Normativ etik Vi människor hamnar ofta i situationer då vi måste besluta oss för vad vi ska göra. När vi fattar beslut, funderar vi på vilka handlingsalternativ som är bättre och vilka som är sämre, på vad som är rätt och vad som är fel. I den normativa etiken går vi igenom olika teorier om vad det egentligen är som gör en handling rätt eller fel. Finns det då verkligen handlingar som är rätt eller fel? Är det inte bara någonting som vi har hittat på? Den typen av frågor hör till ett annat filosofiskt ämne, metaetiken, som vi ska komma in på nästa termin. Enligt vissa metaetiska teorier finns det eviga moraliska sanningar. Många metaetiker anser dock att moral är någonting som vi människor konstruerat, eller kanske ett uttryck för vissa av våra känslor. Detta betyder dock inte att normativ etik blir meningslöst att hålla på med. Även om bedömningen att en viss handling är fel ingår i ett konstruerat moralsystem så kan vi fråga oss vad som egentligen gör handlingen fel inom detta system, och även om bedömningen i slutändan är känslomässig så kan den vara mer eller mindre välgrundad. När vi argumenterar för en viss normativ-­‐etisk teori, så lutar vi oss alltid i viss mån mot intuitioner. En intuition (som ordet används i filosofin) kan beskrivas som en stark känsla av att någonting förhåller sig på ett visst sätt. Vissa påståenden som vi oftast är fullständigt tvärsäkra på vilar i själva verket på intuition, exempelvis att två plus två är lika med fyra. Vi kan förstås demonstrera detta genom att räkna på fingrarna eller räkna med kritor, kottar eller vad som helst, men att två plus två alltid, för evigt och helt utan undantag blir fyra är någonting som vi liksom bara vet. (1900-­‐tals-­‐filosofen Bertrand Russell försökte bevisa sådana här grundläggande matematiska påståenden med logiska resonemang. Det visade sig vara mycket svårt – och för övrigt så vilar de grundläggande logiska härledningsreglerna i sin tur på intuition. ) Intuitioner i moraliska frågor tenderar dock att vara mycket mer kontroversiella. Därför kan man tycka att det är ett problem att moralfilosofin är beroende av dem. Det är dock tveksamt om detta går att komma ifrån. Vi kan ha intuitioner både om vad som är rätt och fel att göra i en specifik situation, och om vad som är värdefullt, vilka principer man bör följa och så vidare på ett mer allmänt plan. En normativ-­‐etisk teori svarar i regel på frågorna a) Hur bör vi människor tänka när vi funderar på vad vi ska göra? Vilka principer ska vi följa? b) Vilka karaktärsdrag bör en bra människa ha? c) Vad är värdefullt? Vad bör vi sikta på att åstadkomma med våra handlingar? De kan också innefatta teser om vilka som omfattas av moralen, om hur preciserad en moralteori kan vara, hur stor roll förnuft respektive känsla bör spela i våra liv och hur höga krav vi bör ställa på oss själva. Senioruniversitetet. Praktisk filosofi 2:4. Normativ etik. Läslista. Alla artiklar, utom miljöetik-­‐artikeln av Olle Torpman, finns att hitta i antologin Vad är moraliskt rätt? Texter i normativ etik i urval av Henrik Ahlenius, första upplagan 2004, andra upplagan 2010, bokförlaget Thales, Stockholm. 1. Inledning. Allmänt om ämnet normativ etik. Läs de inledande sidorna 7-­‐28 i antologin. 2. Konsekventialism. Läs Philip Pettits ”Konsekventialism” och Jonathan Glovers ”Det spelar ingen roll om jag gör det eller inte”. 3. Deontologi. Läs Frances Myrna Kamms ”Icke-­‐konsekventialism” och Christine Korsgaards ”Rätten att ljuga: Kant om att handskas med det onda”. 4. Rättighetsteori och kontraktsteori. Läs Robert Nozicks ”Individens rättigheter” och David Gauthiers ”Moral genom förhandling: En gör-­‐det-­‐själv-­‐guide”. 5. Dygdetik. Läs Philippa Foots ”Dygder och laster”, och Gilbert Harmans ”Moralfilosofi möter socialpsykologi: Dygdetik och det grundläggande attributionsmisstaget”. 