När slumpen styr
Året är 1963. Jag har arbetat i Stockholm som sekreterare på rederiet AB Nordstjernan sedan
1961. På olika sätt försöker jag få någon öppning till ett jobb i Sydamerika. Min dröm sedan
tonåren – att paddla indiankanot på Amazonas - finns alltid i bakhuvudet. I Nordstjernans
fartygsflotta finns till och med en båt som heter Amazonas, men närmare än så har jag inte
kommit. En väninna, som arbetar på ASEA i Västerås, känner till min dröm och en dag ringer
hon och säger att det kanske finns en möjlighet. I september är chefen för ASEA Colombia på
besök till huvudkontoret och när han skall till att lämna kontoret frågar min väninna om han
inte behöver en svensktalande sekreterare i Bogotá. Jo visst, det skulle vara bra. Mycket mer
blir inte sagt. Min väninna går in till personalchefen och informerar honom om att chefen för
Colombia-kontoret vill att hennes väninna, dvs jag, skall komma dit och jobba. Hur chefen
där borta i Bogotá reagerade när han blev påmind om sina ord vet jag inte, men någon sorts
kommunikation måste ha ägt rum. Men jag hörde ingenting från något håll. Jag kollade i alla
fall på kartan om Amazonas flyter genom Colombia, och det var på gränsen, bokstavligt talat.
Amazonas flyter på gränsen till Peru längst ner i Colombias sydligaste del.
En dag i november kom en arbetskamrat, Elisabeth, in på mitt kontor på Nordstjernan och
berättade att hon tänkte plugga spanska i Spanien i januari och några månader framåt.
- Kan jag hänga med? Jag behöver också lära mig spanska om jag skall till Colombia. Om-et
var mycket starkt men jag slog dövörat till. Handla först, tänka sedan. Vi gick och sa upp oss
samma eftermiddag. Två på en gång – det var inte populärt.
I januari flög vi ner till Torremolinos i Andalucien med en charterresa, som vi tänkte hoppa av
ifrån. Vi hade skrivit in oss på en skola för utlänningar inne i Málaga, där vi skulle läsa
spanska sex timmar i veckan. Första veckan skulle vi bo på hotellet i Torremolinos.
Elisabeth och jag bodde på övre våningen, dit man kom via en brant utomhustrappa. Vi var de
enda som bodde på den våningen. Reseledaren Anders bodde i rummet under oss. Det var
kallt på Solkusten i januari, särskilt inomhus. Rummen värmdes upp med stora gaskaminer
och efter en särskilt kall och regnig kväll var det skönt att komma in i det varma rummet.
Klockan var över elva och vi la oss direkt i den stora dubbelsängen och somnade. Men jag
vaknade snart; det var för varmt i rummet. Min plats var närmast fönstret så det var lätt gjort
att ställa det på glänt och jag kunde snabbt somna om.
Någon slår mig, ger mig örfilar. Huvudet åker viljelöst fram och tillbaka och jag fylls av
skam, men vet inte varför. Jag måste ju ha gjort något hemskt eftersom man slår mig. När jag
till slut får upp ögonen ser jag att Anders sitter på min sängkant och det är han som slår mig.
Fönstret står på vid gavel och rummet är fullt av folk. Det är alldeles tyst. En man ger mig en
spruta. Elisabeth sitter bredvid mig insvept i en filt. Och jag vågar inte fråga vad som hänt,
men så berättar Anders.
Under natten har Elisabeth vaknat av att jag slår omkring mig. Hon försöker väcka mig utan
att lyckas. Hon är själv helt omtöcknad men förstår att hon måste skaffa hjälp, tar sig ut på
1
trappan men kan inte hålla sig på benen utan ramlar handlöst ner. Anders, som just kommit
hem till hotellet, håller på att lägga sig när han hör en duns. Han gör sig omaket att gå ut på
gården för att se om det är någon i hans grupp som är berusad och har ramlat omkull. Han
hittar Elisabeth liggande på marken, i nattlinne, och hon försöker säga något: Brittmarie. Han
tar trappan i några kliv och känner genast gaslukten som strömmar emot honom från rummet.
Upp med fönstret! Jag ligger där med nattlinnet runt halsen, medvetslös. Han rusar ner för att
skaffa hjälp och så upp igen. En läkare kommer, hotellchefen är där och flera ur vår grupp.
Jag vet inte hur länge Anders måste hålla på med sina upplivningsförsök innan jag kom till
medvetande. Läkaren, som gav mig sprutan, sa att tio minuter till utan hjälp så skulle jag inte
ha klarat mig.
När jag vaknade på natten och öppnade fönstret blåstes gaslågan ut av vinddraget och gasen
strömmade ut. Kaminen stod precis nedanför fönstret. Nästa morgon bars hotellets alla
gaskaminer ut på gården.
Brittmarie Genet, april 2013
2
