Jenny Krönström
Avd. för Zoofysiologi, Göteborgs Universitet
Mareld – Varför lyser havet?
“Mareld – det är badortslifvet, min fru. Det ser präktigt ut, det skimrar, leker och flammar,
men det värmer inte. Det lyser för ögonen, men lemnar hjertat kallt.” Skriver Daniel Fallström
i en text om Marstrand i Svensk kalender 1891.
Han har rätt på många sätt, men få hjärtan lämnas kalla efter att ha upplevt mareld. Redan
första kvällen efter avresan från Cadiz glittrar det förföriskt i Götheborgs kölvatten. Som om
den sprakande stjärnhimlen speglade sig i vattnet. En del hade också turen att få se delfiners
lek orsaka strålar av ljus i det mörka havet.
De som besökt västkusten på sensommaren har kanske sett det förtrollande fenomen som
kallas mareld. Havet lyser med blåaktigt ljus runt allt som orsakar rörelse i vattnet. Det kan
vara bränningar mot en klippa, årtag i vattnet eller dina simtag under ett sent nattbad.
När Daniel Fallström skrev om mareld i sin text om Marstrand var det sedan länge känt vad
som orsakar den. I ”Uppslagsbok för alla” 1910 står att läsa:
”mareld, hafvets fosforescens, s. Framkallas af vissa havfsdjur, ss. inf.-djuret Noctiluca
miliärs”
Noctiluca miliärs har fått byta namn, heter numera Noctiluca scintillans och är ett litet
encelligt djur (1-2mm) som tillhör planktongruppen dinoflagellater. Namnet Noctiluca
betyder nattljus på latin, scintillans syftar också på ljus. Den lever längs hela den svenska
västkusten och på många andra platser i världen. Men Noctiluca är inte en ensam lysande
stjärna i vare sig svenska eller utländska vatten. Bara i Sverige förekommer åtminstone 35
släktingar till Noctiluca som också kan lysa. Dessutom finns små kräftdjur (hoppkräftor) som
kan få havet att glöda om natten.
Mareld är ett kallt ljus, som Daniel Fallström skriver i Svensk kalender (ovan). Ljuset bildas i
en kemisk process som kallas bioluminiscens. När Noctiluca störs rubbas den kemiska
balansen inne i djuret så att två ämnen, luciferin och luciferas, tillåts reagera med varandra.
En effektiv reaktion som ger ljus, men ingen värme. Dinoflagellater som lyser äts inte lika
ofta som de som inte lyser av sina främsta naturliga fiender, hoppkräftorna. Ljuset får
hoppkräftorna att simma hektiskt. Då har de helt enkelt inte tid att äta. Simmar gör de
antagligen för att försöka hålla sig undan sina egna fiender, till exempel småfisk, som kan
lockas dit av marelden. Dinoflagellaternas ljus fungerar på så sätt antagligen som ett slags
larm.
I Sverige är det vanligast att se mareld på sensommaren i augusti-september, men om man har
tur kan man även få se det tidigt på våren i april. Under dessa perioder finns stora antal
dinoflagellater i vattnet. Eftersom djuren är så små krävs det många tillsammans för att vi ska
kunna uppfatta deras ljus. Man måste dessutom vänta tills det blir ganska mörkt för att se
marelden bäst. De flesta dinoflagellater verkar ha en dygnsrytm där de lyser starkare på natten
än på dagen. Det är alltså inte bara för att det är ljust på dagen som vi inte kan se marelden då.
Det är lätt att föreställa sig att mareld varit föremål för mycket skrock och vidskepelse genom
tiderna. Enligt den grekiska mytologin skall mareld ha skapats av havsguden Nereus döttrar.
En av Carl von Linnés lärjungar, Peter Forskål, försökte motbevisa det påståendet under en
forskningsexpedition till Jemen 1761. I sina dagböcker från resan beskriver han hur han
försökt filtrera havsvatten för att finna mareldens källa, men inte hittat annat än lite lysande
slem. Han misstänker dock att hans mikroskop är för dåligt, men påpekar att han i vilket fall
inte kunnat hitta några av Nereus döttrar under sitt mikroskop.
Kanske skulle Peter Forskål ha blivit besviken om han vetat att två italienska vetenskapsmän
förekommit honom och redan 1750 löst mysteriet med det lysande havet. De avslöjade att
mareld orsakas av ”animalcule” (d.v.s. ett djur). Före 1750 verkar de flesta teorier bygga på
fysik snarare än biologi. Mareld har bland annat antagits kunna uppstå genom friktion, eller
genom att havsvattnet på dagen absorberar solljus som sedan kan avges på natten.
Men ibland får det vara hur det vill med vetenskapen, som när jag lutar mig över Götheborgs
reling och njuter av marelden så länge att en av de andra i besättningen undrar om jag blivit
sjösjuk…
Källor
www.aquascope.tmbl.gu.se
Widders, E. A., Marine bioluminescence, www.bioscience-explained.org
Hansen T., Det lyckliga Arabien, 1962
Harvey E. N., A history of Luminescence, 1957
Hardy: The open sea - The world of plankton
Dyreplankton i danke farvande
Poupin J. et al., Plancton marine bioluminescent, 1999
Kuylenstierna M. och Karlsson B., www.marbot.gu.se
Widder E. A., Bioluminescence and the pelagic visual environment, Mar. Fresh. Behav.
Physiol., 2001, Vol.35, No. 1-2, pp. 1-26
Daniel Fallström i en text om Marstrand i Nornan Svensk kalender 1891.
