”Två folk i en stat kan vara vägen till fredlig lösning”
Tudelning bygger på föråldrat tänkesätt. Israels bosättningar har saboterat
tvåstatslösningen. Den bör undvikas ändå, då den inbjuder till etnisk rensning. Israel
kan med fördel vara sekulärt och utan särskilda rättigheter för något ”folk”. De som
bor i området bör bilda en gemensam stat, skriver Torbjörn Tännsjö.
Vi håller tummarna för att freden i Gaza blir bestående. Parterna beslöt häromdagen att
diskussioner om en lösning ska återupptas i oktober i Kairo. Förhoppningsvis leder de till
resultat. Men hur det än går med den saken: finns det någon lösning på den grundläggande
konflikten?
Vi kände vrede och förtvivlan då vi såg granaterna falla över Gaza. Vi kände vrede då vi
förstod hur Israel struntade i internationell rätt. Vi kände förtvivlan då vi tänkte att ingen
lösning på detta problem tycks finnas. Visst kan tonen mot Israel skärpas. Den svenska
utrikesministern har gått i spetsen, andra regeringar världen över kunde göra detsamma. Då
skulle en effekt av Israels krigsbrott lindras. Respekten för internationell rätt skulle inte lika
radikalt undergrävas. Men problemet i regionen kvarstår. Ingen part tar ansvar för någon
lösning. Och vem kan för övrigt tänka ut en lösning, som garanterar fred och rättvisa för alla i
Palestina/Israel? Saken framstår som allt mer hopplös, då den israeliska bosättningspolitiken i
praktiken saboterat tanken på en tvåstatslösning. En sådan framstår inte mer som möjlig, vill
jag hävda, även om Mahmud Abbas i FN lanserat en tidsplan för en ny omgång förhandlingar
i den sak som om och om igen misslyckats.
Står vi kanske inför ett olösligt problem? Måste vi acceptera fortsatta strider, fortsatta brott
mot folkrätten, fortsatt dödande av civila?
Mer formell samhällsvetenskap innehåller så kallade omöjlighetsteorem. Det mest berömda
har formulerats av ekonomen Kenneth Arrow. Han har visat att det inte finns något sätt att
”aggregera” individuella preferenser i ett gemensamt beslut om man vill hålla fast vid vad
som framstår som självklara villkor. Betyder det att demokrati är en omöjlighet? Några har
dragit den slutsatsen, men mera rimligt är att tänka över vad vi vill ha kollektivt
beslutsfattande till. Har vi bestämt oss på den punkten kan vi rucka på också till synes
självklara krav, som att det vid demokratiskt beslutsfattande inte ska få finnas någon diktator.
I vissa låsta parlamentariska lägen är en diktator vad vi behöver: ordföranden tilldelas till
exempel en utslagsröst. Ruckar vi på detta (eller något annat till synes lika självklart krav)
kan vi utforma beslutsprocedurer som uppfattas som demokratiska och auktoritativa.
Något liknande gäller vårt tänkande kring Palestina/Israel-konflikten. Här är det två till synes
självklara villkor, som gör att lösningen blir omöjlig. Men är dessa villkor så självklara?
Kunde vi ge upp dem skulle lösningen på konflikten ligga i öppen dager. De två villkor jag
tänker på är å ena sidan det att judarna i världen behöver en egen stat (Israel). Det andra är att
palestinierna behöver egen stat (Palestina). Omöjligheten i att tillgodose dessa önskemål
beror på att vi talar om ett och samma territorium, som vi refererar till under olika
beteckningar. Rent teoretiskt kan man dela upp territoriet. Men om en delning av olika skäl
blivit omöjlig, hur gör man då? Man ifrågasätter själva utgångspunkten för resonemanget.
Varför behöver judarna en egen (judisk) stat? Varför behöver palestinierna en egen
(palestinsk/muslimsk) stat? Varför kan de inte leva samman i en demokratisk, sekulär stat,
utan etnisk eller religiös prägel? Låt oss se på de två villkoren ett i taget.
Föreställningen att det behövs en särskild judisk stat byggde ursprungligen på antagandet
om att det fanns ett judiskt problem, som bäst löstes på detta sätt. Det fanns två sätt att
uppfatta ”problemet”. Det kunde ses som ett problem med judarna själva, som man ville bli
Comment [A1]: Att ha utslagsröst
innebär väl inte att man är diktator.
av med. Eller den kunde ses som ett problem med diskriminering av judar, som skulle lösas
om judarna lämnade den miljö där de förföljdes.
