
kulturyttringar också skall skärskådas av den vetenskapliga kritikens granskande lupp.
För betydelsen av ”enskilda behov av rörelse” är och förblir begreppet och företeelsen
”kroppskultur” centralt, eftersom det relaterar till ”kroppen”. Begreppen idrottskultur
och kroppskultur är inte synonyma men de tangerar varandra. Ur det individuella och
naturalistiska perspektivet blir förståndet av kroppskultur viktigt att studera som ett sätt
att förstå individens utveckling. Låt oss för detta ändamål betrakta kroppskultur som
företeelse, genom att introducera begreppen substansdualism och egenskapsdualism97.
Förenklat kan man säga att enligt substansdualismen existerar det en mental substans,
en själ, som är ett mentalt tillstånd (för sig). Egenskapsdualismen98 däremot, förnekar
förekomsten av en dylik substans och hävdar att egenskaperna tillkommer en materiell
substans, kroppen. Av den senare följer att en rent själslig existens utan kropp blir
logiskt omöjlig, medan den är logiskt möjlig enligt substansdualismen.
Betydelsen av denna distinktion för idrottsforskningen, som det visat sig, är att den
implicerat en ontologisk dialektik99 – för vem är den kroppsliga rörelsen och
utvecklingen ämnad (kroppen eller själen/medvetandet). Valet av synsätt påverkar
värdemässiga ställningstaganden, framför allt i förhållande till forskarens syn på
kunskapsprocessen. Är kroppens kultur för kroppen eller har behovet av rörelse och
rörelseutveckling själen/medvetandet som sitt slutmål. Frågan är naturligtvis mycket
svår att besvara utifrån ett vetenskapligt perspektiv, men den är oundgänglig när det
gäller idrottsforskarens diskussion, vare sig den är implicit eller explicit, om individen
och dennes förhållande till den idrottsliga aktiviteten och aktivitetens konsekvenser. På
det sätt man betraktar detta får uppenbarligen betydelse för forskningsprocessen, d.v.s.
konstruktion av eventuella mätinstrument, analys av forskningsresultat och tolkning av
data mm. Eller kan man helt förutsättningslöst angripa forskning om idrottslig
utveckling, utan att denna fråga färgar de vetenskapsteoretiska utgångspunkterna d.v.s.
är det den materiella substansen (kroppen) som är utgångspunkt för forskningen, eller är
95
Haglund, D., i NE (2001)
Ibid
97
Rosing, (1982).
98
Man talar också om monistiska utgångspunkter. Dessa hävdar att det bara finns en substans och att både
kroppsliga som mentala processer tillhör och utgår från denna enda substans eller typ. Även här kan man
göra en uppdelning, som då får beteckningarna substansmonism och egenskapsmonism.
99
I detta sammanhang bör begreppet dialektik ses som en beteckning på en växelverkan. Den allmänna
synen på idrottslig aktivitet är att den påverkar både kroppslig som mental utveckling. Däremot existerar
forskningsansatser som i detta fall är rent mekaniska, i vissa fall vulgärmekaniska.
96
21
det den ideella… eller är detta ett dialektiskt förhållande100? Kan man bara avfärda
medvetandets inflytande på kroppsliga processer och se dem som autonoma från
medvetandets utveckling? Om man dristar sig till detta, måste man också ställa sig
frågan om exempelvis mental träning har någon som helst påverkan på den idrottsliga
prestationen, eller om kognitiv utveckling kan befrämjas genom motorisk utveckling
(och vice versa)? Är det så att den idrottsliga prestationen bestäms helt och hållet
utifrån den biologiska och fysiologiska arbetskapacitet som enskilda celler, muskler,
organ, mm. som kroppen disponerar?
Återigen är inte svaret det viktigaste för denna skrift, utan hur och vilka värdeteoretiska
implikationer detta får i synen på kunskap om den idrottsliga aktivitetens betydelse och
den vetenskapsteoretiska utveckling som ett resultat av denna forskning. Om man
avfärdar den kognitiva utveckling som betydande för den motoriska utvecklingen finns
risken att man fördummar den fysiska aktiviteten/idrotten och utgår ifrån att den
idrottande individen består av en hög molekyler som bara låter sig påverkas av
oreflekterad träning, där kognitionen är ovidkommande och inte spelar någon roll för
prestationen. Dessutom blir konsekvensen, att den idrottsliga aktivitetens betydelse för
utveckling och prestation bestäms av strukturen på manipulativa, observerbara och
mätbara fysikaliskt- kemiska processer och individens motoriska möjligheter baseras på
dessa processers biologiska funktion och applicering på aktiviteten. Som motvikt till
detta resonemang, menar Erbach101, att dubbelkonceptet "Kroppskultur och idrott"
(fysisk träning som en aktiv avkoppling och som kärnan i kroppskulturen) är viktig som
utgångspunkt för den vetenskapliga analysen. Analysen av idrott kan vara en
utvärdering av aktiviteten i sig, men är ofta också skild från själva aktiviteten102 och att
målen, som Heinilä103 menar, inte bara blir ett projekt för utveckling av den enskilda
individens fysiska förmåga, utan blir också att exempelvis visa på ett politiskt systems
förträfflighet. Diskussionen tar därför sina utgångspunkter i politiskt ideologiska synsätt
och den kan användas för politiska intressen. Idrotts- och kroppskulturen kan därmed
karaktäriseras som ett slags kompensation. Att idrotten skulle ha kompensatoriska
inslag förnekas dock av t.ex. Adorno104. Idrotten präglas, menar han, av rationalisering
och analyser av tävlingsprocesser, vilken också blivit föremål för vetenskap kalkylerad och systematiserad - precis som produktionsprocessen. Idrottssystemets
ideologisering och politisering blir därför en påverkansfaktor för utveckling av
värdeteoretiska synsätt, men också nödvändiga att beforska och kritiskt granska.
Diskussionen om ”kroppskulturkonceptet” har främst initierats ur den marxistiska
samhällsanalysen, men också varit föremål för Frankfurtskolans105 intresse. För
tydlighetens skull bör poängteras att inte någon av dessa inriktningar förnekar
100
Georg Henrik von Wright har i sin bok Vetenskap och förnuft (s.30) definierat dialektik på följande sätt:
Ett förhållande mellan två saker är dialektiskt när en förändring i det första, framkallar en förändring i
det andra, som sedan i sin tur förändrar den första. Det är inte heller klarlagt vilken av de två som
”kommer först”.
101
ref i Lenk, (1972).
102
Bl.a. Nitschke & Kleine (1961)
103
Heinilä, (1982)
104
Adorno, (1955).
105
Se s. 75
22
kroppsrörelsens betydelse som ett medel att upprätthålla den fysiska existensen, det
kroppsliga perspektivet. Kärnan i den marxistiska analysen, menar Lenk106, handlar om
syftet med rörelse och idrott och inte dess form. Idrott är inte bara fysisk aktivitet, utan
också en aspekt av arbete. Idrotten har också en roll i den marxistiska samhällsanalysen,
dels att den kan vara ett medel för förtryck, men dels också som ett medel för frigörelse,
och därmed är socialistiska idrottares segrar, ur det senare perspektivet, också segrar för
det socialistiska samhället107. Det marxistiska perspektivet innehåller också
uppfattningar som menar att kroppsrörelse, som träning, är ett sätt att preparera
människor för den samhälleliga produktionen108 och andra nödvändiga
samhällsprocesser109 (exempelvis klasskampen). Ur detta samhällsperspektiv blir
naturligtvis kroppskultur ett mycket vitt begrepp, som innefattar all kroppslig övning
(även rekreation) och de ändamål av social karaktär, som kroppsrörelsen är ett medel
för att uppnå. Idrott däremot är kroppsliga rörelser i den snävare betydelse som syftar
till tävling och prestation. Det tål att påpeka i detta sammanhang, att den praxis som
fanns bakom dessa doktriner, fick en helt annan innebörd efter ”Berlin-murens” fall.
Den verklighet som var idrottens vardag, framför allt i det dåvarande DDR, visade en
helt annan sida, än den som framskymtade i välskrivna ideologiska dokument och som
visades i välredigerad propagandafilm.
En annan aspekt av kroppskultur introducerar Scheler110. Han menar att idrotten i
modern tid formats som en kompensation för något som gått förlorat, som en
återförädling, en återupplevelse av den kroppsliga existensens egenvärde efter, vad han
kallar, "århundraden av vanskötsel" – kroppens vanskötsel. I denna uppfattning kan vi
spåra några drag av de argument som drivit på samhälleliga doktriner om
motionsidrottens betydelse för det allmänna välbefinnandet. Schelers kritiska
argumentation riktas främst mot att asketiskt - spiritualistiska ideal, som han menar har
förpassat den kroppsliga delen av människans "vara i världen" till en undanskymd plats.
Kritiken är därmed riktad mot vissa teologiska och ideologiska strömningar som, enligt
Scheler, inte bejakat kroppsligheten utan samlats kring synen på kroppen som “själens
fängelse“. Utvecklingen av kroppslighetens betydelse för identitet och kommunikation
har dock under de senaste decennierna varit den motsatta och kroppen har i vissa
sammanhang betraktats som en statussymbol.
En besläktad beskrivning av begreppet kroppskultur, menar Lindfelt111, används när
man vill precisera idrottens karaktär till skillnad från andra kulturyttringar och när man
vill avskilja den idrottsliga kulturen från annan kultur. Alltså skulle
kroppskulturbegreppet ange vilka värderelaterade omdömen och sätt som
idrottskulturen skiljer sig från andra kulturer. Lindfelt beskriver också begreppet
idrottskultur och menar att det är helheten av idrottsliga verksamhetsformer, traditioner,
normer och regler samt ekonomiska och organisatoriska förutsättningar och lösningar.
106
(1979)
Nitschke & Kleine, (1961); Oelschlagel, (1969).
108
Vilket också är en del av den funktionalistiska samhällsinriktade idrottsanalysen.
109
Stråhlman, (1997).
110
ref i Lenk, (1979)
111
Lindfelt, (1999).
107
23
Tyvärr gör inte Lindfelt en dylik bestämning när det gäller begreppet kroppskultur och i
den beskrivning som han ger kan man tolka det som att skillnaden mellan kroppskultur
och idrottskultur är hårfin, just därför att kroppskulturen prediciserar idrottens karaktär.
Idrott som avspegling av samhällsprocesser
Om man betraktar idrottslig verksamhet och handlingar inom en social ram, bedöms det
idrottsliga värdet vanligen utifrån dess eventuella samhällsnytta eller dess betydelse för
individen som en faktor för social utveckling och status. Loland112 skriver att kroppen är
en social symbol, i det att kroppslighet är ett medel för identitetsskapande processer.
Konsekvenserna av idrott och motion sammanfaller med det socialt attraktiva, därför att
ett idrottsligt – friskvårdsrelaterat utseende, i någon mening en slags attraktiv social
konstruktion. Till denna konstruktion skulle kopplas egenskaper och beteenden som
identifieras som attraktiva och som visar sig i kroppsligheten. Redan i förra avsnittet
kunde detta samhällsperspektiv ställas i relation till det kroppsrörelseorienterade
perspektivet och det konstaterades med eftertryck att den sociala ramen gör sig påmind.
När idrottslig verksamhet som elitidrott, får ett marknadsvärde, görs förutsättningarna
för idrottslig verksamhet mätbar - den ställs i relation till annan samhällelig verksamhet
– och får ett propagandistiskt/politiskt och/eller marknadsmässigt värde (och dess värde
kan exempelvis mätas i pengar). Elitidrottande individer vinner social status, som både
kan baseras på idrottsliga prestationer, sociala konstruktioner och på mobilitetshöjande
privatekonomiska faktorer. Idrottsliga aktiviteter, som elitidrott, konstituerar alltså en
materiell värdeegenskap och ideell egenskapsgemenskap, vilket gör verksamheten och
dess resultat jämförbara med annan samhällelig och social verksamhet med mätbara
incitament. Om fotbollspelare erhåller större ekonomisk ersättning än ishockeyspelare
för jämförbara prestationer, har möjligheter skapats på empirisk grund att upprätta
premisser, inom ramen för nämnda kunskapsteoretiska tradition.
Scheler113 menar att utsagor om (elit)-idrotten som baseras på en dikotomi (handling –
värde) skulle kunna betraktas som sanna eller falska och därmed underkastas
vetenskaplig rationalism och/eller empirisk prövning. Prediktorn för ett idrottsligt
marknadsvärde är idrottarens prestation och resultat (både på och utanför
tävlingsbanan) och dessa ligger till grund för det värde och de idrottsliga egenskaper
som individen förfogar över. Sanningshalten i utsagan om värderelationer legitimeras
oftast i en empirisk vetenskapstradition och den görs forskningsbar och mätbar genom
numeriska data och analys. Utsagornas värde baseras på den samhällsnytta företeelsen i
fråga besitter och elitidrottarens prestation (värdet av prestationen) bedöms utifrån av
samhället legitimerade och sanktionerade prediktorer (det är sant att fotbollspelare
tjänar mer om de erhåller en större summa pengar än en ishockeyspelare). Detta sista
påstående kan kännas onödigt självklart, men det är dess konsekvenser som får
betydelse för individers utveckling och samhällets förhållningssätt till företeelsen.
112
113
Loland, (2003).
Lübcke, (1988)
24
Därmed bör i forskningssammanhang detta och andra liknande förhållanden
tydliggöras, eftersom de påverkar idrottsforskningen praxisfilosofiska implikationer. I
ett samhälle där prestationer och egenskaper mäts utifrån exempelvis ett materialistiskt
ekonomiska perspektiv, kommer ungdomar att socialiseras eller försöker att fånga den
socialisationsprocess som gör dem rika på social status, genom att välja de
socialisationsprocesser som sanktionerats som inkomstbringande (det är verifierbart).
Denna kunskap och dess sanningshalt a posteriori anses besitta objektiva incitament,
just utifrån dess möjlighet att analyseras numeriskt. Dessutom kommer dessa incitament
att spela en stor roll för idrottslig utveckling och påverka beslutsfattande om
idrottsrörelsernas framtid.
En annan idrottsligt relaterad problematik och som har beforskats är idrottsligt våld och
aggressioner, både inom den idrottsliga arenans väggar, som utanför. Man har i detta
sammanhang pekat på konsekvenser som viss samhällsödeläggande verksamhet.
Brettschneider114 har i ett forskningsprojekt diskuterat om idrottsorganisationerna (i
detta fall i Tyskland) kan svara upp till de intentioner man förutsatt sig (bl.a. att bedriva
verksamhet som stärker ungdomars självuppfattning, motverka våld och drogmissbruk).
Undersökningen visade att ungdomar som var med i idrottsföreningar i det stora hela
inte utvecklades annorlunda än ungdomar som stod utanför idrottsrörelsen och i de fall
så skedde var det inte medlemskapet i idrottsförening som var den avgörande orsaken.
Dessutom visade studien inga skillnader i konsumtion av droger (företrädesvis alkohol)
mellan ungdomar i idrottsrörelsen och andra ungdomar. Kontentan av denna diskussion
är att man visserligen kan se idrott som individuella behov av rörelse, men för att
erhålla en både bredare och djupare förståelse kan samtidigt inte skala av idrotten och
idrottsforskningen den sociala kontext som den befinner sig i.
En annan fråga av värdeteoretiskt intresse är magnituden på elitidrottens samhälleliga
värde. Frågan har ansetts mycket svår att besvara (däremot är fenomenet elitidrott av
stort värde för den samhälleligt inriktade idrottsforskningen och förhoppningsvis
omvänt). Den gängse uppfattningen under 1900-talet har varit att elitidrott som sådan,
och ur samhällsekonomiskt perspektiv, haft varierad promotiv betydelse, då exempelvis
de samhällsekonomiska kostnaderna för elitidrottsrelaterad verksamhet har varit och är
mycket stora. Man har bland annat pekat ut områden som ökade försäkrings- och
sjukvårdskostnader, kostnader för stora idrottsarrangemang (exempelvis olympiska
spel, byggandet av arenor, marknadsföring, polisinsatser mm). Det är uppenbart att de
ekonomiskt positiva incitamenten är svårare att greppa, då intäkterna oftast inte täcker
kostnaderna och att ekonomiskt överskott oftast hamnar hos idrottens
organisationer/föreningar/klubbar, de aktiva själva och hos internationella storföretag.
Dessutom brukar det i detta finansiella spel finns både vinnare och förlorare (vilket i
allmänhet är skattebetalarna). Vidare har de kostnadseffektanalyser som företagits haft
mycket svårt att värdera idrottens sociala effekter i pengar, både vad gäller de positiva
som de negativa aspekterna.
114
Brettschneider, (2001).
25
Däremot är det få som ifrågasätter elitidrottens politiskt/propagandistiska värde.
Elitidrottare, idrottsrörelser och arrangörer av idrottsevenemang har under hela 1900talet, med eller mot sin vilja, varit en viktig del och i mångas ögon en allt för lojal
marionett i det storpolitiska spelet. Den största och mest omfattande kritiken i detta
sammanhang har den olympiska rörelsen fått utså. En mängd artiklar, rapporter, böcker
och konferenser har på eller annat sätt diskuterat olympismens negativa (och positiva)
sidor115. John Hoberman116 skriver att idrottskulturens eventuella upprätthållande av
moraliska ideal är illusoriska, som en motvikt mot marknadskrafter och ideologisk
orientering, med elitidrotten som villigt redskap. Hoberman menar också att idrottens
universella strävan förhindrar den från att vara ideologiskt förankrad. Lindfelt117
kritiserar Hoberman och menar att idrotten inte kan vara en socialpolitisk instans, men
förväntas vara en sådan, eftersom den idrottsliga aktiviteten som sådan inte uppvisar
något sådant. Trots Hobermans kritik och att Lindfelts anfäktas av tvivel inför
Hobermans resonemang, finns det två saker som måste fastslås. Trots allt så existerar
både den internationella idrottsrörelsen och den olympiska rörelsen och intresset att
arrangera idrottsevenemang som olympiska spel är fortfarande stort118. Men även om
det i idrottsutövandet inte finns någon uttalad socialpolitisk strävan, så använder sig
idrottsrörelsen själva av dessa incitament, som fair play, laganda, mm för att beskriva
idrottens positiva effekter119. Dessutom fungerar många idrottare som förebilder för
barn och ungdomar vilket medför ett särskilt ansvar för dessa elitidrottare att föra en
hederlig och klanderfri vandel. Dessutom finns det få intressenischer som är så medialt
intressanta som idrotten120, vilket får en mycket stor betydelse för idrottsligt relaterade
värdeincitament.
Den samhällsvetenskapliga kritik som varit speciellt relaterad till elitidrottens värde har
ofta haft ett marxistiskt - kritiskt perspektiv. Men även funktionalistiskt inspirerade
synsätt har gjort gällande att elitidrotten och elitidrottens forum varit en arena för att
upprätthålla grundläggande systembehov i samhället – s.k. "pattern maintenance.”
Elitidrotten har, genom att den består av kollektiva handlingsmönster, en roll i ett större
sammanhang (samhällsperspektivet). Det är idrottsligt relaterade funktioner, handlingar
och roller, inom ett socialt sammanhang och att dessa handlingsmönsters latenta
funktioner121, som är särskilda angelägna att kartlägga. Om ett utnyttjande av dessa
115
En av den olympiska rörelsens största kritiker är journalisten Andrew Jennings, som i flera böcker och
ett antal dokumentärfilmer diskuterat den olympiska rörelsens vandel. Detta var också temat för en
konferens i danska Århus (september 2002), där flera kritiska forskare var inbjudna. Konferensen bar
namnet Post-Olympism? Questioning Sport in the Twenty-First Century.
116
Hoberman, (1986)
117
(1999 s.17)
118
Jag hade i september 2002 nöjet att äta lunch tillsammans med den tidigare danske IOK-delegaten Nils
Sörensén. Nils berättade om sin syn på den olympiska utveckling och han hade tagit till sig både den
positiva som negativa kritiken. Han avslutade dock detta samtal med orden ”det finns många som klagar
på oss, men som Du ser så lever vi fortfarande”.
119
Augustsson, Eriksson, Patriksson & Stråhlman, (2003) har i skriften ”Utveckling och förnyelse av
idrottsverksamhet” diskuterat idrottsrörelsens strävan att vara en ekonomiskt gynnad samhällsorganisation
eftersom man anser att man bedriver främjande och betydelsefulla verksamheter,
120
När det svenska damlagslaget i fotboll spelade VM-final beräknar man att knappt 3,5 miljoner tv-tittare
i Sverige såg delar av denna final.
121
Inte uppenbara för de personer som utför dem eller som skall förstå dem.
26
funktioner är styrande incitament, så skulle forskning inom detta område kunna ge svar
på vilka aspekter som predicerar de drivkrafter som eventuellt påverkar den
internationella idrottsrörelsens självständigt utan storpolitiskt inflytande? Frågan är
alltså om den internationella idrottsrörelsen är ett villigt redskap i det storpolitiska
spelet utan att veta om det? Skulle så vara fallet så måste man ställa sig frågan om vi
överhuvud tagit lärt oss något av historien? Socialisationsfaktorer inom elitidrotten som
upprätthåller och underblåser ett slags ”pattern maintenance” och, som Tännsjö
påpekar, genererar odemokratiska synsätt, missriktad globalisering och förakt för
svaghet, gynnar inte på något sätt positiv samhällsutveckling.
Om ovan diskuterade scenarion äger någon slags giltighet innebär det att idrottens
agenter bortser från grundläggande intressemotsättningar i samhället och antar att idrott
tjänar alla delar och individer lika mycket och man ifrågasätter inte heller om idrotten är
en värdefull social institution. Därmed skulle den internationella idrottsrörelsen ge
uttryck för ett slags traditionell rationalitet och en (o)uttalad målinriktning i det att man
upprätthåller och befäster rådande samhällsformer, istället för att genom sin enorma
genomslagskraft fungera som en arena för individuell utveckling, inte bara för de
elitidrottare som deltager, utan vara ett forum för samhällsförändring som gagnar
ungdom och positiv utveckling överlag. Adam122 menar att tävlings- och
prestationsidrott uppfattas som en modell för främjande av prestationsbeteende, ett
beteende som ökar klyftorna mellan rika och fattiga istället för att utjämna avståndet
mellan de som ”tar medalj och de som blir utslagna redan i försöken, eller överhuvud
tagit aldrig kommer till start”. Kritiker menar att detta förhållande visar sig redan i
idrottens beslutande organ och man tar gärna den Internationella olympiska kommittén
(IOK) som exempel. Det är den industrialiserade världen som har en överrepresentation
(Europa och Nordamerika) i denna församling. Genom att se till att även de icke
industrialiserade kontinenterna får en rik representation i IOK, skulle det ensidigt
västorienterade inflytandet kunna brytas.
Studiet av idrott som ideologi blir studiet av relationen idrott – samhälle med politiskt
filosofiska förtecken. Betydelsefullt blir att betrakta i vilken mån idrotten som
företeelse vidmakthåller, legitimerar och cementerar rådande samhällsskick eller
samhällsrelaterade värden och vilken roll idrotten spelar, som en arena för
samhällsförändringar, exempelvis som katalysator för ideologisk utveckling. I de fall
den idrottsideologiska betydelsen uttrycker övertoner, kan synen på idrottslig etik och
moral få ”religiösa” inslag och man bör fråga sig om idrottslig ideologi fungerar som en
falsk teori om världen123. Konkret kan detta handla om att idrottsligt relaterade etiskmoraliska aspekter står modell för samhällsutveckling i stort. Positivt när aspekterna är
utvecklande, men negativt när idrottens mörka sidor (fusk, korruption, våld m.m.) får
fritt spelrum. Ideologi bör som främsta uppgift driva positiv samhällsutvecklingen
framåt och vetenskapligt grundad kunskap och teori kan erbjuda förhållningssätt till
positivt relaterad utveckling. Adorno och även Habermas124 menar att ideologi är ett
122
Adam, (1972).
Lübcke, (1988)
124
Lübcke, (1988)
123
27
oundvikligt drag hos allt tänkande och ur detta perspektiv förhåller sig idrottens som
andra samhällsföreteelser, d.v.s. normativa och kunskapsmässiga problem behandlas i
relationen stat och samhälle. Det handlar om idrottslig etik och moral, om handlingar
och beteenden är legitima, vilka sanktioner man kan vidta mot handlingar och
beteenden som inte står i relation och proportion till lagar och normer i samhället. Men
det är här som den stora kontroversen uppstår. Kan man i ett modernt demokratiskt
samhälle acceptera att vissa företeelser och organisationer får leva utanför lagens
rågångar och kan man låta icke-demokratiskt valda församlingar ställa villkor på
immunitet inför demokratiskt beslutad lagtext? Det är helt uppenbart att en rad idrotter
skulle få förändra sin syn på de regler och tillämpningar som konstituerar
idrottsutövandet, om verksamheten skulle likställas med annan samhällelig verksamhet
och sättas innanför lagtextens ”hank och stör”. Vissa idrotter skulle t.o.m. upphöra
eftersom de innebär att man tillfogar varandra kroppsskada, som enligt gällande praxis
skulle kunna lagföras som misshandel. Med ovanstående beskrivning är frågan om
idrott och kanske främst elitidrott bör karaktäriseras som en subkultur, en värld med
sina egna normer och regler, som inte står i något slags förhållande till vedertagen
lagstiftning eller praxis om rätt och fel. Är det så att vissa delar av elitidrotten erhållit en
slags immunitet mot vedertagen praxis, och har idrottens organisationer påtagit sig att
utöva sanktion mot enskilda idrottare i det att man förbehåller sig rätten att utöva
bestraffningar i olika former?
Idrott som existens
Emotionell utveckling är en viktig förutsättning för individen och individens förmåga
att reflektera över och i någon mening identifiera sin egen sociala identitet. Men för att
detta skall bli möjligt krävs den fundamentala egenskapen att kunna reflektera över sin
egen existens, vilket också kan karaktäriseras som en slags identifikationsprocess, som
har till uppgift att svara på ”vem man är”. Men kan denna reflektion ske kontextlöst,
utan mått av relativism, i det att man befinner sig i ett samhälleligt kulturellt
sammanhang, där man jämför sig själv med andra. Kunskapsfältet emotionernas
sociologi utgår från ”antagandet eller insikten att emotioner inte endast styr individuellt
beteende, utan också en stor del av samhällsutvecklingen”125. Forskningsfältet omfattar
företeelser som religion, politik och kulturella normsystem. Vi har tidigare accepterat
tanken om att idrott är ett kulturellt system bestående av normer och regler, vilket också
skulle inlemma idrotten i emotionernas sociologi. Alltså, för att förstå idrott och för att
generera idrottslig kunskap, skulle det enligt denna tradition vara viktigt att studera och
förstå emotionernas betydelse för idrottslig kunskap och kunskapsutveckling. I
Stråhlmans126 undersökning av elitidrottare visade det sig att man ofta ställde den egna
identiteten i relation till idrottsligt uppnådda mål, eller misslyckanden, alltså i relation
till en social konstruktion (vinnare eller förlorare). Ur detta perspektiv spelar den
emotionella aspekten betydande roll.
125
126
NE, (2001).
(1997)
28
Den idrottsliga prestationens betydelse för utvecklingen av emotionalitet har både
förhärligats och fördömts och dess negativa konsekvenser har kritiserats127. Frågan är
om idrottsligt utvecklingsrelaterad emotionalitet överhuvudtaget har någon betydelse
och om denna utveckling i så fall kan relateras till någon form av objektivering128 eller
om den utgår från att idrottsliga värden enbart består utav projektioner av subjektiva
känslor. Om det sistnämnda är fallet är det inte tinget (OS-medaljen) eller handlingen
(idrottsprestationen) som i sig är intressant att studera, utan individens förhållningssätt
till detta ting/handling och vilken typ av emotionell utveckling det leder till. Därmed
tangerar diskussionen ett tydlig existentiellt filosofiskt uttryck och stor vikt kommer att
läggas vid studiet av tinget/handlingen och betydelsen för den levda existensen129. Det
är ofrånkomligt att denna syn och dessa studier i sin retrospektiva design, i någon form
eller vid någon tidpunkt, alltid kommer att ge perspektiv på den levda existensen, en
syn som i detta fall ofta utgår från individens medvetande i relation till den levda
kroppen. Studier av den idrottsliga prestationen har i detta fall som utgångspunkt
individens kropp, som den uppfattas av medvetandet. Studier av medvetandets relation
till kroppen och relationen till den levda existensen blir i detta fall utgångspunkten för
synen på den egna kroppsligheten. Därmed blir kroppslighet också betydelsefull i
utveckling av kroppsuppfattning, d.v.s. ett emotionellt förhållningssätt till självet där
kroppens konstitution och dess förmåga påverkar individers känsloutveckling
(medvetandeakter). Människans sätt att vara utifrån idrottsligt relaterade handlingar och
ting, blir därmed intressanta att studera även ur ett existentialistiskt perspektiv, eftersom
den idrottsliga prestationen utgör både en karaktäristik av individen och en
identifikation för medvetandet. Synen i detta fall formas idealistiskt, men med
materialistiska inslag, i det att tids- och kulturrelaterade kroppsliga ideal formar synen
på kroppsuppfattning. Som existerande förhåller sig människan till sig själv, sina
möjligheter och till världen och uppfattningen av korporaliteten (i det här fallet som en
identifikation) blir betydelsefull för synen på självet, handlingarna och tillvaron.
Sartre130 diskuterar vad det innebär att existera och menar att individer tenderar att
betrakta sin kropp mer som sin egendom, än som sin levda kropp och har därmed svårt
att överskrida motsättningen mellan idealism och realism. För en vetenskapligt
traditionell kroppslig egendomsbestämning behövs någon form av korporal
boupptäckning, där kroppens egenskaper i strikt objektivistisk mening skall kunna
verifieras empiriskt (längd, vikt, styrka mm), medan Sartre menar att utgångspunkten i
stället måste tas i människan som ett subjekt. Eftersom aspekter av emotionalitet
(uppfattningen om kroppen) återges intuitivt och därmed inte alltid låter sig mätas, så är
den enda möjligheten att genom medvetandet få en uppfattning om den egna kroppen
och dess emotionellt. Detta sker, menar Sartre131, genom att betrakta sig själv genom
andra ”kroppar”, d.v.s. försöket att inkorporera sin egen kropp och sitt eget medvetande
enbart kan bli möjligt genom att relatera medvetandet med en annan individs kropp (jfr
spegel-jags-teorier). Ett exempel kan vara att jag inför ögonen på en annan individ
127
Se Tännsjö, (1996)
Att (medvetandet) göra något till objekt för medvetandet.
129
Inte i termer av förutsättningar för, utan mera konsekvenser av.
130
Grön, (1987)
131
Grön, (1987)
128
29
snubblar på en boll. Detta snubblande uppfattas som en klumpighet bara om någon
annan betraktar den. Jag rodnar eller skäms över mig själv, inte för själva handlingen,
utan som jag visar mig för den andre132. Det är alltså enbart genom den andre som jag
kan uppfatta mig själv som objekt, därför att den andre bekräftar mig även som ett
objekt (vara-för-den-andre). Med kunskap om att den andre uppfattar mig som ett
objekt, är den andre inte ett objekt, utan också ett subjekt som också jag uppfattar133.
Synen på kroppsligheten, vilar på ett relationistiskt och i vissa avseenden relativistsiska
anslag, där perceptionen av den egna kroppen utgår från andras kroppslighet i en
kulturell kontext (i det att synen på kroppsligheten varierat i tiden). Medvetenheten om
den egna kroppsligheten kan alltså ur detta perspektiv enbart bli möjlig genom att
perceptuera och förstå den egna kroppen genom en annan betraktares ögon, vilket skulle
innebära, att det är det sociala samspelet som utvecklar medvetandeakter, med språket
som det viktigaste incitamentet för medvetandets utveckling134. Man lever sin kropp i
bemärkelsen levd existens, kroppen och medvetandet är entiteter i verkligheten och
kroppens intentioner visar sig som den relationsskapande aspekten, eftersom det endast
är den som visar sig för andra. Kroppen är på detta sätt konkret för mitt medvetande,
men skild från det samma enligt uppfattningen att kroppen är utsträckt i rummet och
medvetandet i tiden (faktisk rumslig existens som kroppslighet). Men i de fall
kroppsligheten inte har en relation till det egna medvetandet och inte visar sig för andra
”medvetanden”, skulle analogt inte heller någon kroppsligt relaterad emotionalitet
kunna utvecklas. Men i de fall man anser att motorisk utveckling har betydelse för
emotionell utveckling (och omvänt), kommer också en idrottsligt relaterad emotionalitet
att utvecklas.
Sartres mycket stränga syn på subjektiviteten och dess relationsorienterade förhållande
till kroppsligheten, innebär att man gärna lutar sig på interaktionistiska utgångspunkter
för att förstå individuell utveckling. Att få andra att beskriva eller relatera sig till den
egna kroppsligheten blir både något unikt och nödvändigt, eftersom den
existentialistiska uppfattningen är, att det är något jag för mig själv aldrig kan göra.
