e n t i d n i n g f r å n s s i - s tat e n s s t r å l s k y d d s i n s t i t u t
○ ○ ○ ○ ○ ○ ○
Strålskyddsnytt
[nr 2 2000, årgång 18]
[tillgänglig i sin helhet via http://www.ssi.se/tidningar/ssn.html]
Foto: Dag Öhrlund
Flygplansbesättningar och
kosmisk strålning
–nya studier presenteras av docent lennart lindborg
innehåll 2/2000
Flygplansbesättningar och kosmisk strålning ___________________ 1
Radonutredningen 2000 _________________________________________________________ 6
Misstänkt brott mot strålskyddslagen
_______________________________
7
UNSCEAR i Wien 2-11 maj __________________________________________________ 7
Strålskyddsläget vid de svenska kärnkraftverken ____________ 8
Spädbarn brännskadat vid ljusbehandling ______________________ 12
Strålskyddet idag ___________________________________________________________________ 13
Vårt opålitliga minne ___________________________________________________________ 17
Risken att dricka radonhaltigt vatten … _________________________ 19
Brittish Nuclear Installations
Inspectorate on Sellafield ____________________________________________________ 21
Kurser från SSI hösten 2000 ________________________________________________ 24
En enkel resa mellan Helsingfors och New York tar omkring
6 timmar och ger passagerare och besättningsmän en stråldos1 orsakad av kosmisk strålning på ungefär 30 mikrosievert
(0,03 mSv). Denna enstaka stråldos motsvarar en risknivå
som Strålskyddsinstitutet (SSI) inte ansett sig ha haft anledning att ingripa mot. Om däremot personal flyger den
sträckan 600 timmar om året så blir stråldosen 3 mSv. När
verksamheter medför sådana årsdoser, så föreskriver
Strålskyddsinstitutet (SSI) idag bestämda regler för skydd
under förutsättning att verksamheten faller under strålskyddslagen. Kosmisk strålning gör inte det. Den dosbegränsning som enligt författaren förefaller mest angelägen gäller stråldosen till foster.
☞
☞
TEPC-instrument
»Sievertinstrumentet«
används vid mätningar
av kosmisk strålning i flygplan.
utgivare
statens strålskyddsinstitut
ansvarig utgivare
britt ekman
redaktör
lars persson
[email protected]
grafisk form
bosse alenius
redaktion
wolfram leitz
lynn hubbard, ingemar lund
upplaga
2 500/4 nr perår
adress
statens strålskyddsinstitut
informationsstaben
171 16 stockholm
tel 08-729 71 00 / fax 08-729 71 08
hemsida
www.ssi.se
Besättningar i civil flygtrafik, med huvudsaklig sysselsättning på utrikeslinjer, kan förväntas få årliga stråldoser i intervallet 1 mSv till 6 mSv. Högre värden kan
inte heller uteslutas men är förmodligen sällsynta. För
personal som enbart flyger under 8000 m är det inte troligt att årsdosen når över 1 mSv. Av olika skäl vill flygplanstillverkarna saluföra flygplan som går ett par km
högre än dagens. Det kommer att öka personaldoserna.
Det finns därför flera anledningar att titta närmare på
vilka stråldoserna blir till flygbesättningar under olika
omständigheter.
Såväl den Internationella strålskyddskommissionen,
ICRP, som Europakommissionen har uppmärksammat
stråldoser till flygbesättningar. Rådet har i sitt Direktiv
96/29/EURATOM angett lämpliga strålskyddsbestämmelser. Europakommissionen har också finansierat forskningsprojekt inom dosimetriområdet under en
längre tid och varit medarrangör till två workshops inom ämnet. Det senaste
hölls sommaren 1998 i Dublin och hade titeln ”Kosmisk strålning och exponering
av flygbesättningar”. Konferensen arrangerades av europakommissionens allmänna direktorat VII, XI och XII tillsammans med det irländska strålskyddsinstitutet. I mötet deltog företrädare för fackföreningar, flygplanstillverkare, strålskyddsmyndigheter och forskare. Föredragen har publicerats i ett nummer av tidskriften Radiation Protection Dosimetry, Vol.86, no 4, 1999. Den här artikeln är
huvudsakligen baserad på information som gavs under konferensen.
Strålskyddsinstitutet har deltagit i den av EU stödda forskningen under flera år. SSI har utvecklat ett eget mätsystem, som i samarbete med Finnair och
SAS har kunnat flygas över en stor del av norra halvklotet. En del erfarenheter
från dessa studier redovisas i artikeln.
EU-direktiv
De regler som gäller för personal verksam med joniserande strålning grundar
sig på ett direktiv från Rådet 96/29/EURATOM av den 13 maj 1996. Direktivet
har omsatts i föreskrifter utgivna av SSI. I korthet gäller att årsdosen inte regelbundet får överstiga 20 mSv. Personal, som får en dos mellan 1 mSv och 6 mSv,
tillhör en kategori kallad B och deras arbetsplats ska vara kontrollerad. Går det
inte att utesluta att dosen kan överstiga 6 mSv, så tillhör personalen kategori A
och arbetsgivaren är skyldig att förse personalen med persondosmätare och
dosvärdena ska rapporteras till det nationella dosregistret vid SSI. Tillträde till
arbetsplatsen ska dessutom vara begränsad. För gravida kvinnor gäller speciellt
och oberoende av kategoritillhörighet Artikel 10, se nedan. Direktivet ska vara
omsatt i nationella regelverk senast den 13 maj i år.
EU-rådet behandlar i samma direktiv (96/29) också flygbesättningar. I Artikel 42 sägs att flygföretag ska beakta att besättningar kan komma att utsättas
för kosmisk strålning så att stråldosen överstiger 1 mSv per år. Vidare anger artikeln att företagen ska bedöma stråldosen till flygplansbesättningarna och utarbeta arbetsscheman så att stora stråldoser till enskilda besättningar kan undvikas.
Företagen ska också informera arbetstagarna om de hälsorisker som arbetet
kan medföra. För kvinnor i flygplansbesättningar ska artikel 10 tillämpas.
Artikel 10 säger att så snart en gravid kvinna i enlighet med nationell lagstiftning och/eller nationell praxis informerar företaget om sitt tillstånd, skall
det ofödda barnet skyddas på samma sätt som enskilda personer ur befolkningen. Stråldosen till det ofödda barnet ska bli så låg som rimligen är möjligt och
det skall vara osannolikt att denna dos överstiger 1 mSv under åtminstone återstoden av graviditeten.
Joint Aviation Requirements
issn 0280-0357
Författarna svarar själva för innehållet
i sina artiklar. Materialet får användas fritt
om källan uppges. För illustrationer
och fotografier krävs tillstånd av SSI
eller upphovsrättsinnehavaren.
Lagtekniskt kompliceras frågan av att flygbolag agerar på den internationella
marknaden varför en eventuell reglering helst bör göras i internationellt samförstånd. Därför samarbetar 30 europeiska luftfartsmyndigheter i flygsäkerhetsfrågor genom ett organ kallat Joint Aviation Authorities (JAA). JAA har
inga befogenheter, men utarbetar och fastställer tekniska och operativa krav
1
2
Strålskyddsnytt
2/2000
Uttrycket stråldos används som ett samlingsnamn för olika
dosekvivalentstorheter tex. miljödosekvivalent, ekvivalent dos
eller effektiv dos. Med dos menas den absorberade dosen.
☞
☞
för flygplan, s.k. JAR (Joint Aviation
Requirements), som medlemsstaterna
måste göra till sina nationella regler
för att de ska bli gällande. EU har genom beslut av Europaparlamentet och
Rådet gett ett antal JAR status av en
EG-förordning (regulation) genom att
ta in dessa JAR i en bilaga till EG-förordningen 3922/91. Dessa tekniska
krav bevakas i Sverige av Luftfartsverket (Luftfartsinspektionen).
JAA har fastställt en JAR som
innehåller kravet att flygplan som flyger på en höjd över 15000 m ska ha
dosmätare installerad. EU avser att ge
denna JAR status av EG-förordning
genom att Europaparlamentet och Rådet beslutar om en ändring i EG-förordningen 3922/91. JAA har utarbetat
ett förslag med tillägg till denna JAR.
Förslaget innebär att arbetsschemat,
när det är praktiskt genomförbart, ska
organiseras så att årsdosen inte kommer att överstiga 6 mSv. I de fall planeringen inte kan genomföras på det
sättet, ska företaget ansvara för att register förs över varje flygning eller besättningsman som berörs. Företaget
ska också ansvara för lämplig medicinsk kontroll av personalen.
Skrivningen av denna JAR går
längre än strålskyddsdirektivet. Om
EU antar detta tillägg kommer även
det att få status av EG-förordning som
skall gälla i Sverige. Lagens efterlevnad
kommer att naturligt bli Luftfartsverkets (Luftfartsinspektionens) uppgift,
men man kan förutse ett samråd med
SSI beträffande bedömningen av risken
från den kosmiska strålningen.
kring 10 m vatten. Ju högre upp man
kommer desto mindre skydd erbjuder
atmosfären och därför varierar den
kosmiska strålningen med höjden över
marken. En utmärkt beskrivning av
den kosmiska strålningen och dess fysik har skrivits av Heinrich et al., 1999.
Jordens magnetfält sträcker sig
mellan jordens magnetiska poler. Vid
ekvatorn är kraftlinjerna parallella
med jordytan, medan de vänder in mot
jorden vid polerna. Eftersom den kosmiska strålningen utgörs av laddade
partiklar, förändras deras riktning vid
kontakten med magnetfältet. Vid ekvatorn böjs partiklarna av så att partikelflödet ner mot jorden minskar. Endast partiklar med mycket höga energier förmår nå markytan. Vid polerna
finns å andra sidan inga kraftlinjer
som hindrar partiklarna, varför inflödet här är stort. Av detta skäl ökar därför stråldoserna med avståndet från
ekvatorn. För nordligare breddgrader
än Stockholms (ca 60 grader) blir stråldosen trots det tämligen konstant.
Solvinden
Vår sol påverkar flödet av partiklar på
ett par olika sätt. Det finns en kontinuerlig ström av joniserad materia som
rör sig bort från solen, den s.k. solvinden. I det magnetfält som solvinden genererar avlänkas de kosmiska partiklarna så att färre partiklar når atmosfären. Solvinden ökar under perioder
av ökad solaktivitet, som kan bedömas
genom antalet solfläckar på solens yta.
Solens aktivitet har studerats länge och
vi vet därför att den varierar fram och
tillbaks i styrka under en period av 11
år. Dessutom finns dagliga variationer.
Hög solaktivitet leder till att antalet
partiklar som faller in mot atmosfären
minskar och att stråldosen reduceras.
Just nu under år 2000 är vi inne i en fas
av hög solaktivitet.
Soleruptioner
Ett ytterligare fenomen på solen påverkar strålningsmiljön nämligen s.k.
»solar flares« eller soleruptioner. I
samband med hög solaktivitet inträffar
sporadiskt att stora energimängder frigörs i form av gamma- och röntgenstrålning samt radiovågor. Vid en »solar flare« uppstår också stora strömmar och rörliga magnetfält och dessa
kan accelerera solmateria som kastas
ut i rymden och kan nå jordens atmosfär. Varaktigheten av en eruption varierar från några timmar till flera dygn.
Kosmisk strålning
Den kosmiska strålningen upptäcktes i
samband med ballongfärder i början
av 1900-talet . Den har normalt sitt ursprung långt utanför vårt solsystem.
Den faller in mot vår atmosfär från
alla riktningar. Strålningen utgörs huvudsakligen av atomkärnor (98%)
men en liten komponent (2%) utgörs
av elektroner eller positroner. Den helt
dominerande atomkärnan är protonen
(vätekärnan) som utgör 87% av alla
kärnorna, medan heliumkärnor utgör
12%. Tyngre atomkärnor utgör endast
1% av totala antalet. Partiklarnas energi sträcker sig upp i GeV-området.
Trots det når bara en liten del av strålningen ner till jorden. Det beror på den
kraftiga dämpning som jordens atmosfär åstadkommer. Den motsvarar om2
För den som vill följa solens aktivitet finns en hemsida
http://sec.noaa.gov/today.html som ger dagens rymdväder
med prognos för ett par dagar framåt.
Figur 1.
Beräknade spektrum
av sekundärpartiklar
i atmosfären orsakade
av den kosmiska
strålningen.
Heinrich et al. 1999.
☞
2 /2000
Strålskyddsnytt
3
☞ Partikelflödet
utgörs framför allt av
protoner, vars energispektrum visserligen varierar under händelsens gång,
men vanligast är energier under några
hundra MeV, d v s lägre energier än de
galaktiska partiklarnas. De kan därför
visserligen tränga ner i atmosfären
men ger framför allt ett ökat dosbidrag
på högre höjder. Höghöjdsplan är därför mer utsatta för detta fenomen än
flygplan på traditionella höjder. Civila
överljudsplan är därför utrustade med
en detektor som varnar för höga dosnivåer. Vid larm ska planet gå ner till en
lägre flyghöjd. Dosraten har vid en soleruption 1956 uppmätts till 10 mSv/h
på 10 km flyghöjd och 30 mSv/h på 20
km höjd. Så höga värden är dock
mycket ovanliga2.
På vägen ner genom atmosfären
kolliderar partiklarna med atomerna i
jordens atmosfär och sekundära partiklar bildas. De viktigaste vid sidan
om protoner är elektroner, neutroner,
fotoner och muoner. Energispektrum
för dessa komponenter visas i Figuren
1 (Heinrich et al, 1999) och är ett resultat av den intensiva forskning som pågått under de senaste 10 åren. Det är
stråldosen från dessa sekundära partiklar som ger huvudsakliga stråldosen
ombord på flygplan.
Ett annan viktig information som
kommit fram under de senaste åren är
att neutronspektrumet inte nämnvärt
förändras med flyghöjden och positionen för mätningen. Däremot finns nå-
got olika utseenden rapporterade (Schrewe, et al, 1999).
Storheter
Det bästa måttet på risken (sannolikheten) för sena skador i form av cancer
och ärftliga skador är den effektiva dosen E. Denna kan dock inte mätas direkt och man har därför infört miljödosekvivalenten H*.3
Mellan storheterna E och H* finns
förstås ett samband. I allmänhet är
värdet på H* högre än värdet på E d v s
ett mätt dosekvivalentvärde överskattar den effektiva dosens värde. För de
höga energier som är inblandade i de
här strålfälten är de grundläggande fysikaliska sambanden mindre väl kända, vilket gör att sambandet har en
större osäkerhet. För neutronstrålningen ombord på flyg angavs omvandlingskoefficienten (E/H*) till 0,8 år
1996. Vid konferensen i Dublin rapporterade Schraube et al (1999) att värdet borde vara 1,25. Eftersom bidraget
till den totala dosekvivalenten från
neutroner uppgår till ca 50 %, är detta
en viktig korrigering.
Inte heller de biologiska effekterna
vid dessa energier är särskilt väl dokumenterade. Dessa effekter påverkar valet av viktningsfaktor, wR, som ingår i
den effektiva dosen och Q, som ingår i
miljödosekvivalenten. För protoner
med höga energier är viktningsfaktorn
5 (ICRP, 1991). Om man istället beräknar kvalitetsfaktorn, Q, för dessa en-
ergier blir värdet mellan 1,3 och 2 (Yoshizawa et al, 1998). Det här leder till
att värdet för H* underskattar den effektiva dosen för protoner med en faktor två. Inom ICRP granskas f n om
det är berättigat med den höga viktningsfaktorn för protoner. Dosekvivalentbidraget från protoner varierar
med flyghöjden men utgör typiskt 15%
av totala dosekvivalenten.
