Denna rapport är en sammanställning grundad på
Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten
kan inte ge en fullständig bild av läget för
de mänskliga rättigheterna i landet.
Information bör sökas också från andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Norge 2007
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Norge är ett land med en lång demokratisk tradition. Respekten för mänskliga
rättigheter är djupt rotad i det norska samhället och de grundläggande fri- och
rättigheterna garanteras i grundlagen.
Trots den generellt goda situationen för mänskliga rättigheter i Norge har kritik
riktats mot de långa häktningstiderna. Ny lagstiftning har förbättrat situationen,
men kritiken kvarstår delvis. Norge har under 2007 fällts i Europadomstolen
för att skolans religionsämne för starkt präglas av kristendomen. Enligt
författningen råder inte religionsfrihet för kungen och hälften av regeringens
medlemmar måste tillhöra den lutheranska tron. Norge har också fällts av
Europadomstolen i ett fall som rörde en mans rätt att träffa sina barn.
Norge ligger återigen i topp på OECD:s HDI-index som mäter
levnadsstandard. Arbetslösheten är låg i Norge och det finns ett behov av
arbetskraftsinvandring. Arbetslösheten bland invandrare från ”icke-västliga”
länder är dock tre gånger så hög som i hela befolkningen.
Norge är ett jämställt land. Trots det tjänar kvinnor sämre och är dåligt
representerade på ledande poster. Våld mot kvinnor i nära relationer kallas av
Amnesty det allvarligaste brottet mot mänskliga rättigheter i Norge. Rätten till
utbildning har diskuterats i relation till flickor som bär huvudplagg som täcker
hela eller delar av ansiktet. Ett förslag om kriminalisering av köp av sexuella
tjänster utreddes under hösten 2007.
2
Liksom i Sverige diskuterades möjligheten till könsneutrala äktenskap i Norge
under 2007. Ett lagförslag, som även inkluderar rätten för homosexuella par att
adoptera var ute på remiss under 2007.
Barns rättigheter var också aktuellt under 2007. Diskussionerna har framförallt
rört ensamkommande asylsökande minderåriga.
Norge kommer år 2009 att kandidera till en plats i FN:s råd för mänskliga
rättigheter för perioden 2009-2012.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Norge har ratificerat följande FN-konventioner;
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt de fakultativa
protokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR)
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD)
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against
Women (CEDAW) samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt
Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT). Det fakultativa
protokollet om förebyggande åtgärder är underskrivet år 2003, men
inte ratificerat.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade
konflikter och handel med barn
Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det
tillhörande protokollet från 1966.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC)
samt:
Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen)
Norge har ännu inte ratificerat:
Tilläggsprotokollet till tortyrkommittén, OPCAT, trots att det
undertecknades 2003. Protokollet kräver att det finns en myndighet
3
som utövar tillsyn av frihetsberövande institutioner. Upprättandet av
en sådan myndighet är förenat med vissa problem, enligt Norsk
Helsingforskommitté, som också meddelat att norska myndigheter har
försäkrat att anledningen till förseningen enbart är av praktisk,
administrativ karaktär.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities skrevs under 30 mars
2007. Regeringen har dock försäkrat att ratificeringsprocessen är igång.
Om
tilläggsprotokollet
skall
undertecknas
utreds
av
utrikesdepartementet under hösten 2007.
Norge har inte skrivit under:
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the
Protection of all Persons from Enforced Disappearances. Norsk
Helsingforskommitté meddelade dock i sin årliga rapport att regeringen
avser att göra så.
International Convention on the Protection of the Rights of All Migrant Workers
and Members of their families. Konventionen är i princip endast
underskriven av länder varifrån arbetare kommer, inte av
”mottagarländerna”. Inget land inom EU har undertecknat
konventionen, trots uppmaningar från Europaparlamentet.
Norge har rapporterat till respektive konventionskommitté enligt följande:
ICCPR, november 2004, nästa rapporttillfälle oktober 2010
CERD, september 2005, nästa rapporttillfälle september 2009
CRC, april 2003, nästa rapporttillfälle februari 2008
ICESCR, februari 2004, nästa rapporttillfälle juni 2010
CEDAW, augusti 2007, nästa rapporttillfälle september 2010
CAT, december 2004 nästa rapporttillfälle 2009
Genom lagen om mänskliga rättigheter som stiftades 1999 blev den europeiska
konventionen om mänskliga rättigheter, FN-konventionen om civila och
politiska rättigheter och FN-konventionen om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter införlivade med norsk rätt. År 2005 inkorporerades även
kvinno- och rasdiskrimineringskonventionerna i norsk lag, men inte i lagen om
mänskliga rättigheter som anses ha högre status än andra lagar. FN:s
arbetsgrupp mot godtyckliga försvinnanden har efter en stående inbjudan
besökt Norge under 2007.
4
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Det finns inga uppgifter om av statsmakten sanktionerade politiska mord eller
försvinnanden i Norge och respekten för liv och kroppslig integritet är stor.
Kritik riktades, i oktober 2007, mot Norge och övriga Natoländer av bland
andra Amnesty International och FN:s tortyrkommitté, för att de fångar som
ISAF (International Security Assistance Force) lämnar över till afghanska
myndigheter löper stor risk att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller
förnedrande behandling. Norsk Helsingforskommitté räknar med att så många
som 50 procent av fångarna, både krigsfångar och ”vanliga” kriminella, som
överlämnats till afghanska myndigheter har utsatts för tortyr eller annan
kränkande behandling. Den norska regeringen har som svar på kritiken
hänvisat till bilaterala avtal med Afghanistan och sagt att Norge varit inblandat
i mycket få sådana fall.
