Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet. Barnavården som social institution.
Levin, Claes
Published: 2012-01-01
Link to publication
Citation for published version (APA):
Levin, C. (2012). Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet. Barnavården som social institution. (Workingpaper serien, Socialhögskolan; Nr. Nr 5, 2012). Sociahögskolan, Lunds universitet.
General rights
Copyright and moral rights for the publications made accessible in the public portal are retained by the authors
and/or other copyright owners and it is a condition of accessing publications that users recognise and abide by the
legal requirements associated with these rights.
• Users may download and print one copy of any publication from the public portal for the purpose of private
study or research.
• You may not further distribute the material or use it for any profit-making activity or commercial gain
• You may freely distribute the URL identifying the publication in the public portal ?
Take down policy
If you believe that this document breaches copyright please contact us providing details, and we will remove
access to the work immediately and investigate your claim.
L
UNDUNI
VERS
I
TY
PO Box117
22100L
und
+46462220000
WORKING-PAPER SERIEN
Den tunna hinnan mellan
omsorg och grymhet
Barnavården som social institution
CLAES LEVIN
Nr 5 • 2012
ISSN 1650-8971
So cia lh ö g sko la n , Lu nd s u n iver sit et • B o x 2 3 , 2 2 1 0 0 Lu n d
Dock kan överraskande nog även förmågan till kärleksfullhet, när den
tränger fram med obeveklig kraft, väcka oro och ångest. När en människa
fylls av en stark kärleksfull rörelse kan hon erfara en rädsla för att den
skulle kunna förslava henne om hon låter sig uppfyllas av den. Kanske är
det också rädslan för denna oövervinnerliga lust till omsorg som lockar till
hårdhet och nonchalans. Från en sådan synvinkel ter sig ömheten naiv, och
välviljan enfaldig, medan cynismen tycks genomskådande och brutaliteten
förväxlas med styrka (Igra 2011 s. 189),
One of the most remarkable features of the bureaucratic system is, however, the shrinking probability that the moral oddity of one’s action will
ever be discovered, and once discovered, made into a painful moral dilemma. In a bureaucracy, moral concerns of the functionary are drawn
back from focusing on the plight of the objects of action. They are forcefully shifted in another direction – the job to be done and the excellence
with which it is performed (Baumann 1991, s 159).
Inledning1
Den praktik vi idag kallar den sociala barnavården förknippar vi på ett självklart
sätt med den kommunala socialtjänsten och alla dess attribut: tjänstemän med titeln socialsekreterare, särskild lagstiftning som kan inbegripa tvångsmedel, ärendearbete och utredningsarbete, och olika slags institutionaliserade och lagreglerade
åtgärder och insatser som är mer eller mindre hårt knutna till den kommunala
verksamheten.
Att barnavården idag kallas social barnavård är ett initiativ från forskningen i socialt arbete, som infört begreppet för att skilja den från den psykiska barnavården
(BUP eller PBU) (Lundström 1996, Levin 1998).
Den barnavård vi refererar till i vardagligt tal är de praktiker som förknippas med
det skandinaviska lagstiftningsarbetet kring sekelskiftet 1900. Den första barnavårdslag som trädde i kraft var den norska barnevernsloven 1900. I Sverige kom
1902 ”Lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn” (SFS 1902:67). I lagen hänvisas till en ny form av samhällsinstitution, de
under 1800-talet inrättade anstalterna för barn och unga som fick namnet räddningsinstitut (Levin 1998). Syftet med dessa var att komma till rätta med hotet mot
samhället som de förvildade ungdomarna ansågs utgöra. Men först med 1924 års
barnavårdslag (SFS 1924:361)kom tvingande lagförslag om kommunala barnavårdsnämnder och åläggande till kommuner och landsting att inrätta tillräckligt
med platser på sådan ”hem”. De döptes om i den nya lagen från räddningsinstitut
1
Den här texten publicerades ursprungligen 2010 som en nätföreläsning på doktorandkursen ”De
sociala institutionernas historia”, vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Titeln på mitt paper har
jag lånat från Ludvig Igras bok med samma namn. Tack till Stig Linde, Marcus Knutagård, Alexandru Panican och Hans Swärd för kritiska kommentarer.
2 till skyddshem och deras syfte angavs till hantering av de ”vilda” ungdomarna.
Detta bildade den lagliga grunden för det som idag har vuxit till den kommunala
sociala barnavården med alla dess kopplingar till angränsande myndigheter, organisationer och barn- och ungdomshem (HVB).
Tankar och värderingar från räddningsanstalternas tid förenades med en framväxande behandlingsideologi, och detta ledde i sin tur till framväxten av s.k. psykopatbarnhem och en ny samhällsinstitution som kallades den psykiska barn- och ungdomsvården (PBU). Gemensamt för dessa båda samhällsinstitutioner var det uttalade syftet att tidigt kunna identifiera barn som skulle kunna utvecklas till brottslingar och samtidigt att skydda barn och samhälle från kriminalitet och social oro
(Dahl 1973, 1978, Kumlien 1994, Levin 1998, Sutton 1988). Behandlingstanken
innebar också att föreställningarna om orsakerna till barns gryende och utvecklade
kriminalitet fanns att söka i psykiska rubbningar, i psykopatologi, och därmed påbörjades en diskurs om brottslighet och kriminalitet som en medicinsk/psykiatrisk
fråga.
Den sociala barnavården är idag så pass accepterad och erkänd att den betraktas
som en självklar del av samhällets resurser för att hantera problem relaterade till
barn, ungdomar och barnfamiljer; den har blivit en social institution.
En social institution betraktas inom sociologin som en sammanhållen uppsättning
normer som är organiserade runt någon central social värdering. Institutioner är
sociala mönster, upprepade handlingar, som vi tar för givna, och som reproduceras
generation efter generation genom ett tänkande och handlande som tas för givet av
de som agerar i organisationens namn: ”Det är så här man gör när man arbetar”
(Douglas 1987, Berger & Luckman 1979, Jepperson 1991, Jönsson, Persson &
Sahlin 2011).
I denna text handlar det främst om regleringar och normer kring samhällets våldsutövning och reglering och kontroll av hela eller delar av en befolkning.
David Garland har i en uppmärksammad bok analyserat straffet som en social institution i det moderna samhället (1990). Det Garland förespråkar är att begreppet
social institution ska användas som ett perspektiv; som ett begreppsligt redskap för
att tänka kring straffet som ett ytterst komplext fenomen med en mängd av betydelser, knutet till kulturella innebörder och nätverk av andra sociala institutioner.
Social institutions are highly patterned and organized sets of practices.
They are society’s settled means of dealing with certain needs, relationships, conflicts and problems which repeatedly recur and must be managed
in a orderly and normative way if social relations are to be reasonably stabilized and differentiated. Each institution is organized around a specific area
of social life and provides a regulatory and normative framework for human conduct in that area (Garland 1990, s 282).
Garland menar att sådana institutioner utvecklas sakta över lång tid och under inflytande av historia och tradition och av de funktioner de utfört under olika tid 3 punkter i historien. Därför innehåller de alltid spår av de motsättningar och intressen som varit med att forma dem och som de avser att reglera.
De personer som arbetar i sådana institutioner kommer att styras av en särskild logik och de tvingas att formulera problem och lösningar inom ramen för denna institutionella kultur (arbetssätt, normer, kunskap) och den institutionella logik som
råder i just den sociala institutionen. Institutioner styr vårt sätt att kategorisera och
identifiera sociala fenomen.
Här använder jag begreppet institution som ett redskap för att granska den sociala
barnavården. Denna institutionella logik och kultur är lika stark inom andra sektorer av samhället, t ex inom socialtjänsten och den sociala barnavården. Det handlar om mycket starka och osynliga krafter som oavbrutet påverkar vårt tänkande
och handlande på ett ingripande sätt, men utan att vi reflekterar över det eller inser
att dessa krafter ger oss ett begränsat syn- och handlingsfält. Kombinationen av
konventioner och ett särskilt sätt att tänka är enligt Mary Douglas, det som skapar
organisationens samhälleliga legitimitet (Douglas 1987). Hon använder uttrycket
”the social control of cognition” för att markera hur institutioner styr och begränsar vårt tänkande och hur vi lämnar avgörande beslut till institutionerna medan vi
ägnar oss åt detaljer och tekniker för arbetet: ”Institutions make life and death decisions” (Douglas 1987, s 111).
Barnavården är som social institution anknuten till andra besläktade institutioner
med likartade uppgifter inom domänen, nätverket eller den sociala omgivningen.
Det kan t.ex. handla om en omgivning bestående av skolan, polisen, sjukvården
och rättsväsendet; samtliga under stark observation av överordnade samhällsinstitutioner, av pressen och av den allmänna opinionens många yttringsformer.
Den genealogiska tanken
Syftet med denna text är att försöka förstå dagens barnvård som en social institution och som en del av samhällsansvarets och socialtjänstens organisering. Jag avser
spåra historiska rötter till dagens praktiker; verksamma idag under nya namn och
med delvis andra funktioner men uppbyggda av sekelgamla handlingsmönster och
värderingar. Vilka historiska spår kan vi finna som konstituerar dagens sociala
praktik? Vilken innebörd har de och hur kan de hjälpa oss förklara de effekter det
sociala arbetet har
Varje gång vi undrar över när någonting började eller hur länge en viss företeelse
har funnits ställs man inför frågan: vad är det som vi ska leta efter? Början av vad?
Om vi tar den sociala barnavården som exempel. Vad är det då vi ska leta efter? En
särskild sorts hus? En särskild sorts människoarbetare? Ett särskilt arbetssätt? Särskilda ”klientgrupper”?
Foucaults svar på frågan är att vi ska leta efter det som fortfarande är levande från
tidigare praktiker och diskurser i den undersökta verksamheten, och analysera på
vilket sätt det fungerar och används idag. Det finns ingen punkt som är ”början”
4 av en idag verksam social praktik. Denna undersökningsmetod kallade han genealogi och det han vill att vi studerar är olika praktiker; det människor faktiskt gör,
deras handlande, oberoende av vilka mål, syften och orsaker som tillskrivs handlandet (Dreyfus & Rabinow 1982, Beronius 1991, 1994).
Många av de sociala institutioner vi intresserar oss för i den här texten bygger på
praktiker med långa rötter. När det gäller barnavården bygger den på praktiker
från tiden för kristendomens uppkomst, som trätt fram under olika namn och med
olika funktioner vid skilda historiska epoker. Dessa, ibland motstridiga, praktiker
har institutionaliserats inom ramen för det samlande begreppet ”social barnavård”.
Artikelns teman
Min text har en kronologisk uppbyggnad, byggd på diskontinuiteter, och geografiskt koncentrerad till vad jag här kallar det kristna Europa. Jag utgår från framväxten av det första hittebarnshuset och de första klostren i 300-talets Bysans, till
1600-talets plötsliga byggande av tukthus i hela Europa, och avslutar med en analys av barnaräddningen och barnavården som borgerligt välgörenhetsprojekt under
1800-talet.
Det finns flera teman (element, praktiker) som jag ska belysa med hjälp av följande
tre utkikspunkter i historien. Det första temat utgörs av ett försök att visa vilket
omfattande inflytande kristendomen och dess institutionalisering haft på dagens
barnavård. Under inflytande av religionen utvecklas ett antal praktiker som under
de kommande tvåtusen åren kommer till användning i många skilda sammanhang.
Några sådana exempel är klostren med sina celler och klosterregler om fattigdom,
kyskhet, ordning och lydnad. Klostren började byggas på många ställen under en
relativt kort tidsperiod i hela det kristna Europa. Byggandet inleddes i början av
300-talet och under de närmast följande seklerna fortsatte utveckling under inflytande av olika klosterordnar. Som första ”kristna” kloster betraktas S:t Antonius
som byggdes cirka 305 i Egypten, strax väster om Alexandria – ett koptiskt kloster
som existerar än idag - utan större yttre eller inre förändringar (Dalrymple, 1998).