Kroppsuppfattning blir en interaktionsprocess i en social kontext. Uppfattningar av
kroppslighet skapas som ett slags förväntan, som förverkligas eller avfärdas, genom
andra individers reaktioner. Därmed blir ur detta perspektiv också uppfattningen av den
idrottsliga prestationen en social samspelprocess, eftersom ”kroppsligheten-för-mig”
inte räcker som prediktor för bedömning av prestation. Individer kan naturligtvis
visualisera sina prestationer, men de blir bara bekräftade i en social kontext. En spelare
i ett fotbollslandslag blev av en TV-reporter efter matchen tillfrågad om hon ville se de
mål hon hade gjort i en viktig match. Hon svarade att det ville hon gärna, för hon hade
inte sett dem förut. Frågan är här, behövde hon visualisera det hon hade levt, för att det
132
Uppfattningen stärkas av att människor i enskildhet som ”gör bort sig” ofta tänker… ”undrar om det var
någon som såg mig”.
133
Ett exempel på det uppfattande subjektet och emotionalitetens inverkan. Jag arbetade under en period
med hälsoupplysning och fysisk aktivitet för kraftigt överviktiga. Verksamheten bestod bl.a. av
simning, vilket uppskattades. Förbehållet för att deltagarna skulle vara med var att ljuset i samhallen
dämpades så kraftigt att man i princip enbart såg siluetter. Anledningen var att man inte ville visa sig
för andra, inte ens om de var i samma belägenhet.
134
Mead ref i Berg, (1975)
30
skall bli medvetet och är det något annat att retrospektivt och utifrån se det man levt och
slutligen, hur uppfattar man att se sig själv ur ett existentialistiskt perspektiv, ser man
sig själv som levd existens eller ser man sig själv som ett objekt bland andra objekt?
Mead135 menar att när man betraktar sig själv blir man ett objekt för sig själv (jfr
distinktionen mellan subjekts-jag och objekts-jag).
Loland136 anträder en delvis annorlunda uppfattning, när han menar att
subjektsperspektivet är ett komplement till objektsperspektivet. Han skriver ”… det
fenomenologiska perspektivet visar hur både subjekts och objektperspektivet bygger på
enskilda människors upplevelser och konstruktion av mening”. I exempelvis leken
försvinner skillnader mellan kropp och medvetande och vi är, menar Loland, helhetliga
upplevelser. Upplevelsen av oss själva och världen är rationell och vi kan uppleva
kroppen som objekt, när den gör sig påmind. Lolands ståndpunkt, kan i detta
sammanhang formuleras som en kritik mot existentialismen, genom att
subjektsperspektivet anses vara för spekulativt. Ur ett traditionellt forskningsperspektiv
tillfredställer det inte alltid vetenskaliga krav på empirisk och logisk prövning, men att
man inför denna kunskapsansats mycket väl kan upprätta vetenskapliga kriterier, utan
att bli övertydligt idealistisk.
Uppenbart är att ny digital teknik har ställt tankar som redovisats här i en annan
belysning. Ett exempel på detta är att visualiseras för sig själv när man utför handlingar.
Vid exempel stora friidrottstävlingar, där gigantiska bildskärmar ställs upp inne på
stadion, är det inte sällan som exempelvis långdistanslöpare, istället för att titta var de
springer i ”verkligheten”, under löpningens gång tittar på bildskärmen, där de både kan
se de som är framför sig, de som är bakom och också sig själva på en och samma bild.
Alltså kroppsligheten framträder visuellt - omedelbart ”i direktsändning”. Är det så att
vi i denna situation fortfarande är beroende av omgivningen för att skapa
kroppsuppfattning, eller är det som Loland skriver att i ”leken” försvinner skillnader
mellan kropp och medvetande och vi är helhetliga upplevelser? Det som Sartre
beskriver som existensdialektik påverkas onekligen av hur omgivningen betraktar
handlingar och intentioner korporalt. Men det är inte kroppsligheten som primärt
predicerar värderelaterade utgångspunkter, utan det är medvetandet, d.v.s. tankens
utsträckning i tiden som en värdering av handlingen oavsett om den framträtt för andra,
i en spegel eller på en bildskärm. Synen på värderelaterade aspekter är därmed alltid
progressiv, d.v.s. att skapa meningen är stundtals ett tillbakaskådande på om de
handlingar man utfört var värdefulla och progressionen tolkas utifrån om dessa
handlingar har något värde i nuet och om de kommer att ha något värde och mening i
framtiden? Alltså, den existensdialektik vi har att göra med skulle kunna karaktäriseras
som en process med transcendentala inslag, den idrottsliga handlingen för den
elitidrottande individen ställs i relation till den djupaste av meningar – livets mening.
Sartre137 skulle här tala om människan som radikalt fri, hon skapar sig själv genom sina
val. Valet att bli elitidrottare är fritt och därmed skulle också handlingen att köpa
135
Ibid.
Loland, (2003).
137
Grön, (1987)
136
31
motorbåt uppstå som en tanke- och idéakt hos den fritt tänkande individen. Därmed
måste man också fråga sig om den idrottsliga klyschan… ”Jag ville vinna men kroppen
svarade inte” bygger på insikten om medvetandets och kroppens separerbarhet. Den
elitidrottare som reflekterar på denna utsaga, bör komma fram till slutsatsen att
uppfattningen att den konkreta kroppen, i detta fall har ett liv för sig självt, med en egen
vilja. Någon skulle säkert invända att kroppen har fysiska och fysiologiska
begränsningar, vilket naturligtvis går att verifiera. Men det intressanta här är inte
uppfattningen att kroppen har begränsningar, utan att kroppen skulle ha en egen vilja,
en existens för sig själv och att det är detta projekt som bör bli föremål för existensiellt
relaterad idrottsforskning138.
Implicit finns här ett uttryck för att medvetandets inriktning har en annan riktning än
kroppen. Därmed måste individen, när denne betraktar sig själv, gå utanför sig själv
(till-den-andre) vilket leder till att skillnaden blir fundamental mellan att betrakta den
egna kroppen och när individen skall betrakta sitt medvetande. Är medvetandet
betraktaren som kroppsligt inte kan betrakta sig själv, eftersom det enda sättet skulle
vara att betrakta sin kropp genom att andra relaterar sig till den, vilket innebär att den
uppenbarar sig också som varande för andra139. Marcel140 menar också att existensen (i
detta fall den kroppsliga), finns i förhållande till en annan existens (den andre) och det
är enbart genom kroppsligheten som jag kan uppmärksammas. Sartre menar att ”varatför-sig”141 och ”varat-i-sig” blir en sorts dialektik som formar individen och dennes syn
på sig själv. Det som kallas frihetsproblemet, d.v.s. att det på förhand inte finns någon
given riktning som bestämmer de val vi skall göra, innebär som Loland säger, att
existentialismen vilar på en idealism som i flera avseenden kan vara förvillande. Det
som dock ur ett idrottsperspektiv och från idrottsvetenskapliga utgångspunkter blir
utmanande är att forskningens utgångspunkter inte blir så påfallande deterministiska,
och att idrottslig aktivitet blir något annat än en beroendevariabel. Människan kan inte
existera om hon inte är fri, friheten är själva existensen och, menar Sartre, vi är alltså
dömda till frihet. Men uppgivandet av frihet är också frihet, menar Sartre142. Här kan
naturligtvis Sartre inte mena den kroppsliga friheten. En individ som är inspärrad är
naturligtvis ofri, men eftersom Sartre har en subjektivistisk grundsyn får man utgå ifrån
att det är subjektet – tanken – som inte någon hittills kunnat kuva.
138
Tyvärr kan man stundtals få uppfattning att man presterar sina bästa resultat i idrott ”när man slutar
tänka”. Vissa idrottare besvarar t.ex. frågan om varför man förlorade med ”… jag började tänka”. Om
det är något som fördummar idrotten är det denna typ av utsagor. Den som slutar att tänka kommer inte
att prestera något alls. Borde man inte istället skilja på att tänka positiva och negativa tankar, eller
konstruktiva och destruktiva tankar – tänk, men tänk rätt. Betänk också att vi det finns ett skolämne som
innehåller idrott. Skall man rekommendera eleverna att sluta tänka bara för att idrott står på schemat.
139
Morgan, & Meier, (1988).
140
Lübcke, (1987)
141
I ”varat-för-sig” är människan fri att antingen acceptera sitt nuvarande jag eller förkasta det. Hon kan
också bryta med sin nuvarande tillvaro och skapa nytt därför existens är det möjligas verksamhet. Sartre
menar att det jag ännu ej är, det kan jag bli och häri finns en frihet som människan är ”dömd” till.
Existensialismen har klara voluntaristiska drag. I ”varat-i-sig” är tinget är bara vad det är, det kan inte sätta
sig i relation till något annat, det är konkret. Grön (1987)
142
Grön, (1987)
32
Maurice Merleau-Ponty143, en annan av de franska 1900-tals filosoferna, har ur ett
fenomenologiskt perspektiv också diskuterat hur individen ser eller möjligen bör se på
sin existens, sitt "kroppsliga vara". Hans redskap är en analys av kroppskultur med
dialektiska förtecken144. Merleau-Ponty menar att perceptionen är vår grundläggande
tillgång till världen, där vi redan är genom vår kroppslighet. Han betonar i sin analys
skillnaden mellan det konkreta (kroppen) och det verkliga (den värld vi lever). Eftersom
perceptionen spelar stor roll, kommer viktiga drivkrafter i individens utveckling vara
tillgången till kropp och sinne. Det är kroppen som ger oss tillgång till världen och
sinnena som avtäcker dess konstitution. Merleau-Ponty anser att en existentiellt inriktad
fenomenologisk analys bör utgå från “människans-vara-i-världen“ och att synen på det
mänskliga medvetandet bör utgå från ett förkroppsligat medvetande145. Han betraktar
människan som ett förkroppsligat subjekt (en enhet) inte en union av fysiska, biologiska
och psykologiska företeelser och förordar ett synsätt med utgångspunkt i ett dialektiskt
förhållningssätt, en växelverkan mellan medvetna och korporala livsprocesser. MerleauPonty menar, att den levande kroppens aktiviteter inte är skilda från medvetandet, utan
medvetandet är djupt förkroppsligat i dessa aktiviteter och att kroppsrörelse är resultat
av såväl kroppsliga som medvetna handlingar. På detta sätt sker, enligt Merleau-Ponty,
aktiviteter ”i en rymd av medvetenhet”, där rörelser blir viktiga delar i den process som
ökar människans förmåga till ökad medvetenhet (exempelvis emotionalitet) och nya
erfarenheter146. Merleau-Ponty menar vidare att t.ex. en fotbollspelare inte upplever
fotbollsplanen som ett objekt, utan som kraftlinjer d.v.s. spelaren är i planen. Genom
sitt kinestetiska sinne "vet" spelaren var målet är. Varje spelförändring är ett slags
omgivningens och aktivitetens dialektik som förändrar förutsättningarna och drar upp
nya kraftlinjer. Detta är ett exempel på hur Merleau-Ponty menar att spelaren orienterar
sig i en fotbollsmatch. Subjektets uppfattning av det som visar sig har central betydelse
genom att subjektet orienterar sig i spelet med korporaliteten som utgångspunkt för nya
situationer som uppstår. Sentensen i detta resonemang är att det inte är medvetandet
eller kroppen som spelar fotboll, utan båda, medvetandet inkarnerat i kroppen147. Till
detta resonemang ansluter sig Loland148 i det att han menar, att i leken försvinner
skillnader mellan kropp och medvetande.
Merleau-Ponty menar vidare att uppfattningar som; “jag har en kropp“ och “jag
använder min kropp“ är förkastliga. Kroppen är inte ett instrument för medvetandet att
visa på dess avsikter, utan kroppen är “mig själv“ och något jag inte kan vara utan.
Kroppen är inte något man har utan något “man är“. Idrott och rörelseträning får
därmed betydelse för människans “vara-i-världen“ och omfattar viktiga förutsättningar
för utveckling av kommunikativa funktioner och nödvändiga för interaktion. Dessa i sin
tur, bygger på möjligheten att perceptuera och låta sinnena interagera med motorisk
utveckling som följd149. Kroppen blir det centrum genom vilken individen uttrycker sin
143
Merleau-Ponty, (1942).
Stråhlman, (1997)
145
Meier, (1988).
146
Ibid.
147
Ibid.
148
(2003)
149
Ibid.
144
33
öppenhet och sina intentioner. Idrott bidrar till och möjliggör denna utveckling150.
Bouet151 menar att själva drivkraften till kroppsrörelse och idrott är en utveckling av
självet.
Den samhällsorienterade kritik som anförs mot dessa synsätt är främst och som vi
nämnt, att det blir tydligt idealistisk, i mångas allt för idealistisk. Att idrott främst skulle
vara medvetandeakter och inte kroppslig utveckling och prestation blir svårt att
försvara. Men som utgångspunkt för idrottsforskning är en tyligare existentialistiskt
inriktad ontologi, ett kanske udda men utmanande projekt, i flera avseenden utmanande
för idrottsforskningen. I traditionella studier av idrott finns, som tidigare påtalats,
tydliga drag av att sektorisera idrottsstudier genom dualistiska utgångspunkter och
inomvetenskapliga gränsdragningar. Genom att rikta forskning av idrottslig utveckling
och kroppslighet mot de subjektivt mänskliga intentionernas betydelse för idrottslig
utveckling, riktas också intresset mot andra perspektiv än rent strukturalistiska och
dualistiska, vilket ur ett tvärvetenskapligt perspektiv utmanar traditionell
idrottsforskning.
En sammanfattning
De värdeteoretiska synsätt som lyfts fram i denna skrift bygger en retorik som tar sin
utgångspunkt i att:
• idrottslig utveckling är ett samspel mellan vederhäftig kunskap,
kunskapsprocesser och kritiskt inriktade kunskapssociologiska synsätt,
• idrottsligt incitament utvecklas i en interaktion mellan individ och samhälle, och
dessa bygger oftast på ontologiska ställningstaganden a priori
Dessa två ståndpunkter, spelar i flera avseenden en viktig roll för uppfattningen att en
välgrundad kunskapsteoretisk pluralism, i en idrottsvetenskaplig kontext och på ett
avgörande sätt, kommer att konstituera och vidare utveckla ett idrottsvetenskapligt
kunskapsområde. Den modell som redovisas nedan har därför som syfte att belysa hur
olika synsätt på kropp och själ/medvetande får konsekvenser för synen på forskning
inom området idrott, men dels också kunna vara ett underlag för tvärvetenskapliga
diskussioner om värdeteoretiska förutsättningar för idrottsvetenskaplig forskning.
Ambitionen är inte på något sätt att försöka avgränsa området, för det finns säkerligen
andra viktiga utgångspunkter för detta som inte nämnts här. Däremot är det viktigt att
finna värdeteoretiska utgångspunkter för synen på idrottsliga aktiviteter och
konsekvenser för forskning om idrottslig kunskap, eftersom dessa val och
ställningstagande blir betydelsefulla i forskningsprocessen.
150
151
Bjurvill, (1992).
Bouet, (1968).
34
Entitet
Kropp
Själ/
medvetande
Kropp –
själ/medvetande
Konsekvens
Individen är först och främst en kropp med i huvudsak nedärvda kognitiva,
emotionella, sociala och motoriska egenskaper. Det är kroppsligheten och
de biologiska processerna som är utgångspunkt för idrottsforskningen och
idrottsforskningen karaktäriseras som strukturalistisk (monistisk).
Individen är i första hand ett socialt medvetande. Genom medvetandets
utveckling skapar individen kognitiva, emotionella och motoriska
förutsättningar för interaktion med det omgivande samhället. Det är
medvetandets utveckling i en social interaktion som är utgångspunkten för
idrottsforskningen och den karaktäriseras som dualistisk.
Individen är ett inkarnerat medvetande – en enhet. Individuell utveckling
sker som ett samspel mellan medvetande och kropp i en social kontext.
Individens vara-i-världen är den ontologiska utgångspunkten för
idrottsforskningen och denna karaktäriseras som dialektisk.
Figur 3: Hur olika synsätt på kropp och själ/medvetande får konsekvenser för synen på
idrottsforskning.
Syntes
”Det kritiska reflekterandet och den polemiska diskussionen är för mig den självklara
livsluften i en akademisk miljö och också kännetecknande för utvecklandet av ett
vetenskapligt förhållningssätt.”152
I inledningen till detta kapitel riktades kritik mot synen på idrottsforskning som ett i stor
utsträckning etablerat projekt, med avgränsat vetenskapsteoretiska perspektiv. Det
påstods att enskilda vetenskaper, där man bedriver idrottsforskning, att där fanns en
ambition (vilket också sågs som en viss risk) att systematisera enskilda inomdisciplinära
perspektiv på idrotten. Därmed skulle den idrottsrelaterade forskningen inte primärt och
alltid vara avsedd att utveckla idrott och en idrottsvetenskaplig essens, utan fokus riktas
på inomvetenskapliga utgångspunkter, synsätt och metoder. Detta behöver naturligtvis
inte i sig vara något negativt, men konsekvensen kan bli att den idrottsvetenskapliga
grundforskningen ställs offside. Nu kan det tyckas kvitta lika om vi diskuterar
grundforskning eller tillämpad forskning om idrotten ändå får glädje av
forskningsresultaten. Men problemet handlar tillspetsat om ”vem/vilka tar ansvar för
den idrottsvetenskapliga utvecklingen”.
I en situation där enskilda områden prövar den idrottsvetenskapliga relevansen utifrån
den enskilda vetenskapens ramar, måste det idrottsrelaterade problematiken falla inom
det etablerade vetenskapsområdets ramar. Om den vetenskapliga världen förhåller sig
traditionellt till sina ramar kommer inte heller nya och expansiva vetenskapsområden att
uppstå och viss (som i detta fall, idrottsvetenskaplig problematik) kommer att hamna
152
Åsberg, (2000).
35
mellan akademiska stolar. Bristen i detta sammanhang fokuserades och tar sitt ursprung
i oförmågan att etablera (meta-) vetenskapliga perspektiv, som i sin form och substans
utvecklas som tvärvetenskapliga projekt. Kritiken formulerades alltså så, att rådande
förhållanden inom idrottsforskningen inte kan erbjuda en sammanhållen definition av
idrottsområdet. Är man av den uppfattningen att det räcker med de definitioner som
enstaka vetenskapsområden upprättar, så finns också risken för en axiomatisk
idrottsforskning, vilken bygger på en i grunden stabil form, men statisk och opåverkad
när innehållet förändras. När statiskt etablerade definitioner konstituerar
vetenskapsområden, riskerar man att diskvalificera sig från reella utvecklingsaspekter
(se Kuhn och hans diskussion om den revolutionära vetenskapen och paradigmets
prioritet när normalvetenskap inte kan fånga nya aspekter av det undersökta
området153). Men den riktigt stora problematiken inom idrottsområdet inträffar, när den
etablerade vetenskapliga definitionerna i allt för stor utsträckning skiljer sig från de
allmänna uppfattningarna om idrottens innehåll och när man inom en forskningsmiljö
håller sig med både olika begrepp för samma sak och samma begrepp för olika saker.
När detta inträffar brukar ordstävet ”detta kan bara vara av akademiskt intresse”
användas och då ur ett raljant, men kanske välmenande perspektiv.
Hur skall man kunna fånga den vetenskapligt intressanta essensen av idrott utan att allt
för dogmatiskt definiera begrepp och forskningsområden, för att kunna bidra med
förståelsehorisonter för kunskapsutveckling? Kuhn menar ”… kanske är den mest
slående egenskapen hos normal forskning hur lite den siktar till att åstadkomma
verkliga nyheter, begreppsmässigt eller empiriskt”154. Skälet till detta är att man inom
den normalvetenskapliga verksamheten mest är intresserad att befästa den position, som
den kunskap man etablerat, har givit. Man vill inte, som Kuhn påstår, med normal
vetenskap göra allt för revolutionerande upptäckter eftersom det riskerar paradigmet.
Det råder dock ingen tvekan, inte för Kuhn heller, om att definitioner är viktiga att
etablera, men frågan är vad som är viktigast, definitionen eller det som definitionen
beskriver. Det förefaller som vissa definitioner (även inom den idrottsliga världen) har
dragits in absurdum och att dessa är så urvattnade, att de i princip är intetsägande för att
uppfylla kriteriet att de skall passa så många vetenskapliga inriktningar som möjligt
(den normala vetenskapen)155 och då som en begreppsdefinition á priori. Dessutom
syns det i vissa fall vara bestämningen av definitionen i sig, som varit betydelsefullare
än definitionens innehåll och därmed saknat relevans för utveckling av allmän
kunskap156. Om i någon mening definitionen etablerats som ett metodologiskt projekt,
dvs. man vill etablera ett begrepp efter någon form av logik (deduktiv eller induktiv) så
blir med nödvändighet detta resultatet.
153
Kuhn, (1970).
Kuhn, (1970), sid 40
155
Som exempel bör man fråga sig om begreppet idrott uppfattas och definieras lika mellan olika
vetenskaper och vad det får för konsekvenser när man bl.a. bedömer forskningens idrottsliga relevans.
Om man mellan vetenskaper har olika definition av begreppet idrott finns ju risk att man betraktar
varandras forskning som icke-idrottslig.
156
I vilken utsträckning har idrottsliga definitioner varit vägledande för etablering av nya idrotter och
vilken roll spelar idrottsliga definitioner för RF när de beviljar nya idrotter inträde?
154
36
Eftersom den empiriska vetenskapstraditionen har idrottsforskningen i ett järngrepp,
kan det vara en utmaning att etablera nya utgångspunkter och nya kunskapsansatser för
att utjämna den digitalpositivistiska157 dominansen. En reorienterad syn på
idrottsforskning kan exempelvis betona betydelsen av vetenskapliga definitioner som i
större utsträckning utgår från värderelaterade perspektiv och som också återspeglar den
allmänna betydelsen av området idrott. Merleau-Ponty (m.fl.) har genom olika bidrag
försökt att jämna vägen för en fenomenologisk aspekt på synen av medvetandets
relation till kroppen och på det sättet bidragit med ontologiska utgångspunkter för idrott
som medvetandeutveckling och som ett ”förkroppsligat medvetande”. Habermas m.fl.
har genom ett kritiskt teoretiskt perspektiv hittat andra vägar än de funktionalistiska, för
att ge substans åt nya och mer radikala aspekter på forskning och vetenskap. Dessa
perspektiv skulle också kunna vara fruktbara när man diskuterar betydelsen av
exempelvis ämnet Idrott och hälsa i skolan. Har den kroppsliga aktiviteten i skolan
någon mer betydelse än att den utvecklar motoriska färdigheter och
upprätthåller/förbättrar biologiskt/fysiologiska egenskaper. Det kan tyckas gott nog,
men skolidrottsämnet kommer aldrig att få någon högre status om man inte också kan
visa att ämnet också har betydelse barn och ungdomars emotionella, kognitiva och
social utveckling. Ericssons studie158 visade att motorisk träning hade positiv inverkan
på övriga resultat i skolan (även om man inte på ett tydligt sätt kan se vad som ligger
bakom detta samband). Hon betonar dock att uppföljande kontrollerade studier behövs
för att kunna dra generella slutsatser. Därmed fyller ämnet flera funktioner och behov,
vilket i sig är en utmaning för forskningen i idrott (för man måste ställa sig frågan om
ämnet ger någon utbildning i idrott). De forskare som arbetar inom området bör ställa
sig frågan om hur man ser på individen och dennes möjligheter i tillvaron, som en
ontologisk och/eller en antropologisk159 utgångspunkt, och sedan omorientera dessa
uppfattningar i takt med att det kritiska förhållningssättet reorienterar relationen till de
kunskapsteoretiska traditionerna och ansatserna.
Skall man betrakta individen som en union av egenskaper bestående av olika delar
(strukturalistiska eller dualistiska synsätt160) eller ser man på individen som en enhet,
bestående av ett förkroppsligat medvetande (en dialektisk syn). Den fortsatta
argumentationen i denna skrift kommer att göra gällande betydelsen av dessa
ställningstaganden för bl.a. synen på kunskapsutveckling, syftet med idrottsforskning,
val av forskningsmetod, forskningsresultatens tillämpning i praktiken mm. Om idrott
kan anses påverka utvecklingen av individens medvetande och att idrottsforskning är ett
slags medvetandeutveckling hos den som forskar, så är det just enligt Lenk161, den
kritiska reflektionen som är nyckeln till idrottens utveckling eftersom idrotten och
idrottsforskningen utvecklas genom olika individers kreativitet. Lenk menar vidare att
idrottsforskningens drivkrafter bör kombineras med en filosofisk utgångspunkt där
157
Ordet digitalpositivism används här som ett uttryck för den empiriska forskningstraditionens
exempellösa utveckling med ”datoriseringen” av vetenskapsvärlden. Det enorma utbud av maskinvara
och programvara som står till buds har öppnat ett helt ny fönster inom forskningsvärlden och i många
avseenden revolutionerat framför allt forskning som bygger på numerisk analys.
158
(2003).
159
Studiet av människosläktets utveckling och fysiska karakteristika.
160
Kropp och medvetande/själ kan inte reduceras till varandra
161
Lenk, (1979)
37
initiativ, kreativitet och en analys av sociala förväntningar och normer är fundament.
Han menar också att man måste kunna etablera en syntes av relaterade vetenskapliga
discipliner för att tolka individuella och sociala aspekter.
Tvärvetenskapligt inriktade studier som ett alternativ nämns inte av Lenk162 i detta
sammanhang. Men det är uppenbart att Lenk menar att man bör följa denna linje för
utvecklingen av idrottsrelaterad kunskap och kunskapsprocesser som har som syfte att
också stötta individers utveckling. Idrottsvetenskapligt inriktade studier på
medvetandets utveckling genom kognitiva och emotionella processer, ger en
annorlunda kunskapsgenes, om dessa studier integreras med studier om idrott som
kroppslighet (den motoriska utvecklingen) och idrott som socialitet (den sociala
utvecklingen). De inomvetenskapliga traditionerna tjänar i detta fall väl sitt syfte med
utgångspunkt i den värdetradition som de skapats och som de är avsedda för. Men en
annan typ av kunskapsutveckling kan ha förutsättningar att etableras med en
tvärvetenskaplig strukturalism163 och att kritiskt förhålla sig både mot överdrivet
idealistiska och realistiska kunskapsteoretiska utgångspunkter164.
Kritiken mot dessa resonemang är att de upplevs vila på en allt för stor formlöshet och
att det därför är viktigt, att med mått och medel, bringa ordning även i denna värld. Väl
dokumenterade och väl fungerande traditioner skall inte behöva upplösas eller överges
bara för att man skall tillfredsställa ett relativt litet forskningsområdes behov av
pluralism. Men återigen är inte detta en kritik av de forskningsansatser och de
forskningsområden som redan finns, utan en kritik mot bristen på tvärvetenskapliga
synsätt inom ett komplext forskningsområde. Genom att etablera nya perspektiv
kommer en tvärvetenskaplig syntes att bli möjlig (inte nödvändigtvis bättre och inte
sämre heller), en syntes som utgår ifrån det beforskade området, där epistemologiska
och metodologiska utgångspunkter bestämts utifrån innehållsmässiga incitament och
inte tvärt om. Synen bör utgå ifrån nytänkande och progressivitet inom
idrottsforskningen.
Avslutningsvis, ontologiska bestämningar är ett sätt att föregripa. Men det är också ett
sätt att arbeta med att legitimera kunskapsutvecklingen, eftersom det skapar
värderelaterade synsätt som påverkar den fortsatta kunskapsutvecklingen och därmed
förutsättningarna för ett eventuellt idrottsligt kunskapsområde och ett idrottsligt
relaterat forskningsområde. Därför bör de ontologiska bestämningarna inom
idrottsforskningen i mindre utsträckning utgå från regionala ontologier. Dessa är
begränsande i relation till idrottsforskningen, eftersom de endast beforskar olika och
särskilt utvalda delar av det idrottsliga kunskapsfältet. Om inte enskilda vetenskaliga
discipliner kan fånga den idrottsliga essensen i sin helhet och det inte existerar ett
162
Ibid.
Strukturalistiska analyser utgår från att tillvarons aspekter bestäms av bredare regelbundenheter och
mönster, s.k. strukturer. Det är när man gjort strukturerna synliga som olika aspekter av tillvaron kan
förstås. Piaget menar att strukturer består av delar, men dess funktion utgår från dess helhet, där den
strukturella helhetens principer i huvudsak utgår från strukturens karaktär och dess formation. (Piaget,
1973, men se även Lévi-Strauss, C. och den strukturalistiska inriktningen inom antropologin).
164
Realism i betydelsen att den yttre, materiella verkligheten existerar oberoende av det mänskliga
medvetandet. Motsatsen är idealism.
163
38
idrottsligt vetenskapsområde, vad är då idrottsligt relaterad (vetenskapligt grundad)
kunskap? Förutsättningen för den idrottsligt relaterade kunskapen finns dels att hitta i
värdeteoretiska omdömen om idrottens vandel, och dels i de ontologiska
förutsättningarna för idrottsforskning. Om vi accepterar tanken på idrottsligt relaterad
ontologi, så kommer också forskningsprocessen innehålla värdeomdömen som styr
idrottsforskningens inriktning. Dessa värdeomdömen kommer också att påverka
beslutet om val av kunskapsansats.
Forskaren utvecklar ett slags förhållande till forskningen och Kuhn165 och även
Törnebohm166 menar, att detta till dels baseras på den forskningsmiljö man befinner sig
i. Kan man i grunden vara negativ till teknik om man arbetar på en teknisk högskola,
negativ till sjukvård om man arbetar på en medicinsk akademi eller idrott om man
arbetar på en idrottshögskola? Det förefaller som det i vissa avseenden existerar en
ontologisk gemensam tradition som överensstämmer med de värdeomdömen och
traditioner som förhärskar inom den forskningsmiljö inom vilken man verkar. Att som
idrottsforskare hävda idrott och idrottsaktiviteters positiva effekter på folkhälsan och
individers möjlighet att utveckla hälsopromotiva förhållningssätt, det är relativt ofarligt,
men att hävda en diametralt skild uppfattning är inte helt okontroversiellt. Kanske en
sluten forskarmiljö karaktäriseras av att de ontologiska bestämningarna (för synen på
idrott) är monistiska, medan värderingsfriheten är karaktäristiken för den pluralistiskt
fria. Detta hävdande befinner sig också i en social kontext, en verklighet som i realistisk
mening är oberoende av individer, och skulle kunna kallas för en (här har jag tvekat
länge) socialontologi. För att exempelvis förklara ohälsa är det naturligtvis angeläget att
förstå hur riskfaktorer påverkar den biologiska organismen, men det är också helt
avgörande att förstå de samhälleliga incitament som denna ohälsa uppstår. Därmed
skulle de ontologiska bestämningarna emanera ur ett strukturalistiskt perspektiv i en
social kontext.
165
166
Johansson, Kalleberg & Liedman, (1972)
Törnebohm, (1985, s.40)
39
Kapitel 3
Några tankar om vetenskaplig legitimeringen av idrott – ett
kunskapsteoretiskt perspektiv
”I alla sina utformningar är kunskapen en psykisk upplevelse: ett uppfattande subjekts
kunskap. Mot kunskapen står de uppfattade objekten.”167
Bakgrund
I förra kapitlet diskuterades en modell, en ram, vars innehåll har ambitionen att
diskutera ontologiska - värdeteoretiska utgångspunkter för studier av idrott. Syftet med
ramen är att ge innehållsrelaterade utgångspunkter som bidrag till metavetenskapliga
perspektiv på idrottslig kunskap, perspektiv som utgår ifrån det studerade områdets
erfarenhetsbaserade gränser i större utsträckning än enskilda områdens
inomvetenskapliga bidrag. Fördjupningen i detta kapitel utgår från tidigare förda
resonemang om idrott som vetenskaps- och forskningsområde och argumentationens
mål är att fokusera betydelsen av tydligare kunskapsteoretiska168 perspektiv för
idrottslig kunskapsbildning. Diskussionen kommer huvudsakligen att behandla
kunskapsutveckling som ett idrottsvetenskapligt projekt och hur idrottsvetenskapligt
relaterad kunskapsutveckling kan bredda och utveckla den idrottsliga kunskapsbasen,
som i huvudsak är målet med idrottsforskning. Dessutom kommer diskussioner att föras
om idrottsforskningens betydelse för paradigmatisk utveckling och för hur just
idrottsforskning kan också vara ett sätt att utveckla idrottslig och idrottsvetenskaplig
undervisning169.
De epistemologiska utgångspunkterna för idrottsforskning i Sverige har i stor
utsträckning haft empiriska förtecken, vilket inneburit att när en föregripande och
förutsättningslös ontologisk diskussion förekommit, så har denna sökts materialistiskt.
Idrottsforskning, inom exempelvis det pedagogiska området, har ofta betonat
erfarenhetsbaserad kunskap, vilket inneburit att vetenskapliga analyser och
slutledningar i flera fall bearbetats på basis av omfattande datamaterial, där
ambitionerna varit att dra slutsatser hypotetiskt170 – deduktivt171 (men exempel finns
också på deskriptivt - explorativa perspektiv). Det har dock inom den empiriska
167
Husserl, (1989, s.60)
Kunskapsteori - epistemologi, en huvudgren av filosofin som studerar grundläggande frågor om
framför allt kunskapens natur, objekt och källor, t.ex.: Vad är kunskap? Vad kan vi ha kunskap om, en
objektiv yttervärld eller bara våra egna upplevelser? Vad vilar vår kunskap ytterst på, sinnena eller
förnuftet? Lübcke, (1987)
169
Innehållet i detta kapitel har baserats på och utvecklats ur den artikel som undertecknad publicerade i
Svensk Idrottsforskning nr 2001:1 sid 54-57.