6. Omsorgsetik. Läs Nel Noddings ”Omsorgsetik”, och Helga Kuhses, Peter Singers och Maurice Rickards ”Opartiskhet och feministisk omsorgsetik – en förening”. 7. Miljöetik. Artikel av Olle Torpman som kommer att läggas ut och delas ut lite senare på kursen. 8. Avslutande och sammanfattande föreläsning om normativ etik. Läs Derek Parfits ”Hur både mänskligheten och etikens historia kanske bara är i sin början”. Konsekventialism Konsekventialism innebär att det är handlingens konsekvenser som avgör om den är rätt eller fel. Eftersom vi inte alltid kan stå och överväga vilka konsekvenser olika handlingsalternativ kommer att få, så måste vi ofta förlita oss på tumregler och/eller göra det som känns bäst. Även när vi frågar oss vilka tumregler vi ska hålla oss till i tillvaron eller vilka karaktärsdrag som vi bör odla så säger dock konsekventialismen att konsekvenserna bör avgöra; en bra regel är en regel vars efterlevnad ger goda konsekvenser, och ett bra karaktärsdrag är ett karaktärsdrag som får mig att handla så att goda konsekvenser följer. Den form av konsekventialism som oftast diskuteras i moralfilosofin är utilitarismen. Utilitarismen säger att en handling är rätt om och endast om den maximerar nyttan i världen. Det finns sedan olika tolkningar av vad ”nytta” egentligen är för något. Konsekventialismens anhängare poängterar ofta teorins enkelhet som en fördel. Den stämmer dessutom överens med en vanlig teori om rationalitet, enligt vilken det rationella valet i en viss situation är det val som agenten tror kommer att maximera hens nytta. En invändning mot konsekventialismen är att det vore något kallt och obehagligt över att ständigt gå runt och beräkna hur goda konsekvenserna blir av ens handlingar. Den invändningen kan dock besvaras med att ett sådant förhållningssätt till tillvaron knappast ger bäst konsekvenser, och alltså inte kommer att förespråkas av konsekventialisten. En annan invändning är att konsekventialismen inte förbjuder några handlingar alls; allt kan vara tillåtet, beroende på konsekvenserna. En del konsekventialister håller dock inte med om att detta alls är ett problem för teorin, eller så svarar de att de riktigt problematiska fallen troligtvis inte kommer att inträffa i verkligheten ändå. Ytterligare ett problem är att många handlingar, som vi spontant tänker oss är moraliskt goda, inte har några märkbara positiva konsekvenser, eller inga positiva konsekvenser över huvud taget. Ibland kan det vara ett misstag att tro att min handling inte gör någon skillnad. Det är exempelvis ett misstag att tro att det inte gör någon skillnad ifall jag räddar livet på en person, när en miljon är i fara. För den person jag räddar så är ju skillnaden enorm. Men de positiva konsekvenserna av att jag sop-­‐sorterar är inte märkbara, och det har inga positiva effekter alls att jag går och röstar. Argument om sidoeffekter, ringar på vattnet, spiraleffekter och att se min handling som en del i en större kollektiv handling med tydliga konsekvenser kan kanske lösa vissa av dessa problem, men troligtvis inte alla. En del konsekventialister tänker sig att det får bäst konsekvenser om de förespråkar en annan form av moral än den de faktiskt tror på själva. Om en debattör lyckas få en stor mängd människor i samhället att tro att de har en plikt att sopsortera, så kanske de goda konsekvenserna av att denna debattör fick folk att tro det (och därför sopsortera allihop) är märkbara. Icke-­‐konsekventialism/deontologi Immanuel Kant: Handla endast efter en maxim (ungefär handlingsprincip) som du kan vilja se upphöjd till allmän lag. Behandla alltid mänskligheten, i dig själv såväl som i andra, som ett mål i sig, och inte endast som ett medel. Grunden i moralen, enligt Kant, är att ha respekt för andra människor liksom självrespekt. Jag