Denna huvudriktning kallas den eremitiska, men det var inte den som satte de
största spåren i Europa och i Sverige. Det klosterväsende vi bäst känner härstammar från den samtida munken Pachomius, som också levde i Egypten, och som
grundade kloster där munkar eller nunnor levde i gemensam bön och gemensamt
arbete under ledning av en abbot (323 e Kr). Under inflytande av den helige
Benedictus (500-talet) fick klostren sina gemensamma levnadsregler och blev till de
kunskaps och kulturbärare som bidrog till att den antika tidens kunskaper kunde
överföras till det moderna västerlandet (Beskow 1987/88). Dessa kloster blev senare också modellen för de tukt- och disciplinanstalter som växte fram i Europa
under 1600-talet och för de räddningsanstalter som utvecklades på filantropisk
grund under tidigt 1800-tal (Foucault 1987).
5 Underordningen under abbotens och senare kyrkans auktoritet är, liksom bikten,
delar i ett slags undersökandets praktik. Inkvisitionens förhör med inriktning på
social och moralisk ordning, kyrkans husförhör, liksom senare den s.k. fattigundersökningen, bildar historiska trådar till de undersökningar och kontroller som är
viktiga inslag även i dagens bedömningar och utredningar inom barnavården –
”den vetenskapliggjorda moralen”, som Mats Beronius kallar alla dessa sociala
undersökningar (Beronius 1994).
Andra element i kristendomens sociala praktik bygger på evangeliernas uppmaningar om barmhärtighet, att ge allmosor och att visa omsorg om barnen (”Låten
barnen komma till mig…”, Mark., 10:14). Båda dessa kyrkliga element, kontrollen/undersökningen och barmhärtighet/omsorg bidrog troligen till att präster blev
självklara medlemmar i de första barnavårdsnämnderna i Norden – och i Räddningsanstalternas styrelser från början av 1800-talet och långt in under 1900-talet.
Foucault använder begreppet ”herdemakt” eller ”pastoralmakt” för den kombination av hjälpande och kontrollerande makt som prästen hade över sin församling.
Foucault beskriver denna makt som på ett unikt sätt utövas över en flock; en flock
i förflyttning. Inte makt över en bofast befolkning eller ett territorium. Det är en
välgörande makt som syftar till frälsning, men för att uppnå detta måste den övervaka alla individer i flocken – och den blir därmed också en individualiserande
makt (Foucault 2010 [1978]. Denna hustavlans makt lutade man sig fortfarande
emot vid sekelskiftet 1900, men därefter har prästernas makt minskat och ersatts
av välfärdsstatens tjänstemän. Idag är det inte längre prästerna utan läkare, socialarbetare, psykologer, poliser m fl., som utövar den statliga makten. Pastoralmakt
bygger alltid på en ingående granskning av individer med fokus på problem och
svårigheter. Allt ska dokumenteras, registreras, kategoriseras och bokföras.
Det är så dagens klient som kategori skapas, menar Järvinen (2002, s 257-258)
Framväxten av cellfängelset, som under 1700-talet kom att ersätta de många pinliga kroppsstraffen, byggde på klosterteknologi och på klosterregelns disciplin och
askes. Den byggde också på ideologin om det goda och kristna i botgöring i ensamhet och på isolering; en isolering utanför samhället som är både faktisk och
symbolisk, och med den enda uppgiften att få fången att ägna sig åt böner, ånger
och botgöring i ensamhet. Det engelska namnet på cellfängelset var penitentiary –
ett ord som rymmer både betydelsen penance (bot) och poena (straff).
Ett andra tema är straffandet och dess praktiker och i synnerhet förändringen från de
kroppsliga straffen till de själsliga; från kroppsliga straff till tekniker och begrepp
som går under namn som utredning, behandling, vård och uppfostran. Behandlingstanken gör sitt intåg som politiskt begrepp, som pedagogiskt och medicinskt
begrepp, men också som ett moraliskt begrepp – en handling som förutsätts leda
till nytta för den enskilde och till en ökning av det goda – för individ och samhälle
(Levin, Sunesson & Swärd 1995, Levin 1998). Den mycket långa historiska period
av kroppsliga straff som varit förhärskande i Europa har först de senaste 300 åren
ersatts av vad Foucault kallar fängelseteknologin. När vi i vår välordnade del av världen förfasar oss över tortyr, dödstraff och lemlästning kan det finnas skäl att min 6 nas att det inte var så länge sedan även vi betraktade detta sätt att straffa som naturligt och legitimt. Nu är det straffandet av själen som står i fokus och det kan utformas på samma grymma sätt som tidigare – om än mindre iögonenfallande.
Ett tredje tema är maktutövningens praktiker och den förändring som skedde under 1700-talet från en direkt och tydlig furstemakt till en distanserad byråkratisk
maktutövning. Under medeltiden var avståndet mellan makten hos kejsaren, påven, kungen eller markgreven och den som verkställde makten ytterst kort. Domen
och verkställigheten fanns ofta samlade i en och samma person och straffet var offentligt och tydligt i avsikt att vara avskräckande. Dagens maktutövning sker i byråkratiska former och vålds- och maktutövning har blivit alltmer abstrakt och administrativ; makt och maktutövning blir alltmer skilda från varandra, och makten
utövas på för allmänheten svårbegripliga sätt i ritualiserade former av professioner
och tjänstemän med delegerad makt inom ramen för olika människobehandlande
organisationer (Collins 1981, Perrow 1986, Foucault 1987, Ahrne 1989).
7 Det sociala ansvarets gryende organisering: omsorg om
utsatta barn och hittebarn i det kristna Europa
From among the children who had been deprived of their parents and were
pierced by the evil of orphania [orphanhood], the emperor Alexios Komnenos assigned some to relatives and others whom he knew to be pious to
the superior of the holy monasteries. The emperor commanded that the
monks rise the orphans not as slaves, but as free persons, considering them
worthy of a liberal education and instructing them in the Holy Scriptures.
Some orphans he entrusted to the Orphanotropheion which he had constructed, handing them over to those in charge to be taught general education (Anna Komnena [1083-1153] i Linnér 1993).
Barnhemmets födelse: Orphanotropheion
Oönskade, övergivna och föräldralösa barn är ett av de grundläggande problem
samhällen i alla tider har haft att förhålla sig till – och eventuellt att ta ansvar för.
På 300-talet var det fattigdom, sjukdom och krig som främst orsakade övergivandet. Under 1700- och 1800-talet tillkom skam och samhällsmoral som motiv till
övergivande av barn. Idag är orsakerna till föräldralöshet och övergivande fortfarande desamma: fattigdom, krig, sjukdomar och epidemier. UNICEF uppskattar
att 2003 fanns 143 miljoner övergivna eller föräldralösa barn i världen varav AIDS
stod för 15 miljoner (Healy 2008). Föräldralösa, övergivna och hemlösa barn är ett
av de bestående och stora samhällsproblemen – även om de drabbar oss i Sverige
mest indirekt som ensamkommande flyktingbarn och som kostnader för frivilliga
eller statliga biståndsprojekt. Regleringen av problemet i skilda samhällen över tid
är vad som intresserar oss här. Det vi kan undersöka är hur det sociala ansvaret är
organiserat eller institutionaliserat och hur det fungerar i kristider och i lugna perioder.
I gamla Rom, Grekland och Egypten hade människor lämnat barn längs vägarna
och vid avfallsplatser, där andra lätt skulle kunna finna dem. Berättelsen om Moses
i vassen (Andra Mosebok) är kanske den första berättelse vi har om utsatta (eng.
exposed) barn, där mamman inför hotet om risk för barnets död sätter ut honom
eller henne vid en plats, var som helst, där det finns hopp om att någon ska finna
barnet och rädda det till ett framtida liv. I Bysans, där kristendomen efter år 330
blir statsreligion, ändras detta till att övergivna barn lämnas vid kyrkorna – en plats
som bedömdes mer passande för avlämning av oönskade barn (jfr: Matteus 18:5:
”Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.”) (Miller 2003,
Boswell 1998).
Berättelsen om Moses anses ha utspelat sig c:a 1400 år f Kr (se 2 Mosebok 2: 110). Den är ett exempel på en mångtusenårig tradition där övergivandet och
8 slumpmässigt hittande, i små diskreta steg, leder till att ett socialt ansvar börjar utvecklas och särskilda tekniker uppfinns för ”hittandet”.2
Det första barnhemmet i det kristna Europa, Orphanotropheion, etableras i 300talets Bysans, i centrum av själva huvudstaden Konstantinopel, under direkt uppsikt av Kejsaren och av kyrkan. Hemmet står under ledning och administration av
en särskild uppsyningsman med titeln orphanotrophos. Detta barnhem kom att
bestå i 900 år. Att det uppstod var naturligtvis en direkt konsekvens av att kejsare
Konstantin gjorde Bysans till huvudstad i sitt östromerska rike – ett rike som kom
att bestå till mitten av 1400-talet – och att han lät kristendomen bli statsreligion i
hela riket (Miller 2003, Psellos 1984 [1075], Linnér 1993, Herrin 2009).
Miller ger en ingående beskrivning av barnhemmens tillkomst och funktion i det
gamla Bysans, och han analyserar deras framgångar och misslyckanden som social
institution för oönskade och hemlösa barn. Den följande texten är hämtad från
hans bok: The orphans of Byzantium. Child welfare in the Christian empire. Den beskriver tiden från 330 fram till 1100-talet när Alexios Komnenos var kejsare och
bygger i stora delar på dottern Annas Komnenas minnesbok Alexiaden.
Det vi finner i dåtidens Konstantinopel, säger han, är ett väl organiserat system för
hantering av flyktingbarn och föräldralösa barn. Klara kategoriseringar sorterade
barnen till olika typer av åtgärder. För den första gruppen av barn som räknas upp
i citatet av Anna Komnena ovan fanns lagar om förmyndarskap som utarbetats i
Rom under förkristen tid. Släktingar var tvingade att ta hand om föräldralösa barn
inom en utvidgad familjekrets.
De barn som inte hade släktingar i staden, men som var döpta och hade kunskaper
om kristendom, placerades i klosterskolor för undervisning och eventuellt framtida
upptagande i klostret.
Barn som inte var kristna placerades med stor säkerhet i Orphanotropheion. Det
kunde gälla turkiska barn som drabbats av kriget eller grekiska barn (pojkar som
flickor) som aldrig fått undervisning i kristendom.
Barnhemmet hade börjat som ett enkelt barnhem för övergivna barn i staden, men
utvecklats till en välorganiserad ”statlig” välgörenhetsorganisation eller filantropisk
institution som förutom mat, skydd, omvårdnad och utbildning för fattiga, föräldralösa barn, också innefattade fattighus (diakoniai), äldreboende (gerokomeia),
sjukhus (xenones) och boende för kroppsligt handikappade. Denna samhällsinstitution var så stor att den beskrivs som en stad i staden, med tvåvåningshus i cirklar för personal och boende och med egen kyrka. Föreståndaren hade dessutom ansvar för de odlingar som bidrog till finansieringen av institutionen och för att förmedla spannmål (vete) gratis till de fattiga i institutionen och i hela Konstantinopel. I anslutning till denna organisation fanns också en spetälskeasyl som administrerades av samma föreståndare.
2
Se vidare i Schneider & Macey 2002, Boswell 1998 och, för ytterligare historisk fördjupning,
Payne 1916.
9 Alla barn som var föräldralösa stod under förmynderskap. Från klassisk romersk
rätt övertog Bysans tre slags förmynderskap: förmynderskap genom testamente
(tutela testamentaria), förmynderskap baserat på släktskap (tutela legitima) och
förmynderskap genom beslut i domstol (tutela Atiliana). Så småningom (900-talet)
utvidgades användandet av det slags förmynderskap som domstol beslutade om
och administrationen sköttes av lokala biskopar och av orphanotrophos själv.