170
I konditional mening.
171
Logiskt härleda satser ur allmänna lagar eller axiom.
168
40
traditionen funnits en variation i synen på ”styrkan” av sinnesdatas betydelse för
slutsatserna, allt från att …”att all kunskap har sin enda källa och grund i
sinneserfarenheten (radikal empirism), till den svaga och föga kontroversiella tesen att
erfarenheten utgör en grund till kunskap”172. Det har inom idrottsforskningen, uttryckt
med en idrottslig jargong, varit ”fördel empirism”173 och rent rationalistiska ansatser,
som kunskapsteoretisk utgångspunkt, har varit sparsamt förekommande. Är skälet till
detta av slumpmässig karaktär, eller är det så att kunskapsområdet med nödvändighet
konstitueras på detta sätt, eller anses empirisk grundad forskning vara ”bättre
vetenskap”?
Det är naturligtvis inte något självändamål att kunskapsteoretiska traditioner kvoteras
inom ett forskningsområde. Men om man är av den uppfattningen, att olika
kunskapsteoretiska utgångspunkter och kunskapsansatser har möjlighet att beskriva,
förklara och ge förståelse till olika perspektiv av en företeelse, så befrämjar det i sig
områdets kunskapsutveckling, både på bredden och på djupet. Vetenskapsteoretisk
utveckling bör i detta fall betraktas som eklektisk och att kunskapsteoretiska traditioner
inte nödvändigtvis behöver ha en förgörande inverkan på varandra. Risken med en
kunskapsteoretisk monism är att det idrottsvetenskapliga forskningsfältet blir fattigt på
det vi kan kalla ”vetenskapsteoretisk pluralism” och området avskärmas från värdefull
kunskap, inte på grund av kunskapssökandet i sig, utan p.g.a. bristen på ontologisk och
epistemologisk mångfald. Kunskap inom det idrottsvetenskapliga fältet riskerar i detta
fall att bli ett uttryck för en till dels snäv definition av värde- och kunskapsrelaterade
utgångspunkter hos de vetenskaper som bygger det idrottsvetenskapliga området.
Ett skäl till empirismens starka ställning inom idrottsforskningen, kan spåras till
traditioner och de vetenskaper som dominerat idrottsforskningen. De materialistisk –
empiriska ansatserna har varit den mest framträdande och det har som konsekvens
inneburit att idrottskunskapens natur har dessa som utgångspunkt och som
kunskapsteoretiskt ideal. Frågan är om etablering av forskningsfält postulerats
epistemologiskt, med i huvudsak utgångspunkt i empiriska ansatser, eller finns en
ontologisk argumentation närvarande? I flera fall har förmodligen valet av ansats skett
utan att en metakritisk diskussion föranstaltats och grunden för kunskapsbildningen
utgångspunkter har, som ett tredje sätt, tagits metodologiskt. Epistemologiska
diskussioner, där fördjupade resonemang om olika kunskapsansatsers möjligheter att
utveckla idrottslig och idrottsvetenskaplig kunskap, är inom idrottsforskningen, tyvärr
sparsamt förekommande, vilket innebär att man kan fråga sig om de
vetenskapsteoretiska grunderna inom idrottsforskningen, från och till vilar på axiom
och/eller är mycket starkt knutna till olika vetenskapers preferens och tradition för
forskningsmetod174.
172
Åsberg, (2000)
se Annerstedt, (1993 s. 169)
174
Betänk återigen Kuhn resonemang om den normalvetenskapliga forskning och dess bas. Kuhn kan
tolkas så att axiomatiska ställningstaganden är en del av normalvetenskapen.
173
41
För att den tidigare presenterade modellen175 skall kunna ge perspektiv och reflektera
kunskapsteoretiska resonemang, måste den restaureras och kompletteras med ett
betraktelsesätt som utgår från synen på att idrott och idrottsforskning har en
idrottsvetenskaplig identitet, som ett eklektiskt tvärvetenskapligt område och inte bara
ett tillämpningsområde för andra vetenskaper. Därför presenteras modellen från kapitel
två med en utbyggnad som relaterar de värdeteoretiska utgångspunkterna till en
tydligare kunskapsteoretisk diskussion.
Idrott som individuella
behov av rörelse
Idrottslig ram
Idrott som avspegling
av samhällsprocesser
Idrott som existens, etik
och kommunikation
Vetenskaplig ram
Kunskapsteoretiska utgångspunkter
och betydelsen av olika
kunskapsansatser för utveckling av
idrottsforskning
Figur 3: Relationen mellan utgångspunkter för en form- och innehållsmässig diskussion om
idrottsliga definitioner och kunskapsteoretiska utgångspunkter för idrottsforskning
Kunskapsteori - dess nödvändighet för idrottsvetenskapliga perspektiv
I Stråhlman176 diskuterades den organiserade idrottens förutsättningar och de radikala
förändringar, som både breddidrotten som den mer medialt intressanta och
prestationsorienterade elitidrotten genomgått. Denna diskussion låg till grund för
analysen av hur f.d. elitidrottare hanterar övergången till ett liv bortom elitidrotten.
Analysen följde ett transitionsteoretiskt schema med betoningen på utkomsten av
socialisation – desocialisation – resocialisation. Analysen betonade konsekvenser av
den resultatcentrerade prestationsidrotten och hur ökade krav medfört en accelererande
medial fokusering både på idrotten i sig och också dess utövare. Den moderna
elitidrottens framväxt har också inneburit stora förväntningar på, och radikala
förändringar för, idrottens stödverksamhet, som t.ex. utveckling av idrottsforskning,
såväl grundforskning som den uppdragsorienterade tillämpade forskningen. Därför har
även denna utvecklig fokuserats på behovet, både av ett utvidgat idrottsligt
forskningsområde, men kanske framför allt ett idrottsligt vetenskapsområde, där de
175
176
(s.16)
(1997)
42
kunskapsteoretiska frågorna relaterat till idrottsforskningen, konstituerar ett välgörande
forum.
Men ett idrottsvetenskapligt forskningsområde kan naturligtvis inte bara fokuseras på
elitidrotten och kunskap kring elitinriktad prestationsutveckling - så frågan är - vad
skall ett idrottsvetenskapligt forskningsområde omfatta? Om svaret omedelbart fanns
till hands, behövdes inte denna diskussion. Med tanke på de ständiga förändringar som
sker inom idrottens område, måste med nödvändighet svaret sökas inom ramen för
idrottsvetenskaplig kunskapsutvecklingen. Idrottsbegreppet är ingen parafras177, utan
dess betydelse bör förändras med dess innehåll. Dessutom är den idrottsvetenskapliga
paradigmutvecklingen inte enbart ett elitidrottsinriktat projekt.
Det finns andra exempel på områden där en idrottsvetenskaplig kunskapsbas ytterligare
kan utvecklas. Ett exempel som bl.a. uppmärksammats av Nordenstam178, visar på
idrottens betydelse och också brist på betydelse, för socialisation och integration för
ungdomar med svenska som andraspråk. Hon menar att idrotten för de pojkar som hon
intervjuade, hade en stor betydelse för umgänget med svenska ungdomar. Nordenstam
skriver ” …så gott som alla pojkar har svenska kamrater från fotbollen som de umgås
med. Ofta har de svenska tränare och dessa tränare har säkerligen stor betydelse som
rollmodeller, inte minst språkligt”. Därmed var idrotten som socialisationsfaktor för
flickor, av mindre betydelse.
Liknande idrottsrelaterad samhällsproblematik har också beskrivits i rapporten
”Utveckling och förnyelse av idrottsverksamhet”179. Författarna av rapporten menar att
idrotten kan spela en betydelsefull roll som ett medel att arbeta med både
jämställdhetsfrågor, integrationsfrågor och delaktighetsfrågor. Genom att aktivt stötta
och skapa välorganiserad föreningsverksamhet, kan denna också vara ett medel att
bearbeta och förebygga andra problematiska områden, som på ett tydligare sätt är
kopplade till idrotten och idrottsutövandet. Exempel på sådana områden är frågor om
etik och moral (fusk, doping, fair play) och frågor om våld och våldsamt beteende.
Ett annat exempel där tvärvetenskap och kunskapsteoretisk utveckling bör
uppmärksammas i större utsträckning, är ämnet ”Idrott och hälsa” i skolan.
Idrottsämnets i skolan vara eller inte vara, dess former och innehåll,
idrottslärarutbildningens struktur och substans är områden där idrottsforskning bedrivs,
kanske främst i inom det pedagogiska området. Bland de argument som framförts om
betydelsen av forskningsutveckling inom detta område, är bl.a. att bibringa eleverna
kunskap, för att förbättra förutsättningarna för den egna hälsan, vilket i förlängningen
skulle påverka den allmänna folkhälsan i positiv riktning. I relation till kunskap om
hälso- och folkhälsovetenskaplig utveckling står ämnet Idrott och hälsas innehåll och
den kunskap som är föremål för undervisning i ämnet. Vad är det för kunskap eleverna
177
Omskrivning med bevarande av det huvudsakliga ursprungliga innehållet.
Nordenstan, (2002 s.109)
179
Augustsson, Eriksson, Patriksson & Stråhlman, (2003) Utveckling och förnyelse av idrottsverksamhet.
opubl.
178
43
skall bibringas? Svaret på denna fråga spelar naturligtvis roll för kunskapsutvecklingen
inom området och relationen mellan kunskap, kunskapsteori och kunskapsansatser.
Det övergripande målet är att ämnet skall ”… ge kunskaper om den egna livsstilens
betydelse för hälsan”180 och dessutom är syftet ”… att utveckla elevernas fysiska,
psykiska och sociala förmåga”. Den förstnämnda kursiveringen har med ämnets mål att
göra, men frågan är hur det är med den andra? Är det ett mål i sig att utveckla dessa
särskilda förmågor, eller är utvecklandet av dessa ett medel för att nå målet kunskaper
om den egna livsstilens betydelse för hälsan (eller kan det möjligen vara en
kombination). Man kanske först skall slå fast, att om målet för ämnet är att utveckla
elevernas fysiska, psykiska och sociala förmåga så är det ingen liten uppgift man har
tagit på sig. Rent spontant kan man undra om det finns något annat av skolans
undervisningsämnen som har pålagts en så grannlaga uppgift, med så lite
undervisningstid till sitt förfogande. Nåväl, om den individuella utvecklingen är ett
kunskapsprojekt måste frågan ställas… vad är essensen av den kunskap som behövs för
att utvecklas fysiskt, psykiskt och socialt. Detta är en fråga som bl.a. forskningen inom
ämnet skall besvara. Med tanke på den diskussion som företogs i förra kapitlet, blir
denna uppgift först ett rådbråkande av polemisk karaktär som tar sin utgångspunkt i
metafysiska diskussioner och val av kunskapsansatser.
Såsom målen för ämnet är nedskrivna, finns uppenbarligen en inbyggd
ändamålskausalitet i hur dessa skall relateras till kunskapens medel och hur man har
tänkt sig tackla de kunskapsteoretiska spörsmålen. Kunskapens essens andas därför ett
slags prediktionsvetande, som ligger de naturvetenskapliga forskningsidealen nära. Det
råder nog heller ingen större tvekan om, att just naturvetenskapligt relaterade
kunskapsansatser spelat en betydande roll för hela ämnet Idrott och hälsas konstitution,
dess värdeteoretiska utgångspunkter och dess kunskapsbas. Men i mångvetenskapens
namn bör naturligtvis utgångspunkt för kunskapsbildning också tas i kultur- och
samhällsvetenskapliga forskningsideal, för att en mångsidig kunskapsutveckling skall
kunna ske (även ex. hermeneutiska och fenomenologiska perspektiv). Nödvändigheten
grundar sig på synen att den kunskap ämnet förmedlar, dess natur, dess innehåll och
konstitution, i större utsträckning bör grundas i ontologiska utgångspunkter och inte
bara i de vetenskaper som använder idrott som ett applikationsfält. Men var söker vi
dessa utgångspunkter, vilken eller vilka företeelser vilar dessa på och inom vilka
vetenskapsområden företas en sådan tvärvetenskaplig diskurs?
I LPO 94 står att idrott är ämnets kärna181, men med ämnets övergripande
målformuleringar för ögat, syns utveckling av idrottslig kunskap inte vara ett mål i sig.
Den tolkning som görs här är att idrott istället är ett medel, d.v.s ur detta perspektiv blir
idrottsliga aktiviteter i undervisningen en metod för eleven att etablera kunskaper om
den egna livsstilens betydelse för hälsan, genom att idrott utvecklar fysisk, psykisk och
social förmåga? Alltså, de delar av det idrottsliga fältet som är intressanta i detta
sammanhang, är de delar som utvecklar nämnda förmågor. Därmed kommer de
180
181
LPO 94 (http://www3.skolverket.se)
Tillsammans med lek och allsidiga rörelser.
44
vetenskaper som beforskar områden för individuell utveckling, i ett idrottsligt
perspektiv, i större utsträckning se hur idrottsliga aktiviteter påverkar individuell
utveckling och i mindre utsträckning utveckla idrottsliga aktiviteter. Många är de som
utvecklar kunskap om fysisk, psykisk och social förmåga, men vem utvecklar kunskap
om idrottsliga aktiviteter, om idrott betraktas som ett inomvetenskapligt
applikationsfält? Om idrott är ämnets kärna, så spelar den som plattform, naturligtvis en
stor roll för ämnet. Om denna plattform då står på osäker grund, så kommer utveckling
av individuella egenskaper och livsstilens betydelse för hälsan också att byggas på
osäkra incitament. Därför måste också kunskapsansatser inom området idrott etableras
med målet att utveckla den idrottsliga kunskapsbasen182. Sentensen av detta är att en
utveckling och förbättring det idrottsliga innehållet, också blir ett sätt att jämna vägen
för en förbättrad individuell utveckling. Frågan är bara, vem tar det övergripande
ansvaret, att ur ett helhetsperspektiv, utveckla kunskapsteoretiska ansatser inom det
idrottsliga området? Kanske kan ett idrottsvetenskapligt kunskapsområde tillföra något
väsentligt.
Med ovanstående i minnet är det (för mig) inte svårt att förstå att debatten om ämnet
Idrott och hälsa under årens lopp, stundom har varit hetsig och att de mest pessimistiska
i denna debatt har menat att ämnet stått inför en framtida nedrustning, ja t.o.m.
avrustning183. Och betänk om kontroversen på ett eller annat sätt haft sina rötter i denna
innehållsrelaterade dissonans. Det finns de, som trots allt menar, att ett mer passande
namn på ämnet hade varit ”Idrott som ett medel för hälsa”. Det hade, menar man,
bättre svarat mot kursplanens intentioner och därmed tydligare pekat på inriktningen för
den kunskapsteoretiska utvecklingen, att utveckling av idrottslig kunskap är ett sätt att
arbeta hälsopromotivt.
Paradoxalt är därför, trots välgrundad och vetenskapligt producerad kunskap om ämnets
betydelse, att den politiska legitimitetsfrågan fått vara avgörande för ämnets framtid.
Skolämnenas legitimitet avspeglas i dess plats och prioritet i läroplaner och andra
skolpolitiska styrmedel och ämnet Idrott och hälsa har varit konkurrensutsatt från andra
undervisningsämnen. Därför handlar det inte bara om att visa ämnets betydelse i största
allmänhet, utan att visa att den kunskap som ämnet skall bibringa den studerande är
viktigare än annan ämneskunskap för att få utrymme. Visserligen finns möjligheter för
lokala initiativ i timplanefrågan, men om dessa lokala förstärkningar av ämnet kan
vända en skakig trend är tveksamt. Om det finns en ideologisk ambition att använda
elevens tid i skolan till att tillämpa hälsoutveckling kanske man borde införa ett nytt
dagligen återkommande ämne – Rörelse i skolan – där ambitionen inte är någon annan
än att individen skall ”röra på sig”. Då kan ämnet Idrott och hälsa fortlöpande vara det
kunskapsämne det är avsett att vara, att utveckla idrottslig kunskap för att
medvetandegöra hur man skaffar sig goda levnadsvanor och en positiv livsstil. För
utifrån den pedagogiska forskningens perspektiv måste man fråga sig var ämnet, som ett
idrottsligt kunskapsämne, tagit vägen? Jag hävdar att den ämnesdidaktiska utvecklingen
182
Frågan är hur många idrottsliga aktiviteter som för första gången sett dags ljus inom ramen för
forskning och inom gymnastiksalens fyra väggar?
183
F.d. skolminister Ingegerd Wernersson och RF:s förre ordförande Arne Ljungkvist har i en
debattväxling i ”Svensk Idrott" nr 5/2000 framfört olika argument i denna debatt.
45
i ämnet, i större utsträckning fokuserar ”hur-frågan” och i mindre utsträckning ”vadfrågan”, d.v.s. det utvecklas mycket få nya aktiviteter och aktivitetsmönster184. Och då
måste man också fråga sig om det finns någon argumentation för att idrottslig kunskap
och kunskapsutveckling inom ämnet har betydelse för utveckling av ny och framtida
kunskap och studier? Om man är av den uppfattningen att de elever som idag befolkar
den svenska skolan, är de som i framtiden skall utveckla ämnet (och även den svenska
idrottsrörelsen och dess innehåll), så skall ämnet inte bara bibringa personlig
utveckling, utan också entusiasmera eleverna att vara med och utveckla den idrottsliga
kunskapen. Skälet till detta är uppfattningen att den kunskapsteoretiska utveckling som
etableras genom idrotten, också har en generell vetenskaplig betydelse och betydelse för
framtida kunskapsutveckling. Alltså, varför lär man sig de fyra räknesätten i
grundskolan första år? Jo, därför att man bl.a. behöver denna kunskap för att kunna lösa
andragradsekvationer på gymnasiet. Varför lär man sig grundläggande glosor i engelska
i sin tidiga skolgång? Jo, bl.a. därför att man skall kunna läsa engelsk litteratur på
högskolan. Varför lär man sig överslag på bom i grundskolan? Jo, därför att…
En svårighet (och en utmaning) är alltså att visa hur den vetenskapliga betydelsen av
idrott och idrottsliga aktiviteter, kan påverka den allmänna betydelsen av idrott och
idrottsämnet i samhälle och skola. Dessutom finns anledning att visa hur de
idrottsvetenskapliga forskningsresultaten och forskningsutvecklingen kan legitimera
den idrottsliga kunskapen/kunskapsutvecklingen, både inom idrottsrörelsen och också
skolidrotten. Idrottens betydelse som socialisationsfaktor och debatten om idrottsämnet
i skolan och dess pedagogiska betydelse är exempel på detta. Inställningen till den
pedagogiska betydelsen har varierat så kraftigt, att ämnet i vissa skolformer och under
vissa perioder t.o.m. betraktats som icke önskvärd, då man menat att idrott och hälsa
inte är något kunskapsämne utan ”i skolan avsatt tid för den studerande att röra sig en
stund”. Många menar att ämnet skall vara tillämpat185, att de ”praktiska” delarna i
idrottsundervisningen skall ägnas åt till 100 % och visst har de rätt … men kanske ändå
fel. Om Idrott och hälsa är ett undervisningsämne och ett kunskapsämne så bör i
objektiv mening inga viktiga delar av ämnets innehåll uteslutas. Den tillämpade
undervisningen bör inte vara ett självändamål, utan ett medel att skapa en optimal
undervisningssituation. Om man har för avsikt att använda fysisk aktivitet i skolan för
att i direkt mening förebygga ohälsa, är det en sak för sig, kunskapsämnet Idrott och
hälsa som undervisningsämne, är en annan sak. Om den idrottsliga övningen är ett
184
Studerar man styrdokument, skolornas undervisningsinnehåll mm. finner man snart att valet av
aktiviteter på lektionerna i ämnet Idrott och Hälsa är mycket traditionellt, vilket i sig inte behöver vara
något negativt. Frågan är, finns det någon/några som tar ett kunskapsteoretiskt ansvar för den idrottsliga
kunskapsutvecklingen när det gäller idrottsliga aktiviteter och bedrivs det någon intensiv forskning inom
området? Om detta gjordes skulle, enligt min mening, frågan om varför man sätter upp s.k. ”ribbstolar”
kunna belysas ur ett metodologiskt perspektiv?
185
I den akademiska undervisningen används ofta terminologin teoretisk och praktisk undervisning. Som
jag ser det är detta en olycklig distinktion då den i mycket liten utsträckning beskriver undervisningen
”hur-fråga”. Frågan är om teorilös undervisning överhuvud tagit existerar, och om inte praktiska
moment alltid förekommer i en undervisningssituation. Bara i det fall någon gör anteckningar, är detta
någon form av praktik och om läraren använder någon speciell undervisningsmetod, refererar detta ofta
till didaktisk teori. Troligen skulle distinktionen tillämpad och icke-tillämpad undervisning bättre svara
mot vad det egentligen handlar om. Ex. en person lär sig alla vägtrafikmärken och deras innebörd ur en
bok (icke-tillämpad), tillämpar sedan denna kunskap när han/hon övningskör.
46
medel att förbättra elevernas fysiska status, bör den i skolundervisningen betraktas som
”ren träning”. Att växla mellan olika aktiviteter i undervisningen har då enbart som
syfte att utveckla något annat än kunskapen om den enskilda aktiviteten. Om syftet med
undervisningen är att upprätthålla någon slags allmän kondition, så är frågan hur många
som kan upprätthålla och förbättra sin fysiska förmåga på 60 minuter i veckan (dock
kanske bättre än ingenting). Skulle däremot idrottslig aktivitet anses som ett
undervisningsmål, att lära sig något (idrottslig aktivitet är en pedagogisk verksamhet
med ett tydligt pedagogiskt mål), så är aktiviteten som sådan, primärt inte något medel
för något annat. Syftet med att spela fotboll på en idrottslektion blir, i detta exempel, att
etablera en lärprocess för utveckling av kunskap, som förutsätter olika
kunskapsteoretiska perspektiv och ställningstaganden. I analogi med tidigare förda
resonemang skall också den studerande ges möjlighet att reflektera, problematisera och
kritiskt förhålla sig till olika aktiviteter. Frågan är, vilket flera menar, om inte ämnet
blivit tendensiöst och därmed betraktas mer som en lustbetonad aktivitet och en slags
rekreation, istället för att ämnet är ett undervisningsämne där man skall lära sig något
väsentligt.
Det kan alltså inte vara det oreflekterade fotbollsspelandet, plinthoppandet, simmandet,
slungbollkastandet mm. som är undervisningens mål, utan dessa aktiviteter har som
uppgift att utveckla kunskap och kunskapskritiskt tänkande om den idrottsliga
aktivitetens betydelse för individuell utveckling, ur framför allt ett idrottsligt perspektiv.
Att man som en effekt av detta tillämpade lärande får förbättrad styrka, förbättrad
kondition, gladare och friskare barn och ungdomar, roligare lektioner och inspirerade
lärare är naturligtvis något som är synnerligen eftersträvansvärt och glädjande. Men det
måste poängteras att ämnet är, som alla andra ämnen i skolan ett kunskapsämne, där
undervisningen inriktas på att (a) utveckla kunskapsteoretiska processer, vilka (b)
skapar lärprocesser som (c) utvecklar kunskap om det viktiga med att utveckla och
tillämpa daglig rörelseglädje, vilket (d) förhoppningsvis påverkar folkhälsan i positiv
riktning. Man kan inte förbättra sin fysiska kondition eller styrka genom att läsa böcker,
men man kan heller inte utveckla sitt kunnande om levnadsvanor och livsstil om man
inte förstår betydelsen kunskap och kunskapsprocesser. Alltså, ämnet Idrott och hälsa
kan inte som primär uppgift ha att förbättra folkhälsan. Uppgiften är att förse
studerande elever med sådana kunskaper, att de kan reflektera på sina levnadsvanor och
sin livsstil och att de genom undervisning ges sådana kunskaper i idrott att de kan göra
relevanta val och genomföra idrottslig aktivitet på ett sådant sätt, att
kunskapsutveckling och rörelseglädje blir de dominerande drivkrafterna.
Att skolans verksamhet skall spegla samhällelig verksamhet i stort, gör idrott i skolan
till mer än tillämpad rörelse och riksdagen har bestämt genom reglering i läroplaner vad
ämnet skall innehålla. Dessutom breddas ämnet kontinuerligt och nya områden
tillkommer i takt med individers innovationsbenägenhet. Är det rent av så att ämnets
stora omfång och komplexitet kräver en ny och radikalt förändrad syn på dess
kunskapsbas och i vilken utsträckning har ämnets kunskapsbas konstituerats som ett
resultat av ontologiska och epistemologiska diskussioner? Tillspetsat, skall barn och
ungdomar i grundskolan lära sig hur många OS-medaljer Sixten Jernberg tog i sitt sista
47
OS, eller vilken laguppställning Sverige hade i finalen av 1958: års fotbolls-VM186?
Skall exempelvis icke-tillämpad undervisning om allemansrätten få ske på bekostnad av
en ”kullerbytta” eller ”en handbollsmatch” och hör denna typ av kunskap till
idrottsämnet eller tillhör denna kunskapsgenes ett annat ämne? Vad vi kan fastslå är, att
om inget ämne tar ansvar för denna och annan idrottsrelaterad kunskap, så kommer den
på sikt inte heller att behandlas i undervisning. Sedan kan man naturligtvis säga att detta
är en prioriteringsfråga, dvs. om historiska aspekter av idrott är viktigare än tillämpade
idrottsliga övningar eller omvänt? Just detta diskuteras inte här, utan får bli ett
individuellt ställningstagande. Det intressanta är istället att fråga sig om ämnets innehåll
har upprättats och etablerats genom (a) en genomlysning av kunskapsteoretiska
perspektiv och grundats i en kritiskt – rationell diskussion, eller (b) är innehållet utslag
för folkopinion, läraropinion eller ideologiska ambitioner? Finns det någon forskning
som på ett grundligt sätt belyst ämnets epistemologiska bas, med vad Husserl menar,
närvaron av en sträng epoche187, eller vilar de val som gjorts om ämnets innehåll på
axiom? Har läroplanskrivarna ur ett vetenskapligt perspektiv beaktat den rådande
forskningsfronten vad beträffar ämnets form, innehåll och legitimitet från en
utgångspunkt som inte påverkas av förförståelse och ideologisk orientering? Skulle man
kunna påstå, att svårigheten med den vetenskapliga legitimeringen av idrott och idrott i
skolan, skulle det kunna vara en orsak till neddragningar och tillkortakommanden? Eller
skulle man kunna formulera det som så att det är ingen idé att bedriva idrottsforskning
inom området Idrott och hälsa därför att ämnet har inte som mål att utveckla idrottslig
kunskap? Idrottslig kunskapsutveckling är inte nödvändig, idrott är bara ett
applikationsfält. Är forskning kring idrott som helhet, och forskning kring idrottsämnet
i skolan i synnerhet sett från myndighetshåll ett icke-prioriterat område?
Barn och ungdomar som vill bli duktiga i matematik, kemi, engelska m.fl. ämnen,
rekommenderas, som ett sätt att utveckla sina kunskaper, flitigt följa den undervisning
som ges i skolan och följa upp detta med att göra sina läxor. De barn och ungdomar
som vill utveckla sina kunskaper i idrott rekommenderas kanske till idrottsrörelsen188 . I
den allmänna debatten, har idrottsämnets legitimitet baserats på argument som att
ämnets största förtjänst är att det skiljer sig markant från andra ämnen, både till form
och också innehåll, medan andra ämnen legitimeras bl.a. genom att de är nödvändiga
för varandra (matematik – fysik – kemi – biologi). Vilka andra ämnen är, ur ett
kunskapsperspektiv, ämnet Idrott och hälsa nödvändigt för och vilka andra ämnen är
186
Sixten Jernberg erövrade tre OS-medaljer i Innsbruck/Seefeld: brons på 15 km, guld på 50 km och guld
i stafett. Laguppställningen i finalen 1958 mot Brasilien var: Kalle ”Rio-Kalle” Svensson, Orvar
Bergmark, Sven Axbom, Reino Börjesson, Bengt ”Julle” Gustavsson, Sigvard ”Sigge” Parling, Kurt
”Kurre” Hamrin, Gunnar Gren, Agne Simonsson, Nils ”Nisse” Liedholm, Lennart ”Nacka” Skoglund.
187
Epoche (grek. epoch, ”tillbakahållande” eller ”att parentessätta”). En term som tidigast användes av de
antika skeptikerna i betydelsen "återhållande av omdömet”. Termen har i modern filosofi tagits upp av
Edmund Husserl, den moderna fenomenologins skapare, för att beteckna det grundläggande steget i den
fenomenologiska metoden, vilket innebär ett liknande avstående från all tänkt eller verklig kunskap om
de psykiska fenomenens (upplevelsernas) objekt eller ursprung. Lübcke, P (1988; NE (2001).
188
Denna princip gäller också de som vill utveckla sina kunskaper i musik. De rekommenderas att ta
kontakt med landet kultur- och musikskolor. Det skulle vara intressant att veta hur stor betydelse som
Sveriges mycket begåvade musiker och sångare tillmäter musikundervisningen i de obligatoriska
skolformerna för sina framgångar. Om kultur- och musikskolorna är ett framgångsrecept, varför skulle
man då inte kunna införa idrott, bild och slöjdskolor på samma premisser.
48
den idrottsvetenskapliga kunskapsutvecklingen nödvändig för? Kanske det stora
kunskapsteoretiska problemet för ämnet Idrott och hälsa är, att den idrottsliga
kunskapen saknar en vetenskaplig identitet. Alltså, för att fortsätta bygga på denna
legitimitet återstår att utveckla tre aspekter, visa att (a) idrottslig kunskap i sig är
betydelsefull både för individens utveckling och samhällets utveckling, visa att (b)
idrottslig kunskap och idrottsliga aktiviteter har betydelse för utveckling av annan
kompetens som inte i sig är idrottslig (men ändå betydelsefull för individen och i
förlängningen samhället) samt (c) idrottslig forskningsutveckling är ett bidrag till
kunskapsutveckling som helhet. För att uppfylla dessa kriterier bör man alltså fråga sig
på vilka värdefilosofiska och på vilka kunskapsteoretiska grunder forskning om idrott
vilar? Beteendevetenskapliga, samhällsvetenskapliga, naturvetenskapliga och
medicinska perspektiv och kunskapsområden spelar en betydande roll i detta
sammanhang, men var finns de renodlat idrottsliga perspektiven? Vilket av de fyra
uppräknade vetenskapsområdena tar ett helhetsgrepp på forskning om idrottens
utveckling och vilket av dessa vetenskapsområden utvecklar en idrottsligt inriktad
epistemologi?
En utgångspunkt för ställningstaganden i de ovan ställda frågorna, måste i
sammanhanget både vara den ontologiska (alltså på vilka värden vilar den
forskningsbaserade kunskap som finns om barn- och ungdomars idrottsliga utveckling
och de behov som idrotten bör/skall uppfylla) och den kunskapssociologiska
diskussionen (vilket är det samhälleliga värdet av idrott). Är idrottslig kunskap baserad
på rent kroppslig förmåga eller spelar kognitiva, emotionella och sociala
utvecklingsaspekter någon roll och kan idrottslig träning ha någon inverkan på allmän
individuell utveckling? Omvänt, kan denna individuella utveckling också ha betydelse
för individens idrottsliga förmåga och på vilka värden vilar den rent idrottsliga
kunskapen?
Om konsensusfrågan är en effekt av att vetenskapliga resultat visar sig oberoende av
ontologisk utgångspunkt (sanning är oberoende av värdeteoretiska utgångspunkter)
och/eller divergerande epistemologiska ställningstaganden, så måste vi acceptera att
denna diskussion är onödig och att olika kunskapsteoretiska ställningstagande är av
axiomatisk karaktär, vilka enbart skapar stereotyper i forskningen. Om inte, så måste ett
seriöst metakritiskt förhållningssätt etableras och framför allt måste de
kunskapsteoretiska utgångspunkterna sättas i relation till synen på de vetenskapliga
resultaten. Att här utreda om ”sanning alltid är sanning” torde vara helt förödande för
denna skrift och att tro sig äga insikten att den ”vetenskapliga sanningen” alltid visar sig
oberoende av forskningens utgångspunkter, gör i förlängningen att man inte anser sig
behöva explicitgöra dessa utgångspunkter, då ”de ändå inte spelar någon roll”.
