2017-06-05
S2016/05588/JÄM
Socialdepartementet
Jämställdhetsenheten
Minnesanteckningar från sakrådet den 2 juni om CSW61
(Commission on the Status of Women, FN:s kvinnokommissions
61:a möte)
Barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér hälsade deltagarna
välkomna och redogjorde inledningsvis för vad hon och delegationen hade
gjort under CSW61 som hade ägt rum i mars. Statsrådet konstaterade bl.a. att
motståndet mot kvinnors och flickors rättigheter hade blivit starkare och
mer organiserat; på sätt och vis hade dokumenten från FN:s konferens om
befolkning och utveckling i Kairo (1994) och kvinnokonferensen i Peking
(1995) varit före sin tid.
Därefter berättade statsrådet om förhandlingarna av överenskomna
slutsatser (”agreed conclusions”) vid årets CSW. Redan före sessionen hade
vissa ifrågasatt huruvida sexuell och reproduktiva hälsa och rättigheter
(SRHR) alls hade med temat för årets CSW att göra (”women’s economic
empowerment in the changing world of work”). Utifrån svenska
prioriteringar är slutsatserna otillräckliga i flera avseenden, bl.a. gällande
SRHR och att det saknas referenser till icke-statliga organisationer
(NGO:er). Slutsatserna innehåller språk om kvinnors och flickors roll i
familjer som i många avseenden söker befästa stereotypa könsroller snarare
än att bidra till jämställdhet och kvinnors ekonomiska egenmakt.
Vid antagandet var ca 30 av 100 paragrafer inte överenskomna. EU höll ett
anförande efter antagandet där man riktade starkt missnöje mot dels
processen och dels vissa substansfrågor. Mot bakgrund av processen
uttryckte EU att slutsatserna i sin helhet inte kunde betraktas som
förhandlade överenskommelser, och därmed inte skulle kunna få EU:s fulla
stöd framöver. Därtill höll Frankrike ett anförande å 22 EU-medlemsstaters,
inklusive Sveriges, vägnar. I detta anförande betonades vikten av SRHR som
en rättighetsfråga och avgörande för kvinnors ekonomiska egenmakt. Det
var viktigt att EU hade satt ned foten och markerat sin syn på processen.
Detta uttalande kunde man hänvisa tillbaka till senare.
Som exempel på vad regeringen gör för att möta det delvis tilltagande
motståndet nämndes att hitta och samarbeta med likasinnade länder inom
och utom EU. Statsrådet underströk att man nu måste jobba med detta ännu
mer och ännu smartare. Det var ett problem att det inte längre fanns någon
jämställdhetsstrategi i EU och inget naturligt forum för
jämställdhetsministrarna att träffas. Därför var det viktigt att hitta andra sätt
för dem att komma samman. Ett exempel på det var SE:s initiativ att
arrangera en jämställdhetskonferens för ministrar inför det sociala toppmötet
i höst. Därutöver underströks vikten av att länder som har gjort mycket
arbete på hemmaplan exempelvis för att förhindra mödradödlighet kommer
ut och talar för denna sak i FN-förhandlingar. Vid det senaste mötet i FN:s
kommission för befolkning och utveckling (CPD) i april hade ett
framgångsrecept varit att förmå andra än EU och traditionellt likasinnade att
stå upp för mer progressiva budskap om jämställdhet och SRHR.
En mötesdeltagare förde fram att många delegater från det civila samhället
hade stängts ute från FN-byggnaden under förhandlingarna. EU och flera
andra delegationer hade påtalat detta för UN Women som hade beklagat att
så hade skett och menat att det berodde på säkerhetsarrangemang. Den
information som nått EU och den svenska delegationen var att situationen
hade blivit bättre efter att problemet hade påtalats för UN Women. Några
mötesdeltagare uppmanade SE att bevaka att det civila samhället kunde
närvara vid förhandlingarna.
En mötesdeltagare lyfte att det var tydligt att det fanns ett strategiskt
motstånd från konservativa religiösa krafter, men det var viktigt att dessa
inte tilläts monopolisera diskursen. Det kunde ofta finnas en öppning via
progressiva religiösa aktörer. Det var viktigt att ta in dessa aktörer i
nationella delegationer och strategiska diskussioner och liknande.
En mötesdeltagare välkomnade skrivningar om urfolkskvinnor och klimat i
slutsatserna men underströk att det var oroande att det inte fanns starkare
skrivningar om urfolkskvinnors landrättigheter. Även nästa års tema –
”Challenges and opportunities in achieving gender equality and the
2 (3)
empowerment of rural women and girls” – skulle ha bäring på frågor om
urfolkskvinnors och –flickors situation.
Det konstaterades att många organisationer nu förlorade stöd som en följd
av den amerikanska administrationens återinförande av Mexico City Policy
och att det var viktigt med fortsatt stöd till dessa. Som ett exempel på lyckat
initiativ framhölls SheDecides-konferensen som hade arrangerats i mars av
bl.a. SE. En mötesdeltagare påtalade att det var viktigt att inte bara fokusera
på abortfrågan i biståndet utan att även garantera att inga svenska
biståndspengar gick till organisationer som verkade för en legalisering av
prostitution.
En mötesdeltagare uttryckte uppskattning över den briefing som hade hållits
inför CSW med civilsamhällesorganisationer. Flera mötesdeltagare såg gärna
att regeringen även arrangerade möten på plats i New York för
informationsutbyte under själva sessionen. En annan uttryckte att man under
CSW hade känt stolthet som svensk när man lyssnat på det nationella CSWanförandet, statsrådets tal i FN:s säkerhetsråd, samt Sveriges Kvinnolobbys
tal i generaldebatten.
Avslutningsvis konstaterade statsrådet att SE inte hade kommit dit vi är idag
utan stark vilja och aktiv jämställdhetspolitik. Dagens sakråd kunde ses som
början på en diskussion fram till nästa års CSW.
3 (3)