Dosmätning ombord på flygplan
Den ideala dosmätaren ska klara av att
mäta i såväl proton-, elektron-, foton-,
muon-, och neutronfält med energier
som framgår av Figuren 1. Ett instrument som kommer nära det ideala är
den vävnadsekvivalenta proportionalkammaren (TEPC), som utvecklats
inom mikrodosimetrin. Eftersom den
bestämmer såväl dos (D) som linjär energiabsorbtion (nära relaterad till Q)
har instrumentet blivit ett referensinstrument. En jämförelse av resultat
mätta med olika TEPC-utrustningar
på olika flygningar men jämförbara
flyghöjder över Nordatlanten visar på
en överensstämmelse inom + 20 %
(Lindborg et al., 1999). I strålskyddssammanhang är det närmast ovanligt
med en sådan god överensstämmelse i
så komplicerade strålfält.
Andra direktvisande mätinstrument används också. De vanligaste är
högtrycksjonkammare och GM-rör
för bestämning av låg-LET dosbidraget. En s.k. remcounter modifierad
Figur 2.
Resultat från en
flygning från Bankok till Köpenhamn, Kyllönen et
al, 2000. Den
heldragna linjen
anger dosraten och
fyrkanterna anger
miljödosekvivalentraten.
Värdena är uppmätta med ett
TEPC instrument.
Figuren beskrivs i
den löpande texten.
3
4
Strålskyddsnytt
2/2000
Effektiv dos ges av E=ΣwRΣwTDT där DT är medeldos till organet T, wRär strålviktningsfaktorn för
strålkvaliteten R och wT är organviktningsfaktorn. Miljödosekvivalenten ges av H*=QD* där Q är
en approximation till wR och D* är dosen på 10 mm djup i en vävnadssfär.
☞
☞ med ett 1 cm tjockt blyhölje används
ofta för bestämning av högenergetiska
komponenten av neutronspektrumet
och kan kombineras med en traditionell remcounter för de lägre energierna. Eftersom ett visst instrument aldrig är helt okänsligt för en strålkvalitet
och rättvisande för en annan strålkvalitet är en av forskningsuppgifterna att
lägga fast responsen hos de använda
instrumenten för de olika strålkvaliteterna. Det kan särskilt nämnas att utslaget från ett GM-rör är proportionellt mot låg-LET-komponenten av
dosekvivalenten, men en kalibreringsfaktor är inte enkel att bestämma. För
att få en överensstämmelse mellan lågLET dosekvivalenten uppmätt med
TEPC-instrumentet och ett GM-rör
som kalibrerats i ett Cs-strålfält rapporterar Kyllönen (Kyllönen, 2000) att
GM-rörets värden fick multipliceras
med 0,65.
De direktvisande instrumenten kan
mäta dosratens förändringar under
flygningens gång. Ett exempel visas i
Figuren 2 (Kyllönen et al, 2000). Flygningen startade i Bankok och planet
behöll flyghöjden 28000 fot under fyra
timmar. Därefter blev höjden istället
35000 fot som behölls fram till landningen på Kastrup. Höjdförändringen
återspeglas omedelbart i en förhöjd
dosrat. Den kontinuerliga ökningen
därefter är orsakad av att planet flyger
norrut. Dosraten (dos per timme) anges av den heldragna linjen, medan
stråldosraten (dosekvivalent per timme) markeras med ofyllda fyrkanter.
Medan dosraten återges med liten statistisk osäkerhet är fluktuationerna i
dosekvivalent stora. Fluktuationerna
beror på att tätjoniserande partiklar
(hög-LET-partiklar) passerar detektorn
ganska sällan.
Deras bidrag till dosen är litet men
genom viktningsfaktorn (wR eller Q)
blir deras bidrag till dosekvivalenten
stort, vilket visar sig i variationerna.
Trots fluktuationerna kan man se att
bidraget från de skadligare tätjoniserande partiklarna ökar ju längre norrut
planet rör sig. För den beskrivna flygningen blev dosekvivalenten 32 µSv. Parentetiskt kan nämnas att för resan i
motsatt riktning blev dosekvivalenten
23 µSv. Det lägre värdet beror på att
vid resan söderut är flyghöjden lägre
vid nordliga breddgrader där stråldosen är hög och att de högre flyghöjderna nås först vid sydligare breddgrader
där stråldosen inte blir så hög.
Passiva instrument används också.
De behöver inga batterier, är ofta små
och tål i allmänhet slag och stötar bättre än de aktiva instrumenten. Termoluminescensdosmimetrar (TLD) används t ex för detektering av låg-LETstrålning medan plaster i vilka partikelspår kan synliggöras och räknas (t
ex CR 39) används för bestämning av
bidraget från neutroner (Bartlett et al,
1997). En passiv neutronspektrometer
har också utvecklats (Tommasino,
1999). Den består av en s.k. bubbeldetektor för lägre neutronenergier och en
fissionsdetektor av vismut för högre
energier. De passiva dosmätarna ger
den totala dosen eller dosekvivalenten
under en flygning.
I princip ska instrument kalibreras
för de energiintervall och de strålkvaliteter de ska användas för. Vid CERN
finns ett neutronfält så konstruerat att
det liknar neutronstrålfältet ombord.
Fältet hålls tillgängligt ett par gånger
om året för intresserade (Schrewe et al,
1999). För övriga strålkvaliteter gäller
att responsfunktionerna för detektorerna
behöver bestämmas så att en ev. korrektionsfaktor kan appliceras. Det
är ett omfattande arbete och mycket
arbete återstår. Lämpliga strålfält finns
bara tillgängliga på ett litet antal platser. The Svedberglaboratoriet i Uppsala är en av dessa. Där har neutrondosimetrar testats för höga energier.
programmen. Kanske kan man i en
framtid med hjälp av markbaserade
neutronmonitorer och information
från satelliter beräkna tillskottet i efterhand.
Även om doserna till flygpersonal
är lika höga eller högre än vad radiologiskt verksam personal får, så finns en
väsentlig skillnad. En strålningsolycka
kan inte orsakas av den kosmiska
strålningen, som tvärtom är ganska
förutsägbar. Det finns därför ingen
tanke på att flygbesättningar ska utrustas med persondosmätare. Däremot
kan man tänka sig en återkommande
kontroll av att beräkningsprogram och
mätvärden stämmer överens.
Inom ramen för ett av Europakommissionen finansierat projekt kommer
dosmätningar ombord på flyg att fortsätta under drygt tre år. Syftet är dels
att mäta under den kommande fasen
av solcykeln, som inte har studerats
lika väl som de övriga, dels att försöka
mäta under en soleruption. Det senare
medför att gruppen kommer att ha instrument i luften under en så stor del
av tiden som möjligt. Gruppens koordinator är Prof. D. O´Sullivan, Dublin
Institute for Advanced Studies. SSI deltar i projektet. Med stöd av EU-kommissionen kommer en grupp också att
bearbeta rapporterade värden för att
åstadkomma en gemensam databas för
användning av myndigheter och flygföretag. SSI är representerat i gruppen.
Beräkningar
Sena skador på grund av flygning
Stråldosen till flygande personal kan
också beräknas. Ett användarvänligt
program, som ganska länge har funnits
att få kostnadsfritt från amerikanska
Federal Aviation Authority (FAA) är
kallat Cari (Barish, 1999). Det har använts flitigt av forskare och flygföretag. Fram till för något år sedan kunde
relativt stora skillnader uppstå mellan
beräknade och mätta värden. Vid konferensen i Dublin 1998 var därför flera
forskares bedömning att mätvärden
fortfarande gav den säkraste informationen. Sedan dess har en ny version av
Cari-programmet kommit som ev. har
eliminerat problemet, men även andra
program är nu under utveckling
(Schraube et al, 1999). Förhoppningen
är att det inom en snar framtid ska
vara möjligt för flygföretag att beräkna personalens stråldoser för en given
rutt i förväg. Dostillskott orsakade av
soleruptioner kan inte förutsägas med
Det är huvudsakligen två typer av sena
skador som strålskyddsåtgärderna vill
förebygga nämligen strålningsinducerad cancer och ärftliga skador. Med de
senare avses skador som förs vidare till
nästa generation. Internationella strålskyddskommissionen (ICRP) har uppskattat att den sammanlagda sannolikheten är omkring 0,05 per 1000 mSv.
Det här värdet är behäftat med en stor
osäkerhet och utgör ett uppskattat
medelvärde för en stor grupp ur en befolkning bestående av såväl män som
kvinnor. ICRP (1991) anger att ett statistiskt signifikant överskott (95%
konfidensnivå) av cancerfall har påvisats först vid 200 mSv. Strålskyddsmyndigheten i Sverige, SSI, antar i likhet med ICRP att det trots det inte
finns något tröskelvärde under vilket
stråldosen blir harmlös.
För att belysa strålningsriskerna
med arbete i civil flygtrafik kan följande
2/2000
Strålskyddsnytt
5
beräkning göras: Om antalet personer i
civil flygtrafik är 7000, som flyger 600
timmar per år under 30 år och vidare
om stråldosen per timme är 0,004 mSv/
timme, så uppskattas sannolikheten för
dödsfall främst i cancer till omkring 25
fall (7000x600x30x0,004x0,00005≈25).
Det behöver upprepas att beräkningen
har mycket stora osäkerheter, men
värdet ger ändå en möjlighet att jämföra strålningsriskerna med andra risker
förknippade med arbetet ombord. Omkring 30% av befolkningen i Sverige
dör i cancer enligt statistiska uppgifter.
Bland nämnda 7000 personer kan man
alltså förvänta sig omkring 2000 cancerdödsfall att jämföras med de 25 fallen
från kosmisk strålning under flygning.
En genomgång av rapporterade
epidemiologiska studier på personal
med flygtjänst har gjorts av Blettner
och Zeeb, 1999. Författarna summerade de studierna med att ingen klar bild
avseende sjukdomsmönstret kan ses
och att de rapporterade ökningarna av
vissa cancerformer som melanom och
bröstcancer bör klarläggas. Flera studier för att utforska cancerrisken hos
flygbesättningar pågår just nu runt om
i Europa bl. a. en nordisk studie. Den
kommer också att ingå i en gemensam
europeisk studie i vilken det sammanlagda antalet studerade personer blir
omkring 80 000.
Det finns också studier av förekomsten av t ex dicentriska kromosomaberrationer. En sådan studie rapporterades av Wolf et al, 1999. Vid
jämförelse med markpersonal kunde
ingen säker skillnad ses. I en annan senare artikel rapporteras (Heimers,
2000) att man hos 18 piloter, som flugit
Concorde, funnit en säkerställd ökning
av denna kromosomförändring.
angelägen att påtala gäller gravida
kvinnor. EU-direktivet liksom förslaget till JAR anger att arbetet ska planeras så att det ska vara osannolikt att
stråldosen överstiger 1 mSv till det
ofödda barnet under återstoden av
graviditeten. Vilken myndighet, som
ska ansvara för tillsynen av EU:s strålskyddsbestämmelser inom det här området är fortfarande oklart och beror på
kommande beslut inom Europarådet.
Vad vi vet idag
Schraube, H., Mares,V., Roesler, S. och Heinrich,W.: ExperimentalVerification and Calculation of Aviation Route Doses,
Rad. Prot. Dosim.,Vol. 86, No. 4, pp 309 - 315 (1999).
Dosbidraget från kosmisk strålning till
flygplansbesättningar på internationella flygrutter ger gruppen en stråldos
vars medelvärde utgör några mSv per
år. Det betyder att gruppen är minst
lika utsatt för strålning som yrkesgrupper verksamma med joniserande strålning. Eftersom stråldoserna är möjliga
att förutse finns trots det ingen anledning att bära persondosmätare. Kunskapen om strålnivåerna ombord har
ökat kraftigt under senare år och är
förmodligen minst lika god som inom
mer traditionella strålskyddsområden.
Den begränsning som förefaller mest
6
Strålskyddsnytt
2/2000
Tack
Artikeln har arbetats fram i samarbete
mellan Bengt Larsson vid Luftfartsverket (Luftfartsinspektionen), Jan-Erik
Kyllönen, Anders Glansholm och Lars
Mjönes vid SSI.
Docent Lennart Lindborg
SSI
Litteratur
Bagshaw, M.: Cosmic Radiation Measurements in Airline
Service, Radiat. Prot. Dosim., Vol. 86, No. 4, pp 333 - 334
(1999).
Bartlett, D.,T.,Tanner, R., J., Hager, L., G. Och Lavelle, J.:The
Measurements using Passive Dosemeters of the Neutron
Component of Aircraft Crew Dose. Radiat. Meas.,Vol. 28,
518- 524 (1997).
Blettner, M. och Zeeb, H.: Epidemiological Studies among
Pilots and Cabin Crew, Radiat. Prot. Dosim.,Vol.86, No. 4, pp
269 – 273 (1999).
EG-förordningen 3922/91, 1991
Heimers, A.: Chromosome Aberration Analysis in Concorde Pilots,Accepted for publication in Mutation Research
40001 (2000).
Heinrich,W., Roesler, S. och Schraube, H.: Physics of Cosmic
Radiation Fields, Radiat. Prot. Dosim.,Vol. 86, No. 4, pp 253
– 258 (1999).
ICRP Publication 60: 1990 Recommendations of the International Commission on Radiological Protection,Annals of
the ICRP Vol. 21 No. 1- 3, Pergamon Press, Oxford, 1991.
Kyllönen, J.-E. Personlig kommunikation (2000)
Lindborg, L. Kyllönen, J.-E., Beck, P., Botolloer-Depois, J. F.
Gerdung, S., Grillmaier, R. E. och Schraube, U.:The Use of
TEPC for Reference Dosimetry, Radiat. Prot. Dosim.,Vol. 86,
No. 4, pp 285 - 288 (1999).
Rådets Direktiv 96/29/EURATOM, Europeiska gemenskapens officiella tidning, L 159, 1996
Schrewe, U.,Alberts,W., G.,Alevra, A.V., Ferrari, A., Otto,T.
och Silari, M.: Calibration Problems, Calibration Procedures
and Reference Fields for Dosimetry at Flight Altitudes,
Radiat. Prot. Dosim.,Vol. 86, No. 4, pp 289 - 295 (1999).
Tommasino, L.: In-Flight Measurements of Radiation Fields
and Doses, Radiat. Prot. Dosim.,Vol. 86, No. 4, pp 297 - 301
(1999).
Wolf, G., Obe, G. och Bergau, L.: Cytogenetic Investigations
in Flight Personnel, Radiat. Prot. Dosim.,Vol. 86, No. +4, pp
275 – 278 (1999).
Yoshizawa, N. Sato, O.,Takagi, S., Furihata, S. Iwai, S., Uehara,
T., Tanaka, S. och Sakamoto, Y.: External Radiation Conversion Coefficients using Radiation Weighting Factor and
Quality Factor for Neutron and proton from 20 MeV to 10
GeV. Journal of Nuclear Science and technology,Vol. 35, No.