får inte göra mig själv till ett undantag, utan ska se mig själv som en agent bland andra. Jag ska inte se mig själv som en schackspelare och övriga människor som pjäser, som jag flyttar runt med för att åstadkomma bästa möjliga konsekvenser. (Kant ser sina egna moraliska principer som rationella, och har alltså en annan syn på rationalitet än konsekventialisterna.) Korsgaard utvecklar detta. De Kantianska principerna kan säga oss vilken form av samhälle som vore det idealiska: Ett samhälle där alla människor behandlas som mål i sig själva, inte endast som medel. Men nu är samhället vi lever i inte idealiskt. Vi har därför inte alltid möjlighet att behandla alla människor som mål i sig själva (vi kan befinna oss i situationer där vi eller andra hotas, exempelvis, och där vi måste ljuga och bedra i självförsvar). Vi kan ändå få handlingsvägledning av de Kantianska principerna: Handla på ett sätt som du kan upphöja till allmän lag, med målsättningen att främja ett idealiskt samhälle. W. D. Ross: Det finns inte en enda grundläggande moralprincip från vilken man kan härleda alla andra principer. Vi har många olika moraliska prima facie plikter, och de krockar ibland. När de krockar får vi helt enkelt försöka avgöra vilken som väger tyngst. Exempel: Jag har en plikt att vara ärlig, och också en plikt att inte såra andra. I en viss situation kanske sanningen skulle såra. Jag får då helt enkelt försöka avgöra vad som väger tyngst här; är det bäst att vara ärlig trots allt, eller att säga en vit lögn? Deontologer poängterar ofta att olika individer är ”separata”. Även om det är rimligt att säga att mitt liv blev bättre om jag utsatte mig själv för en kortare plåga (exempelvis en jobbig operation) för att senare kunna må bättre, så är det inte rimligt att på samma sätt säga att världen blir bättre om en minoritet utsätts för plåga för att en majoritet ska få det bättre. Moralen måste också ge utrymme för en viss frihet, snarare än att alltid kräva av oss att vi maximerar de goda konsekvenserna. Deontologer brukar alltid göra någon sorts åtskillnad mellan handling och underlåtelse (exempel; att aktivt mörda ett barn är inte jämförbart med att inte skänka pengar till Läkare utan Gränsers katastrofhjälp, även om jag skulle kunna rädda livet på ett barn genom att göra det sistnämnda). Dock behöver man inte nödvändigtvis dra några knivskarpa gränser däremellan bara för att man är deontolog (vilket man kanske kan få intryck av i Kamms artikel). Doktrinen om dubbel effekt (kan omfattas av deontologer som vill ha tydliga regler): Det kan vara tillåtet att orsaka skada, om a) medlen är goda eller neutrala, b) vårt mål är att göra gott (skadan är bara en bieffekt), c) det goda målet är stort nog att uppväga den skadliga bieffekten, och d) det finns inget bättre sätt att uppnå det goda. Rättighetsetik I första hand en politisk teori. Kan kombineras med andra teorier om privatmoral (exempelvis en teori som säger att staten bör utformas så att den skyddar men aldrig kränker medborgarnas rättigheter, samtidigt som jag i privatlivet bör sträva efter att utveckla en dygdig karaktär). Skarp skillnad mellan handling och underlåtelse. Staten får tvinga medborgarna att inte skada varandra genom aktiva handlingar, men ska överlämna åt medborgarnas eget val ifall de vill hjälpa varandra eller underlåta att göra så. Den grundläggande rättigheten är rätten till min egen kropp. Ingen annan får döda mig eller skada mig utan mitt godkännande. Äganderätten ses som en följd av rätten till min egen kropp. Eftersom jag äger min kropp så äger jag också det som jag gör med kroppen. När jag har ”blandat mitt arbete” med någon tidigare icke ägd resurs, så kommer jag att äga resultatet av mitt arbete. Alla människor har rätt till dels frukterna av sitt arbete, dels det som de tillskansat