Sericomyia nigra
Svart torvblomfluga
NE
NA
LC
Tvåvingar, Flugor
DD
NT
VU
EN
CR
RE
Livskraftig (LC)
Klass: Insecta (egentliga insekter), Ordning: Diptera (tvåvingar), Familj: Syrphidae (blomflugor), Släkte:
Sericomyia (torvblomflugor), Art: Sericomyia nigra - svart torvblomfluga Portschinsky, 1873 Synonymer:
Kännetecken
En medelstor till stor, svart art med svart skutell och smala gula tvärband på bakkroppen. Förekommer i stora
delar av Sverige på fuktiga marker i anslutning till skog, men är ovanlig.
Längd 12-17 mm. Huvudet har i profil svagt nedåt utdraget ansikte och lågt placerad ansiktsbuckla. Ansiktet är gult
och svagt glänsande med svart mittstrimma och svarta kinder, samt med ett stråk av gul behåring längs
ögonkanterna. Pannan är mörk med gul behåring. Antennerna är bruna med litet, runt eller något rektangulärt tredje
segment. Antennborstet är fjäderlikt med sina långa hår, och minst dubbelt så långt som tredje segmentet. Ögonen är
nakna, och hos hanen sammanstötande längs en sträcka som motsvarar pannans längd. Ryggskölden är svart. Dess
behåring är kort, tät och blekgrå i främre halvan samt längs bakkanten. Däremellan finns ett mer eller mindre brett
tvärband med ljusbrun behåring. Skutellen är alltid svart. Dess behåring är övervägande svart, men blekgrå längs
fram- och bakkanten. Sidoplåtarna är svarta med ett naket område framtill, i övrigt med ljus behåring. Bakkroppens
översida är svart med gula, i mitten mer eller mindre tydligt avbrutna tvärband som blir något bredare utåt mot
sidorna och nästan når sidokanterna. Tergit 4 har dessutom gul bakkant, och honans tergit 5 har ett gult tvärband
längs framkanten som är något smalare i mitten än vid sidorna. Bakkroppens behåring är övervägande utstående och
svart, men blekgul på sidokanterna samt framtill på tergit 2, på hanens genitalkapsel och på honans tergit 4. De gula
teckningarna på tergit 3 och 4 har extremt gles behåring. Hos honan är den svarta behåringen mer åtliggande.
Vingarna är tonade med orangegult vingmärke. Vingfjällen är blekt orangefärgade, svängkolvarna helt orangegula.
Benen är övervägande orangegula; dock är framlårens inre halva mer eller mindre mörk på översidan, fötternas två
yttersta segment är mörka och segmentet innanför är förmörkat åtminstone på översidan.
Släktets övriga arter har antingen gul bakkroppsspets eller brun till orangefärgad skutell. S. lappona och S. silentis
har dessutom en stor andel svart behåring på sidoplåtarna. Hos S. arctica och S. jakutica är de gula tvärbanden på
tergiterna alltid förhållandevis brett avbrutna i mitten, och det finns gula hår längs bakkanten av tergit 4. Hos dessa
två arter har hanen dessutom övervägande mörka lår.
Utbredning och status
I Sverige förekommer svart torvblomfluga ganska sällsynt i barrskogsbältet, och än mer sällsynt i landets södra del.
Fynd saknas från Skåne, Blekinge, Öland och Gotland liksom från spridda landskap längre norrut. I Norge finns
spridda fynd från områdena runt Oslo och norrut i dalgångarna samt från Kristiansand, Bergen, Trondheim, Narvik
och Pasvikdalen i nordöstra Finnmark. Möjligen förekommer arten som antyds på kartan längs hela västkusten. I
Finland förekommer den över hela landet (fynd saknas dock från ett par provinser). I övriga Europa finns arten
sannolikt bara i norra Ryssland. Den förekommer sedan vidare österut genom Sibirien till Stilla havet.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Ekologi
Svart torvblomfluga förekommer på öppna, fuktiga marker i anslutning till skogar, i Norge också på tidvis
översvämmade gräsmarker. Flugan uppehåller sig oftast nära marken i gläntor och bryn, men kan också flyga ett par
meter upp. Den besöker blommor av röllika Achillea millefolium, kirskål Aegopodium podagraria, kvanne Angelica
archangelica, berberis Berberis vulgaris, strandvial Lathyrus japonicus, apel Malus domestica, stenros Rosa canina,
hallon Rubus idaeus, rönn Sorbus aucuparia, maskrosor Taraxacum spp., lind Tilia cordata, flädervänderot
Valeriana sambucifolia och olvon Viburnum opulus. Flygtiden varar från slutet av maj till första halvan av augusti.
Larven bedöms liksom hos de andra Sericomyia-arterna vara av typen råttsvanslarv och leva i översilad mark och
pölar.
Övrigt
Namngivning: Sericomyia nigra Portschinsky, 1873. Horae Soc. Entomol. Ross. 9: 291. Synonym: Cinxia intermedia
Ringdahl, 1922.
Etymologi: nigra fem. av niger (lat.) = svart.
Uttal: [Serikom´yja nígra]
Litteratur
Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Tvåvingar: Blomflugor: Eristalinae & Microdontinae. Diptera: Syrphidae:
Eristalinae & Microdontinae. 2009. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Författare
Hans Bartsch 2009.
ArtDatabanken - artfaktablad
2