Följande
enskilda
fall
har
uppmärksammats
av
norska
människorättsorganisationer i deras kommentar (2007) till Norges femte
rapport till FN:s tortyrkommitté;
2004 dog den svenska medborgaren Robert Aconcha-Khan efter att ha
gripits, psykotisk och drogpåverkad, och förts till akutmottagningen vid
Oslo sjukhus. Enligt Norsk Helsingforskommitté transporterades
Khan till sjukhuset på ett sådant sätt att han hade svårigheter att andas
och han avled strax efter ankomsten. Ingen av poliserna ställdes inför
rätta, men Oslo poliskår fick betala en gemensam bot. Dödsfallet
offentliggjordes först i juni 2007 och publicerades då av tidningen
Dagsavisen.
Eugene Obiora greps på ett socialförsäkringskontor, i Trondheim 2006,
efter att ha uppträtt hotfullt mot personalen. Under gripandet gjorde
han motstånd mot polisen. Obiora hölls i ett så kallat nackgrepp
(stryptag) och lades därefter med ansiktet nedåt på marken. Obiora
förlorade medvetandet och fördes till sjukhus där han avled.
Obduktionsresultatet pekade på att den troliga dödsorsaken var
kvävning. Fallet utreddes av den centrala undersökningsenheten vid
polisen, som i maj 2007 kom fram till att Obiora dött på grund av att
han gjorde motstånd och därmed kvävt sig själv. Beslutet ledde till
demonstrationer i Oslo och Trondheim. Riksåklagaren beordrade
centralenheten att åter ta upp fallet, men har ännu inte format sina
slutsatser av den nya undersökningen.
5
De två fallen har lett till att norska människorättsorganisationer bland annat
uppmanat Norge att: förbjuda användandet av ”nackgrepp” och andra farliga
metoder, utreda och förebygga användandet av polisvåld, utreda den möjliga
kopplingen mellan etnicitet och utsatthet för polisvåld samt säkerställa att det
finns en självständig utrednings- och lagföringsenhet för kriminalfall inom
polisen.
Vid sitt besök framförde FN:s arbetsgrupp mot godtyckliga försvinnanden
kritik mot att personer dömda till fängelsestraff ibland tvingas vänta en
betydande tid innan de får börja avtjäna sitt straff. I ett pressmeddelande från
2007 skrev arbetsgruppen att antalet personer, både i häkte och i fängelse, som
befinner sig i total isolering är oroande, eftersom detta kan betraktas som en
mycket sträng form av bestraffning. Regeringen har därefter vidtagit åtgärder
för att uppmärksamma problemet.
4. Dödsstraff
Dödsstraffet avskaffades i Norge år 1905 för brott begångna i fredstid och
dödstraffet i krigstid avskaffades slutgiltigt 1979. Den sista avrättningen
genomfördes 1948 och var en del av uppgörelsen med norska quislingar efter
andra världskriget.
Norge undertecknade år 2002 protokoll 13 till Europakonventionen om
absolut förbud mot dödsstraff. Protokollet trädde i kraft 1 december 2005.
Norge har också skrivit under och ratificerat (1991) det andra protokollet till
FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter om dödsstraffets
avskaffande i fredstid.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Det övervägande intrycket FN:s arbetsgrupp mot godtyckliga försvinnanden
fick vid sitt besök i Norge var mycket bra. Samarbetet med berörda
institutioner liksom gruppens möjlighet att besöka fängelser och träffa interner
fungerade väl. Inga uppgifter om förekomst av ofrivilliga försvinnanden eller
resebegränsningar finns i Norge.
Följande områden har dock uppmärksammats i Norge under 2007;
Norska människorättsorganisationer, bland dessa Amnesty International, är
kritiska till att polisen ibland tvingat personer att sitta i polisarrest under längre
tid än tillåtet efter det att häktningsbeslut har fattats. Frågan granskades år 2005
av Europarådets tortyrkommitté. De norska myndigheterna har förklarat
situationen bland annat med platsbrist i landets häkten och fängelser. Ny
lagstiftning har ersatt normen om högsta tillåtna tid i arresteringsceller vilket
6
norska människorättsorganisationer är positiva till. Enligt statistik från
kriminalvården bryter man inte emot den nya lagen i samma utsträckning som
mot den tidigare normen. Norsk Helsingforskommitté vill inte säga att det
skett en reell förbättring, men menar att utvecklingen åtminstone inte går åt fel
håll. I budgetförslaget för 2008 presenterade regeringen en satsning på att
bygga ut antalet celler och fängelseplatser. Ett handlingsprogram för
kriminalvården offentliggjordes 2007 och har som mål att kön till
kriminalvårdens platser ska vara borta år 2009.