12, pp.928 – 942, 1998.
Radonutredningen
2000
Miljöminister Kjell Larsson har tillsatt en särskild utredare för att analysera problemen med radon i bostäder och vissa lokaler och presentera
förslag till effektiva statliga åtgärder
som kan bidra till att få ned radonhalterna under gällande gränsvärden. Även problemet med förtäring
av radonhaltigt dricksvatten skall
behandlas. Utredaren, som tillsattes
före jul 1999, heter Susanna Skogsberg och är jurist vid Advokatbolaget Facere HB i Uppsala. Hon har tidigare arbetat med bl.a. innemiljöfrågor på hyresgästföreningen i Uppland. Sekreterare i utredningen är
Bertil Clavensjö från Bjerking Ingenjörsbyrå i Uppsala. Bertil har arbetat
med radonfrågor sedan slutet av 70talet och anses vara landets främste
expert på byggtekniska åtgärder mot
höga radonhalter inomhus. Han har
också tillsammans med Gustav
Åkerblom skrivit Radonboken. Utredningen har antagit namnet Radonutredningen 2000.
Av direktiven framgår att utredaren skall lämna en sammanfattande lägesbeskrivning av radonproblemets omfattning för bostäder, skolor, förskolor och andra liknande lokaler. Lägesbeskrivningen
skall baseras på redan befintliga
kunskaper. Man skall också göra en
sammanställning och bedömning av
statliga informations- och stödinsatser och hur regelverket har fungerat. Varje förslag som lämnas
skall åtföljas av en konsekvensanalys. Utredningen kan också lämna
förslag till nya föreskrifter.
Ett stort antal myndigheter och
organisationer medverkar med experter och sakkunniga, bland andra
Socialstyrelsen, Boverket, Livsmedelsverket, Sveriges geologiska undersökning, Folkhälsoinstitutet,
Kommunförbundet, Villaägarnas
Riksförbund, Hyresgästernas Riksförbund och ABB Ventilation Products. Statens strålskyddsinstitut representeras av Lars Mjönes med
Lynn Hubbard som ersättare.
Utredningen skall lämna sitt betänkande senast den 1 november 2000.
Lars Mjönes
UNSCEAR i
Wien 2-11 maj
Misstänkt brott mot
strålskyddslagen
Statens vägverks driftsavdelning i
Växjö har 1977 av SSI givits tillstånd att inneha och använda en
mätutrustning av fabrikat Decca
Navigator & Radar AB, Sverige,
typ BIMO-3, innehållande två radioaktiva strålkällor bestående
2x60 millicurie (2x2200 megabecquerel) americium-241/beryllium
(Am-241/Be).
I samband med att tillstånd
meddelas, eller under dess giltighetstid, har Statens strålskyddsinstitut bemyndigande (26 §) att
meddela villkor och föreskrifter.
Som villkor för tillståndet gäller
numera föreskrifter från Statens
strålskyddsinstitut (SSI FS 1995:2)
om användning av industriutrustningar som innehåller slutna strålkällor eller röntgenrör. Statens
vägverk, Växjö (numera benämnt
Vägverket Produktion Syd i Växjö) har uppmanats att redovisa var
ovannämnda mätutrustning finns.
Bakgrunden till Strålskyddsinstitutets uppmaning är att i december 1999 påträffades ett exemplar
av ovannämnda utrustning i skrothanteringen hos Stena Bilfragmen-
tering AB i Huddinge, genom larm
i en gammaport. Vid tidpunkten för
upptäckten fanns två giltiga tillstånd för denna typ av utrustning
utfärdade för svenska användare.
Vägverket Produktion Syd i Växjö
har inte kunnat redovisa var deras
mätutrustning finns.
Enligt 24 § Statens strålskyddsinstituts föreskrifter (SSI FS 1995:2)
skall utrustning som innehåller radioaktivt ämne och som inte längre
avses användas omhändertas som
radioaktivt avfall. Statens strålskyddsinstitut kan inte bevisa att
den påträffade utrustningen har
tillhört just Vägverket, men faktum kvarstår att Vägverket Produktion Syd inte har meddelats något överlåtelsetillstånd eller inte
har redovisat något skrotningsintyg eller inte kan redovisa var utrustningen finns. Med anledning
härav begär Statens strålskyddsinstitut att saken måtte utredas av
Åklagarkammaren i Växjö i Linköpings åklagardistrikt och i förekommande fall, leda till åtal.
Tord Larsson
Strålskyddsinspektör, SSI
Foto: AB Ivar Thulin
Apparat av typen BIMO-3 som använts för att mäta
tjockleken hos asfaltbeläggning på vägar.
– Rapport av ordföranden
Årets möte med United Nations Scientific Committe on the Effects of
Atomic Radiation (UNSCEAR) samlade cirka 100 deltagare från 20 medlemsländer. Representanter från
WHO, IAEA, ICRP och ICRU var närvarande som observatörer. Från
Sverige deltog Lars-Erik Holm, Ulf Bäverstam, Leif Moberg och Wolfram
Leitz, alla från SSI. Undertecknad var
ordförande under mötet, J. Lipsztein
(Brasilien) vice ordförande och Y. Sasaki (Japan) rapportör.
Femårig arbetscykel
Årets session avslutade en femårig arbetscykel, och Kommittén hade över
1700 sidor text att gå igenom. Förutsättningarna för årets möte var långt ifrån
gynnsamma. Den vetenskaplige sekreteraren B. Bennett hade redan sommaren 1999 avgått med pension, men efter
en del ansträngningar fått sitt kontrakt
förlängt t.o.m. januari 2000. En av de
två administrativa sekreterarna pensionerades också förra året, men har fått
visstidsförlängning av sitt kontrakt för
att hjälpa till med att färdigställa Kommitténs rapport till Generalförsamlingen. Samtidigt har rekryteringen av den
vetenskaplige sekreteraren tagit oacceptabelt lång tid (över ett år). Kommittén
fick under hösten 1999 ta del av listan
över kandidater till posten, och har
lämnat sin syn på vem som är den lämpligaste personen.
Tjänsten är ännu inte tillsatt, och
mötet fick därför hållas utan vetenskaplig sekreterare. Den förre sekreteraren
Bennett medverkade dock i egenskap
av författare till flera vetenskapliga bilagor till rapporten. Det faktum att sekretariatet var stympat gjorde arbetet
besvärligt, eftersom rapporten till Generalförsamlingen skulle färdigställas
under mötet.
Somliga ledamöter agerade för att
rapporten inte skulle bli färdig under
mötet, utan att frågorna skulle skjutas på
till ett senare möte under hösten 2000 alternativt under våren 2001. Min och sekfortsättning på sid 11
2/2000
Strålskyddsnytt
7
Foto: Odd Hedberg, Forsmarksverket.
Strålskyddsläget vid de svenska
kärnkraftverken 1999
SSI och SKI har sedan 1989 haft
regeringens uppdrag att i en gemensam rapport årligen redovisa
säkerhets- och strålskyddsläget
vid de svenska kärnkraftverken. I
det följande sammanfattas de bedömningar för vilka SSI ansvarar.
Under 1999 blev den totala stråldosen
till personal vid de svenska kärnkraftverken den lägsta någonsin, räknat på
de år då samtliga svenska kärnkraftverk varit i drift. Det sammanlagda
dosutfallet blev endast 10,8 mansievert
(manSv), vilket är ungefär hälften av
tidigare års värden. Medeldosen till all
personal var 2,2 millisievert (mSv) och
av de cirka 4800 personer som erhöll
en mätbar dos fick endast 6 personer
en dos större än 20 mSv. Den största
uppmätta stråldosen var 25 mSv, vilket
utgör hälften av tillåten årsdos. Som
jämförelse kan nämnas att genomsnittssvensken erhåller en stråldos på
cirka 3 mSv per år från naturlig strålning och radon i bostäder.
Ett antal faktorer samverkar till
detta goda resultat:
•
•
•
•
Planerade underhålls- och ombyggnadsarbeten har genomförts
på ett strålskyddsmässigt bra sätt.
Tillkommande arbeten har inte
varit särskilt doskrävande.
De återkommande provningsinsatserna enligt framtagna program
har varit av relativt begränsad omfattning jämfört med tidigare år.
Strålningsnivåerna har generellt legat på en stabil till sjunkande nivå,
till stor del tack vare tidigare införda dosreduceringsåtgärder.
Barsebäck
Den 30 november stängdes Barsebäck
1 i enlighet med regeringens beslut och
avtal om ekonomisk ersättning slöts
mellan staten, Sydkraft AB och Vattenfall AB. Som ett resultat av den träf-
8
Strålskyddsnytt
2/2000
Genomsvettiga strålskyddare under arbete med att bära alla de ton av blymattor
som utgjort extra strålskärmning i reaktorinneslutningen under avställningen.
Årlig kollektivdos (manSv) till personal vid svenska kärnkraftverk.
Persondoser vid kärnkraftverken1 1999.
Total årsdos
(manSv)
Barsebäck
Forsmark
Oskarshamn
Ringhals
Medeldos
(mSv)
Antal personer med
registrerad dos > 0,1 mSv
17,7
10,3
13,5
21,4
2,0
1,5
1,8
2,4
1242
1329
1495
1472
Eftersom en enskild person kan få registrerad dos vid flera olika anläggningar kan inte den
totala dosen eller antalet personer med registrerad dos summeras över verken. Av samma
orsak är den högsta enskilda stråldosen (25mSv) högre än den högsta registrerade
individdosen per anläggning.
fade överenskommelsen pågår en omstrukturering av ägar- och tillståndsinnehav. Tillsammans med den nya ägaren av Barsebäck Kraft AB, Ringhals
AB, utförs utredningar avseende organisation och resursutnyttjanden. SSI
har inlett en dialog med BKAB och
Sydsvenska Värmekraftaktiebolaget
(SVKAB) avseende den fortsatta hanteringen av den avställda reaktorn. SKI
och SSI bedömer att BKAB:s ledning
och personal på ett bra sätt hanterat situationen från säkerhets- och strålskyddssynpunkt.
Forsmark
Vid Forsmark 1 genomfördes den kortaste och minst doskrävande revisionen någonsin i svensk historia. Revi-
sionen pågick i nio dygn och dosutfallet blev 0,14 manSv mot prognostiserat
0,29 manSv. Orsakerna till det låga
dosutfallet är främst att arbetsinsatserna varit begränsade, men även att dosraterna på turbinsidan var lägre än tidigare år. De lägre dosraterna beror på
bytet av ångseparatorer som genomfördes 1997 vilket inneburit lägre fukthalter i systemen på turbinsidan.
Oskarshamn
Vid revisionen vid Oskarshamn 2 upptäcktes en relativt omfattande sprickbildning i ett nödkylsystem. Liknande
fel upptäcktes och åtgärdades vid Barsebäck 1 och 2. Detta fick till följd att
avställningen förlängdes med 95 dagar.
Total revisionslängd blev nu fyra månader. Trots detta hölls
personaldoserna låga.
Vid Oskarshamn 3
genomfördes
under
1999 den mest omfattande revisionen i blockets historia där projekt
MINK, utbyte av material med för hög kolhalt,
var det från strålskyddssynpunkt intressantaste
arbetet. Inför MINK utfördes en systemdekontaminering som gick
mycket bra och som är
en viktig orsak till det
goda dosutfallet.
Foto: Odd Hedberg, Forsmarksverket.
1)
2,5
2,0
2,8
3,6
Max individdos
(mSv)
Ringhals
Revisionen vid Ringhals
block 1 förlängdes med
ca 2 månader för åtgärder av bland annat
härdstril, ångseparatorernas spänndon, samt
åtgärder efter sprinkling
i PS. Strålnivåerna var i stort oförändrade från föregående år. Dosutfallet för
revisionen blev 2,1 manSv.
Utsläpp till omgivningen
Utsläpp av radioaktiva ämnen från reaktorer i drift sker dels till luft, dels till
vatten och regleras i enlighet med föreskrifter fastställda av SSI (SSI FS
1991:5). Utsläpp av kylvatten till vattenmiljön sker efter det att aktiviteten i
ett s.k. dirigeringsprov, taget från utsläppstanken, konstaterats hålla en
nivå som medger utsläpp. I samband
med utsläppet tas ytterligare ett prov
som genomgår detaljerad analys, varefter provet arkiveras. Olika prov på
utsläppsvatten skickas även till SSI för
kontrollmätning. Utsläppen till luft
övervakas med avseende på partikelbunden aktivitet, radioaktiv jod och
radioaktiva ädelgaser. Utsläppen av
kol-14 beräknas för närvarande utifrån
typ och storlek på reaktorn.
Enligt gällande föreskrifter för begränsning av utsläpp av radioaktiva
ämnen till omgivningen ska stråldoserna till individer i kritisk grupp understiga riktvärdet 100 µSv per år. En kritisk grupp består av individer som till
följd av levnadsvanor, ålder och vistelseort förväntas få högre dostillskott än
andra till följd av utsläppen. Den kritiska gruppen behöver inte vara sammansatt av verkliga personer. Med
hjälp av modeller som beskriver hur
olika radionuklider sprids i miljön och
som tar hänsyn till olika exponeringsvägar till människan beräknas stråldoserna utifrån de uppmätta utsläppen
av radioaktiva ämnen. De beräknade
stråldoserna gör det också möjligt att
jämföra konsekvenserna av utsläppen
mellan de olika anläggningarna. Utsläppen från Ringhals ger en stråldos
som är cirka 8 procent av riktvärdet.
Stråldosen beror till största delen av
utsläppen av kol-14 från de tre tryckvattenreaktorerna (Ringhals 2-4), och
till en mindre del av förhöjda utsläpp
till luft från Ringhals 1. De högre luftutsläppen för Ringhals 1 är en kvardröjande effekt av den bränsleskada
som inträffade 1993. För övriga anläggningar ligger stråldoserna under 1
procent av riktvärdet till individer i
kritisk grupp.
ALARA och lönsamhet
Granskning av skovelsprickor.
SSI kräver (SSI FS 1994:2) att alla stråldoser vid en kärnteknisk anläggning
2/2000
Strålskyddsnytt
9
skall begränsas så långt detta rimligen
kan göras med hänsyn tagen till såväl
ekonomiska som samhälleliga faktorer
(ALARA-principen). För detta ändamål skall det finnas ett särskilt utformat program som är väl känt på alla
nivåer inom anläggningens organisation. Programmet skall innehålla planerade åtgärder för dosreduktion på
kort och lång sikt.
Vid de riktade ALARA-inspektioner som genomfördes 1999 granskades
kärnkraftverkens moderniseringsplaner. Genom att se på omfattning och
inriktning av dessa kan SSI bl.a. förutse dosutvecklingen de kommande
åren. De moderniseringsplaner som redovisades under 1999 visar att såväl
ambition som omfattning av insatser
vid kraftverken har minskat. I vissa fall
har en bantning av åtgärder skett, i andra fall har vissa delmoment skjutits
på framtiden eller helt tagits bort.
Kortsiktigt kan det tyckas vara bra att
det är relativt få åtgärder som behöver
göras i en miljö med förhöjda strålningsnivåer. Däremot är det allvarligt
om neddragningar av moderniseringsprogrammen medför att åtgärder inte
vidtas som har dosreducerande effekt
på lång sikt.
Stråldoser till individer i kritisk grupp från de svenska kärnkraftverken, Studsvik
och ABB Atom. SSI:s riktvärde är 100 µSv.