Barn var man till sitt fjortonde år, sedan var man vuxen. Detta gällde förstås endast
pojkar. Flickor kunde stå under förmyndarskap hela livet. Men en 14 års pojke
kunde inte ta ansvar för ekonomi och egendom och därför kunde praetorn utse en
curator. Curatores utsågs alltid av domstol och de hade ansvar för en specifik juridisk sak, en försäljning av land eller ett domstolsärende om arv.
Förmyndare (tutores) skulle vara en skyddande makt över en fri person, för ung för
att själv skydda sig och sin egendom. Den omfattande lagstiftning man övertog
från Rom hade mycket hög status och den utvecklades alltmer för att skydda barn
mot skrupellösa förmyndare.
De lagar som fanns om barnavård i det tidiga Europa gällde främst reglering av arv
och egendom för pojkar för unga att själv sköta sina affärer. Orsaken var naturligtvis att många förmyndare helt enkelt förskingrade barnens egendom, lånade pengarna, sålde mark och hus och lät barnen klara sig bäst de kunde. Dessa lagar utvecklades oavbrutet för att skydda barn mot sådant maktmissbruk.
John Boswell, professor i historia vid universitetet i Yale, har skrivit en mäktig analys över övergivandets och hittandets praktiker under antiken och medeltiden
(1998). Han visar hur föräldrar övergivit sina barn i stor omfattning sedan antiken
och fram till 1200-talet när en europeisk organisering i stor skala av ”hittandet”
började förändra praktiken.
Föräldrar har övergett sina barn på skilda sätt i svåra tider och oberoende av samhällelig ställning:
Parents abandoned their offspring in desperation when they were unable to
support them, due to poverty or disaster; in shame, when they were unwilling to keep them because of their physical condition or ancestry (e.g. illegal
or incestuous); in self-interest or the interest of another child, when inheritance or domestic resources would be compromised by another mouth; in
hope, when they believed that someone of greater means or higher standing might find them and bring them up in better circumstances; in resignation, when a child was of unwelcome gender or ominous auspices; or in
callousness, if they simply could not be bothered with parenthood (Boswell
1998, s 428f).
Boswell hävdar att de flesta barn som övergavs blev räddade – antingen såldes de
som slavar eller blev de framtida arbetskraft eller så blev de adopterade. ”The kindness of strangers” (aliena misericordia) räckte som socialt motiverande kraft för att
barnen skulle överleva.
10 Med den kristna kyrkans inträdande på samhällsarenan inleddes ett visst organiserande och reglerande av övergivande och hittande.
Adoption
För de som inte ville lämna sina barn på gatorna eller vid en kyrka fanns alternativet att som oblat överlämna barnet till kloster eller kyrka, med en medföljande
pengagåva. Barnet fick därmed uppfostran inom kyrkan och förblev troligen i de
flesta fall hela sitt liv i kyrkans eller klostrets tjänst, som lektorer och kyrkotjänare
(Miller 2003, Boswell 1998, Esmark & McGuire 1999)
Den säkraste vägen till ett gott liv för övergivna och föräldralösa barn var att bli
adopterade. Lagarna kring adoption av övergivna barn reglerade i första hand risken att barnet gjordes till slav och risken att de biologiska föräldrarna krävde tillbaka barnet. Threptoi kallades barn som adopterades av sina fosterföräldrar. Adoption hade funnits även i antiken, men fick ingen stor spridning i det bysantinska riket vad man vet, troligen eftersom institutionsvården utvecklades så kraftigt. Adoption kunde ske genom att en domstol överförde vårdnaden till annan familj för
barn som fortfarande stod under förmyndarskap av fader eller män från en äldre
generation. Dessa urgamla, ritualiserade, romerska förmynderskapslagar var mycket
komplicerade och vidsträckta. De gick under namnet patria potestas. Familjefaderns myndighet innebar rätten att döma de egna barnen till döden och själv verkställa domen; att sälja barnen som slavar eller att överlämna dem till adoption av en
annan pater familias, samt äganderätt till allt vad barnet förvärvade (se också Schneider & Macey 2002).
Denna föräldrarätt har långa rottrådar och har satt spår i barnavårdslagstiftning i
USA ända fram till våra dagar. 1646 i Massachusetts skrevs lagstiftning som kopplade dödsstraff till barns olydnad mot sina föräldrar. Nedanstående citat ur lagen
hämtade sin inspiration direkt från femte Mosebok (21:18-21) och levde kvar i statens lagstiftning till 1973. Det var alltså inte enbart nya testamentets kärleksbudskap som inspirerade barnavården – även gamla testamentet fick ett ord med i laget.
If a man have a stubborn or rebellious son (…) which will not obey the
voice of his Father or the voice of his Mother (…) such a son shall be put
to death (starkt förkortat citat från Sutton 1988, s 10).
För barn som förlorat sina föräldrar kunde enbart kejsaren själv godkänna adoptionen. Privata adoptionskontrakt var förbjudna. Personer som tjänade som curator
eller tutor kunde inte adoptera sin myndling eftersom de då kunde få kontroll över
den förvaltade egendomen. Adoption sågs alltså i huvudsak som en inrättning för
de välbärgade klasserna. I verkligheten var den en praktik även för fattiga föräldrar,
som gav bort sina barn till att bli legitima arvingar hos annan familj. Kravet var
ofta att den nya familjen inte skulle förskjuta pojken eller göra honom till slav.
Huruvida ett barn skulle uppfostras som fri man eller slav var en återkommande
lagstiftningsfråga i Bysans. Under en tid bestämdes att det skulle bero på om de
11 som skänkte bort barnet var fria eller slavar. Senare ändrades detta till att de som
tog emot barnet själva bestämde om barnet skulle vara fritt eller slav. Begreppet
threptoi översätts ofta med ”slav”, vilket antyder att frågan om utnyttjade eller stöd
till placerade barn tycktes vara en svår balansgång, då som nu.
Av lagstiftningen och den faktiska praktiken förstår vi att nutida problem med
änglamakerskor, utackordering av barn till lägstbjudande, och olika slag utnyttjanden av fosterbarn, barn på institution och adopterade barn är ett av samhällets
eviga problem (Sköld 2006). Vanvårdsutredningar som visar hur barn utnyttjats
och förnedrats av statligt och kommunalt utsedda vårdare under 1900-talet publiceras nu i land efter land.
Så – ett genomgående tema i barnavårdens genealogi – uttryckt på olika sätt genom historien – är den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet. Det som i ena
ögonblicket kan framstå som omvårdnad och omsorg kan i nästa omvandlas till
hjärtlös grymhet och våld (se t.ex. Vanvård i social barnavård, SOU 2011:61).
En tid av omsorg – och en tid av grymhet
Halshuggning, lemlästning och bränning på bål är urgamla metoder för att straffa
de som bryter mot härskarens makt och den politiska och gudomliga ordningen.
Ni som har tagit del av de inledande sidorna av Michel Foucaults Övervakning och
straff vet hur majestätsbrott kunde straffas med utstuderad, kroppslig grymhet.
Kroppsliga straff har funnits i det kristna Europa sedan dess början.
Barn och unga var på intet sätt undantagna de kroppsliga straffen före 16-1700 talet. Vid tiden före tukthusens inrättande i 1600-talets Europa var kroppsliga straff
de vanliga även för unga missdådare. Gränsen mellan vuxna och unga brottslingar
var inte alltid så tydlig. Straffen kunde bestå av piskning, brännmärkning med glödande järn, lemlästning genom att skära av öron, snitta upp näsan, skära av fingrar
eller armar, eller så kunde man förstås bli hängd. Även 16-åringar kunde bindas till
vagnshjul och klubbas ihjäl (Eriksson 1967, Sellin 1944).
Tidningen Populär Historia (6/2008) citerar en källa från 1500-talet som skriver
om en dom för en 16-årig ”dråpare”:
Först huggs handen af, därnäst slås båda skenbenen af, därefter båda armarna, ovan och nedan armbågen, därefter bröst och ryggen slås sedan af
och på sistone huggs huvudet av honom.
Jag nämner här inte de mer ”bestialiska” varianterna av straff utan kompletterar listan med andra strafformer som t ex skamstraff i form av skampåle, eller helt enkelt
utvisning från socken eller församling.
Kroppsliga straff gällde naturligtvis för vanlig brottslighet, men i synnerhet för sådana handlingar som kunde uppfattas som hotande för makten. De vanligaste straffen för sådana hot var bländning och kastration. Gud var perfekt och Kejsaren
måste också vara perfekt. Blindhet, skador i ansiktet eller saknade lemmar diskvali 12 ficerade eventuellt hågade pretendenter. Kastration hindrade inte bara konkurrenter utan också hans avkomma från att bli ett hot. När bländning införs som straff
under 300-talet i Bysans blir det, med avbrott för några århundraden, det dominerande straffet för män som hotar den kejserliga makten. När vi tagit del av hur
man konkret berövar människor synen kan det vara svårt att uppfatta detta som ett
”nådefullt straff”. Så uttryckte sig emellertid kejsaren som dömde i Bysans på
1100-talet (Alexis Komnenos) och så uttryckte sig Wilhelm erövraren i England
vid samma tid. Och detta var inte avsett som ironi utan sågs som ett sätt att utan
onödigt våld (dödsstraff) göra sig av med en potentiell rival. Men att bränna bort
synen med glödande järn på missdådaren, genom att hälla kokande olja i ögonen
eller att gräva ut ögonen med ett skarpt järn, framstår kanske inte som ”nådefullt”
för oss. Särskilt inte eftersom klumpiga hantverkare (bödlar) kunde skada än mer
än så genom oskicklighet och genom efterföljande infektioner, och ofta följde
ögonlock och annat med på samma gång. Men straffet användes inte enbart för
högadliga rivaler utan också för besegrade fiender. Basileus II, ”Bulgardödaren”,
kejsare i Bysans på 900-talet, lät bränna ut ögonen på hela den slagna Bulgariska
armén, med undantag för var 100:e man som fick behålla synen på ett öga så han
kunde leda de övriga soldater hem igen (Psellos 1984[1075], Van Eickels 2004,
Lasceratos & Marketos 1992)!
Kastration var ett ytterst förödmjukande straff för män med politiska ambitioner
och de kunde drabbas av både radikala och mindre radikala ingrepp. Det som
kanske är mindre känt är att i över tusen år var eunucker ett vanligt och omfattande
inslag i hovlivet. Eunucker kunde bekläda mycket höga poster i det kejserliga hovet
och bli framgångsrika generaler, troligen kunde de också adoptera. För söner som
inte kunde ärva familjens egendom var självvald kastration en mycket bra merit för
en framgångsrik karriär inom hovförvaltningen (Herrin 2009).
Skämtar jag? Nej, inte alls. Varför berättar jag då dessa gräsligheter? Av två skäl.
För det första betraktades inte det offentliga kroppsliga straffande som brutalt eller
elakt eller oproportionerligt av samtiden. Det var så man straffade, och straffet utmättes av kejsaren eller konungen själv, eller av hans närmste befallningshavare.
Det fanns ingen anonym tjänstemannakader som dömde eller utförde straffen. Om
någon hade blivit förorättad innebar en gynnande dom att den förorättade fick utkräva hämnd eller straff på egen hand. Straffet var offentligt och synligt för alla. I
sociologiska termer kan vi säga att gränsen för vad samhället moraliskt kunde tåla
blev tydlig; gränsen mellan inklusion och exklusion var knivskarp! Angreppet på
samhällskroppen och därmed härskarens kropp väckte indignation och genom det
offentliga straffet upprätthölls samhällsmoralen – åtminstone den härskande klassens makt och moral.
Det andra skälet till min berättelse är att över 1700 år av kroppsliga och ”brutala”
bestraffningar kanske idag betraktas som något otäckt och ovanligt som hände ”för
länge sedan” och utfördes av okunniga och barbariska människor. Men så var det
naturligtvis inte. Den tidens straffande sågs på samma sätt som vi idag ser på våra
straffmetoder. En berömd berättelse om synen på offentlig avrättning i 1600-talets
13 England får vi av Samuel Pepys via hans dagboksanteckningar (Pepys 1953) Pepys
arbetade som lägre tjänsteman i London under 1600-talet. Den 13 oktober 1660
antecknar han så här alldagligt om det som vi idag skulle betrakta som en ytterst
uppseendeväckande händelse – särskilt om den skedde mitt i stadens centrum.