Sivilombudsmannen (som motsvarar den svenska justitieombudsmannen)
lämnade den 15 februari 2007 sin rapport till Stortinget om interneringslägret
Trandum. Lägret bildades för att vara en mild form av frihetsberövande, för
personer som fått avslag på sin asylansökan och befaras försvinna i väntan på
utvisning. I praktiken hade Trandum hårdare regler angående mat, aktiviteter
och liknande än norska fängelser. FN:s tortyrkommitté har kritiserat Norge för
att det saknades ett konkret regelverk kring lägret. FN:s arbetsgrupp om
godtyckliga försvinnanden som besökte Norge 2007 påpekade också de vikten
av fungerande och heltäckande regler för Trandum. Regeringen har presenterat
ett lagförslag som, enligt Norsk Helsingforskommitté, är klarare men
fortfarande lämnar mycket övrigt att önska.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Rättssäkerheten i Norge är god. Möjlighet till fri rättshjälp finns. Domstolarna
är självständiga gentemot den exekutiva makten. I en rättegång tjänstgör både
lekmannadomare, som väljs av kommunstyrelsen (indirekt av folket som i sin
tur väljer kommunstyrelsen) och fackdomare som tillsätts av regeringen.
Förutom domstolar finns ett antal ombudsmannainstitutioner (bl.a.
barnombud och jämställdhets- och diskrimineringsombud) som allmänheten
kan vända sig till för klagomål. Sivilombudsmannen ska förutom att utöva
tillsyn av den offentliga förvaltningen även se till att myndigheterna uppfyller
sina förpliktelser vad gäller mänskliga rättigheter. Till skillnad från JO kan
sivilombudsmannen inte väcka åtal utan endast utfärda erinringar eller göra
uttalanden, vilka dock oftast respekteras.
Norge är ett av de minst korrumperade länderna i världen. Straffbarhetsåldern
är 15 år och fängelse för personer under 18 år utdöms bara som en sista utväg.
Enligt FN:s arbetsgrupp mot godtyckliga försvinnanden befann sig i maj 2007
åtta personer under 18 år i fängelse i Norge.
7. Straffrihet
7
Inga rapporter om straffrihet förekommer i Norge.
År 2006 ansåg sig inte Rwandatribunalen kunna acceptera ett norskt
erbjudande om att överföra en av de åtalade till Norge för rättslig prövning,
eftersom det saknades en särskild folkmordsparagraf i den norska strafflagen.
På initiativ av justitieministern presenterades 2007 ett förslag om att utöka
strafflagen med ett nytt kapitel om folkmord, brott mot mänskligheten och
krigsförbrytelser. Den nya lagen skulle innebära att Norge får samma möjlighet
att utdöma straff som den internationella domstolen i Haag, samt att brott
begångna utanför Norges gränser kan lagföras i Norge. Förslaget förväntas
kunna träda i kraft 1 januari 2008. Norskt Center för mänskliga rättigheter har
kritiserat förslaget på grund av att det inte har gjorts en heltäckande utredning
av vilka brott som ska kategoriseras som krigsförbrytelser och inte heller vilka
förpliktelser Norge har på området.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings-, och religionsfrihet har grundlagsfäst
skydd i Norge.
Yttrande- och mediafriheten, liksom förenings- och församlingsfriheten, är fast
förankrade i det norska samhället. Pressen är fri och det finns en mängd
oavhängiga frivilligorganisationer. Yttrandefriheten är mycket vidsträckt i
Norge, vilket debatterats bland annat i relation till rasistiska uttalanden, och
norska människorättsorganisationer har menat att det borde vara enklare att
göra inskränkningar i yttrandefriheten för att undvika hets mot folkgrupp.
Norge har under 2007 fällts av Europadomstolen i ett yttrandefrihetsmål.
Målet rörde en norsk tidning som publicerat uppgifter om att det krävdes att
en person var skriven på platsen för att få äga hus i vissa attraktivt belägna
områden. Detta var uppgifter som senare visade sig vara oriktiga. Tidningen
stämdes av en känd företagsledare, vars hus felaktigt beskrivits i
sammanhanget. Högsta domstolen gav företagsledaren rätt. Europadomstolen
menade att högsta domstolens dom var ett brott mot artikel 10, som rör
yttrandefrihet, i konventionen om mänskliga rättigheter.
Ett statligt förbud mot politisk reklam, som är skapat för att säkerställa lika
tillgång till media för alla politiska kandidater oavsett resurser, bryter mot
Europakonventionen, enligt en rapport från Freedom House om situationen i
Norge 2007. Frågan har dock inte uppmärksammats av norska organisationer
som arbetar med mänskliga rättigheter.
8
Enligt grundlagen råder religionsfrihet. Vissa oklarheter finns dock. Minst
hälften av regeringens medlemmar ska vara medlemmar i den lutherskt
protestantiska statskyrkan, så även kungen. Detta har kritiserats av den norska
sektionen av Helsingforskommittén för att vara diskriminerande och ett
indirekt ingrepp i den annars vidsträckta religionsfriheten. Även den sektion i
den norska författningen som kräver att lutheraner ska uppfostra sina barn i
tron har kritiserats.
En utredning om kyrkans fortsatta relationer med staten föreslog, i januari
2006, att kyrkan ska skiljas från staten. Slutgiltigt beslut i den i Norge
kontroversiella frågan dröjer dock till 2008.
I den norska skolan är en kurs i religion och etik som fokuserar på kristendom
obligatorisk. 2004 bestämde Europadomstolen att det var emot principen om
mänskliga rättigheter. Trots goda intentioner har inte tillräckligt mycket
åtgärdats i frågan och Europadomstolen drog 2007 slutsatsen att kristendomsoch livssynsämnet är för starkt präglat av kristendomen och det är för krångligt
att praktisera den undantagsrätt elever med andra trosinriktningar har.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Norge är en konstitutionell monarki med kung Harald V som statschef. Landet
är en fungerande parlamentarisk demokrati med fria och hemliga val.
