HINN- och HOPPKRÄFTOR
Bland den mängd organismer som lever sitt liv i vattnet finns två grupper av små
kräftdjur som länge intagit en särställning: hopp- och hinnkräftorna. Båda grupperna
innehåller en mängd olika arter med mycket varierande biologi, men de mest kända är
de planktoniska arterna som i fria vattnet filtrerar och äter alger och andra mindre
planktonorganismer. Vissa av dessa arter kan under lämpliga förhållanden bli mycket
talrika och är alltså lätta att få tag på och att observera.
Hinnkräftorna
Dessa kan exemplifieras med ett relativt välkänt släkte, Daphnia, med ett antal
relativt stora arter, bl.a. Daphnia magna, som kan bli ända till 5 mm. Arterna är typiska
planktonarter och kan förekomma i stora mängder i lämpliga dammar. Hinnkräftorna
har huvudsköld och ett tvådelat hinnartat skal som hos Daphnia antar en form som
liknar ett musselskal med öppningen på buksidan. Inne i det genomskinliga skalet
kan man se djuret, med ben, gälar, tarmkanal, hjärtat som slår och hos många
individer en kammare med viloägg på ryggsidan. Karakteristiskt är ett stort svart
sammanvuxet komplext öga på huvudet och framtill en kort nosliknande bildning
(rostrum). Det stora andra paret antenner fungerar som simorgan. I spetsarna är
antennerna "uppfransade" för att ge hög effektivitet vid "simslagen" genom vatten­
massan. Benen innanför skalet arbetar kontinuerligt och skapar en vattenström ur
vilken födan filtreras med hjälp av alla de borst/hår som benen är rikligt försedda
med. Livscykeln varierar hos de olika arterna och från äggen kläcks små larver som
efter ett antal stadier och skalbyten har utbildats till de vuxna individerna, vilket
vanligen går mycket fort. Vissa honliga hinnkräftor kan utvecklas från ägg utan
befruktning. Viloäggen (befruktade) kan inneslutna i en förtjockad del av skalet
under långa perioder överleva ogynnsamma förhållanden, bl.a. uttorkning av
vattensamlingar för att sedan kläckas då regn skapar en ny damm.
Hinnkräftor, förmodligen av släktet Daphnia.
Hoppkräftorna
Detta är en stor grupp som är vanligast förekommande inom marina miljöer där
de fyller en viktig funktion i havets näringsväv. Uppbyggnaden är helt annorlunda än
hos hinnkräftorna. De saknar ett yttre ”skal” och hos de flesta arterna finns istället
en tydlig ”framkropp” som ett första segment. Bakom följer en segmenterad kraftig
del slutligen följd av en smalare nästan svanslik bakkropp, som avslutas med två
borstlika spröt på sista segmentet. Hoppkräftorna simmar med det förstorade (ibland
extremt) första antennparet. Hos många arter har honorna ett antal ägg i två
äggsäckar hängande baktill på stjärten. Många hoppkräftor är parasiter och så
ombildade att de svårligen identifieras som hoppkräftor. Hoppkräftorna fångar
vanligen större byten än hinnkräftorna och en del kan kanske närmast rubriceras som
rovlevande. En del marina arter blir dryga centimetern i storlek. I sötvatten är
massförekomst inte så vanligt. En del arter är specialiserade så till vida att de kräver
kallt vatten och därför bara återfinns på djupet under sommarhalvåret i sjöarna.
Utvecklingen är inte lika snabb som den hos hinnkräftorna, men på samma sätt som
hos dessa blir kräftdjurslarverna fullvuxna först efter ett antal olika stadier och vissa
perioder förekommer nästan enbart larvstadier i vattnen.
Schematiska bilder av en
hoppkräfta med stora
äggsäckar sedd från ovan
(till vänster) och underifrån
(till höger)
Insamling av studiematerial
Insamling av studiematerial kan med fördel ske i de olika fågeldammarna i direkt
anslutning till Fiskevillan. För ändamålet krävs finmaskiga planktonhåvar och
lämpliga kärl. För att visa att det finns olika arter i olika miljöer kan sedan insamling
ske bland vattenväxterna i kanten av Säveån, i kanalerna nere i Kongo och slutligen i
det öppna vattnet längst ut på Piren. Det är viktigt i samband med insamlingen att
man inte far omkring med håven nere i sedimenten!
Mer avancerade planktonhåvar är utrustade med en liten behållare i botten av
håven och på detta sätt kan man få ”stora” prover med många organismer i. I brist
på sådan mekanism får man istället håva ett flertal gånger och ”skölja ur” håven i
något större kärl.
NÅGRA ARTER:
Hopp- och Hinnkräftor
X – Fiskevillan som utgör startpunkt och återsamlingseller slutpunkt för promenaden.
5 – Åmynningen. Vegetation med husmaskar och
1 – Fågeldammen närmast Fiskevillan. Här
möjligen Gammarus.
förekommer ofta stora mängder av de små
planktonkräftdjuren, främst hinnkräftor.
6 – Öppna viken söder om Piren. Husmaskar med
”tunga skal” periodvis Gammarus.
2 – Utloppet av fågeldammen. Här finns
planktonkräftdjur.
7 – Kanalerna i Kongo. Här finns en del småkräftdjur.
3 – Vattentillförsel till dammarna. Här finns de små
8 – Inre delen av viken. Här finns småkräftdjur,
planktondjur som följer med vattnet från ån.
periodvis Gammarus och husmaskar av olika arter.
4 – Vegetationsrik ”vik” av ån, utlopp från
9 – Bäcken från Dammsjön, utlopp i viken och
dammarna. Här finns en del olika arter av småkräftdjur
och husmaskar.
uppströms kulvert. Här finns Gammarus och
strömlevande husmaskar
