Syrphus vitripennis
Mindre solblomfluga
NE
NA
LC
Tvåvingar, Flugor
DD
NT
VU
EN
CR
RE
Livskraftig (LC)
Klass: Insecta (egentliga insekter), Ordning: Diptera (tvåvingar), Familj: Syrphidae (blomflugor), Släkte:
Syrphus (solblomflugor), Art: Syrphus vitripennis - mindre solblomfluga Meigen, 1822 Synonymer:
Kännetecken
En medelstor art med nakna ögon. Vingarnas bakre basalcell är till ungefär hälften täckt av mikrohår. Baklåren
har oftast helt gulhårig spets. Förekommer allmänt i hela Norden.
Längd 8-12 mm. Ansiktet (inklusive munkanten och kinderna) är gult. Det är gulvitpudrat, framför allt längs
ögonkanterna, och har gul behåring utom i övre hörnen nära antennfästena. Lunulan är gul (ibland delvis brun).
Brynen bakom lunulan är svartglänsande (ibland gula eller bruna). I övrigt är pannan svart, eller svart i mitten och
gul på sidorna. Hanens panna kraftigt vitgulpudrad. Honans panna längs sidorna brett gråpudrad med ett glänsande
till svagt pudrat, trekantigt område i mitten. Honans hjässa (bakom pannans inbuktning) svartglänsande. Panna och
hjässa med utstående svart behåring. Antenner inklusive antennborst övervägande bruna till brunsvarta med brungul
undersida. Ögon nakna. Skutell gul med övervägande svart behåring, men ofta med många gula hår på sidorna. Tergit
3 och 4 normalt med gula tvärband som smalnar av vid sidokanterna. Banden kan i mitten vara mer eller mindre
urnupna baktill, eller i undantagsfall avbrutna. I övrigt är de variabla; ibland täcker de nästan halva sidokanten, någon
gång når de knappt fram till den. Banden ligger strax bakom tergiternas framkant (kan på tergit 4 ligga an mot
framkanten i mitten) och täcker mindre än halva tergitens längd. Sterniter gula; utan eller endast med små svarta
teckningar samt med enbart ljus behåring. Vingarnas basal- och analceller med större nakna partier, bakre basalcellen
bara till omkring hälften täckt av mikrohår. Benen är övervägande gula. Hos hanen är fram- och mellanlåren normalt
svarta i inre fjärdedelen till tredjedelen och baklåren i de inre två tredjedelarna. Bakskenbenen har en svart ring på
mitten och bakfötterna är svarta åtminstone på översidan. Fram- och mellanfötterna är gula till smutsgula; endast
basen av de fyra yttre segmenten är svart. Honans ben är gulare; fram- och mellanlåren är svarta i mindre än inre
fjärdedelen, baklåren i de inre två tredjedelarna. Bakskenbenen har bara ibland antydan till svart ring och bakfötterna
är endast svarta på översidan. Baklårens utsida har ofta helt gul, kort behåring i yttre halvan, men de kan också ha
svarta hår i yttersta tiondelen, och även i övrigt ett fåtal spridda svarta hår (i undantagsfall till och med helt svart
behåring). Individer hos vilka bakkroppens gula tvärband är avbrutna i mitten beskrevs av Duda som varietet
strandi.
Syrphus sexmaculatus har också delvis nakna basalceller, men käns igen på att den har tre gula parfläckar och gula
sidokanter på bakkroppen. Hos övriga arter i släktet är vingarnas bakre basalcell helt täckt av mikrohår. Hanen av
den i Sibirien och Nordamerika förekommande Syrphus rectus har liksom S. vitripennis delvis nakna basal- och
analceller, och kan tills vidare inte särskiljas från hanen av denna art. Honan av S. rectus har helt gula fram- och
mellanlår. I Danmark och Finland har några honor påträffats som har helt gula fram- och mellanlår samt bara delvis
svarta baklår. Denna form med ljusare ben liknar därmed S. rectus (Bygebjerg 2004, Haarto & Kerppola 2007). Det
fanns dock en stor variation i benfärg bland de 80 honor av S. vitripennis som författaren har studerat i Sverige
(Bartsch opublicerat). Därför väljer författaren att här betrakta dessa fynd med avvikande utseende som speciellt
ljusa individer av S. vitripennis.
Utbredning och status
Mindre solblomfluga förekommer allmänt och utbrett i Norden, inklusive Färöarna och Spetsbergen, men är inte känd
från Island. Den saknas möjligen i högalpina områden och på ren tundra i norra Finnmark i Norge. Varieteten strandi
har påträffats i Uppland och på Åland. Arten är vanlig även i övriga Europa. Den finns vidare i hela Sibirien (inklusive
ön Sachalin och ögruppen Kurilerna) och i Japan samt i ett sydligare stråk från Kaukasus, Kazakstan, Afghanistan,
Mongoliet och Korea till Taiwan. Dessutom förekommer den från Alaska till delstaten Kalifornien i USA. Arten är en
utpräglad migrant.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Ekologi
Mindre solblomfluga förekommer i anslutning till barr- och lövskogar men också i de flesta andra biotoper, inklusive
alla slags kulturmarker. Den uppehåller sig i gläntor, bryn, parker och trädgårdar från marknivå till högt upp i
trädtopparna. Flugan besöker i Sverige blommor av mer än 50 växtarter, t.ex. flockblommiga (Apiaceae) och
korgblommiga växter (Asteraceae) liksom de flesta andra örter, buskar och träd. Flygtiden varar från slutet av april
till åtminstone mitten av oktober, i Danmark i undantagsfall till mitten av december. Larven livnär sig av bladlöss på
träd, buskar och åtskilliga örter (t.ex. humle Humulus lupulus och tistlar Cirsium spp.), bl.a. av långrörsbladlössen
Acyrthosiphon pisum, Aphis fabae och Megoura crassicauda på vickrar Vicia spp. Larven övervintrar i förnan på
marken.
Övrigt
Namngivning: Syrphus vitripennis Meigen, 1822. Systematische Beschreibung 3: 308. Synonym: Scaeva confinis
Zetterstedt, 1838, Syrphus vitripennis var. strandi Duda 1940.
Etymologi: vitripennis = med glasvingar; vitrum (lat.) = glas, pennae (lat.) plural = vingar (eg. fjädrar), syftar på att
det bara finns lite mikrohår på vingarna, vilket gör att de ser glasklara ut.
Uttal: [S´yrfus vitripénnis]
Litteratur
Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Tvåvingar: Blomflugor. Diptera: Syrphidae: Syrphinae. 2009.
ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Författare
Hans Bartsch 2009.
ArtDatabanken - artfaktablad
2
