Pipiza noctiluca
Stjärngallblomfluga
NE
NA
LC
Tvåvingar, Flugor
DD
NT
VU
EN
CR
RE
Livskraftig (LC)
Klass: Insecta (egentliga insekter), Ordning: Diptera (tvåvingar), Familj: Syrphidae (blomflugor), Släkte: Pipiza,
Art: Pipiza noctiluca - stjärngallblomfluga (Linnaeus, 1758) Synonymer: Pipiza fenestrata Meigen, 1822
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Kännetecken
Stjärngallblomfluga består av ett komplex av flera arter eller former. Alla är små till medelstora och har tydligt
uppsvällda baklår. Bakkroppen saknar fläckar, eller har parfläckar på tergit 2. Vingarna kan både ha och sakna
vingfläck. Behåringen är till stora delar svart. Förekommer ganska allmänt över hela Norden.
Längd 5-10 mm. Hanens ansikte har parallella eller nedåt svagt divergerande sidor. Dess behåring är vanligen helt
svart, men kan hos vissa individer ha större eller mindre inslag av vita hår. Honans ansikte kan ha helt ljus till helt
svart behåring. Hanens panna är svartglänsande och svarthårig. Honans panna har vanligen svarta hår bakom
antennfästet samt ett mer eller mindre tydligt tvärband av svarta hår framför ögontriangeln, men dess behåring kan
också vara nästan helt svart. Intill ögonkanterna finns trekantiga puderfläckar, ungefär lika stora som ögontriangeln.
Pannan är svarthårig. Tredje antennsegmentet (inklusive antennborstet) varierar i färg från brunt till svart, och är
ungefär lika långt som brett (i synnerhet hos honan dock ibland längre). Ögonens behåring är tät; hos hanen
varierande från brun till svart, hos honan ljus. Ögontriangels bas är hos hanen lika lång som eller en något kortare än
sidorna, hos honan en aning längre än sidorna. Hanens ryggsköld har lång behåring som ofta är ljus längs mitten och
svart på sidorna. Honans ryggsköld har kort och ljus behåring. Hos hanen varierar färgen på bakkroppens behåring
från helt svart till i större eller mindre omfattning ljus. Pregenitalsegmentet är svarthårigt. Behåringen på honans
bakkropp är kort, och andelen svart respektive ljus behåring varierar kraftigt. Vingarna kan vara helt klara, men
särskilt hos honan finns ofta en mer eller mindre tydlig mörk vingfläck. Vingmärket är brunt. Alla lår är övervägande
svarta; dock har fram- och mellanlåren oftast gul spets. Baklåren är tydligt uppsvällda, men har jämförelsevis rak
undersida. Framför allt fram- och mellanskenbenen har vanligen gul spets; hos mindre hanar är de dock ofta helt
svarta, medan honans skenben generellt är gula i större omfattning än hanens. Fötterna har varierande färg. Som
mest är de två innersta fotsegmenten helt gula på alla fötter, men framför allt hos mindre hanar kan fötterna vara helt
svarta. Benens behåring är hos hanen ofta övervägande mörk, hos honan övervägande ljus.
Hanens genitalier: Surstyli framför basen (infästningen mot epandriet) ungefär dubbelt så långa som breda, framåt
avsmalnande och bakåt övergående i en stor och på översidan hårig lob av varierande form (långsträckt oval, brett
oval eller trekantig).
Individer som har fyra gula fläckar på bakkroppen tillhör Pipiza quadrimaculata eller P. fenestrata, och individer
med helt eller nästan helt gula framfötter tillhör sannolikt P. accola, P. festiva eller P. luteitarsis. Stora individer med
breda band av ljusa hår på bakkroppen, vingfläckar på vingarna och kraftig ås på baklårets undersida tillhör P.
austriaca.
Ovanstående komplex omfattar enligt författaren även följande former/arter:
Pipiza bimaculata: Ganska liten (längd 6-8,5 mm). Alla ben, inklusive fötterna, är mörka. Hanens vingar är klara,
honans har endast en mycket svag vingfläck. Vingens bakre basalcell är nästan helt täckt av mikrohår. Förekommer
över hela Sverige, Danmark, Norge och Finland. Finns dessutom på många håll i övriga Europa samt österut till Stilla
havet.
Pipiza carbonaria: Tillhör komplexet att döma av bilden av hanens genitalier i Goeldlin (1997). Zetterstedt anger att
två varieteter förekommer i Sverige; den ena i Skåne och Östergötland samt på Gotland, den andra i Östergötland.
