Schistidium
Blommossor
NE
NA
LC
DD
NT
VU
EN
CR
RE
Klass: Bryopsida (egentliga bladmossor), Ordning: Grimmiales, Familj: Grimmiaceae, Släkte: Schistidium blommossor Bruch & Schimp. Synonymer:
Kännetecken
Blommossor - eller strålkransmossor som det gamla svenska namnet löd - har mycket karakteristiska kapslar. De är
kortskaftade, och peristomtänderna är vackert röda och utspärrade så att de bildar en blomliknande krans. En annan
viktig karaktär hos många av släktets arter är den färglösa hårudd som avviker från resten av bladet. Alla arter växer
på sten - många på kalkhaltiga underlag och särskilt i solexponerade miljöer.
Av släktets omkring 60 beskrivna arter i världen är ca 45 väl dokumenterade. Av dessa är 38 funna i Norden och 33 i
Sverige. Tidigare har släktet betraktats som relativt litet och taxonomiskt okomplicerat; det ansågs i Norden utgöras
av de i eller intill vatten levande arterna älvblommossa S. agassizii, saltblommossa S. maritimum, bäckblommossa S.
rivulare och ibland även strandblommossa S. platyphyllum samt i torra miljöer en enda men mycket variationsrik art:
”S. apocarpum coll.”. När Hans Blom (1996, även i Nyholm 1998) gjorde sin omfattande revidering av släktet i
Skandinavien förändrades denna bild helt. Nu betraktar vi blommossorna som ett av de allra mest artrika släktena
bland mossorna, med 38 arter och sex ytterligare väl definierade underarter och varieteter i Norden inklusive
Svalbard. Nästan alla ”nya” arter kommer ur den variationsrika gruppen kallad ”S. apocarpum”, men trubblommossa
S. sordidum och ibland även sipperblommossa S. crenatum har tidigare gått under namnet ”S. rivulare”. Flera
europeiska floror har anammat den nya indelningen.
Blommossorna kännetecknas främst av de rikligt förekommande och mycket kortskaftade kapslarna. Det ofta vackert
röda och utspärrade peristomet gör att kapslarna ser ut som små blommor. Även det gamla svenska namnet
strålkransmossor är vackert och beskrivande. En annan viktig karaktär hos många av släktets arter är den färglösa
hårudden som avviker från resten av bladet.
Skotten har ibland bladen i tydliga spiralvridna rader längs stammen, såsom hos hedblommossa S. poeltii och
fjällblommossa S. venetum. I artbeskrivningarna nedan skiljs mellan blad och honblad. De senare sitter i direkt
anslutning till kapseln, medan de vanliga bladen helst bör studeras på sterila skott eller en bit nedanför kapseln på
fertila skott. Bladformen varierar starkt: från smalt triangulär till brett oval. Ibland finns en tydlig skuldra där den
upprätta, stjälkomfattande bladbasen övergår i en mer utspärrad, spetsig del. Bladen är spetsiga hos de flesta arter,
men t.ex. trubblommossa S. sordidum, kalkblommossa S. submuticum och fjällblommossa S. venetum har ofta
trubbiga blad. De flesta arterna har en tydlig hårudd, men S. platyphyllum subsp. abrupticostatum, sipperblommossa
S. crenatum, fjällblommossa S. venetum, praktblommossa S. helveticum och kalkblommossa S. submuticum kan helt
sakna hårudd i vissa populationer. Däremot saknar älvblommossa S. agassizii, S. maritimum subsp. maritimum,
bäckblommossa S. rivulare, trubblommossa S. sordidum och sotblommossa S. atrofuscum alltid hårudd. Hos vissa
arter är hårudden trind, medan den hos andra är tydligt platt nedtill. Ibland är hårudden tydligt nedlöpande längs
bladkanten.
Hos älvblommossa är bladkanten nästan helt plan, men hos alla andra arter är den smalt eller brett tillbakaböjd, från
bladbasen och åtminstone till bladets mitt. En del arter har bladkanter som är tillbakaböjda ända till spetsen.
Bladskivan är ett cellager tjock, men hos många arter finns partier som är två cellager tjocka - särskilt i den övre
delen. Hos saltblommossa S. maritimum och trådblommossa S. tenerum är bladskivan däremot nästan genomgående
två cellager tjock. Bladskivan är papillös hos saltblommossa S. mari-timum, solblommossa S. pruinosum,
vårtblommossa S. frisvollianum, kustblommossa S. strictum, hedblommossa S. poeltii, sydlig blommossa S.
confusum, brun blommossa S. boreale och S. papillosum, men hos alla andra arter är den slät. Däremot kan andra
arter ha papiller på undersidan av nerven eller på bladkanten. Bladcellerna varierar från runda till avlånga, med tunna
till tjocka och släta till kraftigt vågiga cellväggar och för vissa arter är dessa karaktärer viktiga för artbestämningen.
Kaliumhydroxid (KOH) har visat sig användbar för att skilja vissa arter åt, precis som vid artbestämning av lavar.
Man tillsätter en droppe 2-procentig kaliumhydroxidlösning för att se vad reaktionen blir. Hos blommossor behandlar
man relativt unga blad i den övre delen av skotten, och reaktionen i bladbaserna är antingen K+ intensivt gul (t.ex.
klippblommossa S. recurvum och nordisk blommossa S. scandicum), eller K+ röd till orange (t.ex. hårblommossa S.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
robustum och jokkblommossa S. subjulaceum).