Men om man är av den uppfattningen att individens förförståelse och erfarenheter
spelar roll och om man till dels är av den kritiska uppfattningen att ”som man frågar får
man svar”, ansluter man sig till den idétradition som innebär att de kritiskt
vetenskapliga ställningstagandena spelar roll för forskningens resultat. Det innebär inte
med automatik att man intar en i negativ mening manipulativ hållning, utan snarare en
radikalt tvivlande inställning, där kritisk betraktelse av forskningsresultat kan bidra till
49
att utveckla världen. Exempelvis kan vi konstatera, och som tidigare visats, att det i den
akademiska verksamheten inte råder någon entydig uppfattning om hur idrott bör
uppfattas och vilken samhälls (o) nytta som idrotten frambringar. Men det är helt
uppenbart att det under årens lopp funnits mer eller mindre salongsfähiga och
akademiskt korrekta uppfattningar om idrottens och idrottsforskningens struktur och
innehåll, vilket naturligtvis påverkat ämnets akademiska status. Bryskt uttryck ”har det
funnits sanningar som varit sannare än andra sanningar” och har möjligen
legitimiteten i dessa sanningar upprättats
metodologiskt
istället
för
kunskapssociologiskt. Uppfattningar har artikulerats och därmed varit vägledande för
synen på idrott, både i den parlamentariska debatten och för vad som kan anses vara
idrottsliga forsknings- och vetenskapsområden. Om det i förlängningen visat sig att
dessa uppfattningar haft betydelse för synen på vad idrottsforskningen kan åstadkomma
och på vilka grunder man kan förändra och förbättra idrottsundervisning189 generellt, så
har alltså forskningen i den meningen haft en praxisfilosofisk betydelse.
Mot en idrottsvetenskap
Universiteten och högskolornas huvuduppgifter är att bedriva forskning och utbildning
och med ett grundläggande krav att denna forskning och de lärprocesser (den
undervisning) som bedrivs, är vetenskapligt förankrade190. Dessutom är ambitionen att
undervisningen skall vara relevant både för den studerande och också dennes framtida
akademiska ambitioner, samt för den arbetsmarknad som den studerande kommer att
möta. En svårighet härvidlag är att begreppet ”vetenskapligt förankrad” har en mycket
mångtydig innebörd, i just det förhållande att vetenskap inte är enhetlig191. Eftersom det
också råder delade meningar om vad som är forskning192, torde bestämningen
”vetenskapligt förankrad” i utbildnings- och undervisningssammanhang, vara mycket
svår att göra. Skall man exempelvis tolka det så att all undervisning och
kunskapsförmedling skall bygga på etablerade forskningsresultat? Det torde vara utopi
att en universitets- och högskolestuderande i sin akademiska utbildning, under t.ex. en
treårsperiod enbart skulle inhämta kunskap som i traditionell mening är
forskningsbaserad. Detta skulle vidare innebära att man inte kan hantera
undervisningsmoment som inte beforskats, och hur skall man då kunna kritiskt
reflektera över metavetenskapliga förhållningssätt? Har alla de undervisningsmoment
189
Ytterligare en begreppsförvirring, eller kanske språkförbistring… När ungdomar undervisas i ämnet
Idrott och hälsa i skolan kallas detta just för idrottsundervisning och undervisaren kallas lärare. När
samma ungdomar sedan går till idrottsföreningen för att undervisas i idrott därstädes, kallas detta för
idrottsträning och läraren kallas ledare/tränare. Är det inte så att både Idrottsläraren och Idrottsledaren
båda leder, undervisar och tränar ungdomar i idrott för att de skall erhålla idrottsliga kunskaper. Kanske
det är av praktiska skäl man håller isär detta, för ingen kan väl på allvar mena att man inom
idrottsrörelsen inte bedriver någon undervisning i idrott och att man i skolan inte tränar elever. Finns det
utrymme för att tala om ungdomars möjlighet att bedriva idrottsligt lärande.
190
Högskolornas huvuduppgifter är utbildning och forskning. Utbildningen skall vila på vetenskaplig eller
konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet. Med forskning jämställs konstnärligt utvecklingsarbete.
Högskolorna skall svara för information om sin verksamhet. Högskolorna skall medverka till att
immateriella rättigheter till forskningsresultat tas till vara och till att forskningsresultat kan komma till
praktisk användning. (SOU 1998:128)
191
Jfr Popper, (1997); Kuhn, (1970); Loland, (2003).
192
Ex. akademisk forskning och amatörforskning och de definitioner dessa genererar.
50
som är föremål för undervisning i den tillämpade idrottsundervisningen, har de
undergått forskningens kritiskt granskande lupp, eller utvecklats utifrån vedertaget
vetenskapliga ideal och metoder?
Handlar det i stället inte om att den studerande själv, kritiskt skall kunna granska den
kunskapsmassa som förmedlas och själv i diskussioner med lärare, handledare och
andra studerande, kunna reflektera över undervisningens innehåll, dess relevans och
legitimitet? Innebär det inte att den studerande själv skall formulera kunskapsansatser,
som sedan kritiskt skall kunna granskas? Många menar att detta perspektiv är en utopi.
Huvudargumentet är, att om man skall kunna förhålla sig kritiskt måste man ha något
att förhålla sig kritiskt till, och om man inte förhåller sig till kunskap, som att den i
särskilda fall och under vissa perioder är säker, då etableras inte heller någon användbar
kunskapsmassa för utveckling av ny kunskap. Konkret innebär detta att den studerande
under utbildningens gång, både bör förses med redskap om kunskapens genes och
essens, men också redskap som leder till reflektion och möjligheter till upptäckter av ny
kunskap, genom tillgången till gedigna uppsättningar av vetenskapsteoretiska verktyg
(så att man uppmuntrar till ett kritiskt reflekterande över undervisningen substans och
strukturer).
Det är åtminstone denna typ av tankevolter som förväntas av de studerande när de
senare skall agera på arbetsmarknaden eller inleda en forskarkarriär. Därför bör, som
Marton193 menar, god undervisning generera ett förhållningssätt till lärande och
kunskapsbildning, alltså ett kunskapsgenererande och kunskapskritiskt förhållningssätt.
Med en viss automatik bör den forskare som producerar relevanta idrottsvetenskapliga
forskningsresultat också betona processerna kring framtagande av fakta, så att
kunskapsbildning och lärande accentueras i lika grad. Genom att förstå de mekanismer
som genererar kunskapsbildning, ökar förståelsen för varför och för vilka behov
idrottslig kunskap är väsentlig. Detta medför en större fokusering på hur den
idrottsvetenskapliga forskningsprocessen fortskrider i en idrottsvetenskaplig kontext.
En idrottsvetenskaplig identitet kommer därför att i lika hög grad vila på den
idrottsvetenskapliga kunskapen som den idrottsvetenskapliga forskningsprocessen
(kunskapsbildningen). Fördelarna med detta synsätt, i det allmänna perspektivet, är att
det ur ett värdeteoretiskt perspektiv skapar en sammanhållen syn på idrottsutbildning.
Problemen med detta synsätt är å andra sidan, anpassningen till det rådande akademiska
systemet och olika ämnesidentiteters betydelse. Men skulle lärandet i större
utsträckning läggas i knät på den studerande, kommer läroanstalternas framtida
utvecklingsarbete inom utbildning och undervisning gradvis att förändras. Utan att
jämföra med den gängse betydelsen av problembaserat lärande, så innebär en större
betoning av kunskapsprocessen i undervisningen att problematiseringar, reflekterande
och kritiska förhållningssätt får en avgörande betydelse för de studerandes möjlighet att
delta i kunskapsutveckling. Särskilt viktig är detta när man närmar sig
undervisningsmoment, där den dokumenterade kunskapen inom området är av
193
Nedanstående avsnitt har hämtat vissa uppslag, dels från ”Vision för Göteborgs universitet”
(http://www.gu.se/html/vision.html) samt dels en artikel i GU- journalen med professor Ference Marton
(Allen Eriksson, http://www.gu.se/aktuell/GU-journalen/2-98/kunskapsbildning.html)
51
anekdotisk karaktär och undervisningslitteraturen inte upplevs som särskilt aktuell.
Problemet har understrukits med den ökade tillgången till s.k. elektroniska databaser
(internet) ur ett antal aspekter. Fördelarna med den ökade mängden ”digitaliserad”
information (för forskning) är den större tillgängligheten och att nya rön snabbt kan
publiceras. Nackdelarna handlar om tillförlitligheten och kvalitén i denna information. I
de fall källorna är tillförlitliga är detta inte något problem, men det finns också en hel
del tvivelaktiga källor och tvivelaktig information.
I de fall där traditionella källor för kunskapsbildning blir mindre dominerande, kommer
lärare/mentorer mera sällan att utöva vad man i det anglosaxiska språkområdet kallar
för ”teaching”, utan i stället betona ”learning and generating knowledge”. Betydelsen
av effekterna finns i det faktum att de studenter som befolkar dagens universitet och
högskolor, i framtiden kommer att möta en arbetsmarknad som har relativt små likheter
med den som fanns före och i samband med millenniumskiftet. I takt med en allt mer
differentierad och specialiserad arbetsmarknad, kommer kraven på högskolorna och
universiteten att förändras, så till den grad, att högre utbildning (som betraktas som
generativ och kritiskt reflekterande), i framtiden förhoppningsvis kan bli det kitt som
överskrider de stora skillnader i levnadsstandard som idag finns emellan människor och
länder. Frågan ställs, finns det något/någon annat/n än upplysta, medvetna och kritiskt
reflekterande individer som kan ändra på globala orättvisor och är inte utbildning och
undervisning de forum där denna kunskap etableras, diskuteras och kritiseras? Att
generera och förmedla forskningsresultat som ett medel för ömsesidig solidaritet,
handlar inte bara om att dela med sig av kunskaper kring tekniskt/medicinska
landvinningar (vilka är gott nog), utan minst lika viktiga forskningsresultat är de som
bibringar människor kunskap om hur man själva etablerar utbildnings- och
undervisningsprocesser om mänskliga rättigheter, demokratiska förhållningssätt och
allas lika värde. Det är just i det senare som nationella och internationella
idrottsorganisationer tydligare borde se sin roll som ett forum i denna utveckling. Men
då kräver det att de idrottsliga organisationerna inte försöker att skapa hegemonier, utan
att man samarbetar och gemensamt utvecklar strategier för demokrati, frihet och
solidaritet (vilket det finns organisationer som gör).
När kunskap och kunskapsbildning relateras till individuell och samhällelig utveckling i
ett tidsligt perspektiv, så kommer synen på akademisk grundutbildning vara, att den ger
studenten en start och en grundläggande plattform att bygga vidare på. I någon mening
kommer individen aldrig att sluta att studera utan den akademiska utbildningen och
forskningen blir en integrerad del i arbetsmarknaden. Därmed skulle man heller inte
kunna ta tjänstledigt för studier, utan inhämtande av kunskap (studier) och lärande i
kunskapsutveckling (forskning) blir en naturlig, lagstadgad och oundgänglig del i
arbetet, både som utvecklande för arbetstagaren och det arbete denne utför. Med detta
perspektiv vid handen, måste synen och diskussionen om kunskapens bas och de
kunskapsteoretiska utgångspunkterna bli ett allmängods, därför att utvecklingen av
kunskap och kunskapsteoretiska förhållningssätt måste görs allmänt tillgänglig. Därmed
måste också de studerande hjälpas till relevanta val och uppmuntras till eget förutseende
och medvetandet om hur kunskap och kunskapsbildning utvecklas. En vald utbildning
får inte vara en ”återvändsgata” där vidare kunskapsutveckling gränsar till det omöjlig.
52
Detta blir också särskilt viktigt för den pedagogiska utvecklingen, för att kunna
säkerställa kvalitet i lärandet. Därmed bör, menar Marton194, de kunskapsbildande
perspektiven finnas i all utbildning och forskning. Det pedagogiska strukturen kommer
därför förändras, från kunskapsförmedlande till kunskapsbildande. Marton menar
vidare, att kunskapen om hur vi lär oss, separerats från ämneskunskaperna. Vi
undervisar alltså om "hur man gör när man idrottar" och vi undervisar om "hur man
skall undervisa för att man på bästa sätt skall lära sig hur man gör när man idrottar".
Men måste detta vara två processer eller kan man tänka sig att kunskapsbildning kring
och utförandet av idrottsaktiviteter blir en integrerad pedagogisk process?
Det är rimligen i didaktiska och närbesläktade diskussioner, som kunskap och lärande
får bildningsteoretiska incitament och den bildningsteoretiska kunskapsutvecklingen
kan kopplas till utveckling av idrottsutbildning och idrottsundervisning.
Kunskapsbildning ur idrottsdidaktiska perspektiv måste också ses som ett forum för
utveckling av kunskap mellan idrottsrörelsens utbildningsanordnare, såväl som
akademiskt utbildningsansvariga. Målet för detta arbete bör vara att skapa en gemensam
plattform för idrottsligt och idrottsdidaktisk utvecklingsarbete, för att skapa en samsyn
relaterat till området (vilket under långa perioder i det närmaste varit obefintlig). Lika
möjlighet måste ges utvecklingsarbete om idrott såväl som i idrott.
Gustavssons195 diskussion om uppkomsten och följderna av läromedel inom den
folkrörelseidrottsliga utbildningsverksamheten visar att tillkomsten av dessa var en
konsekvens av att man ansåg att ledare och utövare behöver utveckla sina färdigheter i
lärprocesser. Dessa lärprocesser var också ett sätt att åberopa den egna idrotten som ett
möjligt utvecklingsområde och som ett område i behov av bildningsverksamhet och
förutsättningar för lärande. Men gäller även detta den akademiska
utbildningsverksamheten, dvs. att anordna utbildning och undervisning om/i idrott som
ett sätt att tydliggöra betydelsen av den akademiskt inriktade idrottslig utbildningen och
att ge den en tydligare akademisk identitet? Om det är folkrörelseidrottens förbund och
studieförbund som ansvarar för utveckling av läromedel inom olika idrotter, så borde
olika vetenskapliga discipliner anslå tonen i utveckling av de lärprocesser som borde
karaktärisera den akademiska utbildningen. Trots detta hämtas mycket av
utbildningsmaterialet på akademisk nivå från idrottsrörelsen, framför allt när det gäller
läromedel för undervisning i idrott (vilket inte skall uppfattas som kritik mot
idrottsrörelsens läromedel). Skulle då en idrottsvetenskaplig essens kunna knyta
samman de olika utbildningssamordnarnas "varför-" och "hur-" dimensioner till de
studerade områdena och därmed bredda den idrottsvetenskapliga utvecklingspotentialen
och framtagandet av gränsöverskridande läromedel? Om lärandet och
kunskapsutvecklingen placeras hos individen blir utbildningsanordnarens identitet
mindre viktigt för utbildningens innehåll. I skolans värld skulle detta stavas "ett minskat
läroplans- och schemaberoende" och större samhällstillämpning i undervisningen.
194
195
Se fotnot 172.
(1994)
53
Idrottsvetenskaplig struktur
Vad finns det för behov, utöver det ovan nämnda, av att etablera en samlad syn på
idrott, en syn som i sin begreppsliga utsträckning både utvecklar och profilerar
områdets form och innehåll, ur såväl allmänna som vetenskapliga synvinklar? Svaret
torde sökas i en uttalad framtidsberedskap och möjligheterna till en betydande
legitimering av idrottsforskningen och dess resultat som avgörande för individers
möjligheter att, genom kunskapsutveckling, forma och möta idrottens framtida
utmaningar och också avtäcka dess avigsidor. Verksamheten är redan igång och dess
utmaningar finns runt hörnet. Idrottsvärlden expanderar med fler och nya idrotter och
genom att synen på idrott ständigt undergår revision, kommer idrottens avnämare allt
oftare efterfråga ny och avancerad kunskap, vilket får till följd att forskare söker andra
vägar för att upptäcka nya utvecklings- och kunskapsområden. Krav ställs också på
avancerad kunskap inom folkhälsoområdet, för att slippa en nedgången befolkning,
framförande sina liv i snigelfart i bilköerna mellan jobbet och hemmet eller framför
hemdatorns bildskärm. Kort och gott, idrott är en färskvara som ständigt förädlas och
förändras, och om dess roll för praxis inte uppmärksammas, kanske det accentuerar sin
roll som "medelklassnöje"196.
Utvecklingen av nya idrotter sker inte i idrottsföreningarnas styrelserum, inte heller i de
akademiska kretsarna, utan det sker "på gatan". Ny idrott och nya motionsformer är
produkter av idrottande individers innovationsbenägenhet och nyfikenhet på att spränga
gränser (och detta är i sig en kunskapsteoretisk utmaning). Ur ett allmänt perspektiv
innebär detta en accelererande utveckling av idrottens kunskapsbas och att vidare ramar
och mer komplicerad struktur tillförs, vilket också blir försvårande omständigheter,
både för den allmänna förståelsen och också den begreppsliga utvecklingen. Exempel
på betydelsen av denna diskussion är om ”nya idrotter” skall klassificeras som idrotter
eller om företeelser kopplade till idrotten (exempelvis huliganism) är just "idrottsliga
problem" och om de skall relateras till den idrottsliga kunskapsbasen.
Från ett bildnings- och/eller forskningsperspektiv handlar det alltså om att förstå vad
idrottsvetenskap som akademisk disciplin och forskningsområde kan vara och denna
begreppsliga diskurs kan antingen inriktas på:
• att identifiera de vetenskaper som har idrotten som studie- och forskningsområde,
att utveckla idrottsforskningen inom dessa vetenskapsområden och göra idrott till
ett mångvetenskapligt studieområde, (vilket torde vara det traditionella sättet)
eller att…
• skapa en begreppslig förståelse för olika idrottsliga perspektiv från olika
tematiska aspekter och tala om en idrottsvetenskap som ett vetenskapligt
paradigm – ett tvärvetenskapligt perspektiv. Definitionens utgångspunkt bör tas i
de behov idrotten tillfredsställer som kroppskultur, de funktioner idrotten har i
196
Stråhlman, (1997)
54
samhället och den karaktär idrotten har ur ett existentiellt perspektiv
(praxisfilosofiskt).
Dessa ovan skissade inriktningar är relativt okomplicerade och okontroversiella till sin
karaktär. Frågan är om de är möjliga? Törnebohm197 menar från sina erfarenheter av ett
disciplinöverskridande arbete, att vetenskapliga discipliner på flera olika sätt kan
upprätta vetenskaplig verksamhet runt ett tema (exempel idrott198) och menar då att man
för detta arbete bör kunna finna vad han kallar ”ett paradigms ontologiska komponent”.
Det handlar tillspetsat om grundläggande förutsättningarna för exempelvis
forskningsprojekt av tvärvetenskaplig karaktär och de ontologiska utgångspunkter som
är dess förutsättningar. Törnebohm menar vidare att faktavetenskaper bör artikulera
paradigm, just för att avtäcka den ontologiska komponent som är förutsättningen för
detta paradigmbyggande. Men han menar också, att denna ekvation måste tillföras
frågan ”är det möjligt att bilda kunskaper om sakförhållanden, som ligger utanför
möjliga varseblivningar och att sådana kunskaper faktiskt har bildats·”199. Inrättas
kunskap om idrott i huvudsak a priori, eller är kunskap om idrott endast empiriskt
möjlig? Därför, menar Törnebohm, är det betydelsefullt att forskarens världsbild och
dennes vetenskapssyn göras explicit, vilket också blir förutsättningar för paradigmatiska
arbetsformer (vilket är i Kuhns anda, även om inte Kuhn uttrycker det så).
Internationellt har synen på idrott som ett fristående vetenskapsområde haft en helt
annan utveckling än vad som exempelvis varit fallet i Sverige. Begreppen ”Sport
Science (eng.)”, ”Sportwissenschaft (ty.)” och ”Sciences du Sport (fr.)” är alla tre väl
etablerade begrepp i de språkområden där de används. Definitionen av desamma kan
dock variera. Ur det nordiska perspektivet har man exempelvis i Norge valt att använda
ordet ”idrett” upp till ”mellomfags-nivå” och på högre studienivå ordet
”idrettsvetenskap”. Det har under senare år, främst i takt med Europaintegrationen,
funnits flera skäl att även ur ett svenskt perspektiv200 fundera över olika former av
samlingsnamn för det idrottsvetenskapliga intresseområdet. I samband med Bolognadeklarationens införande har organisationen European Network of Sport Science,
Education and Employment (ENSSEE)201 etablerat ett forskningsprojekt kring synen på
högre idrottsutbildning i Europa. Projektet bär namnet ”Aligning a European Higher
Education Structure in Sport Science (AEHESIS)” och kommer att kartlägga
utbildningsstrukturer inom fyra delar av det idrottsvetenskapliga utbildningsområdet.
Dessa områden är Sport Management, Physical Education, Health and Fitness and
Coaching. Syftet med projektet är bl.a.202:
197
(1985 s.58)
Min anm.
199
Ibid.
200
Svenska bidrag till denna diskussion är exempelvis
Annerstedt, C. (1999). Idrottsvetenskap(er)? – ett sökande efter akademisk identitet. I Patriksson, G. (red)
SVEBI:s Årsbok 1999.
Patriksson, G. (2000). Utveckling av idrottsforskning och idrottsområdets akademisering i Sverige.
Karlstads universitet.
201
http://www.ensshe.lu/pdfs/enssee_bulletin_3.pdf
202
Ibid.
198
55
• The identification and promotion of examples of good practice, and encouraging
innovation in the field
• The development and exchange of information in relation to curricula
• The development of a model curriculum structure for each area, enhancing the
recognition and European integration of diplomas
• The identification quality control and European accreditation tools and
conceptualization
Att lägga märke till är att man valt att utgå från en kategorisering som är en uppdelning
av det studerade området, inte en uppdelning i enskilda vetenskaper och att denna
översyn tar sin utgångspunkt i, vad man kallar, högre utbildning i idrottsvetenskap203.
Att använda begreppet ”Idrottsvetenskaper” torde här ha varit relativt okontroversiellt i
bemärkelsen att det finns många vetenskaper som har idrott som ett av sina
studieområden och då hade kategoriseringen säkert utgått just från dessa vetenskaper.
Men nu talar man om idrottsvetenskap och måste då utgå från en innehållsdefinierad
kategorisering. Men kan man tala om en ”Idrottsvetenskap” eller en
”Idrottsvetenskaplig förståelsehorisont”?
Innan vi kommer till diskussionen om möjligheten och/eller svårigheten att etablera
enhetsvetenskaper, eller om det önskvärda att föra en sådan diskussion, kommer ett
antal ytterligare frågor att diskuteras som har med den idrottsvetenskapliga strukturen
att göra. Kan idrottsvetenskap vara ett namn på ett forskningsområde och en vetenskap,
eller skall man enbart se det som en konvergensaspekt till övriga Europeiska länder och
även till andra vetenskapliga områden i samma anda (musikvetenskap, konstvetenskap,
historievetenskap m.fl.)204 eller är det enbart ett namn på ett undervisningsområde?
Idrottsvetenskaplig utbildning bör som främsta uppgift tematisera individ-, grupp- och
samhällsrelaterade studier utifrån ett idrottsligt perspektiv. Idrottsrelaterade studier i
detta perspektiv integrerar olika vetenskapers kompetens- och studieområden samt dess
forsknings- och utvecklingsområden, men med utveckling av idrotten och det
203
Det är uppenbart att denna översättning inte är helt korrekt. Men det kanske är det närmaste vi kan
komma. För att göra en direkt översättning – ”Sportvetenskap” – torde i sammanhanget vara ett ännu
sämre alternativ.
204
När Uppsala universitet, Nordens äldsta grundas (1477), förekom undervisning i filosofi, juridik och
teologi. Sedan dess har detta universitet växt och andra universitet och högskolor har tillkommit.
Dessutom har tillkommit en hel rad nya ämnen. Om man studerar högskoleverkets hemsida (www.
studera.nu) så finns där en lista på akademiska undervisningsämnen. Inom enbart det
samhällsvetenskapliga fältet finns ett 90-tal ämnen. Varför skulle just dessa vara de slutgiltigt enda
möjliga ämnena? Uppenbart är att flera ämnen uppstått som utbrytningar ur andra ämnen (pedagogikpsykologi, filosofi – vetenskapsteori), medan andra har koncentrerat sig på aspekter av ett
forskningsområde som täcks av flera vetenskaliga discipliner. Ett exempel är kognitionsvetenskap, med
fokus inom flera angränsande forskningsområden, framför allt artificiell intelligens, filosofisk
kunskapsteori och medvetandefilosofi, kognitiv psykologi, neurovetenskap, lingvistik och kognitiv
antropologi. Andra exempel är musikvetenskap (vetenskaplig disciplin som har musik som
forskningsområde), konstvetenskap (den vetenskap som beskriver och tolkar konsten i dess historiska
och teoretiska sammanhang), idrottsmedicin (tvärvetenskapligt medicinskt ämne med inriktning på
fysisk aktivitet, motion och idrott där de viktigaste grunddisciplinerna är fysiologi, traumatologi och
internmedicin). NE, (2001)
56
tvärvetenskapliga förhållningssättet som främsta drivkraft. Därmed kan exempelvis
idrottspedagogik och idrottspsykologi ingå som ämnen i ett idrottsvetenskapligt
utbildningsutbud, men inte som ämnen ingå i undervisningsämnet idrottsvetenskap. Vill
man studera dessa två ämnen skall man välja att studera pedagogik, resp. psykologi med
idrottsinriktning, ämnen som i flera avseenden och på flera sätt har gemensamma
nämnare med idrottsvetenskapen, men i andra avseenden helt skilda från varandra.
Därför bör studieområden som idrott och samhälle, idrott och träning, idrott och hälsa,
idrott och ledarskap, idrott och talangutveckling, idrott och management m.fl.
studieområden, konstituera ontologiska och epistemologiska utgångspunkter i idrott
som kunskapsområde. Viktigt att påpeka är att en uttalad idrottsvetenskap inte kan
bortse från den kunskap och de kunskapsteoretiska incitament man delar med andra
vetenskapsområden, vi förespråkar ju trots allt tvärvetenskapliga förhållningssätt. Men
tyngdpunkten i den idrottsvetenskapliga utbildningen måste bli, att förmedla förståelse
för de former och innehållsmässiga avgränsningar av idrott som problematiseras inom
idrottsvetenskapen (men även ur andra vetenskapers perspektiv). Genom kritiskt
reflekterande och metafysisk problematisering kommer den etablerade undervisningens
och forskningens gränser flyttas. Men för att fånga den komplexitet som karaktäriserar
idrott och idrottsstudier, både vad gäller de vetenskapliga och allmänna perspektiven,
såväl den tillämpade som icke-tillämpade undervisningen, bör det studerade området
vara utgångspunkten. Det är idrotten som idrott som bör aktualiseras, inte idrott som ett
tillämpbart applikationsområde inom etablerade vetenskaper. De olika vetenskaper som
delvis har och har haft idrotten som forskningsområde, t.ex. fysiologi, pedagogik,
psykologi m.fl., har sett som sin uppgift att systematisera sina perspektiv på idrotten,
d.v.s. tillsammans etablera ett eller flera vetenskapliga plan. Detta har företrädesvis
skett genom att den aktuella vetenskapen definierat vad man ansett vara relevant ur ett
inomvetenskapligt perspektiv (Breivik205).
Vetenskap
Forskning
Idrott
Därefter har idrottsforskningen karaktäriserats som exempelvis idrottssociologisk eller
idrottspedagogisk och för att ytterligare än en gång förtydliga mitt ställningstagande, så
är det naturligtvis inget negativt och oönskat med detta. Det är ju bara ett annat
perspektiv med andra konsekvenser. Frågan är då om en, i mångas ögon, löst
strukturerad ”Idrottsvetenskap” kan överbrygga de problem som vi i detta sammanhang
kan
kalla
inomvetenskapliga
avgränsningar
och
mellanvetenskapliga
”språksvårigheter”. Blir inte idrottsvetenskapen också inomvetenskaplig, när dess
fundament etableras? Det kan mycket väl vara så, men om uppmärksamhet riktas på
dess tvärvetenskapliga karaktär, så borde en välgörande öppenhet vara garanten mot att
verksamheten blir statisk. Tvärvetenskapens främsta uppgift måste vara att riva de
murar som förhindrar kunskapsutbyte och etablera kunskapsteoretiska incitament som
förstärker den öppet tvärvetenskapliga karaktären.
205
(1979)
57
Kan då synen på vad det idrottsvetenskapliga forskningsområdet täcker över, utgå ifrån
områden som individuella behov av rörelse, idrott som avspegling av
samhällsprocesser och idrott som existens. Det finns säkert en rad andra aspekter som
både kan ersätta, komplettera och utveckla de som nämnts ovan. Men i de fall som den
kunskapsteoretiska utgångspunkten tas i det studerade området istället för en etablerad
vetenskap, får forskningens utgångspunkter en tydligare exploratorisk ansats och
forskningen definieras i idrottsvetenskapen från en helhetssyn på idrotten som utgår
från tvärvetenskapliga förhållningssätt. Modellen nedan får tjäna som exempel på ovan
nämnda.
Idrott
Idrottsvetenskap
Utbildning
Forskning
Enkelt uttryckt skulle en sammanhållen definition av hur en idrottsvetenskaplig
kunskapsbas och dess betydelse för praxis, kunna summeras och definieras utifrån detta
exempel och också vara den form i vilken den idrottsvetenskapliga utbildningens
innehåll skulle definieras, både ur allmänna och också vetenskapliga
förståelsehorisonter. Dessutom menar Loland206 att de problemställningar som berör
idrottens närmande till de vetenskapliga disciplinerna har en liknande utveckling i
många länder. För att förstå denna utveckling menar han att … ”I et sociologiskt
Kuhnianskt perspektiv er förklaringerne å finne i paradigme- og makttenkning” och
som en konsekvens är de ekonomiskt, politiskt och retoriskt resursstarka som har format
idrottsämnet. Skulle man kunna drista sig till att förstå Lolands påstående så att
kunskapsutvecklingen inte har varit förutsättningslös, utan utvecklingen, som nämnts
tidigare, haft inomvetenskapliga förtecken och att framtagande och fördelningen av
resurser för kunskapsutveckling skall ses i ett forsknings- och utbildningspolitiskt
perspektiv. Den forskningskultur och de kunskapsideal som finns representerade i de
resursstraka paradigmen skulle alltså vara de förhärskande och att paradigmtänkandet
också skulle fragmentera det idrottsvetenskapliga området, helt enkelt som en
konsekvens av paradigmtänkandet. Loland avfärdar inte idén om ett integrerat och
enhetligt kunskapsområde för idrott, men han menar att det finns problem med att
upprätta ett sådant, därför att området vuxit fram utan särskilt utarbetade strategier. Till
denna sistnämnda kritik sluter sig Annerstedt207 som menar att ämnets framväxt i
Sverige skett utan någon som helst nationell samordning.
Loland208 ger några exempel på hur man skulle kunna närma sig problematiken, utan att
han därmed vill påstå att något av dessa exempel skulle vara ett optimalt synsätt eller
optimal lösning. Exemplen är utformade som ett antal modeller vilka på olika sätt
206
Loland, (2000 s.10)
(1999)
208
Loland, (2000 s.13)
207
58
belyser olika vetenskapliga discipliners och forskningsområdens relation till idrott. Han
beskriver bl.a. en multi-disciplinär modell209, i vilken anges olika vetenskapers relation
till idrott. Han nämner också ambitionen att bygga upp idrottsvetenskap som en
enhetsvetenskap210, vilken tar idrottens egenart och idrottsliga praxis på allvar och dess
form har en horisontell orientering. Definitionen av en enhetsvetenskap är att den har en
speciell uppsättning teorier och metoder speciellt anpassade efter fenomenet. Problemet
med denna strategi är att den kan bli isolationistisk, vilket naturligtvis är ett problem
inom alla områden där man vill etablera enhetsvetenskaper. Det enhetsvetenskapliga
idealet inom idrottsvetenskap är att denna skulle vara avgränsad och ha en fristående
kunskapsmassa med speciell terminologi, teori, metoder och organisation.
Konsekvensen av enhetsvetenskapen, menar Loland, kan vara att forskare förhåller sig
eklektiskt211 till erfarenhet, insikt, teorier och metoder från de traditionella
vetenskaperna. Det eklektiska arbetssättet torde dock inte vara särskilt ovanligt inom
vetenskapen. Ett sätt att utveckla ett nytt vetenskapsområde är att söka förutsättningar
för kunskap utanför den egna specialdisciplinen, därför att specialdisciplinen inte kan
avtäcka den typ av kunskap man söker. Naturligtvis måste man fråga sig om det
överhuvud tagit existerar några enhetsvetenskaper, när man ställer upp så stränga krav
som att de skall ha en helt egen kunskapsmassa, egen terminologi, teori, metod mm. Det
är inte särskilt ovanligt att enskilda vetenskaper delar värdeteoretiska och
kunskapsteoretiska incitament med andra närliggande vetenskaper eller
vetenskapsområden. Frågan är om man ens inom olika vetenskaper har fullständigt
avgränsade och enhetliga definitioner av det egna området och är det ens är önskvärt
(finns en total enhet och helt enhetliga definitioner av vad exempelvis ämnena
pedagogik, psykologi, sociologi, innehåller)? Det är nog snarare så att vetenskaper är
varandras förutsättningar, då verkligheten inte låter sig påverkas av vilket
vetenskapsområde den tillhör. Kuhn menar, att om de normalvetenskapliga
förutsättningarna aldrig ändras så skulle man (a) uppnått det ultimata paradigmet innehållande de ultimata sanningarna eller (b) vetenskapen skulle vara så stelnad i sin
form att den aldrig utvecklades. Inget av dessa två scenarios är särskilt troliga.