sig genom frivilliga överenskommelser med andra människor (gåvor som andra frivilligt har gett dem, sådant som de har köpt från andra som frivilligt har sålt det, sådant som de har rätt till enligt ett kontrakt som alla parter frivilligt har ingått). Så länge ovanstående har följts, så är även extremt ojämlika fördelningar rättvisa, och ingenting som staten ska lägga sig i. Vare sig ojämlikheten beror på att människor arbetat olika hårt eller på ren slump så kan inte staten rätta till den utan att kränka någons rätt till sin egendom, och det får inte staten göra. I teorin bör alla historiska orättvisor rättas till. Om A har mer pengar än B på grund av att A:s farfar stal B:s mormors egendom, så bör staten försöka räkna ut ungefär hur läget hade varit om denna stöld inte skett, och återställa situationen till den nivån. I praktiken är detta förstås väldigt svårt att göra, och det finns heller inget uppenbart svar på hur långt tillbaka i tiden man ska gå (vi kan rimligtvis inte gå ända tillbaks till stenåldern). Rättighetsetiken är inspirerad av Kant. Kant själv var deontolog; det vill säga han la fram sin moralteori i termer av plikter. Kant delade dock upp sina plikter i rättighets-­‐plikter, som är sådana att deras efterlevnad bör regleras av staten, och dygd-­‐plikter, som är sådana att ingen annan har rätt att tvinga mig att leva upp till dem. Typiska rättighets-­‐
plikter är sådant som att inte mörda och inte stjäla, medan typiska dygd-­‐plikter är sådant som att hjälpa andra och att utveckla sina egna talanger och göra något av sitt liv. Kants rättighets-­‐plikter innefattar dock vissa positiva rättigheter också (ungefär rättigheter att få någonting, medan negativa rättigheter är rättigheter att slippa saker), som rätten till utbildning och rätten till försörjning för de som inte kan försörja sig själva. Hans ideala stat är alltså inte lika liten som Nozicks. Det finns andra rättighetsetiker som följer Kant genom att också inkorporera vissa positiva rättigheter i sin teori. Dygdetik Dygder är moraliskt goda karaktärsdrag såsom medmänsklighet, rättrådighet, generositet, mod, måttfullhet och praktisk vishet – det sistnämnda är förmågan att förstå vad som är rätt respektive fel i lite mer komplicerade fall. Dygdetiker anser i regel att det inte finns några enkla formler i stil med konsekventialismens ”maximera de goda konsekvenserna” eller Kants kategoriska imperativ som ger oss ”facit” på vad som är rätt respektive fel i varje situation. De ligger i så fall närmare W D Ross tanke om att man måste avgöra lite från fall till fall vad som väger tyngst. Grundtanken är dock att handlingar som uttrycker dygdiga karaktärsdrag är rätt, och handlingar som uttrycker lastbara karaktärsdrag är fel. Aristoteles, av många betraktad som något av dygdetikens fader, menade att varje dygd motsvaras av två olika laster. Mod har exempelvis lasterna feghet och dumdristighet. En modig människa trotsar faran när det finns goda skäl att göra det, men inte annars. En dumdristig människa trotsar faran även när det bara är dumt att göra så, och en feg människa undviker faran även när det finns goda skäl att trotsa den. Ofta får dock den ena lasten mest uppmärksamhet, eftersom det är den som är vanligast och som de flesta människor finner mest frestande. Vi brukar exempelvis säga att feg är motsatsen till modig. Skillnaden mellan moraliska dygder och andra egenskaper som är bra att ha: när det gäller andra bra egenskaper kan någon göra fel med flit, utan att det falsifierar påståendet att hen verkligen hade denna egenskap. En dygdig person kan däremot inte bete sig lastbart med flit; om en person beter sig lastbart med flit så visar det att hen trots allt inte är dygdig. Egenskapen att kunna köra bil bra är exempelvis en egenskap som är bra att ha, men ingen moralisk dygd. En