Foto: Henrik Hållstrand, Forsmarksverket
Utbyte av motor till
huvudcirkulationspump.
De omfattande besparings- och rationaliseringsprogram som genomförs
återspeglas inte bara i bantade moderniseringsplaner, utan även i neddragningar av strålskyddsorganisationerna
på vissa av verken. SSI bedömer att det
finns en risk för att verksamheten vid
kärnkraftverken bedrivs mer kortsiktigt. Även om 1999 års utfall visar på
låga stråldoser kan kortsiktighet i kombination med en minskad strålskyddsorganisation på längre sikt medföra ett
försämrat strålskydd.
Gemensamma bedömningar SSI/SKI
Avfallshanteringen vid kärnkraftverken har fungerat väl med undantag för
ett par incidenter då lågaktivt flytande
avfall läckt från tillfälliga avfallsbehållare. Utsläpp av radioaktiva ämnen till
omgivningen skedde inte och den säkerhetsmässiga betydelsen var ringa.
SSI och SKI bedömer att beredskapsplaneringen på de svenska kärnkraftverken behållit sin höga kvalitet
och omfattning under året. Uppdateringar och förbättringsarbete bedrivs
fortlöpande med regelbundna avstämningar med andra beredskapsaktörer.
Erik Welleman
Avd f personal- och patientstrålskydd, SSI
Referenser
Säkerhets- och strålskyddsläget vid de svenska
kärnkraftverken 1999, april 2000, SKI Rapport
00:15, SSI-rapport 2000:10
10
Strålskyddsnytt
2/2000
Medicinska
ICRP-förslag
på remiss
ICRP har nyligen sänt ut ett par
nya rapportförslag, om interventionell radiologi och om säkerhet
vid strålterapi, på internationell
remiss. Liksom vid förra årets remissomgång, då ett par andra
rapportförslag behandlades, har
även denna gång de båda förslagen lagts på ICRP:s hemsida,
www.icrp.org. ICRP tar tacksamt
emot synpunkter på rapportutkasten från alla intresserade läsare!
Remissförfarandet kommer
säkerligen att bidra till att rapporterna blir bättre. Dessutom räknar ICRP med att de förankras
bättre, och snabbare kommer att
tas i beaktande i strålskyddsarbetet, genom den förhandsinformation som remisserna ger. Remisserna är alltså ett led i en utveckling av ICRP:s politik mot en öppnare dialog som vi hoppas ska
uppfattas positivt bland våra
många kolleger världen runt.
Jack Valentin
Vetenskaplig sekreterare, ICRP
UNSCEAR…
fortsättning rån sid 6
retariatets ambition var dock att rapporten skulle färdigställas under mötet, då
Kommittén i flera år utlovat sin UNSCEAR 2000 Report till hösten 2000.
Kommittén diskuterade de tolv dokument som skickats ut inför mötet. De
är genomgående av hög kvalitet. De
fyra bilagorna om strålkällor godkändes efter vissa redaktionella ändringar,
liksom bilagan »Dose assessment methodologies«. Under mötets gång ändrades skrivningen avseende relationen
mellan radonhalter i luft och stråldos så
att UNSCEAR:s ställningstagande inte
förändras från vad Kommittéen sagt i
sin föregående rapport. Det innebär att
UNSCEAR:s bedömning av radonets
farlighet ligger 50 procent högre än
ICRP:s. SSI baserar sig i sin myndighetsutövning på ICRP:s siffror.
De biologiska dokumenten om epidemiologiska studier om strålningsinducerad cancer, DNA reparation och
carcinogenes samt om kombinationseffekter godkändes också efter smärre
revideringar. Bilagan om ärftliga effekter visade sig däremot vara en nöt som
inte gick att knäcka under mötet. Konsulten har föreslagit att Kommittén ska
lämna sin tidigare metod att basera
riskbedömningarna på spontana och
strålinducerade mutationer hos mus,
och istället basera dem på den stora
mängden data rörande förekomsten av
spontant förekommande ärftliga sjukdomar hos människa och inducerade
mutationer hos mus. Detta ansågs redan 1972 av BEIR vara den rimligaste
vägen, men UNSCEAR har alltså använt sig enbart av musdata fram till nu.
Kommittén beslutade att skjuta på
publiceringen av detta dokument till år
2001, och innan dess konsultera ett antal
internationellt erkända genetiker. Kommittén har dock redan i flera år accepterat den föreslagna inriktningen, och om
de tillfrågade genetikerna accepterar
konsultens tillvägagångssätt bör rapporten kunna godkännas år 2001.
Olyckan i Tjernobyl
Bilagorna om biologiska effekter vid
låga stråldoser samt om doser och hälsoeffekter av Tjernobylolyckan godkändes efter en del ändringar. I det senare dokumentet svarar Per Hall (Karolinska institutet, Stockholm) för avsnitten om epidemiologi och kliniska stu-
dier, medan André Bouville, NCI i
USA, står för skrivningarna om dosimetri. Sammanfattningsvis är de enda säkerställda hälsoeffekterna som kan direkt relateras till joniserande strålning
de 28 röjningsarbetare som dog av akuta strålskador, 134 personer som drabbades av akut strålsjuka och en kraftig
ökning av incidensen av sköldkörtelcancer hos personer som var barn 1986.
Hittills har 1800 fall rapporterats.
Under mötet diskuterade Kommittén också utförligt en rapport om Tjernobyl som nyligen givits ut av UN Office for the Co-ordination of Humanitarian Affairs. Rapporten »Chernobyl
– A Continuing (and forgotten) Catastrophe« innehåller allvarliga felaktigheter och har fått stor uppmärksamhet
i massmedia, inte minst för att FN:s
generalsekreterare skrivit förordet.
Kommittén ansåg det vara nödvändigt att informera honom om de faktiska förhållandena angående vetenskapligt säkerställda hälsoeffekter efter Tjernobylolyckan. Efter att ha redovisat ett utkast och fått mycket
starkt stöd för detta av Kommittén,
åtog sig ordföranden att skriva ett brev
till generalsekreteraren.
Låga stråldoser
UNSCEAR kommer att forsätta att studera de biologiska effekterna av låga
stråldoser, och göra fortsatta bedömningar av olika strålkällors bidrag till
den globala stråldosen. Riskerna från
kosmisk strålning får ökad aktualitet på
grund av planer för flygning på högre
höjder och de exponeringar som astronauter utsätts för. UNSCEAR avser
också att uppskatta mängderna av högaktivt kärnavfall och använt kärnbränsle som ansamlas i världen och de potentiella risker detta medför. År 1996 publicerade Kommittén en rapport om
strålningens effekter på miljön. Intresset för skyddet av miljön har ökat avsevärt sedan dess, och det är nödvändigt
att uppdatera den tidigare rapporten.
Kommittén utsåg J. Lipsztein (Brasilien) till ordförande, Y. Sasaki (Japan)
till vice ordförande och R. Chaterrjee
(Kanada) till rapportör för åren 20012002. Valet innebär att UNSCEAR nästa år för första gången får sin första
kvinnliga ordförande. Undertecknad är
ordförande fram till Kommitténs nästa
möte den 23-27 april 2001.
Lars-Erik Holm
GD SSI
Sten-Erik Olsson död
Professor Sten-Erik Olsson, Färentuna, har avlidit vid 79 års ålder.
Sten-Erik hade dubbel medicinsk
grundutbildning; han var både veterinär och läkare. Han var verksam vid Veterinärhögskolan redan
1947 och fick 1965 den första professuren i klinisk radiologi där.
Hans stora forskningsinsatser blev
internationellt mycket uppskattade, men orsaken till att den här notisen införs i Strålskyddsnytt är
hans insatser för SSI.
När Veterinärhögskolan 1978
omlokaliserades till Uppsala valde
Sten-Erik att lämna sin professur
och tillträda den 1966 inträttade
tjänsten som föreståndare för
Strålskyddsinstitutets avdelning
för strålskyddmedicin. Han efterträdde Bernhard Tribukait som
fått radiobiologiprofessuren efter
Arne Forssberg. Sten-Erik lämnade sin tjänst först då han gick i
pension 1986. Hans gedigna kunskaper i radiologi, hans intresse
för etiska frågor, och hans omfattande tvärvetenskapliga kontakter
blev till stor nytta för Strålskyddsinstitutet. Under hans tid vid SSI
aktualiserades ett stort antal strålskyddsmedicinska frågor, bl.a. föreskrifterna beträffande läkarundersökningar för vad som då kallades radiologiskt arbete.
Bo Lindell
A Workshop on
Comparative
Radiobiology and
Protection of the
Environment
– to be held in Dublin 21-24 October 2000
Details are available from:
Dr. Carmel Mothersill
Radiation and Environmental
Science Centre,
Dublin Institute of Technology,
Kevin Street,
Dublin 8
Ireland
Phone: +353 1 4024665
Fax: +353 1 4756793
2/2000
Strålskyddsnytt
11
Foto: SSI-info/ Bosse Alenius
Spädbarn brännskadat vid
ljusbehandling
En fototerapilampa på neonatalavdelningen vid Danderyds sjukhus har orsakat första gradens
brännskador hos ett nyfött barn i
samband med hyperbilirubinbehandling mot gulsot.
Fototerapi med blått ljus är idag en
traditionell och effektiv behandlingsform mot gulsotsliknande symptom
hos nyfödda spädbarn. Ursprungligen
placerade man barnen intill ett fönster. Vanligen används speciella lysrör
som ger ett intensivt blått sken, och
behandlingen kan pågå under flera dagar. Barnets ögon skyddas alltid mot
det blå ljuset som annars skulle kunna
påverka näthinnan fotokemiskt. Det
är också viktigt att behandlingsutrustningen inte avger ultraviolett strålning
som kan skada barnets hud.
Eftersom det ibland upplevs att de
nyfödda barnen ger ett obehagligt intryck i intensivt blått ljus finns numera
behandlingsutrustningar som utnyttjar starkt vitt ljus där den blå komponenten är effektiv för behandlingen.
Men de gasurladdningslampor som då
används som ljuskälla i sådana utrustningar avger avsevärda mängder ultraviolett strålning (UVA, UVB och
UVC) som måste filtreras bort. Vid
Danderyd hade man efter service och
byte av fläkt i en sådan utrustning försummat att montera tillbaka ett av de
två filter med olika funktion som ska
finnas i just den fototerapiapparaten –
med följd att ett spädbarn efter 20 timmars ljusbehandling fick kraftig hudrodnad.
Strålskyddsinstitutet har utfört
mätningar av den ultravioletta strålningen från fototerapilampan från
Danderyds sjukhus för att hjälpa fysikerna och läkarna där att fastställa intensiteten och därmed den dos som
barnet har fått. Intensiteten motsvarade solens styrka runt skiftet februarimars (UV-index 1-2). På tjugo timmar
fick barnet en exposition som motsvarar en svensk högsommardag från
morgon till kväll.
12
Strålskyddsnytt
2/2000
Vid behandlingen, som kan uppgå 30 timmar uppdelade på
kortare perioder, skyddas barnets ögon (docka på bilden) alltid mot det blå ljuset som annars skulle kunna påverka näthinnan fotokemiskt.
Ett annat problem som kan finnas
med denna sorts utrustning är att alltför starkt synligt ljus kan tänkas skada
ögonen om barnet råkar gnida av sig
ögonbindeln och ligger och tittar upp
mot ljuskällan. Det finns riskbedömningskriterier för två sorters ögonsskada av starkt och bländande synligt ljus.
Höga nivåer blått ljus kan ge fotokemisk påverkan (reversibel) på näthinnan. Alltför intensivt ljus kan dessutom ge en termisk brännskada (irreversibel) i näthinnan.
SSI har därför genom mätningar på
en behandlingsutrustning av den aktu-
ella sorten även bestämt och utvärderat
spektral radians med hänsyn till risk för
blåljusskada och näthinnebrännskada.
Utvärderingen har gjorts enligt gränsvärdeskonstruktioner från American
Conference of Governmental and Industrial Hygienists (ACGIH).
Resultaten visade att blåljusskador
är teoretiskt möjliga om barnet – eller
någon annan – skulle fixera själva ljuskällan under minst tio minuter. Brännskador i näthinnan var inte möjliga
med den aktuella utrustningen.
Ulf Wester och Anders Glansholm
Miljöövervakning & Mätning, SSI
Strålskyddet idag
– ett försök till en problembeskrivning
Professor emeritus Gunnar Walinder, strålningsbiolog,
ger här ett bidrag till debatten om strålskyddets principer. Att tro,
att man så kan reducera dos-respons sambandet för alla dessa cancerformer till
en gemensam rät linje (en förstagrads ekvation), giltig för alla befolkningar
utan hänsyn till deras olika livsbetingelser, måste väl ändå
utmana löjet anser Gunnar Walinder.
På 1950-talet pågick en mycket livlig
debatt på Radiofysiska institutionen vid
Karolinska sjukhuset i Stockholm om
hur man borde beräkna strålrisker. På
grund av min ungdom och därtill hörande defekter förhöll jag mig mer som
en uppmärksam lyssnare än som en deltagare i diskussionerna. Rolf Sievert och
Bo Lindell var övertygade om följande
två »axiom«:
1. Bestämmande för MPD (Maximum Permissible Dose) var den radiogena cancern och genetiken.
2. Uppkomsten av cancer var slumpmässigt relaterad till stråldosen,
dvs. risken var stokastisk. Man behövde därför ingen biologisk detaljkunskap vid beräkningar av
den radiologiska risken, utan den
kunde betraktas som ett rent statistiskt problem.
Både Sievert och Lindell insåg, att
man inte kunde bedöma risken för en
enskild individ. Känsligheten för radiogen cancer var alltför varierande
för att detta skulle vara möjligt. Man
kunde inte heller tala om någon individuell medelrisk. En sådan kunde av
samma skäl inte uppskattas. Men, cancerns stokastiska natur gjorde det möjligt att tala om en befolkningsrisk, dvs
en kollektiv risk. Därför introducerade
Bo Lindell begreppet kollektivdos som
en bas för riskuppskattningarna.
Det här är säkert huvudorsaken till
att han reagerar så starkt på Professor Roger Clarkes bekanta förslag om Controllable Dose (se Strålskyddsnytt 1999/2).
Man kan inte samtidigt tala om en individuell risk (värst drabbad person) och
hålla fast vid LNT (Linear No Thres-
Professor emeritus
Gunnar Walinder.
hold) uppfattningen, som ju förutsätter
att den radiogena cancern är stokastisk.
Utifrån den givna förutsättningen, att
den radiogena cancern är ett stokastiskt
fenomen, håller jag med Lindell och det
är därför jag här kallar Roger Clarkes
förslag för en halvmesyr.
För mig är det emellertid något oerhört att påstå, att risken för radiogen
cancer inte kräver kunskap om vad cancer är för någonting och vilka förutsättningarna är för dess uppkomst. Det är
sannolikt denna inställning som gjort,
att man inte följt med utvecklingen
inom tumörforskningen och därmed
inte heller förmått inse att vår nuvarande kunskap om hur cancer kan uppstå
helt utesluter tanken på att dess uppkomst och utveckling kan vara av stokastisk natur, dvs. oberoende av andra,
många gånger oförutsebara faktorer.