Loland212 visar också på en interdisciplinär strategi213 (vilken han själv förordar), något
som han kallar ”en mellanlösning”. Denna mellanlösning utgår från påståendet att
traditionella vetenskapliga discipliner är viktiga för idrottsforskningen. Samtidigt måste
man ha god insikt i de fenomen man forskar inom. Idrottsforskningen behöver egen
teoriutveckling och utgångspunkten, menar Loland, för detta sökande är ett kritiskt
kriterium. Förutsättningen är att idrottsbegreppet inte definieras specifikt, utan att
utgångspunkten tas i idrottens egna problemställningar. Alla perspektiv och alla frågor
relaterade till idrott, menar Loland, bör i detta perspektiv i princip likställas. I de fall
man ej önskar driva frågan om en ”egen” idrottsvetenskap, som en konsistent metodisk
209
Se bilaga.
Begreppet enhetsvetenskap introducerades av de logiska positivisterna och man menar då en vetenskap
som omfattar all kunskap om verkligheten som är tillgänglig för människan, utan att spalta upp dem i
särskilda, helt skilda specialdiscipliner som fysik, psykologi, naturvetenskap mm. (Johansson, Kalleberg,
& Liedman, 1972).
211
Att förena idéer från olika håll.
212
Loland, (2000 s.17)
213
Se bilaga
210
59
och teoretisk helhet, så kan den inter-disciplinära strategin vara ett alternativ. Denna
strategi har inte som mål att skapa en enhetlig teori om idrott (även om de drar åt det
hållet214), utan teorier om idrott är avhängiga det tema man söker kunskap om. Ny insikt
i idrott, menar Loland, uppstår där etablerade teorier och metoder möter ett nytt fält
genom en forskarblick. Teorier har ingen enhetlig tillämpning, utan kan användas inom
flera vetenskapstraditioner. Poppers syn på vetenskaplig teoribildning är också att den
innehåller generella implikationer och ur det perspektivet skulle det vara svårt att
etablera idrottslig teoribildning, helt unika för idrottslig verksamhet215. Integrering av
teorier och metoder är ur detta perspektiv, ett väl beprövat sätt för idrottslig
kunskapsutveckling. En mångfald av studier utifrån en mångfald av perspektiv kan ge
kunskapsutveckling i idrott, både på bredden och också på djupet. Denna modell passar,
enligt Loland, bäst om man om man skall få en kunskapsutveckling som reflekterar
idrottens mångfald och då måste man se på idrotten med många olika slag av
”vetenskapliga glasögon” (min kurs.). Det handlar om integrering av teorier och modeller,
om att förena paradigm och att utveckla kvalitetskriterier. Kuhn216 talar om anomalier217
och konfrontation mellan teorier som avgörande i det vetenskapliga teorivalet, inte att
bygga vetenskap på teorioberoende observationer som en kumulativ process218. Därmed
skulle analysen av observerade idrottsliga fenomen föregås av en polemik (om val och
preferens av teoretiska ansatser) eftersom konfrontation förutsätter att det finns något att
konfronteras med.
Meningen med idrottslig kunskapsutveckling – legitimitetens sociala kontext
Det västerländska samhället är i mycket hög grad uppbyggt på konkurrensberoende och
den fria konkurrensen är i den Europeiska unionen en i det närmaste oantastlig parnass.
I den debatt som förts om dess följder, har de som uttalat sig positivt om detta
konkurrensberoende pekat på dess välgörande inverkan för utveckling, även inom
forsknings- och undervisningsområden. Kritikerna har talat om andra följer, som att
regler mot handelshinder har fått överskrida folkhälsomål, just därför att medel att
uppnå folkhälsomål kan utgöra s.k. handelshinder. Den senaste i raden av sådana
debatter handlar om införselbegränsningar och skatten på alkohol219, om det är ett
handelshinder, ett konvergenskrav eller medel i folkhälsoarbetet. Grunden i
argumentationen, utifrån ett överstatligt perspektiv (EU), innebär att konkurrensregler
skall följas och kapitalismen220, unionens bärande ideologi, på sikt skall utveckla
gemensam finans- och skattepolitik samt en monetär union, vilket innebär
marknadsanpassade folkhälsomål. I ett sådant perspektiv är det den kapitalekonomiskt
relaterade kunskapsteorin som anger basen för kunskapsutveckling och den
funktionalistiska kunskapsansatsen har ett betydande inflytande, t.o.m. så att
214
Min anm.
Johansson, Kalleberg, & Liedman, (1972).
216
Lübcke (1987 s. 308)
217
Orimlig företeelse.
218
Data från observationer skulle ur detta perspektiv alltså inte ”tala för sig själv”.
219
Oktober (2003)
220
Ekonomiskt system där produktionsmedlen företrädesvis befinner sig i privat ägo och där
produktionens inriktning och omfång regleras av marknadsmekanismer.
215
60
funktionalistiska synsätt, ur ett relativistiskt perspektiv, blivit den bärande konstruktion
på vilket ”unity by diversity”221 vilar.
Eftersom denna skrift primärt varken handlar om realpolitik eller marknadsekonomi har
inledningen ovan enbart som syfte att introducera några tankar om kunskapsteori och
idrottsvetenskaplig utveckling som praxis, den praxis som bl.a. omsluter oss inom den
europeiska gemenskapen. Idrottens totaliseringsprocess222 innebär mycket förenklat att
idrotten tar helhetsgrepp på tillvaron (och tillvaron kommer i förekommande fall att
anpassas efter idrotten, främst på elitnivå). Med en ”marknadsanpassad” idrott och
idrottsorganisationer som verkar i denna anda, tillkomsten av nya idrotter, nya
idrottsrelaterade företeelser i samhället, ökade krav på prestationer och idrottsrelevanta
forskningsresultat, så har också idrotten genomgått en sekulariseringsprocess. Inte så att
idrotten avteologiserats (”gudarna” finns ännu kvar på tävlingsbanan och
styrelserummen), utan i stället har institutionaliseringen genomborrat spontanidrotten i
sin linda. Idrottens totaliseringsprocess har med eftertryck accentuerat behovet av ett
reflekterande och kritisk analyserande idrottsvetenskapligt kunskapsområde. Skälet är
återigen att idrottsligt relaterad kunskapsteori bör skapas med utgångspunkt i idrotten
som sådan och om näring till forskning inom idrott kommer från idrotten som företeelse
kan och bör också olika forskningsansatsers relevans ses utifrån en idrottsvetenskaplig
kontext. Meningen med den idrottsvetenskapliga kunskapen och de idrottsvetenskapliga
kunskapsprocesserna legitimeras av dess relation till praxis och därmed kan inte
exempelvis handelshinder, kapitalekonomisk kunskapsteori och individers möjlighet att
utveckla livskvalité vara ointressant för idrottsforskningen, eftersom de får betydelse
både för den idrottsvetenskapliga kunskapen och också forskningsprocessen. Därför kan
idrottsforskningens legitimitet stärkas, genom att den baseras på kunskapsteoretisk
utveckling och idrottsvetenskapliga värden och få samma vetenskapliga betydelse som
exempelvis både marknadsekonomiskt och folkhälsorelaterad kunskapsteori.
Om man är av uppfattningen att välgrundad kunskap och relevant kunskapsutveckling
kan förhindra destruktiv utveckling och istället påverka skeenden positivt, så finns all
anledning att både stödja och påskynda en sådan utveckling. Är det inte som Husserl
säger ”… om kunskapsteorin vill inrikta sig på kunskapens möjlighet, måste den ha
kunskaper om kunskapsmöjligheter vilka som sådana äro otvivelaktiga”223. Alltså på
vilka kunskapsteoretiska utgångspunkter bottnar idrottens och idrottsforskningens
ställningstagande? Många viktiga förutsättningar för det dagliga livet, men också för
idrotten, baseras ur ett funktionalistiskt perspektiv i mindre utsträckning på absoluta
värden, utan värdet relateras i stor utsträckning genom jämförelser. Mått på exempelvis
välfärd blir för många enbart relevant om de kan ställas i relation till den välfärd som
andra omfattas av. Om olika typer av beslut (personliga, politiska, ekonomiska osv.)
skall förstås genom ”unity by diversity” blir detta inte enbart ett mål, utan också ett
argument och ett medel att genom relativistisk etik och moral upprätthålla
differentiering i mellanmänskliga villkor. Relativismen blir ett medel att uppnå
221
Denna ”devis” har bl.a. etablerats som en karaktäristik på det europeiska samarbetet.
Heinilä, (1982)
223
Ref i Åsberg, (2000 s. 38)
222
61
produktionsmål och ur det perspektivet tillåts handelshinder överflygla folkhälsomål.
Därmed påverkas också det svenska samhället (precis som alla andra samhällen i
Europa och världen), den svenska skolan och den svenska idrottsrörelsen. I skolan blir
relativismens bärande grund inte bara utgångspunkt för förutsättningarna att mäta
kunskaper (betyg), utan det finns stor risk att det blir själva förutsättningen för
undervisningen. Inom idrottsrörelsen blir resultatfixering ett problem långt ned i
åldrarna och får betydelse för vilka som får tillgång till organiserade idrottsliga
aktiviteter. Prestationsidrottens genomkommersialiserade struktur har inneburit att
dessa göranden och havande också blivit föremål för politisering. Inom exempelvis EU
har bestämts att inte heller idrotten får bryta mot reglerna för handelshinder224. Denna
kommersialiserade struktur har också inneburit att framgångar i tävlingsidrott förändrat
fokus på idrottslig prestation, från resultat här- och nu och för den stora glädjens skull,
till resultat senare och för inkomstens skull. Ungdomsidrotten har i vissa fall blivit en
investering för framtida ekonomiska framgångar225.
Forskning om idrottsforskning
Vi har tidigare diskuterat idrottsforskningens betydelse för det idrottsliga lärandet.
Forskningsresultat är betydelselösa om de inte bidrar till ökad kunskap om något och
genom förändringsprocesser skapar förbättringar. Men det handlar inte bara om faktiska
resultat av olika studier, utan även av förändringar och förbättringar av forskningens
villkor ur ett kunskapsteoretiskt perspektiv. Därför bör nya dimensioner av lärande och
utveckling ske i en symbios med studier av kunskapsbildning. Vad som karaktäriserar
denna kunskapsbildning är utveckling av vetenskapsteoretiska incitament och
utveckling av kunskapen kring idrottsvetenskap och forskningsmetoder (för att förstå de
vetenskapliga metodernas idrottsliga relevans)226. Törnebohm227 talar om behovet av en
mångfald av paradigm inom vetenskapsteorin, som på sikt stöttar kunskapsutveckling
224
Mycket uppmärksamhet riktades mot den s.k. "Bosman-domen" 1996, där förutsättningarna för
fotbollsspelares ”arbetsvillkor” (och även andra idrottare) i Europa ställdes under samma regelverk som
generellt gällde inom den Europeiska unionen, vilket tidigare inte varit fallet. Innebörden blev att
restriktioner i försäljning och köp av spelare i stort sett förbjöds, dvs. fri rörlighet skulle gälla. Därmed
har vissa penningstinna klubbar och föreningar inte bara kunnat köpa de bästa spelarna för att använda i
sina lag, utan man har också kunnat köpa spelare på nivån under för att ingen annan skall kunna köpa
dem. De som ansett att denna dom varit positiv för idrotten har bl.a. menat att den skapat en större
individuell frihet för enskilda idrottare i Europa, eftersom denna dom kom att få genomslag inom alla
idrotter, både inom och utom unionens geografiska område. Kritikerna menar att det utarmar idrotten i
de ”fattiga” länderna som inte kan bjuda emot när talangerna lockas med penningstinna spelarkontrakt.
Ytterligare en anmärkning, idrotten torde vara ett av de fåtaliga områden där man talar om att man på
legalt sätt ”köper” människor och det är inga små summor det handlar om. Dessutom talar man om
spelarna som ”egna produkter”, dvs. om spelaren är fostrad i den egna klubben. Tänk om alla forskare
som har sin gärning vid Göteborgs universitet och sedan blivit universitetet trogna, på universitetets
hemsida benämndes ”egen produkt”.
225
Se även Engström (1991, s.80 –98)
226
Jag skiljer här, och endast här, på idrottsvetenskapliga metoder som medel att utveckla forskning och
forskningsresultat och idrottsliga metoder vilket jag menar handlar om metodik t.ex teknikutveckling i
tresteg, slå en ”bredsida” i fotboll, eller att förbättra tekniken i att göra ett överslag på bom.
Förutsättningarna för en idrottsvetenskaplig metodologi kommer att diskuteras i nästa avsnitt.
227
Törnebohm, (1985)
62
inom exempelvis idrottsvetenskap. Målet med forskning om idrottsforskning bör sätta
fokus på idrottsforskningens villkor och utveckling av relationen mellan forskning och
praxis. Men Törnebohm menar också att man bör utveckla paradigm för studier av
paradigm, alltså forskning om forskning. Sin fulla effekt får dessa studier när man
närmar sig flervetenskapliga forskningsfält (i förlängningen tvärvetenskapliga) och när
man studerar paradigmutveckling. Alltså med Törnebohms egna ord:
Denna forskning om forskningsparadigm skall innehålla koherenta228 tessamlingar i
sina ontologiska komponenter, åtföljda av uppgifter, metodologier och
vetenskapsideal, med ett ord, till ontologierna anpassade strategier.
Överfört till den diskussion som förs här innebär detta återigen att forskningens
förutsättningar fokuseras. De ontologiska (värdeteoretiska) förutsättningarna för
idrottsforskningen framstår som oundgängliga, följd av en väl motiverad och
dokumenterad kunskapsteoretisk bas och samt metodutveckling. Utan denna process,
syns utvecklingen av en idrottsvetenskaplig essens vara meningslös, då de vetenskaper
som tillämpar idrott som forskningsområde i rimlighetens namn inte kan avtäcka det
idrottsvetenskapliga fältet. Är man dock av den uppfattningen att idrottsforskning
kan/bör/skall skaffa sig en tvärvetenskaplig identitet, är det nödvändigt med ontologisk
och epistemologisk polemik och komplementär metodologisk utveckling – en
idrottsvetenskap. Därför känns det betydelsefullt att resursstarka (exempelvis
forskningsfonder och forskningsråd) också stödjer rent kunskapsteoretisk forskning
inom området idrottsvetenskap, just för att utveckla idrottsforskningens
kunskapsteoretiska bas. Detta är betydelsefullt av samma skäl som exempelvis
bilindustrin bör stödja framtagandet av nya miljövänliga och förnyelsebara drivmedel,
även om det betyder att de måste överge en beprövad och inkomstbringande teknik, till
förmån för mera osäkra projekt, men som i längden kan öppna nya intressanta och
miljövänliga perspektiv. Resultatet kan ju bli att man i slutändan måste överge bilen
som färd- och transportmedel.
Ett exempel på hur strukturer för idrottsvetenskaplig formation kan etableras – ett
paradigm – utgår från Lindfelts grundtanke om en fenomenologisk struktur. Lindfelt
diskuterar i sin bok ”Idrott och moral” det han kallar ”Idrottens fenomenologiska
struktur”. Han ställer frågan om vad som konstituerar idrott som fenomen och gör en
analys som utgår från fyra centrala aspekter. Dessa aspekter (presenteras nedan) är ett
slags bestämningar, som utgår från en klassisk kategorisering och reduktion av
rationellt bestämda egenskaper hos det studerade fenomenet. Utgångspunkten är att
ange ”idrottens fenomenologiska struktur” i ett antal punkter229, som kan betraktas som
en värdebestämning och därmed kunna bidra till idrottsvetenskaplig utveckling:
• autonomitanke
• rättvise- och jämlikhetsideal.
• idrottens tävlings- och konkursensideal
228
Koherenta - samstämmighet, överensstämmelse.
63
• idrottreglernas karaktär i den fenomenologiska strukturen.
Eftersom dessa bestämningar är ett slags tolkningar och beskrivningar av ett studerat
fenomen230, får man utgå från att det just är den fenomenologiska kunskapsansatsen
som genererat dessa och att dessa vilar på en rationell kunskapsteoretisk grund. Detta
implicerar dock en motsägelse i det avseende att idrottsbegreppet är på förhand givet
(ett axiom) och den fenomenologiska strukturen är de glasögon genom vilka idrott som
idrottsligt fenomen framträder. Frågan är i vilken utsträckning kategoriseringen
förhindrar glasögonen att förvandlas till kikare och därmed öppna vägen för
konstituering av nya kategoriseringar. Därför blir tillkomsten av en tydligare och utökad
kategorisering en viktig kunskapsteoretiskt fördjupning, eftersom den röjer ett syn- och
förfaringssätt som inte är speciellt vanligt inom idrottsforskningen. Skulle man kunna
påstå att en utbyggd och mer omfattande fenomenologisk struktur, ger möjlighet att
förstå den komplexitet i vilket ett dynamiskt idrottsbegrepp förändras?
Lindfelts användning av det fenomenologiska begreppet har en delvis annan innebörd
än de distinktioner som bygger på Husserl grundtankar. Det som ligger närmare till
hands är att begreppet har använts som benämningar på grundliga deskriptioner av
vardagsspråkets användning i en idrottslig kontext. Den uppdelningen som föreligger
bygger i stor utsträckning på deskriptioner av vissa iakttagbara företeelser oberoende av
deras orsaker eller ursprung, t.ex. som ligger religionsfenomenologin nära.
Fenomenologi231 i den tappning Husserl lanserade den, innebär en förändring så till vida
att betydelsen kom att ligga på den …
”åskådligt givna verkligheten på dess egna villkor, inte som de tidigare
fenomenologierna, att övervinna den.”
Att använda kunskapsansatsen, att gå ”tillbaka till sakerna själva”, gör att även det
idrottsliga området, blir möjligt att studera utifrån ett annorlunda perspektiv. Alltså, den
av Husserl reformerade fenomenologin, bör kunna sätta sin prägel även på den
idrottsliga kunskapsutvecklingen, i meningen att studera fenomen ”så som de visar sig”.
Betydelsen av betraktaren, i bemärkelsen att metodiska redskap i den fenomenologiska
kunskapsansatsen är publika (individer som observerar), så frammanar detta en
ömsesidighet i relationen mellan det subjektiva och de objektiva, i betydelsen att
”sakerna” måste ha något att visa sig för. Därmed blir inte de renodlade observationerna
utan observatörerna den materiella bas som detta vilar på. Finns det inga observatörer
blir observationerna omöjliga. Som exempel kan man ställa sig frågan om jorden som
himlakropp kommer att finnas kvar om alla människor dör? Ja, förmodligen, men det
finns inga människor som den kan ”visa sig för” och därmed kan vi inte ha någon
kunskap om den (och ingen kommer att fråga efter den heller).
Inom idrottsvetenskapen skulle fenomenologiskt inspirerade betraktelsesätt kunna spela
en framträdande roll inom såväl analys av idrottsetik och moral samt och inom områden
230
231
Lindfelt anger inte om det ligger någon empiri av datainsamlande karaktär bakom dessa beskrivningar.
Ibid.
64
som idrottsligt lärande och inom vissa idrottspsykologiska områden. Särskild vikt skulle
kunna läggas vid aspekter som enbart kan förstås genom medvetandet: upplevelser av
spänning – avspänning, laganda, ledarskap, rörelseglädje, förväntningar mm. Den
idrottande individen betraktas i detta perspektiv som en (organisk) helhet och de
intentioner som är syftet med de idrottsliga aktiviteterna, är en medveten intentionell
blandning av aktiviteter i ett avgränsat rum. Den kunskapsteoretiska basen för analys är
medvetandeakter, vilka bör skiljas från viljeakter232.
Avslutningsvis blir den fenomenologiska kunskapsansatsen satt i Lindfelts perspektiv
en intressant utgångspunkt för ett idrottsvetenskapligt forskning, inom vilket det finns
stora möjligheter till normalvetenskaplig utveckling, ledande till paradigmskiften och
avknoppning för nya uppslag. Idrottens etik och moralfrågor är i det närmaste ständigt
ett hett diskussionsämne och här skulle finnas möjlighet för ett tvärvetenskapligt projekt
med en bred vetenskaplig utgångspunkt och förankring.
Syntes
Om idrottsforskningens huvudmål är att beskriva den idrottsliga verkligheten så som
den är, så är kanske kunskapsteorin dess viktigaste förutsättning (det är den idrottsliga
kunskapsprocessen som skall utveckla idrotten)? Men eftersom, i någon mening, både
objektiva och subjektiva aspekter av verkligheten existerar, kan den absoluta
beskrivningen vara utopia233, vilket skulle kunna karaktäriseras som en subjektiv
beskrivning, eftersom objektiva beskrivningar i objektiv retorisk mening existerar och
om den absoluta beskrivningen existerar, skulle ytterligare objektiva beskrivningar
kunna reduceras ur denna beskrivning och ett ”sanningsparadigm” skulle kunna
etableras som ett normalvetenskapligt projekt. Men vad gör man då med den paradox234
som finns inbyggd i den vetenskapliga pluralismen och den relativismen, som bägge
sätter sin prägel på forskningsprocessen? Om vi ansluter oss till tesen att kunskap
(exempelvis idrottslig) enbart är psykiska upplevelser – ett uppfattande subjekts
kunskap - och att de uppfattade objekten står mot denna kunskap, så blir inte kunskapen
absolut, utan präglas av en stor dos relativism. Skulle vi dessutom i denna kunskap söka
någon slags sanning, blir också denna relativ. Därför blir det tydligt att människor
väljer, med den tankefrihet som vi enligt Sartre är dömda till, att söka och acceptera de
(exempelvis exstensiella) sanningar hon själv vill.
Men hur påverkar olika uppfattningar om hur sanningen skall sökas, forskning i största
allmänhet. Emmanuel Kant menade att den verkliga sanningen måste vara oberoende av
erfarenheten, säker i sig själv. Kant utvecklade både dikotomin om kunskapsformerna a
232
Lübcke, (1987)
Utopi (en bildning till grek. ou'icke och topos ”plats”) litterär genre som beskriver en idealstat.
Atlantismyter och guldåldersskildringar förekom i den antika litteraturen, men termen härstammar från
Thomas Mores roman ”Utopia” (1516), vars namn egentligen betyder "ingenstans". Därmed ville More
betona att det samhälle han framställde endast fanns i fantasin. NE (2001).
234
Denna paradox innebär i stora drag att om vetenskapen ständigt går framåt, innebär det att vi aldrig kan
veta något säkert (de vetenskapliga sanningarna är alltså provisoriska). Alltså att bedriva vetenskap är
som att blåsa upp en ballong – ju mer man blåser desto större blir ytan mot det okända.
233
65
priori och a posteriori, men sedermera också omdömesformerna analytisk och syntetisk
sats och han menar med emfas att all kunskap föreligger i form av omdömen235…
….. den syntetiska kunskapen a priori, vilken såsom a priori är oberoende av erfarenheten och
därför säker, men såsom syntetisk ändå har sin applikation på sinnevärlden (erfarenheten).
Kant menade att det i medvetandet finns inbyggda principer. Dessa principer är
förutsättningar för att kunna förstå erfarenheten, vilka i sin tur är förutsättningar för
kunskapsbildning. Till principerna räknas tid och rum, d.v.s. medvetandet existerar i en
tidslig ordning och det som sker existerar i en yttre sinnevärld som är rumslig. En
analytiskt a priori sats – ”att springa innebär att man rör sig” – är analytiskt eftersom
det ligger i själva ordet springa att röra sig. Denna sats är sann a priori, d.v.s. före
erfarenheten logiskt rationell och nödvändigt sann. Däremot, världsrekordet på 100
meter löpning är 9,83 sek, är en syntetisk sats a posteriori för det förutsätter att man
observerar något. Kant menar, att ur dessa observationsbaserade påståenden, skulle
begrepp syntetiskt a priori kunna inordnas och grundläggande sanningar kunna
härledas. Man kan alltså relatera den analytiska utsagan till den syntetiska, just därför
att den idrottsliga rörelsen går att relatera både till tid och till rum, i det att den går att
observera. Men problemen upphör inte här utan i distinktionen mellan den
inomvetenskapliga korrektheten och forskningsresultatens relevans, dvs. resultaten
relaterade till traditionell kunskapsteori och vedertagna kunskapsansatser, kommer
ständigt att diskuteras. Om detta är ett svårforcerat område, blir konsekvensen att
formen för forskningen blir viktigare än substansen, forskningen blir kontrapunktisk,
den följer ett givet system, som en ändlöst sjungen kànon236 vilken aldrig tar slut.
Avvikelserna framträder dock tydligt när någon slutar att sjunga eller sjunger falsk,
vilket inte med nödvändighet behöver betyda att denna atonala237 form innebär slutet för
forskningsområdet. Tvärtom, den kanske leder till nya infallsvinklar och synsätt. Kuhns
idé om paradigmskiften förutsätter att den normala vetenskapen blir en bromskloss för
sig själv och så småningom förhindrar förändring och utveckling och kommer också att
blockera vetenskaplig frihet och därmed forskningsinriktad pluralism. I de fall
bromsklossen gör sitt jobb, måste nya uppslag och infallsvinklar etableras och kanske
relateras till nya ontologiska och epistemologiska utgångspunkter, och denna process
skulle kunna karaktäriseras som en tankeakt238 - syntetiskt a priori.
Men bortsett från alla de instrumentella uppgifter som idrottsforskningen har för
idrottens utveckling, så måste forskningen inom området också jämna vägen för
idrottens mera gränsöverskridande uppgifter och funktioner. Det handlar om på vilket
sätt idrotten bidrar (och idrottsforskningen) till förståelse för individers lika värde och
okränkbara frihet, solidaritet, utveckling av demokratiska synsätt och möjligheten till
egen och stöttning av andras utvecklingsmöjligheter. Ser man sig om i världen så är
235
Lübcke, (1987 s.281);
För den som nu känner ett behov av att tillsammans med andra ta upp en kánon rekommenderas… Alla
fåglar kommit ren, våren glada gäster...
237
Atonalitet föreligger då grund- och centraltoner helt skjutits i bakgrunden till förmån för andra
organiserande faktorer. NE, (2001)
238
Erfarenheten visar att gamla synsätt och tankemönster av ringa värde och att nya måste prövas, vilka i
hög grad vilar på förnuftsmässiga avvägningar.
236
66
behovet av det sistnämnda skriande. Sett ur detta perspektiv blir idrottsliga och
idrottsvetenskapligt relaterade problemställningar viktiga på flera plan. Idrotten och
idrottsrörelsen är en del i samhället och därför syns utveckling av en idrottsvetenskap
som framhåller värdeteoretiska och praxisrelaterade grundtankar vara ett bidrag till
idrotten att uppfattas som en kulturyttring, en internationaliserande rörelse som
befrämjar individers utveckling och inte en rörelse som utgår från en missriktad
globalisering, som stödjer orättvisor och oegentligheter. För idrottsvetenskapen blir det
viktigt att lyfta fram just praxisfilosofiska synsätt. Det är genom de handlingar
människan skapar som hon lär också känna verkligheten239, men det är också genom
sina handlingar som människan omvandlar verkligheten. Därmed utgår praxisfilosofin
ifrån det konkreta, i betydelsen det sammanhang som människan medverkar, i det att
människan är ett tidsligt utsträckt subjekt och ett rumsligt sammanhållet objekt, som
tillägnar sig världen och påverkar den. Ståndpunkten är att det finns en materiell värld
som är oberoende av människors medvetande, som individen lär känna genom sina
handlingar. Att överbrygga kontroversen mellan idealism och realism är att bekräfta
både medvetandets suveränitet och världens närvaro, såsom den visar sig, i syftet – ett
frigörande kunskapsintresse.
En vetenskap som företräder ett frigörande kunskapsintresse, ett kunskapsintresse som
inte tar något för givet utom det radikala tvivlandet, är en sådan nödvändig? Kan man
”fördomsfritt parentessätta” delar av verkligheten och därmed frigöra sig från alla
intressen, i den meningen att vara intresselöst skådande240? Kan vetenskapens
objektiveringskrav vara ett intresselöst skådande, där forskningsresultatens
konsekvenser legitimeras i forskningens namn? Kan man forska utan att det finns en
samhällelig applikation med samhälleliga konsekvenser? Det finns två, utifrån den
kritiska teorin, utgångspunkter att belysa objektiveringskriterier241:
• dels den som bygger på en positivistisk kvasinaturalistisk hållning, som leder till
att man ser social förhållanden och fakta nästan som naturnödvändiga (något som
är givet genom naturen) t.ex. idrottslig talang.
• dels medvetandefilosofiska anspråk på ett ”intresselöst skådande”, att upprätta
den ”förutsättningslösa rena teorin” som mynnar ut i en beskrivning av vad som
visar sig i medvetandet, men sen lämnar allt som det är.
Om idrottsvetenskapen endast nöjer sig med att antingen beskriva eller konstatera
sociala lagbundenheter, men inte frågar sig om de är legitima – då bortser man från att
dessa samhälleliga samband kan spegla ideologiska förhållanden, men inte (natur)givna.
Legitimiteten kommer dock alltid att hinna ifatt forskningen – för det är i praktiken som
sanningen skall bevisas.
239
Liedman, (1993 s. 180)
Åsberg, (2000)
241
Åsberg, (2000 s. 49)
240
67
Kapitel 4
Några tankar om idrott, vetenskap och metod – är det resan
som är målet värt
”…jag kan ha fel och du kan ha rätt, men med gemensam ansträngning kan vi
komma närmare sanningen”242.
En person gick in på en restaurang. I dörren möter han källarmästaren, till vilken han
ställer den i sammanhanget oväntade, men kanske befogade frågan:
- Vad har Ni för bestick till kvällens menu?
- Vi har både gafflar, knivar och skedar, svarar den förvånade källarmästaren.
Men, tillägger han, varför frågar Ni det?
- Jo, svarar gästen, det är så att jag inte kan äta med sked, så jag undrar om det
finns något att äta där jag inte behöver sked?
- Jag är hemskt ledsen, säger källarmästaren, vi har soppafton - tyvärr. Men
pröva hamburgerrestaurangen runt hörnet, där får Ni äta med fingrarna.
Att äta med sked (eller fingrarna), spika med en hammare, måla med en pensel, köra en
bil är alla ett sätt att utföra ett ”hantverk” för att nå ett mål (bli mätt, hänga upp en tavla,
komma fram till resmålet osv.). Det behövs ett slags tillvägagångssätt, en metod, för att
lösa den uppgift man står inför och under stundom också redskap som är adekvata för
den metod man valt. Genom att fördjupa sig i den metodologi som ger adekvat kunskap
(för att kunna hamra, måla, skruva, köra) kan man erhålla både förståelse för och
kunskap om hur metoden skall tillämpas och redskapen (hammaren, skruvmejseln,
målarpenseln) skall användas på ett vederhäftigt sätt. Inom vetenskap används
begreppet metod243 ibland i bemärkelsen - ett tillvägagångssätt för att lösa ett problem
och därmed vinna kunskap - vilket i praktiken innebär att den vetenskapliga
användningen inte i någon nämnvärd omfattning skiljer sig från resonemanget om
hantverk (både vad gäller problemlösning och kunskapsgenerering). Om exempelvis en
person av en målarmästare beställer ett jobb – ett rum skall målas och ett skall
tapetseras – så förväntar sig naturligtvis beställaren att målet med beställningen nås. När
beställaren sedermera finner att bägge rummen målats, blir denne naturligtvis upprörd
eftersom uppgiften inte har lösts på ett korrekt sätt. När beställaren vidare blir upplyst
om att firmans personal inte behärskar den tapetserande metoden, känner sig beställaren
naturligtvis dragen vid näsan (eller möjligtvis blivit en erfarenhet rikare). Vid en
läroanstalt uppmanades studenterna att skriva sina uppsatser på ett sådant sätt att de
skulle använda en ”statistisk metod”. Motiveringen var att andra metoder ansågs så
svåra för studenterna att hantera, att de inte skulle kunna hinna slutföra arbete inom
242
Popper, C (1966, ref i Johansson m.fl.)
Metodik (”planmässigt eller vetenskapligt förfarande”, metod - gående efter, förföljande, av meta- och
grek. hodos - väg). Olika vetenskapers tillvägagångssätt för att vinna kunskap eller lösa problem.
243
68
ramen för studietiden. Frågan är om man på en utbildning för byggnadssnickare skulle
acceptera tanken på att enbart lära ut hur man skruvar och inte hur man spikar? Med
vilken framtidsberedskap skickar man ut en individ på arbetsmarknaden med denna
inställning? Om man i den akademiska undervisningen endast fokuserar på en viss del
av det metodiska fältet kommer studenterna enbart att kunna generera kunskap med en
typ av metod (endast behärska skruvandets ädla konst). Ett annat flagrant exempel i
samma anda visade en student, som när denne för första gången mötte sin handledare
fick veta att … om du inte väljer ”kvalitativ metod” för din uppsats får du skaffa dig en
annan handledare.
Låt oss först som sist konstatera att det finns praktiska skäl till varför man väljer att
genomföra akademisk undervisning på olika sätt. Det är omöjligen så att alla aspekter
av det metodiska fältet kan bli föremål för undervisning, vilket naturligtvis i än större
utsträckning accentuerar betydelsen av undervisning inom kunskapsteoretiska och
metodologiska områden, så att den studerande själv kan hitta den metod som genererar
den kunskap som behövs. Det är också synnerligen viktigt att det finns engagerade
forskare som ägnar sig åt att utveckla forskningsmetoder inom olika områden. Det är
troligen genom idogt och systematiskt arbete med metodutveckling, som ny kunskap i
många avseenden blir möjlig. Att genom metodutveckling jämna vägen för ny
vetenskap, är ett sätt att närma sig ett paradigmskifte, eller för att uttrycka det bildligt,
metodarbetet är ett sätt att ”kratta den vetenskapliga manegen”. Risken med att utveckla
en allt för stor specialisering i en undersöknings- och dataanalyssituationer, är att man
till slut utvecklar en skruv som går att slå i med en hammare och då kanske en spik hade
varit lika användbar! Om man ställer kravet på den studerande att de genom erfarenhet
och reflektion skall ta adekvata beslut i forskningsprocessen, krävs att de har ett
minimum av kunskap att underbygga detta beslut. Om den akademiska utbildningens
uppgift är bipolär, förmedla kunskap och förmedla/utveckla kunskap om kunskap, kan i
refererade fall inte denna uppgift tillfylles lösas.
