Det sociala ledarskapet (FoU-rapport 2007:3) Ladda hem hela rapporten på http://www.rf.se/Dokumentbank
Hur bör en ledare i ungdomsidrotten vara? Bör de lära ut och sporra barn och ungdomar så att de presterar
eller bör de vara viktiga vuxna som hjälper barn och ungdomar att hitta vidare i livet? Frågan är lika angelägen
som svårlöst och ställs av alla de tusentals ideella ledare på vilka svensk ungdomsidrott vilar.
I rapporten, Det sociala ledarskapet, diskuteras hur ideella idrottsledare själva ser på sin uppgift och på sin roll
som idrottsledare, och vilka frågeställningar respektive utmaningar de ställs inför idag. Särskilt intresse ägnas
det sociala ledarskapet; hur ser idrottsledarna själva på sin roll som sociala ledare och på eventuella konflikter
mellan de ”idrottsliga” respektive ”sociala” dimensionerna av ledarskapet. Undersökningsfrågor har varit:
• Hur beskriver idrottsledarna själva sin roll som ”sociala ledare”?
• Hur ser idrottsledarna på relationen mellan ledarskapets ”idrottsliga” respektive ”sociala” dimensionerna?
När vi inom ramen för denna undersökning talar om idrott avser vi tränings- och tävlingsverksamhet för barn
och ungdomar, dvs. vi ägnar oss åt de idrotter (individuella resp. lagidrotter) där man bedriver en
tävlingsverksamhet.
Utgångspunkten är en teoretisk diskussion om det sociala ledarskapet och om relationen mellan det vi kallar
idrottsledarskapets idrottsliga respektive sociala dimensioner. Denna diskussion relateras också till tidigare
forskning om idrottsledarskap och om det sociala ledarskapet. Vi redovisar också kort en sammanställning av
data som ger en översiktlig beskrivning av de ideellt arbetande idrottsledarna i Sverige.
Efter en redovisning av det empiriska materialet för vi en fördjupad diskussion kring idrottsledarnas dubbla roll
som ”sociala ungdomsledare” respektive ”teknikutvecklare av enskilda idrottsgrenar”. Vår utgångspunkt är att
spänningen mellan dessa båda roller återspeglas i hur idrottsledarna förhåller sig till t.ex. idrottens fostrande
roll, synen på bredd/elit mm, men även att den har betydelse för hur man ser på idrottens samhällsroll. I denna
diskussion använder vi eget empiriskt material, men också material från tidigare forskning och andra studier.
För att få svar på våra frågor har vi genomfört en intervjustudie med ett mindre antal idrottsledare, där vi söker
skaffa oss en bild av hur dessa idrottsledare ser på sitt arbete som idrottsledare och där vi söker analysera hur
denna bild formas.
I samtalen med idrottsledarna kunde vi urskilja fyra teman, eller dimensioner, av det sociala ledarskapet.
• De sociala dimensionerna kan för det första avse det sociala sammanhang som den ideella ledaren uppfattar
sig vara en del av. ”Social” avser här ledarens upplevelse av ingå i en gemenskap eller sammanhang, och som
ofta uppfattas som eftersträvansvärt.
• De sociala dimensionerna kan för det andra avse de allmänmänskliga insatser som ingår i all organisering. Att
leda verksamhet är att ta del av och försöka lösa människors vardagliga problem som att skjutsa den stressade,
trösta den ledsna eller stötta den blyge.
• Ledarskapets sociala dimension kan för det tredje vara att i trängre mening ta del av och ställning till sociala
problem, moraliska eller politiska frågor som jämlikhet mellan könen, integration, drogproblem eller
klassfrågor. Att vara idrottsledare kan ju innebära att man konfronteras med viktiga problem eller behov som
inte nödvändigtvis ingår i idrottsutövandet. Att stötta ett barn vars föräldrar ligger i skilsmässa eller hjälpa ett
invandrarbarn in i laget överstiger det idrottsliga uppdraget att åstadkomma resultat samt de allmänsociala
insatser som med nödvändighet ingår i all ledning av mänsklig verksamhet.
• Den sociala dimensionen kan till sist avse en vision av den funktion verksamheten fyller i samhället i stort
eller i den omedelbara närmiljön. Fotbollsklubben kan uppfattas som en integrerande kraft i villasamhället och
ledarskapet som ett sätt att medverka till att den egna närmiljön får en högre kvalitet. Ledarskapet kan i denna
sistnämnda mening uppfattas som ett slags aktivt medborgarskap.
Samtliga fyra teman/dimensioner fanns med i idrottsledarnas sätt att tala om sitt ledarskap. Men, de flesta var
mer benägna att bejaka att de ingick i en social gemenskap och att de gjorde allmänmänskliga insatser än att
de tyckte att de hade ansvar för konkreta sociala problem. När idrott får vara idrott med allt vad det innebär av
laganda, kamratskap och fostran fyller idrotten och deras ledarskap en social funktion i samhället. Åtminstone i
de intervjuer vi genomfört framstår det sociala ledarskapet som mer självklart i relation till individen/gruppen,
och mer avlägset i förhållande till övergripande moraliska och/eller politiska frågor eller i förhållande till det
omgivande samhället.
När det gäller den andra av våra två frågeställningar har vår utgångspunkt varit att det inte är möjligt att ”välja”
mellan de idrottsliga resp. sociala dimensionerna av ledarskapet, utan att båda finns och existerar i relation till
varandra. Även om man hävdar att idrott i första hand handlar om prestation och tävling, är det ofrånkomligen
också ett socialt sammanhang. Och omvänt, även om man hävdar att barns och ungdomars idrottande framför
allt handlar om socialisation, så sker den i ett sammanhang som ofrånkomligen präglas av att man ägnar sig åt
just idrott. Vi menar att det råder en - större eller mindre – spänning mellan dessa två dimensioner; mellan det
”idrottsliga” och det ”sociala” som inte kan upplösas. Snarare än att lösas behöver alla de berättelser som
handlar om våndan om att toppa laget, frustrationen över elitsatsande ungdomslag och viljan att vinna utan att
någon ställs utanför få berättas.
Hur förhåller du dig till dom
”idrottsliga” respektive ”sociala”
dimensionerna av ditt ledarskap?
Var går gränsen för vilket socialt
ansvar du vill ta i din roll som
ledare?
