Översättning: Lova Meister
A S P E K T F Ö R L AG
Det är ljuden vi minns. De hjälper oss att sortera, glömma
bort och dra oss till minnes händelser. Världen är en ljudverkstad, våra öron är styrspakar. Vi rör oss dit de vill. Jag står
vid fönstret, håller i luren och väntar på att någon ska svara i
andra änden.
”Mácha.” Jag säger: ”Hej, det är Bém. Jag vill bara tala om att
jag inte kommer på mötet i eftermiddag. Ja … inte imorgon
heller … och ingen annan dag heller, faktiskt … Ja, hejdå …
Jag är ledsen.”
Mácha dundrar i luren: ”Vad … Hur då … Vem … Vad är
det som pågår … Är ni inte klok, Bém?”
Jag lägger luren på kanten av en blomkruka, sätter på kaffevatten och låter honom bubbla färdigt bland växterna.
”Hallå, hallå, hallå! Hur har ni tänkt er det här? Så här i
början av läsåret … Är ni där? Vad håller ni på med? Ta er samman … Det var just snyggt … Jag blir … Hallå! Fördömt …”
Klick.
En kort tystnad sammansnörd av det svaga tutandet i andra
änden av linjen. Sen visslandet från vattenkokaren och dånet
från lokaltåget till Nymburk utanför fönstret. Jag lägger på luren, häller upp kaffet, stänger fönstret och väntar på att rektorn för grundskolan på Jindřišskágatan ska ringa upp. Att han
kommer att ringa, det vet jag.
Nedanför fönstret dundrar snabbtåget till Liberec förbi, ett
gammalt motorlok med två slitna vagnar.
Telefonen på bordet ringer för andra gången.
Jag vet att jag inte kommer att åka om jag svarar. Att jag
kanske ger efter. Jag är ingen fajter. Att stå still gör alltid mindre ont än att springa.
Efter två minuter ringer det för tredje gången.
Jag vill inte åka.
För fjärde gången.
Jag måste åka.
Jag vet inte riktigt varför och jag vet inte vart.
Jag går och packar mina saker. Gitarren. Och stämapparaten också. Jag skriver ett brev eller snarare ett par rader: Ni får
ha det så bra. Jag hör av mig. Förlåt. Jag måste åka bort … och
så vidare. Jag fiskar upp lite pengar ur fickan och lägger dem
på bordet. Bankboken också. Lösenordet är Elvis är död. Det
läste jag en gång inristat på muggen på Klubb Bunker, dit jag
och Zjenja brukade gå när vi ville ut och festa och där allt hade
funkat perfekt i början. Hon hade gillat det.
Elvis är död.
Klubb Bunker är död.
Vårt band, som hette Växel på en femma, är också dött och
min bror kommer aldrig att bilda något nytt band, för han har
bildat familj och startat en tapetserarfirma.
Zjenja lever.
Hon kommer inte att vara ensam länge.
Det kanske är därför jag flyr. För att det skrämmer mig.
Jag häller ut kaffet, telefonen ringer igen. Det hettar till i
pannan. När jag blir nervös skärps min hörsel och ibland får
jag näsblod.
Blodet droppar i handfatet. Utanför fönstret brummar ett
växellok som drar postvagnar från en station till en annan. Jag
böjer huvudet bakåt, tittar upp mot varmvattenberedaren och
känner hur den varma och klibbiga vätskan fyller halsen. Mögelfläcken i taket ser ut som Australien.
Varmvattenberedaren susar monotont och får tiden att stå
stilla.
Jag låser och kastar nycklarna i brevlådan. En halv minut
senare bryter jag upp den med en kniv, tar nycklarna, låser upp
och kontrollerar att vattnet inte står och rinner i badrummet.
Det gör det inte. Gasen läcker inte heller. Telefonen protesterar inte. Radion är inte på. Utanför fönstret får snabbtåget
till Ostrava upp farten. Nio, nej, tio vagnar! Jag smäller igen
dörren. Jag går ut ur huset och springer nerför Příběnickágatan
under brons utsträckta pelare mot tunneln som sväljer spårvagnarna och släpper ut svarta moln av damm.
På andra sidan ligger en park, intill parken en station. Från
stationen går tåg till staden som min farbror, som egentligen
inte är min riktiga farbror, en gång kom ifrån för att utanför
vårt hus lämna sin bil, som egentligen inte var en riktig bil, och
klättra över muren till västtyska ambassaden, där flyktingarna
varken fick Coca-Cola eller Dead Kennedys-tröjor eller äkta
Levi’s som vi alla trodde då, utan bara te, kaffe och smörgåsar.
Jag går snabbt. Tätt tryckt mot den mörka tunnelväggen.