Valsystemet är proportionellt och val hålls var fjärde år. De politiska
rättigheterna är tillgodosedda i Norge. Stortinget är, vilket är ovanligt, ett
enkammarparlament som inte kan upplösas under valperioden. En
grundlagsändring kräver 2/3 majoritet i Stortinget.
Knappt 40 procent av stortingsrepresentanterna är kvinnor. Mäns och
kvinnors valdeltagande redovisas inte separat i Norge. Det finns emellertid
vallokalsundersökningar från senaste stortingsvalet, 2005, som visar att det inte
längre finns några reella könsskillnader i valdeltagandet. Andelen kvinnor i
regeringen är 52 procent. Sametinget, som inrättades 1987, är ett folkvalt
samiskt parlament där 51 procent av ledamöterna för närvarande är kvinnor.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Norge har ratificerat ILO-konventionerna och tillämpar dessa.
Arbetsförhållandena, inklusive löne- och arbetsvillkor är mycket goda i en
internationell jämförelse. Fackföreningar har en viktig roll i förhandlingar med
regeringen på sociala och ekonomiska områden och runt 60 procent av den
norska arbetskraften är fackligt ansluten.
9
I samband med en granskning som gjordes av FN:s kommitté för ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter uttrycktes oro över att invandrare, och i
synnerhet invandrarkvinnor, har problem att få arbete. Arbetslösheten bland
invandrare är tre gånger så hög som hos befolkningen i övrigt, även om
andelen arbetslösa invandrare sjunkit till 5,0 procent andra kvartalet 2007. Den
absolut
högsta
arbetslösheten
finns
bland
förstagenerationens
invandrarkvinnor, allra högst (över 10 procent) bland afrikanska kvinnor.
Endast 0,3 av styrelserepresentanterna i norska aktiebolag är av icke-västlig
invandrarbakgrund.
43 procent av kvinnorna arbetar deltid. I genomsnitt tjänar kvinnor 84,7
procent av vad män gör per månad (vilket är lika mycket som i Sverige).
Skillnaderna mellan mäns och kvinnors löner är störst bland de högst
utbildade. 40 procent av styrelseplatserna i norska aktiebolagen skall enligt lag
besättas av kvinnor. 2007 infördes möjligheten att bestraffa företag, som inte
uppfyller dessa bestämmelser, genom att stryka dem från börslistan.
Straffmöjligheten har gett resultat och sommaren 2007 var tre av tio
styrelsemedlemmar i norska aktiebolag kvinnor, mot två av tio samma period
2006.
Amnesty International Norge har under 2007 drivit en kampanj för att få
regeringen att upprätta lagar och regler som garanterar att norska företag agerar
etiskt och i enlighet med mänskliga rättigheter även då deras verksamhet är
förlagd utanför Norge. Enligt Amnesty kommer ett stortingsförslag, som
behandlar det internationella perspektivet av norska företags samhällsansvar att
presenteras under 2008. Ett uppmärksammat fall på området rör bolaget Aker
Kværner, som anmälts till statsadvokatämbetet för att ha underlättat de brott
mot mänskliga rättigheter som amerikansk militär gjort sig skyldig till i
samband med sin verksamhet vid Guantanamobasen på Kuba.
Statsadvokatämbetet har bordlagt frågan då de inte fann någon rimlig grund till
att undersöka om det skett något straffbart. Frågan har sänts vidare till
riksadvokaten för överklagande.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Norge spenderade 2005 9,1 procent av BNP på hälsa, vilket placerar dem på
14:e plats bland OECD länderna. Det är en ökning med över en procentenhet
sedan 1995 och fortsatt ökning har föreslagits i budgetpropositionen för år
2008.
Alla invånare har rätt till fri sjukvård. Norge har ett av det mest generösa
sjukersättningssystemen i världen. Vid sjukdom betalas hela lönen ut under ett
år, utan någon karensdag. Statens kostnader för sjukersättning har på senare år
10
ökat dramatiskt. Beräkningar visar att sjukfrånvaron kommer att fortsätta att
öka.
12. Rätten till utbildning
Grundläggande skolgång är obligatorisk och kostnadsfri (från sex till sexton års
ålder) i Norge. Skollunch serveras inte och gymnasieutbildningen är förenad
med vissa kostnader för exempelvis skolböcker. Kunskapsdepartementets
andel av den totala statsbudgeten är för budgetåret 2007 cirka 6,1 procent och
för 2008 6,8 procent.
Rätten till utbildning har diskuterats i förhållande till ett förslag om förbud av
huvudbonad som täcker hela eller delar av ansiktet, exempelvis burka eller
niqab. Argumentet för ett sådant förbud som skulle motivera en inskränkning i
religionsfriheten är att flickor som bär sådana plagg inte kan tillgodogöra sig
utbildningen på samma sätt som andra. Justitiedepartementet har i sin
granskning kommit fram till att förslaget inte strider mot den norska
grundlagen eller mot FN- och Europakonventionerna om mänskliga
rättigheter.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Levnadsstandarden i Norge är, mätt i BNP per capita, en av de högsta i
världen. Norge rankas också sedan flera år högst av alla världens länder i
UNDP:s Human Development Index, vars kriterium för mänsklig utveckling
förutom levnadsstandard även tar hänsyn till livslängd, hälsa och utbildning. På
GDI (gender development index) som rankar världens länder efter jämställdhet
hamnar Norge på plats 34.
