2. Kulturrelativism

2. Kulturrelativism
• KR har flera problematiska konsekvenser:
– Ingen samhällelig praxis kan fördömas moraliskt,
oavsett hur avskyvärd vi finner den. T.ex. slaveri.
– Vi kan inte heller meningsfullt kritisera vårt eget
samhälle (annat än möjligen för att det inte lever
upp till sina egna ideal).
2. Kulturrelativism
– Hela idén om moraliska framsteg måste överges.
– Moralisk isolationism (kanske t.o.m. självgodhet):
även om vi i.o.f.s. inte kan säga att vår
moral/kultur är bättre än andras så kan vi inte
heller säga motsatsen. Alltså har vi inget att lära
av andra kulturer (och de inget att lära av oss).
2. Kulturrelativism
 I mångas ögon finns en koppling mellan KR och
tolerans för andra kulturer – och mellan absolutism
och intolerans.
 Stämmer det att absolutism leder till intolerans?
Betrakta följande argument:
1)
2)
3)
4)
Det finns bara en moralisk sanning (d.v.s. absolutism).
Då gör alla fel som inte följer denna sanning.
Vi bör inte tolerera att människor handlar fel.
Alltså bör vi vara intoleranta mot människor som inte
följer den enda sanna moralen.
 Det är troligt att de som menar att absolutism leder till
intolerans tänker i ungefär dessa banor.
2. Kulturrelativism
 Problemet med argumentet ovan är premiss
(3), att vi inte bör tolerera att andra gör fel.
Det är inte svårt att föreställa sig situationer
där vi bör tolerera att andra gör fel.
 Premiss (3) följer inte av absolutismen som
sådan.
2. Kulturrelativism
 Absolutismen implicerar inte heller att det är
lämpligt för oss att vara arroganta. Om det
finns en enda moralisk sanning så kanske
någon annan kultur har den istället.
 I vilket fall så implicerar varken KR eller NR att
man bör vara tolerant.
 NR implicerar tvärtom att man istället bör vara
intolerant i vissa omständigheter, nämligen
om ens egen kultur är intolerant.
2. Kulturrelativism
• Finns det ändå ett korn av sanning i
kulturrelativismen? Om den är falsk, varför har
så många trott på den?
• Kornet av sanning kan helt enkelt vara att vi
bör vara på vår vakt och inte automatiskt utgå
från att den moraluppfattning som gäller i vår
egen kultur är den rätta.
• Eller kan det vara något annat?
4. Moral och religion
• Historiskt har det varit mycket vanligt att hävda att Gud måste
ha en väsentlig roll att spela inom moralen, både som källa till
dess regler och för att ge oss ett yttersta motiv att bry oss om
rätt och fel (genom straff eller belöning i livet efter detta).
• Men vilken är Guds roll närmare bestämt?
Gud
4. Moral och religion
• Det klaraste sättet att ge Gud en väsentlig roll inom moralen
är att acceptera teorin att moralen är Guds påbud (GPT).
(”Divine Command Theory”)
• GPT:
– En handling är moraliskt obligatorisk om och endast om Gud
påbjudit den;
– En handling är moraliskt förbjuden om och endast om Gud har
förbjudit den.
• GPT gör moralen helt objektiv (= oberoende av vad vi tycker
och tänker) och visar oss också hur vi ska bära oss åt för att
ta reda på vad den kräver av oss – under förutsättning,
förstås, att vi kan veta vad Gud förbjuder och påbjuder.
4. Moral och religion
• GPT ställs dock inför ett klassiskt filosofiskt problem,
kallat ”Euthyfrondilemmat”, efter Platons dialog.
• I något modifierad form ställer Sokrates där frågan:
är en handling rätt därför att Gud påbjuder den, eller
påbjuder Gud handlingen därför att den är rätt?
Uppenbarligen måste det vara på det ena eller andra
sättet.
4. Moral och religion
• Logiskt sett är problemet av följande typ. GPT
uttrycks av en så kallad ”bikonditional”: En handling
är rätt om och endast om Gud påbjuder den.” Men
det verkar som om det ena ledet av bikonditionalen
måste förklara den andra.
• Oavsett hur man svarar på frågan uppstår problem
för den som vill hävda att Gud har en viktig roll att
spela för moralen.
4. Moral och religion
•
•
GPT tycks förutsätta att vi väljer det första alternativet, att
handlingen är rätt därför att Gud påbjuder den.
Från denna slutsats följer dock flera oaptitliga
konsekvenser:
1.
