Populärvetenskaplig sammanfattning
Diskbråck kan påverka blodkärlens sammandragande förmåga
Matilda Du Rietz
I ryggraden finns ett antal kotor och mellan dessa kotor finns diskar som verkar stötdämpande
och främjar rörlighet. Diskarna i ryggraden består av en yttre kapsel och en geléaktig inre kärna
som kallas nucleus pulposus (NP). När vi blir äldre kan diskens kapsel bli utsliten och spricka,
varför den geléaktiga kärnan då kan läcka ut på nervvävnad som finns kring ryggraden – ett så
kallat diskbråck har uppstått. Via mekaniskt tryck och kemisk retning skadas nervvävnaden så
att den drabbade patienten upplever smärta både lokalt i ryggen och ofta även utstrålande smärta
från det område som nerverna går till, exempelvis smärta som strålar ut i benet vid ischias.
Diskbråck är ett stort samhällsproblem eftersom det är vanligt i befolkningen och kan orsaka
mycket lidande för patienten, samt leda till höga ekonomiska samhällskostnader.
Nya rön visar att NP skulle kunna påverka blodkärlens sammandragande förmåga, vilket
troligen skulle kunna resultera i en försämrad blodförsörjning till den nervvävnad som finns
kring ryggraden. En minskad blodtillförsel har i tidigare experiment visats kunna påverka
nervaktiviteten, vilket i sin tur tros spela en roll för diskbråcksassocierad smärta. Därmed är det
möjligt att NP:s effekter på blodkärl spelar en roll i smärtuppkomsten vid diskbråck.
Det är experimentella djurstudier som ligger till grund för de nya rönen, där blodkärl från
tarmar hos råttor har monterats i en särskild kraftmätare som kan läsa av blodkärlens
sammandragande förmåga. Blodkärlen har utsatts för olika läkemedel som har fått dem att
antingen slappna av eller dra ihop sig, och dessa reaktioner har jämförts mellan kärl som har
behandlats med bland annat NP eller varit obehandlade kontroller. Man har i dessa experiment
sett att NP-behandlade blodkärl svarar sämre på läkemedel som verkar kärlavslappnande
jämfört med de obehandlade kontrollkärlen. Vidare experiment tyder på att det är blodkärlens
inre yta som inte klarar av att reagera på de kärlavslappnande läkemedlen när kärlen har
behandlats med NP, möjligen för att produktionen eller effekten av molekylen kväveoxid på
något sätt är hämmad. Detta skulle kunna tyda på att NP har en kärlsammandragande effekt på
lokala blodkärl som försörjer ryggradens nervvävnad, vilket då skulle resultera i ett försämrat
blodflöde, påverkad nervaktivitet och möjligen smärtuppkomst.
Man har också i denna studie försökt undersöka om det är den inflammatoriska substansen
TNF-α som orsakar den kärlsammandragande effekten hos NP. TNF-α är en viktig faktor för
kroppens immunförsvar och ger upphov till inflammation. Man tror att TNF-α och dess
inflammatoriska effekt utgör en central del i sjukdomsutvecklingen när ett diskbråck uppstår.
Dock har man i den aktuella studien inte kunnat se att TNF-α påverkar blodkärlens
sammandragande förmåga, varför man tror att den kärlsammandragande effekten hos NP
förmodligen orsakas av något annat än TNF-α. Diskbråcksvävnad tagen från opererade
patienter har visats innehålla en mängd olika inflammatoriska substanser som skulle kunna vara
kandidater för att orsaka NP:s kärlsammandragande effekt. Fortsatta studier för att försöka
identifiera substansen skulle kunna leda till nya möjligheter för medicinsk behandling av
diskbråck, vilket förhoppningsvis skulle kunna hjälpa de drabbade patienterna till smärtfrihet
och bättre livskvalitet utan att de behövde genomgå en operation.