Är resan målet värt?
Vanligen används uttrycket ovan i omvänd bemärkelse – ”… är målet resan värt” dvs.
är det värt att tillryggalägga en lång och strapatsrik resa när målet med resan inte alls
står i paritet med de mödor resan inneburit. Det påstås i största allmänhet att människor
reser av två skäl – antingen för att nå ett resmål, eller för att resan i sig är den stora
upplevelsen (eller möjligen bäggedera). Ovan konstaterades att ordet metod i överförd
bemärkelse betyder ”längs en väg”, vilket medför att metodarbete skulle kunna
karaktäriseras som ett slags resande. Skulle man då kunna säga att det finns forskare
som menar att det är målet med resan (forskningsresultaten) som det mest
betydelsefulla (i forskningsprocessen), medan det å andra sidan skulle finnas forskare
som är mindre intresserade av forskningsresultaten som sådana och främst tillmäter
utveckling och prövning av forskningsmetod (resan) det största intresset (en metod som
inte ger säkra resultat är värdelös och ett resultat där man inte kan beskriva hur man har
gått tillväga kommer ständigt att ifrågasättas). Någon annan skulle omedelbart säga, att
de två inte går att separera, utan den optimala situationen uppstår när de bägge tillmäts
69
lika stor betydelse och också legitimerar varandras existens. Frågan är bara om någon
av dem är beroende av den andre? Svaret är nog lika svårt att ge som att fastställa vem
som kom först – hönan eller ägget. I de fall man accepterar att en idrottsvetenskaplig
kunskapsmassa är möjlig att etablera, så bör man rent logiskt acceptera att denna
kunskap bör etableras med en mångfald av verktyg (metod som utvecklar den
idrottsvetenskapliga kunskapsmassan och kunskap som etablerar förutsättningar för
utveckling av ny och förbättrad metod). Inom empiriska traditioner, med tyngdpunkt på
numerisk analys, så legitimeras forskningsresultatens skälighet, i stor utsträckning,
genom de förekommande mätinstrumenten och då som legitimitetsskapande utsagor
(validitet) och korrelativa beräkningar (reliabilitet) av mätinstrumentets interobjektivitet
och precision. Medlen helgar i detta fall målet och resan handlar om att hitta tekniskt
avancerade beräkningssätt för att i data finna både manifesta och latenta mönster som
legitimeras hypotetiskt deduktivt. Med ny kunskap som bas blir funderingar kring
utvecklande av ännu nyare kunskap, den utgångspunkt som också fäster
uppmärksamhet på metodutveckling (för att nå denna ännu nyare kunskap). Validitetsoch reliabilitetsdiskussioner är därför i hög grad också ett sätt att jämna vägen för ny
metodutveckling.
Denna resandets metafor måste till sist ägna några ord om kvalitén på resandet (vilket
färdsätt man väljer). Innebär det med automatik, att man enbart kan erhålla avancerade
forskningsresultat med avancerade metoder och redskap? Nej, för det första har
begreppet avancerad en relativ innebörd. Dessutom är det synnerligen viktigt att
metoden är av det slaget att man kan förstå de resultat metoden frambringar. Människan
lever sin verklighet genom att med sina sinnen (vilka i sig är ganska avancerade) som
redskap observera den tillvaro hon lever och att med sitt förnuft som metodologi göra
denna tillvaro fattbar. Sinnenas funktioner som redskap förändras med tiden (både
förbättras och försämras) vilket naturligtvis innebär att man ändrar förutsättningarna för
observationen244. Men data måste oavsett hur de observeras, som Piaget245 uttrycker det,
anpassas till tidigare erfarenheter, dvs. adaptionsprocessen, för att bli begriplig. Det är
alltså inte bara redskapen som förändras, utan även den smältdegel där själva analysen
verkställs (medvetandet) undergår ständigt förändringar, vilket får betydelse för den
förnuftsbaserade analysen av observationerna. Därmed är data från metoder, oavsett om
redskapen är tekniskt avancerade eller ej, endast giltiga om de på erfarenhetsmässiga
och medvetanderelaterade grunder kan tolkas, dvs. om resultaten kan härledas ur
metodens uppbyggnad, så att analysen kan förstås igenom de metoder som använts.
Enkelt uttryckt, om man inte kan förstå den metod man använt, kan man inte heller ge
något uttryck för om den är giltig. Om data inte kan tolkas på ett vederhäftigt sätt, då
har metoden liten eller ingen giltighet, för det ändamål den är avsedd. Erfarenheten är
tyvärr att det finns en spridd uppfattning att ”tekniskt avancerade” redskap skulle ge
mer tillförlitliga resultat och att komplexa metoder automatiskt skulle vara ”bättre
vetenskap”246. En ärad kollega ville vid ett tillfälle presentera en artikel i en
244
Betänk inledningen i schlagern – ”Jag kan inte längre höra syrsor, det är trist…”.
Piaget (1973)
246
Under min forskarutbildning fick jag rådet att, i en situation där man skall välja mellan en robust, men
enklare metod och en komplex, men mer avancerad metod, att välja den robusta. Det ultimata kan dock
vara att använda en robust men samtidigt avancerad metod. Några studenter kom vid ett tillfälle och bad
245
70
vetenskaplig tidskrift inom det beteendevetenskapliga området. Han fick tillbaka
artikeln opublicerad med motiveringen – du måste minst använda regressionsanalys.
Förekom det på redaktionen på ifrågavarande tidskrift en 10-i-topp lista över statistiska
analys- och signifikansprövningsmetoder och var det så att man menade att verkligheten
enbart lät sig beskrivas med de mest avancerade redskapen? Att till denna tidskrift
komma med en helt vanlig ”chi-kvadrat”-testning måste i det närmaste ha tett sig som
rena astrologin. Var det resan eller resmålet som var det viktigaste?
Detta kapitel kommer att diskutera denna typ av frågor ur ett idrottsligt perspektiv och
också ange några aspekter på vad som påfordras idrottsvetenskapen. Därför visas den
modell vi inledningsvis presenterade, men nu i sin helhet.
Idrottsvetenskaplig ram
Idrott som individuella
behov av rörelse
Idrottslig ram
Idrott som avspegling
av samhällsprocesser
Idrott som existens, etik
och kommunikation
Vetenskaplig ram
Kunskapsteoretiska utgångspunkter
och betydelsen av olika
kunskapsansatser för utveckling av
idrottsforskning
Metodologiska utgångspunkter för
utveckling av idrottsvetenskapligt
relevanta forskningsmetoder och
datainsamlande tillvägagångssätt
Modell 4: Kunskapsutveckling inom en idrottsvetenskaplig ram.
Idrottens forskningsmetodologi – idrottsmetodologisk forskning
Finns det något som skulle kunna kallas idrottens forskningsmetodologi, alltså ett
idrottsligt (vetenskaps-) område med metodiska förtecken? Nej, någon avgränsad
enhetsmetodologi att stödja sig på finns inte, precis lika lite som det existerar en
idrottslig enhetsvetenskap, som i alla avseenden är skild från andra vetenskaper.
Loland247 påpekar mycket riktigt, att detta bara skulle skapa en inomvetenskapligt
missriktad isolationism. Men kanske man inte helt skall avfärda ”enhetstänkandet”, i det
avseendet att det möjligen avtäcker betydelsefulla områden som kan bidra till att skapa
idrottsvetenskapliga identiteter samt peka på vilka aspekter i relation till det studerade
mig att hjälpa dem att göra en signifikansprövning med ett ”chi-två” test. Jag frågade varför… de
svarade att ”vår handledare sa att vi måste testa om våra resultat är sanna”. Frågan kvarstår, är statistisk
signifikansprövning ett sätt att få reda på sanningen?
247
(2000)
71
området som bör utvecklas och beforskas. Erfarenheten och historien har visat att
vetenskapsområden inte är permanenta i sin definition, utan i samma anda som Kuhn
diskuterar paradigm, så kommer ett vetenskapsområdes utveckling att obönhörligt föra
det närmare en delning i flera närliggande områden. De mest betydelsefulla skälen till
detta finns att hämta i kunskapsutvecklingens kumulativa process och vetenskapernas
tydligare tvärvetenskapliga karaktär, som bl.a. en konsekvens av metodutveckling. I
förra kapitlet diskuterades betydelsen av en idrottsvetenskap utifrån ett
tvärvetenskapligt perspektiv. Haag248 menar att det är möjligt att diskutera en metateori
om idrottsvetenskap och att denna kan konstitueras utifrån fyra fundamentala frågor,
som svarar mot behovet av idrottsmetodologisk utveckling:
• Vad är målen och syftet med en idrottsvetenskap (en ontologisk bestämning)?
• I vad består den idrottsvetenskapliga kunskapsbasen (kunskapsteoretiska
utgångspunkter)?
• Finns det en idrottsvetenskaplig forskningsmetod?
• Vad är den gemensamma relationen mellan teori och praktik i
idrottsvetenskap?249
Denna utveckling riktar sig i lika hög grad mot metodutveckling inom det idrottsliga
fältet (träningsmetoder mm) som utveckling av metoder inom det idrottsvetenskapliga
fältet (forskningsmetoder). Idrottslig och idrottsvetenskaplig metod kan därför och i
vissa sammanhang vara svåra att separera vilket implicerar en metodernas dialektik,
som borde befrämjas som en metodutvecklingsaspekt. Konsekvensen av denna
växelverkan gör att idrottsvetenskaplig metodutveckling blir viktig för utveckling av
idrottslig metod och därmed idrottslig kunskap250.
Varför kan då inte idrottsvetenskapen förlita sig till de metoder som duger inom andra
vetenskaper? Uppenbart är att vissa typer av forskningsmetoder används inom många
olika vetenskaper och exempelvis Feyerabend menar att metodvalen är mycket
allmängiltiga. Men på samma sätt som idrotten som verksamhet försöker utveckla
kunskap genom förädlade metoder, behöver idrottsvetenskapen förädla metoder och
redskap för att generera kunskapsutveckling, där kunskapen bygger på metoder som är
relevanta för det kunskapsområde man ämnar utveckla. Risken med att inte utveckla
metodologi relaterat till kunskapsområdet, är att de inlånade metoderna inte utvecklar
ny kunskap.
Frågan om enhetsmetodologier har diskuterats inom vetenskapsfilosofin och
vetenskapsteorin på fler plan251. Mera kända i denna diskussion är Karl Popper, som
metodologiskt företräder en riktning som benämns kritisk rationalism, Thomas Kuhn
och Paul Feyerabend, vars vetenskapsfilosofiska arbete har karaktäriserats som ”drag av
248
Haag (1994), som också menar att det finns subdiscipliner inom idrottsvetenskap.
Min kursivering och mina parenteser
250
Att här skilja mellan idrottslig och idrottsvetenskaplig har inget annat syfte än distinktionen som sådan.
251
Se tidigare diskussion i kap. 3 om olika modeller att beskriva ett vetenskapsområde - enhetsvetenskaper
(Loland, 2000).
249
72
relativism”252 och som kritisk diskuterat både positivismen och popperianismen. En
tredje betydande riktning är den s.k. ”Frankfurtskolan” med Max Horkheimer och
Theodor Adorno som de mest namnkunniga253. Senare har namn som Jürgen Habermas
haft betydelse för skolans utveckling. Alla dessa har i sina arbeten på flera sätt kommit
att diskutera metodfrågorna och deras relation till vetenskap och kunskapsutveckling,
vilket gör att de på flera sätt är intressanta att diskutera i relation till utvecklingen av ett
idrottsvetenskapligt vetenskapsområde. Ambitionen i detta avsnitt är därför att diskutera
perspektiv på idrottsvetenskaplig metodutveckling.
Metoder är konventioner
Den kritiska rationalismen grundar sig bl.a. på uppfattningen att metodregler är
konventioner, som man beslutat sig för att acceptera tills vidare254. Detta tillsvidare
tyder på en metodisk periodicitet och ur den aspekten kan inte otidsenliga metoder
existera (och om så vore fallet så skulle de under vissa perioder i det närmaste falla i
glömska). Metodreglerna är i den meningen relativa den verklighet och den tidsanda
man önskar nå kunskap om och de formas genom den verklighet forskaren befinner sig
i och den verklighet man vill ha kunskap om. Därför, menar Popper, bör man förhålla
sig kritiskt rationellt till metoder och metodutvecklig just i denna mening. Metoder för
idrottslig prestationsutveckling skulle på samma sätt undergå ständig revision och
anpassas både till tid och också rum. Påtagligen har de idrottsliga metodvalen varit ett
”comme il faut” där vetenskaplig kunskapsutveckling och vetenskaplig metod inte haft
den självklara plats man kan förvänta sig. Eriksson och Stråhlman255 menar att
exempelvis elitidrottare ofta påpekar att man som saknar metoder för
prestationsutveckling,
där
vetenskaplig
kunskapsutveckling
är
central
(träningsutveckling, prevention av idrottsskador, ekonomisk rådgivning mm.). Man
måste i detta sammanhang samtidigt fråga sig vilket stöd som idrottare och
idrottsrörelsen fått, eller velat ha, från den etablerade idrottsforskningen för att driva en
vetenskapligt förankrad metodutveckling. Frågan är också om det funnits en ovilja från
idrottsrörelsens metodutvecklare att hantera vetenskapliga metoder och/eller har det
funnits en ovilja från den etablerade forskningen att ta idrottens metodproblem på
allvar? Den kritik man kan rikta mot vissa idrotters förhållning till kunskaps- och
metodutveckling, är att man studerar andras utveckling av metoder, för att möjligen nå
upp till deras standard. För att nå exempellös framgång gäller det, som bl.a. svensk
handboll, golf, bordtennis under perioder visat, att ligga i bräschen, att finnas i
kunskapsutvecklingens front, d.v.s. leda utvecklingen.
Samtidigt måste också frågan ställas i vilken omfattning den idrottsvetenskapliga
metodutvecklingen har varit av den karaktären att idrottsligt relaterad kunskap har
kunnat etableras som gagn för prestationsutveckling? Skulle idrotten och
252
Lübcke (1987)
Lübcke (1987)
254
Popper inriktade sig i huvudsak att diskutera naturvetenskaper, men han anser att hans resonemang är
tillämpliga även inom samhällsvetenskaperna. (Johansson, 1972 s.32)
255
Eriksson (2001)
253
73
idrottsforskningen vara betjänt av att olika uppsättningar konsistenta metodregler
etableras, både för forskning som sådan och idrottslig utveckling? När Popper menar att
metodreglerna aldrig är absolut fastlagda och alltid kan kritiseras utifrån synpunkten att
de inte främjar kunskapens växt, så syns inte heller ambitionen att skapa konsistenta
metodregler vara en helt enkel och framkomlig väg. Men att inta ett kritiskt
förhållningssätt i detta sammanhang, menar Popper, är det samma som att falsifiera och
man förhåller sig till metodproblemen som ett ”trail and error” förfarande – eller det
som Popper benämner kritisk rationalism.
I den mån det existerar idrottsligt metodisk kunskapsutveckling vilande på idrottsligt
relaterad teori, så måste man enligt Poppers schema fråga sig om dessa teorier är
falsifierade och att i det arbetet kritisera en metodregel, är det samma som att försöka
visa att den förhindrar just kunskapens växt. Eftersom metoden är ett medel att främja
och utveckla kunskap, skulle det också innebära att teori uppkommer som ett resultat av
metod, vilket i sin tur medför att de två har en komplementär inverkan på varandra (här
finns det de som menar att teorier är á priori och inte alls vara baserade på
erfarenhetsbaserade data). Kanske man skulle kunna påstå att den idrottsligt relaterade
metoden och den idrottsliga verksamheten har ett dialektiskt förhållande, just i det
faktum att de växelverkar med varandra256 och att kunskapen inte är absolut utan relativ
metod.
När Popper utvecklade den kritiska rationalism var den i första hand ämnad som en
kritik mot positivismen och naturvetenskaperna och till dessa knutna teorier. Eftersom
en stor del av den svenska idrottsforskningen både är positivistisk257 och
naturvetenskapligt orienterad får därför dessa argument särskild betydelse. Om den
idrottsrelaterade kunskap som finns härrör från positivistiskt och naturvetenskapligt
inspirerad forskning, så kan också den idrottsrelaterade kunskap som existerar, ses i
ljuset av ett kritiskt rationalistiskt perspektiv. I Stråhlmans258 forskning, exempelvis,
diskuterades elitidrottsavslutning ur ett transitionsteoretiskt perspektiv (en ansats som
primärt inte är utvecklad för idrottsvetenskapliga studier) och detta blev också den
teoretiska referensram som resultaten vilade på. Motivet var…
… för denna specifika studie talar vi om avslutning av en karriär och då inte som en serie
val och händelser, utan som tidsliga processer i ett system av händelser. Analysen får
karaktären av en processanalys som betonar de system i vilka processerna ingår och även
de förhållanden som speglar relationer mellan systemet och omgivningen. Detta implicerar
betydelsen i analysen av såväl individfaktorer som omgivningsfaktorer… också påvisas en
del likheter som dessa har med det som Schlossberg, (1984, 1995) benämner
processinriktade teoretiska modeller för förändringar i livsprocessen ... theoretical
perspective in adulthood - the transition perspective - focuses on life events entailing
change (Schlossberg, 1995 s. 18).
256
Johansson m.fl. (1972)
se Annerstedt, (1993 s. 169)
258
(1997)
257
74
Det faktum att det i Stråhlmans arbete redovisades andra användbara teorier för denna
analys, så har till dels Schlossbergs modell kritiserats, för att i alla sammanhang inte
hålla streck för hela den analys som föranstaltades. Stambulova259 har också pekat på
vissa brister i Schlossbergs teori, bl.a. i hanteringen av begreppen och deras validitet.
Kritiken utgår från att odefinierade begrepp inte får betraktas som om de är implicit
definierade av teorin (teorin blir då analytisk sann a priori och inte falsifierbar260).
Upprepade förändringar i det teoretiska språkbruket, menar Popper, är inte tillåtna
därför att de förändrar förutsättningarna. Därmed kan man också säga att den kritik som
framförts också bidragit till att ange under vilka förutsättningar, som aspekter av
Schlossbergs teori, kan anses vara falsifierad. Stråhlman skriver261…
På andra punkter har det varit svårt att hitta mönster i relation till modellen
(Schlossbergs). Skälet till detta är att de olika delarna i analysmodellen påminner
mycket om varandra och att samma typ av upplevelse kan få stöd i flera olika delar i
modellen.
Denna kritik vilar på nämnda modells relation till data, att den saknar möjlighet att
hantera vissa typer av data (eventuellt kan den metod/metoder som använts vid analysen
av data haft brister). För att återknyta till Popper, så menar han att det är relativt lättare
att ange under vilka förutsättningar som en teori gäller, men att det är betydligt svårare
att ange under vilka premisser som den inte gäller. Men en teori med brister förkastades
inte, för den kan ha många förtjänster och man förkastar inte en teori bara för att den
vid ett enskilt tillfälle inte stämmer. Om detta exempel på ifrågasättande, skulle kunna
kallas en falsifikation, så har den bidragit till teorins ökade vetenskaplighet, därför att
Poppers poäng är, att en teori är vetenskaplig om den är falsifierbar
(falsifierbarhetsprincipen)262. Popper ansåg att det var lätt att hitta stöd för enskilda
teorier, men att vetenskap också består i att ange vilka händelser som gör teorin falsk,
inte i avsikten att destruktivt riva uppbyggda teorier, utan att förstärka den grund den
valda teorin står på. I detta avseende är inte Poppers idéer av revolutionär karaktär,
såsom Kuhn ser på paradigmskiften. Därmed måste frågan ställas i vilken utsträckning
den idrottsrelaterade forskning består den prövning av vetenskaplig legitimitet, som
kallas kritisk rationalism.
Om idrottsforskningens resultat är av karaktären generella implikationer blir
motsägelser till dessa implikationer ett slags baspåstående och dessa påståenden blir då
sanna och lagen (teorin) blir falsk. Eftersom den kritik som riktades mot Schlossbergs
teori baserade på analysen av data, kommer naturligtvis också metoden och
metodarbetet att spela stor roll. Därmed får metoderna stor betydelse för verifikationen
och de metoder som används för falsifikationen. I det aktuella exemplet ansågs dock
inte de kritiska baspåståenden som riktades mot teorin vara av det slaget att teorin
förkastades. Dess fördelar vara större än de eventuella brister den uppvisade. Popper
menar att metoderna ändrar förutsättningarna för verifierbarhetsprinciperna och är
259
International Journal of Sport Psychology 2000, 31:584-601
Johansson, (1972)
261
(1997 s.299)
262
Johansson, I., Kalleberg, R. & Liedman, S-E. (1972).
260
75
viktiga instrument i falsifikationen (eftersom det inte existerar någon enhetsmetod i
konkret mening, möjligen menar Popper på ett mycket abstrakt plan)263. Skälet är att
forskningsprocessens kreativa fas är en intuitiv akt – upptäckande av möjliga
förklaringar på problem (context of discovery) – där a priori antaganden styr analysen
och där det inte finns någon metodologi för att fastställa metod. Metodologin är
rationell i det att den följer precisa logiska regler (enligt Popper falsifikationens logik)
och ger forskningsprocessen karaktär av ett progressivt problemskifte, där gissningar
(osannolika hypoteser) och kompromisslösa avvisanden (falsifikationer) samspelar i ett
dynamiskt förlopp264.
Behovet av falsifikation återspeglas i dess legitimitetsskapande karaktär (context of
justification265) och Popper inriktar sig här på det han kallar induktionsproblemet. Han
menar att på logiska grunder är det uteslutet att härleda allmängiltiga generaliseringar
från beskrivningar av enskilda tillfällen (i den mening att enskilda utsagor är av
verifikationskaraktär och därmed inte har någon falsifierande funktion). Vetenskaplig
rationalitet består istället, enligt Popper, av relevanta och anpassade metodiska regler
för urvalet av den bästa teorin (eftersom teorins innehåll baseras på metod, blir också de
observationer och data som metoden hanterar betydelsefulla). Popper var realist dvs.
hävdade att teorier handlar om den av oss oberoende existerande yttervärlden och att
induktionslogiken måste förutsätta empiriska påståenden som inte behandlas i
induktionslogiken vilka i sin tur är förutsättningar för kunskapsbildning (här företar
Popper vissa likheter med Kants resonemang om att det i medvetandet finns inbyggda
principer, vilka är förutsättningar för att kunna förstå erfarenheten). Skälet är att
falsifierbarhetsgraden baseras på teorins empiriska innehåll. Därmed blir data ett
betydelsefullt argument i den vetenskapliga legitimiteten.
Metoden finns i paradigmet
Vetenskapshistorikern Tomas Kuhn menar att det är forskningsparadigmet266 (och dess
samfundsrelaterade karaktär) som anger vilka verklighetsuppfattningar och teorier som
styr de problem som är centrala, exempelvis inom idrottsvetenskapliga områden. Kuhn
menar att ”… ett paradigm är vad medlemmarna i ett vetenskapligt samfund har
gemensamt och ett vetenskapligt samfund konstitueras av människor som delar samma
paradigm”267. Dock är Kuhn noga med att påpeka att vetenskapliga samfund kan och
bör identifieras utan någon hänvisning till paradigm.
263
Ibid.
Lübcke
265
Johansson m.fl (1972)
266
Paradigm (senlat. paradigma, av grek. paradeigma bl.a. ”mönster”). Efter Thomas Kuhn benämning på
det mönster som styr vetenskapligt tänkande. Kuhn menar att vetenskaper utgår från bestämda
förebilder. Ett paradigm måste vara tillräckligt attraktivt för att locka till sig utövare och samtidigt så
pass öppet att det finns intressanta problem att arbeta med. Ett paradigm kan således enligt Kuhn
definieras som ett vetenskapligt verk som för en tid ger upphov till en "pussellösande"
forskningstradition. Johansson (1987); NE (2000)
267
(1970, s. 144)
264
76
Arbetssättet inom ett paradigm karaktäriseras som ett slags pussellösande, ett arbetssätt
där man försöker bringa ordning i pusslet - paradigmet genom teori och
metodutveckling. Men kunskapsutveckling inom paradigmet medför på sikt att
anomalier uppstår, vilket betyder att paradigmets förutsättningar ifrågasätts, utan att det
därmed faller. Om paradigments grundförutsättningar visar sig vara felaktiga, så skapas
på sikt en paradigmatisk kris och ett nytt paradigm uppstår (paradigmskifte).
Kuhn menar vidare att de forskare som identifierar sin verksamhet och sin tillhörighet
med specifika paradigm, också ger uttryck för att de delar paradigmets innehåll med
andra, vilket i praktiken innebär att man använder och tolkar teorier eller uppsättningar
av teorier och metoder på ett likartat sätt. Han motsätter sig dock att ”teoritillhörighet”
skulle vara en lämplig definition av paradigmet och att begreppet ”ämnesschema”268
bättre karaktäriserar vad det handlar om (ämnesschemat är det som tillsammans med det
paradigmatiska innehållet bildar en helhet och fungerar tillsammans med detta269).
Dessa vetenskapliga ämnesscheman har fyra huvudkomponenter270. Den första kallar
Kuhn för symbolic generalisations, d.v.s. påståenden som ser ut som lagbundenheter,
men vilka uppfattas som definitioner (exempelvis ”idrottssocialisation är socialt
stratifierande” - skulle kunna definieras som ”prediktor för val av idrott = socialisation
/ klasstillhörighet”). Dessa ”definitioner” delas ofta av forskarna i ett samfund. Om man
inte testar ett sådant påstående, får det till följd att man inte kan falsifiera det.
Påståendet blir en utgångspunkt, en förutsättning för paradigmets byggnad, som i detta
fall står oprövad, vilket gör att paradigmets existens hotas (om påståendet är falsk). Den
andra komponenten benämns den metafysiska komponenten och den kan innehålla
trosföreställningar och påståenden som exempelvis ”… om långdistanslöpare tränar
mängdträning, är det en bra träningsmetod”. Det innebär att vissa idrottsliga aspekter
under vissa omständigheter skulle ha ett företräde när uppfattningar om verkligheten
etableras och att denna värdering i det närmaste får karaktären av trossatser, därför att
den är allmänt accepterad. I detta ligger tron på etablerade modeller och att dessa
modeller har en heuristisk karaktär271. Den tredje komponenten kallar Kuhn värderingar
(metateoretiska kriterier) av typen ”… man blir friskare av motion”272. Detta är en
vedertaget påstående och i det närmaste en ”helig ko”, en dogm som i idrottsliga och
friskvårdssammanhang näppeligen får ifrågasättas. Men den fråga man måste ställa sig,
är i vilken utsträckning som begreppen i detta påstående är konsistenta (vad är frisk och
vad är motion och är definitionerna av dessa begrepp konsistenta) och utifrån
observerbara data måste också frågan ställs… blir verkligen alla friskare av motion?
268
”Ämne” eftersom det refererar till det gemensamma för medlemmarna inom ett ämne, ”schema”
eftersom det består av ordnade enheter av olika typer.
269
(1970, s. 149)
270
Ibid.
271
Heuristik (finna, upptäcka), dels metod för att upptäcka eller bilda ny relevant kunskap, dels läran om
sådana metoder. En heuristik används för att göra plausibla antaganden, för att välja eller generera
hypoteser, men innebär i sig inte ett rättfärdigande eller en förklaring av dessa hypoteser. Exempel: ”om
långdistanslöpare tränar mängdträning, är det en bra träningsmetod”. Denna heuristik föreslår en
hypotes vars giltighet man kan pröva, t.ex. genom att mäta prestationsförmågan. I allmänhet är en
heuristik oprecis (hur bra och vad är det bra för), osäker (mängdträning är inte att rekommendera i alla
fall) och icke-deduktiv, dvs. heuristiken utgör inte en logisk argumentation för sambandet mellan mängd
och träning (om man tränar mycket så blir man inte med automatik bra – överträning).
272
Begreppet motion är konditionalis för friskare.
77
Andra typer av metateoretiska kriterier kan vara att ”idrottslig teoriutveckling och
idrottsliga teorier bör vara enkla och konsistenta så att feltolkningar och
missuppfattningar elimineras”. Den fjärde aspekten i Kuhn paradigmbygge lyder
idealexempel eller typologi273 och handlar om att forskaren i sin verksamhet och
utbildning får lära sig att lösa en mängd standardproblem och att man därigenom får ett
gemensamt sätt att se saker och ting och som inte, menar Kuhn, går att verbalisera eller
sammanfatta i några påståenden. I detta fall får det man kallar forskar- och/eller
forskningskultur/miljö en alldeles särskild betydelse. Forskningsmiljöerna formar de
individer som ingår i dem och det kan vara mycket svårt att gå mot strömmen och
ifrågasätta förgivet tagna värderingar och forskningsresultat på värderingsmässig grund.
Med tiden, menar Kuhn, kommer forskaren att frigöra sig från dessa idealexempel och
tillämpa dem på ett friare sätt, dessa blir mindre betydelsefulla som ideal.
Låt oss för ett ögonblick betrakta Kuhns idéer och dess applikation på utveckling av
kunskap kring idrottssocialisation. En av utgångsfrågorna för forskningsprojektet ”Vad
händer efter elitidrottskarriärens slut” var att beskriva idrottskarriären med
utgångspunkt i hur… ” socialisationsfaktorerna påverkar utkomsten av
desocialisationen, eller om desocialisationsprocessen har voluntaristiska drag och om
samma förhållande gällde för resocialisationsprocessen – etablering av en ny karriär”?
Begrepp som användes frekvent i detta projekt är i många fall kopplade till
begreppsutveckling inom andra forskningstraditioner och därmed bör man diskutera
dess konsistens. Definitionerna av begreppen har i flera fall baserats på
erfarenhetsbaserad kunskap om dess konstitution och betydelse. Men det är också
ofrånkomligt att begrepp etablerats á priori i den bemärkelsen att de har en generell
symbolisk betydelse. Ett exempel är användningen av begreppet karriär och dess
interkulturella användning. Semantiskt går dess betydelse att utreda, men
värdeteoretiskt uppfattades detta som ett problem, då begreppet har olika laddning och
värde i olika kulturer och tolkningen har varierat ur ett tidsligt perspektiv274. Här
framträder en begreppslig inkonsistens vilket betyder att tolkningar och analyser där
begreppet ingår måste ifrågasättas. Dessutom kan, menar Kuhn, förhärskande synsätt
och traditioner inom den forskargrupp (samfund) som burit projektet, påverkat val och
strategier i forskningsprocessen. Frågor som i detta fall diskuterar varför individer
väljer att bli elitidrottare och/eller vilka faktorer som predicerar/socialiserar en individ
till en specifik karriär, kan vara ett exempel på kunskapsutveckling som satts innanför
en forskningsmiljös ramar. Tillsammans med de övriga bestämningar som ingår i
Kuhns syn på vad som karaktäriserar normalvetenskap, kommer essensen av denna
forskningsmiljö i förlängningen leda till ett etablerat idrottsvetenskapligt paradigm.
Men om vi däremot menar att det inte finns några uttalat idrottsvetenskapliga
ämnesscheman och definierade vetenskapsområden, skulle det då existera några uttalat
idrottsvetenskapliga paradigm. Rent definitionsmässigt - egentligen inte, men det skulle
däremot finnas paradigm där idrottsforskning bedrivs, men där dessa ingår i andra
(ämnens) paradigmkonstruktioner. Då sker den paradigmatiskt normalvetenskapliga
273
274
Det är framför allt i denna sista komponent som Kuhn menar att paradigmet definieras.
Detta resonemang kan åter relateras till Wittgensteins diskussion om begreppslig familjelikhet.
78
utvecklingen inom ramen för detta ämnesområdes traditionella forskningsverksamhet
och paradigmet tas för givet inom ramen för den vetenskaplighet som legitimeras av
just detta ämne. Därmed sker också metodutvecklingen inom detta paradigm och
relateras till paradigments typologier. Om man i detta fall anfäktas av ambitioner att
flytta idrottsforskningens gränser, så får detta bli ett inomvetenskapligt projekt med
idrottsvetenskapliga förtecken och ett nytt paradigm kan bara etableras som konsekvens
av inomvetenskapliga landvinningar, inom ett icke idrottsvetenskapligt paradigm. Och
så länge det-för-givet-tagna tas för givet, har man normalvetenskap, eljest försöker man
att byta paradigm och då har man vad Kuhn kallar revolutionär vetenskap, ett skede i
det vetenskapliga arbetet som skulle kunna karaktäriseras som ett uppbrott från det
”förgivet tagna”. Normalvetenskap, menar Johansson275, uppvisar de drag man vanligen
förknippar med vetenskaplighet (det vardagliga vetenskapliga arbetet), medan
revolutionär vetenskap tenderar att bli filosofi (den får tydligare drag av metafysisk
karaktär). Inom idrottsforskningen kommer i strikt mening endast idrottsvetenskapliga
paradigm att existera när de paradigmatiska utgångspunkterna tas ontologiskt och
epistemologiskt i det studerade området idrott.
