Utnyttjar späckhuggare fiskebåtar för att finna föda
hellre än att jaga själva?
Ylva Ericson
Varje höst kommer flera miljoner ton nordatlantisk sill (Clupea harengus) in i de nordnorska
fjordarna Vestfjord, Tysfjord och Ofotfjord för att söka skydd där. Särskilt säkra är de dock
inte, eftersom både en population av ca 1500 späckhuggare (Orcinus orca) och en för varje år
ökande fiskeflotta har upptäckt deras gömställe.
Späckhuggarpopulationen lever i stort sett uteslutande av denna sill, och har utvecklat en
fascinerande fångstteknik som kallas karusellmetoden. Tekniken går ut på att en grupp
späckhuggare tillsammans cirklar runt ett stim av sill för att få det tätt samlat. De visar sina
vita magar och blåser bubblor och skrämmer på så sätt ihop fiskarna. De använder också ytan
som hjälp, ofta hoppar sillar upp i luften för att försöka undkomma. När stimmet är tillräckligt
tätt så sveper valarna sina starka stjärtfenor genom det och bedövar eller till och med dödar
sillen. Sedan äter de genom att plocka de orörliga fiskarna en efter en.
Fiskeindustrin i området ökar varje år i takt med att sillbeståndet blir större. Båtarna för
ofta mycket oväsen när de trålar eller drar upp sina nät. Dessa ljud har späckhuggarna lärt sig
betyder matdags, eftersom många utmattade och chockade fiskar då slipper ur näten.
Karusellmetoden är både tids- och energikrävande för späckhuggarna. Det är därför inte så
konstigt om de passar på att utnyttja tillfällen då de kan få ett mer lättfångat mål mat.
Tidigare år har det verkat som att späckhuggarna faktiskt jagar mindre själva under
perioder med stor fiskeaktivitet i fjordarna. Syftet med min studie var att försöka ta reda på
om så verkligen var fallet. Jag gjorde mitt fältarbete i fjordarna mellan 6:e november och 14:e
december 2003, och mellan 20:e oktober och 9:e december 2004. Då samlade jag för varje
späckhuggargrupp jag såg in data om position (via GPS), tidpunkt, uppskattat antal valar och
gruppens beteende (jakt, vila, förflyttning eller ”sällskapande”). För varje dag fick jag även
fiskeflottans fångstdata för olika områden av Norges Sildesalgslag.
Jag upptäckte mycket riktigt att ju mer fisk som fångades i fjordarna, desto mindre andel
av sin tid använde späckhuggarna till att jaga själva den dagen. Under mina studier 2004 såg
jag också att späckhuggarna inte utförde sin karuselljakt alls lika mycket under helgerna som
under resten av veckorna. Detta kan bero på de många valsafaribåtar som kommer ut i
fjordarna på helgerna. Båtarna kan hindra späckhuggarna från att lyckas med sin jakt genom
att köra över, och på så sätt splittra, stimmen eller genom att helt enkelt inte ge valarna det
utrymme de behöver.
Hittills har det inte skett några olyckor med späckhuggare som äter runt fiskebåtar, men
vem vet vad som händer när fiskeindustrin ökar ytterligare och fler valar kanske börjar
utnyttja båtarna? Och om den växande turistnäringen dessutom hindrar späckhuggarna från att
lyckas med sin egen jakt så kan det mycket väl leda till att de tvingas äta mer och mer från
fiskenäten.
Examensarbete MN3 (20 p) i Biology, 2005
Institutionen, Uppsala universitet
Handledare: Bo Tallmark, Avdelning för zooekologi, Uppsala universitet
Tiu Similä, WWF Killer whale project, Straumsjøen, Norge