Enligt UNDP, United Nations Development Programme, levde 6,4 procent av
befolkningen i Norge under fattigdomsstrecket (som definieras som 50 procent
av medianen av inkomsterna i 28 länder 1990-2000).
I 2007 års budget presenterades ett handlingsprogram mot fattigdom.
Satsningen kommer att fortsätta under 2008 då ytterligare 336 miljoner norska
kronor anslås. Fattigdom som drabbar barn ses som speciellt allvarlig och
regeringen kommer därför att satsa extra på just den gruppen.
Hösten 2007 etablerades ett kvalificeringsprogram för personer med väsentligt
nedsatt arbets- och försörjningsförmåga med inga eller mycket begränsade
försäkringsersättningar. Målgruppen är personer som annars skulle ha varit
beroende av långsiktigt socialbidrag. Programmet skall kombineras med
rehabilitering och behandling. Målet är att så många som möjligt på sikt ska
kunna försörja sig själva.
11
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Kvinnor och män har samma rättigheter enligt lagen, men i praktiken finns
skillnader mellan könen i Norge, liksom i flertalet andra jämförbara länder,
exempelvis i fråga om lön och befordringsmöjligheter. 63 procent av
personalen på de ledande positionerna inom offentlig sektor består av män och
endast 19 procent av toppskiktet i den privata sektorn utgörs av kvinnor. 31
procent av domarna i tingsrätten är kvinnor.
Norge har kritiserats av både FN:s kvinnokommitté och Norskt Center för
mänskliga rättigheter för att kvinnokonvention inte är inkorporerad i lagen om
mänskliga rättigheter.
Efter
att
ha
lämnat
in
sin
sjunde
rapport
kvinnodiskrimineringskommitté uppmanades Norge följande:
till
FN:s
Att genom kampanjer, utbildning och uppmaningar till media
motarbeta könsroller och stereotyper.
Att studera alla former av våld mot kvinnor och motarbeta dem
särskilt då de innebär diskriminering.
Att vidta åtgärder för att öka kvinnors, särskilt invandrarkvinnors,
deltagande i näringslivet och det akademiska livet.
Att föra omfattande statistik på alla fält angående våld mot kvinnor,
diskriminering av kvinnor och handel med kvinnor.
Sedan 2003 finns ett förbud mot tvångsäktenskap införlivat i den norska
strafflagen. Hittills finns dock bara en fällande dom, från högsta domstolen år
2006. En handlingsplan för att motverka att tvångsäktenskap ändå äger rum i
Norge lades fram i juni 2007. Regeringen arbetade under året också med att
utforma en handlingsplan mot könsstympning.
Regeringen kommer under hösten 2007 att föreslå en lagändring med avsikt att
stärka våldtäktsoffers rättigheter och vidga det juridiska våldtäktsbegreppet.
Siktet är inställt på ikraftträdande 1 januari 2008. Bara omkring 18 procent av
våldtäkterna klaras upp, vilket är den lägsta andelen uppklarade fall av alla
våldsbrott. FN:s kvinnokommission har påpekat att norska domstolar är sena
med att behandla våldtäktsmål i rätten och att åtal sällan leder till fällande dom.
Enligt åklagarmyndigheten läggs upp till 80 procent av förundersökningarna
ned, redan innan åtal väckts, i brist på bevis. Regeringen har vidtagit åtgärder
12
för att öka polisens och domstolarnas utredningsresurser. Skyddshärbärgen för
hotade kvinnor har inrättats på allmänna eller privata initiativ runt om i landet.
Amnesty International Norge har sedan 2005 fört en kampanj för att stoppa
våld mot kvinnor och våld i nära relationer och de kallar våld mot kvinnor den
mest omfattande kränkningen av mänskliga rättigheter i Norge. Våld i hemmet
är fortfarande den vanligast förekommande formen av våld mot kvinnor,
rapporterade Norsk Helsingforskommitté i Human Rights in Norway –
Developments in 2006 and 2007.
Norge är en destinationsort för människohandel, men samtidigt en av de stater
som är ledande på bekämpning av trafficking och som satsar mest i FN:s antitraffickingprogram runt om i världen, enligt US State Departments 2007
Trafficking in persons report. I rapporten uppmanas Norge att införa strängare
straff för dömda förbrytare och försöka minska den inhemska efterfrågan på
kommersiellt sexuellt utnyttjande.
Ett förslag om kriminalisering av köp av sexuella tjänster har gått ut på remiss
under 2007 och i sitt svar uppmanade Norskt Center för mänskliga rättigheter
regeringen att se till att den nya lagstiftningen garanterar de mänskliga
rättigheterna. Oron rörde framförallt rätten till privatliv. Centret uppmanar
regeringen att sätta in andra åtgärder, i samband med att en kriminalisering
genomförs, för att garantera social hjälp till de kvinnor som tidigare fått sin
inkomst genom försäljning av sexuella tjänster.
15. Barnets rättigheter
Barnets rättigheter har hög prioritet i Norge och sociala skyddsnät förhindrar
förekomsten av gatubarn. Barnkonventionen är inarbetad i den nationella
lagstiftningen och världens första barnombudsman etablerades 1981 i Norge.