Honbladens utseende skiljer sig oftast från de övriga bladen, och det är viktigt att studera deras form, storlek och
håruddens utseende, för där hittar man ofta de bästa artskiljande karaktärerna. Bladkanterna är vanligen
tillbakaböjda från bladbasen upp till strax ovan mitten av bladet, men hos honbladen är det främst den översta delen
av bladet som har tillbakaböjda kanter.
Kapselns form är en mycket användbar karaktär. Den varierar från kort urnlik till smalt cylindrisk. Hos vissa arter
syns kapseln tydligt från sidan, men hos andra är den fullständigt dold av honbladen. Även kapselns färg och
ytcellernas form och tjockväggighet är viktig. Peristomet består av en tandkrans bestående av 16 tänder med
varierande färg, längd och grad av perforering. Hos vissa arter är tänderna upprätta, medan andra har utspärrade
eller tillbakaböjda tänder. De flesta arter har raka tänder, men vissa har vridna tänder som även är spiralvridna runt
kapselmynningen. Sporerna varierar från 8 till över 30 µm i diameter, och deras yta är slät till vårtig. De mognar
under sommaren, som således är bästa tiden för att samla fint material av blommossor.
Arterna är samkönade - utom trådblommossa S. tenerum som är skildkönad. Kapslar förekommer rikligt hos de
samkönade arterna utom hos alvarblommossa S. brunnescens och tundrablommossa S. holmenianum. Specialiserade
vegetativa spridningsenheter är inte kända från våra blommossor; de flesta arterna sprider sig sannolikt uteslutande
med hjälp av sporer.
Ekologi
Alla släktets arter växer på stenar, block och klippor - ofta direkt på stenen men ibland på ett tunt täcke av
mineraljord. En del arter trivs bra på sura, svårvittrade bergarter, såsom dvärgblommossa S. confertum,
repblommossa S. frigidum och hedblommossa S. poeltii, medan andra, såsom sotblommossa S. atrofuscum och
kalkblommossa S. submuticum, är kalkkrävande. De flesta av arterna förekommer på svagt sura till relativt basiska
bergarter - ofta på solexponerade eller något skuggiga klippor och block. Bara ett fåtal klarar riktigt skuggiga
förhållanden: t.ex. vridblommossa S. lancifolium och strålblommossa S. apocarpum.
I och med att så många nya arter beskrivits, betraktas blommossorna nu som en svår grupp att lära sig. En bra början
är att bekanta sig med några vanliga arter: saltblommossa S. maritimum som bara växer på saltpåverkade klippor vid
havsstränder, murblommossa S. crassipilum som är vanlig på betong och kalkhaltiga bergarter i södra Sverige samt
älvblommossa S. agassizii och bäckblommossa S. rivulare som lever i bäckar och åar i större delen av landet. På öppet
alvar på Öland, Gotland och i Västergötland finns ofta rikligt med blommossor på kalkhällarna, men det rör sig om
relativt få arter; murblommossa S. crassipilum är ofta dominerande, men även sotblommossa S. atrofuscum och
alvarblommossa S. brunnescens är vanliga åtminstone lokalt. Vill man verkligen förkovra sig i många arter bör man
bege sig till fjällen, där flertalet av arterna förekommer. Som med alla arter i fjällen påverkas de dock starkt av det
hårda klimatet, och inomartsvariationen är stor.
Övrigt
För att artbestämma en blommossa säkert behöver man ofta göra mikroskoppreparat. Då är det viktigt att få med ett
antal representativa blad, både vanliga blad och honblad, och gärna från ett par olika skott eftersom variationen är
stor, särskilt längden på hårudden. Dessutom behövs minst en kapsel, helst en med välutvecklat peristom. Innan man
preparerar peristomet undersöker man formen genom att dela det på mitten. Därefter snittar man basen på de två
halvorna så de blir så platta som möjligt och lägger dem med utsidan uppåt. Det är viktigt att tänderna blir synliga i
preparatet. Dessutom behövs bra tvärsnitt av vanliga blad och ibland även av stam. För att få fram bra snitt behöver
man normalt göra riktigt många, då blir alltid några tillräckligt bra. Ta ett eller flera sterila skott, inte välutvecklade
honskott, håll dem mot underlaget med ett finger och försök göra så smala snitt som möjligt med ett rakblad. Fortsätt
tills det ”myllrar” av bladdelar och lägg sedan till en droppe vatten och ett täckglas. Det underlättar om man gör ett
separat preparat av tvärsnitten eftersom de annars kan skymma övriga karaktärer.
Etymologi: Schistidium = något kluven, den lilla kluvna; schistos (gr.) = kluven; -idium latinisering av
diminutivsuffixet -idion (gr.). Släktnamnet torde eventuellt syfta på den vid basen något flikiga mössan. En annan,
mindre trolig tolkning är det skulle syfta på att bladet kan sägas delas upp i två delar av den kraftiga, utlöpande
nerven.
ArtDatabanken - artfaktablad
2
Litteratur
lBlom (1996), Bremer (1980), von Krusenstjerna (1945), Mårtensson (1956), Nyholm (1998).
Författare
Henrik Weibull 2006
ArtDatabanken - artfaktablad
3