På morgonen hem till mylord, där jag träffade kapten Cuttance, men eftersom mylord inte var uppstigen gick jag ut till Charing Cross för att se på
när generalmajor Harrison hängdes, och hur sedan kroppen styckades och
inälvorna togs ut; vilket gjordes där, medan han såg så glad ut som någon i
den belägenheten kan göra. Han blev snart nedskuren, och så förevisades
hans huvud och hjärta för folket, varvid det upphävdes höga jubelrop. [-–]Därifrån till mylords, och tog så kapten Cuttance och mr Shepley med
mig till tavernan Solen och bjöd dem på ostron. Efteråt for jag hem med
båt och blev ond på min hustru för att hennes saker låg kringslängda, och i
vredesmod råkade jag sparka till den lilla fina korgen, som jag köpt åt
henne i Holland och gjorde sönder den, vilket gjorde mig ledsen efteråt
(1953, s 54).
Thomas Harrison var en av de direkt ansvariga för avrättningen av kung Charles I
och fick därför ingen nåd utan lagens strängaste straff. Han hängdes, men enbart
en kort stund. Därefter skars han ner och upplivades. För vissa fångar skedde partering och sönderslitning efter att döden inträtt, men inte för kungamördaren.
Harrison förblev vid medvetande under hela avrättningsprocessen. Hans mage
sprättades upp och tarmarna slets ut och kastades på en brasa. Slutligen högg man
huvudet av honom och kroppen höggs i fyra delar – kroppsdelar som sedan visades
upp runt London.
Andra lika kända – och grymma avrättningar – användes vid avrättningen av William Wallace under 1300-talet, och, som i illustrationen nedan: av Guy Fawkes
och hans kumpaner. Alla var män som satte sig upp direkt mot fursten. Det sägs
att den ovan beskrivna avrättningsmetoden användes första gången just mot Wallace. Idag är han mest känd från filmen Braveheart i Mel Gibsons gestaltning.
14 Figur 1. Avrättningen av Guy Fawkes och de andra deltagarna i Gunpowder Treason and plot
1606.
Foucaults mäktiga analys av övergången mellan två olika sätt att straffa i ”Övervakning och straff” belyser ingående den förändring som sker. Men Foucault sätter
fokus främst på den snabba och dramatiska övergången mellan två vitt skilda sätt
att straffa: de kroppsliga och kvalfulla straffen mot den nya disciplinen, där själen
blir kroppens fängelse och fängelsesystemet blir ett allomfattande Panopticon med
helt nya makttekniker och normaliseringspraktiker. Men denna plötsliga övergång
har ju en mycket lång förhistoria där dödsstraff, smärta, tortyr och kvalfulla straff
har varit en del av vardagen.
Sociologen Randall Collins använder begreppen Ferociousness (Ferocius= grym,
rovlysten, blodtörstig) och Callousness (Callous= känslolös, förhärdad, hjärtlös) för
att beskriva skillnaden mellan dessa två sätt att utöva våld. Det blodtörstiga sättet
att straffa genom lemlästning, brännande på bål, tortyr, avhuggna huvuden på pålar, människo-offer, etc. innehöll trots grymheten ett särskilt slags empati mellan
utövare och offer. Hela offrets person utsätts för straffet och det skedde med intention att plåga, med passion och känsla för den andres lidande, av de som hade
makten att straffa (Collins 1981).
Det andra sättet att utöva våld är dess motsats; en våldsutövning där makten och
dess utövande är skilt från vartannat – ofta på ett mycket svårgripbart känslolöst
sätt. Under 1700-talet och i anslutning till upplysning, merkantilism och industrialisering gick straffandet över i en våldsform med mycket liten kontakt mellan
makten och dess offer. Lidandet och plågan fick ingen medveten plats i våldsutövningen och offret skulle istället röjas ur vägen, stoppas undan, och förpassas utom
15 synhåll, utan att det fanns någon uttalad intention att plåga eller skada – eller någon som uttalat tog ansvar för detta våldsutövande. Domstolen och rättegången
kommer nu i fokus för statens och allmänhetens intresse, det åsyna straffet flyttas
ur fokus. Byråkratin och rationaliteten gör sitt intåg på samhällsarenan.
Bauman har i flera verk beskrivit hur judeutrotningen under andra världskriget
blev möjlig genom att det moraliska ansvaret försvinner ur sikte i en byråkratisk
teknologisk organisering av maktutövning – en mekanism som producerar ”moral
indifference” (Bauman 1991, Christie 1993). Jag har tidigare beskrivit denna ansvarslösa moraliska praktik och hur den verkar i förhållande till uppfostringsanstalterna för barn och unga i Sverige (Levin 1998). Byråkratisering, organisatoriska
roller, arbetsdelning och rationalisering är processer som har samma effekter varhelst de etableras. Även i den sociala barnavården verkställs det statliga våldet och
maktutövningen på distans via olika utbytbara tjänstemän som besätter särskilda
roller, street-level bureaucrats (Lipsky 2010). En effekt av detta sätt att organisera
arbetet är att det övergripande moraliska ansvaret och syftet med handlandet glider
ur sikte och ersätts av fragmenterade och avmoraliserade ärenden och handlingar.
Alla gör vad de ska göra, vad som förväntas av dem och vad de får betalt för, men
ingen tar ansvar för helheten och dess konsekvenser. Resultatet riskerar bli moralisk
likgiltighet och ett fokus på koordinering, rutinisering och effektivisering istället
för ett fokus på den unges skydd, rehabilitering eller moraliska reformering (Levin
1998, s 309 ff, Levin 2012, Christie 1993).
Eva Österberg har studerat övergången från de kroppsliga straffen till de frihetsberövande straffen under svenska förhållanden. Även i Sverige ersätts Furstens direkta
maktutövning under sent 1700-tal med det som Foucault benämner fängelsesystemet (Foucault 1987). Österberg menar också att de kroppsliga straffen och
dödsstraffen inte utfördes med sådan brutalitet och under sådana kval som i övriga
Europa. Rådbråkning, som i citatet på sidan 13, förekom, men vanligare var halshuggning och brännande av kroppen (Österberg 1995).
Min poäng är här att de senaste 200-250 årens förändringar i straffandets inriktning mot vad vi betraktar som mer humanistiska och kulturellt högtstående straff
är det som kan ses som udda och ovanligt. Humanism i form av opersonligt, byråkratiskt och själsligt straffande är snarast en ”nymodighet”; knappt mer än en trend
sett i ett längre historiskt perspektiv. Det gamla sättet att straffa har dessutom naturligtvis funnits mycket längre än de 2000 år jag berättar om (mycket av praktikerna importerades från det gamla Persiska riket) och existerar som bekant i hög
grad parallellt med våra europeiska strafformer i andra länder och kulturer än idag.
16 Från barnhem till tukthus
– den moraliska praktikens födelse
Under 1600-talet fortsätter hittebarnshusen att inrättas och utvecklas och hittebarnen blir mindre av omsorgsfråga och mer av merkantilistisk nyttighet och potentiell arbetskraft.
Justina Kowalik (1982) uttrycker tidsandan så att det finns ett slags rättfärdigande
av hårda tag mot befolkningen som bygger på tanken om arbetets nödvändighet
och den moraliska plikten att arbeta. Fattiga som tiggde offentligt och inte arbetade utmanade det förhärskande moraliska idealet och sågs som ett hot mot samhället och det rådande statsskicket. Därför måste vägar och städer rensas från tiggare, och anstalten blir ett sätt göra dessa massor osynliga. Inneslutningen ska
kombineras med nyttigt arbete, som dessutom tänks bidra till driften av anstalten.
Den nya ekonomiska ordningen kräver nya sätt att straffa. Inspärrning i särskilda
hus i kombination med arbete ses som ett bättre sätt att straffa än rent kroppsliga
straff. Inneslutningen fick också, enligt Foucault, en viktig symbolisk betydelse; ett
slags kulturell avskiljning av det som betraktades som obehagligt, orent, besmittat
och störande (Foucault 1987). Detta är en av de bestående moraliska praktiker
som fortfarande ligger till grund för dagens sociala barnavård.
Under 1600-talet och framåt fanns hittebarn, föräldralösa barn och övergivna barn
i allt större skaror och i allt mer synliga former i de framväxande städerna. Nu var
det inte längre enbart fattigdom, krig och föräldrars sjukdom som var orsak till deras bekymmer, utan också kravet på en eller båda föräldrar att finna arbete var helst
det fanns. Barnen fick börja tigga för att överleva, men nu stod inte längre barnens
nöd i fokus. De tiggande barnen blev ett med de vuxna tiggarna och uppfattades
som ett problem för stadens myndigheter och de bemedlade borgarna. De härskande såg nu inte längre barn i behov av mat, språk- och sångundervisning och
studier av kristendomens lära, utan istället såg man barn som var ”syndfulla, egensinniga och i behov av korrektion och disciplin”. De lösningar de styrande föreslog
var tukt, reformering och inspärrning. Krig, missväxt och farsoter sågs fortfarande
som orsaker till nöden, men nu tillkommer ytterligare en uttalad orsak: föräldrarnas försummade uppfostran av barnen. Alltså en moralisk bedömning av de fattigas
karaktär.
I Amsterdam fann man vid sekelskiftet 1500/1600 att de kroppsliga straffen inte
var effektiva nog för att komma tillrätta med farliga lösdrivare. Sysslolöshet och
lättja sågs som roten till fattigdom och kriminalitet. Lösningen blev inspärrning i
konfiskerade lokaler från kyrkan där de intagna skulle blir föremål för disciplinering, förbättring och korrektion. Tukthuset byggdes 1589 och liknande anstalter
inrättades nästan samtidigt i hela Europa (Sellin 1944). Slottet Bridewell i London
var troligen platsen som först introducerade tankar om att de intagna skulle tuktas
och tvingas arbeta för att bekämpa ”lättjans syndiga liv”, men Amsterdam 17 anstalten med sin inriktning på barn och unga blev den mest kända och besökta
och den som bidrog till spridning av arbetssätt inriktade på barnens tukt och ”förbättring”. Observera att syftet intet var humanisering eller lättare straff – snarast
tvärtom – man sökte effektivare straff än de kroppsliga.
Inspärrningstiden för vissa brott var bestämd, men för fattiga och lösdrivare var
den obestämd och kunde vara i upp till 12 år. Frivilligt intagna barn, som placerades på föräldrarnas begäran (och bekostnad), släpptes inte ut förrän föräldrar eller
förmyndare så önskade. De intagna arbetade med vävning och raspning av trä, och
i övrigt fick de undervisning i religion och lärde sig ”ordentligt uppförande” och
underkastelse under auktoriteter (Sellin 1944, Eriksson 1967).
Tukthuset (eg. tukthusen) i Amsterdam, modellen för alla senare byggda tukthus,
beskrivs ingående i ”Pioneering in penology”(Sellin 1944). Här ser vi alltså födelsen
av anstalten med ett förbättrande, uppfostrande och korrigerande syfte. Kroppsarbete ställs nu i centrum som redskap för förbättring. Cellen och klosterdisciplinen
finns kvar, skolan har förvisats till fritiden och består fortfarande mest av bibelläsning. Dagarna inramas av arbete med avbrott för böner och predikningar. En
framåtsyftande ”förbättring” blir från den tiden den ideologiska ledstjärnan för
samhällets åtgärder när ungdomar begått brott eller inte uppför sig enligt samhällets normer. Det tillbakablickande straffet får en alltmer undanskymd roll.
Nordiska tukthus
När det inrättas tukthus i Norden är det efter modell av det holländska exemplet.