Nu var Rolf Sievert faktiskt en smula ambivalent på den här punkten. Jag
sa visserligen inte mycket, men Rolf såg
att jag tvivlade. Han kallade ofta upp
mig på sitt rum och någon gång kom
han ned till mig för att diskutera problemen över en »Agio-cigarr«. Det som
oroade honom var faktiskt inte så
mycket cancerrisken, utan han talade
mest om den genetiska risken. Han ville
skilja på genetik och ärftlighet. Det som
hände i könscellens arvsmassa behövde
ju inte alltid vara detsamma som att
genskadan överfördes till avkomman.
Genskadade spermier kunde väl tänkas
ha sämre förutsättningar att nå fram till
och befrukta ägget och genskador i
kvinnans ägg ledde väl ofta till att de
befruktade äggen antingen inte absorberades av livmoderns slemhinna eller
att de resorberades. Var det alltså inte
vanskligt att anta, att det alltid måste
råda en direkt proportionalitet mellan
antalet och typen av genskador å ena sidan och överförandet av motsvarande
skador till avkomman å den andra? Det
han speciellt talade om var ärftlighetens
förhållande till genskador i spermatogonier.
Nu har man visat, att det faktiskt
förhåller sig tvärtom. Redan H.J. Muller fann, att de ärftligt överförbara
skadorna i spermierna ofta tycks vara
linjärt beroende av stråldosen, men det
är inte alltid fallet med skador i oogonier och oocyter. Från omkring 800
mSv och nedåt försvinner plötsligt mutationsöverskottet i äggcellerna hos såväl bananflugehonor som mushonor.
Man är rätt övertygad om att detsamma gäller människan. Detta har bl.a.
lett till att UNSCEAR anger helt olika
genetiska lågdos- och lågdosratrisker
för män och kvinnor.
Hur som helst fick de Sievert-Lindellska idéerna ett snabbt, internationellt genomslag, vilket sannolikt berodde på att de så väl stämde överens
med den på den tiden allmänna och
mycket enkla uppfattningen om hur
cancer uppkommer. Man var övertygad om, att vissa, enstaka genskador,
i ett steg kunde överföra en cell till en
malign fenotyp.
2 /2000
Strålskyddsnytt
13
☞
☞
Och så kunde man ju också knyta
synen på cancern till den tidigare så
populära, men på 1950-talet redan en
smula diskrediterade träffteorin. Denna teori innebar i och för sig inget
märkligt under de förutsättningar den
ursprungligen formulerats. Det antogs,
att en enda jonisation i cellen (hit eller
träff) var tillräcklig för att döda den.
Alla jonisationer utanför cellen var däremot helt verkningslösa. Det var alltså
fråga om en »antingen-eller« effekt.
Med hjälp av Poisson-statistik kunde
man utifrån antalet döda celler och
kännedomen om jonisationstätheten
(dosen) t.ex. bestämma volymerna av
kärnlösa celler (prokaryoter). När det
gällde celler med kärnor (eukaryoter)
fick man dock genomgående träffvolymer, som var mindre än cellernas. Det
visade sig snart att de erhållna träffvolymerna var identiska med volymerna
hos cellkärnorna. Detta gav den radiobiologiskt viktiga informationen, att
det var cellkärnan som var den känsliga
delen och att effekter i den utanför liggande cytoplasman saknade betydelse.
Nu gjorde man den smått halsbrytande jämförelsen med inducering av
cancer. Cancerinduceringen betraktades också som en »antingen-eller«
händelse: antingen skedde en »cancermutation« eller också hände ingenting. Effekten borde således vara statistisk och Poisson-fördelad. Man
borde därför även här kunna bestämma en träffvolym eller, om man så
vill, en effektsannolikhet. Utan någon
egentlig diskussion antogs vidare, att
antalet fall av makroskopisk cancer
stod i direkt proportion till antalet
malignt transformerade celler. Naturligtvis kunde det både på cellulär och
organismisk nivå finnas individuella
olikheter i känslighet för radiogen
cancer, vilka gjorde den här proportionaliteten vansklig att förutse med
avseende på enskilda personer. Men
för en befolkning hävdades det alltså,
att sådana variationer saknade betydelse för utfallet. En fördubbling av
antalet maligna cellbildningar i en befolkning medförde en fördubbling av
antalet cancerfall. Och detta gällde
helt oberoende av vilken cancerform
det rörde sig om. Skeendet ansågs tydligen inte i nämnvärd utsträckning
kunna påverkas av en rad andra, varierande och oförutsägbara faktorer
som i framtiden kunde påverka befolkningens livsbetingelser etc.
14
Strålskyddsnytt
2/2000
Rolf Sievert målad av Erik Kinell
1962.
Bo Lindell målad av Björn S Jonsson
1991.
Men träffteorin uppvisade betänkliga brister. Den fungerade inte alls när
det gällde celler i levande organismer.
Snart kunde man också konstatera, att
det främst var närvaron av vatten i cellerna som störde. Majoriteten av genskadorna var inte direkt orsakade av
jonisationer utan i stor utsträckning av
oxidativa radikaler som bildats vid jonisationen. Ofta uppstod dessa radikaler vid jonisationernas reaktion med
vattnet (speciellt var det bildandet av
OH• radikaler som primärt ansågs
kunna överföra jonisationsenergin till
DNA molekylerna). Och dessa radikalers verkan var i sin tur starkt beroende av cellens »tillstånd«: de stimulerades t.ex. i närvaro av syre och hämmades av vad som i den engelskspråkliga litteraturen brukar kallas för scavengers med förmåga att reducera de
oxidativa radikalerna. Ofta visade sig
dessa scavengers innehålla SH-grupper, som svarade för reduktionen.
Men kunde det ändå inte vara så,
att om en befolkning nu, t.ex. på grund
av en specifik kost, kännetecknades av
hög intracellulär förekomst av scavengers, så kunde väl inga slutsatser dras
vid jämförelser med vad man sett i andra befolkningar med en helt annan
livsföring?
På detta svarades, att det var
mycket möjligt att olika befolkningar
uppvisade olikheter i det absoluta antalet cancerfall, men en viss stråldos
borde ändå ge upphov till samma ökning av tumörfrekvensen relativt den
frekvens man kunde konstatera i en
obestrålad del av samma befolkning
och detta oberoende av vilken befolkning det var fråga om (detta var innan
man börjat diskutera möjligheten av
multiplikativ strålverkan). Det absoluta skadeantalet kunde således variera,
men ökningen var densamma i alla
befolkningar oberoende av skillnader i
livsföring, såväl i stort som i smått.
Jag kunde för min del inte finna
att de här slutsatserna på något sätt
kunde betraktas som axiom.
Många genskador
Senare har modern tumörforskning visat, att det krävdes många genskador
på olika ställen i arvsmassan, för att en
cell skulle kunna transformeras till en
malign fenotyp. Det är lätt att visa, att
en låg stråldos inte ensam kunde åstadkomma alla dessa genförändringar.
Den maligna celltransformationen
kunde alltså inte längre betraktas som
en stokastisk konsekvens av strålningen, eftersom denna konsekvens också
var beroende av att en rad andra genförändringar hade inträffat eller måste
komma att inträffa.
Cancer och värdorganism
Men det är inte problemen med de intracellulära förloppen, som leder till
den allvarligaste kritiken av nuvarande
strålskyddsdoktrin. Eftersom cancer i
grunden är ett samlingsnamn på en
rad, högst olika sjukdomar, är en förståelse av de cytogenetiska processerna
självfallet en nödvändig förutsättning
för att förstå radiogen cancer. Men
den förutsättningen är långt ifrån tillräcklig. Det som händer i cellen utgör
en nödvändig förutsättning, för att vi
skall förstå hur den kan förvandlas till
en malign fenotyp och vilka de cellulära förutsättningarna är för dess auto-
☞
☞
noma tillväxt. Men detta är, så att
säga, enbart sett ur cellens perspektiv.
Den autonoma tillväxten är inte en
självklarhet därför att cellen är »preparerad« för den, utan tillväxten måste
också »accepteras« av värdorganismen. Och det gör den sällan.
Vi går alla omkring med en rad incitament till maligna tumörer, dvs små
tumörgroddar som aldrig kommer att
utvecklas till en kliniskt verifierbar
cancer. De här tumörgroddarna (andra
namn: ockulta tumörer och cancer in
situ) består av morfologiskt klart maligna celler, men de har stannat i växten och kommer i flertalet fall att förbli
just »groddar«.
Det väckte stor uppståndelse när
Sampson och medarbetare tog sig för
att seriesnitta sköldkörtlar bland bestrålade och obestrålade japaner. Företaget innebar ett »hästarbete«, eftersom snitten maximalt får vara 10 µm
tjocka och sköldkörtlarna har en volym på 20 - 25 cm3. Det rör sig om 20
000 till 25 000 snitt från varje person
och de måste ju alla noggrant undersökas i mikroskop. Sampson fann emellertid, att en mycket stor procent av
alla japaner - bestrålade som obestrålade - hade sådana »ockulta« tumörer
med en helt malign morfologi. Det visade sig också, att om man tog med
dessa tumörer i den japanska »LifeSpan Study« försvann alla skillnader i
tumörfrekvens mellan de bestrålade
människorna i Hiroshima-Nagasaki
och övriga japaner.
I mina egna försök med möss hittade jag ständigt sådana här maligna tumörgroddar i olika organ, men de flesta
växte aldrig ut till något som besvärade
djuren. Antalet av dem var avsevärt
större än det antal tumörer, som senare
uppträdde som fullt utbildad cancer.
Tumörgroddarna ökade i antal med åldern, men den slutliga dödsorsaken var
oftast en helt annan än cancer.
Andra faktorer
Man kan transplantera maligna celler
från ett djur till ett annat, homozygot
djur (dvs. till ett genetiskt »tvillingdjur«) och få transplantaten »att ta« i
det nya värddjuret. Men då måste det
röra sig om en mycket stor mängd tumörceller. Det räcker inte med ett tiotal eller hundratal. Hur kan då en tumör uppstå ur en enstaka, transformerad cell? Detta är fortfarande ett vetenskapligt mysterium.
Vi kan kan misstänka, att immunologiska och hormonella faktorer
spelar en roll i försvaret mot tillväxten
av enstaka tumörceller. Men detta är
långt ifrån något fullständigt och tillfredsställande svar. En annan iakttagelse, som är viktig i sammanhanget
är, att normala, in vitro odlade celler
kan vid cell-mot-cell kontakter överföra genetiskt material till cancerceller
och därmed hämma en tumörtillväxt,
t.ex. genom att ersätta förlorade suppressorgener. Detta kan inte ske vid ytkontakter mellan tumörceller.
Man kan påverka den strålinducerade tumörbildningen. Stimulerar jag
exempelvis makrofagerna i ett djur,
minskar 90Sr nuklidens förmåga att bilda bentumörer. Tillför jag vissa ämnen
till kosten ändras strålningens förmåga
att bilda sköldkörteltumörer. Vissa ämnen hämmar bildningen av sköldkörteltumörer, under det att andra stimulerar
den. Inget av detta skulle kunna ske om
LNT var en generell sanning.
Varför?
En annan fråga som dagens LNT teoretiker måste besvara är hur det kan
komma sig, att vissa tumörer helt enkelt inte kan framkallas med joniserande strålning – varken i djur eller människor. Inte ens sådana »spontant«
vanliga tumörformer som livmodercancer eller prostatacancer kan åstadkommas genom bestrålningar. Hos
möss kan man strålinducera lymfom,
men inte i människan. I människan
uppstår det i stället akuta leukemiformer och kronisk, myeloid leukemi,
men inte lymfom och inte heller kroniska, lymfatiska leukemier. Det finns
många andra tumörformer som inte
visat sig uppkomma efter bestrålningar. Varför fungerar inte här de cytogenetiska förklaringarna till canceruppkomst?
Varför går det inte att strålinducera tumörer i embryon? Man kan
döda embryon genom bestrålningar,
men man kan varken inducera tumörer
eller (som i likhet med teratogena substanser) framkalla embryonala defekter
med joniserande strålning. Detta kan
endast ske i samband med och efter organogenesen, dvs under fosterlivet.
Olika studier har visat, att om man
transplanterar klart maligna, teratogena celler till embryon, kan de mycket väl dela sig och växa i sin nya miljö,
men det de då bygger upp är en helt
normal vävnad. Hur kan klart maligna
celler plötsligt förvandlas till helt normala celler endast därför att de byter
miljö?
Carcinogenesen som en
multi-iterativ process
Det som karakteriserar en elakartad
tumör och gör den livshotande är dess
autonoma tillväxt och spridning i sin
värdorganism. Nobelpristagaren Murray Gell-Mann har påpekat att det typiska för cancer är att den är en iterativ process i en komplicerad organism
där celltillväxt och organism adaptivt
påverkar varandra. Skall det bli något
som kan definieras som en tumör eller
cancer, måste en enda transformerad
cell först ge upphov till mer än en miljard celldelnigar, vilket innebär att cellerna i en kliniskt identifierbar tumör i
medeltal måste ha genomgått ett trettiotal delningar. Det kan visas, att utgången av multi-iterativa processer är
principiellt oförutsägbar och att oidentifierbara störfaktorer (fackterm: friktioner) helt kan förändra utgången av
en sådan process. Friktionen multiplierar sig med varje steg i processen. Det
är alltså inte särskilt djärvt att anta, att
detta också gäller den iterativa cancerutvecklingen. Vi skulle då vara principiellt förhindrade att förutsäga den
låga (icke-dominanta) stråldosens carcinogena effekt i en befolkning och än
mindre ha rätt att vänta oss, att få se
ett och samma dos-respons samband i
olika befolkningar.
Radiogen cancer i experiment
och epidemiologi
Hur ser det ut i »verkligheten«? Det
finns många exempel på, att den radiogena cancerns dos-respons varierar
mellan olika djurstammar och mellan
olika befolkningar. Mag-tarm cancer
är normalt en vanlig tumörform i Japan. Detta anses ha samband med den
japanska kosten, eftersom japaner utanför sitt land inte drabbas av sådan
cancer i högre grad än andra människor. Bland överlevande bomboffer i
Hiroshima och Nagasaki härrörde inte
mindre än 45% av alla solida tumörer
från mag-tarmkanalen. Ett sådant resultat kan säkert inte väntas i andra,
bestrålade befolkningar.
Genom kortvariga röntgenbestrålningar över halsregionen hos barn höjs
frekvensen cancer i deras sköldkörtlar.
Men studier i USA och Israel har visat,
2/2000
Strålskyddsnytt
15
☞
☞ att denna frekvens är signifikant högre
bland judiska barn (Ashkenaze-judiska
barn) än bland icke-judiska barn. Orsaken till den skillnaden i »känslighet«
känner man inte.
Kortvariga bestrålningar (några minuters röntgenbestrålning av sköldkörteln eller injektioner med den kortlivade
nukliden 132-I) har i djurförsök visat sig
vara avsevärt mer »effektiva« som
framkallare av sköldkörtelcancer än
vad fallet är efter mer långvariga exponeringar (exempelvis efter injektioner
av 131-I). Detta gäller generellt i såväl
vuxna djur som i ungar och foster. Men
trots att det efter Tjernobylolyckan var
131-I som var den helt dominerande orsaken till bestrålningen av barnens
sköldkörtlar i den gamla Sovjetunionen, uppvisade dessa barn en betydligt
högre cancerfrekvens i körtlarna än vad
man tidigare sett efter kortvariga röntgenbestrålningar av andra barn i samma åldrar och kön. Tumörerna var
dessutom avsevärt mer aggressiva än
vad man tidigare sett. Orsaken till den
här diskrepansen känner man inte, men
det har förekommit ett antal gissningar.