person som är bra på att köra bil får normalt sett inte motorstopp precis när hen startar bilen. En duktig bilförare kan dock välja att få motorstopp vid starten med flit, exempelvis för att visa en övningskörande elev att det blir motorstopp om inte kopplingen är ordentligt nertryckt när man startar. Egenskapen medmänsklighet är däremot en moralisk dygd. En person kan kanske göra någonting som normalt sett skulle anses grymt av ärligt misstag, trots att hen egentligen har mycket medmänsklighet. En väldigt stressad person i en folksamling kanske till exempel råkar knuffa undan kryckan för en handikappad så att hen ramlar omkull. Däremot kan en medmänsklig person inte sparka undan kryckan med flit och sedan hävda att hen bara ville illustrera hur grymma människor beter sig – om hen gjorde detta, så skulle hen verkligen vara grym mot den stackars handikappade. Aristoteles själv och många sentida dygdetiker kopplar dygderna till vad som är naturligt för oss människor. ”Naturligt” ska här inte förstås som ”beteenden som vi ofta utför”, för vi beter oss kanske oftare lastbart än dygdigt. Dygderna är dock egenskaper som vi behöver ha för att verkligen kunna utvecklas som personer, leva upp till vår fulla potential och verkligen blomstra – och vilka egenskaper det är, beror ju i sin tur på vad människan är för slags art. Kontraktualism, och fångarnas dilemma B tjallar B håller tyst A tjallar 6/6 1/10 A håller tyst 10/1 3/3 Tabellen ovan illustrerar det klassiska problemet med ”fångarnas dilemma”. Enligt en klassisk syn på rationalitet (som dock inte delas av exempelvis Kant) så är det rationellt att utföra den handling som ger den högsta förväntade nyttan. Nu tänker vi oss att fånge A och fånge B har begått två brott tillsammans – både ett mycket allvarligt och ett mindre allvarligt. De har blivit tagna av polisen, och hålls var för sig i sina celler. Polisen har bara bevis för fångarnas mindre allvarliga brott, men vill ha en bekännelse som ger dem möjlighet att sätta dit åtminstone den ena fången även för det allvarliga brottet. Åklagaren och polisen ger därför varje fånge ett erbjudande: Om hen tjallar på sin medbrottsling, men medbrottslingen sitter tyst, så kommer polisen att sätta dit den icke samarbetsvilliga medbrottslingen för det mycket allvarliga brottet och ge hen 10 år i fängelse, medan den samarbetsvilliga fången bara får 1 år för det mindre allvarliga brottet. Om hen tjallar på sin medbrottsling och medbrottslingen också berättar för polisen, så kommer båda att få 6 år för det mycket allvarliga brottet (något lägre straff som belöning för deras samarbetsvilja). Om båda håller tyst så kan polis och åklagare endast sätta dit dem för det mindre allvarliga brottet, men kommer att ge dem max-­‐
straffet för detta brott eftersom de inte ville samarbeta, och de får sitta tre år var. Nu tänker brottsling A att om brottsling B tjallar, så är det bäst att A också gör det, så att hen får sitta 6 år snarare än 10. Om brottsling B däremot är tyst, så är det bäst för A att tjalla, så får hen sitta 1 år snarare än 3. Vad än B gör, så är det bäst för A att tjalla. Alltså tjallar A. B, som har resonerat likadant, tjallar också, och de slutar på 6 år vardera. Om fångarna istället hade varit Kantianer… Ja då kan man tycka att de inte borde ha begått sina brott till att börja med. Men vi får väl anta att de lever i ett samhälle med moraliskt dåliga lagar, och att de har brutit mot lagen i detta samhälle i kampen för det rätta. Hur som helst, de Kantianska fångarna skulle ju frågat sig vilken typ av principer de kan vilja att alla agenter ska omfatta, och kommit fram till att hålla tyst. De hade sedan fått sitta 3 år var. Enligt konsekventialismen så bör man räkna in konsekvenserna för alla inblandade innan man beslutar sig för vad man ska göra. En