Tukthuset i Danmark inrättades på kungligt initiativ 1605 och i Norge 1635. Alla
byggde på samma tanke: att åtgärda ett ordningsproblem och få bort de fattiga och
tiggande barnen från gator och vägar ur borgarnas åsyn. En av orsakerna var att de
makthavande behövde få fram billiga textilier till militären. Arbetskraft fanns i
mängder på gatorna, inte minst föräldralösa barn som förlorat sina föräldrar i pesten. Nöden stack i ögonen på borgarna och den funktionella lösningen på alla
dessa ”samhällsproblem” blev insamling av barn från gatan, inspärrning i särskilda
hus, ”nyttigt” tvångsarbete, och barn som hölls borta från lättja och tiggeri (Levin
1998, Dahl 1992).
Efter en del misslyckade försök att få igång ett barn- och tukthus (sic!) även i
Stockholm, startas i början av 1600-talet ett Orphanotrophium på kyrkligt initiativ av hovpredikanten Johannes Mathiae; en anstalt för vård av fattige, faderoch moderlöse barn. I det kungliga brevet som beviljar inrättandet står att ”ungdomens rätta upptuktelse utgör ett fundament för all välbeställd statstyrelse”. Inrättandet är i sin tur en av de påtagliga effekterna av den förordning som Gustav II
Adolf utfärdar 1624: konstitution mot tiggare och tidstjuvar. Barnhuset ska inrättas så att de som går och tigger på gatorna kan ”inhävas och bliva uppehållna, till
dess de vore tjänsteföra”.
Förvaltningen av barnhuset anförtros så småningom till landshövdingen och, i
Stockholm, till överståthållaren. Medel för driften anslås av drottning Kristina via
”tionden” från kyrkohärbärgen i Svea rike och storfurstendömet Finland. Kontroll,
18 förvaltning och drift ligger således mycket nära staten och kunglig majestät själv.
De som utses av förvalta barnhemmen får ett mycket vidsträckt uppdrag: ”att hava
flitig uppsyn över kyrkor, skolor, hospital, barnhus och fångehus”(Pettersson 1927,
Ödman & Hayen 2004 ).
Sammanfattning
Det vi har sett i barnavårdens första fas är alltså omsorg och samhällsansvar byggd
på kristendomen och den romerska lagen som skydd för barnens egendom och
arvsrätt (också status som fri eller slav). Vi har också med oss grymhet i form av
straff som var offentliga och brutalt kroppsliga - i form av brännande på bål, halshuggning, kastrering och bländning – allt i en omfattning som vi idag har svårt att
ta till oss.
Långt innan vår tideräkning var lösningen på problem med barn man inte önskade
eller inte hade råd att försörja helt enkel att sätta ut dem på vägarna, i skogen – eller när kristendomen börjar institutionaliseras - utanför kyrkan. Kanske hittade någon dem – kanske inte. En känd litterär gestalt i detta sammanhang är Oidipus,
grekisk kungason som flyr sin familj när han spås att han ska komma att döda sin
far och gifta sig med sin mor. Tyvärr visste han inte att han var ett hittebarn, funnen av en herde i skogen och lämnad till kung Polybos som uppfostrade honom
som sitt eget barn. Han lämnar senare i livet Polybos och beger sig till Laios och
Iokaste, som är hans riktiga föräldrar. Resten vet ni ju. Berättelsen rymmer flera av
artikelns centrala teman: det utsatta barnet, det hittade barnet, adoptionen, och ett
av de kroppsliga straff vi nu har blivit bekanta med: bländning. Enligt dramat
mördar Oidipus ovetande sin far och gifter sig med sin mor. När han inser att spådomen besannats sticker han ut sina ögon och med hjälp av den döda moderns
guldspänne (Sofokles c:a 427 f. Kr.).
[- - -] Han ryter till, och liksom ledd av någon han kastar sig med kraft
mot dubbeldörren och spränger riglarna och tumlar in. Där ser vi makan
dingla i ett rep. Vid denna anblick ger han till ett skri, att avgrundsskri,
och löser snaran upp. Och när den arma låg på golvet utsträckt, då vidtar
ett ohyggligt skådespel.
Han rycker till sig från sin makas dräkt det gyllne spänne, som den sammanhöll, och borrar det i sina ögonglober. Och ropar ut att nu få de ej
mera bevittna vad ont han gjort och lidit; i evigt mörker må de nu betrakta
dem som de aldrig, aldrig borde ha sett, men icke känna dem han ville
känna. Med sådan låt han lyfte ögonlocken och stinger gång på gång, och
blodet rinner ur stungna ögon på hans kinder ned – men ej i lätta droppar
endast, nej, ett regn av dunkelt blod, en skur av blod.
19 Ett dubbelt ursprung hade denna ofärd, och man och hustru drabbades
tillsamman. Den gamla lycka som var nedärvd här var dock en verklig
lycka. Men idag förbannelse och jämmer, död och skam, all skräck som
nämnas kan, här saknas ingen (Sofokles, citerat ur Breitholtz 1961, s 124f).
Omsorg – och grymhet.
20 En distanserad, reglerande och disciplinerande makt
När vi nu går över till artikelns tredje fas och till de institutioner som börjar bedrivs under namn som välgörenhet, filantropi, barnaräddning, vård, uppfostran och
behandling, kommer vi att känna igen många av de element vi mött tidigare, men
nu under nya namn och i former som blir alltmer opersonliga, abstrakta och, till
synes, befriade från personlig moral och personligt ansvarstagande.
Jaques Donzelot (1979) är en av de forskare som noga analyserat synen på och regleringen av övergivna barn i 1700-talets Frankrike. I Europa vid denna tid inrättades s.k. Foundling Hospitals. Dessa utgjorde enligt Donzelot syntesen mellan respekten för barnens liv, samhällsmoralen och familjeäran. Den konkreta yttringen
av detta var uppfinningen av ”le turret”/the turret, en slags inbyggd svängdörr med
ringklocka där mammor anonymt kunde lämna in sina övergivna barn (ungefär
som inlämning av urinprov i särskilda toaletter i dagens sjukhus). Från att rent faktiskt sätta ut barn på vägarna som vi mötte som praktik i det medeltida samhället,
rationaliseras, döljs och institutionaliseras nu övergivandeprocessen. Praktiken var
inte ny utan inrättades efter vad som är känt i Milanos hittebarnshus 787 och senare i andra Italienska hittebarnshus som t ex Ospedale degli Innocenti i Florens
(1445) (Schneider & Macey 2002). Boswell (1998) beskriver också denna praktik
som ett tydligt brott från äldre tiders övergivanden till en snabbt framväxande
praktik i de större städerna där hittebarnshus etablerades med uppgift att organisera hanterandet av hittebarnen. Den anonyma snurran gjorde det obehagliga hanterandet av utsatta barn till en lätthanterlig teknisk operation.
…the fact of abandonment remained largely unchanged from Roman antiquity to the end of the Middle Ages. The great disjunction in its history
was occasioned by the rise of foundling homes sometimes in the early thirteenth century. Within a century or two nearly all major European cities
had such hospices, which neatly gathered all of the troubling and messy aspects of child abandonment away from view, off the streets, under institutional supervision. Behind their walls, paid officials dealt with society’s
loose ends, and neither the parents who abandoned them nor their fellow
citizens had to devote any further thought or care to the children. Even the
foundling homes did not have to care for them too long. A majority of the
children died within a few years of admission in most areas of Europe from
the time of the emergence of foundling homes until the eighteenth century; in some times and places the mortality rate exceeded ninety percent
(Boswell 1988, s 431 f).
Hur snurran med barnet kunde se ut visas i illustrationen nedan. På väggarna i
Ospidale degli Innocenti finns bilder som visar barnet i lindor, lagd på en snurrande blå platta, påminnande om det horisontella hjulet i muren där barnen kunde
roteras in till hittebarnshuset.
21 Figur 2. Snurran på väggarna i Ospidale degli Innocenti
Det som Donzelot betonar är institutionaliseringen av en ny praktik och ett nytt
förhållande mellan stat och familj som byggs upp i mitten av 1700-talet. Han
nämner Rouen som ett första exempel i Frankrike 1758. Ett mer känt exempel är
kanske The Foundling Hospital i London, England som grundades 1739 av filantropen och sjökaptenen Thomas Coram ett barnhem för "utbildning och omhändertagande av utsatta och övergivna barn". 1750 arrangerade Händel här ett berömt framförande av oratoriet Messias till förmån för the Foundling Hospital.
Upptäckten av ”befolkningen” under 1700-talet utgör inledningen till en genomgripande förändring av samhällsuppfattningen – en förändring med revolutionära
förtecken. Befolkningsutveckling som samhällsproblem och som något möjligt att
påverka innebär stora förändringar på många plan – inte minst inom ”barnavården” (Sunesson 2006). Behovet av övervakning och reglering blev stort och fick
snabbt en fast organisering. Räddandet av hotade och hotande barn och unga blev
en aktuell fråga av blandade skäl: omsorg, ordning och reglering. Pastoralmakten
etableras i sekulära former (Foucault 2010). Så låt oss med nyfikenhet och häpnad
22 observera och analysera det sociala system och de sociala institutioner som växte
fram i det kristna Europa och andra västländer från mitten av 1700-talet. Sociala
institutioner som fängelset, mentalsjukhuset, uppfostringsanstalten och alla de inrättningar som har begreppet social- som förled, är svåra att genomskåda just genom att våldet och maktutövningen är så avlägsen, byråkratisk, fragmenterad och
avpersonaliserad.
Figur 3. The Foundling Hospital i London
När bröderna Grimm upptecknar gamla tyska folksagor från 1700-talet och tidigare är berättelserna så grymma att de måste redigera dem för att inte göra de borgerliga familjerna alltför upprörda (Grimm 1925 [1812]). I en av berättelserna,
Hans och Greta, återkommer temat med ”utsatta barn” i dramatiserad och romantiserad form. Kanske även det en berättelse vi skjuter från oss som handlingar av
elaka och okunniga människor (styvmodern!) från förr. Men, som ni nu vet, är det
en tragisk men ofrånkomlig historisk följeslagare till fattigdom, i kombination med
sjukdom, krig och arbetsbrist.
De barnhem, skolor och välfärdssystem som växte fram inom ramen för kyrkans
välgörenhet och inom filantropin, fick en helt annan inriktning under 1800-talet.
Reformationen under 1500-talet innebar att katolska kyrkans välgörenhet upphörde och lagstiftningen fick en inriktning mot hotet från arbetslösa, landlösa, fattiga och tiggare. Den sociala ordningen ställdes i centrum och för barnen var det
inte längre välfärd som gällde utan moralisk uppfostran och socialisering. 1601 års
23 New Poor law kan ses som ett försök från städernas borgare att utöva samma kontroll över de fattiga barnen som de utövade gentemot sina egna. Barn i det förindustriella England började uppfattas som sociala problem och som hot mot samhällsordningen (Levin 1998).
Fram på scenen träder nu filantropin och de frivilliga välgörenhetsorganisationer
som erbjuder hjälp och moralisk övervakning på en och samma gång – ett moraliserande som kopplar samman fattigdom och bristande moral. COS i England är en
av dessa organisationer som allmänt betraktas som föregångaren till det moderna
sociala arbetet. The Charity Organization Society kom till som en reaktion mot
det dåligt koordinerade välgörenhetsarbetet i England och Irland – och mot det
okritiska allmosegivandet. För lite vikt lades vid undersökning av de fattigas situation och behov, menade organisationens företrädare.
It was the human weakness of the social workers that was often to blame.
Without training, and often without adequate preparation regarding the
aims and purposes of the society they served, these good-hearted, somewhat sentimental workers all too often were taken in by apparent distress
that they tended to give relief as a matter of course. This was put to put the
best view on lack of discrimination, but less worthy motives were sometimes ascribed to them. It was said, for instance, that some churches competed with each other in gifts of soup and food tickets, in order to increase
their congregations;... (Young and Ashton 1956: 93)
När de allmänna barnhusen inrättades var det av tre sammankopplade skäl: kristethumanitära, affärsmässiga och befolkningspolitiska. Barnens arbetskraft skulle
komma till nytta i manufakturerna, de skulle ges kost och logi och städerna skulle
befrias från de trasiga och tiggande barnen (Persson 1991: 42).