Det normalvetenskapliga arbetet består bl.a. i att fastställa paradigmatiska egenskaper
(vad innehåller paradigmet) och därför är det också paradigmet som fastställer de
gränser inom vilka de egenskaper finns som man vill fastställa. Det betyder exempelvis
i strikt begreppslig ordning, att inom idrottspedagogiska paradigm kommer den
pedagogiska vetenskapens kunskapsteoretiska utgångspunkter ligga till grund för
”idrottslig” kunskap. Den idrottsliga utvecklingen kommer då i huvudsak att
genomlysas med pedagogisk eller närliggande teoribildning. Därför är det paradoxalt
nog den normalvetenskapliga utvecklingsprocessen, i detta fall den pedagogiska
utvecklingsprocessen, som ligger till grund för att utvidga paradigmets applikationsfält
och som också jämnar vägen för paradigmskiftet (det nya paradigmet). Teoriutveckling
sker som ett pedagogiskt projekt276 där idrottsligt relaterad data och kunskap prövas
som giltig eller ogiltig pedagogisk kunskap. Tar man ett paradigm för givet så kommer
det också att definiera problemen, genom beskrivning av lagbundna samband,
metafysisk reduktion och bestå forskningen med paradigmtrogna värderingar. Det
handlar helt enkelt om att ge en paradigmatisk innehållsdefinition och tala om vad som
är acceptabla lösningar.
Kuhn menar också att om någon inte lyckas lösa ett problem, innebär det inte att man
alltid förkastar paradigmet, utan problemet kan komma att lösas inom ramen för den
normala vetenskapen277 (jfr anomali och kris). Paradigmet måste under vissa
förutsättningar tas för givet för att kunna utveckla metodologiskt kunskap. Att man
överger ett paradigm har oftast att göra med att det inte löser problem i den utsträckning
man vill. Därmed måste det nya paradigmet delvis vara grundat på spekulativa moment.
Man har alltså alltid ett paradigm, men man inte alltid normalvetenskap.
275
(1972)
Pedagogik som vetenskalig disciplin har i vissa sammanhang definierats som tvärvetenskaplig, med
exempelvis fokusering på inlärning, undervisning och utbildning.
277
Jfr. Popper som menar att man med nödvändighet inte behöver förkasta teorier som behäftats med s.k.
baspåståenden.
276
79
Om Popper menade att metodregler på ett abstrakt plan är generella så förutsätter Paul
Feyerabend278 att det inte finns några generella metodregler, utan hur fundamental en
metodregel än verkar vara så skall den ändå ifrågasättas och nya metodiska angreppssätt
börja tillämpas. Att metodregler inte är generella kan kallas för en slags
mångfaldsprincip i det att ett nytt paradigm ger upphov till data som anomalier i det
gamla paradigmet och att dessa möjligen inte kunde ha upptäckts i detta paradigm,
eftersom ett paradigm i sin normalvetenskapliga fas inte kan gå utanför sitt
begreppssystem. Därför framstår metodutveckling som en mycket betydelsefull
förutsättning för det normalvetenskapliga uppbrottet och det oundvikliga
paradigmskiftet. Kuhn och Feyerabend vänder i någon mening på Poppers resonemang,
när de menar att man enbart har skenbart falsifierade teorier och att vetenskapens
uppgift är att försöka visa att dessa egentligen inte är falsifierade. Man låter heller inte
data eller baspåståenden fälla en dom över en teori279. Tvärtom gäller det utifrån teorin
att ifrågasätta data, därför att olika paradigm inte är jämförbara. Skälet är att de
innehåller begrepp med olika förståelsehorisonter och eftersom det inte finns något
neutralt observationsspråk, där de kan jämföras. Meningen med ett begrepp, menar
Wittgenstein, finns i dess praktiska betydelse. Upptäckten av ett paradigm är en
lärandeprocess där man konstruerar ett nytt begreppssystem och samtidigt börjar se
världen på ett nytt sätt. Att kunna se i enlighet med paradigmet, är ofta det samma som
att till viss del rättfärdiga det, dvs. det är egentligen upptäckten av det nya paradigment
som utgör förutsättningen för själva rättfärdigandet. Man kan därmed, menar Kuhn och
Feyerabend, inte skilja på moment som ”Context of Discovery” och “Context of
Justification”.
Popper menade att samhällvetenskapen till dels bör kunna tillämpa naturvetenskapligt
inriktad metodologi. Feyerabend går ett steg längre när han menar att det inte finns
någon specificerad metodologi för samhällsvetenskap. Metoderna tillhör inte
vetenskapen utan är en förutsättning för den vetenskapliga utvecklingen, vilket också
innebär att man inte kan avgränsa vetenskapen med hjälp av metodregler, eftersom
dessa också bör vara allmänna och inte specifikt vetenskapliga. Åsberg280 följer en
liknande linje, när han skriver ” … på metodplanet råder dock i stort sett pluralism,
metoder är komplementära”.
Idrottsforskning som vetenskap och praxis – kritisk teori
I takt med idrottens samhälleliga institutionalisering, har betydelsen av den del i
idrottsforskningen som främjar elitidrottslig utveckling allt mer accentuerats281. Som ett
led i detta, menade Theodore Adorno282 redan på femtiotalet, att man bör fråga sig om
elitidrotten fostrar människor till fria individer eller om man dessa bara är brickor i ett
278
Lübcke (1987)
Vilket inte heller Popper gör.
280
(2000 s.75)
281
Eriksson (2001)
282
(1955)
279
80
pussel för att permanenta rådande samhällssystem, på en marknad för ren kapitalistisk
och finansiell spekulation. Adorno menade att idrotten var en kopia av arbetsvärlden,
där människan är enheter vilkas prestationer går att mäta, producenter i form av utövare
på ena sidan, konsumenter som publik på den andra. I spåren av detta, menar Heinilä283,
gick idrottsforskningen mot en tydligare rationalisering, därför att behovet av relevanta
och utvecklande metoder för prestationsutveckling hade blivit föremål för vetenskap
och forskning - kalkylerad och systematiserad – i likhet med andra
produktionsprocesser i samhället.
Under det halvsekel som gått sedan Adorno framlade sina synpunkter har inte
elitidrottens professionalisering och kommersialisering avtagit, utan snarare haft en
explosiv utveckling. I kölvattnet av denna utveckling har det funnits behov av att
ifrågasätta den idrottsliga utvecklingen, men även idrottsforskningen och
idrottsforskningens resultat i relation till idrottslig praxis. Ett av Frankfurtskolans bidrag
till eftervärlden är den s.k. kritiska teorin284, som har fått sitt namn som ett alternativ till
den traditionella. Kritisk teori är ingen teori i traditionell mening, utan ett
förhållningssätt till vetenskap och forskning å ena sidan och praxis å den andra. Enligt
traditionella synsättet är det vetenskapens uppgift att ge en värdeneutral beskrivning och
förklaring av faktiska förhållanden – en framställning av verkligheten som den är (och
realismen är en betydande kunskapsteoretisk utgångspunkt). Men detta är inte
tillfredställande, menar företrädare för den kritiska teorin, om verkligheten som den är
ger uttryck för degenerering och förtryck som människor bör frigöra sig ifrån (ex. olika
typer av diskriminering). Från en idrottsvetenskaplig horisont handlar det om att, ur ett
kritiskt vetenskapligt perspektiv, ange betydelser av idrottsliga handlingar och
strukturer och deras implikationer för praxis. Den samhällsinriktade idrottsforskningens
uppgift blir därmed inte enbart att etablera och kritiskt granska sociala lagbundenheter
och företeelser, utan också ange hur dessa motverkar utveckling. Idrottsforskningen blir
i detta synsätt ett instrument att värdera om det legala är legitimt, dvs. (a)285 sociala
fenomen måste tolkas utifrån dess betydelse för samhället, (b) vilken betydelse de
sociala fenomenen har för individerna och (c) hur de sociala fenomenen passar in i
tidens trend. Konsekvensen av tidens trend är att det inte kan uteslutas, att dessa
tolkningar och betydelser får ideologiska – politiska incitament286.
Den vetenskapsteoretiska grunden till att den kritiska teorin inte kan betrakta rådande
förhållandena som definitiva, är uppfattningen att det inte finns teorilösa fakta. Den
kritiska teorin betraktar inte de faktiska förhållandena som vetenskapen utgår ifrån som
givna storheter, som bara skall registreras och förutsägas utifrån exempelvis
regelmässigheter grundade på sannolikhetsberäkningar. Därmed blir fakta och kunskap
i viss mån relativistisk, dvs. relativ de teorier och den tidens trend som fakta och
kunskap för tillfället är konsekvenser av287. Man ser exempelvis den givna
283
(1982)
Juhl, (1987)
285
Utan inbördes ordning.
286
Johansson, m.fl (1972)
287
En liten påminnelse bara om den valhänta hanteringen av sannolikhetsberäkningar inom idrotten. En
svensk idrottare hade nästan 30 raka segrar bakom sig i sin gren och han närmade sig OS. Han blev då
284
81
arbetsfördelningen och motsättningarna mellan olika grupper i samhället som ett hinder
för individuell utveckling, men att man genom emancipatoriskt inriktad vetenskap kan
jämna vägen för förändringar i samhället som är utvecklande för individen. Habermas288
har följt upp denna diskussion, när han menar att det finns ett inre samband mellan
kunskap och intresse. Han har kritiserat de positivistiskt tekniska kunskapsidealen och
bygger vidare på de emancipatoriska, som han menar måste vara grunden för
samhällsvetenskapliga perspektiv. Logiskt metodiska regler, menar Habermas, är
beroende av en social kontext och logiskt metodiskt arbete är en samhälleligt bestämd
verksamhet som speglar en historisk bakgrund som har politiska implikationer. Därmed
skulle inte heller Habermas stödja synen på metoder som inomvetenskapligt avgränsade
och som konsistenta i tidslig bemärkelse. Habermas menar istället att metoden har ett
uttalat syfte inom olika vetenskapsområden. Metoden i det naturvetenskapliga
perspektivet utforskar verkligheten med målsättningen att utvidga den sfär, där en
handlings konsekvenser är kända. En giltig teori är ett giltigt hypotetiskt deduktivt
system, där man härleder empiriska meningsfulla hypoteser som lagbundna samband
genom s.k. invarianshypoteser. Dessa hypoteser säger något om det oföränderliga
(invarianta) förhållandet mellan variabler och det betyder att man uppnått teknisk
användbar kunskap. Inom forskningen kring elitidrottsavslutning byggdes ett antal
system som vilar på ett slags prediktionsvetande (bl.a. relationen mellan socialgrupp
och val av idrott, men också ”valet” av idrott som en ”icke-händelse” eftersom valet
inte anses vara fritt). Forskning som bygger på naturvetenskapliga ideal (empiriskt analytiska), menar Habermas289, fastställer ofta regler för hur man bygger upp teorier på
ett korrekt sätt, samtidigt som de anger hur man testar dessa teorier. I nämnda exempel
har tydligt idrottslig - samhällsvetenskapligt inriktad forskning analyserats ur
naturvetenskapliga perspektiv för att skapa ett prediktionsvetande och också pekat på
hur man skall kunna testa dessa invarianshypoteser.
Inom tidigare refererade ”elitidrottsprojekt” gjorde Eriksson och Stråhlman
datainsamlingar vid närmare 90 olika tillfällen utifrån ett ”life-history” – perspektiv
med f.d. elitidrottare och den datainsamlande metoden var i huvudsak intervjuer. Denna
design hade inte som syfte att befästa utsagors giltighet för dess eventuella tekniska
användbarhet, utan normen var förståelse, inte prediktionen. Skälet var dels att denna
typ av data efterfrågades inom projektets både prospektiva och retrospektiva design och
i dessa delstudier förelåg inte förutsättningarna formaliserat språk eller standardiserade
empiriska observationer. Det är i denna anda Habermas anger betydelsen av förståelse
som norm, att det är något annat än prediktion som norm, därför att kunskapen i det
refererade fallet skulle härledas som förståelse av mening. Trots detta, menar
uppmanad av en kollega att ”komma tvåa” i en förberedande tävling för detta mästerskap. Skälet var ”ju
mer Du vinner desto närmare kommer Du en förlust” och om han förlorade innan OS så skulle chansen
att vinna i OS vara större. Sanningen är ju den att en idrottares placering i en enskild tävling, i statistisk
mening, inte har något att göra med vad man åstadkommit i tidigare tävlingar. Tänk Dig att då står vid
ett roulettbord. Om inget fusk förekommer och Du står och väljer mellan rött och svart så blir ju inte
chansen för rött större även om svart tidigare har kommit upp 10 eller 100 gånger. Chansen för rött är
hela tiden den samma vid varje enskilt slag. Sedan kan man naturligtvis lägga psykologiska aspekter på
detta, men det är en helt annan sak.
288
Johansson, m.fl (1972); Widell (1987),
289
Ibid.
82
Habermas290, förekommer även inom det kulturvetenskapliga perspektivet291
positivistisk inriktad kulturvetenskaplig forskning, som då legitimeras genom
naturvetenskapliga ideal och därtill relaterade metoder. Tillspetsat innebär detta, att det
inte är den kulturvetenskapliga referensramen som avgränsar området, utan den
naturvetenskapliga. Om den gängse uppfattningen inom kulturvetenskaperna är att
verkligheten styrs av behovet att upprätthålla och utöka förståelsen mellan människor,
så blir kunskapsprocessens utgångspunkter annorlunda, när man ser kulturvetenskap
som ett prediktionsvetande.
Det som Habermas menar karaktäriserar samhällsvetenskapen är att den skall upptäcka
sociala regelbundenheter, men också försöka att förstå dem. Skulle man kunna säga att
Habermas menar att samhällsvetenskapen ur ett metodiskt perspektiv förenar vissa av
naturvetenskapens och kulturvetenskapens metodologiska ideal? Att kartlägga sociala
regelbundenheter kan ses som ett prediktionsvetande, men dess legitimitet kan först
beskrivas när förståelsen av deras konsekvenser för individen upprättas ur ett kritiskt
perspektiv. Strävan är dock att fastställa lagbundenheter av generell karaktär
(nomologiskt vetande), inte att få kunskap om enskilda fenomen (idiografiskt vetande)
och strävan efter generalitet efterfrågar en kontextuell förståelse. I utvärderingsprojektet
”Utveckling och förnyelse av idrottsverksamhet”292 kombinerade författarna olika
designer i ambitionen att förklara regelbundenheter i verksamhetens genomförande,
men ändå skapa en slags kontextuell förståelse för deltagarnas erfarenheter. Dessutom
gjordes detta som en genomlysning och en kritisk analys av hur myndigheten (i detta
fall staten) bör förhålla sig till folkrörelsers verksamheter och deras
verksamhetsinriktade autonomi när man finansierar riktad verksamhet. Därmed har
också en anspråkslös knytning gjorts till det som Habermas menar är
samhällsvetenskapens credo, att ingen förståelse har uppnåtts om man inte också tar
ställning till om regelbundenheter är utslag av legitima eller illegitima handlingar och
konsekvenser. Alltså, metoden får betydelse, inte bara för kunskapsinhämtande som
sådant, utan har också en legitimerande effekt på de invarianser man upptäckt293.
Att tävla – att mäta – att forska
Idrottsliga aktiviteter innehåller allt som oftast någon form av tävling och denna tävling
är en bärande del inom och en av förutsättningarna för prestationsidrott. Därför är
premisserna för tävlingen att utförandet och innehållet i någon mening går att mäta,
genom att exempelvis rangordna deltagarna (efter prestationen) i ett på förhand fastställt
sätt (standardiseringskravet). Därmed behövs också en vederhäftig metod och en
utvecklad metodologi för att fastställa resultatet (tidmätning, längdmätning m.fl.)
Det finns en uppsjö av olika tävlingsformer, med det är två typer av tävlingar –
tävlingen mot mig själv och tävlingen mot andra - som i detta fall är utgångspunkt för
290
Ibid.
Som Habermas definierar som det historiskt – hermeneutiska.
292
En utvärdering av projektverksamhet som fått medel ur Allmänna arvsfonden, (Augustsson m.fl, 2003).
293
Johansson, m.fl (1972); Widell (1987),
291
83
diskussionen. Skälet är att de i viss utsträckning vilar på olika ontologisk bas och
därmed genomlyses med olika kunskapsteoretiska perspektiv. I tävlingen mot mig själv
kan jag själv betrakta mig som en vinnare, utan att behöva konfronteras med
standardiserade fysiska mätningar, som i objektiv mening faktiskt kan påvisa motsatsen.
Därmed kommer analys av denna typ av värdering att få tydligt idealistiska drag, medan
tävlingen mot andra oftare analyseras på basis av numeriska data i ett empiriskt
perspektiv. Nu torde det vara svårt, i officiella sammanhang, att få sanktion för att varje
deltagare själv bestämmer sin placering i efterhand, eftersom standardiseringskravet och
den numeriskt inriktade mätningen, är högt burna ideal. Man kan dock ändå konstatera
att just dessa ideal i många fall har en svag konsistens och att indelningar som bas för
kategorisering av idrottare och idrotter hamnat i upplösning med tanke på idrottslig
utveckling294 och synen på idrottens karaktär. Man har som exempel tidigare talat om
tävlingar i lag kontra individuella idrotter, samt tävlingar i sommar- och vinteridrotter.
Försök har gjorts och görs att standardisera resultat från olika idrotter för att jämförelser
skall kunna göras, men dessa har nästan alltid fallit på den komplexitet som
karaktäriserar idrottslig aktivitet. Detsamma gäller jämförelser om förr och nu. Inte ens
inom enskilda idrotter är det i strikt mening adekvat mätteoretiskt möjligt att göra
jämförelser (exempelvis jämföra resultat i tresteg med resultat i höjd295). Trots detta
görs dessa jämförelser.
När man tävlar kan man alltså antingen sätta prestationen i förhållande till sig själv, vad
man själv tidigare presterat eller vad andra presterar eller har presterat. Dessa
prestationer kan sedan mätas (för att göra jämförelsen med andra och även mig själv)
eller beskrivas som en upplevelse (om idrottaren anser att det var en bra eller dålig
prestation denne utfört, oavsett det faktiska resultatet). Man skulle kunna säga att
upplevelsen i sig är belöning nog, men elitidrott vore inte den elitidrott den är, om det
inte fanns instrumentella belöningar och dessa belöningar tillfaller dem som genom
testning med tillämpbara mätmetoder uppnått de bästa resultaten296. För den egna
upplevelsen finns nästan aldrig några ekonomiska belöningar att hämta.
En annan av tävlingens viktiga principer är relativismen. Målet med deltagandet står i
någon mening alltid i paritet till den tävlandes förväntningar. I vissa tävlingar blir
resultatet (att springa en mil under 30 minuter) viktigt. I andra blir placeringen (en
bronsmedalj eller bättre) målet oavsett resultatet (vilket torde vara det vanliga
exempelvis på stora mästerskap). Därmed kan man dela upp målet med tävlandet på två
olika sätt, dvs. målet med den absoluta prestationen, alltså det resultat som mäts med
exempelvis klockor och måttband och målet med den relativa prestationen, som man i
någon mening inte har något inflytande över eftersom den till dels beror på andras
294
Vad är cykelåkning på landsväg – individuell eller lagidrott. Vad är friidrott om man betraktar
stafettlöpning. Vad är ishockey – vinter eller sommar idrott osv.
295
Det är bäst att tillägga att inom friidrott finns mångkamp (sjukamp och tiokamp) där man tillämpar
standardiserade tabeller för jämförelser av grenresultat. Det betyder inte att dessa jämförelser är helt
adekvata och kanske framför allt inte helt rättvisa.
296
Nu är inte detta något unikt för idrotten. Detta finns även inom exempelvis utbildningssystemet, när den
studerandes prestation skall värderas. På basis av upprättade premisser rangordnas de sökande till en
utbildning. Utifrån rangordningen antas de som enligt premisserna har de ”bästa” studiemeriterna –
resultaten.
84
resultat297. Det kanske är en klen tröst att slå världsrekordet i höjd med 5 centimeter när
någon annan i samma tävling överträffar det med 6 centimeter.
Detta sistnämnda är nu inte något unikt för idrotten. Under hela den tid som det s.k.
relativa betygsystemet tillämpades i svenska skolor kunde samma typ av resonemang
tillämpas; målet är att ha 10 poäng på provräkningen, sen får vi se vilket betyg det
räcker till. Betyget stod i paritet till vad andra klarade av. Om man är bäst eller sämst
med 10 poäng, så blir naturligtvis värderingen av resultat helt olika. För att
betygssättning och tävling skall kunna genomföras finns det uppsättningar av regler
(formaliserade eller inte formaliserade) som anger förutsättningarna och som också är
de kriterier som standardiserar jämförelseprocessen – mätprocessen. Till mätprocessen
finns en rad mätinstrument som legitimerar utsagor om resultat (verifikationsprocesser)
och fastställer den rangordning som är tävlingens placeringslista298.
Vad som idrottstävlingen och viss empirisk forskning har gemensamt är att de i vilar på
liknande kunskapsteoretiska ideal och metodologiska förhållningssätt, eller för att
uttrycka det enkelt, det finns liknande regler för hur mätningen skall utföras och vilken
typ av kunskapsansatser som är basen för utvärderingen av mätningens resultat299. Om
vi betraktar utvärdering av idrottsprestation utifrån ett epistemologiskt perspektiv så är
den kunskapsteoretiska ansatsen påtagligt empirisk och kunskapsansatsen har tydliga
spår av positivism. Det finns knappast någon idrottstävling där man inte utgår från en
numerisk analys av mätvärden och tolkningen av mätvärdena följer uteslutande
statistisk forskningsmetodologi. Även i de s.k. bedömningsidrotterna använder man
numerisk analys på parametrisk nivå, även om bedömningen i sig enbart hanterar data
på ordinalnivå. I de fall numerisk analys tillämpas inom bedömningsidrotter, bör man
starkt ifrågasätta mätinstrumenten validitet och undersöka om reliabilitetsbristerna är så
stora, att om de skulle underkastas en kritisk analys, så skulle de förmodligen
underkännas. Beroende på vilken bedömningsidrott vi avser finns lite olika
förfaringssätt för bedömningen, men det gemensamma är att det inte finns något
oberoende mätinstrument, vilket gör att stora reliabilitetsbrister förekommer. Dem som
inför detta resonemang förhåller sig kritiskt, bör först ställa sig frågan varför man i de
flesta bedömningsidrotter håller sig med flera domare?
Syntes
Det är sällan man i idrottsforskningssammanhang möter resonemang om
induktiv/deduktiv logik, även om dess implikationer finns närvarande, utan att
explicitgöras. Det är också sällan man möter diskussioner om Windelbands distinktion
297
I exempelvis längdskidåkning eller alpin skidåkning är det svårt att påverka andras prestation när man
startar med olika tidsintervall och kanske aldrig ser varandra under tävlingen. Däremot i bollidrotter,
kampidrotter mm kan jag påverka motståndarens prestation eftersom ”vi möts”.
298
Ett kapitel för sig i detta sammanhang är de s.k. bedömningsidrotterna. För en fördjupning i detta
område rekommenderas Lindfelt (1999).
299
Vid Umeå universitet har man bedrivit forskning kring denna typ av problematik inom forskningsprojektet ”Idrottens mätningar och bedömningar”. (http://www.umu.se/edmeas/forskning /idrott/).
85
mellan nomotetisk och idiografisk vetenskaper300 och dess implikationer för val av
forskningsmetod. Poängen med detta tydliggörande måste vara att man för den nyfiket
kritiske läsaren visar med vilka metodologiska utgångspunkter man färdas längs vägen
och för samme kritiske läsare anger de färdmedel som har valts. Men på något sätt
upplevs frånvaron av denna diskussion som att den inte är nödvändig, därför det är som
mjölkförpackningen, man får den på köpet. Diskussioner om metodval handlar
nuförtiden mycket ofta om den, som Åsberg301 uttrycker det, den meningslösa retoriken
om kvalitativa eller kvantitativa metoder. Åsberg kritiserar mycket hårt uppfattningar
som bygger på att man skulle kunna arbeta efter distinktionerna kvantitativ eller
kvalitativ metod och menar att om man i detta sammanhang önskar tala om kvantitativ
och kvalitativ så får de bli som karaktäristik av data.
Åsberg302 har i en uppmärksammad artikel diskuterat, vad han menar vara ”det
kvalitativa – kvantitativa argumentets missvisande retorik”. Han menar att metod i
samband med forskning bör begränsa sig till betydelsen som datainsamlande
tillvägagångssätt (som intervju – metod, enkät – metod osv.). Det finns olika
forskningsmetoder för att belysa olika typer av problem och enligt Åsberg är
forskningsmetoder komplementära. Resultatet av den polemik som förts på ontologisk
och epistemologisk nivå förutsätter inte någon metodansats, utan metoden är just
komplementär. Skulle man då inte kunna tala om exempelvis empirisk metod,
hermeneutisk metod, osv? Åsberg menar att detta är en kunskapsteoretisk nivå, som
handlar om vilken kunskap man är ute efter, om hur vetenskap utövas och dessa
ansatser kan inte avse metoder som sådana303. Inom olika vetenskapliga ansatser kan
man använda olika typer av metod för att samla in data, men det finns inga speciella
metoder knutna till någon specifik vetenskalig ansats (vilket är i både Poppers och
Kuhns anda). Därmed kan man inte anpassa det vetenskapliga problemet efter en
speciell metod. Det är alltså inte kunskapsansatsen som avgör vilken metod som skall
användas, utan den grundläggande frågeställningen.
Om man betraktar en längdhoppstävling som en social konstruktion och dess resultat á
posteriori, samt empiriskt relaterad numerisk analys som den mest relevanta
metodologin, så blir ett längdmätningsinstrument (ex måttband) det mest relevanta
datainsamlande mätinstrumentet och den metod som kommer att bestå undersökningen
med mest relevant kunskap (ett måttband är ett relevant datainsamlande instrument).
Börjar man dock forskningsansatsen med att bestämma att man skall göra en
måttbandsundersökning, så kan man naturligtvis mäta längder av olika slag. Att
använda måttbandet för att skaffa sig kunskap om resultatet i en löpningstävling, då får
det bli en fråga om att mäta hur långt man sprungit. I idrotter där man kan utvärdera
aktivitetens resultat med intervall- och kvotskala (ex. längdhopp) är det uppenbart att
300
Nomotetisk/idiografisk. Termer införda av Wilhelm Windelband för att karakterisera skillnaden mellan
naturvetenskaper och historiska vetenskaper. Naturvetenskaperna är nomotetiska, såtillvida som de
syftar mot det generella, mot de allmänna lagar som råder i naturen. De historiska vetenskaperna är
däremot idiografiska: de intresserar sig framför allt för att beskriva det individuella fallet, det som
inträffar endast en gång.
301
Åsberg, (2001)
302
Ibid.
303
Åsbergs diskussion sammanfattas som en modell i bilaga.
86
kunskapsutveckling sker beroende av mätinstrumentet. Preferens för hoppteknik står
alltid i relation till det mätinstrument, med vilka man mäter resultatet. Förändrad teknik
i höjdhopp har legitimerats just av att de är resultatförbättrande304. Sett utifrån känns
också dessa förändringar, som Popper säger, som ett slags ”… trail and error”
förfarande. Därmed är det uppenbart att de ontologiska och epistemologiska
bestämningarna (om det nu förekommer) blir utsatta för rekonstruktion och mätningen
blir en reproduktionsprocess, en verifiering av kunskapsteoretiska ståndpunkter.
Kan detta resonemang även omfatta idrottsforskningen? Låt oss göra en distinktion och
ett tankeexperiment. Idrottsforskningen skulle grovt kunna delas upp i två områden
(vilket nämnts tidigare), forskning om idrott och forskning i idrott. Med forskning om
idrott menas forskning där idrotten är ett studerat område, men där huvudmålet med
forskningen är att belysa andra aspekter än själva idrottandet och den idrottsliga
aktiviteten. Studier av socialisation till idrott, eller desocialisation från idrott handlar
ofta om att kartlägga externa faktorers (föräldrar, socioekonomi, bostadsort mm)
betydelse för deltagande i idrott, mer än den idrottsliga aktivitetens betydelse i sig.
Forskningen inom dessa områden har ofta sökt faktorer om varför ungdomar väljer en
viss idrott, eller varför de inte gör det, där förklaringarna ofta ligger utanför idrottandet i
sig. Om man inte kan deltaga i idrott p.g.a. föräldrarnas arbetstider, så har det inget att
göra med själva aktivitetens utförande. Med forskning i idrott menas att det primära
målet är att forskningsresultaten har en uttalad ambition att utveckla den idrottsliga
aktiviteten (exempelvis forskning i hur man skjuter ett hoppskott i handboll, hur man
simmar ryggsim, hur man utför ett överslag på bom, alltså inte om familjens samlade
inkomst har något samband med hur ofta en person är utvisad i ishockey, vilket i och
för sig kan vara intressant att veta).
Det vore naturligtvis fel att påstå att forskning om idrott inte skulle ha någon
konsekvens för progressionen av idrottandet i sig, men man kan heller inte påstå att den
alltid bidrar till utveckling av den idrottsliga aktiviteten. Sett till de idrottsrelaterade
doktorsavhandlingar som lagts fram i Sverige inom det samhälls- och
beteendevetenskapliga området så finns det, ur detta perspektiv, mycket lite av ansatser
i idrott och forskningsresultat om hur man utvecklar idrottsaktiviteter. Inriktningarna
har istället varit att studera förutsättningarna för idrott och konsekvenserna av idrott.
När det gäller den medicinskt inriktade idrottsforskningen kan frågan ställas, om målet
varit att i huvudsak studera idrottens påverkan på kroppen och de biologiska
processerna - för att utveckla den medicinska kunskapen eller om målet varit studier av
kroppen och de biologiska processerna - för att utveckla idrotten och den idrottsliga
kunskapen?
Vad har nu allt detta med metodfrågorna inom idrotten att göra? Om det nu finns ett
glapp i utvecklingsarbetet såtillvida att det är sparsamt förekommande med forskningen
304
Det finns idrottsliga ”paradigmskiften”. Björn Borgs ”tvåhandbackhand”, Fosbury flop i höjdhopp, Jan
Boklövs V-stil i backhoppning har alla förändrat respektive grenar, just för att de vid den tidpunkten var
resultatförbättrande. När det gäller V-stilen har man dessutom genom mätningar, kunnat fastställa dess
förbättrande aerodynamiska effekter. Mig veterligen har inte någon av dessa tekniker föregåtts av någon
traditionell forskning, utan utvecklats av idrottare just för att de förbättrat resultatet.
87
i idrott, men relativt mycket forskning om idrott, så måste man fråga vad det beror på?
Saknas intresse för att forska i idrott? Det finns både idrottstränare och ledare som inget
hellre skulle vilja än att utveckla idrottslig kunskap, då företrädesvis inom sina
specialområden (och också gör så). Men varför är det så få inom den akademiska
världen som är intresserade av detta? Frågan måste ställas om det är salongsfähigt med
idrottsforskning i idrott och om man från det akademiska etablissemanget kommer att
betrakta denna typ av kunskapsutveckling som vetenskapligt relevant? Om man
betraktar akademierna och idrottsrörelsen som komplementära, så skulle man enkelt
kunna uttrycka det så här. Inom akademierna finns stora kunskapsmängder om hur man
gör vetenskap (forskningsmetodologi), medan kunskapen om enskilda idrotters
förutsättningar och utövande tillkommer idrottsrörelsens ledare och tränare. Ett flitigt
använt ord för hur denna samverkan skulle kunna utveckla både den idrottsliga och den
idrottsvetenskapliga kunskapsbasen, är vad man i dagligt tal kallar positivt relaterade
synergieffekter305.
305
Synergism (grek. synergea ”hjälpa någon i arbetet”). Synergi betyder samverkan mellan två eller flera
faktorer som, positivt eller negativt, påverkar en process på ett sådant sätt att den sammanlagda verkan
av faktorerna blir större än summan av verkningarna av faktorerna var för sig (potentiering).
88
Kapitel 5
Några tankar om idrottsvetenskaplig verksamhet som
bildning – och några idéer
”… målet med den universitets- och högskolebaserad forskning i Sverige är att
forskningsverksamheten skall vara inriktad mot behoven i samhället och att krav
skall ställas på hög vetenskaplig kvalitet” 306
För att den idrottsvetenskapliga essensen skall utvecklas, finns ett stort behov av att
forskningsbaserad kunskap ligger till grund, både för akademisk grundutbildning som
för forskarutbildning. Ett grundläggande krav för att utbildning inom
idrottsvetenskapliga områden skall kännas ”up to date”, är att det existerar
utbildningsplaner som är relaterade till aktuell forskning och uppbyggd på ett sådant
sätt att dess innehåll uppmuntrar de studerande att själva utveckla ny kunskap. Därmed
är även forskningsplaner viktiga i detta sammanhang. Eftersom utbildning skall vara
forskningsbaserad får forskningsplaner på sätt och vis samma betydelse för
utbildningen som utbildningsplanen (enligt modellen nedan307):
Idrott –
företeelse som studeras
Idrottsvetenskap –
vetenskapsområde som tar sina
ontologiska och epistemologiska
utgångspunkter i det studerade
området idrott
Utbildningsplan (inter-) nationell,
regional eller lokal
Forskning –
metodologiska förutsättningar
för kunskapsbildning
Forskningsplan –
(inter-) nationell,
Utbildning
regional eller lokal
Modell 5: Betydelsen av forskningsplanen för idrottsvetenskaplig utbildning.
