Dinos talar om jordens klimatövergången från växthus till ishusvärld.
I en avhandling i marine geovetenskap använder Caroline van Mourik fossila dinoflagellate cystor
(encelliga alger) för att hitta mekanismer bakom den största klimat övergång under de senaste 65 miljoner år (Må)
Hennes resultat visar att framförallt skillnader i solinstrålning har varit av stor betydelse för övergången från en
varm till en kall värld, kring 34 miljoner år sedan.
Traditionellt betraktas dinoflagellater som encelliga marina alger men man skulle snarare kunna säga att
de är varken djur eller växter. Vissa kan nämligen äta andra organismer, andra får sin energi genom fotosyntes som växter- och vissa kan båda. På grund av det och andra egenskaper kan vi dela in de i olika ekologiska
grupper. Det som vi vet om dagens dinoflagellater kan vi använda de som indikatorer för forntidens
dinoflagellater. Många dinoflagellater har i sin livscykel en fas där de kapslar i sig - dinoflagellate cystor eller
dinocyster - och de här dinocystorna kan man hitta i många marina sediment.
Genom att jämföra dinocyst sammanställning i olika prover kan vi se ändringar i paleoekologin, dessa
ändringar kan spegla klimatförändringar. Den största klimat övergång sedan dinosaurier dog ut (65 Må) ägde rum
kring 34 miljoner år sedan. I mycket kort tid sjunk genomsnitts årstemperaturen då med ~6Β C. Caroline van
Mourik undersökte 30-40 miljoner år gamla sediment från Atlanten och i de italienska Appenniner på deras
mikrofossil sammanstäkllning.
Speciell hennes forskning på Massignano sektionen i Appenninerna har varit viktig eftersom det är
nyckelsektioner för Eocen – Oligocen (E/O) gränsen för hela världen. Massignano är en så kallad
”Stratotypsektion”, en sektion bergarter som utgör en referens för ett speciellt geologiskt tidsavsnitt och som alla
andra sektioner i världen som har bergarter av samma ålder jämförs. Just i nivån där gränsen finns sitter en
"gyllene spik" (efter engelskans golden spike; Bild gyllene spik). Problemen med Massignano sektioner är att det
fanns väldigt lite tidigt oligocen sediment och att inte den hela stora temperatur övergången ingår i sektionen.
Caroline van Mourik korrelerade en mycket nära tagen borrkärna till sektionen genom biostratigrfi och
konstruerade en sammansatt sektion som innehåller drygt en miljon år mera.
Den nya Massignano ”region sektion” möjliggjorde klimat forskning i det viktiga klimat-övergångsintervallet, från den varma växthus världen till den en ishus värld (dvs en värld med varaktiga istäcken). Genom
att dela in dinocysterna i olika temperatur grupper (varm, tempererad och kallt) kunde Caroline van Mourik och
kollegor känna igen en cyklicitet på 100 000 och 400 000 år i sedimenten. Även mindre cykler på 54 000 och 41
000 år framkom i spektral analys diagrammet. Dessa cykler är relaterade till kända variation av sol-instrålning. De
hundra tusenåriga cykler beror på utdragenheten av jordens ellips kring solen (Excentricitet) och de kortare
cykler på vinglingen av jordens snedställde axel (Obliquitet).
Två stora köld pulser med kring 400 000 år syns tydligen i hennes resultat, dessa två köld pulser är kända
från många andra sektionen i världen. Den nuvarande placering av den ”gyllene spiken” är 100 000 år yngre än
den första värdsomfattande köldpulsen. Tack vara Caroline van Mouriks forskning är det nu mycket lättare att
jämföra och korrelera lager från liknande ålder och bestämma var gränsen mellan Eocen och Oligocen är i
sektioner över hela jorden.
Sedan tidigare vet man att växthusen gasen minskade under Eocen. Den paleoklimatoligka
informationen i denna avhandling bekräftar idén att solinstrålingscyklerna sedan utlöste den snabba temperatur
nedgången och möjliggjorde formationen av varaktiga istäcken på jorden, den moderna jorden och klimatet
uppstod.
=
=