I juni 2007 bestämde Europadomstolen att inte ta upp fallet med de så kallade
krigsbarnen (barn till en tysk far och en norsk mor födda under andra
världskriget) till granskning. På grund av sina tyska fäder har de utsatts för
allehanda trakasserier och övergrepp. Flera är idag, som en följd av en besvärlig
uppväxt, tyngda av psykiska problem och oförmögna att utföra ett normalt
arbete. Redan 2005 beslutades det om ersättning till krigsbarnen och en ursäkt
å Norges vägnar uttalades av den dåvarande statsministern Kjell Magne
Bondevik.
Under 2007 har kommittén för FN:s barnkonvention kommenterat Norges
arbete angående barns inblandning i väpnade konflikter. Norge uppmanades av
kommittén att höja lägstaåldern bland frivilliga i hemvärnet från 16 till 18 år
13
och se till att unga frivilliga inte deltar i militär utbildning. Värnpliktsåldern i
Norge är 18 år.
Barnombudsmannen har kritiserat att ungdomar under arton år i avvaktan på
rättegång har satts i arresterings- eller häktningsceller avsedda för vuxna
kriminella. Enligt Norsk Helsingforskommitté har Norge reserverat sig mot en
skrivning om frihetsberövande av barn i konventionen om mänskliga
rättigheter, men inte mot en liknande text i barnkonventionen så det är
tveksamt om reservationen har någon verklig effekt.
En s.k. grooming-paragraf har införts i strafflagen under 2007, vilket innebär
att det numera är straffbart att stämma träff med minderåriga på Internet i
syfte att begå sexuella övergrepp. Statistiska centralbyråns siffror visar att det
under 2006 anmäldes 1 195 sexuella övergrepp mot barn, medräknat incest,
sexuellt umgänge med barn under 16 år och sexuell handling med barn under
16 år.
Norge har under 2007 fällts i Europadomstolen i ett fall som har att göra med
en fars rätt till att besöka sina barn. Fadern anklagades för att sexuellt ha
utnyttjat sin son, men friades i norsk rätt. Trots den friande domen förvägrades
han rätten till umgänge med sina barn och han överklagade beslutet till
Europadomstolen, som i år gav honom rätt.
Ensamkommande asylsökande barn har varit en stor fråga i Norge under 2007
och behandlas i den här rapporten under asylsökandes rättigheter.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
En lag om förbud mot diskriminering trädde i kraft den 1 januari 2006. Lagen
omfattar alla samhällsområden och förbjuder direkt och indirekt
diskriminering, trakasserier på grund av etnisk tillhörighet, nationellt ursprung,
härstamning, hudfärg, språk, religion eller livssyn i övrigt. Lagen tillkom på
förslag av regeringen med särskild hänvisning till kritik om bristande rättsskydd
som Norge tidigare fått av FN:s rasdiskrimineringskommitté. Kritik kvarstår
dock eftersom nationalitet inte nämns i diskrimineringslagen. Sedan 2006 finns
ett jämställdhets- och diskrimineringsombud som skall arbeta för att motverka
diskriminering både på grundval av etnicitet och av kön. De flesta klagomålen
till ombudet rör arbetslivet. Under 2006 fick ombudet 61 anmälningar om
diskriminering på grund av etnicitet eller hudfärg, vilket var den näst största
diskrimineringsanledningen (148 anmälningar om diskriminering på grund av
kön gjordes under 2006).
14
Enligt Statistisk Centralbyrå bestod invandrarbefolkningen i Norge år 2007 av
415 000 personer, eller 8,9 procent, av befolkningen. En satsning på norskoch samhällskunskapsundervisning för vuxna invandrare presenterades i
budgeten inför 2008, liksom kvalitetssäkrande verktyg för sådan undervisning.
Jämställdhets - och diskrimineringsombudet har uttryckt att man är kritisk mot
att lagstiftaren i diskussionen om arbetskraftsinvandring förbisett de grupper
som står utanför arbetsmarknaden, nämligen icke-västliga invandrare och
funktionshindrade.
Statistiska Centralbyrån genomför årligen en undersökning av befolkningens
attityder mot invandrare. 2006 visade undersökningen en något mer negativ
inställning, men 2007 hade attityderna svängt och följer åter den försiktigt
positiva trend som har gått att utläsa de senaste åren. I en resolution från
Europarådets ministerkommitté uttrycktes dock oro över bristen på tillförlitlig
statistik angående olika minoriteters situation i Norge.
I augusti 2007 granskade FN:s rasdiskrimineringskommitté Norges sjuttonde
och artonde periodiska rapport. Norge kritiserades framförallt för sin bristande
handlingsförmåga vad gäller östsamernas rättigheter och för bruket att fängsla
utländska medborgare som misstänks bära falska identitetshandlingar. Oro
uttrycktes även för den höga arbetslösheten i invandrarbefolkningen, och oron
var skärskilt stor för kvinnor från Pakistan och Somalia.
Samerna, som har status som urbefolkning, har en särställning i Norge. Deras
rättigheter till utveckling av det egna språket, kultur och samhällsliv regleras
sedan 1987 i grundlagen. 2007 beräknades samebefolkningen i Norge vara
ungefär 45 000 personer. Sametinget ska garantera skyddet för gruppens språk
och kulturella rättigheter. Ett lagförslag om bland annat samernas rätt till land
och vatten i Finnmarks fylke antogs av Stortinget under år 2005 och trädde i
kraft 1 januari 2007.