Att upprätta idrottsvetenskapliga utbildningsplaner, utan att relaterade dessa till aktuell
forskning, och att inte organisera forskningsplaner (som ett medel för att utveckla den
idrottsvetenskapliga kunskapsbasen), är att i mycket liten utsträckning ta hänsyn till
kunskapsutveckling som sker kontinuerligt. Att i den kunskapsgenerativa processen och
utbildningen stödja sig på enskilda kursplaner och låta summan av alla litteraturlistor
också vara summan av den kunskap som skall problematiseras, gör att den akademiska
306
307
SOU 1998: 128
s.55. Modellen har här byggts ut med rutorna ”Forskningsplan” och ”Utbildningsplan”
89
kunskapsförmedlingen tar större hänsyn till kunskapens form och inte dess föränderliga
innehåll. Forskningsplaners betydelse för den tilltagande idrottsvetenskapliga
kunskapsutvecklingen accentueras framför allt genom att en forskningsplan bl.a. skall
problematisera ontologiska och epistemologiska utgångspunkter för forskningen.
Därmed ges möjligheter att diskutera forskningens grundvalar på metakritisk nivå och
därmed blir det också lättare att kritiskt relatera den idrottsvetenskapliga kunskapen till
den idrottsvetenskapliga kunskapsbildningen (därför att forskningsplanen bör ge svar på
hur man skall knyta den forskningsrelaterade kunskapen till utbildningen).
Den idrottsvetenskapliga forskningsplanen
En idrottsvetenskaplig forskningsplan kan naturligtvis belysa strategier ur ett antal
perspektiv. Men om vi som utgångspunkt ansluter oss till Kuhns idéer om
paradigmatisk utveckling, måste näring till diskussioner om forskningsstrategier utgå
från detta resonemang. Kuhn pekar på betydelsen av att identifiera värderingar, d.v.s.
påståenden som genom sitt innehåll anger gränser för paradigmets utbredning (under
förhållanden som är normalvetenskapliga). Dessa påståenden kan i första hand ses som
ett slags rationella á prioriantaganden som genom sina formuleringar identifierar
paradigmets gränser, utan att för den skull vara deduktivt härledda ur detta.
Törnebohm308 menar att när paradigm skall utvecklas som projekt så skall kritiska
prövningar och taktiska planer, i växelverkan, utveckla och reglera paradigments
innehåll. Vidare är en metafysisk (ontologisk) diskussion en väsentlig del av
forskningsplanens substans, såtillvida att man explicitgör hur man ser på det varande,
såtillvida som det är och de nödvändiga och essentiella dragen hos det varande. Det
handlar om en insikt i och ett uttryck för, att verklighetens grundläggande struktur är
oberoende av empiriska iakttagelser (t.ex. intuition). Vidare är det nödvändigt att
uttrycka de kunskapsteoretiska förutsättningarna (i detta fall för idrottsvetenskapliga
forskningsområden) dvs. studier av kunskap som kunskapsteori. Törnebohm309 talar om
vetenskapsideal, såtillvida att de beskriver forskarens syn på vetenskapen, så som man
vill att den skall vara310. Kuhn förhåller sig också till idealdiskussionen när han menar
att det i forskargrupper uppstår en slags typologi i forskningsprocessens tillämpade
delar, ett slags standardförfaranden för att utveckla forskningsmetodologiska frågor
(vilka i stor utsträckning är idealtypiska). Kuhn menar att detta tills dels emanerar ur
traditioner, verksamhet och utbildning och detta får betydelse för forskningens
inriktning. Det är i denna del som forskningsplanen får sin regionala eller lokala prägel
och karaktär. Törnebohm utvecklar detta, då han menar att detta också existerar genom
forskarens(nas) intressen, vilja, kompetens och världsbild (exempelvis;
Uppsalafilosofi311, Lundateologi312 m.fl.).
308
309
(1985 s.33)
(1985 s.34)
310
Här ger Törnebohm uttryck för, vad jag tolkar som ett slags idealism, som man har svårt att hitta hos
Kuhn, vars arbete mer har karaktären av relativism.
311
Uppsalafilosofin, filosofisk riktning vars upphovsmän var Axel Hägerström och Adolf Phalén.
Hägerström vann inflytande framför allt genom sin "värdenihilism", en teori enligt vilken värderingar
saknar objektiv halt och är att betrakta endast som uttryck för känslor, och genom sin till denna kopplade
rättsfilosofi. (NE, 2001)
90
Skillnaden mellan Kuhns och Törnebohms resonemang är (enligt Törnebohm) att Kuhn
ser paradigm som något som existerar inom forskarmiljöer - grupper313 medan
Törnebohm själv vill tillskriva alla forskare paradigm (på ett individuellt plan). Det
intressanta i detta resonemang är också att Törnebohm rekommenderar tematiska
diskussioner bl.a. när forskningsfält bildas och när forskare från olika fält vill
genomföra gemensamma projekt314. Alltså, forskningsplanen bör i relation till
beforskade områden, både (a) diskutera forskningens ontologiska och epistemologiska
utgångspunkter, samt (b) reflektera över utveckling både ur korta och långa perspektiv,
samt (c) inta ett kritiskt förhållningssätt till kunskap och kunskapsutveckling. Vidare
måste man ur ett planerings- och organisationsperspektiv ange och diskutera strategier i
form av:
- en orientering och bestämning av forskningsfronten ur ett kritiskt
utvecklingsperspektiv (internationellt, nationellt, regionalt och lokalt)
- ett nulägesperspektiv som en positionsbeskrivning
- idéer om kommande utveckling som framtidsberedskap
Dessa strategier bör till sin form både vara övergripande och innebära samarbete i
forskningsfrågor mellan olika forskargrupper (exempelvis mellan universitet och
högskolor, både nationellt och internationellt). De vinster som kan uppnås är långsiktigt
stabila strategier med kontinuitet och identitet. Därmed kan den idrottsvetenskapliga
forskningen byggas utifrån en gemensam plattform, som belyser de perspektiv och
utgångspunkter som forskningen strävar mot. Dessa forskningsstrategier kan sedan ge
avknoppning i reguljära forskningsprojekt. Modellen nedan är ett försök att
exemplifiera detta resonemang som exempelvis utgångspunkt för en forskarskola i
idrottsvetenskap.
Projekt
Forskningsstrategier
Idrottsvetenskaplig forskning,
ontologiska och epistemologiska
utgångspunkter i ett
tvärvetenskapligt perspektiv
Forskningsstrategier
Projekt
Projekt
Projekt
Plattform
Modell 6: Plattform för den idrottsvetenskapliga forskningsorganisationen - forskarskola
312
Lundateologi, internationellt använd benämning på den teologiska samsyn som från 1920-talet under
flera decennier företräddes av Gustaf Aulén, Anders Nygren och Ragnar Bring, alla professorer i
systematisk teologi vid den teologiska fakulteten i Lund. Gemensamt för dem var en strävan att under
uppgörelse med den tidigare liberala teologin lägga en vetenskapligt hållbar grund för det teologiska
arbetet. (NE 2001)
313
(1985 s.36)
314
(1985 s.46)
91
Eftersom målet315 med den universitets- och högskolebaserad forskning i Sverige är att
forskningsverksamheten skall vara inriktad mot behoven i samhället, är dessa behov
relaterade till den att forskningen skall ha betydelse för samhällsutveckling och också
vardaglig praxis.
”Idrottsforskning är både mångvetenskaplig och tvärvetenskaplig. Idrottsforskningen
skall alltså innefatta studier av människans motoriska och fysiska prestationsförmåga,
förändringar i och påverkan på idrottslig förmåga samt hur individen påverkas
socialt, psykiskt och kroppsligt av olika idrottsaktiviteter.”316
Denna vardagliga praxis positiva konsekvenser bör medföra kunskapsutveckling inom
idrottsliga områden med relation till folkhälsa, fysisk aktivitet, rörelseglädje. Men också
kunskapsutveckling inom områden som:
• internationaliserad syn på idrottsvetenskapligt forskningsarbete och utveckling
(betydelsen av utbyte av forskning mellan länder och kulturer)
• idrottens möjligheter som ett medel att arbeta med integrationsfrågorna (alla
människors rättighet till en positiv idrottsmiljö och en positiv hälsoutveckling)
• idrott och jämställdhetsfrågor (idrott som medel att förbättra jämställdhet mellan
män och kvinnor, mellan människor med olika bakgrund m.fl.)
På detta sätt får resultat från den idrottsvetenskapliga forskningen god avsättning i
samhället inom ett antal olika användningsområden.
Sammanfattningsvis blir det övergripande målet med en idrottsvetenskaplig
forskningsplanen att:
• utveckla kunskap och kompetens inom idrottsvetenskapliga områden för att
säkerställa ny kunskapsutveckling och förbättrad framtidsberedskap
• bidra till utveckling av både en bredare och en djupare syn på fysisk aktivitet och
idrott, men även peka på friskvårdens roll för utveckling av hälsa,
mellanmänskliga relationer och demokratiska synsätt
• etablera tvärvetenskapliga forskningsparadigm för att skapa en ontologisk
variation i synen på idrott och därmed befrämja utveckling av epistemologiskt
skilda angreppssätt inom den idrottsrelaterade forskningen
• bidra med metodologiskt utvecklingsarbete och variation i synen på
idrottsforskningens tillämpningsområden
• knyta den forskning som bedrivs till tillämpbara områden (ex. tredje uppgiften)
och tydliggöra kritiska förhållningssätt.
Implementeringen, vare sig den är på nationell, regional eller lokal nivå får sedan
anpassas efter rådande förhållanden.
315
316
SOU 1998:128
Prop. 2000/01:3
92
Den idrottsvetenskapliga utbildningsplanen
För att kunna uppfylla önskemålet med en högre grad av forskningsanknytning i
grundutbildningen, krävs i huvudsak två immateriella förutsättningar:
• att relevant forskning inom de aktuella områdena bedrivs och att relevanta
kunskapsteoretiska ansatser finns att utveckla
• att utbildningsprogram och kurser etablerar ett helhetsperspektiv på utbildningen
från ett idrottsligt perspektiv
Heinilä317 menar att olika ideologier och olika politiska system, ur flera aspekter utövar
ett avsevärt inflytande på olika sätt att betrakta den idrottsliga kunskapsprocessen. Han
gör det indirekt när han uppmärksammar idrottens totaliseringsprocess, i det att
idrottsforskning är en förutsättning för idrottens utveckling. Till detta resonemang
ansluter sig till viss del Loland318 när han menar att idrottsämnet formats av de
ekonomiskt, politiskt och retoriskt resursstarka. Idrottsforskningen blir ur detta
perspektiv en del av det Heinilä karaktäriserar som en växande systemintegrering319, för
att ge större idrottsframgångar, vilket naturligtvis kräver konstant tillgång till olika
materiella samhällsresurser. Det är där som de resursstarka kommer in. Eftersom en stor
del av den idrottsliga kunskapen har avsättning på arbetsmarknaden, så blir även denna
en slags systemintegrering.
För individer som kan utöva idrott på ett ypperligt sätt (elitidrott) finns i många fall
goda möjligheter att kunna leva på den samma320. Genom att lära andra idrott
(idrottslärare - ledare) och att arbeta med hälsopromotion (hälsopedagog), så finns både
i den offentliga och också den privata arbetsmarknaden möjligheter till månatlig
ekonomisk inkomst. Detta har också bl.a. inneburit att antalet platser i idrottsrelaterade
utbildningar de senaste åren, i det närmaste haft en lavinartad utveckling och efterfrågan
317
(1982)
(2003)
319
Jfr. Habermas och dennes syn på den vetenskapliga kunskapen betydelse för praxis i det att den skall
prövas (integreras) i den vardagliga verksamheten.
320
I Sverige kan man inom ramen för universitetens/högskolornas utbildningsverksamhet studera till att bli
exempelvis musiker (som organist, violinist mm) och man kan också utbilda sig till att bli bildkonstnär
(fotografi, måleri, skulptur/installation mm). Men man kan inte utbilda sig till att bli idrottare
(exempelvis stavhoppare, fotbollspelare eller golfare). Inom musik- och konsthögskolorna utbildas
alltså vad man kan kalla ”utövare” av konstarten och man utbildar även till lärare och andra typer av
relaterade yrkesutövare inom genren. Inom de akademiska idrottsutbildningarna finns inte någon
”utövarutbildning” utan den består mestadels av ledar- och lärarutbildning i någon form. Varför är det
så… platsar inte idrottslig kunskap och kurser av detta slag i den akademiska världen. Visst finns det
kurser i exempelvis biomekanik och rörelselära, men då har de oftast en medicinsk – naturvetenskaplig
ämnesidentitet och syftar sällan till utveckling av den enskilde idrottaren i direkt mening, utan som
kunskap för den lärare/ledare som utbildar idrottaren. Låt mig på samma sätt som tidigare säga att
detta i sig inte är något negativt, men det är ju bara en sida av problematiken. När kan en
idrottsintresserad, precis som en konst eller musikintresserad, komma till en högskola och ställa
samma krav på relevant yrkesutbildning för den yrkesnisch man har valt?
318
93
på utbildningsplatser har under slutet av 1990-talet och i början på 2000-talet varit stor.
Det stora problem som uppstått i denna expansion är lärarbristen på högskolenivå321.
Målet med den idrottsvetenskapliga utbildningsplanen är att både ge en struktur för den
idrottsvetenskapliga utbildningen (från kurser på grundutbildningsnivå till kurser på
forskarutbildningsnivå), och också ange ett relevant innehåll för den utbildning som
skall bedrivas. Strukturen i den idrottsvetenskapliga utbildningen har av förklarliga skäl
att följa de förordningar som ger direktiv för utbildningsanordnare genom
högskolelagen och högskoleförordningen. Dessutom har under senare år tillkommit nya
regler, som upprättas inom EU och det gäller främst den s.k. Bolognadeklarationens
påbud.
Bolognaprocessen startade 1998 genom att en gemensam deklaration om harmonisering
av de europeiska högskoleexamenssystemen, den s.k. Sorbonnedeklarationen,
realiserades. Resultatet av Sorbonnedeklarationen blev att 29 länder i Europa (däribland
Sverige) undertecknad Bolognadeklarationen (juni, 1999). Det primära syftet med
Bolognadeklarationen är att utveckla ett enhetligt europeiskt område för högre
utbildning till år 2010. Avsikten är att förbättra den högre utbildningens konkurrensoch attraktionskraft i Europa. För att kunna realisera detta har man etablerat sex delmål
för denna process. Det handlar (1) om att tydliggöra examensstrukturer, att
implementera ett system för överföring och dimensionering av studieprestationer genom
ECTS (European Credit Transfer System). Det är också tänkt att (2) skapa enhetliga
examensstrukturer och meningen är att dessa skall utvecklas i två steg, där nivå ett är
examina på kandidatnivå, och nivå två omfattar examina på magister- och doktorsnivå
(påbyggnadsexamina). Vidare kommer (3) ett system för dimensionering av studierna
att etableras (en slags kvalitets- och nivågruppering av studiernas abstraktionsnivå).
Nästa två steg handlar (4) om ökad rörlighet (utbyte mellan studerande, lärare, forskare
och annan personal) och (5) en europeisk dimension i kvalitetsevalueringen (att finna
gemensamma utvärderingsinstrument). Slutligen vill man (6) etablera en europeisk
dimension i den högre utbildningen (som definieras utifrån mångsidigt, effektivt
internationellt samarbete och nätverksbildning, samt utbildning i språk och kultur)322.
Som punkterna ovan presenteras, är huvuddelen av de direktiv man satt upp av formell
och strukturell karaktär. Men de strukturer som formas skall under alla omständigheter
fyllas med en substans, som är relevant för dem som skall tillägna sig undervisningens
321
Annerstedt & Bergendahl, (2002)
Denna information finns på http://www.minedu.fi/uvm/utbildning/bolognaprocessen.html. En
kommentar - eftersom jag arbetat i många år inom olika europeiska nätverk är det min uppfattning att
det nuvarande svenska systemet har mycket stora likheter med det föreslagna inter-europeiska. Formellt
har vi därför på basis av vårt nuvarande system lätt att förstå Bolognadeklarationens intentioner. För den
idrottsvetenskapliga utbildningsplanen handlar det om i detta perspektiv att främst ange
examinationsstrukturerna i en intereuropeisk förståelse, att tydligt markera vilka utbildningsnivåer man
hanterar. I utbildningsplanen skall tydligt framgå vilka examinationskrav man har för kandidat-,
magister- och doktorsexamen (licentiat). Dessutom skall kursplanerna vara ”översatta” till beräkning av
studiemeriter efter det s.k. ECTS- systemet. Vidare bör man ha väl utarbetade strategier för
kvalitetssäkring. Den ökade rörligheten och den europeiska dimensionen upplever jag mer som en
ambition att försöka uppnå, eftersom dessa två i avsevärd mening kräver mänskliga resurser i form av
fler lärare och ekonomiska resurser för att finansiera utbytesverksamheten.
322
94
innehåll. Det är enbart punkt nummer sex som i någon mening pekar på innehållsliga
aspekter och dessa känns så allmänt hållna att de bara ger en slags övergripande
viljeinriktning. Det är till syvende och sist i lokala och/eller regionala arbetsformer som
utbildningsplanens ämnesteoretiska, kunskapsteoretiska och forskningsmetodologiska
inriktningar och val sker. Det är där som den lokala eller regionala identiteten sätter sin
prägel på utbildningens innehåll. Uppenbart är att nätverk bildas av institutioner eller
individer som har liknande inriktning med sin verksamhet och mera sällan skapas
nätverk innan man vet vad man skall samarbeta om.
När det gäller de idrottsvetenskapliga grundutbildningarna (kandidatnivå –
undergraduate level) finns flera exempel i Sverige, där formen för utbildningarna har en
hög grad av konsensus. Däremot finns skillnader mellan olika universitet/högskolor
beträffande det kursrelaterade innehållet. Grovt har i huvudsak tre
utbildningsinriktningar etablerats: Idrottsvetenskap med inriktning coaching (ledarskap)
och management, Idrottsvetenskap med inriktning mot hälsopromotion och
Idrottsvetenskap med inriktning mot lärarskap.
När det gäller magisterutbildningar och forskarutbildningar (graduate level) så finns
inte samma utbud. Till dels beror detta på att antalet studenter som läser vidare till
denna nivå inte alls varit så många till antalet. Dessutom har inte idrottsvetenskap som
ämne funnits särskilt länge i Sverige, framför allt inte som forskarutbildningsämne.
Skälen till varför så få studenter väljer de högre nivåerna är många, men ett är att
arbetsmarknaden inte särskilt ofta efterfrågar denna typ av kompetens. Dessutom är
abstraktionsnivåerna i dessa kurser mycket högre och studenter som vill ”ha en
utbildning för att få ett jobb” är stundtals svåra att motivera för högre studier. Vidare är
en betydande del av den arbetsmarknad för de blivande licentiaterna och doktorerna,
just de akademier som de blivit skolade inom. Det handlar om att det akademiska
systemet måste garantera sig självt en viss successionsordning.
Mot en idrottsvetenskaplig forskarutbildning…
Det måste tillstås, avslutningsvis, att trots alla argument som bollats fram och tillbaka i
denna skrift, så är en av de allra viktigaste materiella förutsättningarna för ett
idrottsvetenskapligt område, både på forsknings- och utbildningssidan, att en
idrottsvetenskaplig forskarutbildning ser dagens ljus. Denna utbildning kan ha följande
övergripande innehåll:
• skapa förutsättningar för fördjupade kunskaper, insikter och färdigheter i det
idrottsvetenskapliga forskningsområdet, både vad gäller vetenskaplig teori och
forskningsmetodisk teori och praktik, vilka är förutsättningen för att självständigt
och i samarbete med andra forskare eller praktiker planera, genomföra och
redovisa vetenskapliga arbeten
• skapa förutsättningar för den studerande att fördjupa ämneskunskaper inom det
idrottsvetenskapliga område som denne valt som sitt avhandlingsområde
95
• skapa förutsättningar
forskningsarbete
för
vidgade
erfarenheter
av
idrottsvetenskapligt
Effekterna av en idrottsvetenskaplig forskarutbildning är (1) att rekryteringen av fler
och nya forskare kan bli möjlig (vilket i förlängningen leder till fler disputerade lärare),
att (2) det idrottsvetenskapliga området får en tydligare vetenskaplig legitimitet i likhet
med andra tematiska områden och att (3) en konvergens med andra länder och inte
enbart inom EU-området, kan etableras när examinationsstruktur i större utsträckning är
generella. En from förhoppning, avslutningsvis, är att idrottsvetenskaplig
kunskapsutveckling och idrottsvetenskaplig forskning, i en framtid skall kunna spela en
roll, på samma sätt som idrotten gör när den är som bäst.
P.S. Hur var det nu med kanotisten som köpte motorbåt? Ryktet säger att han blev
doktorand och idrottsforskare, att han var ganska medelmåttig i skolidrottsämnet Idrott,
att han kan dinera både med kniv och gaffel och att han, när han har en bra dag, också
kan äta med sked. Han är i detta sammanhang ett exempel för uttrycket ”övning ger
färdighet”. D.S.
96
Referenser
Adam, K. (1972). Nichtakademische Betrachtungen zu einer Philosophie der Leistung.
Leistungssport II, No 1, 62-68.
Adorno, T. W. (1955). Veblens angriff auf die Kultur. I Adorno, Prismen. Kulturkritik und
Gesellschaft. Berlin/Frankfort, 66-ff. 91.
Annerstedt, C. (1991). Idrottslärarna och idrottsämnet. Utveckling, mål, kompetens - ett
didaktiskt perspektiv. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.
Annerstedt, C. (1999). Idrottsvetenskap(er)? – ett sökande efter akademisk identitet. I
Patriksson, G. (red) SVEBI:s Årsbok 1999.
Annerstedt, C., & Bergendahl, L. (2002). Attraktiv utbildning : en studie av
lärarutbildningar i idrott och hälsa. Göteborgs universitet. Institutionen för
pedagogik och didaktik.
Asplund, J. (1967). Sociologiska teorier: studier i sociologins historia. Stockholm:
Almkvist & Wiksell.
Berg, L-E. (1975). Medvetandets sociologi. Introduktion till symbolisk interaktionism.
Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Best, D. (1978). Philosophy and Human movement. Reprinted in W.-J. Morgan & K.
Meier (1988), Philosophic Inquiry in Sport. Human Kinetics Publishers, Inc.
Champaign, Ill, USA.
Bjurvill, C. (1992). Kroppen, människan och idrotten. En fenomenologisk betraktelse. I G.
Patriksson, SVEBI:s årsbok 1992. Lund: Reprocentralen
Bourdieu, P. (1978). Sport and social class. Social science information, 17(6), 819-840.
Brännberg, T. (1996). Vem skrev pjäsen huliganism. I L. Jacobsson, Sporten eller livet.
Heatwave Förlag AB.
Breivik, G. (1979). Idrættens filosofi. Norges Idrættshøjskole. Komp. nr. 45.
Brettschneider, W-D. (2001). Effects of Sport Club Athletics on Adolescent Development
in Germany. In European Journal of Sport Science (vol 1, issue 2). Human Kinetics
Publishers.
Brettschneider, W-D. (2001). Sport Involvement and Adolescent Development. Opubl
manus.
Coakley, J. J. (1983). Leaving competitive sport: Retirement or rebirth. Quest, 35, 111.Coakley, J. J. (1986). Sport in Society. Third edition. Times Mirror/Mosby,
College Publishing. St Louis, USA.
Coakley, J. J. (1994). Sport in Society. Fifth edition. Times Mirror/Mosby, College
Publishing. St Louis, USA.
Crook J. M. & Robertson S. E. (1991). Transition out of elite sport. International Journal
of Sport Psychology, 22, 115-127.
Descartes, R. (1985). Meditation on first Philosophy. Reprinted in W.-J. Morgan & K.
Meier (1988), Philosophic Inquiry in Sport. Human Kinetics Publishers, Inc.
Champaign, Ill, USA.
Edwards, H. (1973). Sociology of Sport. Homewood, Illinois: The Dorsey Press.
Engström, L-M. Idrott en arena för livsstilar. I G Patriksson: SVEBI:s årsbok, 1991 (s.80 –
98)
Ericsson, I. (2003). Motorik, koncentrationsförmåga och skolprestationer: en
interventionsstudie i skolår 1-3. Malmö Studies in Education Sciences (Diss).
Eriksson, S. Patriksson, G. & Stråhlman, O. (1992). Efter elitidrottskarriären. Göteborgs
universitet: Institutionen för pedagogik. (ISSN 0281-5958).
Eriksson, S. (2001). Vägen till A-landslaget. Stockholm, Riksidrottsförbundet.
97
Grön, A., (1987). Sartre: frihet och situation. I P. Lübcke, (red.), Vår tids filosofi.
Bokförlaget Forum AB, Stockholm.
Gustavsson, K. (1994). Vad är idrottandets mening? Uppsala studies in Education 55.
Almkvist & Wiksell (akademisk avhandling).
Haag, H. (1994). Theoretical Foundations of Sport Science as a Scientific Discipline.
Schorndorf, Hoffman, 1994.
Heinilä, K. (1982). The Totalization Process in International Sport. Sportwissenschaft, 3,
235-254.
Hoberman, J. (1986). The Olympic crises, Sport Politics and moral order. Caratzas Pub.
Huizinga, J. (1940). Homo ludens. 3. ed. Amsterdam.
Hussrel, E. (1989) Fenomenologins idé., Daidalos, Göteborg.
Johansson, I. Kalleberg, R. & Liedman, S-E. (1972). Positivism, marxism, kritisk teori.
Nordstedt och Söner, Stockholm.
Juhl, F. (1987). Frankfurtskolan: Filosofi och kritisk teori. Huvuddrag i skolans utveckling.
I P. Lübcke, (red.), Vår tids filosofi. Bokförlaget Forum AB, Stockholm.
Krockow , C. von (1972). Gesellschaftlishe und politische Funktionen des Sports.
Schriftenreihe der Bundeszentrale für politische Bildung. Band 206. Bonn.
Kuhn, T. (1970). De vetenskapliga revolutionernas struktur. Bokförlaget Doxa, Lund.
Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Studentlitteratur, Lund.
Lenk, H. (1979). Social Philosophy of Athletics. Stipes Pub. Comp, Champaign, Illinois.
Liedman, S-E. (1995). Från Platon till kommunismens fall. Bonnier Alba, Stockholm.
Lindfelt, M. (1999). Idrott och moral, reflexioner över idrottens ideal. Bokförlaget Nya
Doxa, Nora.
Loland, S. (2000). Idrett som akademiskt fag: fra grunnlagsproblemer til praktiskt politikk.
Karlstads universitet.
Loland, S. (2003). Kroppssyn, idrett og mosjon. Http://www.idrottsforum.
org/articles/loland/loland_1.html
Lorenz, K. (1968). Aggression, dess bakgrund och natur. Norstedts, Stockholm.
Loy, J. (1968). The nature of sport: a definitional effort. Quest 10, 1-15.
Lübcke, P. (red.) (1988). Filosofilexikonet. Bokförlaget Forum AB, Stockholm.
Lüschen, G. (1971). Social Stratification and Social Mobility Among Young Sportsmen. I
Culture and Society. The MacMillan Co. London 1971.
Meier, K. (1988). Embodiment, sport and meaning. I W.-J. Morgan & K. Meier (1988),
Philosophic Inquiry in Sport. Human Kinetics Publishers, Inc. Champaign, Ill, USA.
Merleau-Ponty, M. (1942). The structure of behaviour. Boston: Beacon Press; 1963.
Morgan W.-J. & Meier, K. (1988), Philosophic Inquiry in Sport. Human Kinetics
Publishers, Inc. Champaign, Ill, USA.
Nationalencyklopedin, (NE 2000). Bokförlaget Bra Böcker, Höganäs.
Nitschke, W. & Kleine, L. (1961). Entwurf eines Grundreisses einer allgemeinen Theorie
der Körperkultur. Theorie und Praxis der Körperkultur, X, 115, 120, 397-402.
Nordenstan, K. (2002). Osynliga flickor – synliga pojkar. Studentlitteratur, Lund.
Oelschlagel, G. (1969). Karl Marx und die Körperkultur. Theorie und Praxis der
Körperkultur XVII, 388-400, 510-519, 681-691.
Ortega Y Gasset, J. (1930). The sportive origin of the state. Reprinted in W.-J. Morgan &
K. Meier (1988), Philosophic Inquiry in Sport. Human Kinetics Publishers, Inc.
Champaign, Ill, USA.
Patriksson, G. (2000). Utveckling av idrottsforskning och idrottsområdets akademisering i
Sverige. Karlstads universitet.
Piaget, J. (1972). Strukturalismen. Stockholm : Prisma.
98
Popper, K.R. (1997). Popper, kunskapsteori, vetenskapsteori, metafysik, samhällsfilosofi.
Thales, Stockholm.
Quine W., (1969). Ontological Relativity and Other Essays. New York : Columbia
University press.
Riis - Flor, J. (1987). Popper: Kritisk rationalism. I P. Lübcke, (red.), Vår tids filosofi.
Bokförlaget Forum AB, Stockholm.
Rosing, H. (1982). Medvetandets filosofi, Helsingsfors: Schildts Akademilitteratur 1982
Schlossberg, N. K. (1984). Counselling Adults in Transition. New York: Springer.
Sjöstrand, P. (1980). Teorier om yrkesval. I S. Franke-Wikberg & U-P. Lundgren, (Red.).
Karriär och levnadsbana. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Stambulova, N. (2000). Athlete’s Crises: A Developmental Perspective. In International
Journal of Sport Psychology 2000, 31:584-601
Stråhlman, O. (1992). Equality, exercise and sport, from a female perspective
(Idrottspedagogiska rapporter 46). Mölndal: Göteborgs universitet: Institutionen för
pedagogik.
Stråhlman, O. (1997). Elitidrott, karriär och avslutning. Göteborg: Acta Universitatis
Gothoburgensis (Diss).
Stråhlman, O. (2001). Den vetenskapliga legitimeringen av idrott. Svensk Idrottsforskning
2001:1.
Tännsjö, T. (1996). Elitidrotten bygger på osunda värderingar. I L. Jacobsson, Sporten eller
livet. Heatwave Förlag AB.
Törnebohm, H. (1985). Vad betyder vetenskapsteori. Göteborgs universitet: Institutionen
för vetenskapsteori.
Weber, A. (1951). Prinzipien der Geschichts- und Kultursoziologie München : Piper
Weiss, P. (1969). Sport: A Philosophic Inquiry. Carbondale, Illinois. Southern Illinois
University Press.
Widell, P.(1987). Enheten av teori och praxis. I P. Lübcke, (red.), Vår tids filosofi.
Bokförlaget Forum AB, Stockholm.
Wright, G-H von (1986). Vetenskap och förnuft. Bonniers, Stockholm
Åsberg, R. (2000). Ontologi, epistemologi och metodologi. En kritisk genomgång av vissa
grundläggande vetenskapsteoretisk begrepp och ansatser. Göteborgs universitet: IPD
rapport nr 2000:13.
Åsberg, R. (2001). Det finns inga kvalitativa metoder och inga kvantitativa heller för den
delen: Det kvalitativa-kvantitativa argumentets missvisande retorik. Pedagogisk
Forskning i Sverige, Institutionen för pedagogik och didaktik, Göteborgs universitet.
99
100
101
Bilaga 3: Lolands idrottsvetenskapliga modeller
Multidisciplinär tradition
psykologi
sociologi
biomekanik
historia
fysiologi
filosofi
anatomi
pedagogik
Idrott
Enhetsvetenskap med horisontell inriktning
aktivitetslära
organisationslära
rörelselära
Idrott
undervisningslära
träningslära
En interdisciplinär strategi
moderdiscipliner
idrottsmedicin
biomekanik
idrottsfysiologi
idrottspsykologi
Frågor om idrott
idrottspedagogik
idrottssociologi
idrottsfilosofi
idrottshistoria
102
Rapporter från Idrottshögskolan - Göteborgs universitet
Adress: Idrottshögskolan
Box 300
405 30 Göteborg
1. Stråhlman, O., (2004). Idrott – mål eller medel. Göteborgs universitet:
Idrottshögskolan.
2. Patriksson, G., Eriksson, S., Augustsson, C. & Stråhlman, O.(2004).
Utveckling och förnyelse av idrottsverksamhet” - en utvärdering av
projektverksamhet som fått medel ur Allmänna arvsfonden. Göteborgs
universitet: Idrottshögskolan.
3. Patriksson, G. & Stråhlman, O., (2004). Young peoples lifestyle and
sedentariness - the case of Sweden and Denmark. Göteborgs universitet:
Idrottshögskolan.
