Kvarkens bergarter
I denna del redogörs för de mest allmänna bergarterna som förekommer i Kvarkenområdet. Om en
del av termerna verkar obekanta, om du inte kommer på hur mineraler ser ut eller om du vill läsa
mer om dem lönar det sig att bekanta sig med ämnet i fråga på Geologia.fi (på finska).
Inledning
Kvarkenområdet har en mycket lång geologisk historia. Berggrunden i området började bildas för
cirka 1880 miljoner år sedan då Finland låg nedanför Kräftans vändkrets. Sediment som avlagrats i
havet hamnade då till följd av bergskedjebildningen innanför jordskorpan tillsammans med
vulkaniska mellanlager som flödat i sedimenten. I samband med bergskedjebildningen trycktes
sedimenten ner till 15 kilometers djup där de rekristalliserades till glimmergnejs, ådergnejs,
amfiboliter samt delvis blandades med magma med granodioritisk sammansättning.
Då bergskedjebildningen avtog för 1800 miljoner år sedan producerade en ny värmepuls granitiska
magmor i de västra delarna av Kvarken samt pegmatiter (grovkornig sten med granitisk
sammansättning) i de östra delarna av området. Den därefter följande tektoniskt lugna perioden
slutade för 1570 miljoner år sedan då rapakivimagman pressades upp och kristalliserades i de övre
delarna av jordskorpan. Tillsammans med rapakivimagman trängde sig även diabaser och gabbron
som kan ses i området in i den lokala berggrunden. Den geologiska process som senast bearbetat
berggrunden var då olivdiabaser började kristalliseras i jordskorpan för 1270 miljoner år sedan.
Därefter har erosionen och sedimenteringen nött bergskedjan mot dess nuvarande form. Ett minne
av sedimenteringen är den jotniska sandstenen som avlagrats för 1400 – 1200 miljoner år sedan.
Trots att många av de ovan nämnda processerna skedde djupt nere i jorden erbjuder den
nuvarande erosionsnivån oss en möjlighet att betrakta olika stenarter på de öppna hällorna trots att
de i tiderna funnit inne i bergen.
Magmastenar
Diorit och gabbro
Diorit är grå till färgen och har bildats djupt inne i
jordskorpan. Till sammansättningen ligger den
nära gabbro, men innehåller dock mindre tunga
grundämnen såsom järn och magnesium. Å andra
sidan innehåller diorit en liten mängd kvarts, vilket
saknas i gabbro. Dioriter bildas i allmänhet i
samband med granitiska eller gabbrointrusioner. I
Vasaregionen och i Mellersta Österbotten i
allmänhet förekommer förhållandevis mycket
intrusioner vars sammansättning varierar från diorit
till gabbro.
Till färgen är gabbro nästan svart. Detta beror på att den innehåller en större mängd mafiska
mineraler (innehåller till exempel järn och magnesium) såsom olivin och pyroxen. I Kvarkenområdet
syns gabbro endast på vissa ställen såsom på Tistronskär söder om Replot. Det finns inga
uppgifter om gabbrons exakta ålder, men dess bildning kan ha ett samband med
rapakivimagmatismen.
Vasagranit eller Granodiorit
Granodiorit borde egentligen användas som benämning för Vasagranit eftersom bergartens folkliga
benämning inte beskriver dess sammansättning eller uppkomst. Den bergart som kallas Vasagranit
karakteriseras av stora strökorn av fältspat samt mindre mängder granat, kordierit och sillimanit.
Bergarten har bildats under metamorfiska förhållanden (högt tryck och hög temperatur) i samband
med att sedimentsten smultit för cirka 1890-1880 miljoner år sedan, och finns endast i Kvarkens
skärgård. Dess huvudmineraler är de ovan nämnda fältspaterna samt kvarts. Vid betraktande av
bergarten kan bitar av andra stenar såsom gnejs upptäckas. Vasagranit kan ses i berggrunden
samt som stora flyttblock i området mellan Replot och Vörå samt mellan Malax och Jakobstad. Det
finns åtskilliga exempel på hur bergarten använts som byggnadsmaterial såsom i Finlands äldsta
valvbro i Korsholm eller i Hovrättens stenfot.
Rapakivi
Tidpunkten för uppkomsten av rapakivi varierar
något i Finland. Grovt taget kan det dock
konstateras att de bildats för cirka 1600 miljoner år
sedan. Rapakivi karakteriseras av runda
fältspatskorn med en diameter på 2 – 5 cm som
omges av ett plagioklasbälte. Typiskt för Finland är
att de kristalliserats nära markytan (trots att det
smälta stenmaterialet härstammar från djupet av
vår berggrund, därifrån det trängt upp via sprickor
som uppkommit till följd av att jordskorpan töjts ut)
och bildat vassa skärningar i omgivande äldre stenar. De plattliknande plutonerna (stor smulten
stenmassa som småningom svalnar och kristalliseras) som bildat rapakivi-stenar har till storleken
varit kring 10 kilometer.