Man har inte kunnat finna att små
eller stora mängder injicerad 131-I kan
ge ökade frekvenser sköldkörtelcancer
i vuxna människor. Med två undantag
gäller detta också för vuxna djur. De
två avvikelserna (där 131-I kunnat visas ge sådana tumörer även i vuxna
djur) är Long Evans råttan och CBA/S
musen (men inte i den närbesläktade
CBA/H musen). Sådana här stam- och
artskillnader i strålkänslighet finns för
de flesta tumörformer.
»Non-poissonian« cancer
När man år för år jämför cancerfrekvensen (korrigerad för åldersskillnader) bland svenska män och kvinnor
mellan 1973 och 1996, visar det sig att
inte mindre än 27% av frekvenserna
skiljer sig signifikant från dem som observerats under respektive föregående
år. Vi ser alltså ett betydligt större antal
årliga cancerfrekvenser, som ligger utanför det 95 procentiga konfidensintervallet, än vad som skulle ha varit fallet
om de varit strikt Poisson-fördelade.
Självfallet finns det orsaker till dessa
»hopp«, men de går inte att identifiera.
Den här »non-poissonian« variationen från ett år till det nästföljande, är
naturligtvis precis vad man kan vänta
sig av en multi-iterativ process som carcinogenesen. En liten, ej identifierbar
16
Strålskyddsnytt
2/2000
faktor kan helt förändra utgången av en
inledd cancerutveckling. Och detta utgör ett principiellt hinder för kunskap
om den riktigt låga stråldosens carcinogena verkan. Och det blir också groteskt när LNT- respektive hormesisanhängare slår varandra i huvudet med att
»vi har minsann funnit en signifikant
förhöjd respektive sänkt cancerfrekvens
vid låga stråldoser«. Det har de säkert
gjort, men det säger ju ingenting om orsaksambandet när man redan i en »normalbefolkning« finner sådana signifikanta skillnader från ett år till ett annat,
utan att det är möjligt att tillskriva dem
någon eller några samvarierande faktorer. Vi tvingas av verkligheten att göra
avkall på våra kunskapspretentioner
och, än viktigare, vi kan inte särskilja
agens genom att kalla det stokastiskt eller deterministiskt.
Den optimistiska tanken, att vi med
allt djupare kunskap om cytogenetiska
mekanismer skall kunna väsentligt öka
våra möjligheter att förutse risker vid allt
lägre stråldoser, stupar på att vi då negligerar det faktum, att cellerna lever i - och
bara kan leva i - en komplicerad värdorganism och att de i sin framtida existens
kommer att påverkas av otaliga och
oförutsebara förhållanden som kan vara
av avgörande betydelse för om vi kommer att drabbas av cancer eller ej.
Mina sammanfattande synpunkter
Cancer är ett samlingsnamn på en rad
olika sjukdomar med mycket komplicerade och varierande orsaker och bakgrunder. Orsakerna till att vi kan drabbas av cancer liknas av professor Georg
Klein vid Karolinska institutet med vad
som händer om man slänger ett antal
klockor i ett stengolv: de stannar, men
av olika skäl. Cancern är således inte
någon entydig form av sjukdomar, som
man generellt kan åsätta etiketten stokastisk eller deterministisk. I djurförsök
ser man ofta hur det som kallas en deterministisk effekt indirekt kan ge upphov till en malign tumör. Redan vid doser omkring 10 mSv får man i musfoster
omfattande skador på ovariernas follikelceller och vid 100 mSv blir hypofysens kompensatoriska produktion av
gonadotropiner och därmed tillväxten
av ovariernas germinala epitel så omfattande, att det i den växande vävnaden
ofta bildas tubulära adenom.
Vad som i själva verket är det mystiska med cancer, är det faktum att vi
så sällan drabbas av sjukdomarna. De
flesta av oss lever längre än 70 år och
ändå dör flertalet av oss i andra sjukdomar än cancer. Varför drabbas vi
inte varje timme av en begynnande
cancerprocess? Kanske gör vi det, men
processerna leder i så fall inte till kliniskt verifierbara tumörer.
Dos-respons
Att tro, att man så kan reducera dosrespons sambandet för alla dessa cancerformer till en gemensam rät linje
(en förstagrads ekvation), giltig för alla
befolkningar utan hänsyn till deras olika livsbetingelser, måste väl ändå utmana löjet? Man får gå tillbaka ända
till LeMettiers »Människan-Maskinen« för att möta liknande tankegångar. Eller till Laplace tro på den gudomliga intelligens, som äger förmågan att
utifrån dagens alla data kunna förutspå framtiden i alla dess detaljer. Niels
Bohr anmärkte torrt, att Laplace inte
kände till den statistiska mekaniken.
Den statistiska mekaniken medger visserligen härledningen av »medelvärden«, men bara under förutsättningen
att »allt annat« hålls konstant. Människor lever inte under konstanta förhållanden och, som vi kan se av den
svenska cancerstatistiken, det gör inte
heller en stor befolkning. Tron på att
den radiogena cancern är en strikt statistisk och statisk företeelse och därmed att den är opåverkbar av allt annat, är ju så uppenbart orimlig.
I det här avseendet är man mycket
ambivalent. RERF gör ju en mängd
korrigeringar av observerade data innan man jämför dem med vad man
funnit i en kontrollpopulation. På andra håll är man ännu mer restriktiv
och godkänner inte ens en prospektiv
epidemiologi (som RERF:s) utan kräver att den skall vara retrospektiv.
Alltså inser man, att en rad olika faktorer har betydelse för utvärderingen.
Men man släpper ändå inte tanken på
den generellt gällande LNT hypotesen.
På vem skall vi tro? På RERFs krav
på alla nödvändiga korrigeringar eller
på en formel som är giltig ända ned till
dosen noll för alla befolkningar? Litet
av Molière vilar väl ändå över alla de
här LNT dogmatikerna, som gör anspråk på att veta så mycket? Kan vi
inte få hoppas på, att den här pretentiösa (preciösa) kunskapen till slut möts
av ett rungande skratt?
Gunnar Walinder
Professor emeritus
Vårt
opålitliga
minne
Gunnar Walinder måste den här
gången gratuleras för en klar, redig
och intressant överblick över den
relevanta strålningsbiologin bakom
riskerna från låga stråldoser. Den
inleds med minnen om hur man på
50-talet diskuterade beräkning av
strålrisker. Men minnet är en opålitlig medarbetare, jag får själv
gång på gång korrigera min minnesbild när jag försöker få stöd för
den i brev, rapporter, föredrag och
protokoll. Risken finns att
Gunnars minnesbild kan komma
att bidra till en mytbildning. Jag
ska därför försöka redovisa en del
historiska fakta.
Kollektivdosen introducerades inte av
Bo Lindell. Inte heller hade Rolf Sievert
mycket till övers för beräkningar av
stokastiska risker, även om han var nyfiken på om låga stråldoser hade positiva eller negativa konsekvenser och redan på 30-talet gjorde experiment med
bananflugor.[1] Först med sådana beräkningar var i stället genetikern Herman Muller när det gällde risken för
ärftliga skador.[2] Vid den konferens
som Sievert och George de Hevesy anordnade i Stockholm 1952 föreslog
Muller en begränsning av den genomsnittliga stråldosen före reproduktiv ålder.[3] Varje hänvisning till medeldoser i en befolkning innebär implicit ett
antagande om LNT. Om detta var
Muller först.
En explicit hänvisning till kollektivdoser gjordes tidigast av E.E. Smith
1956 när han beräknade den genetiskt
signifikanta stråldosen för personer
som utsattes för strålning under sitt arbete.[4] I slutet av 50-talet var det utöver risken för ärftliga skador främst
leukemirisken som väckte intresse.
När UNSCEAR förberedde sin första
rapport 1958 ansågs det dock inte finnas grund för beräkningar av en genomsnittlig benmärgsdos.[5] Själv
skrev jag i februari 1959 en artikel för
Dagens Nyheter med rubriken “Att beräkna strålrisker”.[6] Jag skrev där att
man, om man antar LNT, kan räkna
fram en dosinteckning från exempelvis
kärnvapenproven, och att antalet
framtida leukemifall med vissa antaganden skulle kunna räknas fram genom att man multiplicerar dosinteckningen med antalet bestrålade personer och en riskfaktor. Men jag underströk den stora osäkerheten och osäkerheten i de många antaganden som
måste göras.
År 1962 skrev jag i DN om FN:s
nya UNSCEAR-rapport.[7] Jag ansåg
att det var en brist att man uteslutande
räknade med stråldosernas medelvärde
över hela jordens befolkning och inte
redovisade de högsta doserna eftersom, skrev jag, “om det trots allt är så
att risken blir mycket högre per dosenhet räknat vid de höga stråldoserna, är
det ju de högsta värdena som det är
mest angeläget att undvika”. UNSCEAR-rapporten 1962 vågade inte ange
några strålrisker i absoluta mått utan
presenterade enbart de genomsnittliga
stråldoserna i relation till den årliga
dosen från naturliga strålkällor.[8]
Först 1964 vågade sig UNSCEAR
på att ange en riskfaktor för leukemi.[9] Och 1965 presenterade ICRP:s
kommitté 1 under ordförandeskap av
den brittiske biologen John Loutit för
första gången riskfaktorer för ärftliga
skador, leukemi och maligna tumörer,
grundade på värden som angetts av en
arbetsgrupp under R. Scott Russell
med bl.a. Richard Doll, »Bill« Pochin
och L.F. Lamerton som medlemmar
(ICRP Publication 8[10]). I sina allmänna rekommendationer från 1966
(ICRP Publication 9[11]) gav ICRP inga
riskuppskattningar men sade att »the
Commission sees no practical alternative, for the purposes of radiological protection, to assuming a linear relationship between dose and effect, and that
doses act cumulatively. The Commission is aware that the assumption of no
threshold and of complete additivity of
all doses may be incorrect, but is satisfied that they are unlikely to lead to underestimation of risks. Information is
not available at the present time which
would lead to any alternative hypothesis« (paragraph 7).
Men ännu var LNT-hypotesen inte
allmänt accepterad och kollektivdosen
existerade ännu inte som ett begrepp.
Sievert dog långt innan detta blev fallet. År 1971 skrev Arne Hedgran och
jag: “In activities which involve radiation exposures, the risk is not known.
The cautious assumption of a linear
non-threshold dose-effect relationship
has been made, and protection measures are made on the basis of an estimate of a maximum possible risk. We
have no way of knowing whether the
risk is actually so high or whether it is
non-existing at the lowest doses.”[12]
På Hedgrans förslag gjorde vi i
stället en undersökning av hur mycket
pengar personer med strålskyddserfarenhet faktiskt var villiga att betala för
att undvika låga stråldoser och kom
fram till talet 1000 kronor per person
och rad. Vi behövde inget annat biologiskt antagande än att folk känner
olust inför strålning. Vi talade inte om
kollektivdos men använde begreppet
“antalet manrad”.[12]
Samma år (1971) tillsatte ICRP en
arbetsgrupp bestående av fyra strålskyddsfysiker (Lester Rogers, ordf. ,
John Dunster, Carlo Polvani och Don
Stevens) med uppdrag att tolka vad
kommissionen menade med rekommendationen i Publication 9 att alla
stråldoser borde hållas »as low as
readily achievable«. Gruppen formulerade principen för optimering av strålskydd och introducerade kollektivdosen som en lämplig storhet att använda
i kostnads/nytta-beräkningar (ICRP
Publication 22[13]). Rekommendationen togs upp i ICRP Publication 26 år
1977.[14]
I paragraf 17 av ICRP Publication
22 sägs att kollektivdosen vid optimeringsberäkningar måste inkludera »all
doses, however small«.[13] Denna rekommendation har jag försökt stödja
under årens lopp, mycket av praktiska
skäl. Om man hävdar att man vill följa
LNT-antagandet bör man naturligtvis
dra den logiska konsekvensen att räkna in alla dosbidrag. Men det främsta
skälet är att det är detta krav som hindrar att man genom spridning av radioaktiva ämnen till andra länder bidrar till en global förorening.
Detta skäl låg också bakom den tidiga rekommendationen om begränsning av den kollektiva stråldosen från
kanadensiska reaktorer. Det –och alltså
inga biologiska antaganden– var också
2/2000
Strålskyddsnytt
17
skälet till att kollektivdosen per installerad reaktoreffekt och år infördes som
ett referensvärde i SSI:s föreskrifter om
utsläppsbegränsning 1977.[15]
Användningen av kostnads/nyttaanalys vid optimering av strålskydd kritiserades i början av 1980-talet av representanter för den katolska kyrkan som
framhöll att metoden att sätta ett monetärt värde på kollektivdoser implicit
innebär att man sätter ett pris på människoliv, vilket inte kunde anses etiskt
försvarbart. En expertgrupp tillsatt av
den påvliga vetenskapsakademin fann
dock att det aldrig kan vara oetiskt att
tillämpa metoder som räddar människoliv.[16] Denna debatt ledde emellertid till att man började granska strålskyddets ambitionsnivå i relation till
andra områden där man försöker
minska risker. Det var först då som
man egentligen på allvar gav sig in på
försök att göra kvantitativa riskuppskattningar på grundval av LNT-antagandet och beräkningar av kollektivdoser. Man kunde utgå från riskfaktorer
som både ICRP[14] och UNSCEAR[17]
hade angett i sina rapporter från 1977.
Sedan dess har det »rullat på« och jag
är inte själv oskyldig till att ha gjort
kvantitativa riskjämförelser grundade
på LNT-antagandet som stokastiskt
om än inte nödvändigtvis biologiskt
verkar ganska rimligt.
Om den verkliga biologiska risken
vet jag lika litet som alla andra, men
jag har hävdat att de som gör antaganden om LNT också måste acceptera
konsekvensen att de skadetal man då
kan räkna fram följer av det gjorda antagandet. Man bör inte samtidigt försvara LNT och rynka på näsan åt dess
konsekvenser.
Slutligen: Visst är de biologiska
sammanhangen komplicerade och
visst är det omöjligt att beskriva dem
med matematiska formler. Men den
matematik som används i strålskyddssammanhang är inte avsedd att beskriva de biologiska händelseförloppen,
den är avsedd att förutsäga konsekvenserna. Man kan ta en grov liknelse
(som inte håller att hårdra) och jämföra med trafikriskerna. Det går, på statistisk grund, att förutsäga konsekvenserna av ändringar av hastighetsgränserna utan att känna till bilarnas konstruktion och de komplicerade förhållanden som råder vid varje olycka.
Bo Lindell
Professor SSI
18
Strålskyddsnytt
2/2000
Referenser
1. Sievert, Rolf M.: Über die Wirkung der
durchdringenden Umgebungsstrahlung auf
die Entwicklungsgeschwindigkeit von
Drosophila melanogaster. Strahlentherapie
56 (1936) pp 354-360.
2. Muller, H.J.: Artificial transmutation of the
gene. Science 66 (1927) p 84.
