Vid Managuasjön, en mindre färja lämnar precis piren. Musiken dånar från övre däck. "Det är
ett flytande disco som många turister brukar åka ut på" säger min vän Claudia. Någon rycker
mig i byxbenet. Instinktivt slår jag undan främlingens hand. En ung flicka tittar upp på mig
med dimmig blick. "Har du pengar, vill du köpa tuggummi?". Jag skakar på huvudet. Hon
rycker i mig igen, och igen... Vi går därifrån, hon följer efter, fortsätter att rycka i byxbenet.
Prästen Erick Umaña i Lutherska Kyrkan i Costa Rica sa, "Gud finns hos den fattige, Gud
visar sig i den fattiges ansiktsdrag.". Jag brottas med formuleringen, den är inte helt självklart.
Å ena sidan inkluderande och radikalt. Å andra sidan, risken att romantisera och att det blir
för snävt. Frågan är; vad är att vara fattig? Men så ändå, barnets sömniga ansikte...
Några dagar tidigare i El Salvador, besöker Eduardo Rosado från Inter-Peace och projektet
Ipaz. Han berättar om arbetet med gängen. "Det finns en poäng att sprida rädsla, att
demonisera de här gängen, att hitta någon att skylla allt på". Han visar bilder på styckade
kroppar, brända lik, ihjälskjutna barn. "Detta har gängen gjort." konstaterar han. Jag funderar;
Erick var finns Gud? Señor Rosado besvarar min fråga. "Dessa är trots sina barbariska
handlingar människor och förblir människor. De är inga monster, de är mänskliga". Jag kan
inte låta bli att förundras över hans tilltro till det goda hos människan, hans medkänsla för
gängmedlemmarna.
Till slut plockar jag fram mitt enda mynt från fickan och räcker till flickan. Hon tittar på det
med tom blick, skakar på huvudet och går därifrån. Barnets ansikte, Gud finns hos den fattige,
den marginaliserade, den utsatte, den förtryckte. Kanske som något att svara an på. I mötet
öppnas det för medkänsla. Ges möjligheten att vara med-människa. Att svara an handlar om
att ta ansvar för den andre, att svara an handlar om att bevara sin mänsklighet.
Båten återvänder, flickan står redan och väntar på piren. Vi stannar, följer turisternas
undanflykter för en stund, fortsätter sedan vidare längs kajen.
//Johannes Witkowsky