Jag tror få tänker i dessa banor i dag. Dessa tankemönster var dominerande vid
Balfourdeklarationen 1917 och då NF 1922 gav britterna mandatet att styra över Palestina, i
syfte att där bereda plats för en judisk befolkning, men ingen anständig människa kan tänka
på det här sättet längre. Tanken att judar utgjorde ett problem i de länder där de levde var
vida spridd men djupt fördomsfull. Och även om det också i dag förekommer antisemitism
världen över tänker väl ingen förståndig människa att lösningen på det problemet är att
judarna flyttar till Palestina/Israel. I själva verket närs dagens antisemitism av konflikten
Palestina/Israel och av att den israeliska regering, som begår krigsbrott, hävdar att den
handlar på vägnar av världens judar. Tanken att antisemitismen ska hanteras genom att
världens judar flyttar till Israel borde vara stendöd. Ändå finns en konstig kvarleva från detta
synsätt i Israels författning: rätten för judar att ”återvända” till Israel. Detta är en atavism. Det
behövs ingen särskild judisk stat. Israel är en realitet, människor bör kunna flytta dit och
därifrån, men staten kunde med fördel vara sekulär och utan särskilda rättigheter för något
särskilt ”folk”. Vad är för övrigt ett ”folk”? Svaret på den frågan är svårare att formulera i
dag än vad det ansågs vara då Nationernas förbund fattade sitt beslut.
Tanken att ”palestinierna” behöver en egen stat är lika svårbegriplig. Någon palestinsk stat
har inte funnits i modern tid. Det som förenar den grupp vi brukar kalla palestinier är bara att
de lever där de lever. Inte ens religiöst utgör de en enhetlig grupp. Och de talar i allmänhet ett
språk de delar med människor på många andra håll i världen. Vad ska de med en egen stat
till?
Tänker man tanken fullt ut, om en judisk och en palestinsk stat, tornar problemen för övrigt
upp sig. Hur ska det gå med den icke-judiska befolkningen i Israel, om en palestinsk stat
etableras sida vid sida med den judiska? Ska de betraktas som ”palestinier” och fördrivas?
Det finns sådana stämningar i Israel i dag. Och jag noterar med förskräckelse att ingen tycks
tänka att judiska bosättare ska kunna leva i en palestinsk stat. Detta är emellertid ett primitivt
tänkesätt. Etnisk rensning är ingen lösning på något problem. Tvåstatslösningen inbjuder
emellertid till etnisk resning. Den bör också av det skälet undvikas. Den är omöjlig, men den
är inte heller önskvärd.
Ger vi upp tanken om att det behövs en judisk och en palestinsk stat (definierade i etniska,
religiösa eller andra termer) ser vi att det finns en enkel lösning på konflikten Palestina/Israel.
De som bor i området bildar en gemensam stat. De som fördrivits erbjuds en rätt att återvända
– eller, om detta framstår som opraktiskt, ekonomisk kompensation.
Hur ska en sådan lösning uppnås? Tanken är inte helt främmande i vare sig israeliska eller
palestinska kretsar. Jag gissar att många ser det som den ”näst bästa” lösningen, om man inte
kan få hela territoriet för ”egen” del. Det räcker att det etableras ett tydligt politiskt initiativ
med denna innebörd bland några inflytelserika israeler och palestinier, för att en rörelse för
kravet ska vinna momentum. Det internationella samfundet kan sköta resten. En sådan
lösning kan framtvingas med stöd av kraftfulla internationella sanktioner i förening med
löftet om medborgerliga garantier för alla grupper av individer inom den enhetliga
palestinska-israeliska staten.
Comment [A2]: Det beror på hur man
uppfattar ”problemet” ovan. Om man
uppfattar problemet på det första sättet,
så ja, visst, anständiga människor kan inte
tänka så längre. Men om man uppfattar
det på det andra sättet – som att den
judiska staten Israel finns till delvis för att
erbjuda en tillflyktsort för de judar som blir
diskriminerade (vilket de fortfarande blir i
många länder) så tycks det mig definitivt
inte som en oanständig tanke. (Däremot
säger jag inte att det är ett starkt argument
för Israels existens – man kan ju hävda att
diskrimnerade judar kan fly till andra
länder där de slipper diskriminering, precis
som andra förtryckta grupper gör.)
Comment [A3]: Antisemitismen är
utbredd i många länder. Naturligtvis finns
det andra sätt att sätt att komma till rätta
med den än att de diskriminerade judarna
flyttar till Israel. Upplysningskampanjer är
ett exempel. Problemet är att dessa
insatser inte visat sig helt igenom effektiva,
och vi har inga starka skäl till att tro att de
plötsligt skulle visa sig bli effektiva. I ljuset
av det kan man hävda att staten Israel
fyller en funktion såsom tillflyktsort för
judar på flykt undan antisemitism (men se
argumentet ovan).
Comment [A4]: Detta tycks vara
kärnfrågan i hela artikeln. Naturligtvis
kommer man komma till Tännsjös
slutsatser om man inte tror att det finns
sådant som ”folk”. Detta är emellertid
något som borde getts omfattande
argument för, och inte bara påståtts en
passant.
Comment [A5]: Det är knappast sant.
Bland annat har de i viss mån en
gemensam identitet. De har mer
gemensamt än en godtycklig mängd
människor på jorden, och har således mer
som förenar dem än att de lever där de
lever.
Comment [A6]: Det hade man velat se
mer argument för.
Comment [A7]: Hur vet du det?