Vid sekelskiftet 1800 ändrades målsättningen för Allmänna barnhuset i Stockholm
så att barnen inte längre skulle bo kvar på anstalten utan utackorderas till lägstbjudande familjer på landsbygden. Målet var arbete i lantbruket: landets viktigaste näring. Den stora fosterbarnsutredningen från 1894 visade att 41 000 barn bodde i
fosterhem eller i barnhem och fattiggårdar i hela Sverige.3 Då fanns c:a 120 institutioner för barn – inrättade av lokala fattigvårdsmyndigheter, föreningar, stiftelser eller privatpersoner under andra hälften av 1800-talet (Söderlind 1999). Institutionaliseringen av barnhus (och fosterhem) inleddes då och speglade ett ökat
intresse för barns fostran och särskilt för flickor, men också en rädsla för framtida
social oordning och kriminalitet (Ödman & Hayen 2004).
Barnhusen blir senare en socialt reglerad interventionsform från och med sekelskiftet 1900 (i Norden) i och med de sociala barnavårdslagarna. De är då avsedda för
(i lagstiftarens terminologi) föräldralösa, värnlösa, vanvårdade och vanartiga barn.
Vi fick med lagarna en administrativ uppdelning i barnhem, för välartade barn,
skyddshem, för vanartiga barn, och allmän uppfostringsanstalt för de unga brottsling 3
Tillgänglig statistik anger att i Sverige 1990 fanns en viss dag c:a 10 000 barn i fosterhem (Vinnerljung (1996). Om siffrorna är jämförbara är svårt att bedöma.
24 arna. Då dominerar flickorna bland barnhemmen och pojkarna bland skyddshemmen. Denna könsuppdelning behålls under lång tid, och med vissa variationer
är det en bestående tanke än idag. Den särskilda inriktningen på de fattiga barnen
är lika tydlig då som nu.
Det tidiga 1800-talets stora pedagogiska barnaräddningsrörelse, med rötter i upplysningen, innebar framväxten av stora inflytelserika räddningsanstalter i Frankrike, Schweiz, Tyskland, England och Norden, som på olika sätt inkorporerade
praktiker från tidigare utvecklingsstadier i barnavårdens historia. Ur dessa anstalter
växer de praktiker som idag utgör den sociala barnavården, dess lagar och organisationer, diskurser och ideologier, problemkonstruktioner och interventionsformer.
Filantropiska rörelser (child savers) i USA etablerade institutioner som kunde få
bort barnen från gatorna och bort från allmänhetens (borgarnas) åsyn. För brott
som enbart var brott när barn begick dem, rymning, skolk och uppfostringssvårigheter, (statutory offences) och för ungdomsbrottslingar (delinquents) drev barnaräddarna fram nya institutioner som syftade till reformering och förändring– straff
inriktade på brottslingen som person – inte på brottet: the juvenile court och the reformatory (Platt 1977).
Enligt Michel Foucault visade sig det s.k. fängelsesystemet, som utvecklats under
1700-talet, i sin mest utvecklade form när uppfostringsanstalten Mettray öppnade
1840. Det var på en gång ”ett kloster och ett fängelse, en skola och ett regemente”;
en institution som skapats i utkanten av straffsystemet med det uttalade syftet att
inte vara ett fängelse. Här samlas teknologier som bygger på en särskild sorts bedömning, och ett särskilt vetande som syftar till undersökning och dokumentation
av själen, och en underkastelse, en disciplinering och en normalisering av de odisciplinerade och farliga. Kärnan i den nya disciplinen ser Foucault i en av cellerna
där det står skrivet i svart på väggen: ”Gud ser dig”.
Guds öga finner vi också som central symbol i ett trappfönster i huvudbyggnaden
på Råby räddningsinstitut – Sveriges första ungdomsanstalt som startade 1838 på
initiativ av baron Gyllenkrook på Björnstorp i Stora Råby utanför Lund: ”… en
räddnings-Anstalt för Vilseförda och Moraliskt wårdslösade barn”. Kyrkoherden i
församlingen, Achatius Kahl, skrev 1840 (Citerat ur Green 1988, s 39f):
Den är varken egentlig skola eller arrest. Den är en uppfostringsanstalt, så
mycket som möjligt närmande sig familjelivet… Ändamålet är att upptaga
de vilseförda såsom i en huslig krets, att bibringa dem nödiga kunskaper i
kristendomen och andra stycken; att lära dem åtskilliga hantverk och slöjder, och att sysselsätta dem med åkerbruk och trädgårdsskötsel, men framförallt att införliva barnen med samhället, att vänja dem vid ordning, arbetsamhet, kärlek till välgörare och medmänniskor….
Historikern Linda Mahood beskriver framväxten av ”det sociala” och de tidiga
ungdomsanstalterna som ett institutionellt fält i böckerna ”The Magdalenes: prostitution in the nineteenth century” (1990) och ”Policing gender, class and family”
(1995). Den senare är en empirisk studie av det sociala fält som uppstår som en
25 materialisering av det disciplinära samhället. Samma process beskrivs av Jaques
Donzelot i ”The policing of families” från 1979 och av Dingwall & Eekelaar
(1988). Begreppet police är ett samtida uttryck för den reglering och kontroll som
utövades av städerna via olika slags ”människoförvaltningar”. Mats Beronius räknar
upp som exempel på sådana förvaltningar: barnpolice, hälsopolice, fattigpolice och
ordningspolice. Mellan fattigpolice och ordningspolice fanns många likheter i arbetssätt och organisering, skriver Beronius (1994, s 119) Idag finns begreppet
police kvar som beteckning för den myndighet eller förvaltning som ansvarar för
upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, och har rätt till användande av
våld i offentlig maktutövning: polisväsendet.
Mahoods forskning är samtidigt en ingående studie av räddningsinstitut och moralisk reglering av pojkar och flickor under perioden 1840-1950 i Skottland. I studien visar hon den sociala konstruktionen av manliga och kvinnliga egenskaper i
1800-talets disciplinära Storbritannien. Det sociala fältet är platsen för de nya
räddningsinstituten – mellan skola, fängelse och familj (Begreppet är från Donzelot 1979). Genom arkivstudier och egna intervjuer visar hon hur dagens sociala
frågor: barnmisshandel, barnprostitution, hemlöshet, ungdomskriminalitet och anstalternas misslyckade rehabiliteringsförsök alla har sina rötter i det sena 1800talets rörelser för barnaräddande: ”The child-savers”(jfr Platt 1977).
Barnräddningens epok i Skandinavien ligger i tiden 1820-1900 och inledningen
markeras av att det överallt bildas olika filantropiska ”sällskap” för barnens räddande, t.ex. ”Föreningen för välgörenhets ordnande”. Rörelsen var starkt influerad
av humanistiska och kristna värderingar och kärleken skulle vara dess utgångspunkt - inte vetenskapen. Filantropin bestod av många olika slags insatser, t ex att
sprida kunskap om livsvillkoren på fängelser och fattighus, engagemang för bättre
omvårdnad av blinda och utvecklingsstörda, samt ett slags allmän välgörenhet som
delvis tjänade medlemmarnas egna syften. Den filantropiska barnaräddningen
upphörde gradvis när filantropin organiserades som yrkesarbete; först genom den
privata utbildning som anordnades av CSA 1910, sedan genom att socialpolitiska
institutet inrättades 1921, föregångaren till dagens statliga socialarbetarutbildning.
En stor kår av utbildade fattigvårdstjänstemän bemannade de framväxande kommunala fattigkontoren. Kampen mellan inriktningen mot ett socialt arbete som ett
kommunalpolitiskt tjänstemannasystem eller ett filantropiskt vårdaresystem var
hård då. Motsättningarna och ideologierna är levande än idag – om än under
andra begrepp (Qvarsell 1992).
Begreppsligt markeras detta skifte i England med att ”child rescue” blir till ”child
saving”, i Norge med att ”räddning” ersätts av begreppet ”vern”. När staten träder
in är det för att stärka solidariteten till samhället och det sker genom ”Lov om
forsømte børns behandling” 1896.
Tove Stang Dahls ”Barnevern og samfunnsvern” (1978) är en studie över framväxten av det norska ”barnevernet”. Studien är central för den nordiska forskningen
eftersom det är det norska lagförslaget som blir modell för de svenska och danska
barnavårdslagarna. Dahl fann att vergerådslagen (barnavårdslagen) trots sina utta 26 lade syften blev mer av ett samhällsskydd än ett skydd för barnen. Avgörande för
reformen, säger hon, var relationen till skolverket. Lagen skulle ge den nya folkskolan den segregationsapparat den var i behov av. Lagförslaget lanserades som en
social strafflag av juristerna, men blev antagen som en skollag. Resultaten byggde
på en förhandling mellan jurister och skolfolk och den sociala institutionen kom
att bestå av två motstridiga intressen – eller logiker – som den fortfarande bär med
sig. Juristernas syfte med lagen var att effektivisera straffrätten, men för att få med
sig skolfolket fick man döpa om straff till uppfostran och inrättningarna för barnen
förvaring till uppfostringsanstalter. Målet var uppfostran till laglydighet. För skolfolket var målet ett annat. De behövde den nya lagen och anstalterna som ett medel för att skilja ut de sedligt fördärvade barnen så att skolan kunde ge bilden av att
vara en skola för alla; för allas uppfostran (Dahl 178, s 128 ff).
I filantropernas räddningsprogram låg inte bara välgörenhet och omsorg om barnen utan också tanken om uppfostran. Målet för uppfostran var de fattiga barnen
och motivet var att nå fram med den riktiga moralen. Inledningen till hela denna
rörelse finner man i ”The Philantropic Society” i England 1788 och de idéer man
hänvisade till var Rousseaus naturidealism med idéer om det oskyldiga barnet, barnet som behöver utlopp för sin verksamhetslust, naturens välgörande verkan och
böckernas fördärvlighet för barnets utveckling. Rousseaus tankar utvecklades av
Pestalozzi, Wichern, Fellenberg och andra pedagoger som verkställde dem i konkret institutionspedagogisk praktik genom den anstaltsutveckling och utbyggnad
som kom att kallas räddningsinstitut och uppfostringsanstalter (Thuen 2002, Levin 1998).
Begreppen räddning, förbättring och uppfostran användes omväxlande som namn
för samma sak fram till c:a 1850.
När räddningsinstituten växer fram i Norden som en ny social institution uppstår
olika slags problem.
Ett av de inledande problemen för denna nya samhällsinstitution var just att artbestämma den. Vad var detta för ett påfund egentligen? Var det ett nytt sorts fängelse
eller var det en skola? I Norge kan vi av dåtidens debatt se att anstalten fick framgång eftersom den inte var vare sig det ena eller det andra. Just genom att den inte
var ett fängelse kunde institutionen ta hand om barn som inte var dömda, som var
under straffbarhetsåldern och som kunde interneras så länge anstaltens tyckte det
behövdes. En kommunal nämnd tillsattes för att hantera frågorna, inte domstolar
med bevisföring. Den kommunala nämnden, som hade lokalkunskap, kunde nämligen basera besluten på moraliska bedömningar av barnens och föräldrarnas karaktär och levnadssätt, och eftersom man inte kunde veta vilka barn som skulle bli
lagbrytare och lastbara så fick den nya lagen också rätt att placera barn som var
vanvårdade, misshandlade eller på annat sätt befarades bli sedligt fördärvade. När
jurister och pedagoger debatterade frågan hur straff skulle hanteras, blev lösningen,
som vi sett, en kompromiss: inga straffparagrafer skulle gälla utan en särskild förordning skulle utfärdas som lite i skymundan skulle hantera de repressiva sanktionsmöjligheterna. Och därmed ansåg sig alla vara nöjda och den nya anstaltsfor 27 men kunde tas i bruk. Läsaren ska observera att denna dolda straffförordning även
funnits i svensk lagstiftning ända tills 2002 då den arbetades in i Lagen om vård
och unga (LVU) (Levin 1997, s 36 ff, Socialtjänstförordningen SFS 1981: 1226). I
den fanns de paragrafer som reglerade anstaltens rätt att låsa dörrar på särskilda avdelningar (specialavdelningar) och rätten till avskiljning och isolering om den
unge ”inte kan hållas till ordningen”.