Rasdiskrimineringskommittén och norska människorättsorganisationer var
under året bekymrade över östsamernas situation. Östsamerna räknas som en
specifik etnisk grupp, med egna seder, språk, livsstil, religion och kultur och
har en särskilt utsatt position eftersom deras traditionella levnadssätt hotas.
Norska myndigheter uppmanades redan för åtta år sedan att bättre tillvarata
östsamernas rättigheter.
Till officiella nationella minoriteter i Norge hör, förutom samerna, två
finsktalande minoriteter; ven (lever i Nordnorge) och Skogfinn (lever i södra
Norge), samt romer, resandefolket och judar.
Kven-folket som idag består av mellan 2 000 och 8 000 individer, beroende på
vilka kriterier som används, erkändes som en nationell minoritet i Norge 1998
15
och deras språk blev offentligt minoritetsspråk 2005. Europarådets
ministerkommitté uppmanade 2007 Norge att skydda kven-språket genom att
anta regler som standardiserar och förbättrar utbildning i språket och dess
användning i offentligt liv. Dessutom uppmanades Norges regering att öka sina
ansträngningar vad gäller att skydda även övriga minoritetsspråk.
Personer som tillhör vissa befolkningsgrupper, såsom romer eller
resandefolket, upplever svårigheter och diskriminering på arbetsmarknaden
och i tillgång till bostad och utbildning. Speciellt situationen för barn med
ursprung i resandefolket är en källa till oro och bör prioriteras av
myndigheterna,
enligt
ministerkommittén.
Enligt
barnoch
jämställdhetsministern är resandefolket den nationella minoritetsgrupp som är
minst integrerad i det norska samhället och den grupp som är mest utsatt för
rasism i Norge.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Beträffande diskriminering på grund av sexuell läggning eller transpersonlighet
är situationen i Norge jämförbar med den i Sverige. En lag som förbjöd
homosexuellt samliv avskaffades för trettio år sedan och det finns en
partnerskapslag som gör det möjligt för homosexuella par att registrera sitt
förhållande. Liksom i Sverige är frågan om könsneutrala äktenskap aktuell i
Norge och ett lagförslag har varit på remiss under året. Förslaget innebär att
homosexuella par garanteras samma rättigheter i sitt äktenskap som andra par,
vilket inkluderar rätt att ansöka om adoption samt samma rättigheter till hjälp
med assisterad befruktning.
Frågan om att stifta en gemensam diskrimineringslag som även omfattar
diskriminering på grund av sexuell läggning har varit aktuell under året.
Diskriminerande attityder mot Norges uppskattningsvis 50 000 homosexuella
personer lever kvar, inte minst inom arbetslivet, med följd att många utsätts för
trakasserier eller fördomar som leder till hinder i karriären. Den norska kyrkan
säger nej till att viga homosexuella par och det finns ett undantag i
arbetsmiljölagen som gör det möjligt för trossamfund att diskriminera
homosexuella personer vid anställningsförfaranden.
En undersökning som presenterades under hösten 2007 av det norska
Institutet för forskning om uppväxt, välfärd och åldrande (NOVA), visar att
unga homosexuella drabbas av våld i långt högre grad än andra unga. Likaså är
depressioner och självmordstankar vanligare bland homosexuella än bland
ungdomar i stort. Undersökningen visade dessutom att det är vanligare att
homosexuella barn utsätts för våld av sina föräldrar än heterosexuella barn. En
ökad satsning har genomförts under 2007 främst på unga homosexuella
16
utanför storstäderna, homosexuella i flerkulturella miljöer, homosexuella som
bedriver organiserad lagidrott samt homosexuella på arbetsplatsen.
18 Flyktingars rättigheter
Flyktingar har sina rättigheter skyddade i enlighet med de internationella
konventioner som Norge anslutit sig till. Norska myndigheter har dock ibland
intagit en relativt snäv tolkning av flyktingkonventionen och flyktingbegreppet.
Det norska Migrationsverket rapporterade att den största andelen flyktingar till
Norge år 2006 kom ifrån Irak, följt av Somalia och Ryssland. Antalet flyktingar
från Irak och Eritrea ökade märkbart samtidigt som antalet flyktingar från
Afghanistan, Serbien, Montenegro, Somalia och Iran minskade. Det totala
antalet asylsökande i Norge är sjunkande. Samtidigt ökade andelen av de
asylsökande som garanterades någon form av skydd i Norge (57 procent 2006,
45 procent 2005).
År 2006 kritiserades Norges asylpolitik av FN:s flyktingkommission för att
Norge inte följde kommissionens rekommendationer om att inte
tvångsreturnera flyktingar till Afghanistan och Somalia. Amnesty International,
Flyktinghjälpen och Norsk Helsingsforskommitté menade att Norge tillämpade
mer restriktiva riktlinjer än flyktingkommissionen rörande asylsökande från
Afghanistan, Tjetjenien, Kosovo, Irak och Somalia. Norge har under 2007
beslutat att stoppa tillbakasändande av flyktingar till bl.a. Irak, Somalia och
Afghanistan. Norsk Helsingforskommitté har påpekat att enskilda individer
inte kan garanteras skydd i Tjetjenien och kritiserar därför att personer tvingas
återvända dit. Kritik har även riktats mot institutet Landinfo som gör
bedömningar åt norska staten av säkerheten i länder varifrån människor flyr
och på vilket grundval beslut om återsändande fattas. Institutet är formellt
oavhängigt men i rapporten Human Rights in Norway – Developments 2006 and
2007 beskrevs det som en del av staten.