Förekommer vidare i Schweiz och andra länder i Centraleuropa, men tas inte upp i den senaste tyska checklistan från
1999.
Pipiza morionella: Zetterstedts typexemplar är en 5 mm lång hane. De yttre kännetecknen tyder på att den faller
inom komplexet, där den mest liknar en dvärgvariant av grundformen P. noctiluca; snarlik formen P. notata men
långt ifrån formen P. signata. Genitalierna hos typexemplaret saknas, men i Goeldlin (1997) avbildas genitalierna främst för att visa att P. morionella tillhör släktet Pipiza.
Pipiza notata: Liten (längd <6 mm). Grundfärg och behåring helsvart (knäna möjligen något ljusare). Antennernas
tredje segment inte tydligt längre än brett; enligt Verlinden (1991) en avgörande karaktär utöver storleken. I Norden
finns formen bara upptagen i äldre svensk litteratur (Skåne, Gotland, lappmarkerna). I Belgien betraktas den som
ganska vanlig, och dess utbredningsområde sträcker sig vidare österut till den europeiska delen av Ryssland.
Pipiza signata: Ganska liten (längd 5,5-8,5 mm), med vit behåring i ansiktet och längs bakkroppens sidor (utom vid
bakhörnen av tergiterna 2-5). Små gula parfläckar på bakkroppen, övervägande gula framskenben och ibland en svag
vingfläck (Torp 1994, Verlinden 1999). Verlinden anger att P. signata i stort sett ser ut som P. lugubris, men är
mindre. Förekommer möjligen sällsynt i Götaland och Svealand. Två äldre fynd finns från Danmark. Vidare anges den
förekomma lokalt men ganska allmänt i Belgien, mer sällsynt i Nederländerna. Eventuellt finns den också här och var i
övriga Centraleuropa samt vidare österut till Stilla havet och Japan.
ArtDatabanken - artfaktablad
2
Utbredning och status
Stjärngallblomfluga betraktas här som ett komplex av arter eller former som sammantaget förekommer ganska
allmänt i hela Norden utom på kalfjället. Komplexet (eller delar av det) förekommer på många håll i övriga Europa
samt österut genom Sibirien till Stillahavskusten, inklusive Sachalin och Kurilerna.
Ekologi
Stjärngallblomfluga förekommer i anslutning till skog; i gläntor och bryn, längs vägrenar, i hagmarker och på
sankängar. Flugan flyger bland växtligheten och besöker i Sverige blommor av flockblommiga växter (fam. Apiaceae)
samt daggkåpor Alchemilla spp., baldersbrå Tripleurospermum perforatum, sommargyllen Barbarea vulgaris,
kabbleka Caltha palustris, hagtornar Crataegus spp., nävor Geranium spp., harsyra Oxalis acetosella, slån Prunus
spinosa, smörblommor Ranunculus spp., stenros Rosa canina, mandelblomma Saxifraga granulata, ängsvädd
Succisa pratensis, maskrosor Taraxacum spp. och olvon Viburnum opulus. Flygtiden varar i Sverige från mitten av
maj till mitten av augusti. Larven äter bladlöss på t.ex. örter eller blad av olika buskar.
Övrigt
Namngivning: Pipiza noctiluca (Linnaeus, 1758). Originalbeskrivning: Musca noctiluca. Systema Naturae, 10:e
upplagan, 1: 593. Synonymer: Pipiza biguttula Zetterstedt, 1838, P. binotata Zetterstedt, 1838, P. hyalipennis
Zetterstedt, 1838, P. obsoleta Zetterstedt, 1838, P. stigmatica Zetterstedt, 1859, P. vana Zetterstedt, 1843.
Övriga former som bedöms ingå i P. noctiluca-komplexet - men än så länge inte är formellt synonymiserade - är: P.
bimaculata, P. carbonaria, P. morionella, P. notata och P. signata. P. morionella är beskriven av Zetterstedt, 1843.
Diptera Scandinaviae 2: 837. Alla övriga är beskrivna av Meigen, 1822. Systematisch Beschreibung 3: 246-251.
Etymologi: noctiluca = nattlysande; nox (lat.) = natt; lucere (lat.) = lysa, noctiluca avser ofta månen, syftar på de
lysande gula parfläckarna på den svarta bakkroppen.
Uttal: [Pipítsa noktilúka]
Litteratur
Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Tvåvingar: Blomflugor: Eristalinae & Microdontinae. Diptera: Syrphidae:
Eristalinae & Microdontinae. 2009. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Författare
Hans Bartsch 2009.
ArtDatabanken - artfaktablad
3