Lösningen blev alltså en samhällsinstitution som är både fängelse, skola, kloster
och regemente, som Foucault skriver, men utan att den uttryckligen är något av
allt detta. Det man behåller är ett antal praktiker från dessa andra sociala institutioner, ”i utkanten av straffsystemet”.
Slutord: samhällsmoralen och den moraliska likgiltigheten
I den nya samhällsinstitutionen kopplas historiska element med skilda rötter, ambitioner, och intressen samman och bildar delar av det som blivit dagens sociala
barnavård. De tidiga hittebarnshemmens omsorg och undervisning, fosterbarnsvårdens omsorg och grymhet, tukthusens inlåsning under obegränsad tid, kroppsstraff och hårdhänt uppfostran, klostercellens tidsdisciplin, den moraliska arbetsplikten, inkvisitionens, fattigvårdens, medicinens och den moraliska policens
undersökningsmaskineri, kristendomens husförhör och moraliskt undersökande
praktiker, upplysningstidens ideal om det naturliga och hälsosamma livet på landet
och hem- och familjeideologi som kombinerades med disciplinär maktutövning.
Skyddshemmen blev avlastningsplatser för barn och unga uteslutna från samhällets
gemenskap och för den skola som försökte etablera sig som en allmän skola(de
Coninck-Smith 1991). Allt detta (och mer) rymmer barnavården som social institution.
Om den nya anstalten var svår att artbestämma, så var kategoriseringen av gruppen
vilseförda och moraliskt vårdslösade barn lika grumlig. I slutet av 1840-talet hade
Mettray i Frankrike tagit emot drygt 1500 barn. Dåvarande statistik säger att 297
av dem var oäkta, 705 var föräldralösa (orphans), 114 var hittebarn (foundlings),
302 hade föräldrar i fängelse, 240 hade omgifta föräldrar (!) och 99 föräldrar levde
i ”concubinage”, dvs. kvinnan levde som ”konkubin” i ett äktenskapsliknande förhållande med en man, som hon av olika skäl inte kunde gifta sig med. Kanske för
att hon var av lägre rang än mannen eller för att han redan var gift (Thomson,
1856).
När lagstiftningsarbetet startar i Norge förs de båda tidigare systemen samman:
”barnevern og samfunnsvern”. Skyddet för barnen är en viktig del av lagstiftningen, skyddet för samhället är den andra tråden. Hotet kommer från ”den prognostiska tanken”; att barn som hanteras illa av sina föräldrar riskerar att bli kriminella.
De misshandlade och vanvårdade barnen kräver samhällsinterventioner, men inte i
första hand för dem själva, inte heller för deras föräldrar utan på grund av vad de
kan tänkas innebära för hot mot samhället när de vuxit upp. Argumentationen är
moralisk och bygger på rädslan för kriminell utveckling av de unga. Några instrument för att säkert predicera vad som leder till framtida kriminalitet i det enskilda
28 fallet finns inte – även om vetenskapliga strävanden går i den riktningen (Lagerberg & Sundelin, 2000).
Så kanske kan vi avsluta texten med att använda Dürkheims och Collins teorier
om samhället som en moralisk gemenskap, och socialt arbete som ett av dess reglerande redskap. Då blir vår slutsats att syftet med omsorgen, fostrandet, straffandet
och vårdandet inte primärt syftar till någon positiv effekt för de unga. Syftet är att
iscensätta en ritual som gynnar samhället och upprätthåller moralen som sammanhållande kitt (Levin 2012). I vilken utsträckning det sociala arbetet faktiskt bidrar
till bistånd, stöd och hjälp eller till försämrade livsvillkor och social uteslutning är
en empirisk fråga.
Jenny Björkman har i sin avhandling undersökt debatten om tvångsvård i den
svenska lagstiftningen och därmed frågan om relationen mellan stat och individ
och hur detta förhållande varierat över tid. Under sent 1800-tal började begreppen
stat och samhälle smälta samman, menar Björkman, och statens ingripanden i privatlivet uppfattades inte längre så problematiska som de gjort tidigare. De betraktas av medborgarna som något som tjänar dem själva. Vikten av att ”sköta sig” blir
ett dominerande värde, och misskötsamhet kunde i sig leda till tvångsingripandeför allas vårt bästa. Även om själva ingripandet blev okontroversiellt, kom vårdens
praktiska utförande att debatteras mycket. Den växande acceptansen av statliga ingripanden betydde samtidigt att de skedde på gemensamt bedömda moraliska
grunder: ”samhället var alla och samtidigt var samhället synonymt med staten”
(Björkman 2001, s 282 ff).
Det goda samhället ansågs vara ett gemensamt ansvar och om medborgarna inte
tog sitt ansvar för det gemensammas bästa ansågs de vara lika skyldiga som de som
brutit mot samhällets normer. Medborgarna blir varandras sociala kontrollanter.
Så nu har vår berättelses färd nått sitt slut. Vi har gått från barnhem och kloster
över kroppsliga straff och grymheter och över tukthus och räddningsanstalter, filantropi och barnavårdsnämnder fram till dagens sociala barnavård. Begreppen har
ändrats, men många av praktikerna består än idag.
När jag skriver denna text 2012 kan jag läsa på Sveriges televisions hemsida en
rapport från BBC om att den ekonomiska krisen i Grekland sätter familjerna under så stor press att de nu väljer att överge sina barn. Barn lämnas vid kyrkporten,
lämnas bort till SOS-barnbyar, eller hämtas helt enkelt inte hem från dagis. Föräldrarna har inte längre råd att ta hand om dem – alltså överges de och lämnas till
ett
”hittande”,
som
idag
har
en
social
organisering
(http://svt.se/2.58360/1.2671503, Greker överger barn i krisen spår, 10 januari
2012, 10:36).
29 Sedan sekelskiftet 2000 kan man i Tyskland på 80 platser åter se den franska barnsnurran ”le turret”; nu under benämningen ”Babyklappe” eller ”Moses babyfenster” Den 13/6 2009 kunde vi läsa i nw-news.de om att man fått inlämnat det
femte anonyma hittebarnet:
Im "Moses-Baby-Fenster" am Busdorf in Paderborn ist das inzwischen
fünfte Findelkind gefunden worden. Der Säugling sei bereits am Montag
dieser Woche um 18.45 Uhr entdeckt worden, bestätigte der Sozialdienst
Katholischer Frauen (SkF) auf Anfrage der Neuen Westfälischen.4
Problemet med fattigdom och därmed risken för oönskade och övergivna barn tillhör mänsklighetens eviga problem – och lösningarna tycks också bli desamma –
trots socialpolitiska och generella samhällsåtgärder.
Våldet har blivit opersonligt, ritualiserat, och fritt från moraliskt ansvarstagande
från dem som utövar makten. Nazismens judeutrotningar är ett ofta använt exempel på effektiv byråkratisk organisering, som visar hur själva våldsutövandet blivit
alltmer rationellt och rutiniserat – och själva syftet med handlingen blir dolt – inte
enbart från allmänhetens insyn utan också för tjänstemännen själva. Själva den rationella mekanismen leder till vad Bauman (1991) kallar ”moral indifference”(moralisk likgiltighet).
I Sydsvenska Dagbladet 6/4 2010, kan vi läsa om hur amerikanska soldater i Bagdad avslöjats med att skjuta ihjäl folk på marken från sin avlägsna helikopter, som
om det vore ett TV-spel de deltar i. Teknikutvecklingen och det ökade avståndet
mellan statlig våldsutövning våldets offer gynnar framväxten av moralisk ansvarslöhet och moralisk likgiltighet. Liknande resonemang fördes kring USA:s strategiska
bombningar från plan på hög höjd över Nordvietnam i mitten av 1960-talet och
kring den första atombomsfällningen i Hiroshima. USA:s tortyr av krigsfångar
2004 i Saddam Husseins tidigare fångläger Abu Ghraib i Irak är ett annat modernt
exempel på dehumanisering och moralisk frikoppling (moral disengagement)
(Zimbardo 2007, s 307 ff). Samma fenomen kallade Collins ovan ”callousness”,
det förhärdade, känslolösa våldet, där avståndet mellan makten och dess offer är så
avlägset och obegripligt att maktutövningen kan fortgå utan att någon förmår eller
förstår att hindra det.
Erbjudande om omsorg, bistånd och hjälp är värderingar i socialtjänstlagen som
också genom perspektivskiften kan omvandlas till disciplinär maktutövning, hot
om uteslutning och social kontroll för de personer eller grupper som anses bryta
samhällets institutionaliserade moraliska regler för hur vi bör bete oss (Knutagård
2012). Jag har medvetet låtit begreppen omsorg och grymhet användas på lite olika
sätt. För mig är de användbara för att illustrera dubbelheten i samhället handlingar
mot maktlösa och fattiga människor. Men de är naturligtvis lika användbara för att
beskriva skapad omsorg och grymhet mellan människor i nära relationer.
4
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=3767206. 8/6 2010.
http://www.nwnews.de/lokale_news/paderborn/paderborn/2984802_fuenftes_findelkind_im_baby
-fenster_gefunden.html
30 Människor som till synes älskar varandra och sina barn kan plötsligt inför kränkningar och upplevda hot plötsligt gå från kärlek till hat och utlösa ett besinningslöst våld mot sin partner. Ludvig Igra rörde sig själv mellan nära relationer och
nazismens ogärningar i sina exempel för att visa hur djupt allmänmänsklig den
tunna hinnan mellan omsorg och grymhet är. Så jag låter Ludvig Igras ord bli till
mina egna slutord.
Jag tror att erfarenheter som dessa bidragit till mitt intresse för den tunna
hinna som skiljer barbari från kultur och hänsynslöshet från omsorg. [- - -]
Jag vill med denna bild av en hinna, så tunn att den egentligen inte har någon egen volym, ännu en gång påminna om hur nära varandra det destruktiva och det livsbejakande finns inom människan. Det hänger samman
med att omsorgen och grymheten springer ur samma källa. Hinnan är ett
gränsområde där människans psykiska tillblivelse oavbrutet äger rum. Föreställ dig att hinnan har en dörr. De värden och normer som är eftersträvansvärda och självklara i det ena ögonblicket kan i nästa sättas ur spel och
förefalla meningslösa. Det sker när dörren i gränsområdet öppnas mot det
destruktiva. Det tycks vara en mänsklig grundbetingelse att vi nödgas
vackla mellan att å ena sidan värna och respektera livet och å den andra
frestas att rikta våld mot livet för att utöva makt över det (Igra, 2011, s
141).
Harlösa 9/9 2012
31 Litteratur
Ahrne, Göran (1989) Byråkratin och statens inre gränser. Stockholm: Rabén & Sjögren
Bauman, Zygmunt (1991) Modernity and the Holocaust. N.Y.: Cornell University
press.
Berger, Peter L. & Luckman, Thomas (1979) Kunskapssociologi. Hur individen
uppfattar och formar sin sociala verklighet. Stockholm: Wahlström &
Widstrand/ALMA.
Beronius, Mats (1991) Genealogi och sociologi. Nietzsche, Foucault och den sociala
analysen. Kungshult: Symposion.
Beronius, Mats (1994) Bidrag till de sociala undersökningarnas historia - eller till den
vetenskapliggjorda moralens genealogi. Stockholm/Stehag: Symposion.
Beskow, Per (1987/88) Kloster och tiggarordnar. I Skånska kloster. Skånes hembygdsförbund. Årsbok 1987/88.