Kända förekomster av rapakivi finns till exempel på Åland, i Laitila och i Vehmaa. I Vasaområdet
syns rapakivi åtminstone på Fjälskär. Utöver Finland förekommer rapakivi bland annat i Tanzania,
Indien och Kina.
Den jämna färgen och hållbarheten har gjort Rapakivi till en populär byggnadssten. Namnet torde
ha sitt ursprung i att stenen relativt snabbt vittrar sönder till grus då den utsätts för
väderförhållanden (rapakivi är finska och betyder ungefär ”rutten sten”).
Pegmatit
Pegmatiter kristalliseras ur restmagmor som
innehåller rikligt med vatten. De är mycket
grovkorniga (kornstorlek över 3 cm) och ljusa till
färgen. Till sammansättningen är de granitiska dvs.
deras huvudmineraler består av kalifältspat,
plagioklas och kvarts. Mörka mineraler består av
muskovit och/eller biotit. Av pegmatiter förekommer
även ovanliga mineraler såsom turmalin eller beryll.
I närheten av Vasa bryts pegmatit i Kaatiala
(Kuortane).
Diabas
Diabas är en mycket mörk sten och i Finland har
dess uppkomst ofta ett samband med
rapakivimagma. Diabaser har bildats till exempel
av mafiska magmor som härstammar från jordens
mantel som då de trängde upp ur marken
blandades med jordskorpans material och till slut
kristalliserades i form av fåror. Mafiska magmor
antas ha värmt den nedre delen av jordskorpan
och därmed bildat granitiska magmor som i sin tur
lett till uppkomsten av vår rapakivi-sten.
De yngsta fårorna är cirka 1260 miljoner år gamla
och skär i likhet med Rapakivi skarpt i omgivande stenar. Diabas består
till största delen av plagioklaser, hornblände samt
pyroxener. Huvudmineralerna i diabasen i Vasa
skärgård är plagioklas, augit, biotit och opaker. I
Kvarkenområden har fyra parallella diabasavsnitt
påträffats. Diabasfåror kan ses till exempel på
holmarna i Molpe skärgård.
Metamorfiska bergarter
Gnejs och glimmergnejs
Gnejs består i allmänhet av förhållandevis
grovkornig kvarts och fältspater. Dessutom
innehåller gnejs typiskt biotit, hornblände samt
muskovit. På finska kallas gnejs i folkmun för
”juonikivi” (ungefär sten med fåror), vilket ger en
bild av dess struktur som är randig eller består av
olika lager. Gnejser delas in i flera kategorier
såsom granatgnejs, ådergnejs eller ögongnejs. Till
följd av de metamorfiska förhållandena (högt tryck
och hög temperatur) i Finland har bergarten
uppträtt plastiskt (som modellera) och därför
förekommer ofta veck i gnejserna i vårt land. Gnejsens uppkomst har ett samband med
bergskedjebildningen som började för 1880 miljoner år sedan och som kallas för den
Svekofenniska orogenesen. Då sjönk bergarten som då ännu var i sedimentform djupt ner i
jordskorpan till följd av olika rörelser, där den förvandlades till glimmergnejs, ådergnejs och
amfiboliter (mörk massiv metamorfisk stenart som innehåller amfiboliter såsom hornblände).
Sedimentsbergarter
Sandsten
Sedimentsten bildas då stenmaterial som lossnat
från berg som nötts av till exempel erosion börjar
avlagras. På samma sätt bildades även den
sandsten som förekommer i Vasaområdet. Den
avlagrades först i grunt vatten där den började
packas samman till sandsten. Till största delen
består sandsten av kvarts. Dessutom innehåller
den fältspat, bitar av andra bergarter, lermineraler
samt karbonater. I Vasa börjar
sandstensförekomsterna i stort sett väster om
diabasavsnitten och fortsätter i form av en
”gravsänka” nästan ända fram till den svenska kusten.
Källor och vidare läsning
Breilin, O., Kotilainen, A., Nenonen, K., Virransalo, P., Ojalainen, J., Stén, C-G. 2004: Geology of
the Kvarken Archipelago. Appendix 1 in the application for nomination of the Kvarken Archipelago
to the World Heritage list.
Lehtinen, M., Nurmi, P. ja Rämö, T. 1998: Suomen kallioperä: 3000 vuosimiljoonaa. Suomen
geologinen seura. Helsinki. 375 s.
Lehtinen, M., Nurmi, P.A., O.T. Rämö. 2006: Precambrian Geology of Finland, Volume 14. Elsevier
Science. Alankomaat. 750 s.
www.geologia.fi på finska om magmastenarter (magmakivet), metamorfiska stenarter (metamorfiset
kivet) och sedimentstenarter (sedimenttikivet).
