Sommarkolonin på Kinnekulle av Karl Fasth Artikel i Lidköpings‐Bygden Åtskilliga Lidköpingsbor har säkert under åren tillbringat sina somrar på feriehemmet på Kullen. Detta var den första av sommarkolonier som skolan upprättade och var belägen i Medelplana. Hemmet var en torpstuga under Bosgården. Kolonin kom till i börja av 1900‐talet, handlingar om när exakt detta var saknas. Det var i bruk fram till 1940‐talet. Komforten var inte särskilt hög i stugan, men trevnaden var så mycket större. Totalt kunde kolonin ta emot ett 25‐tal barn, flickor och pojkar. Betydelsen av vistelsen på koloni åter av vad J. Alén skrivit i Lidköpings kommunala historia: ”Näst efter den direkta läkarkonsultationen, ja, i icke så få fall rent av viktigare än denna torde för skolbarnen de anordningar vara, för att barnen efter slutad skolarbete kunna få komma ut i Guds fria natur”. Dagliga sysslor När man börjar se tillbaka, staplas ofta minnena på varandra och bättras också på, när man träffar någon, som tillbringat sina somrar på Kullen. Där uppe hade vi ett begränsat område, som vi skulle hålla oss på, men ändå ganska oskyldiga. I stort var väl vår dag inrutad som den måste vara för att hålla ordning. Förutom måltider, som skulle passas, fick vi hjälpa till med en del praktiska göromål, såsom att bära vatten och ved. På eftermiddagen fick vi gå fram till Bosgården för att hämta mjölken, en promenad på några kilometer. Våra dagar började alltid med att, efter tvättningen på morgonen, om vi nu gjorde det, samlas till frukost. Denna inleddes alltid med att vi fick sjunga ”Din klara sol går åter opp…” Slutet på dagen var också alltid detsamma, efter aftonmålet sjöngs ” Så går en dag än från vår tid…”. Maten var väl ganska enkel efter nuvarande vanor men säkert inte mindre närande för det. Det som har fastnat i minnet är vår välling. När vi fick den, vilket var en gång om dagen, morgon eller kväll, så skulle vi i denna ”soppa” lägga i så mycket hårt bröd som möjligt., helst med en väldig råge. Det var en tävlan om vem som var värst i detta. Hört bröd var det bröd vi åt. Maten serverades ute i det fria vid ett stort långbord. Mjölkhämtningen på Bosgården var något som vi såg fram emot och vi tirades om att gå, flickorna ena dagen och pojkar den andra. Besöket i ladugården var alltid en upplevelse, där fick vi gå omkring medan mjölken mättes upp i våra flaskor. Intilliggande stall var också ett populärt tillhåll. Några förbund för oss att vistas i ladugården och stall fanns inte. Lekar och utflykter Eftersom feriehemmet låg långt från sjön, så var det dåligt beställt med badandet. En gång varje sommar fick vi dock vandra ner till Trolmens hamn för att bada. Det var en lång promenad, som tog mest hela dagen. På hemvägen från badet kunde det också bli besök hos handlare Klasson på Trolmen för att inhandla lite snask, om det till äventyrs skulle vara någon som hade någon 10‐öring. Som kompensation för uteblivna bad fick vi svalka oss under vattenkanna, som monterades upp i ett träd. Genom ett snöre i kannpipen öste vår fröken det kalla källvattnet, från Gustavs källa över oss. Att fördriva tiden på dagarna var inte så svårt. Det fanns ju goda möjligheter att leka, trots att det inte fanns några tillverkade leksaker. Vi kunder med vår egen fantasi skapa vad vi önskade. För pojkarnas del var det särskilt lätt för vi hade fotboll. Fotbollspelet sysselsatte oss mest, men vi byggde även hyddor ute i skogen. Klättra i träden för att se vem som kunde komma högst, var också en liten tävling. Att klättra högt var inte tillåtet, men det var roligt, särskilt när det blåste och träden vajade ordentligt. Vi letade också efter stenar och kunde även hitta en och annan fossil. Dessa slipade vi sedan mot någon slät sten nere vid dammen för att få den släta och fina. Ett arbete, som vi fick göra i början av vistelsen, var att bättra på ränderna, som fanns i stenarna till trapporna. Det fick vi göra med en vass sten, för att trapporna