konsekventialistisk fånge skulle därför ha hållit tyst, eftersom de totala konsekvenserna blir bäst (den sammanlagda fängelsetiden blir lägst) när hen håller tyst, oavsett vad medfången gör. Konsekventialister kan dock få problem i relaterade problem med många agenter, där resultatet av just min handling är icke märkbart (jämför Glovers artikel i boken). Anta att jag funderar på att köra bil eller åka kollektivt till jobbet. Jag tycker det är bekvämare att köra bil. Samtidigt så vill jag skona miljön. För miljöns del så spelar det dock ingen roll om just jag åker bil eller inte – det som spelar roll är vad de flesta gör. Om de flesta åker kollektivt så blir miljön bra, men om de flesta kör bil så blir miljön dålig. Jag befinner mig då i följande situation: Alla andra kör bil Alla andra åker kollektivt Jag kör bil Jag får åka bekvämt, Jag får åka bekvämt, och miljön blir dålig och miljön blir bra Jag åker kollektivt Jag får åka obekvämt, Jag får åka obekvämt, och miljön blir dålig och miljön blir bra I det här scenariot så antar vi inte att jag är egoist, bara att jag tycker att min egen bekvämlighet har något värde. Fortfarande så får vi resultatet att det mest rationella för mig är att åka bil – och detsamma gäller alla andra agenter som bryr sig om både miljön och sin egen bekvämlighet. Tillbaka till de egoistiska fångarna. Kontraktualism är en moralteori som försöker visa att en stor del av moralen kan framstå som rationell även om vi utgår ifrån att människor överlag är ganska så egoistiska. Det finns nämligen ett sätt för fångarna att undkomma sitt problem. Det räcker dock inte, som många spontant tänker sig, att de gör en överenskommelse, medan de fortfarande befinner sig i frihet, om att hålla tyst ifall de skulle bli tagna av polisen. Då hamnar de nämligen bara i den här situationen istället, när de väl sitter där hos polisen: B bryter B håller tyst överenskommelsen och tjallar ändå A bryter 6/6 1/10 överenskommelsen och tjallar ändå A håller tyst 10/1 3/3 Det vill säga, situationen är oförändrad. Däremot så skulle fångarna kunna hyra en torped, medan de fortfarande befinner sig i frihet, som får i uppdrag att slå sönder knäskålarna på vem som än tjallar på den andra fången när hen kommer ut ur fängelset igen. Nu ser situationen ut såhär: B tjallar B håller tyst A tjallar 6 år i fängelse plus 1 år i fängelse plus sönderslagna knän/6 år i sönderslagna knän/10 år i fängelse plus sönderslagna fängelse knän A håller tyst 10 år i fängelse/1 år i 3 år i fängelse/3 år i fängelse plus sönderslagna fängelse knän Förutsatt att 6 år i fängelse och sönderslagna knän är värre än 10 år i fängelse och hela knän, liksom att 1 år i fängelse och sönderslagna knän är värre än 3 år i fängelse och hela knän, så kommer nu båda fångarna att hålla tyst. I vanliga sociala sammanhang så är ju i regel inte ”straffen” för att bete sig omoraliskt fullt lika dramatiska, utan inskränker sig kanske till att folk blir lite sura och inte så gärna vill umgås med en. Men detta kan ändå vara kännbart nog, och innebära att det blir rationellt även ur egoistisk synvinkel att uppföra sig och hålla sig till diverse överenskommelser som inte skulle ha lönat sig annars. David Gauthier går med på att man inte kommer hela vägen fram till en total moral utifrån en teori enligt vilken människor är rationella egoister. Vi måste anta att det faktiskt är rationellt att hålla sig till överenskommelsen även i situationer där man skulle kunna komma undan med att bryta den i smyg, och vi behöver särskilda moralregler för att motivera varför vi ska visa hänsyn till de som är för svaga och maktlösa för att kunna straffa oss. Derek Parfit har dock föreslagit att hela moralen kan stoppas in i ett egoistiskt ramverk om vi antar att vi behöver odla vissa stabila, goda dispositioner för att lyckas i samhället.