3. Muller, H.J.: The manner of dependence of
the “permissible dose” of radiation on the
amount of genetic damage. Acta radiol. 41
(January 1954), pp 5–20.
4. Smith, E.E.: The contribution of occupational
exposure to the genetically significant dose
of radiation. I The hazards to man of nuclear
and allied radiations. Her Majesty’s
Stationary Office, London (1956) pp 119–
120.
5. UNSCEAR: Report of the United Nations
Scientific Committee on the Effects of
Atomic Radiation. FN:s generalförsamling:
Official Records 13th Session, Suppl No. 17
(A/3838). New York (1958).
6. Lindell, Bo: Att beräkna strålrisker. Dagens
Nyheter, 13 februari 1959.
7. Lindell, Bo: FN:s nya strålningsrapport. Dagens Nyheter, 27 november 1962.
8. UNSCEAR: Report of the United Nations
Scientific Committee on the Effects of
Atomic Radiation. FN:s generalförsamling:
Official Records 17th Session, Suppl No. 16
(A/5216). New York (1962).
9. UNSCEAR: Report of the United Nations
Scientific Committee on the Effects of
Atomic Radiation. FN:s generalförsamling:
Official Records 19th Session, Suppl No. 14
(A/5814). New York (1964).
10. ICRP: The evaluation of risks from radiation.
ICRP Publication 8. Pergamon Press, Oxford
(1966).
11. ICRP: Recommendations of the International Commission on Radiological Protection.
ICRP Publication 9. Pergamon Press, Oxford
(1966).
12. Hedgran, Arne och Bo Lindell: PQR – a
possible way of thinking. Acta radiol. Suppl.
310 (1971) pp 163–172.
13. ICRP: Implications of Commission
recommendations that doses be kept as low
as readily achievable. ICRP Publication 22.
Pergamon Press, Oxford (1973).
INES-klassade
händelser
–December 1999
t.o.m. april 2000.
Här rapporteras samtliga INEShändelser klassade som 2 eller högre på INES-skalan samt de händelser som bedöms särskilt intressanta ur strålskyddssynpunkt.
INES 1
Sverige:
En Am-241/Be strålkälla, 4,4 GBq
hittades vid en bilskrotningsfirma i
närheten av Stockholm. Strålkällan, som sitter i en utrustning för
asfaltstillverkning, återfanns då en
skrotcontainer stoppades i en mätstation. Ytdosraten var 25 mikrosievert per timme. Ägaren till strålkällan är inte identifierad.
Frankrike:
En promethium-147 strålkälla,
18,5 GBq, har rapporterats försvunnen. Strålkällan som skulle ha
använts inom pappersindustrin,
skickades från Finland till företaget Danza i Illzach, Frankrike den
2 mars. Företaget har trots omfattande eftersökningar inte lyckats
återfinna den.
INES 2
Frankrike:
Två av de fyra blocken vid kärnkraftverket Blayais stängdes av
p.g.a. översvämning. Orsaken till
översvämningen var ovanligt dåligt
väder som ledde till att den närliggande floden svämmade över.
Ann-Christin Hägg
14. ICRP: Recommendations of the International Commission on Radiological Protection.
ICRP Publication 26. Pergamon Press, Oxford (1977).
15. Statens strålskyddsinstitut: Begränsning av utsläpp av radioaktiva ämnen från kärn- kraftstationer (SSI FS 1977:2) – bestämmelsernas
bakgrund och syfte. SSI (1977).
16. Chagas, C. (ordförande): Biological
implications of optimization in radiation
procedures. Report from a Working Group
established by the Pontifical Academy of Sciences. Pontificiae Academiae Scientiarum
Documenta 14 (1983).
17. UNSCEAR: Sources and effects of ionizing
radiation. United Nations Scientific
Committee on the Effects of Atomic Radiation 1977 report to the General Assembly.
United Nations, New York (1977).
Kärntekniska anläggningar, SSI
Ny presentationsbroschyr
SSI har tagit fram en ny presentationsbroschyr på svenska (Det handlar om
ditt strålskydd) och på engelska (Radiation Protection for You), som beskriver
myndigheten och dess verksamhet. Du
kan beställa broschyren från Statens
strålskyddsinstitut, SSI, per tel 08-729 71 09
eller via e-post [email protected].
Karin Lindblom
Infostaben, SSI
Risken att dricka
radonhaltigt vatten kan
vara mindre än man tidigare trott
Sedan 1997 finns gränsvärden för radon i dricksvatten i Livsmedelsverkets
dricksvattenkungörelse. Vatten med
radonhalter lägre än 100 Bq/l betecknas som tjänligt medan vatten med
halter överstigande 1000 Bq/l betecknas som otjänligt. Mellan dessa värden
skall vattnet anses tjänligt med hälsomässig anmärkning. Livsmedelsverket anger också i en kommentar att
vatten med radonhalter över 500 Bq/l
inte bör ges till barn under fem år. Formellt sett gäller gränsvärdena endast
för allmänt vatten. I praktiken har det
dock blivit så att nivån 1000 Bq/l ses
som en rekommenderad övre gräns
även för enskilt vatten.
Tidigare riskuppskattning
Gränsvärdena baseras på en riskbedömning som tagits fram vid Statens
strålskyddsinstitut, SSI, (Radon och
radium i vatten: Underlag för bestämmelser, SSI-rapport 93-34). SSI:s bedömning 1993 sammanföll med den
som presenterats av FN:s vetenskapliga strålningskommitté, UNSCEAR, i
dess rapport 1993. UNSCEAR:s bedömning byggde på en modell från
forskare vid National Radiation Protection Board, NRPB, i Storbritannien
(Kendall, Fell och Phipps, A model to
evaluate doses from radon in drinking
water, NRPB Radiological Protection
Bulletin, no. 97, 1988). Enligt UNSCEAR blir stråldoserna till barn och spädbarn betydligt större än till vuxna som
använder samma dricksvatten. Vid en
radonhalt i vattnet på 1000 Bq/l skulle
en vuxen person få en årlig stråldos på
ca. 0,5 millisievert per år (mSv/år), ett
barn i tioårsåldern 1,5 mSv/år och ett
spädbarn hela 7 mSv/år. SSI framhöll
1993 att dosberäkningarna och riskuppskattningarna byggde på ett litet
Foto: Joost Bayards
antal experimentella undersökningar
och att inga epidemiologiska undersökningar fanns publicerade.
Under 1999 presenterades rapporten, »Risk Assessment of Radon in
Drinking Water« från en kommitté,
som inom ramen för National Research Council, NRC, i USA, har gjort
en sammanfattning av kunskapsläget
för radon i dricksvatten. Gruppen har
utgjorts av mycket kompetenta och
välkända amerikanska forskare inom
berörda kunskapsområden. Rapporten
har beställts av EPA, Environmental
Protection Agency, som underlag för
gränsvärden. EPA kan sägas vara den
amerikanska motsvarigheten till Naturvårdsverket i Sverige.
Mycket grundlig genomgång
Kommittén har gjort en mycket grundlig genomgång av litteraturen för radon i inomhusluft, radon i grundvatten
och allmänna vattenverk samt radon i
utomhusluft. Man har inte gjort några
nya experiment eller nya mätningar.
Däremot har man tagit fram två nya
teoretiska modeller för dosberäkningar, dels för radonets diffusion genom
magsäckens vägg, dels för upptaget av
radon från magsäcken och transporten
vidare ut i kroppen.
Slutrapporten bekräftar i många
stycken tidigare rön, t.ex. att överföringskoefficienten från dricksvatten till
inomhusluft i genomsnitt är 1•10-4, vilket innebär att om man har en radonhalt i sitt vatten på 1000 Bq/l så ger det
i genomsnitt ett bidrag till radonhalten
inomhus på ca 100 Bq/m3. Radon som
man får i sig genom förtäring tas upp
från magsäcken och det mesta lämnar
kroppen via utandningsluften. Denna
process är förvånansvärt snabb, det
mesta radonet har lämnat kroppen
inom en timme efter förtäringen. Det
2/2000
Strålskyddsnytt
19
☞
☞
radon som stannar i kroppen återfinns
framför allt i fettvävnad.
Gruppen uppskattar doskoefficienten för radon i vatten till 3,5 nanosievert
per Bq vilket är ungefär en tredjedel av
uppskattningen för vuxna personer i
UNSCEAR:s rapport från 1993, 10 nanosievert per Bq. Dessutom menar man
att det inte finns tillräckligt vetenskapligt underlag för att beräkna stråldoser
för olika grupper av befolkningen, som
vuxna, barn och spädbarn. Det finns
heller inte underlag för att anta att risken från radon i dricksvatten skulle
vara större för barn än för vuxna. Kommitténs analys visar vidare att den största risken med radon i dricksvatten härrör från det radon som överförs till inomhusluften och inte från förtäringen
av det radonhaltiga vattnet.
Man har också utifrån de nya modellerna studerat risken från kortlivade
radondöttrar i vattnet. Analysen visar att
radondöttrarna inte kan diffundera in i
magsäckens vägg och att de avgivna alfapartiklarna därmed inte kan nå de celler
i magsäcksväggen som löper störst risk
att utvecklas till tumörceller. Detta stöds
också av djurförsök vid SSI. Hos möss
som fått dricka vatten som innehåller enbart radondöttrar, men ingen radongas,
kunde man inte finna några radondöttrar i blod, njurar eller lever. Detta innebär att radondöttrar som finns i dricksvattnet när det förtärs förmodligen inte
medför någon ökad risk för cancer.
Mer forskning önskvärd
De viktigaste slutsatserna av kommitténs rapport är att risken vid förtäring
av radonhaltigt vatten kan vara något
mindre än vad man trott tidigare och
att kortlivade radondöttrar i vattnet
förmodligen inte utgör någon hälsorisk. Det är dock viktigt att komma
ihåg att NRC-gruppens slutsatser inte
bygger på några nya studier utan på
samma relativt osäkra underlag som tidigare. Mer forskning vore önskvärd
för att få en säkrare riskuppskattning
för radon i dricksvatten.
Lars Mjönes
Områdesansvarig för radon och naturlig radioaktivitet
20
Strålskyddsnytt
2/2000
Jerzy Einhorn död
Professorn och förre chefen för
Radiumhemmet Jerzy Einhorn
har avlidit. Han har på ett
fängslande sätt beskrivit sin
fascinerande levnadsbana och
sitt engagemang för vården i
två böcker: »Utvald att leva«
(1996) och »Det är människor
det handlar om« (1998).
Att vid 41 års ålder ikläda
sig ansvaret för det anrika Radiumhemmet uppfattade han
som en stor utmaning. Cancerterapin befann sig i ett intensivt
utvecklingsskede med nya
strålkällor, acceleratorer, behandlingsmetoder och datorisering av diagnostiska metoder, planering, kvalitetssäkring
mm. Kliniken var i akut behov
av en omfattande upprustning
och nya lokaler krävdes för den
moderna utrustningen. Samtidigt tillfördes cancervården
ständigt nya cytostatika och
andra medel för såväl kurativ
som palliativ terapi. Radioterapins plats i detta panorama var
ifrågasatt.
De initiala svårigheterna
övervann Jerzy med sin starka
motivation, enorma energi och
visionära intuition. Forskningsaktiviteten vid Radiumhemmet
mångdubblades och nya verksamheter inom den psykosociala sektorn och rehabilitering inleddes. Han utredde och planlade onkologins framtida organisation i Sverige. Den blev internationellt uppmärksammad och
Jerzy blev en av de ledande onkologerna i Europa.
I slutet av 1960-talet startades i Nairobi i Kenya ett projekt som initialt avsåg ett litet
forskningsprojekt baserat på
Georg Kleins studier av Burkitts lymfom. På de Kenyanska
myndigheternas begäran blev
det ett omfattande biståndsprojekt som – trots stor tveksamhet – fick stöd även från
SIDA. Den lilla pionjärenhet
som startade 1968 och fram-
gångsrikt drevs av KI under 12
år har av kenyanerna byggts ut
och fått ny behandlingsapparatur. Att det trots allt blev ett
lyckat projekt får helt tillskrivas den kontinuitet som var
möjlig genom Jerzy´s personliga engagemang och envishet.
De privata fonder som ansvarade för Radiumhemmet
till 1938, och som fortfarande
är mycket viktiga för den kliniska forskningen, hade i Jerzy
en energisk företrädare. Här
var han starkt engagerad in i
det sista, liksom i sin uppgift
som chefredaktör för Acta Oncologica.
För många kategorier av
medarbetare på Radiumhemmet och forskningsavdelningar
framstod Jerzy som den självklare ledaren – inte enbart på
grund av sin tjänsteställning.
Han var eldsjälen med ett stort
engagemang, en oerhörd arbetskapacitet och en icke föraktlig envishet. Hans ledarstil
kunde nog ibland uppfattas
som ganska auktoritär – även
om han själv bedyrade motsatsen. I sin empati och iver att
inte missa några detaljer kunde
hans pläderingar ibland uppfattas som något omständliga.
Hans föreläsningar – i regel
obundna av manuskript – var
engagerande och fängslande
men stördes ibland av talarens
till synes omotiverade promenader i lokalen.
Jerzy talade ofta om att han
av sin far fått ärva en övertygelse om människans inneboende
godhet. I fokus hade han som
läkare alltid patientens bästa.
Som politiker ville han föra de
svagas talan, de som saknade
förespråkare hos våra makthavare. Den medmänskliga omtanke som präglade hans framtoning kom även oss nära medarbetare till del.
Rune Walstam
prof. em i radiofysik
Brittish Nuclear Installations
Inspectorate on Sellafield
On 18 February this year the U.K.’s Health and Safety Executive (HSE)
published 3 reports in connection with BNFL’s Sellafield site in Cumbria.
The reports covered a team inspection into control and supervision,
investigation of data falsification at the MOX Demonstration Facility and
a review of BNFL’s strategy for dealing with highly active liquors (HAL).
BNFL has now responded to the first two reports within the 2 months
required by the Nuclear Installations Inspectorate (NII). A response to
the HAL report is not required for 6 months.
The reports have already had a dramatic effect. There was international media interest at the time of publication
and extensive briefing was given by NII
to the Sellafield staff. There have also
been senior level changes within BNFL.
Team Inspection
During the first half of 1999, an apparent increase in the number of incidents occurring at Sellafield was detected by NII. Investigation of some of
these events by the NII inspection team
for Sellafield indicated that inadequacies in BNFL’s arrangements for the
control and supervision of operations
appeared to be a significant contributor to the poor safety performance. I
therefore decided that a team inspection should be carried out to investigate these apparent shortcomings in the
control and supervision of operations.
A team comprising 11 NII inspectors and 2 inspectors from HSE’s Field
Operations Directorate was assembled. In selecting the team, care was taken to obtain a balance of inspectors
with site inspection experience and
specialist knowledge in the areas to be
inspected and also with experience of
inspection at both Sellafield and other
nuclear establishments. In order to
maximise the time available for inspection on site, planning for the inspection and examination of written information from BNFL was carried out
prior to commencing the on-site inspection activities. The team spent two
weeks on site in September 1999. Some
members of the team also visited
BNFL’s headquarters at Risley. Whilst
on site the team generally operated as
three groups (focusing on the topics of
incidents, control and supervision of
operations, and staffing and resources), but regrouped where appropriate
to pursue central issues associated with
the management of the Sellafield site.
