Glyceridae
Sötnosmaskar
NE
NA
Ringmaskar och planarier, Havsborstmaskar
LC
DD
NT
VU
EN
CR
RE
Klass: Polychaeta (havsborstmaskar), Ordning: Phyllodocida, Familj: Glyceridae - sötnosmaskar Grube, 1850
Synonymer:
Kännetecken
Familjen Glyceridae omfattar 42 arter i världen, varav tre finns i svenska vatten. Arterna i denna familj hör till de
djur i havet som man bör handskas med lite försiktigt eftersom de kan injicera gift genom sina käkar. Små exemplar
klarar inte av att bita igenom huden på en människa, men lite större djurs hugg kan göra lika ont som ett getingstick
och också leda till en överkänslig reaktion. Arterna blir från någon centimeter till över en halv meter långa.
Sötnosmaskar är matta i färgen och är för det mesta vita eller röda beroende på kroppsvätskans sammansättning.
Tydliga färgteckningar är ovanliga inom gruppen och finns inte hos några av de svenska arterna. En amerikansk art,
Glycera dibranchiata, används som fiskbete längs den nordamerikanska öst- och västkusten.
Familjen Glyceridae har mycket gemensamt med familjen vinkelmaskar (Goniadidae). Det säkraste sättet att skilja
dem åt är att titta på deras käkapparat som sitter längst fram på det utvrängbara svalget (proboscis). Sötnosmaskar
har fyra kraftiga käkar i var sitt hörn medan vinkelmaskar har en mängd mindre käkar ordnade i en ring. En annan
bra karaktär är att sötnosmaskar är matta i färgen medan vinkelmaskar har en blänkande, iriserande, hud. Vidare är
sötnosmaskar bredare i den främre delen och därefter avsmalnande medan vinkelmaskar är mer jämnsmala.
Huvudet hos sötnosmaskar är koniskt och indelat i ett antal ringar. Huvudet saknar ögon, och längst fram sitter fyra
små osegmenterade utskott. Två av dessa är antenner och två är palper. På sidorna av huvudets innersta ring finns
två små nackorgan (nuchalorgan). Kroppens segment är indelade i antingen två eller tre mindre ringar. Hos nästan
alla arter har segment 1 och 2 buklober med borst, medan de följande segmenten har både buk- och rygglober med
borst. Ett par arter som inte finns i svenska vatten har endast buklober med borst i alla segment. Både buk- och
rygglober stödjs av ett inre stödjeborst. Bukborsten är sammansatta med långa blad, ryggborsten är enkla och smala.
Parapodierna har två flikar som sitter framför borstknippena, bakom borsten finns ytterligare en eller två flikar.
Därutöver finns en trekantig bukcirr och en kulformig ryggcirr. Två av de svenska arterna är försedda med gälar,
vilka utgår antingen från rygglobens översida eller från dess framsida. Gälarna kan dras in hos den ena av våra två
gälförsedda arter. Det stora utvrängbara svalget har längst fram fyra käkar. Där käkarna fäster in i svalget sitter en
stödjande del vars utseende kan variera mellan arterna. Käkarna är ihåliga och kopplade till en giftkörtel, vars gift
injiceras i bytet. Giftet består av vävnadsnedbrytande ämnen samt ett nervgift. Nervgiftet har visat sig ha samma
effekt som det gift som finns hos den dödligt giftiga spindeln svart änka Latrodectus mactans. Svalgets yta är täckt av
papiller av olika utseende. Man tror att dessa papiller används för att mekaniskt känna var bytet befinner sig vid
själva anfallsögonblicket. Märkligt nog har sötnosmaskar en analöppning som inte används. Istället förs de delar av
bytet som inte brutits ned ut via munöppningen. Kroppen avslutas med ett par fingerformiga analcirrer.
De flesta sötnosmaskar lever i gångsystem i sedimentet. Där ligger de och väntar på att ett byte ska passera inom
räckhåll. Små kräftdjur, havsborstmaskar, fåborstmaskar och slemmaskar står på menyn. Man tror att en del
sötnosmaskar även äter döda växt- och djurdelar och att vissa har förmågan att ta upp lösta organiska ämnen direkt
ur vattnet. Det enorma svalget används inte enbart till att fånga byten med utan också för att snabbt kunna gräva ner
sig i sedimentet. Sötnosmaskar är skildkönade, dvs. de är antingen honor eller hanar. De förändras vid könsmognad så
att de får något större buk- och rygglober och utvecklar långa simborst. Vidare bryts oftast delar av muskulaturen
och matsmältningsorganen inklusive svalget ned. Istället fylls kroppen av ägg eller spermier vilket ger honan en
blekbrun färg och hanen en gräddvit färg. Fortplantningen sker vid vattenytan. Hanen släpper sakta ut sina spermier
medan honan hastigt för ut sina ägg genom munöppningen och genom att kroppen går sönder. Sötnosmaskar förökar
sig endast en gång och de dör direkt efter leken. Larverna livnär sig på den näring som finns med i ägget, och man tror
att de flesta arter har ett frisimmande stadium innan de bottenfäller. Sötnosmaskar finns i alla världens hav och på
alla djup, framför allt på lite sandiga mjukbottnar.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Författare
Arne Nygren & Marcus Böggemann 2015 (bearbetad av Ragnar Hall, ArtDatabanken).
ArtDatabanken - artfaktablad
2