inte skulle vara hala. Vad flickorna hade för lekar minns jag inte så väl, men de gjorde väl bondgårdar av kottar och pinnar, och så var de väl lite husligare än vi pojkar. Själv lär jag ha lovat någon flicka, att jag skulle se till, att hon någon gång i framtiden skulle få en sådan gård, som hon hade byggt. Vindarna blåste i andra riktningar, någon gård har det inte blivit, men av Anna‐Lisa Johansson‐Lundgren blir jag fortfarande påminns om mitt löfte. Utsiktstornet var också målet för en utflykt varje sommar. Det var ju också något som vi såg fram emot. Att ta oss dit var ju att gå genom ”storskogen”, som annars inte var tillåtet för oss. Vandringen dit skedde som regel under smultorntiden, och på den vägen fanns mycket bär att plocka. Kinnekulle är ju känt för alla körsbärsträd, och inom vårt område fanns det gott om bär. Första dagen i augusti kallades, och kallas fortfarande bärsöndagen. Det var åtskilliga bär, som vi kunde konsumera, söta och goda var de, så vi var trogna plockare. Välkomna besök Söndagarna väntade vi oss mycket av, för då kunde vi i bästa fall få besök. Då vandrade vi upp till backen och ställde oss vid grinden. Besökarna åkte med Kestadsbussen och fick gå av vid Glasbacken. De flesta fick väl besök men inte alla. Fick vi besök, så tog vi för givet, att det skulle vara med lite godsaker. Det behövdes inte mycket för att gläda oss. Skulle det vara så, att vi hade något kvar i vår godispåse efter besöket, så fick vi lämna in det till föreståndarinnan som förvarade det under veckan och sedan lämnade ut det i lagom stora portionen. Tur var väl det kanske. Föreståndaren under de år jag var på kolonien hette Annie Johansson. Det hände också att vi under sommaren fick besök av någon av lärarna. Varje år brukade vaktmästare Lind komma och hälsa på. Det var särskilt populärt, för han hade med sig en stor plåtburk karameller ”Bon‐Bons” blandade. Lind var en populär vaktmästare. Årligt besök gjorde också skolstyrelsen. Då var vi uppklädda och fina för att göra gott intryck. Förstående personal Att skriva om feriehemmet på Kinnekulle och inte skriva om Moster Lotten, det går bara inte. Hon var ett med detta feriehem. Moster Lotten, som egentligen hette Charlotta Johansson, fick aldrig heta annat än Moster Lotten, Varför det var så, vet jag inte, amen alla visste vem det var. Moster Lotten var den som stod för maten, men det var inte bara det som gjorde henne så omtyckt. Hennes vänlighet och omtanke om oss gjorde, att vi hade den allra största respekten för henne. Jag minns en kväll när vi pojkar, som låg uppe på vindsrummet, inte kunde sova, utan bråkande lite. Moster Lotten hade sitt sovrum under oss och blev naturligtvis störd. Hon kom upp till oss och sa bara vänligt, att hon, som litade på oss, inte kunde tro att vi ville störa henne. Hon skulle ju stiga upp tidigt till kökssysslorna nästa morgon. Vi fick inte skäll, men hon fick oss att känna oss skamsna. Vi bråkade inte fler kvällar efter denna. Lidköpingsrekord i att gå på händer Blad så många barn som under åren var på feriehemmet blir det en del, som man särskilt minns. Mest för att de på något särskilt sätt utmärkte sig. Att någon då måste gå till historien är givet, och då väljer jag ut Stig ”Petter” Petrell. Varför detta? Jo, han var en mästare i att gå på händer. Han har väl för övrigt Lidköpingsrekord i denna gren genom att han vandrat fram och tillbaka mellan målen på Framnäs. Även på feriehemmet hade han uppvisning i denna färdighet.. När vi fick besök, så nog gick Petter från huset ner för backen till ”grana” och tillbaka igen. Att gå på detta sätt var inte svårt för honom. För sitt artisteri fick han naturligtvis kollekt, och det var välförtjänt. Det finns säkert många som har sina minnen från feriehemmet och som jag skrev i inledningen var det viktigt för oss att få vistas ute i Guds fria natur. Bli stärkta av den och lära oss att umgås med den. Här fick vi vänner för livet och mycket att minnas