The inspection confirmed NII’s
original concerns about control and
supervision. BNFL had already recognised a number of the shortcomings identified during the course of
this HSE team inspection. In particular, it has recognised the need to bring
about greater integration of the Sellafield site under the management of a
team with authority to manage operations on the site and has begun to take
steps to address this. It has also put in
place a programme of initiatives intended to improve safety in a number of
areas. Unless there are proactive systems for checking that the required
standards of these improvements are
being maintained, non-compliances
are likely either to go undetected, or to
have caused significant problems by
the time they are detected.
There are three key conclusions
from this inspection. The first is that
there is a lack of a high quality safety
management system across the site
which is compounded by an overly
complex management structure. The
second is that there are insufficient resources to implement even the existing
safety management system. The third is
a lack of an effective independent inspection, auditing and review system
with BNFL. Without a vigorous independent inspection, auditing and review
system, HSE does not see how BNFL
can make acceptable and timely progress in delivering a high quality safety
management system across the site.
The team made a total of 28 recommendations. BNFL has responded
with an action plan covering the next 2
years. Some changes have already been
implemented.
MOX Data Falsification
While the team inspection was in progress BNFL reported to NII that quality
control data had been falsified in the
MOX Demonstration Facility. Although the falsified data related to the
product quality NII sees such actions as
being indicative of cultural problems.
NII also believes the failure to properly carry out the agreed manual
checks of the pellet diameter to be a
contractual issue between BNFL and
its customer. However, because it also
represents a deliberate breach of operating procedures the Inspectorate
launched an investigation which centred upon:
•
•
•
understanding just what had occurred in MDF and why;
whether the fuel involved will be
safe in use; and
what needs to be done to prevent
any recurrence
NII’s investigation into possible reasons for the falsification identified
that although various individuals were
at fault, a systematic failure allowed it
2/2000
Strålskyddsnytt
21
☞
☞ to happen. In a plant with the proper
safety culture, the events described in
this report could not have happened.
NII commissioned an independent
analysis by HSE’s statisticians of the
extent of the falsification. The results
of this and further manual checks of
data by NII showed that the initial investigation by BNFL, carried out under severe time pressures was too narrow. There had been a tendency to rush
to early conclusions which understated
the extent of the problem by assuming
that the falsification was largely confined to one shift. Nevertheless BNFL
agreed to carry out further, more detailed investigations and, following discussions with NII, has taken steps to
address the contributory factors to this
incident which the Company and the
Inspectorate have identified.
NII is satisfied that in spite of the
falsification of the quality assurance
related data, the totality of the fuel
manufacturing quality checks are such
that the MOX fuel produced for Japan
will be safe in use. With regard to
MDF, the plant is shut down and will
not be allowed to restart until NII is
satisfied that the recommendations
outlined in this report have been implemented to ensure, inter alia, that the
deficiencies found in the quality checking process have been rectified, the management of the plant has been improved and plant operators have been
either replaced or retrained to bring
the safety culture in the plant up to the
standard NII requires for a nuclear installation.
The report made 15 recommendations relating to plant improvements,
procedural changes and people issues.
BNFL has responded with an action
plant aimed at addressing all of them.
Highly Active Liquor Storage
The storage of liquid High Level Waste (HLW) that results from the reprocessing of irradiated nuclear fuel, has at
various times been given a high profile
by those concerned about the safety of
operations at the Sellafield site of British Nuclear Fuels plc (BNFL).
This report provides an update of
the various issues raised in the NII’s
previous report on the subject Safety of
the storage of liquid High Level Waste
at BNFL Sellafield produced in November 1995, summarises the latest
NII assessment of the B215 safety case
22
Strålskyddsnytt
2/2000
Sellafield.
Unloading transport flasks.
Checking dimensions of uranium fuel rods.
and details progress against the key safety requirement in the 1995 report for
BNFL to reduce the stocks of liquid
high level waste (HLW) to a buffer volume by around 2015. NII believes that
there has to be a demonstrable reduction in potential hazard (and hence
risk) by reducing the amount of
(HLW) stored as Highly Active Liquor
(HAL) and that the around 2015 date
must therefore be achieved, as any
shortfall will be publicly unacceptable.
The current 1994 safety case together with the additional information
provided to NII in response to its issues,
has enabled the Inspectorate to make
the judgement that the current and future operations of B215 are acceptably
safe. NII’s assessment of the BNFL safety case identified concerns that the important engineering justification of the
B215 structures and systems was not
presented in enough detail. There was
too much emphasis on probabilistic
analysis in which numerical results
were being used somewhat rigidly to
make, rather than inform, decisions on
whether further work was needed. In
addition, the analysis did not cover the
full range of fault sequences.
BNFL is currently carrying out a
safety case improvement programme
to redress the balance between engineering justification and risk analysis
in its safety cases. The safety case for
B215 is one of the early cases to be reviewed and revised as part of this programme and a new safety case has just
been submitted at the time of writing.
It is intended that an addendum to this
report will be published in about a
year’s time when NII has assessed the
reviewed safety case.
NII has made 22 recommendations
in this report that need to be addressed
by BNFL to ensure that future B215
operations will continue to meet the
requirement to control and reduce
risks to as low as reasonably practicable (ALARP). The recommendations
are made in the areas of plant and operations improvement, safety case improvement, and the policy to reduce
the quantity of HAL to a buffer stock
by 2015. BNFL has already responded
to the first 17 recommendations. For
the majority of these recommendations BNFL has referred NII to their
recently revised case, referred to as a
Continued Operations Safety Report.
NII has required a response to all of its
recommendations by 18 August 2000.
In relation to the operations at
Sellafield we are satisfied that they are
currently safe, but Sellafield is such an
important site that we cannot allow a
deterioration in safety to go unchecked. This is what the team inspection
was for, to evaluate the facts and make
recommendations to bring Sellafield
back up to the safety standards we expect. The BNFL response to our reports has been positive and changes at
all levels are taking place. If BNFL’s
new management deliver their promises Sellafield safety standards will continue to improve. Through our inspection programmes and with the powers
I have, we will ensure BNFL deliver.
Mr Laurence Williams,
Her Majesty’s Chief Inspector of Nuclear, St Peter’s
House, Stanely Precinct, Bootle, Merseyside, UK.
Persson, L
Ethical issues in radiation
protection : summary of an
international workshop on
June 16, 1999 in Stockholm
Strahlenschutz-Praxis. 2000(6):2, s. 45-48
Konferenspublikationen finns
utgiven som SSI-rapport 2000:08
Extern
publicering
Benison, D., Lindell, B. &
Sowby, D
The development of an
international radiation
protection policy
Radiation protection dosimetry. - 2000(88):2, s. 115-118
Bréchignac, F., Moberg, L. &
Suomela, M.
Long-term environmental
behaviour of radionuclides :
recent advances in Europe
Fontenay-aux-Roses : IPSN ,
2000. - 65 s
CEC-IPSN Association final
report. - “In December 1996,
the Institut de protection et de
sûreté nucléaire (IPSN) signed
an Association contract (F14PCT96-0039) with the European
Commission (EC), Directorate
General Research.”
Persson, L.
Strålning och strålskydd i
samhällets tjänst
Elementa. - 2000(83):2, s.79-80
Persson, L
Strålning och strålskydd i
samhällets tjänst
Fysik-aktuellt. - 2000:2, s. 25-27
Westerlind, M. & Löfgren, T.
Lagstadgat samråd inleds
nästa år : stärkt samarbete ger
bättre resultat
Nucleus. - 2000:1, s. 39-41
Under hösten 1999 formulerade Statens strålskyddsinstitut
(SSI) och Statens kärnkraftinspektion (SKI) en gemensam
syn på miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) i slutförvarsfrågan, som är grunden för båda
myndigheternas agerande.
Lindell, B.
Historia de los primeros cien
años de la protección
radiological
Seguridad nuclear. - 2000(4):15,
s. 9-24
Moberg, L
Long-term dynamics of
radiocaesium in the forest
ecosystem : main results of
the LANDSCAPE project
Radiation research : 11th International Congress of Radiation
Research : Dublin, Ireland, July
18-23, 1999 / edited by M. Moriarty ... - Oak Brook, Ill. : International Association for Radiation Research, 2000. - 2
vol., vol. 2, s. 284-287
Wilén, J., Anger, G., Hansson
Mild, K. & Paulsson, L.-E.
Mätning av inducerande
strömmar vid exponering för
radiofrekventa fält
Solna : Arbetslivsinstitutet,
2000. - 48 s. - (Arbetslivsrapport / Arbetslivsinstitutet ;
2000:3) »http://www.niwl.se/
arb/2000-03.html«
International Radiation
Protection Association.
International Congress (10 :
Hiroshima : 2000),
Harmonization of Radiation,
Human Life and the Ecosystem
: IRPA-10 - 10th International
Congress of the International
Radiation Protection Association : International Conference
Center Hiroshima, May 14-19,
2000, Hiroshima, Japan. Tokyo : [IRPA c/o Japan
Health Physics Society], 2000
Programme and abstracts. - 431 s.
Proceedings. - 1 CD-ROM
Persson, Å. & Snihs, J.O
Strengthening of radiation
protection in the Baltic Sea
region and North WestRussia
P-11-301, 5 s.
Snihs, J.O. & Åkerblom, G
Use of depleted uranium in
military conflicts and
possible impact in health
and environment
P-1b-S2, 9 s.
Holm, L.-E.
UNSCEAR - present and
future activities
L-4-2, 7 s
Persson, L.
Effects of low-dose ionising
radiation
P-2a-89, 3 s.
Persson, L.
Swedish Radiation
Protection Institute information activities
P-10-155, 3 s.
SSI
Rapporter
2000:04 Utsläpps- och
omgivningskontroll vid de
kärntekniska anläggningarna
1997 och 1998.
Avdelningen för Avfall och
Miljö.
100 SEK
2000:05 Doskoefficienter för
beräkning av interna doser.
Avdelningen för personal- och
patientstrålskydd.
70 SEK
2000:06 Tanning and risk
perception in adolescents
Lennart Sjöberg, Lars-Erik
Holm, Henrik Ullén
och Yvonne Brandberg 80 SEK
2000:07 Strålskydd vid
kärnkraftverk i Frankrike – en
reserapport.
Avdelningen för patient- och
personalstrålskydd.
Thommy Godås, Ingemar Lund
och Lars Malmqvist
60 SEK
2000:08 Ethical Issues in
Radiation Protection
– an International Workshop.
Editor Lars Persson 60 SEK
2000:09 Avfall och miljö vid de
kärntekniska anläggningarna –
Tillsynsrapport 1999
Avdelningen för avfall och
miljö
60 SEK
2000:10 Säkerhets- och
strålskyddsläget vid de
svenska kärnkraftverken 1999
Statens strålskyddsinstitut
2000:11 Liquid Discharges
from the Ringhals and
Barsebäck Nuclear Power
Plants. Report to the OSPAR
Commission in accordance with
PARCOM Recommendation
91/4 on radioactive discharges
Avdelningen för Avfall och
Miljö.
80 SEK
JAG BESTÄLLER HÄRMED
........................................
ex av SSI-rapport nr ...........................................
........................................
ex av SSI-rapport nr ...........................................
Namn ......................................................................................................................................................................................................................
Företag ..................................................................................................................................................................................................................
Övrigt: ...................................................................................................................................
Adress ....................................................................................................................................................................................................................
Porto tillkommer
❏
Kostnadsfri prenumeration på
Strålskyddsnytt.
❏
Kostnadsfri prenumeration på SSI News
....................................................................................................................................................................................................................
Postadress .......................................................................................................................................................................................................
Skickas till: Statens strålskyddsinstitut, Intern service, 171 16 Stockholm.
Eller faxa på nummer 08 - 729 71 08
2/2000
Kurser från
Statens strålskyddsinstitut hösten 2000
Radonkurser
3-4 oktober Radon – grundkurs
5-6 december Radon – mätteknik
Du får en bred kunskap om radon i inomhusluft och i vatten samt en överblick över radonproblemet i Sverige.
Kursen är öppen för alla och kräver
inga förkunskaper.
Pris: 5 500:-
Kurs för alla som vill ha en fördjupad
kunskap om radonmätning i inomhusluft.
Kursdeltagarna bör ha gått en
grundläggande kurs om radon.
Pris: 6 500:-
14-15 november Radon i vatten
Strålskyddskurser
Vill du lära dig hur man ger information om radon i vatten, utför mätningar på radon i vatten, utför åtgärder
mot radon i vatten eller söker ackreditering för mätning av radon i vatten?
Kursen är en fördjupningskurs som
behandlar mätteknik, åtgärder, risker
och förekomster av radon i vatten.
Du som tänker ansöka om ackreditering eller som arbetar med radon i
vatten på miljö- och hälsoskyddsförvaltning, bör ha gått grundkursen eller
ha motsvarande kunskaper.
Pris: 6 500:-
19 september Strålskydd för
röntgenpersonal inom veterinärvård
23-25 oktober Radon – åtgärdskurs
Kursen vänder sig till entreprenörer,
konsulter, byggnadsinspektörer och
miljö- och hälsoskyddsinspektörer.
Kursen ger teoretisk och praktisk undervisning i val och utförande av åtgärder mot radon.
Kursdeltagarna bör ha gått någon
grundläggande kurs om radon.
Olika utrustningar för åtgärder
kommer att demonstreras. I kursen ingår även studiebesök vid radonåtgärdade hus samt övning i undersökning av
radonhus och förslag till åtgärder.
Pris: 10 300:-
Kursen vänder sig till personal inom
veterinärvård som arbetar med röntgenutrustning.
Kursen kommer att hållas i anslutning till TA-dagarna i Göteborg.
Pris 3 500:-.
7-8 november Joniserande strålning
grundkurs i strålskydd
Kursen vänder sig till alla som vill få
grundläggande kunskap om joniserande strålning. I lugn takt varvas teori
med praktik.
Pris 7 000:-.
28 november Strålskydd vid
laboratoriearbete
Kursen ger kunskap om hur man förbereder arbete med öppna strålkällor,
genomför arbete och hur man kontrollerar sig själv och arbetsplatsen efter
avslutat arbete.
Kursen vänder sig till laboratoriepersonal som arbetar med radioaktiva
ämnen i form av öppna strålkällor.
Pris: 3 500:Priserna på kurserna är inkl lunch,
kaffe och dokumentation samt exkl.
mervärdeskatt.
För ytterligare
information kontakta
Marianne Pettersson
08-729 71 43
SÄND IN DIN ANMÄLAN TILL STATENS STRÅLSKYDDSINSTITUT, 171 16 STOCKHOLM,
TEL 08-729 71 00 ELLER FAXA KUPONGEN TILL SSI 08-729 71 75
Kursdeltagare: .................................................................................................................................................................................................................................................
Företag: .........................................................................................................................................................................................................................................................................
Gatuadress .............................................................................................................................................................................................................................................................
Postadress: ..............................................................................................................................................................................................................................................................
Faktureringsadress (om annan än ovan): .................................................................................................................................................
........................................................................................................................................................................................................................................................................................................
Telefon: ................................................................................... Kursavgift: ............................................................................................................................................
Kursnamn: ................................................................................................................................................................................................................................................................
Kursdatum: .............................................................................................................................................................................................................................................................
Namnteckning: ..............................................................................................................................................................................................................................................
24
Strålskyddsnytt
2/2000
2/2000