2.
3.
Hur är det möjligt för Gud att ”göra” en viss handling rätt genom att
påbjuda den? Moralen blir mystisk.
Guds påbud är godtyckliga. Han kan lika gärna påbjuda att vi ska
stjäla och mörda som att vi ska avstå från dessa handlingar.
Det ger fel skäl för att felaktiga handlingar är felaktiga, och för att
obligatoriska handlingar är obligatoriska.
4. Moral och religion
•
•
•
•
Vad händer då om, i syfte att undvika de problem som GPT
råkar ut för, väljer det andra alternativet: att Gud påbjuder
handlingen därför att den är rätt.
Notera att vi då måste dra slutsatsen att handlingar är rätt
och fel oberoende av Gud.
Gud kan därför inte längre tjäna som källa till moralen (om
än dock som källa till kunskap om moralen).
Däremot kan förstås Gud fortfarande ge oss motiv att följa
moralens bud genom att hota med straff och locka med
belöningar.
4. Moral och religion
•
•
•
En religiös teori om moralen som accepterar denna mer blygsamma roll
för Gud är naturrättsläran, vars främste förespråkare var Thomas av
Aquino.
Enligt denna lära bestäms rätt och fel för människan av det syfte som
människorna skapats av Gud för att uppfylla.
Att uppfylla detta syfte är liktydigt med att handla på ett naturligt sätt.
Thomas av Aquino
(1225-1274)
4. Moral och religion
• Naturrättsläran är idag den katolska kyrkans
officiella moralfilosofi, men utanför kyrkan försvaras
den knappast av någon, av fr.a. två skäl.
1. Idén om naturen som rättesnöre för mänskligt handlande
är problematisk. Som vi vanligen förstår begreppet
”naturligt” är det långt ifrån alltid som sådant handlande
verkar vara det rätta.
2. Föreställningen att människan har ett ”naturligt” syfte
med sin existens är svår att förena med modern
vetenskap.
5. Egoism
 Man skiljer på två sorters egoism:
Psykologisk egoism (PE): Alla människor gör alltid det som i
störst utsträckning befrämjar deras egna intressen.
Etisk egoism (EE): Alla människor bör alltid göra det som i
störst utsträckning befrämjar deras egna intressen.
 Dessa två teser är oberoende av varandra. Den ena kan
vara sann även om den andra är falsk.
 Faktiskt är det möjligt att de är oförenliga. För om PE är
sann så kanske vi inte har några moraliska skyldigheter
alls. Detta eftersom vi då inte är fria att välja mellan
olika alternativ.
5. Egoism
 Om PE: vid första påseende verkar PE uppenbart felaktig.
Altruistiska handlingar – d.v.s. handlingar som gynnar
andra snarare än en själv (även fullständiga främlingar) –
förefaller vara fullt möjliga och exempel är inte svåra att
hitta. Alltså behövs något argument för PE.
 Det finns två huvudsakliga argument för PE. Här är det
första:
i. Vi gör alltid det vi mest av allt vill göra.
ii. Det vi mest av allt vill göra är det som (vi tror) är bäst för oss
själva.
iii. Alltså gör vi alltid det som (vi tror) är bäst för oss själva.
5. Egoism
 Båda premisserna i detta argument kan ifrågasättas. För
det första är det inte alls uppenbart att vi alltid gör det vi
mest vill göra.
 Det är troligt att när vi talar om vad någon ”mest vill
göra” så kan vi mena olika saker. I den vanliga meningen
av detta uttryck verkar premiss (i) uppenbarligen felaktig.
I en mer teknisk mening, å andra sidan, är premissen
kanske sann. Fast i så fall är den helt enkelt sann per
definition.
 För det andra verkar det som om vad människor mest av
allt vill göra inte alltid är i deras eget intresse –
exempelvis självuppoffrande beteende.
5. Egoism
 En anhängare av PE kan svara: vad som är i mitt intresse
bestäms av vad jag mest vill göra. Vill jag t.ex. offra mitt
liv för att rädda andras så är det i mitt intresse att
åstadkomma just detta.
 Denna tes om vad som är i en persons intresse är i sig
suspekt [varför?], men om man kombinerar den med den
”tekniska” tolkningen av premiss (i) som nämndes ovan,
så blir resultatet att bägge premisserna blir sanna per
definition.
 Men då blir PE också sann per definition och följaktligen
innehållslös. Det blir då omöjligt att ens föreställa sig en
situation där en person inte gör det som är bäst för
honom eller henne.