2007 uppmärksammades det att Nadeem Dar 2005 blev utvisad till Pakistan.
Dar lämnade in en enskild ansökan om prövning till FN:s tortyrkommitté, som
beslutade att ta upp fallet och därmed uppmanade de Norge att avvakta med
att verkställa avvisningen tills utredningen var färdig. Norge följde inte
uppmaningen utan sände tillbaka Dar till Pakistan, där han fängslades. Då han
frigavs fick han återigen asyl i Norge. Kritik har kommit från tortyrkommittén
eftersom det i tortyrkonventionen står att medlemsländerna är skyldiga att
samarbeta med kommittén. Då Norge utvisade Dar utan att meddela
kommittén bröt landet mot samarbetskravet. Utlänningsnämnden har dock
försvarat sig med att frågan endast var av administrativ karaktär och inte rörde
Dars skyddsbehov.
17
Norskt Center för mänskliga rättigheter välkomnade under 2007 regeringens
förslag om att reglera barnavårdsmyndigheternas omsorgsansvar för
ensamkommande
asylsökande
barn.
Förslaget
innebär
att
barnavårdsmyndigheterna ska ta över ansvaret för de asylsökande minderåriga,
i stället för att de som idag ska placeras på asylmottagningar. På så vis ska
rättigheterna för asylsökande barn garanteras på samma sätt som för andra
barn. Norskt Center för mänskliga rättigheter är kritiskt mot att lagförslaget
endast omfattar barn under 15 år, utan att ansvarigt departement har motiverat
varför barn mellan 15 och 18 år utesluts. FN:s barnkommission slår tydligt fast
att alla människor under 18 år är att betrakta som barn och att alla barn har
samma rättigheter. Vidare uppmanades Norge att undersöka möjligheterna för
att etablera ett nationellt vårdnadshavarsystem för ensamkommande barn och
centralisera all byråkrati rörande dessa barn, så att en myndighet ensam bär det
övergripande ansvaret.
På Norges enda flyktingmottagning för ensamkommande barn mellan 15 och
18 år hade det den 1 oktober inkommit 56 ”bekymmersmeddelanden” dittills
under 2007, enligt ett pressmeddelande från jämställdhets- och
diskrimineringsombudet. Ett ”bekymmersmeddelande” sänds ut när
personalen vid mottagningen misstänker att ett barn inte mår bra, och de flesta
meddelanden rör möjliga offer för människohandel.
En rad norska människorättsorganisationer överlämnade en utredning till
regeringen i augusti 2007 om könsrelaterat våld i länder varifrån asylsökande
kommer. Jämställdhets- och diskrimineringsombudet har också uttalat en viss
oro för att kvinnors skyddsbehov inte alltid uppfattas på samma sätt som mäns
eftersom det kan vara stora skillnader i varför och hur kvinnor behöver skydd.
19. Funktionshindrades rättigheter
Det finns i dag endast en begränsad lagstiftning som förbjuder diskriminering
p.g.a. handikapp. Ofta råder stora skillnader i Norge mellan de politiska målen
och den verklighet som de funktionshindrade upplever när det gäller deras
möjligheter att i största utsträckning delta i samhällslivet på samma villkor som
den övriga befolkningen.
De funktionshindrades rättigheter skyddas genom en nyligen stärkt lag mot
diskriminering i arbetsmiljön. En utredning från 2005 undersökte
möjligheterna till en lag om förbud för diskriminering av personer på grundval
av funktionshinder. Någon lag är ännu inte stiftad, men Norge har varit
pådrivande i FN för att konventionen om förbud mot diskriminering p.g.a.
funktionshinder skulle antas. Norge har skrivit under konventionen och är
enligt regeringens webbsida i en ratificeringsprocess.
18
Antalet personer som tvångsvårdas inom psykiatrin är högt i Norge i en
europeisk jämförelse, rapporterade Norsk Helsingforskommitté.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
De enskilda MR-organisationernas möjligheter att ha en öppen dialog med
regeringen är goda. En rad nationella och internationella oberoende
organisationer är verksamma i Norge. Det kan dock uppstå problem i att få en
heltäckande granskning av de mänskliga rättigheterna i Norge eftersom
organisationerna ofta är upptagna av mer uppenbara kränkningar av
rättigheterna i andra länder, enligt Norsk Helsingforskommitté. Samarbetet
mellan olika norska organisationer som verkar inom mänskliga rättigheter är
omfattande och flera av dem finns under samma tak där de ingår i Human
Rights House Foundation. Olika oberoende organisationer används
regelbundet av regeringen som remissinstanser i olika ärenden som rör
mänskliga rättigheter.
Norskt Center för mänskliga rättigheter har av regeringen tilldelats status som
nationell institution för mänskliga rättigheter. Det faktum att centret tillhör
Oslo universitet gör dock att det inte är fullt oberoende från statsmakten, vilket
också påpekats av FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Med undantag för den dialog som Norge har med FN:s och Europarådets
konventionskommitté torde internationella MR-organisationer inte bedriva
nämnvärda insatser i Norge för att främja de mänskliga rättigheterna.