Björkman, Jenny (2001) Vård för samhällets bästa. Debatten om tvångsvård i svensk
lagstiftning 1850-1970. Stockholm: Carlsson.
Boswell, John (1998) The kindness of strangers. The abandonment of Children in
Western Europe from late antiquity to the renaissance. Chicago: The university of Chicago press.
Sofokles (427 f Kr.) Konung Oidipus. I Breitholtz, Lennart (red.)(1961) Litteraturens klassiker i urval och översättning. 2. Grekisk litteratur. Dramatik.
Stockholm: Almqvist & Wiksell.
Christie, Nils (1993) Crime control as industry. Toward GULAGS, western style.
London & New York: Routledge.
Collins, Randall (1981) Three faces of cruelty: Towards a comparative sociology of
violence. I Sociology since midcentury. Essay in theory cumulation. N.Y.
:Academic Press.
Dahl, Tove Stang (1973) De okontrollerbara nämnderna. I Stig Edling & Göran
Elwin (red.) Rättssociologi. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Dahl, Tove Stang (1992)Barnever nog samfunnsvern. Om stat, vitenskap og profesjoner under barnevernets oppkomst i Norge. Oslo: Pax.
Dalrymple, William (1998) From the Holy mountain. N.Y.: Henry Holt & Co.
de Coninck- Smith, Ning (1991) Københavns Kommunes internat på Vesterfælledesvej 1879-1905. I Kajsa Ohrlander (red.) Barnhus. Om räddningsanstalter, barnhem, idiotanstalter, uppfostringsanstalter i Norden från 1700-talet
till våra dagar.Stockholm: Allmänna barnhuset.
Dingwall, R. & Eekelaar, J.M. (1988) Families and the state: An historical perspective on the public regulation of private conduct. Law & policy, vol 10,
No.4, October 1988.
32 Donzelot, Jaques (1979) The policing of families. Baltimore and London: Johns
Hopkins.
Douglas, Mary (1987) How institutions think. London: Routledge & Kegan Paul.
Dreyfus, Hubert L. & Rabinow, Paul (1982) Michel Foucault. Beyond structuralism
and hermeneutics. Brighton: Harvester Press.
Ekelin, Oskar (1928) Råby Räddningsinstitut.(Skyddshemmet i Råby). Dess stiftande
samt kort historik över dess verksamhet under åren 1838-1928. Lund: Berlingska tryckeriet.
Englund, Peter (1991) Om fattigdomens historia. I Förflutenhetens landskap.
Stockholm: Atlantis.
Eriksson, Torsten (1967) Kriminalvård. Idéer och experiment. Stockholm:
Norstedts.
Esmark, K. & McGuire, B.P. (1999) Tusen år i Europa. Band 1, 1000-1300.
Lund: Historiska media.
Foucault, Michel (1987) Övervakning och straff. Lund: Arkiv.
Foucault, Michel (2010) Säkerhet, territorium, befolkning. Collège de France 19771978. Hägersten: Tankekraft förlag.
Garland, David (1990) Punishment and modern society. A study in social theory. Oxford: Clarendon.
Friedland, Roger & Alford, Robert R. (1991) Bringing society back in. I Powell &
DiMaggio (eds.) The new institutionalism in organizational analysis. Chicago: The university of Chicago Press.
Geremek,Bronislaw (1991) Den europeiska fattigdomens betydelse. Stockholm: Ordfront.
Green, A. (1988) Då kom baronen. Jubileumsskrift om Råby Räddningsinstitut och
des stiftare. Lund: Råby Räddningsinstitut.
Grimm, W. & J. (1925 [1812]Bröderna Grimms sagor i urval. Översättning från
tyskan av Elisabeth Björklund. Stockholm: Åhlén & Åkerlund.
Healy, Lynne M. (2008) International social work. Professional action in an interdependent world. N.Y.: Oxford.
Herrin, Judith (2009) Det bysantinska riket. Höör: agerings.
http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Spedale_degli_innocenti,_tondo_andrea
_della_robbia_06.JPG
http://en.wikipedia.org/wiki/Ospedale_degli_Innocenti
http://www.nwnews.de/lokale_news/paderborn/paderborn/2984802_fuenftes_findelkin
d_im_baby-fenster_gefunden.html
Igra, Ludvig (2011) Den tunna hinnan – mellan omsorg och grymhet. Stockholm:
Natur och Kultur.
33 Ismar, F.A. (1831) Emanuel Fellenberg’s institutionat Hofwyl, in Switzerland. Georgtown, D.C.
Jepperson, Ronald L. (1991) Institutions, institutional effects, and institutionalism. I Walter W. Powell & Paul J. Di Maggio (eds.) The new institutionalism in organisational analysis. Chicago: The Chicago University press.
Järvinen, Margareta (2002). Mötet mellan klient och system – om forskning i socialt arbete. Dansk sociologi, vol.13, No 2, 73-84 (2002).
Jönsson, Lars-Eric, Persson, Anders & Sahlin, Kerstin (2011) Institution. Malmö:
Liber.
Knutagård, Marcus (2012) Det sociala arbetets moraliska geografi – om att skapa
ordning. I Stig Linde & Kerstin Svensson (red.) Människobehandlande
organisationer – förändringens aktörer i ett nyinstitutionellt perspektiv
(prel.titel). Malmö: Liber.
Kowalik, Janina (1982) Fattigdom och fattigvård i Europa 1600-1750. En bibliografisk översikt. I K.G. Andersson m fl. Opdaginga av fattigdomen. Oslo:
Universitetsförlaget.
Kumlien,Mats (1997) Uppfostran och straff. Studier kring 1902 års lagstiftning om
reaktioner mot ungdomsbrott. Rättshistoriskt bibliotek. Femtiosjätte bandet. Stockholm: Nerenius och Santérus förlag.
Lascaratos, J. & Marketos, S. (1992) The penalty of blinding during Byzantine times. Medical remarks. Documenta Ophtalmologica, 81, 133-144.
Levin, Claes (1997) Ungdomar i tvångsvård. Råbyundersökning 94. Rapport nr 2
1997. Stockholm: Statens institutionsstyrelse SiS.
Levin, Claes (1998) Uppfostringsanstalten. Lund: Arkiv.
Levin, Claes (2008) Det sociala arbetets moraliska bas. I Hans Swärd och AnneMarie Egerö (red.)Villkorandets politik. Fattigdomens premisser och samhällets åtgärder – då och nu. Malmö: Egalité.
Levin, Claes (2012) Socialt arbete som moralisk praktik. I Stig Linde & Kerstin
Svensson (red.) Människobehandlande organisationer – förändringens aktörer i ett nyinstitutionellt perspektiv (prel titel). Stockholm: Liber. (under
utg.)
Levin, Claes, Sunesson, Sune & Swärd, Hans (1998) Behandling. I Verner Denvall
& Tord Jacobsson. Vardagsbegrepp i socialt arbete. Stockholm: Norstedts
juridik.
Lagerberg, Dagmar & Sundelin, Claes (2000) Risk och prognos i socialt arbete med
barn. Forskningsmetoder och resultat. Stockholm: Gothia.
Linnér, Sture (1993) Anna Komnenas värld. Bysans på 1100-talet. Alexiaden i urval
med inledning, översättning och kommentarer av Sture Linnér. Stockholm:
Atlantis.
34 Lipsky, Michael (2010) Street-level bureaucracy. Dilemmas of the individual in public services. New York: Russel Sage.
Lundström, Tommy (1996) Den sociala barnavården. I Barnet i den sociala barnavården. Stockholm: Liber/CUS, Socialstyreslen, s 11-57.
Mahood, Linda (1990) The Magdalenes. Prostitution in the Nineteenth Century.
London, Routledge.
Mahood, Linda (1995) Policing gender, class and family: Britain, 1850-1940
/London : UCL Press.
Miller, Timothy S. (2003) The Orphans of Byzantium. Child welfare in the
Christian empire. Washington: The Catholic University of America Press.
Payne, George H. (1916) The child in human progress. New York: G.P. Putnam’s
& Sons.
Pepys, Samuel (1953[1822]) Pepy’s dagbok. Forumbiblioteket Stockholm: Bonniers.
Perrow, Charles (1986) Complex Organizations. A critical essay.N.Y. Random
House.
Persson, Birgit (1991)Allmänna barnhuset – en mönsterinstitution? I Ohrlander,
Kajsa (red.) Barnhus. Om räddningsanstalter, barnhem, idiotanstalter, uppfostringsanstalter i Norden från 1700-talet till våra dagar. Stockholm: Allmänna barnhuset.
Pettersson, Torsten (1927) Översikt över Allmänna barnhusets historia. Stockholm.
Platt, Anthony (1977) The child savers. The invention of Delinquency. Chicago and
London: The Chicago University press.
Victorian reformatory schools. Journal of Historical Geography, 20, 4 (1994) 413429.
Psellos, Michael (1984) [1075] Bysantinska porträtt. Stockholm: Atlantis.
Qvarsell, Roger (1992) Om betydelsen av det personliga. Ett tema i det sociala arbetets historia. I Bortom all förenkling. Människan som väsen och oväsen.
En vänbok tillägnad Bengt Börjeson. Göteborg: Daidalos
Schneider, Dona & Macey, Susan M. (2002) Foundlings, asylums, almshouses and
orphanages: early roots of child protection. Middle states geographer,
35:92-100.
Sellin, Torsten (1944) Pioneering in penology. The Amsterdam houses of correction in
the sixteeth and seventeenth centuries. Philadelphia: Pennsylvania Press.
SFS 1981:750 och 1226 Socialtjänstförordningen resp. Förordning om ändring i
socialtjänstförordningen. Se också Allmänna råd från Socialstyrelsen
1982:5 Hem för vård eller boende.
Sköld, Johanna (2006) Fosterbarnsindustri eller människokärlek. Barn, familjer och
utackorderingsbyrån i Stockholm 1890-1925. Stockholm studies in Eco 35 nomic history 49. Akad. avh. Ekonomisk-historiska institutionen, Stockholms universitet.
Smith, M. K. (2002) 'Casework and the Charity Organization Society', the
encyclopedia of informal education, www.infed.org/. Last update: 2010-0408.
SOU 2011:61 Vanvård i social barnavård. Slutbetänkande av Utredningen om vanvård i den sociala barnavården. Statens offentliga utredningar, Stockholm
2011.
Sunesson, Sune (2006) Socialt arbete som internationellt forskningsområde. I
Anna Meeuwisse, Sune Sunesson & Hans Swärd (red.) Socialt arbete. En
grundbok. Stockholm: Natur och Kultur.
Sutton, John R. (1988) Stubborn children. Controlling delinquency in the United
States, 1640-1981. Berkley: University of California Press.
Söderlind, Ingrid (1999) Barnhem för flickor. Barn, familj och institutionsliv i
Stockholm 1870-1920. Monografier utgivna av Stockholm stad. Stockholmia förlag.
Thomson, Cockburn (1856) Mettray and Red-hill. With observations on the present
aspect of the reformatory question. Edinburgh: William P Kennedy.
Thuen, Harald (2002) I foreldrenes sted. Oslo: Pax.
Van Eickels, Klaus (2004) Gendered violence: Castration and blinding as punishment for treason in Normandy and Anglo-Norman England. Gender
& History, Vol. 16, No.3, November 2004, pp. 588-602.
Vinnerljung, Bo (1996)Hur vanligt är det att ha varit fosterbarn? Socialvetenskaplig
tidskrift, nr 3, s 166-179.
Young, A. F. & Ashton, E.T. (1956) British Social Work in the Nineteenth Century,
London: Routledge and Kegan Paul.
Zimbardo, Philip (2007) The Lucifer effect. How good people turn evil. London: Rider.
Ödman, Per-Johan & Hayen, M.(2004) Främlingar i vardagen. Liv och pedagogik
vid Stora barnhuset i Stockholm på 1700-talet. Stockholm: Stockholmia
förlag.
Österberg, Eva (1995) Folk förr. Historiska essäer. Stockholm: Atlantis.
36
