M ARIA S ZYMKIEWICZ
Barndomsminnen
Här berättar en lärarstuderande om sina matematikminnen från barndomen i efterkrigstidens Polen.
"Hur ser du på din egen skoltids matematikundervisning?
Hur mycket kan intrycken påverka dig när du
ska planera din matematikundervisning?"
var de frågor som var utgångspunkt.
S
å långt jag kan minnas var matema- kommer ihåg att vi konstigt nog aldrig
tik roligt. Speciellt på den tiden när bråkade med kniven och varken vi eller de
jag inte gick i skolan och inte visste vuxna tyckte leken var farlig. Idag skulle den
”vad” matematik var. Från förskolan har jag väl knappast kallas pedagogisk och själv
inte heller minnen av matte som ”tema”, skulle jag nog aldrig som lärare uppmuntmen jag minns väl den obligatoriska och rat sådana lekar. Det slog mig idag att våra
äckliga fiskoljan som vi fick dricka före mid- föräldrars upplevelser från andra världskridag. Däremot kommer jag mycket väl ihåg get måste ha påverkat oss, trots att vi var
våra lekar ute på gården framför husen. Vi barn födda efter kriget.
lekte ofta affär då – med olika påhittade vaVi fick göra många små ärenden åt våra
ror av allt som gick att hitta och använda föräldrar. Vi handlade dagligvaror, gick på
runt omkring och med låtsaspengar, oftast posten, till apoteket och godiskiosken där
gröna blad eller stenar.
vi fick handla för våra små
Ute lekte vi också mycket
veckopengar. Jag kunde bråk
på byggen. Många nya hus
långt innan jag visste hur det
Maria Szymkiewicz är
byggdes på den tiden och där
skulle skrivas – jag handlade
studerande vid
fanns underbara material till
en halv eller en fjärdedels
våra lekar; sand, stenar, glasbröd åt mamma. Jag minns
Lärarutbildningen på
bitar, träpinnar och kakelplatatt det på den tiden bakades
Malmö högskola
tor. Samtidigt fick vi se hur
riktigt stora, runda bröd. Unbyggnad efter byggnad reste
derbara förresten, smaken sitsig från marken och hur stora grävmaskiner ter kvar i minnet än idag. Jag visste hur
och kranar flyttade tung last. När vi lekte mycket det kostade. Oftast fick jag jämna
Länder och krig visste jag också hur man pengar men jag visste hur mycket jag skulle
delar en cirkel i fyra respektive åtta delar få tillbaka när jag handlade med sedel. Det
på marken beroende på hur många spelare sade expediten högt och tydligt ... och det
som deltog. Fyra eller åtta. Man behövde stämde med det som mamma hade sagt. Jag
en fickkniv till leken för att i tur och ord- visste hur mycket en eller två liter mjölk
ning kasta i marken och med rak linje av- var och en halv liter grädde. Volymen kunde
skära delar av det land som kompisarna jag greppa med ögonmåttet för jag visste
”ägde”. Den som hade mest mark vann. Jag hur det skulle se ut och hur mycket som
22
NÄMNAREN NR 2 • 2001
skulle rymmas i en speciell kanna. Jag visste hur mycket ett kilo färsk vitost, förpackad i vita linnedukar, var.
Vi kunde addera, subtrahera, multiplicera, dividera långt innan vi började skolan.
Jag kunde räkna trappstegen mellan våningarna i trapphuset och sedan ”gångra” dem
med fyra, för vi bodde på fjärde våningen.
Matematik i skolan
Matematik i skolan verkade vara lätt och
roligt. Allt gick av sig självt eller kanske för
att vi hade en bra och snäll mattelärare vars
värde vi inte kunde bedöma då. Vi räknade
mycket tillsammans. Läraren förklarade tålmodigt för alla och hjälpte dem som hade
problem, efter lektionerna. Det var hans
jobb. I åk 5 kunde man vara med i matteklubben som hade möten på eftermiddagen. Vi hade flera sådana intresseklubbar på
eftermiddagarna: kör, bild och form, scouter,
teater, matte, fysik och kemi. Jag kommer
ihåg att vi löste lite extra ovanliga matteproblem där och roliga gåtor. Vi skrattade
mycket och gjorde allt tillsammans.
Än idag kommer jag ihåg ett matteproblem där en klok man skulle väga en elefant på uppdrag av kungen men inte hade
någon våg. Vi löste det med Arkimedes princip. Man behövde en båt vid floden och
många stenar som vardera vägde 5 kg.
… och sedan
Jag hade inga problem med matten i grundskolan, men sedan gick våra vägar isär. Nej,
jag slutade inte med matte helt. Det hade
jag i ytterligare fyra år på gymnasiet men
intresset för ämnet slocknade. Jag tror att
det hade samband med min brors matematiska begåvning. Han var tio år äldre och
var bra på allt, men speciellt på matte. Idag
är han civilingenjör och egen företagare.
Mina föräldrar var väldigt stolta över honom och det var mycket svårt att överträffa
honom i matematik. Jag ville nog också, som
yngsta barnet i familjen, ha mer beröm men
då fick jag profilera mig – jag blev humanist istället. Litteratur, dikter, teater och
språk blev mina största passioner. Jag hade
förlorat intresset för matematik fast jag
gjorde det som behövdes för att få godkänt.
Ingen slapp läxor, lärarinnan var hård och
krävande. Hon hade ambitionen att lära oss
alla matematik men alla kunde inte bli lika
bra som hon hade velat. Alla hennes elever
klarade studenten, skriftlig och muntlig examen och många klarade antagningsproven
till tekniska och medicinska högskolor, som
också var både skriftliga och muntliga. Samtidigt som hon väckte lite ångest hos vissa,
krävde hon respekt för ämnet och för sig själv.
Men matematiken kom obönhörligen
tillbaka senare i livet, konkret och härskande
kom den in i den humanistiska idealiserade
världen med planering, ansvar, familjeekonomi, räntor, återbäring, lån mm. Den kom
för att stanna livet ut, den låter sig inte uteslutas. Matematiken är en viktig del i vårt
liv som vi inte kan klara oss utan.
När jag blir lärare
Jag skulle vilja bygga min matematikundervisning på barnens befintliga kunskaper och
verklighetsuppfattning. Matematikboken
borde ständigt ställas mot verkligheten och
kompletteras med praktiska matematiklektioner som baseras på egna upplevelser
och observationer utanför klassrummet.
Min matematikundervisning ska stimulera tänkande och alla lösningar ska vara välkomna. Innehållet i läroplanen utesluter inte
arbetssätt som skiljer sig från den traditionella undervisningen som håller sig till boken. Man kan "leka affär" även i skolan, det
ska vara roligt också.
NÄMNAREN NR 2 • 2001
23
